Posted in Från A till Ö on 24 juli, 2014 by hatpastorn
Året var 1998. Jag satt hemma hos min polare Rasmus då han precis fått hem senaste numret av Terrorizer. Då han var prenumerant hade han även fått med en käck liten samlings-CD. De flesta av låtarna var rent skrot, men det var en av dem som jag tyckte lät bra. Efter lite efterforskning visade det sig att bandet härstammade från Grekland och hette THE ELYSIAN FIELDS. Tydligen hade de en ny platta på gång via Wicked World, en underkatalog till Earache. Jag tänkte inte mer på det utan körde slagdängan på repeat några gånger och sedan var det bra med det.
Någon månad senare stod jag och rotade bland skivorna på Skivbutiken här i Sundsvall. Av en ren slump fiskade jag upp ett album jag aldrig sett förut. Omslaget var en brungrön Photoshopspya som påminde mig om den färgfest som blir när man snyter sig när man har bihåleinflammation. Jag kollade upp vad bandet hette. THE ELYSIAN FIELDS.
Låten jag hade hört tidigare var ju riktigt vass, så glad i hågen promenerade jag till den plats i butiken där man fick provlyssna. Det lustiga med Skivbutiken var att trots att undertecknad lagt ut astronomiska summor på plattor där så var det här med provlyssning ingen höjdare bland personalen. Herregud, då fick de ju jobba. Efter att ha fått stå och vänta med mössan i hand i en smärre evighet fick man äntligen lyssna.
Förutom låten jag redan var bekant med var det inget som fastnade på en gång. Det var inte skitdåligt, men jag anade att man kanske var tvungen att lyssna in sig bättre på materialet. Naturligtvis köpte jag plattan trots att min magkänsla inte riktigt var med på den investeringen.
Väl hemma slog jag upp bookleten och spindelkänslan började pingla omedelbart.
På första sidan fann jag ett bandfoto på två allt annat än brådmogna greker. Den ena hade flottig legofrisyr med mycket kort lugg och en allmänt lengräddad aura över sig. Den andra liraren hade en onaturligt lång hårlös överläpp som han putade mot mig samtidigt som han erbjöd mig en kniv.
Jag frös till is.
Legoluggen kallade sig Michael K och spelade ”Glittering star echoes and heroic narration”. Knivmannen gick under namnet Bill A och spelade ”Mega dramatic arias and possessed shrills”. Under bandfotot hade duon slängt in en varning:
The use of any words and symbols taken from the glorious Greek mythology and culture is prohibited. There will be no further warning.
Varför sätter man sig alltid i sådana här situationer?
CD-skivan placerades i stereon och efter att den gått några varv så erkände jag att det fanns några goda idéer och lite schyssta riff. Tyvärr överskuggades de av det allmänt grekpretentiösa anslaget. På baksidan av plattan stod det i gigantiska bokstäver ”The majestic art of Drama” och hur i helvete jag kunde missa den varningen när jag hittade skivan på affären är bortom mitt förstånd.
Låtmaterialet består av grekisk svulstmelodisk svartmetall primärt i medeltempo, även om det brassar iväg ibland. Det snålas inte med synt så räds ni billiga Casio-orglar och ännu billigare Casio-pianon så kan ni skippa den här given. Javisst ja, det är även trummaskin. Den låter inget vidare även om man hört värre. Det är främst när det rensas som den låter riktigt bedrövlig.
Året jag köpte ”We … the enlightened” gick den relativt varm i stereon eller i den ”bärbara” CD-spelaren när man var ute på vift. Sedan blev jag mätt och har faktiskt inte lyssnat på den på sedan jag plågade Heidenhammer med en gissa bandet-tävling för något halvår sedan. Det stora problemet med THE ELYSIAN FIELDS är att de lurar in en i en falsk trygghet för att sedan bajsa en i munnen.
Tillåt mig gå igenom låten ”Until the night cries rise in your heart” så kommer ni nog fatta vad jag menar. Snacka om titel som ligger sagolikt kasst i munnen.
0-12 sekunder. Tunggung. Tydlig melodi. Nog för att jag hatar när gitarrerna tuggar i svartmetall, men låt gå.
13-24 sekunder. Hoppla, en hurtig BURZUM-takt och nu börjar gitarrerna såga istället. Det börjar värka i byxorna.
25-47 sekunder. Fullt datagrind. En billig SATYRICON-flöjt piper över slinggitarrerna. Ingen fattar någonting. Jag håller med om allt.
48-58 sekunder. Tillbaka till BURZUM-takten. Jag är fortfarande med i matchen och väntar med spänning på vad som kommer härnäst.
…
3 minuter och 20 sekunder in i låten vaknar jag plötsligt upp med intorkad saliv över hela hakan. Vad är det som händer? Jag måste ha somnat in. Vad i hela helvetet är det som pågår på stereon? Det låter som en slutboss i något 16-bitarsspel till Nintendo samtidigt som MORTICIANs trummaskin gör studiebesök i den grekiska studion. Jag skriker allt vad jag kan och stänger av.
Jag har mycket svaga minnen vad som hände mellan de bra partierna i början och det genomruttna avslutet. Kusliga minnesfragment av lökiga pianon, trötta tuggande gitarrer, slingor ingen jävel orkar bry sig om. Olustigt.
Exakt så är hela skivan.
Grekerna har släppt tre fullängdare till. En före ”We … the enlightened” och två efter. Jag sket högaktningsfullt i dem. Det märkliga är att jag aldrig ens har sett dem någonstans.
Vem kan tänkas gilla detta då? Tja, Kamijo från ALGAION är en gammal grekofil av rang. Tveksamt om han skulle gilla detta dock. Annars kan jag rekommendera detta till er som gillar svartmetall släppt strax före millennieskiftet som inte riktigt var svartmetall men eftersom ingen orkade bry sig så fick det heta svartmetall iallafall. Typ AGATHODAIMON. Ett grekiskt AGATHODAIMON.
Jag kräktes just i min mun.
På återseende.
/Hatpastorn
Och förresten. Det kan kanske räknas som fusk att köra detta band på ”E” då de heter THE ELYSIAN FIELDS. Lugn i stormen. Mellan 1994 och 1998 hette de bara ELYSIAN FIELDS.
Posted in Från A till Ö on 23 juli, 2014 by hatpastorn
Sluta skratta! Sluta skratta, sa jag! ”Soria Moria slott” var ett surhål man klev rätt ner i runt 1997. Det var norskt. Låttitlarna osade norsk black metal. Napalm Records stod vid rodret. Klart som fan man köpte. Jag borde kanske anat oråd med tanke på skivomslaget, men även solen har sina fläckar. Däremot ångrar jag att jag sålde den ganska omgående, man hade kunnat plåga sin bekantskapskrets med den. Denna samt bland annat ALGAIONs ”General enmity” såldes strax före millennieskiftet för att jag skulle ha råd att åka buss ut till min dåvarande flickvän. En galen felinvestering bör kanske tilläggas.
”Soria Moria slott” är ingen höjdare, även om det ska erkännas att det finns några enstaka bra partier. Dessvärre dränks de i den märkligaste sörjan av syntstinkande knätofsmetall med urusel kvinnosång som missfostret Tellus någonsin kunnat uppbåda. Det finns söt black metal typ tidiga FORLORN och så finns det DISMAL EUPHONY som är direkt skadligt att lyssna på. Jag har inte lyssnat på skiten på över femton år, men den går i bakgrunden nu när jag sitter och skriver. Jösses vilket träck. Det är galet mycket melodier, men det är inget som fastnar. Allt är bara en smet av toner. Ibland rensar det på en smula och just när man tänker att detta kanske inte var så dumt trots allt ballar det ur fullständigt. På min mentala topplista över album som åldrats med allt annat än värdighet ligger denna högt upp. Allt här i världen går i cykler. Jag undrar när det är dags för den gothflörtande svartmetallen att göra comeback i våra liv.
Jag bävar och knyter i förebyggande syfte redan nu näven i fickan.
Ni som är runt de trettio minns säkert Napalm Records annonser där de inte sparade på krutet när det gällde att beskriva DISMAL EUPHONYs storhet. Dessa annonser skämtar jag om än idag. Mer om dessa vid ett annat tillfälle, men vi kan ju alla enas om att allt Napalm Records skrev om DISMAL EUPHONY var svarta stinkande lögner.
Norrbaggarna red på en liten framgångsvåg då det begav sig eftersom de A) var från Norge B) hade ett tjusigt fruntimmer på synt som även poserade lättklätt när andan föll på. Tvivlar ni på det sistnämnda? Kolla in detta då, DISMAL EUPHONY var ett band som inte tvekade en sekund.
Smakfullt.
Den sista bilden är emellertid tagen från bandets andra platta, ”Autumn leaves: The rebellion of tides”. Jag tog med den då baksidan av albumet alltid fått mina ögonbryn att höja sig i förundran. Den som var ansvarig för layouten förtjänar en smäll.
Skivan heter som sagt ”Soria Moria slott”. Vore det inte rimligt att kanske ha ett slott på omslaget istället för ett naket fruntimmer? En naken dam framför ett slott hade fungerat. Hellre det än en Photoshopspya till omslag med en inklippt flicksnärta i ett sorgligt vattenfall.
Ja, mycket mer än så vill jag inte prata om DISMAL EUPHONY, jag äger inte ens längre skivan men den har lämnat ett brännmärke efter sig som ej går att tvätta bort. Vem kan tänkas gilla detta då? Har du lyssnat dig mätt på SIEBENBÜRGENs ”Loreia” och önskar att stockholmarna nyttjat mer synt och gått vilse totalt i arrangemangen så varsågod, ”Soria Moria slott” är för dig.
Man kan luras att tro att det här är bra. Gå inte i fällan gott folk.
På återseende.
/Hatpastorn
EDIT: En sak glömde jag säga. Hon som poserar på ”Soria Moria slott” var runt femton när dessa omslag gick i tryck. Hur bandet tänkte här är helt obegripligt.
Posted in Från A till Ö on 22 juli, 2014 by hatpastorn
Black metal från Italien är något som inte finns i överflöd i min skivsamling. Anledningen är ganska enkel, det kryllar inte precis av kanonband från det landet.
CULTUS SANGUINEs självbetitlade EP från 1995 är en udda historia. Jag fick plattan någon gång runt 1997-98 av en polare som tyckte att den sög. Han hade i sin tur fått den av en annan polare som även han var mäkta oimponerad av italienarnas tonkonst. Personligen fann jag den inte alls genomusel. Helt bra var det kanske inte, men vissa av låtarna har något visst. Om inte annat vilar det en förbannat konstig stämning över plattan.
Bandet startades av Aqua Regis någon gång 1993. Herr Aqua kanske är mest känd under sitt riktiga namn, Roberto Mammarella, envåldshärskare i MONUMENTUM och ägare av Avantgarde Music. Ett problem med Robertos namn är att jag aldrig kan säga det högt utan att låta som någon hyperaktiv tygdocka i en Dolmio-reklam.
Vilken dag är din Roberto Mammarella-dag?
Ja, uppenbarligen idag.
Omslaget är en svartvit röra av märkliga bilder. Vi har en naken deprimerad snubbe, en dam i ett svart hål och … jag vet faktiskt inte riktigt vad det ska föreställa. Det är inte speciellt snyggt, men stämningsfullt. I likhet med BERGTHRON består bookleten bara av ett uppvik med lyrik och ska sanningen fram är texterna ganska coola. Även om de blir lite kissnödiga ibland så handlar de om någonting. Minns ni det? När black metal-lyrik verkligen handlade om någonting istället för att bara vara en röra av svåra ord och allmänt trams.
Låt oss jämföra. Först ut är DÖDHEIMSGARD med ett stycke från ”Ion storm” från genomvärdelösa ”666 International”:
Trouble in the corridor
Drained through the system of foundations
Dear in cruelty
Simulating the opponent
Well besmeared with toxic phlegm
CULTUS SANGUINE kontrar här med några strofer från ”Into the field of screaming souls”:
I’m the silence surrounding you
I’m the shadow of no lighting doubt
So start this journey
Come on walk with me
Into the field of screaming souls
I’m the sadness grey as tomb
I’m the desert where all the hopes die
Inget lyriskt stordåd måhända, men det handlar i alla fall om något mer än problem i korridorer och giftligt slem. Även om grammatiken haltar så bildas det en atmosfär som passar musiken bra.
Rent musikaliskt rör det sig om sirapsseg black metal med atmosfäriska gitarrpartier och sporadiska syntutflykter. Det är inte direkt klackarna i taket, men det är inga problem att riva av hela skivan från pärm till pärm. Att albumet bara består av lite drygt tjugo minuter musik kan i och för sig ha något med saken att göra. Tveksamt om man pallat en timme. Spelskickligheten är det si och så med, främst är det trummisen Custos Arcanorum som är rädd för att spela bra, speciellt när det vankas dubbla kaggar. Man har dock hört värre. Vokalisten Ferghieph är en vattendelare, antingen tycker man hans röst fungerar eller så suckar man djupt. Jag har alltid befunnit mig i mitten. Ibland fungerar det, ibland inte. Däremot är han rätt originell så pluspoäng för det.
Vem ska man då rekommendera det här till? Om man som jag gillar obskyr svartmetall från 90-talets början/mitt bör man kolla in detta. Det är inget mästerverk, men det är ju ett verk. Sedan har skivan en konstig esoterisk stämning som alltid tilltalat mig. Plattorna som släpptes efter den här kan ni skita i. Det ballade ur. Tyvärr.
Lallaren som lagt upp det här klippet tyckte det var rimligt att klistra in de mest opassande bilderna man kan tänka sig. Tryck på ”Play” och blunda.
Posted in Från A till Ö on 21 juli, 2014 by hatpastorn
Korten på bordet. BERGTHRONs platta ”Uralte gedanken” från 1998 har snurrat fler gånger i min CD-spelare än vad jag vill erkänna. Den lyckas nämligen med konststycket att alltid göra mig på gott humör. Betyder det då att albumet är bra? Ja, en skiva behöver ju nödvändigtvis inte vara bra för att vara bra.
Det var runt millennieskiftet som jag fiskade upp den här godbiten på Metalstore (post-Near Dark) här i Sundsvall. Tobbe hade någon hejig deal att man fick tre plattor för priset av två, varpå BERGTHRON köptes blint. Hur bandet lät hade jag ingen aning om, däremot kände jag naturligtvis igen namnet från diverse annonser och liknande. Vidare var albumet släppt via Perverted Taste, ett bolag som faktiskt kunde överraska ibland. De var även duktiga på att släppa ren smörja så visst hade man sina tvivel.
Skivomslaget, en rakryggad tysk i en skog. Majestätiskt. Först trodde jag att det var jag på bilden då likheterna är slående, men det visade sig vara felaktigt. Under själva CD-skivan fann jag en till bild. Denna gång var det någons flickvän i långklänning som stod och frös arslet av sig i snön. Själva bookleten bestod av ett uppslag med en ynka text. Skivan innehöll alltså en låt och en låt allena. Intressant.
När jag smekte in CD-skivan i spelaren hade jag inga direkta förväntningar och det var kanske därför jag kunde acceptera hur det här egentligen lät. Tänk er om ULVER runt ”Bergtatt”-eran besökt ett tyskt dagcenter, överdoserat på Starzinger och skrivit lyrik som fått en att rodna. Det är BERGTHRON det. Just lyriken är lite kul. Snubben sjunger på tyska, men skriver så enkelt att mina högstadiekunskaper räckte för att direktöversätta hela texten. Det hände inte så ofta. Faktum är att många av mina gamla Fasttracker-projekt lånade duktigt från denna textmassa. I ett infall av absolut sinnesförvirring hittade jag vid denna tidpunkt på ett band vid namn NACHTHYMNEN och spelade in en handfull hits. De titlar jag minns är ”Der alten welt”, ”Ein weites tal hoch im Norden” och ”In dem nur der mond…”. Musikaliskt var det ingen höjdare, men jag är likväl lite deppad att hela skiten försvann i en hårddiskkrasch. NACHTHYMNEN var förresten inte det enda bisarra musikprojektet som skapades tack vare BERGHTRON. Mer om det vid ett annat tillfälle.
”Uralte gedanken” är knappt tjugo minuter lång, men då det bara är en låt hinner bandet få sagt vad de vill ha sagt. När stamptakten brakar in och det vankas gräddig allsångsrefräng kan man inte värja sig. Med ett resolut ”Kampf und sieg für Wotan” sätter BERGTHRON ribban när det kommer till hittig och samtidigt superlökig briljans. Antalet gånger man befunnit sig i storfyllan ute i skogen och ylat detta är pinsamt många. Åh, ljuva ungdom. Såhär fjorton-femton år senare kanske det inte är lika käckt att bege sig ut i spenaten och gasta detta … nä, jag vidhåller fan att den här refrängen fungerar i alla lägen. Testa själva. Ställ er i första bästa bankomatkö och vråla detta när resten av allmogen minst anar det. Det blir garanterat en händelserik afton.
Nu kanske det sitter någon ängslig individ och ojar sig över om det här rör sig om NSBM. Lugn i bussen. Jag tror inte att så är fallet. BERGTHRON överlag är ett ganska hemligt band och det var rätt nyligen som jag fick veta att detta inte var ett soloprojekt. Hur bandets övriga diskografi låter vet jag inte, de fick ju i min mening sagt allt de ville ha sagt på ”Uralte gedanken”. Är det någon ute i läsekretsen som lyssnat in sig på tyskarnas övriga skivor får ni hemskt gärna komma med tips.
Vem ska man då rekommendera denna platta till? Ja, gillar du nonchalant black metal som lånar friskt från folkmusik och annat tok kan du ta tjugo minuter av ditt liv och lägga på detta. Skivan är inte kanon, men trevlig. Sedan har jag alltid varit svag för långa låtar. Att det inte är speciellt tight spelat och så vidare är egentligen bara en bonus. Det daltas så förbannat med felspelen nuförtiden så det är uppfriskande med gammalt sunk.
Jag vet att jag bara skulle ta en skiva per bokstav. Vi skiter i den regeln för får jag inte prata om spanska BEELZEB och omslaget till deras debutplatta ”Misanthropes aurora” från 2004 så kommer jag att kollapsa. Omslaget gör mig alldeles varm i själen. Det är inte varje dag man ramlar över något så här fult. Gör man det måste man ju bara köpa blint. Jag brukar ta varje tillfälle i akt att hacka på den spanska svartmetallscenen men BEELZEB är inte alls så tokiga. Det puttrar på lite hemtrevligt och rätt vad det är skramlar det in några fina riff och en söt basgång. Inte direkt något man kan tro efter att ha beskådat DET omslaget. Spanien ska man passa sig för.
Posted in Från A till Ö on 20 juli, 2014 by hatpastorn
För att fylla ut mellan de lite längre inläggen så tänkte jag nu under semestern gå igenom några plattor som jag vanligtvis inte får möjlighet att prata så mycket om. Ursprungstanken var att redogöra för tio skivor per bokstav i min skivsamling, men det skulle bara göra mig alldeles för deprimerad. Den andra idén var fem album per bokstav. Även det ganska dystert.
Det blir en skiva per bokstav. På så vis kan jag spotta ur mig inlägg betydligt snabbare.
När jag ögnade igenom bokstaven ”A” i mitt skräckkabinett till skivsamling insåg jag raskt att det skulle bli svårt att välja något. En hel del skrot finns det. ABAZAGORATH, ALAS, usla jävla AKERBELTZ, ABHOR, AGATHODAIMON, AZAGHAL, bara för att nämna några få. Visst, det finns fantastiskt många kanonplattor i samlingen, men ni som hängt med ett tag vet att detta är en ritualplats där vi inte hyllar något i onödan.
Dagen till ära vankas det finska ALGHAZANTH och deras debutalbum ”Thy aeons envenomed sanity” som släpptes 1999 via ständigt mediokra Woodcut Records. Just det, 1999, skammens år.
Vi börjar med bandnamnet. Det suger. Jag garvade mig harmynt när jag upptäckte ABAZAGORATH runt ”Tenebrarum cadent exsurgemus”-eran. När jag fick ALGHAZANTHs debutalster på promo orkade jag inte ens klucka förtjust. Det blev bara för mycket. Enligt uppgift ska bandnamnet kommit till då en av bandmedlemmarna drömde fram det. En mardröm får vi anta. Just finländare och drömmar verkar vara en allmänt olustig kombination. AND OCEANS dubiösa lyrik härstammar från drömmar och vi har bandet LET ME DREAM som man aldrig riktigt kan prata sig mätt om. Lägg därtill NIGHTWISH. Det finns fler fall bara man börjar gräva lite. THY SERPENT har exempelvis femtioelva varianter av sitt magnum opus ”In blackened dreams”. Som sagt, vi är något farligt på spåren så vi slutar här. Bandnamnet är i alla fall en fullkomlig katastrof och rent hopplöst att försöka stava till. Tänk dig att beställa skivan på en skivbutik och en stackars sommarjobbare försöker skriva ner eländet medan man själv står och spottar ur sig en obegriplig härva av dödsdyrkarvokaler och skarprättarkonsonanter. Det påminner mig om när jag beställde KVISTs platta och popsnöret bakom disken gav ifrån sig ett kvävt litet fniss. Näven knöts i fickan.
Skivtiteln då? Finländare och det engelska språket är ett tema som vi stött och blött på denna sida. Varför inte stöta och blöta lite till? ”Thy aeons envenomed sanity”. Smaka på skiten. Jag är rätt hyfsad på språk men denna titel gör mig rent sjösjuk. Dina eoners förgiftade förstånd? Vad menas? Vad vill de ha sagt? Omslagsbilden föreställer ett gäng fotonegativa vargar som kalasar på en hybrid mellan en gris och en känguru. I vissa fall brukar skivomslaget ha med titeln att göra. Inte denna gång. Eller? Symbolik?
Jag begriper ingenting. Vi tittar på några av låttitlarna: ”When the spirits dance in grief”, ”Of a stormgrey vision”, ”Towards the tempting infinity”, ”He awaits” och så vidare. Inga konstigheter och hade jag fått bestämma borde de ha döpt skivan till typ ”When the spirits dance in grief” för det betyder i alla fall något. Det finns alltså ingen låt på plattan som heter ”Thy aeons envenomed sanity”. Mitt förstånd börjar bli förgiftat. Lyriken är inte alls speciellt obegriplig. Ganska pang på med vissa inslag av nördiga black metal-ord. Varför då döpa plattan till något så urbota korkat som ”Thy aeons envenomed sanity”? Hjälp mig.
Bandfotot. Jag svär att på baksidan av min promo är inte fotografiet inverterat eller negativt eller hur man nu säger. Orkar jag scanna in det? Naturligtvis inte. Möjligt att de körde detta filter på den riktiga skivan då det såg bättre ut än originalbilden. Det måste vara så. Vad vi har är tre svarthåriga krabater i full corpse paint och en blond historia med kortärmad polotröja utan det vita och svarta sminket i ansiktet. Jag avskyr okonsekventa bandfoton. Antingen har alla corpse paint eller så har ingen corpse paint. Ska det vara så förbannat svårt att förstå? Den korthåriga tuffingen spelar garanterat synt eller trummor.
Musiken. Man kan luras att tro att det här är bra för det rensar på ganska friskt, produktionen är fullgod och det är synt nästan hela tiden. Med synt hela tiden menar jag både maffiga körsyntar i bakgrunden och ettriga julpianon typ doddeli-doddeli-doddeli-doddeli i moll över gitarrfräset. Inspirerade av DIMMU BORGIR? Gratulerar, du vann ett fint pris. Det är inte uselt, mest bara förlamande hyfsat. Hur skivorna efter denna låter vet jag inte, jag gav som upp, men då de är finnar har de givetvis släppt sju fullängdare och en massa annat krafs. Samtliga medlemmar är även involverade i ett flertal andra projekt. Hur fan har de tid?
Att skivan släpptes 1999 är inget konstigt. Detta var ett år då i stort sett hela scenen tappade musten. ALGHAZANTH tappade musten redan på första plattan och på något märkligt vis respekterar jag dem för det. Är du ute efter en finsk variant av MISTELTEIN så spana för all del in ALGHAZANTH. Vi andra kan ju göra något helt annat typ ta en promenad, ringa en vän eller kasta en frisbee.
Om sanningen ska fram är partiet från cirka 4:10 och framåt inte så tokigt.
Posted in Uncategorized on 28 juni, 2014 by hatpastorn
Politik är ungefär som CRADLE OF FILTH, det fanns några goda idéer i början, men sedan blev allt bara en jämngrå sörja av hopplöshet och lökiga T-shirts. Med den liknelsen är det klart rimligt att undertecknad ska ge sig in i politikens värld och ge er en guide i vilket parti som passar er bäst. Vart står jag då själv? Ja, det var en bra fråga. Jag tycker det pratas för lite om TV-serien Manimal. Vidare anser jag att alla människor inte har lika mycket värde, det räcker ju med att titta på den danska musikscenen för att begripa det. Avslutningsvis vill jag att det inte ska vara något krångel. Lycka till att hitta ett parti som har de hjärtefrågorna. Det bästa vore ju att man fick kryssa i fem till tio saker som man anser är viktiga istället för att rösta på ett parti som kanske har tre kanonpunkter och sju punkter som är sämst. Lyssnar jag på MAYHEM drar jag ju fram ”De mysteriis dom Sathanas”, inte fan tvingar jag mig igenom ”Ordo ab chao”. Svensk politik borde vara som ett blandband. Man väljer de finaste bitarna. Ogenomförbart? Med största sannolikhet.
Det finns emellertid en punkt som är lite viktigare än alla andra. Folk som betalat i kassan och vänder sig om till höger och blir paff över att det står folk där istället för att naturligt vända åt vänster där det inte står en käft. De människorna ska skjutas i ansiktet rakt av. Det är viktigt att samhällsfunktionerna fungerar och barbarer som beter sig på det sättet bör elimineras snarast. Tänk dig själv, du står i … ja, vi tar bankomatkön som exempel. Det är en dåre framför dig. Dåren stoppar betalkortet i apparaten. Efter avslutad affärstransaktion packar apan ihop sina tillhörigheter och slungar helt plötsligt hela sin lekamen till höger och brakar in i kön istället för att svänga ut mot vänster där det är mer folktomt än i Tjernobyl. Man vill bara döda.
Ett sidospår, men det är viktigt att lyfta fram de tunga samhällsproblemen och våga ta striden.
För er som inte är överdrivet intresserade av politik så är det i alla fall någon sorts form av val i höst. Det kan man märka av redan nu då folks Facebook-uppdateringar gått från tokroliga kattbilder till djupa politiska analyser. Och med djupa analyser menar jag att man länkar en artikel någon annan har skrivit. Förmodligen en artikel där antalet faktafel är lika många som hålen i ett rivjärn. Att tro på allt som skrivs när det kommer till politik är som att tro på alla svartmetallskrönor. Man måste vara hyfsat utvecklingsstörd alternativt helt fanatisk med andra ord. Att läsa kommentarerna på valfri politisk insändare i valfri svensk lokaltidning är som sitta bredvid en hord sydamerikanska black metal-entusiaster. Det är STORA BOKSTÄVER och en allmän omdömeslöshet ända in i kaklet. Detsamma gäller Facebook. Visst, det är kul att folk engagerar sig, men när det spårar ur säger jag till er som jag säger till SONIC SYNDICATE: Ge upp.
Nu när vi har det ur världen är det då dags att låta en cynisk människohatande ironiker gå igenom parti för parti och se vilken av dem som passar er bäst. Kom ihåg att detta kändes som en bra idé på papperet, vart det här slutar kan vi bara gissa oss till.
Nu kör vi.
Socialdemokraterna
När Stefan Löfven blev vald var min första tanke att det var kul att DEFLESHED-gitarristen sadlat om och blivit politiskt aktiv. Sedan kom jag på att han heter ju Lars och inte Stefan. Efter den tankevurpan satt jag en stund och kontemplerade över DEFLESHEDs förträfflighet. Synd att det aldrig riktigt lossnade för dem. Till alla göteborgare där ute bör dock tilläggas att Stefan Löfven även han haft en förflutet inom metall …
Fackförbundet?
Nähä …
Vi är inne på det första partiet och jag känner redan nu hur detta blir en sämre och sämre idé för varje tangenttryck.
Stefan Löfven blev ju vald för att ingen annan ville ta rollen som ledare inom sossarna. Var det inte så det gick till när Erik tog över sången i VOMITORY? Vill minnas att han sagt att han inte var helt bekväm i frontmansrollen. Däremot sjöng han som en demon. Hur pass bra Stefan Löfven är på att sjunga döds är i dagsläget oklart, men som partiledare är han blekare än en östeuropeisk gottjej. Sossarna är dock sugna på revansch efter att ha suttit på avbytarbänken i bra många år nu. Kan liknas med den norska black metal-scenen i slutet på 90-talet. Det behövdes förändring och förändringen kom från annat håll. Däremot börjar några av de gamla norska banden bli bra igen. GEHENNA är ett gott exempel på det.
Summa summarum: Gillade du norsk black metal i början på 90-talet, tappade sugen runt millennieskiftet, men har som sakteliga börjat få förtroende igen. Rösta då på sossarna. Däremot måste sossarna få en bättre frontman. Tråkigare snubbe får man ju leta efter.
Moderaterna
När Moderaterna tog över efter sossarna runt 2006 var de svensk politiks svar på den nya franska black metal-scenen. Det var rörigt och obegripligt men eftersom det var nytt så höll alla med. Att DEATHSPELL OMEGA släppte ”Fas – Ite, maledicti, in ignem aeternum” året efteråt är ingen slump. Visste ni förresten att ”Fas – Ite, maledicti, in ignem aeternum” är latin och betyder ”Fas 3”?
I likhet med den franska svartmetallscenen så insåg folk efter ett tag att det här var kanske ingen höjdare, även om det ska erkännas att det fanns en hel del goda idéer/riff.
På senare tid verkar dock Moderaterna gett upp helt och det kanske är dags för ett byte. I det stora hela brukar det inte spela någon större roll. Vinnarna lovar förändring och när folk börjar knorra över att förändringen inte kommer skyller vinnarna på den tidigare makthavaren. Och så fortsätter det. Gillar du fransk black metal så var Moderaterna det naturliga valet runt 2006. Numera kan jag bäst likna Moderaterna med SIEBENBÜRGENs skiva ”Plagued be thy angel”. Det är ett ganska snyggt omslag, men innehållet är så trött, trist och idéfattigt att man blir helt knäsvag.
Vänsterpartiet
Jag ska vara ärlig och säga att jag var tvungen att söka på Jonas Sjöstedts namn på Internet för att få upp en bild på hur han ser ut. Snacka om väggblomma. Lars Ohly visade ju i alla fall kuken och var anti allt. Paralleller kan dras till TAAKEs frontman Hoest som även han visade könet och var anti allt. Rent generellt är vänstern som sossarna fast med risiga skor, kånkenryggsäck, svartfärgat hår med utväxt och en lite tuffare attityd. Påminner den fyrklövern om något? Just det. Black metal.
Gillar du plattorna DARKTHRONE släppt efter 90-talet kan du väl lägga en röst på vänsterpartiet.
Folkpartiet
En gång i tiden och jag skämtar inte nu, röstade jag på Folkpartiet bara för att jag tyckte Lars Leijonborg hade så förbannat festliga ögonbryn. Blir man inte såld på konceptet diktatur efter den bekännelsen ljuger man. Att vem som helst som är över arton jordsnurr får rösta på vem man vill är ju en fin gest, men eftersom vi människor inte är så fiffiga alla gånger är det dömt att misslyckas. Läste ni förresten om han vänsterpartisten i Örnsköldsvik som ville att spädbarn skulle få rösta? Då folk påpekade att glin som inte kan prata, än mindre gå, kanske inte är så lämpade att delta i denna demokratiska fars meddelade Örnsköldsviksdåren att då skulle föräldrarna välja åt barnet. Att KRISIUN valde att ha det kaggeljudet på ”Ageless venomous” var en dålig idé. Att låta småbarn få rösta, det vill säga låta småbarnsföräldrar få fler röster, är en ännu sämre idé. Fatta allvaret. Vänsterpartiet tog i alla fall helt avstånd till detta förslag och jag antar att herr Örnsköldsvik i fortsättningen kommer att ha samma aktning inom politiken som Mel Gibson har i Hollywood efter sina svavelosande uttalanden om judar.
Hoppa fram till 30-sekundersstrecket så slipper ni det mögiga introt.
Nu blev det ett litet sidospår så vi återgår till Folkpartiet. En gång i världen var folkisarna liberaler, de som hävdar att de fortfarande är det ljuger. Liberalism är en inte så genomdum idé, men finns det en klick människor som har en tendens att vara extremt självupptagna rövhål så är det ateister i allmänhet och liberaler i synnerhet. Detta gäller kanske främst amerikaner, men vi svenskar är ofta lika goda kålsupar. När det kommer till att sparka in öppna dörrar och klappa sig själv på ryggen för att man hävdar det uppenbara går de i bräschen.
Nu ska vi se … festliga ögonbryn, självgodhet, potentiella rövhål, märkvärdiga …
ULVER, DÖDHEIMSGARD eller FLEURETY efter glansdagarna på 90-talet. Gillar du”666 International” eller”Themes from William Blake’s the marriage of heaven and hell” är Folkpartiet det naturliga valet.
Sverigedemokraterna
Sverigedemokraterna är som NICKLEBACK. Ingen säger sig lyssna på dem, men de har galet många anhängare. Dessvärre är det inte så många som ställer sig med ryggen emot när NICKLEBACK spelar. Jag läste någonstans om ett band som lirade förband åt just NICKLEBACK och tydligen var NICKLEBACKs fans helt rabiata. Folk som hatar NICKLEBACK brukar också vara helt rabiata. Börjar ni ana vart jag är på väg eller sitter ni bara och stör er på att jag skrivit ”NICKLEBACK” alldeles för många gånger? Säga vad man vill om Sverigedemokraterna så är det i alla fall ett parti som fått folk som tidigare varit totalt ointresserade av politik att engagera sig. Både för och emot naturligtvis. Sverigedemokraterna är således en inkörsport till tyngre grejor. Man kanske börjar lyssna på NICKLEBACK och upptäcker senare INQUISITION. Huvudsaken är i alla fall att man börjar intressera sig för ju mer man lär sig och ju mer man läser på desto bättre. Jag vet inte om detta stämmer, men det känns i alla fall som att ungdomar blir mer och mer pålästa om politik ju mer udda partier som poppar upp. Piratpartiet är ett gott exempel. Feministisk Initiativ likaså. Ingen kan neka det faktum att det pratas mer om politik nu när SD kom med i matchen. Sedan kanske diskussionerna inte är så nyanserade alla gånger, men det är likväl en start.
Hur roddar vi ihop det här då? Inkörsport till tyngre grejor. Pojkrum som doftar lätt av svett. Kebabpizza i knät, sydstatsflagga på väggen …
Pang.
BLIND GUARDIAN.
Centern
Centern dyrkar landsbygden (på papperet) och har en helt galen frontkvinna i Annie Lööf. Vem gillar landsbygden och är inte så lite crazy själv? Greven.
Detta var enklare än jag trodde. Gillar du det greven släppt efter han kom ut från finkan bör du daska iväg en röst till Centern samtidigt som du vindögt ylar ”HailaR WôðanaR” för att sedan rusa ut till en väntande flyktbil.
Jag tror jag just övertygade mig själv att rösta på Centern.
Kristdemokraterna
När jag själv gjort valtest på typ Svenska Dagbladets hemsida har resultatet alltid varit duktigt schizofrent. Som jag nämnde i början på detta inlägg så har jag inte hittat något som passat mig. Lyssnar man på MOB 47 och GRAVELAND med lika stor glädje så kanske man automatiskt blir diskvalificerad. Däremot brukar Kristdemokraterna komma relativt högt upp till undertecknads stora förtret. Man kanske är stockkonservativ utan att man vet om det? Det roliga med Kristdemokraterna är att medan Svenska kyrkan blir mer och mer emanciperad så blir Kristdemokraterna, i alla fall de gamla stötarna, mer och mer konservativa. Jag läste någon halvbra ledare om det i någon tidning, kommer inte ihåg vilken, som beskrev detta betydligt bättre än vad jag kan göra. Det hade kanske varit lämpligt med någon länk, men någon jävla måtta får det väl ändå vara med samhällsinformationen.
Jag skulle kunna gå den enkla vägen och säga att lyssnar man på life metal i stil med ANTESTOR, HORDE och PANTOKRATOR så röstar man lämpligast på Kristdemokraterna. Den enkla vägen är den fega vägen så nu ska vi böka till det.
Vi har ett parti som funnits jämt trots att få egentligen brytt sig. Gamla stötar. Rätt usla. Buntas ofta ihop med större mer välkända partier trots att de kanske egentligen inte förtjänar det …
LOBOTOMY!
Lyssnar du på LOBOTOMYs ”Kill” med jämna mellanrum och på fullaste allvar tycker att det är en riktig kanonplatta så finns det inget annat val än att rösta på Kristdemokraterna.
Kom just på att jag precis missade att peta in en kommentar om att Alf Svensson från AT THE GATES/OXIPLEGATZ delade namn med Kristdemokraternas gamla obersturmführer.
Det var ju just snyggt.
Nu ska vi se, vilka har vi kvar? Javisst ja.
Miljöpartiet
Miljöpartiet är i zonen just nu efter det lyckade resultatet i EU-valet och lär panga in många röster i the true valet i höst. Just miljön är ju en bra-att-ha-grej och är man inte så påläst är det lätt att lägga en röst på just Miljöpartiet då miljön är något som jag antar att de flesta tycker är viktigt. Däremot saknar jag Birger Schlaug. Inte för att jag minns hans åsikter eller egentligen hur han ens såg ut, men med det namnet kan man inte misslyckas.
Birger.
Schlaug.
Det ligger bra i munnen.
BIRGERSCHLAUG skulle ha kunnat släppa en split med typ NIDHÖGGSBURG i mitten av 90-talet.
Om några veckor har jag semester. Då kanske man ska sno ihop en demo med BIRGERSCHLAUG, hävda att bandet startade 1991 och bluffa sig in på metal-archives. Jag har lyckats tidigare.
Vilka ska då rösta på Miljöpartiet? Tja, gillar du LUSTRE eller annan naturromantisk black metal som är på framfart så varför inte. Nu kanske ni anar att vi ska göra detta lite mera omständligt? Ni har helt rätt.
Blocklöst mittenparti (jojo). Vill inte tillhöra det ena eller det andra förrän det vankas val då de hemskt gärna och galet ogenerat samarbetar med den falang som kommer att vinna. Vindflöjel. Det doftar dark metal lång väg, ni vet den där genren som inte riktigt vågar vara döds eller black.
Antingen AETERNUS eller THY SERPENT. Välj själva.
Det var väl alla? Visst, vi har Piratpartiet, Feministiskt Initiativ och Junilistan. Börjar jag skriva om dem måste jag skriva om Skånepartiet och fan vet allt och då blir vi aldrig klara …
Åh söte Jesus. Skånepartiet. Där har vi ett parti som det är studs i. De vill göra Skåne självständigt. Lägg därtill ett NATO-medlemsskap. De vill starta upp Barsebäcks reaktorer igen och lirarna har följande att säga om islam:
Islam är en hemsk vidskepelse, oförenlig med demokrati, jämställdhet, humanitet och vetenskaplig och ekonomisk utveckling. Samtliga riksdagspartier främjar islam som, om ingenting görs, inom ett par decennier kommer att bli väljarmajoritetens ståndpunkt. Vi vill helt avlägsna islam från Skåne. De som inte vill avlägga trosbekännelsen ”Jag tror på Skåne och inte på islam, skål”, får flytta härifrån.
Just tillägget ”skål” är helt genialiskt.
Höjden av ironi vore om alla gick och röstade på Skånepartiet för att sedan luta sig tillbaka i soffan och roat se hur den här självständigheten skulle fungera i praktiken.
Som sagt, det finns bättre personer än undertecknad som ni kan få politiska råd ifrån. Själv tycker jag att det är roligast att läsa om politiska vildar, typ han dåren som ville rösta fram ett hångelrum.
Posted in Uncategorized on 15 juni, 2014 by hatpastorn
Ibland funderar jag om jag någonsin kommer att få se ljuset i mardrömstunneln som kallas extrem musik. Kommer det ta slut en dag? Kommer det ej längre finnas några artister kvar att skriva om? Tanken är både glädjande och oroväckande.
Då jag har haft fullt upp på senaste har jag ej haft tid att hitta några riktiga guldklimpar. Det är då ni ärade församlingsmedlemmar kommer in i bilden. Jag satt i godan ro i soffan när det plötsligt plingade till i min inkorg.
”Tja! Var i Tjeckien för en månad sedan och fick denna video visad för mig. Tänkte att den kanske skulle passa ”Suspekta ögonblick” eller dylikt.”
Jag klickade på länken, tjeckiska musikvideos lämnar en sällan oberörd och …
Posted in Uncategorized on 25 maj, 2014 by hatpastorn
Hellre en rolig lögn än en tråkig sanning.
Så brukar Heidenhammer sammanfatta all den mytbildning som hängt med svartmetallgenren sedan dag ett. Jag håller med. Det är betydligt roligare att tro att Quorthon bodde i en grotta till bredden fylld med sataniska fladdermöss än att han bodde i Stockholm. Det är förmodligen därför som källkritiken inom denna genre brukar vara hyfsat otillförlitlig. I tio fall av tio borde det räcka att journalisten ställer en extra fråga för att punktera eventuella lögner, men det gör man ju inte för då blir det inte lika trevlig läsning. Vi minns när DARK FUNERAL i en intervju sa att de skulle bosätta sig i ett slott i Transylvanien och härska. Min spontana tanke var ”hur fan ska det gå till”. Det finns nog ingen annan genre där musiker verkligen kan ta i från tårna och kläcka ur sig allt mellan himmel och jord och komma undan med det. Märkligt, men samtidigt helt fantastiskt. Det har gått så långt att är det någon musiker som dör i en olycka eller via en sjukdom så antas det direkt att det rör sig om självmord eller något annat spektakulärt.
Ta Nattramn från SILENCER som exempel. Det finns folk som än idag är fullständigt övertygade om att han skar av sig sina egna händer för att sedan sy dit grisfötter. Inte ens tidningen En Ding Ding Värld hade släppt igenom den storyn. För det första, att skära av sina egna händer är inget man gör i en handvändning.
Ragga-dish.
Om vi leker med tanken att han nu skar av sina händer. Hur bar han sig då åt för att sy fast gristassarna? Använde han fötterna? Munnen? Vi behöver inte ens gå så långt. Om han nu skar av den ena handen. Hur bar han sig åt för att skära av den andra? Visst, han kan ha haft hjälp av någon, men hela historien är så osannolik att det är rimligare att tro att Mortiis inte har en mask utan han ser ut sådär på riktigt. Det finns garanterat folk som tror det med bör kanske tilläggas. Man upphör aldrig att förvånas. Nu när jag tänker efter finns det säkert någon och med någon menar jag en obstinat sydamerikan, som i detta nu är bombsäker på att Nergal från BEHEMOTH har ett riktigt horn i pannan på omslaget till ”Satanica”.
Just mytbildningen kring Nattramn är galet fascinerande. Snacka om ett band som gjorde helt rätt. Först en demo ingen jävel brydde sig om, sedan en fullängdare som var bra rent musikaliskt, men med sånginsatser som kräver tålamod. Lägg därtill råa foton, rykten i mängder, extremt få intervjuer och sedan ett nedlagt band. Allt enligt svartmetallpedagogikens ABC.
Det har nu gått så långt att folk, och jag skämtar inte nu, klär ut sig till Nattramn på Halloween. Det är bara en tidsfråga innan någon gör en skräckfilm med karaktären Nattramn i huvudrollen. Kom ihåg att ni läste det här först när ni står i biokön. Här är några bilder jag fann efter en snabb Google-sökning. Det fanns betydligt fler på Instagram.
Sedan har vi alla dessa teckningar. Att rita eller måla av sin favoritartist är inget konstigt, en del av verken är till och med riktigt bra. Dessvärre är det många av dem som doftar en hel del Lilla Sportspegeln. Nu blir det söndagsunderhållning för hela slanten. Kan ni gissa vilka artister följande bilder föreställer?
Posted in Uncategorized on 27 april, 2014 by hatpastorn
Igår var det skivmässa här i Sundsvall. Jag och Heidenhammer mötte upp och öppnade börsen. Undertecknad gjorde faktiskt en del fynd, men det största ”fyndet” måste ha varit en ungersk BURZUM-hyllningsplatta som jag aldrig hört talas om tidigare. Just hyllningsalbum är något som vi inte direkt analyserat i onödan på dessa sidor. Anledningen till det? Tja, de brukar i nio fall av tio vara helt fruktansvärda. Med detta facit är det smått otroligt att vi inte betat av dem tidigare.
Jag har alltid undrat vem som köper dessa skivor. För bolaget är det toppen. Varje band betalar ex antal tusenlappar för att få vara med varpå skivbolaget helt enkelt gör en saftig vinst på alla sätt och vis. Kvalitén på låtarna spelar föga roll när banden frivilligt slantar upp. Det är fan en helt genialisk affärsidé och ännu ett tecken på att musiker är de som alltid drar det kortaste strået. Nu förstår jag varför Black Sun spydde ur sig dylika plattor förr i tiden. Visst, det är inte alla band som behöver betala för att få vara med, men majoriteten av dem gör det.
Vem köper då dessa plattor?
Ja, uppenbarligen jag i det här fallet.
När jag ögnade igenom baksidan på BURZUM-hyllningen kände jag inte igen ett enda band. DET är ett tecken på att det vankas örongodis. Bolaget hade jag heller aldrig hört talas om. Eller bolagen kanske man ska säga då det verkar vara ett samarbete mellan Confused Productions och håll i er nu, Hungaryan Records.
Näpet.
Direkt när jag kom hem pangade jag in CD-skivan i spelaren och lyssnade igenom albumet från pärm till pärm. Efteråt var jag tvungen att spela Hotline Miami i tre timmar samt dricka blanksprit för att hämta mig. Nu sitter jag här med datorn i knät, ett rejält glas sprit på bordet och skivan i spelaren för rond två.
Nu kör vi.
TEURGIA – ”Dunkelheit”
”Dunkelheit” är en av världens bästa låtar. Synd att TEURGIA väljer att spela den fel. Produktionen är emellertid fet och grabbarna är ju hyfsade på att spela. Trist att de spelar den fel bara. Pluspoäng delas ut för sånginsatserna fyra minuter in i låten. Grabben påminner om Jerker från RÖVSVETT.
Jag har hört värre tolkningar än denna och jag förstår varför TEURGIA fick inleda skivan.
”Lost wisdom” är en av världens bästa låtar och TOWEEN gör faktiskt ett riktigt bra jobb med denna. Ljudbilden är korrekt och framförandet klanderfritt. Dessvärre är TOWEEN ett märkvärdigt och superhemligt band som inte vill vara med någonstans på Internet. Jag hittade dock låten på lastfm om nu någon av er därute har en aning om hur den sidan fungerar. I bookleten till skivan står det, ”This band is a minimalist group, no more info …”. Är det bara jag som tycker det är sjukt tröttsamt med hemliga band? I alla fall när man blir intresserad av om de släppt något mer.
Betyg: Fyra GHOST-medlemmar av fem. Inte så tokig start må jag säga.
AETHERIUS OBSCURITAS – ”Ea, lord of the depths”
”Ea, lord of the depths” är givetvis en av världens bästa låtar. Jag anade oråd först då jag hört en och annan slakt på denna, men den här tolkningen är inte så tokig. Hyfsat trogen originalet och produktionen går ju an. När jag skrev ner bandnamnet kom jag på att det här bandet har jag hört talas om tidigare. De släppte ju en split tillsammans med THOKKIAN VORTEX. Tänk att vara orkestern som är känd för en skaplig BURZUM-cover och en split med hopplösa THOKKIAN VORTEX. Det finns dock värre öden.
Betyg: Tre hopplösa bandnamn av fem.
INVICTUS – ”Die Liebe Nerþus’”
”Die Liebe Nerþus’” är en sorgligt underskattad bit från ”Hliðskjálf” och eftersom det rör sig om en låt av dark ambient-karaktär är det inte så svårt att få till en bra cover såvida man inte är fullkomligt efterbliven. INVICTUS tolkning är väldigt lik originalet med den skillnaden att det adderats fågelkvitter och ungersk datatamburin. Sahsnot, prosit, som styr och ställer i INVICTUS är även insyltad i gycklargruppen BORNHOLM som jag tror har avverkats på dessa sidor tidigare.
Betyg: Tre underskattade plattor av fem.
ATHAME – ”Beholding the daughters of the firmament”
”Beholding the daughters of the firmament” är en av världens absolut bästa låtar och varför i hela helvetet klåparna i ATHAME trixar till det med slingor, gitarrtugg och fan vet allt är bortom mitt förstånd. Den här versionen låter mer som en brudraggarballad skriven av valfritt melodiskt death metal-gäng från 90-talet. Jag rasar. Ser man förbi det måste jag erkänna att den inte är helt odugligt framförd, men stämningen från originalet är som bortblåst. Runt fem minuter och fyrtio sekunder in i låten väljer gitarristen att ge sig ut på ett slingäventyr som gör mig rent utsagt förbannad. Kort därefter bjuds det upp till ett duktigt tröstlöst solo men det hör jag knappt då det överröstas av mina skrik.
”Stemmen fra tårnet” är en av världens bästa låtar. Punkt. DOMHRINGs tolkning är helt jävla bedrövlig. Punkt. Dessa ungrare är kända för två saker. Det första är att en av lirarna har Ungerns mäktigaste hårfäste, listigt döpt till ”Helvetesgapet” i ungerska hårdrockskretsar. Det andra är att de specialiserat sig på att framföra dubiösa covers på gamla svartmetallklassiker. I länken ovan hittar ni ett helt gäng. Däremot hittar ni INTE den här BURZUM-tolkningen. Gissa varför.
Något DOMHRING ska ha en klapp på axeln för är att de faktiskt framför den på norska. Jag trodde att detta skulle låta helt hysteriskt roligt, men vokalisten Messor har uppenbarligen lyssnat på denna slagdänga otaliga gånger och således lärt sig uttalet. En bedrift då grevens sångteknik under denna era var minst sagt offensiv. Synd bara att Messor även spelar gitarr och bas och det är här det spårar ur. ”Stemmen fra tårnet” må vara en ganska simpel bit att spela, men är tempot för högt så blir bytena rätt snabba. Alla som spelat i ett band har varit med om detta. Tänk er när ni befann er på demostadiet och skulle göra er första spelning. Då det egna materialet bara bestod av några ynka låtar så passade ni på att slänga in ett par covers som utfyllnad. Känner ni igen er? Under spelningen skenade trummisen iväg i tempo på grund av nervositet och det där enkla låtarna som ni repat in under en handfull rep blev plötsligt extremt svåra att spela. Lägg därtill att era covers var låtar som alla i publiken kunde så nervositeten blev än värre när det sakta men säkert barkade iväg. Medan trummisen spelade snabbare och snabbare försökte er vokalist desperat rädda situationen genom att hytta och bete sig. Samtidigt dribblade strängspelarna bort sig fullkomligt. Det hela slutade med ängsliga blickar och tystnad i logen medans någon i bandets flickvän försökte säga några välmenande ord i stil med ”det var ju inte farligt” eller klassikern ”ljudet var ju i alla fall ganska bra”.
EXAKT så låter DOHMRINGs version av ”Stemmen fra tårnet”.
Betyg: Två ödesgig av fem.
ADVERSOR – ”My journey to the stars”
Att “My journey to the stars” är en av världens bästa låtar vet alla som har någons sorts form av folkvett. Csaba, envåldshärskare i ADVERSOR, saknar bevisligen alla sorts former av omdöme. Lyssna på låten.
LYSSNA PÅ DEN!
Vad är det som händer? Jag vet inte vart jag ska börja. Sången … ja, eller sång och sång. Storidioten skiter i texten och väljer istället att lägga in sporadiska ljud som låter som en blandning av en uggla och en övergödd schäfer. Min första teori gällande varför han har valt att göra så är att detta är ett typexempel på ungersk sovrumsblack metal och för att slippa väcka upp morsan genom att gapa i datamicken mitt i natten så har han lagt in dessa ljud istället. När jag var tonåring och bodde hemma hos min arma moder gjorde jag så själv när jag skapade mina mästerverk i Fasttracker. Den teorin faller dock då det visar sig att den gode Csaba är född 1975 och låten spelades in 2008. Visst, han kan ha bott hemma vid trettiotre års ålder, men jag betvivlar det. Eller … efter att ha hört den här smörjan så finns det nog en överhängande risk att snubben bor hemma fortfarande.
Csaba. Jag hoppas för övrigt att det namnet uttalas på följande vis:
Sången är naturligtvis det minsta problemet. Ljudbilden … ja, jösses. Att spela svartmetall utan rejält med dist gör att han låter som en galen positivhalare. Trummaskinen då? Ja, den är ju i alla fall lite kul på ett rent nostalgiskt plan.
Betyg: En omyndighetsförklaring av fem.
GHOLGOTH – ”Key to the gate”
“Key to the gate” är en av världens bästa låtar och GHOLGOTH gör en fin version av den. Ljudbilden är helt i min smak och batteristen förstår vidden av ordet ”desperat”. Det finns inte så mycket att anmärka på här utan jag applåderar i min ensamhet. Det lustiga med GHOLGOTH är bandfotot. De ser ut som en ungersk version av ungdomens HYPOCRISY med den stora skillnaden att GHOLGOTH har en ungersk Robert Trujillo iförd en läcker ABIGOR-tröja med i sättningen.
Betyg: Fyra krabbdansande basister med lattjolajbanflätor som inte heter Cliff Burton av fem.
”Dauði Baldrs” är kanske inte av världens bästa låtar men inte ens den förtjänar detta öde. ANAKRON gör som INVICTUS och river av en cover på ett dark ambient-spår. Däremot nöjer sig inte riktigt ANAKRON med det utan de lägger på hurtiga datatrummor och en rent vidrig datagitarr. Innan jag visste hur man spelade gitarr skapade jag stordåd i Fasttracker med hjälp av just en datagitarr. Det lät överdjävulskt dåligt. Det är synd att ANAKRONs cover inte finns på Youtube, men den finns att hitta på länken ovan om du har ett konto på wimpmusic.se.
Ingen har ett konto på den sidan så ni får lita på mig när jag säger att ljudbilden på originalet är en orgasm i jämförelse.
Betyg: En död Balder av fem.
HUNDERWORLD – ”Jesus’ death”
”Jesu død”, om jag får be, är otvivelaktigt en av världens bästa låtar. På julafton 2007 gick grabbarna i HUNDERWORLD in i sovrummet och spelade in en cover på den fast med engelsk lyrik istället för norsk. Det låter … inte så tokigt som man kan tro. Den är rätt snarlik originalet fast med knattrande trummaskin. Om vi återgår till bandnamnet så heter bandet egentligen TENOWAR, men de döpte om sig till HUNDERWORLD bara för denna inspelning. Sedan bytte de namn igen till THE KONSTELLATION och började lira progressiv döds med rymdtema. Rörigt? Lite kanske.
Betyg: Tre skitdåliga bandnamn av fem.
BASKIRIA – ”War”
”War” är grevens svar på IRON MAIDENs ”Run to the hills”. Det är en av respektive bands kändaste låtar och samtidigt bland det sämsta de någonsin knåpat ihop. Jag gillade aldrig ”War”, men en sak kan jag säga och det är att jag lyssnar hellre på originalet tills solen svartnar än lyssnar på BASKIRIAs dagcenterversion av nyss nämnda låt en gång till. Som straff ger jag ungrarna en bandfotonanalys.
Längst till vänster har vi en stillstudie i hur obekvämt det är för lillstjärten att sitta på en sten om man är en ålderstyngd haschrockare från Ungern. Det är så pass obekvämt att läckerbiten bakom honom måste blötstirra på nyss nämnda röv för att verkligen absorbera in denna uppenbarelse. I mitten ser vi samtidigt att ungerska Fenriz har bajsat på sig varpå långkalven bakom ler i mjugg åt denna analevakuering. Längst till höger finner vi en blandning av Spenny från TV-programmet Kenny VS Spenny och en groda.
Det finns en ungersk BATHORY-samling som jag kommer att berätta mer om framöver. Då tolkar dessa klåpare monumentet ”A fine day to die”.
Betyg: En Stockholmsgrinig kommentar om storheten i ”Run to the hills” av fem.
FUNEBRE – ”Ha elérkezik az este”
”Der tod Woutans” är kort och gott en av världens bästa låtar. Denna juvel från ”Hliðskjálf” har gått varm i hörlurarna på mången skogsvandring här i Sundsvall. FUNEBRE gör ett ganska bra jobb och de har faktiskt ansträngt sig då texten som framförs är en ungersk version av texten till ”Dunkelheit”. Ett lite märklig grepp, men det fungerar. Däremot undrar jag om FUNEBRE inte rippat originalversionen rakt av och bara lagt på datatrummor, gitarr och sång. Det hade ju varit helt bisarrt om det är så. Syntljuden låter nämligen suspekt likartade.
Betyg: Fyra upphovsrättsbrott av fem möjliga.
A Hungarian tribute to BURZUM är som de flesta andra samlingsvolymer fyllda med både bra och dåliga bidrag. Jag hade faktiskt förväntat mig något betydligt sämre så ur den synvinkeln var detta en nästan positiv överraskning. Däremot kvarstår faktumet att originalet alltid är bättre och att dessa skivor är hyfsat överflödiga.
Posted in Uncategorized on 28 mars, 2014 by hatpastorn
När det kommer till OVERDETH har det gått trögt för mig. Sedan jag fick det monumentala eposet ”King Arthurs final battle” skickat till mig har jag med ljus och lykta sökt efter det tidiga materialet. Jag har frågat runt, letat efter svar, men inte funnit något av direkt värde.
Förrän nu.
I min kassettkista ligger nu andra demon ”Alive at Camelot”. Jag skakar av upphetsning medan jag skriver detta. På grund av jobb och andra förpliktelser har jag ej kunnat avnjuta denna guldklimp. Hela situationen påminner mig om när jag köpte en CD-skiva på Domus i Lycksele när jag var liten valp. Jag var på sommarlov hos farmor och farfar och ramlade över IRON MAIDENs ”Piece of mind” för nittionio kronor. Jag köpte utan att tveka. Kruxet var att på den tiden ägde mina farföräldrar ingen CD-spelare så jag fick läsa texterna och titta på bilderna i flera veckor innan jag åkte hem och kunde lyssna på den. Peppen när jag äntligen fick avnjuta denna magnifika skiva var enorm. ”Piece of mind” var förresten den tredje CD-skivan jag köpte. De två första var IRON MAIDENs ”Killers” och METALLICAs ”Master of puppets”. Tre album som är exakt lika bra idag som de var dagen jag köpte dem. Jag önskar att jag hållit samma kvalitetskontroll efter det för när jag spanar igenom bokhyllorna som rymmer min skivsamling idag är det ömsom vin och ömsom vatten. Jag började faktiskt skriva en specialare om de skivor jag införskaffat som inte hållit måttet. Efter fem sidor hade jag bara kommit till bokstaven ”B” och var galet deprimerad. Jag ska emellertid skriva om den och bara välja fem snedsteg från varje bokstav. Det får räcka.
Hedersknyffeln som skickade mig OVERDETH-demon gav mig även lite annat örongodis och en hel del anekdoter om blandade orkestrar. Han skickade även en platta vid namn ”Krapakalja”. Bandet hette TEMPERANCE. I likhet med OVERDETH härstammar även dessa krabater från Växjö. En plats på denna planet där det inte direkt är ont om bisarra spelemän.
Jag hade missat TEMPERANCE helt. Det ska erkännas. ”Krapakalja” är en titel som är omöjlig att glömma bort så hur det bandet lyckats undkomma min nekroradar är bortom mitt förstånd. Heidenhammer däremot, han hade verkligen hört talas om TEMPERANCE. Då karlsloken alltid haft en fascination för fanzines från baltländerna hade han ramlat över bandnamnet otaliga gånger, men aldrig fått tag i själva skivan. När jag berättade för honom att skivan var i min ägo kom han snabbt som hajen.
Jag hoppas att ni nöp den Udo-referensen.
Vi slog på den, jag hade naturligtvis tjuvlyssnat innan, och vad som mötte våra öron var ren och skär briljans. Nu ska farbror Hatpastorn ge er en värdefull lektion i livet. En skiva behöver inte vara bra för att vara bra. Jag pekade på låttitlarna och hoppade mellan mina favoriter medan Heidenhammer nickade gillade. Det slog mig just att vi betedde oss exakt som hjältarna i Nasjonalsatanisten när de lyssnade på GORGOROTHs ”Pentagram” tillsammans för första gången. Olustigt. Jag antar att verkligheten överträffar dikten.
Hur låter då TEMPERANCE?
Innan vi går in på det tänkte jag ge er en liten bakgrundshistoria.
Bandet bildades i slutet på 80-talet under namnet NO REMORSE av bröderna Fredde (sång, stränginstrument) och B-Häng (trummor och sång). Det finns en hundraprocentig chans att de tog namnet från METALLICAs låt med samma namn. METALLICA i sin tur stal säkert titeln från MOTÖRHEAD. Runt 1991 bytte grabbarna i NO REMORSE namn till TEMPERANCE. Ett klokt val då jag antar att de flesta av er hört talas om ett annat band vid namn NO REMORSE. Ett gäng som gillar att spela snabbt på hi-haten och gorma om den vita rasens överlägsenhet.
TEMPERANCE släppte två demos och en EP innan ”Krapakalja”. Hur de låter vågar jag inte ens spekulera i men enligt säkra källor så låter det inget vidare. Bröderna var dock duktiga på att nätverka så deras musik spreds i rätt kretsar vilket innebar att de fick turnera väldigt tidigt i baltländerna, spela förband åt bland annat DISSECTION samt släppa en skiva på Shiver Records. Ett bolag som var känt för sin legendariskt ojämna katalog. Enligt återigen säkra källor spelade Magnus från MELODY CLUB/BIRDFLESH session med TEMPERANCE på en baltturné och han ska då ha myntat uttrycket ”äntligen har det börjat rulla”. Ett uttryck som används än idag i Växjö med omnejd.
Innan jag börjar beskriva musiken måste jag nämna albumtiteln. Vad i Hin Håles namn vill de ha sagt med ”Krapakalja”? Rappakalja vet vi ju vad det är. Ska det anspela på ”crap” som i skräp? Varför då inte stava ”Crapakalja”. Kan ”Krapakalja” måhända vara ett småländskt uttryck? ”Nu har vi tagit tabberas på alla musikgenrer och skapat krapakalja åt fattighjonen”. Pratar man så i Småland? Som sagt, allt är lite oklart när det kommer till titeln.
Jag kräver svar.
Medan jag och Heidenhammer lyssnade på ”Krapakalja” antecknade vi flitigt. Det skrevs stödord och jag var nära att bygga mig en TEMPERANCE- mind map för att kunna samla ihop alla intryck. Spontant hittade vi även på en koreografi till vissa av riffen. Här är det vi skrev:
Oriff, oarrangemang, olåtar, ostämt. TEMPERANCE är ett omegaband. Jag älskar det.
”Det har äntligen börjat rulla”. Det är fan helt genialiskt.
Förband till DISSECTION, jag undrar hur snacket gick i DISSECTIONs loge när TEMPERANCE började lira.
Såhär lät ALLA demoband som började spela punk men som sedan försökte sig på metal. Sedan utvecklades många av de banden och de som var bra fick skivkontrakt. TEMPERANCE hoppade över det steget och gick direkt på skivkontraktet med denna skiva som följd. Jag baxnar.
Alla pre-demoband i Sundsvall på en och samma gång. Blandat med en förstoppad sångare som inte liknar något eller någon. Att man heller inte vet om det sjungs på engelska eller svenska tyder på förstklassigt uttal.
METALLICA-doftande.
Fredde och B-häng. Kan de kallas för Växjös svar på Tratten och Finkel?
Cirkeln är sluten: TEMPERANCE rippar ”And justice for all” medan ”Death magnetic” rippar ”Krapakalja”. Jag undrar om TEMPERANCE känner sig snuvade på konfekten?
Thrash, doom, grunge, death metal. Alla band och alla genrer på en och samma gång. Tänk dig ett Mighty Morphin Power Rangers beståendes av dessa.
Det jag gillar med TEMPERANCE är att de alltid har något i bakfickan. Man vet inte vad som väntar bortom nästa riff. Man känner sig som Indiana Jones medan man lyssnar. Ett musikaliskt äventyr. Även om detta är mer The Librarian än Indiana Jones.
Hur svältfödda var baltländerna egentligen som tog emot TEMPERANCE med öppna armar?
Titelspåret luktar Ronja Rövardotter-fylla. Scream for me, Vilnius!
Vad är det som händer?
Är det såhär ett kompentent OVERDETH skulle låta?
Skivan är släppt november 1995. Hur är det ens möjligt? Om den kommit typ 1985 hade de kunnat komma undan med det här för ingen hade fattat något … men, 1995?
Jag befinner mig på ett riffkalas och är redan spymätt efter första chokladbiskvin medan de utan pardon fortsätter att fylla på kakfatet.
Om HEMAN HUNTERS hade varit ett riktigt band …
Det är svårt att med ord beskriva ”Krapakalja”, men jag kan utan att förhäva mig säga att det var evigheter sedan jag lyssnade på något som gjorde mig på så gott humör. Det låter verkligen som en ohelig kompott av alla dessa haltande demoband man hörde när man växte upp. Skillnaden är att TEMPERANCE fick släppa en skiva med det materialet. Jag tar av mig hatten och bugar.
Nu kanske ni är nyfikna på hur det här låter? Att välja en låt är omöjligt då alla är rent guld, men jag väljer att presentera ”Vem vet vad”, en fin bit där de väljer att sjunga på modersmålet, iallafall ibland, det är lite oklart. Jag pangar även upp ”Dimension complete” då den är en god representation för hela albumet. ”Krapakalja” kräver dock en riktig pärm-till-pärm-lyssning då det finns skatter i varje slagdänga så hittar ni denna i REA-backen, köp blint. Ni har en fantastisk afton framför er.
Någon månad senare stod jag och rotade bland skivorna på Skivbutiken här i Sundsvall. Av en ren slump fiskade jag upp ett album jag aldrig sett förut. Omslaget var en brungrön Photoshopspya som påminde mig om den färgfest som blir när man snyter sig när man har bihåleinflammation. Jag kollade upp vad bandet hette. THE ELYSIAN FIELDS.
På första sidan fann jag ett bandfoto på två allt annat än brådmogna greker. Den ena hade flottig legofrisyr med mycket kort lugg och en allmänt lengräddad aura över sig. Den andra liraren hade en onaturligt lång hårlös överläpp som han putade mot mig samtidigt som han erbjöd mig en kniv.
