I skuggan av Boguslaw Balcerak’s Crylord blev jag nyfiken att kolla in några av de andra gängen med udda bandnamn. Jag har alltså inte hittat på alla de där banden, de finns i verkligheten. Sjukt nog. Yngwie J. Malmsteen’s Rising Force får anses vara patient noll i den här härvan, även om han såklart tog idén från Ritchie Blackmore’s Rainbow.
Utan att förhäva mig kan jag påstå att ingen av de gökarna vi ska kika på idag har rätt att fräcka sig som Malmsteen och Blackmore.
Vi börjar med Tony Gabriele’s Orbynot för det var det bandet som fick mig att nästan svälja snusen av skratt. Jag undrade vad en ”Orbynot” var och jag har faktiskt svaret. Det är Tonybro baklänges, hans smeknamn. Jag kan garantera att INGEN kallar honom för Tony Bro. Idiot är ett troligare smeknamn.
Tony Gabriele’s Orbynot är ett mycket märkligt band. Samtliga plattor i diskografin ser ut att vara helt självproducerade. Omslagen är topp ett det mest frånstötande man sett. Det finns såklart ett par bandfoton att dissekera, vi kommer till det. Hur Tim ”Ripper” Owens blev indragen på EP:n ”The Ripper sessions” från 2021 är besynnerligt. Visst att cashen ska in, men hur mycket cash kan de finnas i en egenproducerad helt digitalt släppt skiva med Tony Gabriele’s Orbynot? Ekonomin i genren boomer metal är för mig helt obegriplig. Jag kan komma att återkomma till det i ett separat inlägg, eller om Larsson vill göra en podd om det, för jag har så många frågor.
”Try To Stop Me” är bandets första giv. Världen borde faktiskt försökt stoppa honom.
”Without a Trace” är andra plattan. Spana in omslaget. Vad Kobra Paige gör på bägge de här skivorna är udda. Har hon inte typ en karriär med Kobra And The Lotus?
”Metal-Morph-Us” har ett omslag som inte går av för hackor. Påminner stilistiskt en del om ”Subconcious Lobotomy”-omslaget som Centinex valde att ha. Ni vet, ett sådant där omslag där man utbrister i ett förvånat ”jävlar vad kasst!” när man ser det.
”The Ripper Sessions” … wow.
Inget slår dock “Cyber World” från 2022. En bild säger mer än tusen invektiv.
En snabb okulär besiktning av bandfotot ger oss informationen att det här, det är nördar det.
Roger Staffelbach’s Angel of Eden är ett fruktansvärt roligt bandnamn. Det blev en skiva med Roger Staffelbach’s Angel of Eden och det är ”The End of Never” från 2007. Släppt på Lion Records, ett kolossalt dubiöst skivbolag som släppt skivor bland annat med Anton Johansson’s Galahad Suite, ständigt aktuella Boguslaw Balcerak’s Crylord och Kelly Simonz’s Blind Faith. Vi snackar ett kaninhål jag är snubblande nära att göra ett livshotande svandyk i.
Roger Staffelbach’s Angel of Edens bandfoto är en pest för ögonen. En jugoslavisk gråhet genomsyrar allt. Först ut, en odöd schweizare med problemhår. Sedan en liten kille. Roger Staffelbach är trea, ett kärleksbarn mellan Yngwie Malmsteen och en korv med pölsa och avslutningsvis har vi Peter Tägtgren i lösögonfransar.
Paco Ventura Black Moon, spanska hemskheter och milda morrhår. Medlemmarna ser irriterade ut. Förutom Paco själv. Han är skitnöjd. Det blev en skiva, 72 minuter spansk hårdrock med en massa gästartister. Bland annat Göran Edman!
Hur går det här runt? Det måste finnas en större ekonomisk stabilitet i att göra återsläpp av Grausamkeit-demos än att som skivbolag lägga en förmodad förmögenhet på Paco Ventura Black Moon. Ett axplock av gästartisterna här är John Norum, Roland Grapow, Kiko Loureiro. Joe Lynn Turner och Fabio Lione. Det är ju inte kattskit och de snubbarna lär inte jobba gratis. ”Black Moon” finns enligt Discogs i två pressningar. Ett spanskt och ett japanskt CD-släpp. That´s it. Kollar man hur många användare på Discogs som har skivan har vi 86 personer som har den spanska utgåvan och 4 som har den japanska. Det är … tunt. Visst, alla har inte Discogs och alla registrerar inte sina skivor, men det ger i alla fall ett hum. Låt oss jämföra med Këkht Aräkh, modern Minecraft-black metal. ”Pale Swordsman” finns i FEMTON olika utgåvor och 4193 släpp är registrerade. Den skivan kostade väl 500 spänn att spela in. Av ren nyfikenhet kollade jag in den där svindyra Graumsamkeit-kassettboxen som Narbentage Produktionen släppte 2019. 200 exemplar trycktes den i. Sålde slut i ett andetag.128 pers har registrerat den på Discogs. Vill man förvärva ett begagnat exemplar får man punga ut med 5-6000 spänn. Och jag kan med säkerhet intyga att John Norum, han gästar INTE på någon av de 23 kassetterna!
Hur, alltså seriöst HUR går det här runt? Boomer metal är svindyrt att spela in, har miljarder gästartister, släpps på sin höjd på CD som ingen köper. En begagnad Paco Ventura-CD går på typ en hundring, ett jävla överpris om ni frågar mig. Ingen rusning heller, senaste köpet på Discogs var den tredje JUNI!
Arthur Falcone’ Stargazer. Arthur Falcone, mest känd som Luca Turillis gitarrlärare! Två plattor. ”The Genesis of the Prophecy” och ”Straight to the Stars”. Succén uteblev. Skivomslagen talar sitt tydliga språk och jag behöver inte ens dubbelkolla att Göran Edman varit med på ett hörn.
Musik av och för gitarrister är en skrämmande företeelse. Det är dags att vi gemensamt tar ansvar och utför skivrazzior. Vi känner alla minst en gitarrist som är skitduktig på att spela skalor. Om vi under kvartal 4 går hem till en gitarrist och börjar veva i skivsamlingen kan vi nog rensa bort det här samhällsproblemet innan nyår. Inte en krona till ska gå till de här gökarna. Inte en spänn! Göran Edman får äta gröt till middag. Det är bra nu. Vi är klara. Det är slut. Det är färdigt.
Rik Priem’s Prime. En jävla belgare med fittskägg. Enligt Discogs har han bara släppt en självbetitlad CD i en ynka pressning. OK, det finns en rysk CD-bootleg med, men kom igen. Jag tror det finns en koppling till Carsten Lizard Schulz Syndicate, men jag tänker inte gå in på Carsten Schulz hemsida för att försöka pussla ihop det här. Man kan köpa ett exemplar av Rik Priem’s Prime för under 30 spänn på Discogs. Det är på Vinterriket-nivå.
Tänk att Goatmoon spelar på större scener än det där.
Nikolo Kotzev’s Nostradamus. En bulgarisk gitarrfantom … haha, det låter som början på en limerick. Undrar om jag kan få till det här.
En bulgarisk gitarrfantom från Pazardzhik
På Steamhammer en dubbel-CD släppt han fick
Succén uteblev
Hans lugg blev helt skev
Och han fick skattefly till Moçambique
En dubbel-CD med 40-sidig booklet. Steamhammar sparade INTE på krutet. Kryllar av gästartister såklart. Göran Edman, Joe Lynn Turner, Glenn Hughes, Jorn Lande, en 35 man stark symfoniorkester och så vidare. Den här skivan verkar ha sålt ganska bra, men jag är tveksam till att det blev en superguldgruva för Steamhammer. Göran Edman verkar för övrigt spela ett spöke i den här rockoperan. Det är kul.
Mike Bertoli’s Avatar, en italienare som ser rätt trevlig ut. En fullängdare,”The Giant Within”. En kvasiljard gästartister, bland annat Göran Edman. CD givetvis. På Andromeda Relix, ett av tusen skivbolag som specialiserar sig på sådan här musik. Storsäljare? Enligt Discogs är det 2 pers som har den här skivan och den har aldrig sålts på sidan. Det … är ovanligt. Om vi tar i från tårna och väljer något riktigt smalt att jämföra med. Vi tar LP-spliten med Bizarre Uproar, Nicole 12 och Priest In Shit. Den får inte ens säljas på Discogs eftersom den är så vild. 86 pers har registrerat den som ägd vinyl. Bra ratio då skivan är limiterad till 100 exemplar. Vi kan då dra slutsatsen att finsk pedofilnoise är mer kommersiellt gångbart än power metal med tusen gästartister. Och då har Mike Bertoli mage att ha en låt som heter ”I won”!
Jag tror vi rundar av här. Det är så många frågetecken kring den här skuggvärlden. Har jag missförstått något? Är det svinbilligt att hyra in Göran Edman och Joe Lynn Turner? Kan man få Joe Lynn Turner för en helg för en femhundring? Klippa gräsmattan och köra grovsoporna till tippen. Finns det ett RUT eller ROT-avdrag för Göran Edman? Jag tror knappast några av de här musikerna är med gratis på varandras skivor eftersom det är kul. INGEN av de här lirarna tycker musik är kul. Mungiporna i botten på varje bandfoto. Ännu en vecka, ännu en ny rockopera om Nostradamus eller Egypten. Här kan jag tycka att hårdrockspressen tar ansvar och börjar inleda sina intervjuer med frågan, ”Hur fan går det här runt?”.
/Hatpastorn
