Posted in Gästbloggare. on 22 september, 2018 by hatpastorn
Min far var lastbilschaffis innan han gick i pension. Mestadels kuskade han runt här i landet, men i mitten av nittiotalet gjorde han ett antal körningar åt Hoppets Stjärna, någon organisation som styrdes av Livets Ord och som höll på med olika former av hjälpverksamhet. Noteras bör att min familj i övrigt inte har något som helst samröre med religiösa sekter.
Dessa körningar var till Ukraina. Detta land var kraftigt eftersatt efter att Sovjet föll, folk hade det rätt jävligt. Så varför inte livnära sig på musikpirateri på hög nivå? Farsan kom hem med kassar med kassetter, och på de sista körningarna hade Ukrainarna uppgraderat till CD.
Jag fick till exempel King Diamonds ”Spiders Lullaby”, som konstigt nog ser ut att vara originalskiva med tryck och allt på själva CDn (har den fortfarande såklart), men med riktigt uselt kopierat omslag. Fick även ett originaldigipak av Dark Funerals ”Secrets of the Black Arts” som, för att kompensera att den inte var piratad, istället luktade starkt av billig parfym. Faktum är att man kan känna en svag, svag doft fortfarande efter mer än 20 år.
Men tillbaka till ämnet.
Det var piratkopierat, det var dassigt kopierade omslag och det var löjligt billigt. Ibland bröt A-sidan mitt i en låt för vem fan orkar hålla koll på sådant? Inte ukrainska pirater iallafall. Farsan handlade lite allt möjligt och ibland slank det med metal av det extremare slaget. Jag tyckte det var rätt coolt att han kom hem med Crown Of Thorns ”Eternal Death”. Hur fan hade de fått tag på svensk extremmetal där nere, och dessutom kommit på tanken att pirata det? En annan kassett som jag faktiskt lyssnade en del på var Sepulturas ”Roots”. Den har väl fått en del skit för att vara nu-metal, men jag tyckte det var tufft. De kassetterna har jag fortfarande i min ägo. Jag minns också bandet Hallow’s Eve, oklart vilken skiva men låtarna ”Death and Insanity” och ”Only the Good Die Young” (hur tänkte de där?) var iallafall med. Jag var inte imponerad. Tysk piratmetal, passande nog, köptes också hem men det fick farsan behålla.
En kassett som jag minns med lite extra värme var ett band som jag senare sökt en del om på nätet men inte hittat särskilt mycket om. Eftersom omslagen bara var, ja, omslag, så fanns ingen info alls gällande varifrån de kom, vilket bolag som släppt och annat oväsentligt skit. Bandet hette Hämmer, kassetten hette ”Terror”. Stenhård metal med hög kvalitet vill jag minnas. Det är nog fanimej närmare 20 år sedan jag hörde den senast eftersom farsan också gillade det. Fick nämligen bara höra kassettjäveln när jag var där, varför vi inte kom på tanken att kopiera den åt mig förstår jag inte… ödets ironi.
Hursomhelst, stenhård metal, bra sång, skickliga musiker, tuffa texter, de hade fan allt. Har tänkt att man kanske skulle kolla upp dem, finns garanterat på Youtube… men tänk om det är som med de där filmerna man dyrkade när man var liten? Man tänker att fan, nu ska det bli nostalgi, och så har man förstört ett barndomsminne.
Jag tror fan att Hämmer får leva vidare med refrängen ”TEEEERRROOORR!!!” ringande som ett flyglarm inspelat på svajig, ukrainsk piratkassett i mina tonårsminnen så slipper man några besvikelser. Kassetten ligger säkert kvar i någon vrå hemma hos farsgubben, tror den ligger bra där.
Posted in Gästbloggare. on 24 juli, 2013 by hatpastorn
Då som då tar vi i Förintelseförsamlingen in gästföreläsare som kan sprida mörker på dessa sidor. Vi minns väl alla exempelvis Hand Of Dooms moderelaterade inlägg gällande war metal och vidden av det visuella. Har ni missat den rekommenderas en titt, artikeln är helt hysterisk. Denna gång är det dags för Böldprästen att göra debut på denna Likpredikan med hans avhandling gällande polska trumslagare.
Koka en kopp kaffe, komplettera med några limpmackor med kaviar och bered er på en både informativ och underbart bisarr resa genom den polska ödemarken.
Mycket nöje.
/Hatpastorn
NÖD, NATION OCH SEXTONDELAR: EN ANALYS AV HUR INTERNA OCH EXTERNA KONFLIKTER GAV UPPHOV TILL EN EXTREMMETALTRUMMISRENÄSSANS I DET MODERNA POLEN
Polen är ett land känt för en mängd olika saker. Utöver industrier, alkoholiserade lastbilschaufförer och fotbollshuliganism är det även vida hågkommet som det land som först fick det tvivelaktiga nöjet att bli påhälsad av Hitler efter att han bestämt sig för att hans nation var alldeles för liten, och att han prompt ville ha en större (något som inbjuder till alla möjliga intressanta freudianska teorier). Det polska folkets enda, klena tröst i detta läge var att Gevalia-reklamen ännu inte uppfunnits så att ingen ännu hade möjlighet att dra trötta ”oväntat besök”-skämt om det hela. Efter kriget gjorde den ende mannen med ett ännu större nationskomplex än Hitler, Josef Stalin, intåg, och polackerna fick under en lång tid framöver åtnjuta den muntra, folkliga kamratanda som kom att transformera de sovjetiska öststaterna till de oaser av tillväxt, framtidstro och solidaritet de är idag.
I modern tid finns det dock ett specifikt område där Polen närmast blivit synonymt med kvalité: extremmetaltrummisar.
I denna korta avhandling ska vi introduceras till tre framstående polska trummisar verksamma inom black- och death metal, och försöka analysera hur denna olycksdrabbade nation blev en fertil grogrund för de allra snabbaste och skickligaste skinnplågarna inom dödsdyrkarrock.
Givetvis inbjuder en sociologisk analys av detta fenomen till en del färgstarka fantasiscenarion. Man kan till exempel visualisera en tanig ung man, klädd i vita shorts, ett vitt linne med hammaren och skäran på och ett svettband runt pannan sitta vid ett trumset i en dåligt upplyst betongbunker, dyblöt av svett. Sladdar löper från sensorer på hans huvud, bröst, armar och ben till stora, pipande maskiner bakom honom. En bister general i full Röda Armén-uniform kommer in från det inglasade kontrollrummet intill och slår sig ned på en stol intill den utmattade unge trumslagaren. Generalen begraver ansiktet i ena handen, suckar djupt och morrar under mustaschen: ”Iz not good enough, kamerat. You only blasted at 500 bpm for four minutes. The Amerikanski have a boy who can blast at 650 bpm for six minutes. SIX-FIFTY!!! DO YOU KNOW WHAT THAT MEANS?!” (vid denna tidpunkt är generalen högröd i ansiktet och gestikulerar vilt åt den förskräckt hukande trumspelaren).
Ett sådant scenario vore dock förbehållet valfri ”direkt till DVD”-komedi som medelålders judiska manusförfattare i Hollywood skiter ur sig för att finansiera sitt kokainberoende och sin troféfru, och har inget vetenskapligt värde i sig, så vi lämnar det därhän och presenterar de tre trummisar vi ska följa i denna avhandling.
STORMBLAST
Namn: Pawel Pietrzak Ålder: 32 Ort: Częstochowa Känd från: Infernal War
INFERNO
Namn: Zbigniew Robert Prominski Ålder: 34 Ort: Tczew Känd från: Behemoth
DARKSIDE
Namn: Maciej Kowalski Ålder: ??? Ort: Krakow Känd från: Mgla (även Kriegsmaschine, Massemord)
Utöver det faktum att de alla begåvats med förmågan att misshandla virveltrummor till den grad att den enda rimliga förklaringen tycks vara antingen föga Livsmedelsverket-godkända steroider som ursprungligen givits tidiga kosmonauter för att undvika muskelatrofi, och sedan läckt ut på svarta marknaden efter unionens fall, alternativt tryckluftsborrar som någon korrupt gammal transplantationskirurg på något suspekt vis integrerat i deras underarmar, tycks dessa tre skinnpiskare vid första anblick inte ha något gemensamt. Det vill säga, om man bortser från deras nationalitet och ålder (Darksides ålder står förvisso icke att finna, men av tillgängliga fotografier att döma kan det inte skilja många år mellan honom och hans två nämnda gelikar).
Samtliga tre torde alltså vara födda under sent 70-tal/tidigt 80-tal, och då många musiker upptäcker sina respektive instrument under de tidiga tonåren vore det knappast långsökt att hävda att deras trumdebut inträffade under de år då death metal och black metal på allvar höll på att etablera sig internationellt. Därmed går de flesta vetenskapligt värdefulla variabler relaterade till deras ålder förlorade; av den anledningen ska vi nu granska deras födelseorter lite närmare, för att utröna huruvida deras uppväxtmiljöer kan ha påverkat deras karriärval. (Jag har ingen jävla aning om huruvida följande städer är musikernas riktiga födelseorter eller hemvister, jag bara antar att The Metal Archives förmedlar den absoluta sanningen, precis som ni andra).
Stormblast härstammar från Częstochowa i södra Polen. Częstochowa har varit bebott sedan sent 1000-tal, och tjänstgjorde under mitten av 1600-talet som en högborg för det polska försvaret mot den svenska invasionen. Ja, ni läste rätt, Sverige invaderade Polen år 1655. Beträffande Częstochowa så hade vi ihjäl hälften av deras befolkning och förstörde 60 % av dess bostäder. Slutsatsen vi kan dra av detta är att Hitler otvivelaktigt var en ljusdyrkande posör som skamlöst plankade vårt koncept rakt av. Om du, käre läsare, på grund av detta känner dig manad att vallfärda till hans grav och spika upp en död gnagare och ett blodstänkt brev där det står ”En hälsning från greve Carl XVI Grishnackh” så har du mitt fulla stöd.
Behemoth-trummisen Inferno härstammar från Tczew i norra Polen, geografiskt närbeläget såväl Sverige som Danmark. Den äldsta benämningen av staden härstammar från 1198. Även Tczew åkte på storstryk av oss svenskar när det begav sig; 1626 ockuperades staden av Gustav II Adolf, och efter att ha frigjort sig åkte dess styrkor år 1657 återigen på en ordentlig omgång av det svenska stålet, denna gång i samarbete med de Brandenburgska styrkorna. Varför fick vi inte höra talas om det här i grundskolan? Visst, stormaktstiden känner vi alla till i någon utsträckning, men åtminstone den historieundervisning som min späda generation fick ta del av tenderade att ge bilden av en nation som fram till 1940-talet existerat som ett sterilt historiskt vakuum i vilken magra bondefamiljer satt i sina enkla timmerstugor och sörplade försynt på lite kålsoppa runt fotogenlampan i väntan på att en fetlagd tysk feodalherre skulle dyka upp på tröskeln, mödosamt pressa sig in genom dörröppningen och börja gasta om obetalda skulder så att ett regn av saliv upplandat med små bitar av gåslever och vaktelägg regnade ned på de små barnens urholkade, smutsiga och tårdränkta kinder. Sedan kom andra världskriget, vi såg vår chans, smekte Führer Monotestikels oljiga hjässa så mycket vi behövde för att rädda våra nationella stjärthalvor från den välputsade tyska stöveln, och kunde sedan genom att broderligt ta hand om våra söndersprängda grannländers kvarvarande pengar i utbyte mot allsköns resurser gå mot en lysande framtid under välfärdens, folkhemmets och den eviga skammens fana.
I själva verket spenderade vi en stor del av 1600-talet på en bloddränkt Europaturné, plundrandes och skövlandes och erövrandes på ett sätt som får östeuropeiska black metal-festivaler med namn i stil med ”Brzwnskztpczý Open Air Black Mass Hellfest MXVCII”, som inte ens de värsta Elk Brew-sörplande patchjackorna i ditt Facebook-flöde orkar trycka in sig med sju kompisar i en Volvo 240 för att ta sig till, att se ut som en isländsk fjärilssamlarkonvention (om det nu finns fjärilar på Island). Detta gjorde vi dessutom under ledning av en chipsfet Alexander Bard.
Det vill säga, innan hans musikkarriär och kråsskjortorna, som faktiskt uppfanns specifikt för honom som en lösning på problemet med all den mat som rann ned från hans händer och haka på hans skjorta när han smörjde kråset. The more you know.
Darkside har sin hemvist i Kraków. Kraków följer samma mönster som de två tidigare nämnda städerna – bebott sedan urminnes tider, härjat av religiösa konflikter, härjat av militära konflikter, härjat av Hans Byxknappsspräckande Majestät under 1600-talet, samma gamla historia. Vårt mål att genom en analys av deras respektive hemvister kunna dra definitiva paralleller mellan de tre studieobjekten ter sig alltmer hopplöst. Vi måste ta en ny vändning – och då extremmetaltrummande har flera slående likheter med musikutövande vore det förmodligen rimligt att ta en titt på deras respektive musikaliska insatser.
INFERNAL WAR – Spill The Dirty Blood Of Jesus
I denna visa introduceras vi till Stormblast i högform. Kanske använder han trumsetet för att genom illustrativ performance art demonstrera hur det gick till när han var ute i skogen och snubblade på en låda gamla amfetamintabletter (som ramlat ur cockpiten på något WWII-stridsplan medan den omåttligt påtände piloten tjoade och gormade som besatt medan hans brinnande flygplansvrak dundrade mot marken) för att sedan lyckas lura in den söta servitrisen på hörnkaféet i en städskrubb? Oavsett vad – tendensen att kunna blasta åt helvete fort åt helvete länge är ett signum för alla de herrar som medverkar i denna avhandling, och sambandet mellan detta och deras nationalitet lär aldrig fastställas förrän avhandlingsförfattare världen över upphör med långa, skitnödiga formuleringar och börjar bedriva lite faktiskt vetenskap.
BEHEMOTH – Daimonos
Jag såg en gång ett avsnitt av en studiodagbok i videoform från Behemoths skapande av… vilken skiva det nu var. I avsnittet får vi se Inferno agera Apachehelikopter bakom studions trumset medan teknikerna står med halvöppna munnar och skakar på huvudet. När sista slaget ekar ut stirrar Inferno in i kameran, fyrar av ett snett leende och säger med en lugn och lurig stämma ”It’s not a human thing, to blast like this for hours”. Hade hela hans lekamen varit dränkt i sur svett, och om han yttrat orden med en underton av avgrundsdjup självömkan medan han uppgivet stirrade ned på sina rykande, bultande, blålila handflator – då hade det varit en sak, och gett upphov till sympatiblandad beundran. Att hans trots sin föga atletiska uppsyn tycks lika andfådd som efter ett Harry Potter-maraton, och den upphöjda oberördhet med vilken han konstaterar det omänskliga i hans beteende, ger upphov till mer skrämmande associationer. Blev han bortrövad som barn och drillad i ett blast-Gulag i bortre Sibirien från den stund han lärde sig greppa fasta objekt med handen? Är han en android, driven av råolja och hundvalpstårar, ursprungligen en del av ett militärt projekt för att framställa billiga, trumskinns-styrda maskingevär som sedan försattes på fri fot efter järnridåns fall? Vad fan vet jag, jag är ingen forskare, jag ville bara ge dig något roligt att läsa där du ligger i din egenförlösta gasdimma och väntar på att baksmällan ska släppa till den grad att du kan knäcka en öl igen utan att det känns som om du tar en återställare (sådant gör ju inte du). Lite tacksamhet, hur vore det?
MASSEMORD – Uwierzyć
Sakta i backarna – här har vi något. Denna låt inleds med samma typ av synkroniserad, Kristusdräpande handledsakrobatik som de flesta av oss associerar med den där musikgenren som namngavs av mannen med Storbritanniens högsta hårfäste och populariserades av mannen med Norges kortaste självdistans. Kring 2:50 ändrar dock musiken riktning, och en surrande synthslinga och några spridda kvinnotjut får nu agera ljudbakgrund åt ett jazzfusion-trumsolo som självaste Dave Weckl med trovärdighet kunnat dra ut ur hockeyfrillan under sina storhetsdagar. Hur kan detta vara möjligt? I ett land där unga män vitsminkar sina rakade skallar till gigantiska, ansiktsförsedda strutsägg, klär sig i mer ammunition än vad som sammantaget användes under slaget vid Khe Sanh och anordnar distriktsmästerskap i 400 meter icke-subtila nazireferenser hänfaller vår Darkside åt något så genomamerikanskt och kyrkligt som jazz. Nåväl, renodlad jazz är det kanske inte, men jag har minsann suttit igenom min beskärda del trumlektioner jag också och inte fan är det Nicko McBrain som gett upphov till alla de där spöknoterna och hihat-stuntsen. Darkside är alltså fullt lika villig och kapabel som sina två gelikar att offra alla muskelfästen i armarna för Hin Håle, men besitter även en förmåga till dynamiskt och finkänsligt spel, vilket han även ger många fina exempel på i Mgla. Detta skiljer honom från de övriga två studieobjekten – precis som det faktum att hans ålder inte står att finna.
Möjligt scenario: en sen kväll kring millennieskiftet vandrade en ensam, krökt figur längs de ensliga landsvägarna utanför Yeehawville, Tennessee. Det var den åldrade, svarte jazztrummisen Swingin’ Bob Backwood, som lommade fram med två trumstockar i hattbrättet och en flaska Jim Beam i handen och sörjde det faktum att hans musikkarriär under hans hittills förlupna 76 levnadsår aldrig någonsin tagit fart. Försjunken i grubblerier hasade han vidare in i den annalkande natten, tills han slutligen nådde fram till en vägkorsning. En kall, kuslig förnimmelse klättrade plötsligt upp längs hans sicksackformade ryggrad – han stannade upp och såg sig om i alla riktningar, och till hans förskräckelse kunde han urskilja en vag, mörk silhuett bland träden intill vägkanten. Två iskalla, gula ögon iakttog honom. ”Är du… är du djävulen?” frågade den gamle mannen förskräckt. ”Ptja, inte fan är jag Elisabet Höglund i alla fall”, väste silhuetten. Den gamle mannen föll då ned på knä och började bedja: ”Ärade Lucifer, i 76 år har jag bevandrat denna jord med blott min önskan om att bli nationens bäste trumslagare. I utbyte mot min eviga själ, kan du uppfylla min önskan?”. ”Ja, vad fan”, väste Lucifer. ”Det verkar ju inte finnas en nattöppen spritbutik i hela den här förbannade jävla staten, så vad annars ska jag hitta på? Men, ja, då får det ske på mina villkor. Ger jag dig din ungdom tillbaka så får du ägna den åt att spela i MIN ära, och inte min åderförkalkade fossil till ex-chef. Och fort som fan ska det gå. Du måste dessvärre flytta verksamheten, det här landet med sin sol och sitt jävla frihetssnack och sina färgglada hus gör mig illamående. Jag vet PRECIS vart jag ska skicka dig.”
Något som vi sekulariserade, metalskadade skandinaver bör betänka är att det i Polen fortfarande är såväl coolt och chockerande att hata kristendomen, tack vare deras tunga katolska arv. Detta betyder att banden där inte behöver klottra besvärjelser på sanskrit i pannan och knäböja vid ett altare dedikerat till någon mörk mesopotamisk gudom med ett outtalbart namn, som förstörde skördar och impregnerade oskulder, för att få street cred. De kan alltså fortsätta löpa hela Kristussmädande linan ut och hålla kvar vid den goda gamla ”harder, better, faster, stronger and MORE SPIKES”-devisen. Infernal War är ett alldeles förträffligt exempel på detta.
Nej, hör ni, jag tror inte vi kommer någon vart. Jag ser hur ni askgrå i ansiktet kämpar för att få ned en gnutta luft i era igentorkade strupar, så jag passar tillbaka bollen till den eminenta pestförsamlingen och entledigar er. Apoteket Röda Näsan bör ha öppnat vid det här laget, så det är bara att springa iväg. Den slutsats vi nått fram till är att det med största sannolikhet inte går att utröna någon specifik anledning till varför Polen blivit ett sådant Eldorado för extremmetaltrummandet. Det har helt enkelt att göra med en mängd olika faktorer – allt från nationens historia till musikernas individuella bakgrunder. En sak kan vi dock vara s…
Posted in Gästbloggare. on 3 april, 2012 by hatpastorn
Förintelseförsamlingen söker alltid med ljus och lykta efter begåvade gästskribenter som kan lätta på den enorma, nåja, arbetsbördan. Det är med illa dold stolthet som jag nu presenterar ett gästinlägg av den enigmatiske Hand Of Doom och vi kan bara be till de mörka gudarna att han återigen får tid att fatta pennan och reda upp fler oklarheter i den mystiska värld vi kallar black metal.
Mycket nöje.
/Hatpastorn
War metal och vikten av det visuella
För några år sedan skulle svenska Eidomantum lanseras i Thailand. När allt material hade levererats till andra sidan jordklotet kom det ett mail. Bossen på Witchhammer Productions hade insett att det fanns ett problem.
”Do you have another photo? We need more spikes.”
Svaret löd:
”We are sorry, but we don’t have any more spikes to wear.”
Sedan kom det inga fler mail från Thailand. Och det kom aldrig ut någon kassett på Witchhammer Productions.
Slutsatsen som medlemmarna i bandet var tvungna att dra i enlighet med den talande tystnadens princip var att de där låtarna inte var intressantare att lyssna på än att de bedömdes som poänglösa om inte upphovsmännen poserade i försvarliga mängder nitar, spikar och patroner. Utan ”more spikes” – no deal.
Det här ringar in ett ganska centralt inslag i den ådra av hårdrocken som med ett lite slarvigt samlingsgrepp brukar kallas för war metal – ”We need more spikes” som credo, ideal och livsstil.
Jag älskar war metal. Detta även om jag samtidigt måste medge att det är en genre med ofta ganska svåruttydda musikaliska kvaliteter. Däremot inser jag att stilens tjusning beror på helt andra saker. (Vilket Witchhammer Productions-människorna kan tänkas hålla med om.)
För några år sedan reste jag till Helsingfors för att få mig århundradets dos war metal. Under det förpliktigande namnet Black Flames of Blasphemy lockade arrangören med möjligheten att under en och samma kväll få se (och höra, vilket faktiskt är något av en parentes i sammanhanget) några av de mest övertygande härförarna i genren: Proclamation (Spanien), Archgoat (Finland), Black Witchery (USA), Revenge (Kanada) och pionjärerna i Blasphemy (Kanada).
Det var en fantastisk konsert. Helt enligt förväntan spelade alla fem band världens bästa war metal-låt ungefär tolv gånger var. (Blasphemys relativt sett publikfriande dängor ”Ritual”, med sitt ikoniska trumintro, och ”Blasphemy”, med sitt käcka sångarrangemang och hemlighetsfulla byte till tvåtakt efter andra refrängen, får betraktas som undantagen som bekräftade regeln.) Resten: fullständig ödeläggelse i en och samma tonart, med försumbara avvikelser upp och ned i tempo, sextio gånger i följd. Jag skulle inte kunna återge ett enda riff om så mitt liv hängde på det. Men jag älskade det.
War metal handlar nämligen i första hand om look. Därför är det en genre vars fåfänga bara kan utmanas av åttiotalets glamscen i LA eller J-rock-avarten visual kei.
Det finns utrymme för måttfulla variationer, men de här sakerna gör ett war metal-band bäst i att anamma:
1. Många och långa nitar, gärna så tätt monterade att de gör hanteringen av eventuella instrument problematisk.
2. Patronbälten enligt principen ”en gång är ingen gång”. Om de hänger utanpå varandra i lager på lager är du hemma.
3. Patronbälten i kors över bröstet (se Sarcófagos ”I.n.r.i.” för mall).
4. Gärna även runt benen (gäller även nitar).
5. Militärbyxor (svarta). Om du är med i något av de allra äldsta banden kan en passform som närmar sig Kronans tolvmannatält passera.
9. Absurt breda överarmar. Att ha professionella meriter i tyngdlyftning hjälper.
10. Kättingar (i kors över bröstet eller hängande i klasar).
11. Huva. Blasphemy saluför en variant med röda pentagram på sidorna. Definitivt safe.
12. Pentagram och andra ljusföraktande symboler kan förresten även bäras runt halsen, men se till att de är rostiga och/eller stulna från t.ex. Ross Bay Cemetary i Victoria B.C.
13. Rakad skalle. War metal är troligtvis den enda metalgenren där det här inte anses komprometterande, utan i stället bejakas som ett uttryck för hårdhudade black-metal-skinhead-ideal. Den som besväras av andra typer av kort hår kan testa med huva.
14. Eller för den delen: heltäckande kåpa. Bedöms i vissa läger som fullgod mundering, fast det får sägas ha ganska lösa kopplingar till krig och ödeläggelse. Den heltäckande kåpan berömmer sig med att täcka upp för eventuell fysik som inte når upp till war metal-standard.
15. Corpse paint. OBS! Bara svart färg. (Fungerar även med solglasögon.)
16. Taggtråd. Om du lyckas bära taggtråd är det ett plus. Annars kan den med fördel monteras utmed scenkanten för att undvika besvärande dödsfall när någon som inte är nere med normerna ska försöka göra en stagedive och blir ihjälslagen av medlemmen i bandet som tävlar i tyngdlyftning.
War metal fungerar till syvende och sist enligt ungefär samma mekanismer som gör människor märkligt vördnadsfulla inför män som har deltagit på ett slagfält. Utrikeskorrespondenter som rapporterar från världens krigshärdar vittnar om samma sak. Hur förkastliga de krigsherrar och deras urspårade underhuggare som man sporadiskt får det tvivelaktiga nöjet att möta i tjänsten än är på pappret, så fylls envar av en underkuvad respekt för dem i mötet öga mot öga. Män som sysslar med krig spelar helt enkelt i en annan liga än oss andra.
Själv behöver jag inte träffa de aktörer som är på god väg att granatbomba Damaskus till tidig medeltid för att inse det här. Det räcker med att gå på Black Flames of Blasphemy i Helsingfors.
(Ett intressant sidospår i den här analysen är det fantastiska war metal-bandet Damaar från Libanon, som under flera år hyllade död, förintelse och atomvapen i världens kanske militärt oroligaste region. Det funkade helt okej tills det faktiskt bröt ut fullt krig på riktigt, och bandmedlemmarna var tvungna att fly landet. De uppges i dag leva och ha hälsan i Australien. Det behov som Damaar tidigare fyllde i deras liv verkar dessvärre ha mättats.)
Vi som gillar war metal utan att aktivt delta i scenen är varianter på de psykologiskt avtrubbade kvinnor som har specialiserat sitt sexliv till personerna i ”Svensk maffia”, eller som skriver kärleksbrev till civilisatoriska avgrundsvrål som Anders Behring Breivik. Vi gillar farliga män som inte backar när det hettar till. Men vi vill betrakta dem på säkert avstånd på rätt sida om taggtråden. Då kan vi utreda attributen i lugn och ro och välja ut vår favorit.
Ett av de mer hoppingivande inslagen i den mer eller mindre öppet fascistiska war metal-kulturen är det faktum att Blasphemys gitarrist Caller of the Storms – otroligt nog det minst megalomaniska artistnamnet i klanen – är svart. Vilket alltså rimligtvis innebär att bandet (och dess många mycket lojala efterföljare) må hylla oproportionerlig makt, råstyrka och total förintelse, men att de inte är fullständigt inskränkta på en mer vardaglig nivå. Detta ska, enligt den myt som är en annan viktig komponent i war metal-scenen, ha resulterat i att KK Warslut (Destroyer 666/ex-Bestial Warlust) fick ett oheligt kok stryk efter att ha kallat Caller of the Storms fel sak backstage på en festival 2001. Det finns flera liknande historier om medlemmarna i Blasphemy, som gör en ganska tacksam för att man inte hänger på samma bar som dem oftare än en gång per århundrade.
Hur som helst. I Helsingfors är det enligt uppgift en lustigkurre i publiken som har med sig en klase bananer som han har tänkt kasta på Caller of the Storms när Blasphemy spelar. Men det blir inte så mycket av den saken vad jag kan se. Kastar man bananer på Caller of the Storms är det nog det sista man gör i livet.
Posted in Gästbloggare. on 4 oktober, 2010 by hatpastorn
En närmare granskning av ”Anthems to the Welkin at Dusk”.
Egentligen hatar jag mig själv en aning då jag börjat nysta i det här, men naar helvete en gang kaller – finns det som bekant ingen vei tilbake.
För att gå rakt på sak; efter att tillsammans med Pastorn tagit mig igenom och sågat ”IX Equillibrium” med fotknölarna är det fortfarande något som ligger och gnager likt en rebellisk cancercell i bakhuvudet. I ”IX”-inlägget skrev jag att både jag och Pastorn var rörande överens om att det släppet inte var något att ha när det väl anlände och efter en genomlyssning på äldre dagar framstår det beslutet som ovanligt klokt. Men i och med att vi var så snabba med att dissa den när den kom – tyder inte det på att missnöjet över EMPERORs utveckling legat på ett ännu tidigare stadium? EMPEROR vs. THORNS-släppet minns jag faktiskt knappt något av. Jag fick ett promoexemplar, lyssnade och tyckte mest att det var förvirrande. Därför är det rätt svårt att bilda sig en uppfattning om den plattan.
Nu är jag kanske ute på minerad mark och är fullt medveten om att de flesta värderar ”Anthems …” som ett av de mest fulländade släpp som gjorts i den norska historien. Detta kan inte hjälpas. Sanningen måste fram!
Det känns som att det var ofantligt längesedan ”Anthems …” dök upp, men det var ändå så sent som maj 1997 och om det låter Hedenhös kan jag i sammanhanget nämna att jag också minns när ”In the Nightside Eclipse” anlände. Det var tider det.
Förväntningarna på ”Anthems …” var av bibliska proportioner. Få släpp har varit så efterlängtade, mytomspunna och spekulerade kring. Eventuellt skulle DISSECTIONs och BURZUMs comebackskivor senare komma att spela samma roll, men det var som bekant långt senare.
Denna saga utspelar sig på den tiden då få skivor i förväg läckte ut på nätet, iallafall var det starkt begränsat och förunnat relativt få. På sin höjd kanske det cirkulerade någon advancetape eller livebootlegupptagning av kommande material, men mig veterligen fanns inget sådant att tillgå från ”Anthems …”. Det enda som man hade hört i förväg var ”Reverence”-EP:n som släppts några månader tidigare och den innehöll ett enda spår från den kommande fullängdaren. ”The Loss and Curse of Reverence” hette den låten, vars video faktiskt börjat visats på MTV. Det var liksom den massmedia som fick stå till buds vid tidspunkten – glöm Youtube och liknande.
Det här med videoklipp inom BM är ju som bekant ett kapitel för sig. Videon till ”The Loss and Curse …” innehåller förvisso inslag som inte mognat väl med tiden, men jämfört med den standard som var, eller för den delen är, på övriga BM-videoproduktioner framstod den som smått fantastisk.
Det lustiga med nämnda EP är att jag, liksom med EMPEROR vs. THORNS-plattan, inte kan erinra mig några särskilda minnen ifrån den alls. En ”riktig” låt och två utfyllnadsspår (där en av dem lät skrämmande likt soundtracket till Fångarna på Fortet) mottogs tydligen väl, men för mig var den en mindre besvikelse. Folk skrev upprörda insändare till rövslickarnas okrönta kungar till musikjournalister – Terrorizer – och undrade varför nämnda publikation utan reservationer höjt släppet till skyarna. Såvitt jag vet fick ingen något vettigt svar på den frågeställningen.
Terrorizers recension gjorde alltså gällande att ”Reverence”. var ett smått mästerverk, men detta utlåtande bleknade jämfört med vad tidningen gjorde gällande angående fullängdaren när den väl fanns ute. Jag minns att jag läste recensionen först, vilket kan ha spelat en avgörande roll när jag efter en till synes ändlös väntan kunde låta spåren smeka mina hörselgångar.
Visst var väl det nya alstret bra – men var det verkligen så bra?
Själv minns jag att jag kände mig smått rippad. Av totalt 8 låtar var 6 av dem vad jag kallar ”riktiga”, intros och outros räknas inte som riktiga låtar i min bok. Avslutande biten ’The Wanderer’ rynkade jag redan då på näsan åt och det gör jag än i dag. Jag vågar inte ens tänka på hur länge Samoth tjatade på Ihsahn att det musikstycket skulle vara med på plattan.
Kanske låter detta väl analt i dag, men åtminstone jag tog skivsläpp på blodigt allvar vid denna tidpunkt. Inga förhandslyssningar, ingen nedladdning, omslag och texter fanns enbart tillhanda om man köpte skivan för surt förvanskade studiebidrag, inte CSN – jag var ännu inte 20 år fyllda. Man hade väl för helvete rätt att ställa krav!
Visst, ”Anthems …” var späckad med knepiga riff och var musikaliskt sett vassare än föregångaren, men jag saknade de där självklara hitsen. ”In the Nightside Eclipse” har minst fyra rökare man kan dra in på ett blandband, men att välja ut ett givet spår från ”Anthems …” är betydligt svårare. OK, en del skivor når bara sin fulla potential genom pärm-till-pärmlyssning, men ändå…
Kortfattat saknar ”Anthems …” atmosfären och true-känslan ”In the Nightside Eclipse” sitter inne med. Om någon idiot inte fattade grejen med black metal behövde man bara dra på ”Into the Infinity of Thoughts” för att vederbörande skulle begripa att detta var på liv och död. I EMPERORs fall bokstavligt.
Det jag aldrig gillat med ”Anthems …” är att den har något pseudointellektuellt över sig. ”Filosofiska” texter med dåliga Nietzschereferenser har aldrig gett extrapoäng från mitt håll. Ihsahns röst låter för jävligt och även om den ”rena” sången på skivan är bättre än de flesta försöken i genren var det aldrig det jag var ute efter. De två första riktiga spåren är helt OK, men under väldigt lång tid tyckte jag att riffen inte hängde ihop helt naturligt. ”Ensorcelled by Khaos” (fånig titel) lät som ren utfyllnad. Trumspelet på skivan är långt ifrån så tight som det borde varit och heller inte så explosivt som Fausts. Helhetsintrycket blir att de helt enkelt försöker alldeles för mycket. ”Sophisticated Black Metal Art”? Jo, jag tackar.
Jag minns såhär i efterhand att Shagrath i DIMMU BORGIR inte heller var särskilt imponerad över ”Anthems …” och trots att jag inte riktigt ville ge honom rätt, det var ju ändå DIMMU BORGIR, höll jag ändå med lite sådär i smyg.
Slutdomen blir att liksom för MAYHEM blev EMPERORs riktiga höjdpunkt i historien relativt kortvarig musikaliskt sett. Båda grupperna levde sedermera på gamla meriter än på nytt material. ”De Mysteriis …” och ”In the Nightside Eclipse” delar samma öde. Båda bandens föregående verk – båda mini-LPs, bör tilläggas – lät påskina kommande stordåd och blommade sedan ut i full blom i fullängdsformat. Det blev fantastiskt, men längre än så sträckte sig faktisk inte elegansen. Varken ”Wolf’s Lair Abyss” eller ”Anthems …” är direkt dåliga verk, men bleknar bredvid föregångarna.
Posted in Gästbloggare. on 5 september, 2010 by hatpastorn
Nu när hösten börjar göra intrång så kan det vara trevligt att krypa upp i soffan och blötstirra på någon skön rulle. Min norske kollega gjorde just det men fredagsmyset förvandlades snabbt till ett kallt människoförakt. Trots varningar valde han att beskåda det senaste spektaklet inom kategorin svartmetalldokumentärer vid namn ”Until the Light Takes Us”.
Mycket nöje.
/Hatpastorn
I dag skall jag behandla något jag satte kaffet i vrångstrupen till i går. Dyngrullen ”Until the Light Takes Us”.
Jag har funderat över hur just detta inlägg skall kunna författas på ett sätt som faktiskt gör det något sånär underhållande att läsa, men jag kommer faktiskt inte på något. Så det här kanske får ses som ett ”allvarligt” inlägg.
Och black metal var inte tänkt som underhållning, det skall vi ha klart för oss.
Nåväl. Är det något jag blivit otroligt trött på under senare tid är det alla förbannade s.k. ”dokumentärer” om BM som poppat upp likt maskar ur ett illa balsamerat lik. Jag orkar inte ens nämna namnen på dem, kanske mest för att jag inte orkat lägga dem på minnet. Gemensamt för dem är i alla fall att INGEN av dem lyckas komma med någonting som helst nytt, tänkvärt eller ens i närheten av att vara intressant.
OK, för inläggets skull kanske jag bör ge några exempel. Ett par av dessa dokumentärer (egentligen en skymf mot seriösa journalister att klassificera dem så) heter ”True Norwegian Black Metal” och ”Black Metal Satanica”. Också värd att nämna i sammanhanget är, om än ingen filmare, men kanske ett av mina största irritationsobjekt – fotografen Peter Beste.
Den gemensamma och mest patetiska nämnaren för samtliga är att de låtsas som om norsk BM är ett helt oexploaterat ämne och att de själva agerar som någon slags pionjärer.
Nonsens.
Harmony Korine (ni vet, karln bakom ”Gummo”) använde sig av BM utöver de ordinarie gränserna och började exploatera fenomenet redan för över tio år sedan. (OK – lite heder skall ges till ”UtLTU”-makarna för att de faktiskt låter honom synas i några mikrosekunder.)
Ett mycket litet fåtal av BM-dokumentärer tillhör undantagen, så för rättvisans skull skall de kanske nämnas. Dessa producerades dock på 90-talet. ”Det Sorte Alvor” (för att den var först och på så vis kom fram med nytt, tidigare okänt material), ”Satan Rir Media” (då den trots några brister åtminstone försöker ge en annorlunda vinkling på temat) och den enda senare kandidaten ”Once Upon A Time In Norway” (då filmskaparna åtminstone gjort ett ärligt försök att ta kontakt med individer som var en del av den tidiga BM-scenen i Norge, men som fram till filmen gjordes inte uttalat sig om händelserna).
Resten är ren skit. ”Until the Light Takes Us” är inget undantag. Jag menar fullt allvar när jag hävdar att det enda som är värt att se i filmen är när Vikernes reciterar en dialog han haft med Fenriz i affären Helvete angående hur man bäst bör äta sina Corn Flakes. Nej, jag skämtar inte. Detta är det enda intressanta du förmodligen lär uppleva under 90 plågsamma minuter.
Det spelar ingen som helst roll vilken intention filmmakarna hade från första början, eller vad de ville uträtta. Slutresultatet är i alla fall ingenting annat än ett dåligt hopkok av poänglösa intervjuer, idiotiska klipp och en mängd uttalanden som kunnat läsas eller höras långt tidigare. De som inte varit insatta i Norges BM-scen sedan tidigare lär knappast bli klokare av eländet. De som nu är det hittar ingenting av värde då hela filmen stinker av gammal rutten skåpmat som lämnar en fadd eftersmak. (Jag ville faktiskt stänga av efter halva eländet, men då det ändå varit så mycket hype kring projektet kändes det nödvändigt att pina mig igenom skiten från pärm till pärm).
ALLA som ens nuddat vid norsk BM och dess historia kan den utan och innan och här görs det inte ens det minsta försök till att komplettera en historia som redan berättats och ältats in i det oändliga. Ingen av intervjuoffren blir ifrågasatt. Ingen dialog med de tilltalade. Ingen retrospektiv analys, förutom det vi redan hört en miljon gånger. Och detta skall alltså vara det vi väntat på?
Med risk för att låta som en sann kristdemokrat, kan jag mycket väl tänka mig att de som gjort filmen tycker de skapat ett utsökt stycke pseudo-avantgardistisk konst, där ”bilderna får tala för sig själva” och ”konsten och kommentarerna ligger i betraktarens ögon”. Jag har ingen aning. Vill egentligen inte uttala mig om att de är så de resonerar, men det är i varje fall precis den uppfattning jag får, precis som av Bestes fotografier.
För Guds skull – alla VET att Gylve Fenriz Lee Bress DJ Ebola Herr Nagell verkar vara en hyvens kille. Alla känner till Grevens utsagor sedan länge. Faust får vara med på ett hörn, om än i riktig ”Efterlyst”-skuggning och med förvrängd röst. Varför kan man undra, då han står ackrediterad i sluttexterna som medverkande och således inte särskilt anonym. Ja, Hellhammer får också vara med. In med några kommentarer av Abbath och Demonaz. Ingen blir ifrågasatt överhuvudtaget. Filmmakarna framstår inte som något annat än det som Vikernes kastar dynga över: sensationskåta journalister som letar efter extrema uttalanden och händelser. Inte ens bildmaterialet som används är något nytt, utan har kunnat beskådas på Youtube under lång tid.
Nåja. Skit samma. Antar att jag kan krama fram oceaner av skit ur den här gallstenen, men det är inte riktigt värt det. Vad som däremot är mer intressant, är väl snarare frågan varför så många som varit inne i BM-scenen under en längre tid fortfarande verkar tycka att sådan här dynga är spännande?
Är det för att BM fortfarande är ”vår” pryl? I så fall kan jag meddela att den tiden sedan länge är förbi, men å andra sidan är det väl inte någon som verkligen tror annat heller. Fenriz beklagar sig filmen igenom över hur BM blivit en trend och att DARKTHRONE sannerligen inte har någonting med det att göra. Det har de kanske inte heller. Är dock tämligen säker på att medverkan i sådana här skitproduktioner knappast gör saken bättre.
Posted in Gästbloggare. on 27 mars, 2010 by hatpastorn
Återigen har min norske korrespondent Heidenhammer retat upp sig under morgonkaffet. Det finns få människor jag känner som kan bli så genuint folkilsk över att bläddra igenom sin egen skivsamling och denna gång driver han ut sina demoner rejält.
Har inte detta skett alla som ser sig själva som skivsamlare? Man upptäcker ett bra band och köper blint allt nytt de släpper bara för att till slut känna sig själsligt skändad. Som exempel kan jag själv nämna det norska bandet ANCIENT.
Sluta skratta nu.
Undertecknad köpte deras debut ”Svartalvheim” och jag tycker än idag att den plattan har en viss charm. ”Trolltaar” införskaffades även den när den släpptes och trots att ”Trolltaar” har ett utav de absolut gräsligaste skivkonvolut jag vet så är den musikaliskt inte alls dum. Söt norsk svartmetall kan vara högst njutbart att lyssna på när man är på det humöret.
Likt en serbisk heroinist var jag nu fast i träsket. Som skivsamlare har man ett perverst behov utav att äga samtliga plattor i bandets diskografi och jag kan säga att ANCIENT inte precis blev bättre med åren. I min skivsamling dväljs ett oheligt antal sura plattor med dessa fåntrattar och jag kommer att göra en djupdykning i hur pass lökiga de faktiskt blev vid ett senare tillfälle. Tar man in en medlem som på fullaste allvar kallar sig Jesus Christ! så är fiaskot ofrånkomligt.
Ja, han kallar sig Jesus Christ!. Jag stavar inte fel, utropstecknet efter ”Christ” är en del utav hans namn.
Pust.
Nu blev eder Hatpastor så deprimerad att det är lika bra att släppa fram Heidenhammer så han får sin själsliga katarsis.
Mycket nöje.
/Hatpastorn
Med korten på bordet.
Det finns en hel del band vars utveckling kommer att synas rejält i sömmarna. Jag har tidigare nämnt ULVER, vilka jag menar började göra bort sig redan efter första plattan (även om såväl ”Kveldssanger” som ”Nattens Madrigal” har vissa försonande drag). Reisen til en ny verden var dock komplett när släppet därefter var ett fullbordat fiasko.
”Themes …” kan mycket väl vara den mest pretentiösa skit som någonsin spelats in. När vår kollega Dr. Panzram behagade ge mig en present i form utav en box med de mest bedrövliga släpp han kunde hitta i sin samling var just detta magplask med. Boxen innefattade också DARK FUNERALs ”Teach Children…” och HEIDENREICHs debut för de som undrar.
Ursäkta mig, boxen innehöll även debuten med duktigt risiga PECCATUM. Någon där ute i stugorna som minns DEN pungsparken? Nåväl, fortsättning följer angående ULVER vid ett senare tillfälle.
DÖDHEIMSGARD var en gång i tiden ett riktigt hejigt BM-band vars två första skivor kittlar dödsskönt i kistan. De har liksom allt man vill ha och lite till. Sedan small vätebomben.
Avantgarde? Utvecklande? Originellt? BAH! Något jävla data var det! ”666 International” tillhör fortfarande en utav de skivor jag föraktar mest. Varenda gång jag ser eller hör eländet kommer den där ”nice try”-känslan fram igen och NEJ, den har inte åldrats med välbehag. Sluta låtsas och erkänn en gång för alla att det är en riktig satans dyngplatta.
DARKTHRONE orkar jag inte ens kommentera. ”Total Death” var deras sista gjutna platta och så var det med den saken. Till alla som dissat den utgåvan, lyssna på ”Ravishing Grimness” så står det ganska klart vart det egentligen gick snett. (Pyttsan! – Hatpastorn)
Hur det gick med BATHORY vet vi alla, även om han fick tillbaka lite utav hedern med de två sista albumen.
Men det band som kanske främst förtjänar sin plats vid skampålen är EMPEROR. Det är allmänt känt att sista given är bedrövlig men inte fan började pulkaåkningen i utförsbacken där. Pastorn och jag bestämde oss för att undersöka saken närmare.
Vi beger oss tillbaka till 1999. Nya EMPEROR låg och glänste på diskarna. Plattan innan dess hade varit monumental, satt ny standard och hade efter ett gäng genomlyssningar naglat sig fast likt en ihärdig könssjukdom resistent mot antibiotika. Likt förbannat köpte varken jag eller Pastorn ”IX Equilibrium”. Var en utav orsakerna kanske att ingen visste hur den där svettiga titeln skulle uttalas? Eller att omslaget var så trött tidstypiskt med sina datormanipulerade Dorébilder? Eller att Ihsahn börjat gå väl långt i sina försök att ”sjunga rent”? Vi vet ju hur väl DET brukar slå ut i BM. Taktbytena? De skitnödiga men samtidigt krystade försöken att på ett musikaliskt vis visa sig på styva linan på samma sätt som teknisk döds tog död på låtmaterialet? Att en massa life metal-fjantar plötsligt ”upptäckte” BM för att EMPEROR, de kunde man minsann gilla då de var ”riktiga musiker”?
Jag är så upprörd att jag satte just fikabrödet i vrångstrupen.
Saken är den att summan utav allt blir att skivan efter tio år är helt poänglös. I tio års tid har jag någonstans velat tro att jag haft fel och att den varit ett guldkorn som bara väntats på att bli upptäckt. Men icke.
Inget Samoth eller Ihsahn gjort efter ”Anthems …” är särskilt bra. ZYKLON? PECCATUM? SCUM? Ihsahns soloutflykter? HA, HA och HA!
Det är fan dags att sudda ut den där hjälteglorian. ”In the Nightside Eclipse” och ”Anthems …” förtjänar sina platser i historien. Sedan tog det slut. Tyvärr lever lik och deras helgonförklaringar för länge.
”Betrayer, speak not to me at all. You and this … IX Equilibrium-bullshit … ripped my fucking heart out. Again … and again …and again ...”
Posted in Gästbloggare. on 1 mars, 2010 by hatpastorn
Då eder Hatpastor varit upptagen med att skriva ett vansinnesmanifest gällande skivan ”Ordo Ab Chao” har jag låtit min nära vän och norske kollega Heidenhammer ta över skutan med ett gästinhopp i denna skrift.
Heidenhammer är vida känd för att kunna reta upp sig under morgonkaffet över de hädelser som titt som tätt drabbar svartmetallgenren och det vore idiotiskt utav mig att inte publicera hans fantastiska utlägg.
Mycket nöje.
/Hatpastorn
”SKÖNSÅNG”
Vrål. Ett utav de inslag som främst är förknippade med BM och döds. Och det blir bäst så. En del vokalister nöjde sig dock inte med detta utan tyckte gott och väl att de kunde bredda repertoaren och slänga in vad som på den tiden kallades för ”vanlig”, eller alternativt ”ren” sång.
Anledningen till att jag tar upp detta är att just denna ”konstform” ligger till grund för ett utav de värsta fenomen som skakat BM-scenen sedan dess födelse i början utav 80-talet. Det är helt enkelt dags att vissa skall ställas inför krigsrätt och ta ansvaret för vad de faktiskt har ställt till med.
Det finns en handfull konstellationer/personer som alla står i skuld till fördärvet. Låt oss dyka ner i den svavelosande avgrunden och se vad vi hittar.
Det finns några band man helt enkelt inte jävlas med, Fenriz gamla projekt ISENGARD var/är ett utav dem. Har du aldrig skogsvandrat och för full hals vrålat att ”LAAAAAAAAAAAAAAAAANDET og HAAAAAAAAAAVVVVEEEEEEET det VIIIISER SEG FLOOO-OOTT!”, då har du inte levt eller så lyssnar du på ANTHRAX. Fenriz lade grunden till några riktiga guldkorn under mitten utav 90-talet. Förutom DARKTHRONE så var NEPTUNE TOWERS (jo, faktiskt), VALHALL, STORM och nyss nämnda ISENGARD fantastiskt bra. Det är dock de två sistnämnda vi skall fokusera på.
Det var just på grund utav STORM och ISENGARD som ett antal bedrövliga vokalister helt sonika bestämde sig för att ”om Fenriz kan sjunga rent, då måste ju även jag kunna det”. Vips så hade vi odugliga VINTERSORG (för att inte tala om NATTVINDENS GRÅT) och en hel hög andra oaptitliga folkmusikstinkande plutoner med tvivelaktigt existensberättigande. VINTERSORG var för övrigt aldrig något annat än en usel MARKOOLIO-kopia. ”Till fjälls”. Jo, jag tackar jag.
Jag har diskuterat med en kollega att när jag väl söker upp Fenriz här i Oslo och slår honom på käften med förklaringen att ”här får du för VINTERSORG och folk-trenden”, så skulle han förstå och helt enkelt bara ställa sig och ta emot snytingen.
Kanske skulle han till och med insistera på en extra smäll för säkerhets skull.
Garm, vars riktiga namn jag glömt, förmodligen för att det är helt oväsentligt (Kristoffer Rygg – Hatpastorn) hade en riktigt bra pipa. Innan hans band ULVER spårade ur fullkomligt och han själv blev gammal nog att köpa folköl på den lokala Kiwi-butiken spelade de in den utmärkta fullängdaren ”Bergtatt” där Garm ylade som tagen ur en gossekör med vän stämma. Även detta blev en milstolpe för falsksjungande fåntrattar som insisterade på ”rensång” på sina usla produkter. Återigen har vi skräckexemplet VINTERSORG som i tacklistan på sitt debutalster ”Hedniskhjärtad” tackar just Garm för inspiration. Usch.
Nu börjar vi närma oss kulmen. Det finns ingen chans att jag tänker räkna upp antalet projekt Dan Swanö varit inblandad i och det går knappast att påstå att han själv egentligen varit en ikon inom BM-scenen. Men. Swanö var mig veterligen den absolut förste att kunna sjunga rent inom extremmusiken för den tiden och han gjorde det faktiskt med den äran. Hans insatser satte dock sina spår och den som vill ha det absolut värsta beviset rekommenderas att söka upp Black Sun-tributen till METALLICA (släppt 1995) omedelbart för ett smakprov på hur illa det faktiskt var med de vokala insatserna hos de samlade DM-plutonerna i GBG-trakten. Här kunde inte ens de mest extrema musikaliska virtuosfasonerna eller slutmixarna dölja det faktum att INGEN kunde öppna käften utan att en rutten stank spred sig i studion. Swanö ska även ställas inför krigsrätt för hans insatser på ”For Funerals To Come” med KATATONIA men det är en tidigare berättad historia.
Nu slänger vi i in jokern i leken. Swanö var ju egentligen inte först. Alls. Det var inte Fenriz eller Garm heller. Utan vi gör det enkelt och säger ”Blood, Fire, Death”. Självklart står BATHORY till skuld. Men vi ska lägga korten på bordet; de tre första jag tagit upp i detta manifest kunde sjunga och det kunde INTE herr Forsberg. Sången är BEDRÖVLIG och det enda eventuella undantaget ifrån den regeln är möjligen ”One Rode to Asa Bay”. Jag vågar inte ens tänka på hur många tagningar som krävdes innan den sattes. Det kan mycket väl vara så att Quorthons falsksång lade ribban för kvalitet så lågt att det är därför nivån på sångfåglar inom extremgenren är så katastrofal.
Till sist: den som övertygade Ari Honkonen ifrån mitt finska favoritband MORNINGSTAR (just det, favoritband fram till ”Kalevala Mysticism” då han begick samma misstag som andra surt duschgnolande fånar) att han kunde ”sjunga rent” skall jag söka upp och ha ihjäl.
Hatpastorns likpredikan 