Hatpastorns likpredikan

”The call of the wood” som släpptes 1995 var en fälla jag tror många gick i. Jag köpte skivan begagnad ett par år senare här i Sundsvall. Oklart varför. Omslaget var och är lite av en klassiker. En bröstget med överdimensionerat huvud som sitter och klossar bredvid ett märkligt träd. Likväl kom man hem med skivan och undrade vad som hänt.

De recensioner jag läst i diverse fanzines var överlag positiva och eftersom det var en tjej på sång kändes det lite exotiskt. Jag antar att det var därför man köpte blint trots att bandet härstammade från Italien och att skivomslaget såg ut som det gjorde. När jag väl lyssnat igenom skivan mindes jag ingenting, förutom låttiteln ”Esteban’s promise” då. Jag gjorde ett par tappra försök att komma in i albumet, men det gick bara inte. Det är inte precis renodlad svartmetall vi pratar om utan en märkvärdig hybrid av black, döds och thrash. Lägg därtill akustiska gitarrer, pianon och billiga flöjtar.

Det vilar en konstig stämning över ”The call of the wood”, en stämning som inte tilltalar mig alls. Det är svårt att sätta fingret på det, men det kan ha något med produktionen att göra. Sedan kan jag inte minnas ett enda riff om så livet hängde på det. Att det var en tjej som sjöng var inget jag tänkte på, förutom när det skulle sjungas på riktigt. Det lät inget vidare. Att låtarna aldrig tog slut var även det ett problem. Jag har inget emot långa låtar men när de primärt består att trötta italienska riff i sirapstempo tryter tålamodet och tankarna börjar vandra. Jag sålde skivan inte många månader efter jag köpte den och nu när jag fräschar upp minnet genom att lyssna på den via Youtube kvarstår min åsikt. Det är inget som fastnar. Den konstiga stämningen är emellertid intakt och jag antar att det måste finnas folk som uppskattar den då OPERA IX håller på än idag. Tänk att det här bandet har tröskat på i 26 år. Ofattbart.

Jag kan ana mig till att många recensenter gav denna platta högt betyg i tron att den var bättre än den egentligen var. Då ingen sund människa kan lyssna in sig på det här materialet är det lätt att fria istället för att fälla då skivan inte direkt är ett hafsverk. Tro mig, det finns ingen bytta med guld i slutet på den här regnbågen.

Jag kan ärligt inte komma på någon som skulle kunna uppskatta detta. Vill man ha italiensk misärmusik som orsakar minnesförlust och dålig stämning är OPERA IX det självklara valet.

En avslutande fråga: är det någon som vet vad de vill ha sagt med bandnamnet?

På återseende.

/Hatpastorn

Jag vill inte!

Det var då själva fan att man i föregående inlägg avslöjade att man skulle skriva om tyska NEMA. Såhär i efterhand hade jag hemskt gärna skrivit om något helt annat. Förslagsvis den där No Colours-samlingsskivan som klarat sig orimligt lindrigt undan. Det hade varit roligare. Nu är det i alla fall som det är och det är bara att kavla upp ärmarna och ta itu med NEMA.

NEMA bildades någon gång i början på 90-talet av några tyska lallare. På min MOONBLOOD/NEMA-split är det bara 2 medlemmar. Traumatic och, håll i er nu, Pendragon.

Äh, vi skiter i det här. För att förstå NEMA måste man höra NEMA så nu tänker jag gå igenom deras ”Nocturnal silence in the forest” från pärm till pärm.

0–1:16. När vinylen knastrar brukar jag dagdrömma att det är skivan som brinner. Inte A-sidan dock, utan B-sidan där NEMA huserar. Sedan börjar några vargar yla och en kuslig synt gör entré.

1:17-1:47. Efter en föga imponerande trumdelikatess drar då låten igång. Det är lite oklart vad som händer men Traumatic skriker allt han kan medan någon sorts form av takt släpar i bakgrunden. Återigen gör synten intrång i ljudbilden och spelar lite vad den vill.

1:48-2:14. Plötsligt börjar Pendragon att löpa amok på synten och hamrar fram något dramatiskt. Trummorna jazzar iväg rejält och Traumatic gör skäl för sitt artistnamn med sång som låter som att han just varit med om något olyckligt.

2:15-3:30. Nu kan man tro att det helt oväntat nästan blev bra. Det luktar Stockholmssyndrom lång väg. Atmosfäriskt svepande syntar, suggestiva trummor, susande gitarrer och typ en sångslinga. Var lugna, detta är lugnet före stormen.

3:31-4:27. När låten bestämmer sig för att ta en paus tar sig Traumatic artistiska friheter genom att slentrianvråla så att rösten skär sig. Han låter som en innebandymatch på högstadienivå. Naturligtvis kunde inte Pendragon hålla syltfingrarna borta från synten här heller,

4:28-5:18. Efter ännu en misslyckad trumdelikatess tuffar vi vidare, men Traumatic har inte skrikigt färdigt utan fortsätter att tjuta som ett missnöjt barn. NEMA tycker inte om att återgå till tidigare riff utan vi får ett helt nytt och totalt poänglöst parti där synten är det som dominerar ljudbilden.

5:19-6:30. Vad saknar den här låten? Jo, ett fullkomligt omotiverat rens där Traumatic varvar sina patenterade tjut med ett mäktigt brandtal. Pendragon har nu hittat det klassiska orchestral hits-ljudet och använder det allt annat än sparsamt. När bomben briserar föds en längtan att bli förtärd av de renande lågorna och aldrig mera behöva höra NEMA igen.

6:31-7:36. Traumatic skriker vidare och när han både talar och vrålar fram låttiteln kan man inte annat än att tänka på döden. Det är oftast här man bara bryter ihop och ömsom skrattar och ömsom gråter.

Sedan kommer tystnaden. Den underbara tystnaden.

Det finns en recension på den här låten på metal-archives. Den fick 96 %. Ta något starkt att dricka för det som kommer nu är inte att leka med.

Two of the most interesting bands hailing from Ger – 96%
antonslavey, June 6th, 2005

Although there are only two tracks, (one track from each artist) there seems to be alot of work put into this masterpiece. Since I do not own this release, I listened to a copy my friend had, and immediately wrote a review. I do not know the lyrics either but I believe I understand the meaning of ‘Nocturnal Silence in the Forest’. At one point, there is a lot of random screaming, which at first may sound a bit annoying, but after a few listens, the screams sound fucking amazing. I think it is supposed to resemble the screaming silence of the forest.. I’m not quite sure what that means but it sounds grim. The keyboards and synths are great as well. It doesn’t sound at all like Daemonic Alchemy, where the keyboards completely overpower the rest of the music. Every instrument blends together perfectly. This song truly lets your imagination fly to worlds unknown. When I listen to it, this is where it usually brings me: It’s a dark, stormy night, you are wandering through the thick forest and wet pine branches are making you more wet than the rain is. Lost, confused, and alone. You stop and let imagination fill your brain and take over. Now you are in a deep meditation… One with the forest… Suddenly you hear a branch snap and footseps behind you. You are being followed. You look behind your shoulder and you see a large shadowy figure slowly comming closer and closer… You see a long blade, glistening from the moonlight. It rises and is about to strike you. Frightened, you run aimlessly as fast and as far away as you can running through the branches and tripping over roots. Its so dark you can barely see where you are going. You are overwhelmed and consumed by madness. You trip again and you feel a sharp, agonising pain in you back. He caught up with you and you quickly lose a shitload of blood. Now you are dead… I assure you, this song will NEVER get boring.

Moonstruck… A typical song by Moonblood. It sounds more like it belongs in the album: ‘Blut und Krieg’, yet is still a great song. I don’t really have a lot to say about this song, because it doesn’t really bring me to another world the way Nema does, yet it still gets stuck in your head very easily. I strongly recommend this for any fan of black metal

Infernal Hails,

+Astaroth+

Astaroth, eller antonslavey som han också kallar sig, måste vara en fullkomligt vansinnig människa. Om jag förstår honom rätt känner han sig som offret i SORHIN-videon när han lyssnar på NEMAs ”Nocturnal silence in the forest”. Jag …

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga.

På återseende.

/Hatpastorn

Var det ett band som fick en obegriplig mastodonthype efter millennieskiftet var det tyska MOONBLOOD. Lite lustigt då det var ungefär ingen som brydde sig om dem under 90-talet. Om jag inte missminner mig var det någon mindre begåvad snubbe som betalade över 10000 spänn för en MOONBLOOD-platta på Ebay när det här med överpriser för gammal sunkig svartmetall var det hetaste.

Ett av mina första möten med MOONBLOOD skedde via den legendariskt usla samlingen ”Encyklopedia Pestilentia”. En kompilation så hopplös att den fått en egen kategori här på Hatpastorns Likpredikan. Lite senare fick jag en split av Terrorgoat som innehöll MOONBLOOD på A-sidan och NEMA på B-sidan. Det är främst den MOONBLOOD-låten vi ska prata om idag. Ni kan kanske lista ut vilket låt vi ska prata om imorgon. NEMA är ett band jag inte spytt tillräckligt med galla över.

MOONBLOOD bildades omkring 1994 av Occulta Mors, eller Occultis som han ibland kallade sig, som spelar alla instrument och Gaamalzagoth som sjunger på det där fransktyska kacklande viset. En inte direkt dynamisk duo, men likväl en duo. Tyskarna var helt absurt produktiva och fullkomligen sket ur sig demo och rehearsalkassetter. Ska sanningen fram fanns det några bra riff på de här alstren, men man måste ha en mordängels tålamod för att orka ta sig igenom deras enorma diskografi. Det är även lite av ett heltidsjobb att försöka få tag i alla dessa alster såvida man inte nöjer sig med en simpel MP3-mapp. Tvi. Anledningen till att jag själv inte riktigt orkade kolla upp allt de släppt var bland annat den vanvettiga och absolut omdömeslösa hypen som spirade på black metal-forumet på Helgon. Ni som kikade in där runt 2004-2005 vet vad jag pratar om. När folk började häva ur sig saker som att MOONBLOOD var bättre än den tidiga norska scenen ville man ju bara döda alla jävla grisungar som överdoserat på hemsidan anus.com. Lite tråkigt då MOONBLOOD i all sin sunkighet faktiskt fick till det med jämna mellanrum.

Man kan sammanfatta det hela med att fans är sämst.

Dagens låt är i alla fall ”Moonstruck” från 1996, en bit som snurrat många gånger på min skivspelare. Själva huvudriffet som kommer cirka 34 sekunder in i låten är smått genialiskt i sin enkelhet. Jag minns första gången jag fick höra det och nickade lika gillande åt det som jag asgarvade åt vokalistens inledande ångestvrål. Heidenhammer kan göra en kuslig imitation av det skriket, inte i musikaliska sammanhang utan snarare när det går dåligt för honom när man kör det klassiska liret PANG, eller Buster Bros som det också kallas.

”Moonstruck” är lite av en dänga och de dagar man känner att man vill slå på något riktigt teutoniskt fyller den alla kriterier. Det jag gillar mest är dedikationen. Man kan höra att grabbarna tycker att denna låt blev riktigt skarp och de spelar och sjunger därefter. Sedan är det lite käckt att en av medlemmarna spelar alla instrument och kommer undan med det medan sångaren har en uppgift och … Ja, ni hör ju själva. Det kacklas så det räcker och blir över.

Återigen är vi i sunkträsket och vadar, men ibland kräver själen en rejäl dos tysk sunk. Jag vet att jag tjatat om band som har sagt det de vill ha sagt, men jag tycker verkligen att MOONBLOOD sammanfattade hela sin karriär med denna terrortrudelutt.

Denna rekommenderas till alla som begriper att MOONBLOOD inte var världens bästa band men att de ibland kunde få till det.

På återseende.

/Hatpastorn

LIDSKJALV kan nog vara Norges hemligaste band. Jag upptäckte dem via Misantrof ANTIRecords för några år sedan och även om det inte var det bästa man någonsin hört var det som att hitta en liten skatt. LIDSKJALV härstammade från Bergen och startade runt 1992. 1996 stövlade grabbarna in i Grieghallen och spelade in en demo vid namn ”Helferd” som aldrig släpptes. Enligt uppgift lades projektet ner 1997, men det ska tydligen finnas mer material och på Misantrofs hemsida kan man läsa att en kommande fullängdare kanske inte är en omöjlighet.

Ett band från Bergen som man aldrig hört talas om. En demo inspelad i Grieghallen som aldrig släpptes då det begav sig. Det låter nästan för bra för att vara sant.

Medlemsmässigt är det bara en av lirarna som gjort något väsen av sig och det är basisten D. Andersson, mest känd under namnen Dreggen och Dommedag. Ringer det fortfarande ingen klocka har han lirat med bland annat TAAKE, SLAVIA, GRIMFIST, AETERNUS och GRAVDAL. Enligt Internet kallar han sig numera Don Raul och bor i Mexiko.

Är det bara jag eller låter det som att jag bara hittar på allt det här?

”Helferd” är en hyfsat tidstypisk norsk svartmetalldemo. Den är inte precis originell men det finns en hel del krispiga riff och desperata trummor. De överlägset bästa bitarna är inledande ”Helferd” och avslutande ”Evig natt”. ”En reise genom drømmer” är lite för dödsdoftande för min smak och ”Maktenes mørke” vill inte riktigt fastna i mitt medvetande. Hade man dock ramlat över den här demon 1996 istället för långt över ett decennium senare skulle jag nog stampat takten betydligt hårdare.

LIDSKJALV hade inte blivit nästa stora grej om demon nu släppts 1996, personligen tycker jag det stora värdet i ”Helferd” ligger i att det är en gammal bortglömd norsk svartmetallartefakt. Bara tanken på att det finns fler bortglömda gamla kassetter från det området som ligger och ruvar i någons hem gör att mina handflator blir alldeles fuktiga.

Och ja, logotypen lämnar ingen oberörd.

På återseende.

/Hatpastorn

”K” är en riktig kvalitetsbokstav och här blev det återigen svårt att välja bland godsakerna. Sist jag pratade om KUXAN SUUM på dessa sidor var i april 2011. Då gällde det logorecensioner och en snabb inblick bland de amerikanska Black Twilight Circle-banden. För att snabbt fräscha upp minnet om ni glömt bort något så är BTC en grupp amerikanska svartmetallband som håller bra kvalitet. De flesta av banden kretsar kring Volahn, eller Eduardo Ramirez som han egentligen heter. Förutom att vara en multiinstrumentalist av rang har han en jävligt grym skinnjacka samt ett melodisinne som inte går av för hackor. Visst, han gillar att nypa riff från det norska 90-talet, men när blev det ett problem?

Det blev en liten hype kring de här banden för några år sedan men den verkar ha dött ut. Det tackar vi för. Hypemaskinen är nämligen som en gräshoppssvärm som sveper fram och lämnar ödeläggelse efter sig. Kan folk inte bara vara lite konsekventa och tycka att saker är bra istället för att tokdyrka något i 2 veckor och sedan kliva på nästa stora sak och hävda att det man ansåg vara guld för 14 dagar sedan är ute och sämst. Visst, det finns band man helt enkelt växer ifrån, men det brukar ta betydligt längre tid än det mardrömstempo man ser i forum och liknande. GHOST är ett riktigt bra exempel. Jag vet inte hur många jag sett som kysste deras fötter i början, köpte allt och tjatade sig fördärvade för att sedan sälja allt de köpt och hävda att det här aldrig var bra. Ett beteende jag aldrig kommer att förstå.

Som sagt, att försöka begripa sig på hur folk tänker är omöjligt.

Så, nu har jag fått det ur systemet. Nu blir det KUXAN SUUM.

Det enda man egentligen behöver bry sig om är den självbetitlade samlingsvolymen som släpptes 2012. Den består av 2 låtar. Inget krångel. Däremot kan den vara svår att få tag i då det alltid ska vara så förbannat limiterat och märkvärdigt. Om ni tycker att 2 låtar är alldeles för lite så var lugn. Plattan är nästan en halvtimme lång så man får många riff för slanten.

Musikaliskt är detta rörig och hypnotisk svartmetall av finaste sort. Arrangemangen är obegripliga, men vad spelar det för roll när man blir matad med kanonparti efter kanonparti. Här gäller det att bara luta sig tillbaka och kanalisera. Herr Ramirez är en hejare på att frammana den där specifika svartmetallatmosfären som träffar en rätt i själen. Detta är inget man lyssnar på tillsammans med polarna utan det här ska avnjutas i total ensamhet. Det transliknande tillståndet som uppstår är magiskt.

I sedvanlig ordning är produktionen helt i min smak. Man behöver inte alltid höra vad som spelas för att man ska hamna i rätt sinnesstämning. Det är relativt sparsamt med vokala insatser men när de kommer ligger de duktigt högt i mixen och de här lirarna är inte rädda för att använda eko. Två tummar upp.

En annan sak jag gillar med BTC-banden är att många av dem lånar estetik och textupplägg från Maya-kulturen. Ett ämne som inte direkt tjatats sönder genom åren. Bandnamnet KUXAN SUUM … äh, jag rippar förklaringen rakt av från Internet:

In Mayan astrology, Kuxan Suum are streams or portals which allow the disciple to travel between realities. They are made of ‘life-force consciousness’ emanating from Hunab Ku, the centre of the cosmos.

Med andra ord ett namn som väcker ett betydligt större intresse än låt oss säga … INFERNAL DOMINION. Naturligtvis fanns det ett band som hette det. Låt oss hitta på något annat supergeneriskt. DARK WINTER. Hoppsan, det fanns 3 band som kallade sig DARK WINTER. Ett försök till. COLD ABYSS. Vad trött jag blir. Det bandet fanns också. Från Brasilien. Naturligtvis. De har släppt en EP 2012 som heter ”Beyond the dark horizon”. Fräsch titel.

Jag skämtar inte nu. Jag skrev in de tröttaste namnen jag kunde komma på och sökte på surnätet. Samtliga fanns.

Såvitt jag vet har Ramirez inte släppt någon ny musik på över 2 år. Det kan vara så att han sagt det han ville ha sagt och då är det bra så. Om så är fallet slutar han på topp. Däremot skulle det smaka med nytt material med antingen VOLAHN eller KUXAN SUUM.

Detta rekommenderas till er som har tålamod och intresse för atmosfärisk svartmetall av 90-talskaraktär som växer med lyssningarna.

På återseende.

/Hatpastorn

Om någon i läsekretsen funderar på att starta ett band. Skaffa ett bandnamn på ”J”. Då slipper ni trängas i skivhyllorna. När jag ögnade igenom samlingen så fanns det få band som jag egentligen hade någon lust att skriva om. JUMALHÄMÄRÄ är ju lite festliga då någon i bandet tyckte det var en bra idé att lappa fast en dildo i pannan inför en livespelning. Den enhörningen hade jag gärna sett. I övrigt är deras ”Resignaatio” som släpptes 2010 inte alls så tokig. JUDAS ISCARIOT tänker jag absolut inte prata om idag. Det blir en längre specialare i framtiden, tro mig, det bandet har kommit undan lindrigt. JOYLESS faller inom samma kategori som JUDAS ISCARIOT, här räcker det inte med någon blänkare. Som sagt, det var ganska tunnsått på intressanta band på den här bokstaven.

Heidenhammer kom senare på besök och vi diskuterade länge om band på ”J”, dock utan att komma fram till något vettigt. I vild desperation började vi söka efter band för att se om det var något uppenbart vi missat.

Då fann vi det.

JOTUNGHEIM från Ryssland.

JOTUNGHEIM släppte bara en EP, ”Путь в Сваргу”, från 2008. Det är lite oklart om detta var ett soloprojekt, men jag tar för givet att Iscariot sköter rubb och stubb själv. Det låter då som det.

På bandfotot kan vi beskåda en riktig brakryss med en legendarisk problemlugg. Iscariot kan vara allt mellan 12 och 50 år gammal. Det är som svårt med ryssar ibland.

Musikaliskt rör det sig om nonchalant pagan black metal med spännande basgångar och stor underhållningsfaktor. Det som är så underbart är att ju längre musiken går, desto sämre spelar han så mot slutet är det svårt att inte kvida fram ett hest gubbskratt. Samtidigt är det ganska catchy.

JOTUNGHEIM är ett solklart exempel på lökiga band som gör mig på bra humör.

Vi kör ”Огонь Перуна”. Den har som allt. Låten inleds med ett stämningsfullt gitarrplink som doftar en smula polska FULLMOON (”Carpathian windspirit”) för att sedan urarta totalt i en härva av desperata trummor, kacklande sång, dagcentergitarrer och ansvarslösa basgångar. Trots detta är det omöjligt att inte sitta med ett vargflin och förnöjt knäppa med fingrarna.

Det blev som sagt bara en EP med JOTUNGHEIM. Det var nog lika bra.

På återseende.

/Hatpastorn

Dagens inlägg blir lite av en specialare då jag bara hört en låt med det här bandet och tro mig, det räckte. Det har funnits många band som kallat sig IMPERIAL, men det är bara ett av dem som fått mig att tappa förtroendet för ett helt skivbolag. Franska IMPERIAL.

Året var 1998 när Close-Up damp ner på hallmattan. Det följde alltid med en CD med tidningen och denna gång fick man Osmose Produktions ”World domination III”. Jag tjöt högt av glädje. De två första volymerna var rena guldet, visst det fanns lite skit på tvåan, men överlag var det gott om kanonlåtar på den.

Jag kollade på baksidan av skivan för att se vilka artister som medverkade denna gång. Något kallt drog över mig och jag började känna tvivel. Hursomhelst lyssnade jag igenom plattan från pärm till pärm och efteråt ville jag bara döda.

Alla som har någon sorts form av kulturkännedom vet att Osmose Productions var ett bolag som förr i världen släppte vansinnigt många klassiska album med band som SAMAEL, IMMORTAL, IMPALED NAZARENE, ABSU, MARDUK, ENSLAVED, ROTTING CHRIST, NECROMANTIA, MASTERS HAMMER, DARK TRANQUILLITY och ANGELCORPSE.

För att nämna några få. Fatta allvaret.

Sedan runt 1998 bestämde sig skivbolagsdirektören Hervé att det inte fanns någon bra black metal längre så han sket i den genren och inriktade sig på … ja, skit. Ungefär i samma veva hoppade i stort sett alla klassiska band av bolaget och hamnade på andra ställen. Skeppet började sjunka och det snabbt.

Vi ska lite snabbt gå igenom vilka som medverkade på denna kompilation så ni får lite hum över hur illa det var ställt. Franska IMPERIAL kommer jag gå igenom sist.

EXCITER – ”Aggressor”.

Kanadensisk speed metal vars bäst före-datum gick ut någon gång på 80-talet. De fick vara med. Låten är skitdålig och produktionen suger mer kuk än en gerontofil på ett äldreboende. Vill ni se en riktig Photoshopspya söker ni på ”The dark command” på Google.

ANGELCORPSE – ”Phallelujah”.

OK då, det här bandet var det bra drag i. Synd att de inte riktigt hämtade sig efter millennieskiftet. ”Exterminate” (1998) och ”The inexorable” (1999) är två essentiella alster för alla som uppskattar våldsam döds med bra sång.

DELLAMORTE – ”666 and pentagrams”.

Jag fullkomligt avskyr gapig death ‘n’ roll/punkdöds. Därför blir det svårt att lämna ett rimligt omdöme om DELLAMORTE.

INFERNÖ – ”Rot in hell”.

När norska black metal-musikanter bestämmer sig för att spela tokrolig thrash med stulna riff känner jag ett så djupt hat att lukten av död, svavel och aska bränner i näsborrarna. Jag skämtar inte.

BEWITCHED – ”Night of the sinner”.

BEWITCHED lider av samma syndrom som INFERNÖ: svartmetallmusikanter som snöade in på thrash när det kunnat lägga krut på sina övriga projekt. Thrashvågen som svepte in strax före millennieskiftet var en nästan, om inte lika, mörk historia som goth och The Matrix-tsunamin som dränkte allt som en gång var bra.

MARDUK – ”Of hells fire”.

Om ni visste hur höga förhoppningar jag hade på den här skivan skulle ni baxna. ”Heaven shall burn …” är nämligen en av mina absoluta favoritskivor. Naturligtvis var ”Nightwing” inte alls lika bra, men det fanns ett par godbitar. ”Of hells fire” är en av dem. Dessvärre låter Legion trött och produktionen överlag är svagare än plattan innan. Däremot Tog MARDUK snabbt revansch med ”Panzer divison Marduk” som alltid får blodet att koka.

DISFEAR – ”Captured by life”.

Vill jag ha någon sorts form av punk lyssnar jag på tidiga RÖVSVETT. Punkt. Den sångaren kan flytta berg med sin rabiata stämma.

SWORDMASTER – ”Deathrider 2000”.

”Wraths of time”-EPn från 1995 har några bra riff. Sedan tappade både jag och bandet sugen. Det märkligaste ryktet jag hört är att SWORDMASTER eller DEATHSTARS, minns inte exakt vilket, tog in Magnus Olsfelt från CROWN OF THORNS som coolhetscoach. Om det stämmer är det en rätt lustig historia. Låten de medverkar med på denna samlingsskiva heter ”Deathrider 2000” och det luktar lattjolajban lång väg. När Close-Up senare hyllade svanesången ”Moribound transgoria” med strofer som ”det ena gitarrsolot glammigare än det andra” skrek jag. Högt.

GEHENNAH – ”Beat that poser down”.

GEHENNAHs ”Hardrocker” är ett klassiskt album. Ett problem, den här låten är inte från ”Hardrocker”.

THE ROCKING DILDOS – ”Teenage cunt”.

THE ROCKING DILDOS kan vara det största slöseriet med tid sedan filmatiseringen av Inspector Gadget med mitt hatobjekt Matthew Broderick i huvudrollen. Nä, det räcker inte. Inga ord kan beskriva hur oöverträffat genomvärdelöst det här är.

LOUDPIPES – ”Evil juice”.

På tal om slöseri med tid har vi LOUDPIPES. Som sidoprojekt betraktat var detta säkert jättekul att spela i. Det var inte lika festligt att lyssna på det. Milt uttryckt.

MESSE NOIR – ”Messe noir”.

Minns ni att jag sa att Hervé inte ville släppa fram nya black metal-band eftersom han ansåg att de sög? Han måste haft en hjärnblödning den dagen han lät MESSE NOIR komma ombord på den här samlingsplattan. MESSE NOIR är sämst. Milt uttryckt.

LUCIFER – ”Omen”.

Det enda bra som LUCIFER har gjort är att de inte släppt något nytt på fjorton år. Vi hoppas att den trenden håller i sig.

RAISM – ”Hate you”.

DIABOLOS RISING var ett intressant projekt. När de bytte namn till RAISM försvann all magi.

Vi avslutar med IMPERIAL och eftersom ingen jävel brydde sig om det här förbannade skitbandet så var jag tvungen att rippa låten och lägga upp en Youtube-video så ni får höra smutsen. Jag har med andra ord lagt mer tid på IMPERIAL än vad IMPERIAL själva gjorde. Varenda ton och varje trumslag är en skymf. Sedan börjar vokalisten kackla. På franska. Jag kan ärligt säga att på sexton år har den här låten inte åldrats ett dugg. Den är EXAKT lika värdelös idag som då. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något i den här smörjan som sakta men säkert bryter ner mitt förstånd. Skivomslaget är även det ingen höjdare.

Osmose Productions, vad hände? Alltså seriöst, vad hände? Det sjuka i allt det här är att ”World domination III” är bara toppen på det berg av träck som kom därefter.

Den här samlingsskivan och jag är dödligt allvarlig nu, tog bort all glädje jag brukade känna när man kom över en ny kompilation och var sugen att hitta nya bra band. När man redan var på knäna och kämpade febrilt för att finna upptäckarlustan igen, vad hände då? Jo, det ska jag tala om. 1999, året allt bara sket sig.

Nu när jag tänker på det var det ”World domination III” och årtalet 1999 som på allvar födde Hatpastorn. Om du surnar till för att jag råkar hacka på just ditt band, skyll för fan inte på mig. Skyll på ”World domination III” och franska IMPERIAL.

På återseende.

/Hatpastorn

Det norska B-laget på 90-talet. Det var fina grejor det. Ofta när man pratar om HELHEIM är det debutplattan ”Jormundgand” från 1995 som diskuteras. Har ni inte hört den så är det en Lidl-variant av ENSLAVEDs ”Frost” fast med hysteriskt kacklande sång. Den är med andra ord helt utsökt.

HELHEIMs andra giv ”Av Norrøn Ætt” från 1997 är det aldrig någon som pratar om. Ja, förutom jag då. Det är hög tid att vi tar oss en titt på den.

Dessa två album släpptes via Solistitium Records. Ett bolag som släppt underbart mycket hyfsad black metal i sina dagar. Vill man få sig en dos helt OK svartmetall är det dit man ska söka sig. Passa er dock för NATTVINDENS GRÅT. Det var typ fyra år sedan jag varnade för det bandet så det kanske är hög tid att friska upp minnet.

”Av Norrøn Ætt”, vi börjar med skivomslaget. Till vänster har vi en vrålhungrig snubbe som smörjer kråset. Bredvid honom sitter Steven Seagal som efter ett par rejält tilltagna krus starkbock ger kåta ögat åt … mig när jag var typ fjorton?

Olustigt.

Ja, själva omslaget kanske inte är någon höjdare. Då undertecknad obegripligt nog bara äger promon av denna så består själva bookleten av ett uppvik med ett bandfoto. Jag vet att CD-versionen även innehåller texterna för jag har bläddrat i den och undrat över hur fan de kommer ihåg dem. De är tämligen långa även om de fuskar en smula genom att återanvända textstycken. Precis som ENSLAVED gjorde på den tiden de var bra så är samtliga texter dessutom översatta till engelska. Ett välkommet grepp.

Lite övrig kuriosa innan vi går in på det rent musikaliska är att medlemmarna gjorde en SAMAEL och kortade ner artistnamnen inför deras EP ”Terrorveldet” som släpptes 1999. Vad är det med det årtalet och norska band? Istället för att nöja sig med kanonnamn såsom Hrimgrimnir (gitarr och sång) och Vanargandr (bas och sång) så kortades de ner till H’grimnir och V’gandr. Jävla trams. Trummisen Hrymr var dock konsekvent, men jag har genom alla år bara kallat honom Steven Seagal. Av förklarliga skäl.

Nu när jag var inne på Metal-Archives för att sno en bild på skivomslaget så ser jag att hela namndebaclet står på första sidan. Det finns alltså någon annan än jag som bryr sig om sådan här skit? Mina ögon vattnas.

Musikaliskt är detta norsk viking/svartmetall av kanske inte ädlaste valör, men brons i alla fall. Om ENSLAVED är en finrestaurang så är HELHEIM den där underbart sunkiga kvarterskrogen. Ibland vill man ha kalventrecôte serverad med färsk lök, sparris, rödvinssky, dragonemulsion och färskpotatisstomp till middag och ibland vill man ha en starköl och en grillbit med bearnaisesås för 69 spänn.

Man tar vad man är sugen på helt enkelt.

En sak jag gillar med HELHEIM är att de har hyss för sig. Ofta dyker det upp partier som man inte hade väntat sig. Lattjolajbanriffet som kommer 1 minut och 7 sekunder in i ”De eteriske åndevesenes skumringsdans” är ett bra exempel på det. När jag 1997 läste den titeln kom jag för övrigt så hårt i byxan att jag fick mjälthugg. Förutom det så kan man inte prata om HELHEIM utan att nämna trummisen. Steven Seagal är en av Norges absolut avigaste batterister. Han spelar konstant över sin egen förmåga och ofta i hastigheter han ej behärskar. Däremot har han rätt dedikation och jag älskar att höra honom rassla bakom trumsetet. Alla förbannade fantomtrummisar på Youtube kan studsa åt helvete. Spola fram till runt 2 minuter på ”Åpenbaringens natt” och njut. Jaså, ni tycker att sången är sällsynt sur? Kom igen, ibland får man bara acceptera att det är såhär det är menat att låta. Förresten, kör igång låten runt 1 minut och 30 sekunder istället. Då hamnar man i rätt stämning. Äh, kör skiten från start.

Som ni märker är jag förtjust i det här alstret. Kanske mer än det egentligen förtjänar då det tar sin lilla tid att lyssna in sig på materialet. Jag hade tålamodet och ångrar ingenting idag. Produktionen är även den helt underbar. Det ska vara lite skevt.

HELHEIM håller på än idag och även om de hade några tunga år runt millennieskiftet så är 2011 års ”Heiðindómr ok mótgangr ”en mycket fin giv. Då ENSLAVED slutat vara ENSLAVED och istället inriktat sig på att vara ett norskt OPETH känns det skönt att HELHEIM fått axla någon sorts form av mantel.

Denna rekommenderas till er som gillar norsk svartmetall från 90-talet men som inte har haft orken att kolla upp B och C-lagen. Tro mig, det finns gott om smaskens där bara man orkar gräva sig ner i gödselstacken. Som jag skrev tidigare, ibland är det inte helt dumt med en starköl och en flottig grillbit. Egentligen borde jag kanske rekommendera att man börjar med ”Jormundgand” då den har tydligare låtar men det skiter vi i.

Äh, vi tar en till låt när vi ändå är igång. ”Fra Ginnunga-gap til evig tid” är en riktig topp ett-låt när man är på det humöret. När det börjar mangla vill man bara ställa sig på balkongen och hytta sig helt fördärvad. Sedan, 2 minuter och 11 sekunder in i låten. Då dör man. Alltså lyssna på riffet.

LYSSNA PÅ RIFFET!

Fy fan vad jag älskar sunkig black metal. Nu ska jag gå och duscha, man blev ju helt svettig efter det här.

På återseende.

/Hatpastorn

När det kommer till black metal har vi VITHATTEN. När det kommer till death metal har vi DISPATCHED. När det kommer till heavy metal har vi OVERDETH.

När det kommer till dark ambient har vi GRIM från Västervik.

GRIMs demokassett ”Färd” från 1995 gör mig alldeles varm och död i själen samtidigt. Den får mig att minnas tillbaka till 90-talet då man satt och skapade musikaliska hjältebragder i Fasttracker. Mina låtar lämnade aldrig datorn. Det gjorde GRIMs och för det kommer jag alltid att respektera honom. Om han var inspirerad av MORTIIS? Har grodor vattentäta arslen? Det lustiga med MORTIIS är att ALLA äger minst en skiva med något av hans projekt. Jag tror inte alla äger något med GRIM dock.

Av förklarliga skäl.

Detta var en epok då det enda man behövde var några hyfsade syntljud, en handfull sköna låttitlar, ett rått bandnamn och lite corpse paint. Allt var med andra ord bättre förr.

”Färd” i sin primitiva uselhet har sina höjdpunkter, eller så är det bara jag som överdoserat på nostalgi alternativt fått värmeslag. Avslutande ”Svävande genom hallarna” har ett stämningsfullt gitarrplink i början som får mig att tänka på CARPATHIAN FORESTs finaste stund, ”Journey through the cold moors of Svarttjern”-demon från 1993. Naturligtvis inte lika bra, men den har något visst. Det övriga materialet lämnar emellertid en hel del att önska, vi kommer väl exempelvis aldrig att glömma alla spoken word-partier som hemsöker demon. Eller för den delen syntmelodierna som mest påminner om någon som för första gången slumpvis trycker på några tangenter för att testa vilka ljud som finns. Ett spännande grepp är att herr GRIM lagt den överlägset ”bästa” låten sist. Det är med andra ord bara de sanna GRIM-anhängarna som orkar ta sig till guldet vid regnbågens slut.

Att låt två, ”War march”, osökt får mig att tänka på ”Den röda analens armé” av gudarna i BINNIKE BENGT OCH ROY RÖVMUNS ORKESTER behöver inte vara något negativt. Bägge låtarna gör mig på osedvanligt gott humör. Även om ”War march” inte riktigt förtjänar att vara elva förbannade minuter lång.

Omslaget är fenomenalt och ett strålande exempel på hur rörigt det kan bli om man väljer att åka längdskidor iförd liksmink och mantel. Vi ser ju klart och tydligt hur stavarna trasslat ihop sig och hur GRIM med skräck i blick inser att han i ilfart närmar sig en brant backe. Snacka om ”Färd”.

Denna demo kan jag bara rekommendera till de mest masochistiska anhängarna av tvivelaktig dark ambient från 90-talets mitt. De sanna GRIM-anhängarna. ”Färd” är en märklig parantes i svensk musikhistoria och som tidsdokument betraktat har den faktiskt ett existensberättigande. Om inte annat är den ganska kul.

Om ni trodde att detta var det enda som GRIM släppte har ni fel. Tänk på det när försöker somna ikväll.

På återseende

/Hatpastorn

Denna bokstav visade sig vara mer problematisk än jag trodde då det finns gott om band i samlingen man kan prata om. FULLMOON, FURZE, FAERGHAIL, FLUISTERWOUD, FLEURETY och så vidare och så vidare. Sedan kom jag på att är det ett band jag tjatat om på dessa sidor är det FORLORN.

Norska FORLORN.

Detta gäng har jag refererat till så många gånger så nu är det hög tid att vi sätter tänderna i dem en gång för alla.

FORLORN startade redan 1992 och har under resans gång innehållit medlemmar från GEHENNA, ett av mina favoritband. Om GEHENNA genom åren, främst på de två första alstren, varit galet söta så är det inget i jämförelse med FORLORNs tidiga verk. Uttrycket ”söt black metal” härstammar från FORLORN. Fatta allvaret.

Skivan vi ska prata om idag är ”The crystal palace” från 1997, släppt via Head Not Found. Bara skivtiteln får mig att vilja ta bandmedlemmarna i kinderna och ruska om dem likt en bisarr överbeskyddande farförälder. Det första jag märkte när skivan kom var att omslaget kändes väldigt bekant, men jag kunde inte placera det. Detta gnagde mig länge tills jag kom på det. Spana in.

Först har vi brittpopparna i BLUR med sin singel ”Country house” som släpptes 1995.

Sedan två år senare har vi norska FORLORN med ”The crystal palace”.

Vad är det förresten med svartmetallare och slott? Antalet omslag som pryds av detta byggnadsverk är oräkneliga. Det kanske får bli en helt egen specialare längre fram.

Förutom omslaget är hela bookleten en mardröm av tidiga Photoshopkunskaper. Har ni möjlighet att bläddra i den, gör det. Snacka om bildmanipulationer som åldrats med samma värdighet som vinjetten till ”komedi”serien The Sinbad Show.

Rent musikaliskt är det inte lika illa ställt, tvärtom, fram till låt sex är detta finfin norsk viking/svartmetall av sockersötaste sort. Melodierna är många och trevliga, tempot behagligt, rensången OK, produktionen fullgod. Att ligga tillbakalutad i soffan med balkongdörren öppen medan man lyssnar på detta bäddar för en fin stund. Inledande ”Lik av falne menn” är ett praktexempel.

Sedan var det någon i bandet, oklart vem, som fick gothsjukan. En fruktansvärd åkomma som slog ner som en hammare i Stavanger och orsakade mer skräck och förtvivlan än ebolaviruset. ”Gate of mystic” är även det ett praktexempel.

Tar man låtarna ur sitt sammanhang så kanske man inte riktigt fattar poängen, men tro mig. Skivan går från söt och behaglig till sliskig och osund. Trist då merparten av skivan är kanon.

Det är väldigt sällan som ”The crystal palace” går flera varv i spelaren utan den plockas fram då och då och avnjutes i små doser. Tänk om detta varit en mini-CD, det hade smakat! En annan mystisk sak med albumet är att de var inne en hel månad i studion och trots det är hälften av låtarna inspelade med trummaskin. Varför!? Det är inte precis så att de låtar som inte har riktiga trummor är mer tekniskt avancerade. Detta skulle jag hemskt gärna vilja ha ett bra svar på.

Jag pratade tidigare om det hemska gothviruset. FORLORN var tyvärr ett väldigt sjukdomsdrabbat band. Efter att de gått igenom en tung antibiotikakur och släppt hyfsade ”Opus III – Ad caelestis res” trillade de dit rejält på deras sista giv, ”Hybernation”. Minns ni när jag pratade om när hela Norge gick och såg The Matrix på bio och klev ut ur salongen med ambitionen att skapa urtråkig svartmetall med framtidstema? Jo tack, ”Hybernation” är ett typexempel på det och är således fullkomligt olyssningsbar. Efter det fiaskot lade FORLORN ner hela verksamheten.

Jag tycker vi tar en tyst minut och tänker på de fina stunderna vi trots allt hade med FORLORN.

Avslutningsvis vill jag bara visa en kymig bild på hur det kan se ut när ett helt band unisont drabbas av The Matrix-viruset.

På återseende.

/Hatpastorn