Från A till Ö med Hatpastorn. M som i MOONBLOOD.
Var det ett band som fick en obegriplig mastodonthype efter millennieskiftet var det tyska MOONBLOOD. Lite lustigt då det var ungefär ingen som brydde sig om dem under 90-talet. Om jag inte missminner mig var det någon mindre begåvad snubbe som betalade över 10000 spänn för en MOONBLOOD-platta på Ebay när det här med överpriser för gammal sunkig svartmetall var det hetaste.
Ett av mina första möten med MOONBLOOD skedde via den legendariskt usla samlingen ”Encyklopedia Pestilentia”. En kompilation så hopplös att den fått en egen kategori här på Hatpastorns Likpredikan. Lite senare fick jag en split av Terrorgoat som innehöll MOONBLOOD på A-sidan och NEMA på B-sidan. Det är främst den MOONBLOOD-låten vi ska prata om idag. Ni kan kanske lista ut vilket låt vi ska prata om imorgon. NEMA är ett band jag inte spytt tillräckligt med galla över.
MOONBLOOD bildades omkring 1994 av Occulta Mors, eller Occultis som han ibland kallade sig, som spelar alla instrument och Gaamalzagoth som sjunger på det där fransktyska kacklande viset. En inte direkt dynamisk duo, men likväl en duo. Tyskarna var helt absurt produktiva och fullkomligen sket ur sig demo och rehearsalkassetter. Ska sanningen fram fanns det några bra riff på de här alstren, men man måste ha en mordängels tålamod för att orka ta sig igenom deras enorma diskografi. Det är även lite av ett heltidsjobb att försöka få tag i alla dessa alster såvida man inte nöjer sig med en simpel MP3-mapp. Tvi. Anledningen till att jag själv inte riktigt orkade kolla upp allt de släppt var bland annat den vanvettiga och absolut omdömeslösa hypen som spirade på black metal-forumet på Helgon. Ni som kikade in där runt 2004-2005 vet vad jag pratar om. När folk började häva ur sig saker som att MOONBLOOD var bättre än den tidiga norska scenen ville man ju bara döda alla jävla grisungar som överdoserat på hemsidan anus.com. Lite tråkigt då MOONBLOOD i all sin sunkighet faktiskt fick till det med jämna mellanrum.
Man kan sammanfatta det hela med att fans är sämst.
Dagens låt är i alla fall ”Moonstruck” från 1996, en bit som snurrat många gånger på min skivspelare. Själva huvudriffet som kommer cirka 34 sekunder in i låten är smått genialiskt i sin enkelhet. Jag minns första gången jag fick höra det och nickade lika gillande åt det som jag asgarvade åt vokalistens inledande ångestvrål. Heidenhammer kan göra en kuslig imitation av det skriket, inte i musikaliska sammanhang utan snarare när det går dåligt för honom när man kör det klassiska liret PANG, eller Buster Bros som det också kallas.
”Moonstruck” är lite av en dänga och de dagar man känner att man vill slå på något riktigt teutoniskt fyller den alla kriterier. Det jag gillar mest är dedikationen. Man kan höra att grabbarna tycker att denna låt blev riktigt skarp och de spelar och sjunger därefter. Sedan är det lite käckt att en av medlemmarna spelar alla instrument och kommer undan med det medan sångaren har en uppgift och … Ja, ni hör ju själva. Det kacklas så det räcker och blir över.
Återigen är vi i sunkträsket och vadar, men ibland kräver själen en rejäl dos tysk sunk. Jag vet att jag tjatat om band som har sagt det de vill ha sagt, men jag tycker verkligen att MOONBLOOD sammanfattade hela sin karriär med denna terrortrudelutt.
Denna rekommenderas till alla som begriper att MOONBLOOD inte var världens bästa band men att de ibland kunde få till det.
På återseende.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Kommentera