Från A till Ö med Hatpastorn. O som i OPERA IX.
”The call of the wood” som släpptes 1995 var en fälla jag tror många gick i. Jag köpte skivan begagnad ett par år senare här i Sundsvall. Oklart varför. Omslaget var och är lite av en klassiker. En bröstget med överdimensionerat huvud som sitter och klossar bredvid ett märkligt träd. Likväl kom man hem med skivan och undrade vad som hänt.
De recensioner jag läst i diverse fanzines var överlag positiva och eftersom det var en tjej på sång kändes det lite exotiskt. Jag antar att det var därför man köpte blint trots att bandet härstammade från Italien och att skivomslaget såg ut som det gjorde. När jag väl lyssnat igenom skivan mindes jag ingenting, förutom låttiteln ”Esteban’s promise” då. Jag gjorde ett par tappra försök att komma in i albumet, men det gick bara inte. Det är inte precis renodlad svartmetall vi pratar om utan en märkvärdig hybrid av black, döds och thrash. Lägg därtill akustiska gitarrer, pianon och billiga flöjtar.
Det vilar en konstig stämning över ”The call of the wood”, en stämning som inte tilltalar mig alls. Det är svårt att sätta fingret på det, men det kan ha något med produktionen att göra. Sedan kan jag inte minnas ett enda riff om så livet hängde på det. Att det var en tjej som sjöng var inget jag tänkte på, förutom när det skulle sjungas på riktigt. Det lät inget vidare. Att låtarna aldrig tog slut var även det ett problem. Jag har inget emot långa låtar men när de primärt består att trötta italienska riff i sirapstempo tryter tålamodet och tankarna börjar vandra. Jag sålde skivan inte många månader efter jag köpte den och nu när jag fräschar upp minnet genom att lyssna på den via Youtube kvarstår min åsikt. Det är inget som fastnar. Den konstiga stämningen är emellertid intakt och jag antar att det måste finnas folk som uppskattar den då OPERA IX håller på än idag. Tänk att det här bandet har tröskat på i 26 år. Ofattbart.
Jag kan ana mig till att många recensenter gav denna platta högt betyg i tron att den var bättre än den egentligen var. Då ingen sund människa kan lyssna in sig på det här materialet är det lätt att fria istället för att fälla då skivan inte direkt är ett hafsverk. Tro mig, det finns ingen bytta med guld i slutet på den här regnbågen.
Jag kan ärligt inte komma på någon som skulle kunna uppskatta detta. Vill man ha italiensk misärmusik som orsakar minnesförlust och dålig stämning är OPERA IX det självklara valet.
En avslutande fråga: är det någon som vet vad de vill ha sagt med bandnamnet?
På återseende.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
7 augusti, 2014 den 9:25 f m
Ytterligare ett klassiskt Close-Up-annonsband. Återigen ett band jag aldrig lyssnade på när det begav sig, och det var ju lika bra det.
16 augusti, 2014 den 3:21 e m
Undrar om bandnamnet kan vara en misstolkning att kompositörer av klassiskt smak dör efter sin nionde symfoni? Se http://en.wikipedia.org/wiki/Curse_of_the_ninth.
16 augusti, 2014 den 3:57 e m
Det var en riktigt bra teori! Tack som fan!
29 augusti, 2014 den 10:41 f m
Någon gång i min ungdom läste jag en entervju med bandet där de förklarade sitt bandnamn. Opera betyder ju verk (pluralform av opus) och siffran nio hade tydligen någon numerologisk signifikans. Som alla numerologiska resonemang värda namnen var det naturligtvis invecklat bortom all begriplighet. Men jag har för mig att det landede någonstans i närheten av ”människor skapade till Satans avbild”.