Hatpastorns likpredikan

Shining Of Kliffoth – ”Suicide kings”

Hatpastorn:

Det var evigheter sedan jag och doktorn botaniserade i de vidriga skivomslagens stinkande ödemarker. En exkursion i smuts om man så vill. Jag hade faktiskt sett fram emot detta och när Panzram meddelade att han valt ut ett flertal omslag blev jag lite glad, hur sjukt det än må låta. Den gode doktorn gick emellertid direkt på strupen när han först kastade Shining Of Kliffoths EP rätt i ansiktet på mig och sedan kacklade på vansinnig jämtländska att nu jävlar blir det Last Episode tills vi blöder. Årtalet på denna giv? 1999 såklart. Skivbolaget? Tidigare nämnda Last Episode. Logotypen är inte så tokig, men stenfiguren med pensionärsmun som vilar sig i en hög med oskarpt gödsel är inte det snyggaste. Människospillran som skapat detta konstverk heter Tobi Kriesbach. Kastar man om bokstäverna i det namnet får man nästan ”choka Berits bil”. Slump? Nä, usch, detta föll mig inte i smaken.

Dr Panzram:

Bandnamnet låter som en viktoriansk allegori för antingen självbefläckelse eller toalettbesök. ”Excuse me sir, have you been shining your kliffoth in there?”

Aldrig tidigare har ett band från Österrike känts så här Italien-mediokert och då har jag och kommer (förhoppningsvis) aldrig behöva ta del av deras tonkonst. Omslaget då? Jo, här har vi en frodig Vinmeny-djävul som med flyende blick och lite halvambivalent inställning verkar gå samma öde till mötes som Arnold i Terminator 2.  Hade jag spelat i ett lastgammalt death ´n roll/crossoverband på den lokala fritidsgården hade jag varit skitnöjd med det här verket.

Eisregen – ”Zerfall”

Hatpastorn:

Eisregen är det där tyska bandet som funnits jämt och som har släppt en miljard skivor. Alla är givetvis helt utsiktslösa. Lustigt nog har flera av deras skivor fått bannor i Tyskland och får således inte framföras live. Ungefär som Cannibal Corpse. Eisregen är inte Cannibal Corpse. Eisregen är en tysk frätande smet av goth, döds och black. Omslaget då. En kuslig bildlektionsskog där spök-Gollum sitter och skiter i ett träd samtidigt som han med munnen formad som ett ”O” skriker ut sitt parningsläte. ”Hooooo, hoooooo!”. I samma träd hänger liket efter Anders Glenmarks karriär. Idén med Gollum i trädet och den hängda gubben suger, men i övrigt gillar jag stämningen i bilden.

Dr Panzram:

Blutkehle bad ibland sin femåriga dotter att illustrera hans munspelskonserter.

Andras – ”Quest of deliverance”

Hatpastorn:

Fy fan vilket skitband det här är. Finns det ett band som symboliserar Last Episode är det Andras med låten ”Diabolical christening”. Vokalistens Kalle Anka-hyllning är … ja, vad kan man egentligen säga? Omslaget då? Ja, det fullkomligt osar av Invasion Records och ni som hängt med ett tag vet att det inte är något positivt. Möjligen HIV-positivt. Photoshopspyan är massiv. Precis när man stirrat sig mätt på logotypen som innehåller två liemän och ett mustigt rövhål ger man sig ner bland flammorna och ser en illa renderad version av tösabiten som yrar omkring i skogen på Naglfars ”Vittra”. Hon gick vilse i Umeå och hamnade i Helvetet. Imponerande. Jag vet inte vad det är med mig idag men jag ser bajskorvar och könsorgan exakt överallt. Är det för att det snart är pingst?

Dr Panzram:

Andras måste vara från någon ort ovanför Umeå (kan också vara från Bollnästrakten) som kom på kant med Invasion Records och gav mastern och layouten till Last Episode istället.

Hermh – ”Taran”

Hatpastorn:

Alla som trodde att den här skivan hette ”Tarzan” när den släpptes räcker upp en hand. Hermh var ett gäng polska syntvampyrer som på sin debut valde att ha en gråtande blyertsluffare på omslaget. Man har sett värre men då skivtiteln ”Tarzan” etsat sig fast i min skalle kan jag inte ta detta seriöst. Sedan är det något med skivomslaget som har samma aura som Let Me Dreams fiasko ”My dear succubus”. Vänta lite nu, en polsk Cradle Of Filth-klon. Kan man kalla dem för Hermh-apor? Heyoooo!

Dr Panzram:

Rent hantverksmässigt är faktiskt inte det här så tokigt. Bra svärta och fina skuggningar. Jag utgår dock ifrån att Pastorn redan dragit samtliga bukkake-liknelser vid det här laget, så det enda jag har att tillägga är att jag antar att snubben på omslaget fick frågan om han hade drabbats av ögoninflammation när han kom till jobbet dagen efter.

Pagan Winter – ”Inferos”

Hatpastorn:

Pagan Winter. Tyska rödögda lallare under en undermåligt inklippt fullmåne. Hade bilden varit svartvit och de inte snålat med effekten ”threshold” hade detta naturligtvis varit en succé. Nu blev det såhär. Snubben längst till höger ser ut att ha slickat sig mätt på sadotysken i mitten. Killen till vänster ser strykrädd ut. Krullet längst bak hade lika gärna kunnat spela i Enthroned. Sadotysken … ja, det är väl en helt vanlig tysk liksom. Inga konstigheter.

Dr Panzram:

Skivomslagssnack OCH bandfotokatastrof i ett, jo jag tackar jag.

Detta doftar internskämt som råkat få skivkontrakt av bara farten. Riktigt tysk jävla ”nu ska vi vara old-school”-logo i en rödton som inte matchar titelns. Jag undrar vems idé det var att köra med corpsepaint för ingen av dom verkar vilja ha den på sig. I centrum står en lönnfet Nattram från Silencer och håller i vad som ser ut som den övre delen av en enhjuling under armen.

Jag antar att den layoutansvarige inte riktigt lyckades maska den blå väggen i bakgrunden så hen gjorde istället ett halvhjärtat försök att förvandla den till ett spöklikt skimmer och smög in en tämligen obekväm måne för att fullända illusionen. Resultatet blev i vilket fall flawless.

Dawn Of Dreams – ”Garage days in Hell”

Hatpastorn:

Just den här skivan måste ha varit en riktig storsäljare. Gammal skåpmat med tyska Dawn Of Dreams. Man tar sig för pannan. Vem, och jag är helt allvarlig nu, i hela världen känner ett så enormt sug efter bandets demomaterial att de betalar för detta? Jag har för övrigt alltid avskytt bandnamnet. Det låter som life metal av värsta sort och är man inte övertygad kan man titta en extra gång på omslaget. Fy fan vad slött.

Dr Panzram:

Dawn Of Dreams har faktiskt två saker gemensamt med Metallica. Båda har släppt en EP som heter ”Garage Days” och båda har valt att pryda sina verk med de fulaste omslagen någonsin. Valet att köra med ett gorillaskelett med panikångest inte mindre än tre gånger skapar så många frågetecken att det ger MIG panikångest bara av att tänka på det.

Shining Of Kliffoth – ”Twilight of Sehemeah”

Hatpastorn:

Shining Of Kvarforth gör brutal comeback med deras sista giv ”Twilight of Sehemeah”. Neurosedyn-Gandalf står och visar upp sina nyinköpta extraljus och siktar extra noga mot Legolas då han vet att den lilla slanalven får hemsk migrän av skarpt ljus. Gandalf hatar egentligen alver, gnomer, halvlängdsmän och … ja, Gandalf hatar faktiskt alla raser. Det står med i De förlorade sagornas bok 2. Det är bara jag i hela universum som orkat läsa den, inklusive alla fotnötter. Där står det iallafall, svart på vitt, att Gandalf är en nazist som bara vill förgöra och en värld förstöra.

Dr Panzram:

De österrikiska självbesudlarna slår till igen, här med sitt mest talande verk hittills.

Jag får anta att det är meningen att herr Sehemeah skulle sitta i någon form av lotusställning, men eftersom verket saknar all känsla för djup eller talang så ser hans knän mer ut som fötter. Istället för en ond nekromantiker som reciterar hymner till nattens härskare får vi istället en skäggig halvapatisk dvärg som ser ut att använda en strålkastare för att lysa sin väg på kvällspromenaden.

Funebris – ”Triumph of the everlasting fire”

Hatpastorn:

Oj, Last Episode var alltså inne på Invasion Records kontor och stal en hink med den klassiska Invasion-röda färgen. Lurigt. Funebris är mest kända för att ha ett av de mest tröstlösa bandfotografierna någonsin. Idag är vi dock här för att diskutera skivomslagskonst. Vad kan man säga? Det är svårt att se så mycket annat än rött. Både bildligt och bokstavligt. Koncentrerar man sig till migränens spets kan man skymta en kyrka och en skog. Wow.

Dr Panzram:

Jag har nog aldrig i mitt liv sett ett omslag som varit så fulländat Photoshop som detta. Det är så perfekt i sin bedrövlighet att jag måste nagelfara det för att kunna finna en begynnande spricka i det för att därifrån rasera dess fasad. Detta är en sådan gruppvåldtäkt av stilar att jag i ärlighetens namn inte vet vart jag ska börja, än mindre avsluta.

Foto på byggnad som ser ut som en kyrka/slott: check

Alla effekter körda på +100: check

Obehagliga färgtoner: check

Vedervärdig morphning med mediokert artwork: check

Daterade effekter på logo och titel: dubbelcheck

Exquisite.

Suidakra – ”Auld lang syne”

Hatpastorn:

Jag måste se i syne. Auld lang syne. Snackar vi band som tröskat runt är Suidakra med i toppen. Tolv jävla fullängdare! TOLV! Få av dem är speciellt bra. Det värsta med det här omslaget är att allt bara är så tröstlöst. Inte ens gubbar som kör lastbil hade velat haft detta målat på fordonet. Inte ens kringresande nöjesfält hade haft detta på sina lyckohjul där man i teorin kan vinna kexchoklad men i praktiken är det bara ett ekonomiskt slukhål. Mustaschvikingen har iallafall pyntat fint på sin lilla tuva. Dödskallar på grenarna och en söt korp. Nu ska vi förresten reda ut en sak. Har ni testat att hänga ett människokranium på en tunn liten kvist? Det går inte. Sjukt overkligt omslag.

Dr Panzram:

Djingis Khan var den siste som föll och den förste som behövde tömma blåsan efter mongolernas legendariska mäskfest i kullarna utanför Kiev. På vingliga ben försöker han nå ett anständigt avstånd från sina utslagna kamrater. Han reagerar inte ens på de i busken upphängda vampyrskallarna, de var inte där när festen började, men Djingis har betydligt viktigare saker att tänka på, han har äntligen nått sitt mål, ett litet stup vid lägrets kant. Väl på plats ställs han inför nästa dilemma, vad göra först? Pissa, spy eller svimma?

Graveland – ”Carpathian wolves”

Hatpastorn:

Denna är diskutabel. Last Episode återsläppte den här skivan 1999 (!), men jag är högst tveksam till att det är ett officiellt släpp. Märkligt överhuvudtaget att Last Episode tog i denna ens med tång. Tyskar är ju lite känsliga när det kommer till armviftande polacker med lustiga hattar. Polackerna är väl i och för sig lite känsliga för armviftande tyskar vid närmare eftertanke. Jaja. Circle of life. Omslaget ser givetvis helt förjävligt ut och det blev inte bättre när No Colours Records ironiskt nog släppte den i ”färg”. Vi minns alla den där sinnessvaga blyertskrigaren på omslaget till Satyricons ”Dark medieval times”. Här har han klivit av hästen för att knäsittandes sjunga Tommy Körbergs ”Stad i ljus”. När man inte tror det kan bli dummare lägger man märke till vargen. Bara titta på den.

Dr Panzram:

Den hårda sanningen är att med undantag för ”In the glare of burning churches” så gillar jag INGET Rob Darken har gjort.

Jag får klara ”Night on the bare mountain”-vibbar av det här. Man ställer sig frågan, om någon utanför den här scenen skulle se det här omslaget, hade man kunnat klandra dem för att tro att detta var ett skämt? Det ser ut som något en trettonårig tjej med stark trea i bild rafsat ihop under en mattelektion.

Amortis – ”Gift of tongues”

Hatpastorn:

Amortis. Bandet som bara hade karriär därför att folk såg fel och trodde de köpte en skiva med Amorphis. Tänk att komma hem med en skiva, stoppa den i spelaren och förvänta sig att lättlyssnat finskt jommel ska ljuda ur högtalarna och så PANG, menlös österrikisk svartdöds. Rättelse. Menlös österrikisk svartdöds som drabbats av Matrixviruset. Smaka på låttitlarna ”Fear F/X – The pleasure mechanism” och ”Hyperthalamic prey” om ni tvivlar. Sedan har vi omslaget. Ett klassiskt Photoshopinferno signerat Niklas från Dark Tranquillity. Ibland fick han till det, ibland inte. Denna var väl ingen aha-upplevelse precis. En apa med vingar och problemtunga. Huvudet är tre gånger större än vingarna så jag betvivlar att varelsen flyger speciellt bra. Sedan har vi några gubbar, en spritflaska, en såg och en olustig krok. Jag är bombsäker på att Niklas fick ett brev som såg ut såhär:

Hey, wir genannt Amortis und herkunft aus Österreich. Wir wollen mit einem affen ein album-cover zu haben , eine säge , eine zunge , ein haken , ein paar alte männer und eine flasche schnaps . Werfen sie in eine geister mond und ein paar gräber , wenn du bist. Sie erhalten 50 Euro . Schönen abend!

Vad göra liksom? Ett jobb är ett jobb.

Dr Panzram:

Jag sparade det värsta till sist. Av kvalitén att döma får jag gissa att Amortis antingen var en storsäljare eller helt enkelt betalade för det här omslaget själva, för rent hantverksmässigt så är detta milsvida bättre än de övriga på den här listan. Men det är ändå det värsta. Maken till dryg jävla uppsyn får man fan leta efter. Jag kan gissa att det sneglades på en och annan Regain/Century Media-release när det här rövhålet skulle komponeras ihop.

I ett infall av ren masochism gjorde jag lite efterforskningar och upptäckte att den här plattan är släppt på klåparbolaget Blackend, vilket egentligen borde diskvalificera det här bidraget, men så slog det mig att absolut ingen bryr sig. Allra minst jag.

När man har spenderat de senaste månaderna med att genomlida njurstenssmärtor som enligt säkra källor redan har uppnått legendarisk status i helvetets sjunde krets kan man hålla sig för skratt. Mitt under tillfrisknandet så kommer min hatfyllde pastor och Lars Norénar till hela min återhämtning med att kommendera ett nytt skivomslagssnack. Denna gång med det ökända klåparbolaget Invasion Records som tema.

För den oinvigde bör kanske nämnas att det var självaste skivbolagsbossen Maja Majewski (det är en han) som enligt kontrakt alltid hade sista ordet när det kom till val av sina bands konvolut och det har dessutom i flera år ryktats att det var Maja själv som skrapade ihop de flesta av mardrömskreationerna.

Ni kan konceptet. Här kommer ett gäng omslag som jag och Pastorn dissekerat.

/Dr Panzram

DEFLESHED –”Abrah kadavrah”.

Dr P: Det har förekommit lite halvtrötta teorier om varför Invasion gick i graven. Skulder, skilsmässa, tidelag, sprit, fängelse eller alla de ovan nämnda. Jag tror att svaret faktiskt finns att finna i det här omslaget. DEFLESHED var lite av bolagets paradnummer och ens hjärta och ögon blöder när man ser hur Maja valt att behandla dem. En klockstapel med en Invasionröd fejkad photoshit skymningshimmel i bakgrunden och som grädde på moset var det tryckt i klassisk Napalm Records-anda av absolut billigaste Slovenienkvalité. Detta ser inte ut som något ett death/thrash-band skulle släppa, detta ser ut som trött jävla tysk folk metal som man snabbt skulle bläddra förbi i Folter records-demolådan och aldrig någonsin skänka en andra tanke.

HP: DEFLESHED. Din boj i bukten. Hur löd resonemanget? En svart boj på ett ändlöst hav av rött och gult. Jag har haft sura uppstötningar efter liveritualer som sett mer estetiskt tilltalande ut än detta. Logotypen som består av guldfärgade yxor är inget man vill tatuera in på kroppen. Synd på en så rivig skiva.

EMBRACING – ”Dreams left behind”.

Dr P: Umeås sämsta band (förutom ENGRAVED naturligtvis). En ful drake som står på en ful klippa på ett fult omslag, det finns i ärlighetens namn inte så mycket mer att säga.

HP: För enkelhetens skull kan jag säga redan nu att jag äger i stort sett samtliga verk i detta skivomslagssnack. EMBRACING var ingen höjdare precis. Hyfsat gnällig mesdöds med en miljard slingor och en gitarrist som hade blomstjälkar ritade på gitarrhalsen. En blandning av en drake och den där Transformern som kunde förvandla sig till en syrsa rapar ljudligt över en datamåne i detta inferno av färger. I bookleten är det massa blommor och bandfoton som aldrig skulle lämnat LoFoto i Umeå. Duktiga musiker gör inte per automatik bra musik. EMBRACING skrev den regeln. De skrev även duktigt lökig lyrik.

FERMENTING INNARDS – ”Myst”.

Dr P: Det har spekulerats en del om detta band här i Hatpastorns inverterade helgedom (hans predikstol består av en säng i ett hål). För det första så gjorde vår favorit Mortiis ett intro och outro till den här katastrofen. Han släppte bara något år senare ”låtarna” själv på en sur EP och uttalade sig nedlåtande om stackarna i FERMENTING INNARDS i ett fanzine jag i ärlighetens namn glömt namnet på. Vi i församlingen misstänker utebliven betalning som anledning till dessa handlingar. Sedan har vi bandnamnet …

De började tydligen 1990 under namnet BONESAWER men bestämde sig av någon anledning att ett år senare byta till JÄSTA ORGAN. Man kan ju inte låta bli att fundera över hur usla de övriga namnförslagen som bollades runt i repan ska ha varit. Omslaget då? Det ser ut som att någon har målat ett Rorschachtest i filmjölk med blåbär och oregano. Jag tömmer mitt sinne och ser med klara ögon in i bilden: Jag ser en svängig esoterisk skelettgorilla i en syrad scharlakansfeberdröm.

HP: Vad de tänkte med när de målade en flinande baron Samedi med svankande rygg och hängbröst vet jag ej men bra blev det i alla fall inte. Det här är ett omslag jag kan titta på i timtal och undra hur i helvete detta kunde släppas. Folk gnäller på illegal nedladdning. Vill du betala för något som ser ut som det uppenbart knarkinfluerade barnprogrammet ”Hagelbäcks matrast” där Johan Hagelbäck satt och ritade bisarra saker i fil? Bandnamnet gör mig så matt.

GODGORY – ”Shadow’s dance”.

Dr P: Aaah, den förjävliga Invasionröda färgen strikes again i en photoshopspya som doftar lite lätt av RAGNAROKs ”Blackdoor Miracle”. Bruden i mitten ser ut som att hon har en hängfitta som hon stoppat in mellan benen så att den inte ska vara i vägen och på vardera sidan av hängfittepressaren står två nekromantiker som verkar vara lyfta från en Scooby Doo-tidning och invokerar helvetets herre. Jag råkar veta lite om GODGORYs lite life metal-doftande lyrik och kan garantera att skivans texter på intet sätt har något med motivet att göra.

HP: Min tama kameleont Lilith exploderade när jag visade henne detta konstverk så nu är det en sorgens tid i Hatpastorns residens. GODGORY, ni har ett liv på ert samvete. Hoppas ni sover gott om nätterna.

GOLEM – ”Eternity: The weeping horizons”.

DR P: Jag antar att med en sådan skivtitel så fick GOLEM det omslag de förtjänade. Det ska ju vara horisonten som gråter, inte vi betraktare. Photoshit in extremis.

HP: Någonstans ute i världen, med största sannolikhet i Tyskland, finns det garanterat minst en sorglig och ensam filur som runkat till detta omslag med skam och evigt självförakt som enda frälsning. Det vet jag. Det första jag tänker på när jag ser detta elände är serietidningen Pytons klassiska segment ”Nakna brudar berättar gamla vitsar”. Själv jobbar jag på idén ”Nakna SHINING-medlemmar berättar tokroliga black metal-anekdoter”, men än så länge verkar det vara ett dödfött projekt. Än så länge…

HELLSPELL – ”Devil’s might”.

Dr P: En glosögd, Invasionröd djävul med ett smil som skvallrar om att han har en halv darrål införd i pastejköket och att han nu vill dela den andra halvan med dig. Om man ska tro sina ögon så har han ett par svarta luddfillingar på sig och en benbehåring som bara kan matchas av Gorgorium från KILL.
Den inavlade svärdsvingande hjulbenta bulldogsdemonen på baksidan förtjänar även han ett hedersomnämnande.

HP: När jag fick se det här omslaget med egna ögon ville jag bara skrika. Att se Hin Håle sitta på toaletten efter en misslyckad räkfrossa på katamaranen mellan Umeå och Wasa var för mycket för mitt ungdomliga sinne. Det här är verkligen råfult. Däremot dyrkar jag bandets mer än lovligt bökiga hemsideadress på baksidan. Internet var roligare förr.

VOMITING CORPSES – ”Coma: The spheres of innocence”.

Dr P: Av alla omslag som jag plågat mig igenom idag är det här ett av de bättre. Inte för att det är snyggt utan för att det inte alls ser ut som ett Invasionsläpp. Bandnamnet låter för övrigt som något Fasttrackerprojekt den onde Pastorn skulle kunnat ha haft tillsammans med Aron i slutet av 90-talet.

HP: I det högra hörnet har vi en hybrid mellan en brontosaurus och en Flying V-gitarr som släpper brakskitar i solnedgången. I det vänstra hörnet har vi en stenad kines. I mitten har vi en skräckslagen robot med badring och simglasögon. Ponera att någon går in i en skivaffär, lyfter upp detta album och utbrister:

– Wow, det här måste jag bara köpa!

Hela universum skulle förinta sig själv i ren självbevarelsedrift. Att bandnamnet låter som ett av mina gamla Fasttrackerprojekt håller jag med om till 100 %. Jag tror jag har runt tjugo timmar bedrövlig FT2-musik liggandes på hårddisken. Man kanske skulle släppa en best-of?

SCHEITAN – ”Travelling in ancient times”.

Dr P: Det konstiga perspektivet? OK. Den genomskinlige kanotisten? Visst. Den fåniga lilla båten? Jag överlever. Men varför i hela Guds heliga namn har den fula lilla jäveln skjorta och kortbyxor på sig?

HP: Om ni undrar vad som hände med bandet JAMIROQUAI så kan jag avslöja att de lade ner verksamheten efter att deras sångare omkom i en ruggig drunkningsolycka. Han stod enligt uppgift i en båt utan segel och åror och viftade med ett svärd iförd endast äppelknyckarbyxor och sin karakteristiska idiothatt när det otänkbara hände. Jason Kay, du är saknad.

NINNGHIZHIDDA – ”Blasphemy”.

Dr P: Bandet som i stark konkurrens med TSATTHOGGUA hade Tysklands mest svårstavade och outtalbara bandnamn. Detta omslag lider av det klassiska ”band-som-i-slutet-av-90-ville-vara-lite-exklusiva-och-släppte-sin-kassa-demo-som-cdr-istället-för-som-hederligt-folk-släppa-den-på-kassett”-syndromet. Omslaget är precis som titeln: amatörmässig, tråkig, ful, antioriginell och tysk.

HP: När man har ett bandnamn som stavas som en nysning i en Don Martin-serietidning bör man hålla sig passiv. Jag har denna på bildvinyl och vad jag tänkte när jag lade pengar på detta kan jag inte svara på men nöjd blev jag inte. Dr Zoidberg till vänster. Kejsaren från Stjärnornas Krig till höger och en knullgubbe med fånig hatt i mitten som tar för sig av de nakna läckerbitarna. Vi har även getter, ett blött golv samt ett perverst altare som får mig att minnas första gången jag klev in på en porrbutik i Tyskland. Varför har inte det landet förbjudits?

INFESTDEAD – ”Jesusatan”.

Dr P: Detta är ett band som efter sin klassiska hit, ”Burn me (beyond the grace of God)”, borde ha lämnats åt vargarna. Omslaget är väl lite så där småtrött men ändå godtagbart med tanke på bandets inställning till sin musik. Naturligtvis så måste ju Maja skadeskjuta det hela med att lägga in lite ostiga flammor på titeln som för att påminna folk om vem det är som bestämmer.

HP: Yo bitch, Jesusatan is in da house! Förutom att demonsnickarsonen står i en sann hip hop-pose och att en manlig eterisk vildvittra är på väg att överfalla honom finns det inte så mycket att klaga på. Oj, det var visst hela omslaget jag just beskrev. Jaja, så kan det gå.

MITHOTYN – ”King of the distant forest”.

Dr P: Jag antar att min hjärna i ren självbevarelsedrift har dumpat min IQ till skonummernivå bara så att jag ska kunna klara av resten av denna prövning utan att drabbas av en stroke. Jag tycker inte att det här i grunden är så tokigt för att vara ett Maja-verk men jag lägger av en stor suck och säger ”knivarna” så vet ni alla vad jag menar.

HP: Min tama kameleont Hekate exploderade när jag visade henne detta konstverk så nu är det en sorgens tid i Hatpastorns residens. MITHOTYN, ni har ett liv på ert samvete. Hoppas ni sover gott om nätterna.

Vad exakt är en MITHOTYN? Någon som vet? Hur uttalas det? I övrigt en inte alls tokig skiva och Mjölbys flitigaste trummis Karsten Larsson har en frisyr som inte går av för hackor.

MIDVINTER – ”At the sight of the apocalypse dragon”.

Dr P: Här är det faktiskt inte själva grundbilden som är problemet. Visst, det är blekt, trött, platt och utan svärta. Det är heller inte logotypen som är problemet, även fast den sitter helt idiotiskt. Det är det så trött inlagda pentagrammet med Dame Edna-glasögon som stjäl all uppmärksamhet.

HP: Babyblå text, bedrövligt typsnitt, strykful logo och en tribal som man kan återfinna på T-shirts köpta på Selånger marknad. Alltihop svävandes i rymden och där kan man tydligen inte höra någon skrika. Återsläppet är faktiskt ännu fulare vilket på riktigt gör mig rädd.

Konklusion: Tack Invasion Records för att du fanns och tack för att du inte längre finns.

/Dr Panzram och Hatpastorn

Låtsnack är ett klassiskt förekommande fenomen i musiktidningar som de flesta finner underhållande. Något jag inte sett tidigare är skivomslagssnack så vad passar bättre än att ta in min gode vän och kollega Dr. Panzram för att tillsammans göra djuplodande analyser över gamla och nya skivkonvolut.

Upplägget är enkelt. Vi tar ett knippe skivomslag, diskuterar dem och avslutar med att kröna vinnaren och förloraren i denna visuella kamp. Dr. Panzram börjar med sina åsikter varpå undertecknad fyller på med mina.

Denna veckas snack berör 2 norska band, RAGNAROK och OBTAINED ENSLAVEMENT.

Mycket nöje.

OBTAINED ENSLAVEMENT

”Centuries of Sorrow” låter som en titel något halvtrött doom/death/goth/kuklöst Göteborgsband skulle kunnat klämma ur sig 1996. Omslaget i sig är inte illa, vet dock inte om gurun på omslaget skall se förruttnad ut eller om han bara har en hög med valnötskal i knäet.

RAGNAROK

Det första som slår en när man tittar på detta Photoshop-rövknull är ”Vart är dessa svartmetallkrigare egentligen på väg”? Ska de bränna ner en kyrka? Paradiset? Majbrasan? Dagcentret för att de skurit ner på fruktsalladen?

Det ser även ut som att konstnären till denna gonorréblåsa vill förmedla betraktaren känslan av att ha halva huvudet nergrävt i marken.

OBTAINED ENSLAVEMENT

Angående risiga logotyper så har OBTAINED ENSLAVEMENT inte snålat med spindelväven på denna kreation. Inte ens John Goodman ifrån ”Imse Vimse Spindel” skulle kunna få bukt med spindelinfernot som usurperat bokstäverna. Själva bilden har jag dock alltid tyckt varit stämningsfull och rent musikaliskt så spelar de i en helt annan division än RAGNAROK. Skivtiteln luktar däremot svettig goth-metal där någon i bandet visar bröstvårtan på omslaget. Goth som i Close-Up Magazine skulle recenserats på följande vis utav herr Sörling:

SINS OF THINE LOVELESS CARESSING AUTUMN målar sin musik med breda svarta och röda penseldrag där känslorna svallar likt vågor mot en öde strand. Kontrasten mellan den späda kvinnosången och den mörka manssången skapar en ”Skönheten och odjuret”-effekt som väver ihop bandets sakrala musik och skapar stor konst. Kryp ihop med din partner i soffan, tänd några ljus och sjunk in den tragiska kärlekssaga som dessa norrmän förmedlar.

Jävla trams.

RAGNAROK

Korten på bordet. Jag har sedan 1995 varit fullkomligt övertygad om att det är tomtar med facklor som går i denna mardrömslika uppförsbacke. På riktigt. Nu ser jag ju att det faktiskt är suspekta hårdrockare som är på väg till julskyltningen på omslaget. Vad i Satans namn tänkte de egentligen? Konvolutet hade varit hundra gånger råare om det faktiskt föreställt traskande tomtar. Logotypen är sådär härligt ful på ett nästan efterblivet sätt. Den som kan nynna på en låt ifrån skivan efter att ha hört den får 500 spänn utav mig.

OBTAINED ENSLAVEMENT

Jag får EMINENZ ”Exorial” vibbar. En helt androgyn häxa/blackmetalsnubbe/satanisk alien som antingen skriker utav smärta eller ska se ond ut i denna föga trovärdiga häxbränning som jag kan sätta min högra kula på att de arrangerat och fotat helt själva. Det kan vara trycket men kvalitén på själva bilden doftar engångskamera.

RAGNAROK

Om ditt liv någon gång kommer att hänga på att du måste hitta något originellt eller ens minnesvärt på något utav dessa omslag så kan du lika gärna ägna tiden åt att skriva ditt testamente eller kanske klappa katten och röka en cigg istället.

OBTAINED ENSLAVEMENT

Det här är en utav mina gamla favoritskivor och det gör mig genuint förbannad att skivomslaget är så gräsligt fult. Vem tyckte att babyblått var en rå färg att sätta på en svartmetallskiva? Jag kräver svar.

Det som är riktigt olustigt är att denna bild är den snyggaste i hela texthäftet. Bandfotona är så groteska att bara vetskapen om att de finns föder mitt självskadebeteende så starkt att jag måste starta ett DSBM-projekt med ett poänglöst svenskt namn typ HATLEVNAD. Demon ”Självbefläckelsens Emissarie” kommer i april.

RAGNAROK

Omslaget till ”In Nomine Satanas DCLXVI” äger jag på en enorm plansch som förpassats längst ned i mitt skrivbord. Hopvikt. ”Diabolical Age” ser ut som en skiss som Kris Verwimp fisit ihop när bassisten i belgiska ENTHRONED ringt och väckt honom mitt i natten.  ”Arising Realm” får MORGULs gamla alster att se helt OK ut. Det är inte ett gott betyg.

OBTAINED ENSLAVEMENT

Är det tomten i morgonrock som blir intervjuad utav ett uppbåd demoner? Inte det fulaste i den här skaran men riktigt jävla Napalm Records-tråkigt är det.

RAGNAROK

Detta omslag cirkulerade på olika forum jag hängde på förr och jag trodde länge att det var en nidbild någon snott ihop för att jävlas med detta poänglösa band.

Jag hade fel.

Detta ser ut som något ett latinamerikanskt pissdemoband hafsat ihop. Ingenting stämmer med något och damen med tre skotthål i ryggen ser ut att ha den röda sockan framme.

OBTAINED ENSLAVEMENT

Omslaget är tyvärr så mörkt på digipak-utgåvan att det känns som man har galopperande gråstarr varje gång man kikar på det. Att de skippat vingarna i logotypen gör inget då de istället smetat ihop alla bokstäver i tryckningen så den är fortfarande lika ful och oläslig. I övrigt tycker jag detta omslag är fint som snus.

RAGNAROK

Fin stjärt, men toppen på tomteluvan som sticker ut ur hönan på flickstackaren kunde de hemskt gärna tagit bort. I övrigt blir jag mest bara trött när jag ser det här eländet. Om TV3 tar in en amerikansk TV-serie vid namn ”When Photoshop Goes Wild” skulle RAGNAROK vara med i varje avsnitt.

OBTAINED ENSLAVEMENT

Jag saknar på fullaste allvar ord och jag försöker inte vara rolig eller ens överdramatisk här. Det finns ingenting som kan tilläggas som du som läsare inte tänkt på när du ser detta. Ja, vad fan nu detta är.

RAGNAROK

Det verkar vara som så att bandet vänt kappan efter den senaste trenden på denna giv, snyggt men ack så använt. Det enda som gör mig riktigt förbannad är att de sabbar klimaxen och ger mig inte något roligt som punchline.

Vad fan ska jag avsluta med? Hm…

”Collectors of the King” är en så homo titel att jag aldrig ens vill veta vad den handlar om.

OBTAINED ENSLAVEMENT

Inte helt oväntat är detta den enda CD med bandet som jag inte äger. Det finns två anledningar till det.

1. Alla bra idéer blåste de redan på ”Witchcraft”.

2. Omslaget får mig att vilja begå våldsbrott.

Bröstvårtan hade passat bättre på tidigare nämnda ”Centuries of Sorrow” och sällan har en demon sett så fånig ut. Den benbehårade muskelbyggardemonen på HELLSPELLs debutplatta ”Devil´s Might” ser hårdare ut. Ni som sett den förstår allvaret.

RAGNAROK

Oj, vilket tråkigt och förutsägbart skivkonvolut. Den här trenden måste dö då man får exakt samma trötta känsla i kroppen som när alla stod i skogen i liksmink 1996. Hade RAGNAROK haft detta omslag för 5-6 år sedan så hade det fungerat för i grund och botten är det både snyggt och välgjort. Efter en tuff resa slutar RAGNAROK i alla fall på topp.

Sammanfattning:

Dr. Panzram: Vinnaren i kategorin ”fulaste omslag” är med viss tvekan RAGNAROKs ”Nattferd” på grund utav det förvisso charmigt infantila men ohyggligt töntiga motivet och hantverket.

Det snyggaste, även det med en viss tvekan, blir ”Centuries of Sorrow” i en nära match med ”Collectors of the King”.

Hatpastorn: Det fulaste måste vara ”Witchcraft” . Skivan är skitbra men sällan har ett omslag inte gjort musiken rättvisa så hårt som i detta fall. ”Nattferd” får mig att skratta i alla fall. Hejdlöst.

Det snyggaste står mellan ”Soulblight” och ”Centuries of Sorrow”.  Det som drar ner helhetsintrycket är spindelinfernot på den sistnämnda samt den risiga tryckningen på ”Soulblight”.  Idag utser jag ”Centuries of Sorrow” till vinnare.

/Hatpastorn & Dr. Panzram