Posted in Ancientmånaden on 9 januari, 2017 by hatpastorn
Jösses vilken resa det här har varit. Två gråa hår har det blivit. En i polisongen och en rätt i getbarret. Ancient. Vilka lirare. Nu är det snart över. En skiva kvar. Fy fan vad skönt det ska bli. Grundplanen var att spela in ett kommentatorspår till den här skivan. Det skiter vi i. Den förbannelse som vilat över Ancient-månaden liknar inget annat.
”Back to the land of the dead” spelades in mellan 2014 och 2015 i en myriad av olika studios i ett gäng olika länder. Ett makalöst strul verkar det ha varit. Den är även släppt på ett nytt skivbolag. Soulseller Records fick ta stafettpinnen. Stafettpinnen som är Ancient. Innan vi sätter tänderna i det här guldägget måste jag belysa några orosmoln. Aphazel är ansvarig för låtarna 2, 5, 6, 10, 11 och 12. Dhilorz, den slemme italienaren, är ansvarig för 1, 3, 4, 6, 7, 8, 9 och 12. Rent logiskt borde det betyda att plattan är helt hopplös. Man vill ju ha 100 % Aphazel. Dessvärre har det visat sig att Aphazels idéer inte varit så fräscha de senaste 20 åren. Men man vill ju så gärna.
Posted in Ancientmånaden on 13 december, 2016 by hatpastorn
Innan vi sätter vampyrtänderna i Ancients senaste album måste ta oss en funderare på vad bandet egentligen pysslade med mellan 2005 och 2016. Vad vi vet är att ”Night visit” är en kompetent och välproducerad black metal-skiva. Inte det bästa jag hört, men tillräckligt bra för att kunna konkurrera med sina genrekollegor när vi pratar om lättlyssnad svartmetall för den breda massan. Kom även ihåg att Metal Blade släppte plattan. Det fanns gott om muskler när det kom till marknadsföring. Varför blev det då inget surr om ”Night visit” medan exempelvis Old Man´s Child rönte relativt stora framgångar med ”In defiance of existance” och ”Vermin”? Skitskivor givetvis, men de sålde bra och det fanns gott om intervjuer med bandet ifråga. Visst, kopplingen till Dimmu Borgir lär ha hjälpt till men det som jag tror låg Ancient mest i fatet var Youtube. Youtube startade i februari 2005 och blev snabbt en sida där allsköns tok laddades upp.
Tok som Ancients gamla musikvideos.
”Lillith´s embrace” har man garvat åt sedan 1996, men det var via MTV och sönderkopierade VHS-kassetter man kom åt den. Med Youtubes intåg var dessa gamla artefakter helt plötsligt allmängods. På gott och ont. Lägg därtill allehanda forum som gjorde det enklare för folk jorden över att kommunicera och ett bands rykte kunde snabbt fullkomligt demoleras. Nu är detta rena spekulationer från min sida, men jag tror att Ancient var ett av de banden som drabbades absolut hårdast när Youtube kom till byn. Helt plötsligt kunde kreti och pleti som inte lyssnat in sig på det tidigaste materialet slå på datorn och utan några som helst förkunskaper garva sig harmynt åt Ancients musikvideoproduktioner. Givetvis finns det INGA ursäkter till varför deras videos är så värdelösa, men det väcks en ilska inom mig när någon random life metal-fjant sitter och ondgör sig över uselheten i gamla musikvideos. Irrationellt måhända, men man blir ju fan upprörd när oinsatta mestöntar i Opeth-mantel skrattar åt typ Ancient utan att förstå hur utsökt demomaterialet är. Gillar man demon får man skratta exakt hur mycket man vill. Glasklar logik.
En annan teori jag har gällande Ancients öde är att Metal Blade hade noll koll på svartmetall och kunde på så sätt inte styra det svårnavigerade skepp som är Ancient i rätt riktning. Kom ihåg att Ancient var Metal Blades första black metal-band om man räknar bort gudfäder såsom Slayer, Mercyful Fate och King Diamond. Kollar man igenom Metal Blades diskografi mellan 1990 och 2000 ser den ut såhär när det kommer till den black metal vi primärt berör på dessa sidor:
1990, ingen svartmetall.
1991, ingen svartmetall.
1992, ingen svartmetall.
1993, ingen svartmetall.
1994, ingen svartmetall.
1995 körde de någon licenshistoria på Lord Belials ”Kiss the goat” som ursprungligen släpptes via No Fashion Records.
1996 kom Ancients ”The Cainian chronicle”.
1997 kom någon licenstjofräs på Amsvartners “The trollish mirror”. (Av alla jävla skivor).
1997 kom Ancients ”Mad grandiose bloodfiends”.
1998, håll i er nu: Enthroneds ”Regie Sathanas”. Även det en licensdribblare.
1998 var det dags att licensiera Amduscias själbetitlade platta. Varför Metal Blade valde att samarbeta med Blackened är för mig oförståeligt.
1998 Dark Funeral, ”Vobiscum Satanas”. Licens. No Fashion records.
1999 kom Ancients ”The halls of eternity”.
1999 Cradle Of Filth ”From the cradle to enslave”.
2000 Lord Belial ”Unholy crusade”. Återigen en licens från No Fashion Records.
Såvida jag inte råkat missa något är detta allt Metal Blade hade att erbjuda sina svartmetalltörstande kunder under denna tidsrymd. Räknar vi bort alla licenser så blir listan väldigt kort. Listan på life metal-band på den etiketten är emellertid kilometerlång. Jag tittar på er, Armored Saint. Tvi tvi tvi.
Det är ingen hemlighet att Metal Blade var sena på pucken och hade dålig koll när det kom till svartmetall. Istället var det primärt Nuclear Blast och Century Media som vädrade morgonluft och delade ut skivkontrakt till höger och vänster. Metal Blade hade Ancient. Ett i grunden bra band som via omständigheter bortom allas kontroll ballade ut fullkomligt. När de till slut fick lite ordning igen via ”Night visit” var loppet redan kört.
Eller var det verkligen kört?
I Skandinavien var intresset för Ancient rekordlågt redan innan millennieskiftet kom. I Sydeuropa var det dock andra bullar. Jag minns att jag turnerade med ett schweiziskt gäng för en massa år sedan som skröt att de minsann kände Aphazel och att de delat medlemmar med Ancient. De blev skitsura när vi svenskar, helt oberoende från varandra, höjde på ögonbrynen och fnissade. Inte ett hånfullt fniss utan ett fniss som uppstår när man hör något genuint festligt. De där schweizarna var för övrigt världens sämsta band och sångaren hade man mer än gärna kastat av bussen. Då Aphazel flyttat till Italien var det många italienare och andra närliggande folkslag som var stolta över Ancient. Det var som deras band nu. Med tanke på hur genomvärdelös italiensk svartmetall i regel är så förstår jag varför de tog Ancient till sina hjärtan.
Vad vet vi mer?
Vi vet att Grom och Jesus Christ! hoppade av skutan inte långt efter att ”Night visit” släpptes. Vi vet att George Clooney dundrade in med sin motorcykel på Jesus Christ!s tomt i vad jag antar var en oAncient-relaterad historia. Mitt rättstavningsprogram gillade INTE den meningen.
Vi vet att Morfeus från Limbonic Art hoppade in som gitarrist i Ancient 2008. Vi vet att Nick Barker blev Ancients nya trummis 2009. Vi vet att Aphazel blev kristen 2010 och kortade senare ner sitt artistnamn till Zel. Vi vet att Zel flyttade till Grekland. Vi vet att det turnerades en del, bland annat i Sydamerika. Det mest bisarra var när Ancient under denna era vid något tillfälle spelade live UTAN Aphazel! Ett Ancient utan Aphazel är som Udo utan Udo. Vi vet att Ancient jobbade på en ny platta redan runt 2010 men att den av ex antal anledningar inte släpptes förrän 2016.
Det är mycket man vet, men samtidigt så mycket som man inte vet. När det kommer till Ancient då. Livet i allmänhet har man blykoll på. Det är därför jag lagt overkligt många timmar på att skriva om Ancient.
Posted in Ancientmånaden on 6 december, 2016 by hatpastorn
Mellan 1993 och 2001 var Ancient hyfsat produktiva. Förutom ett litet glapp 1998 var det minst ett släpp per år som gällde. Efter ”Proxima centauri” blev det emellertid ett ganska stort glapp till nästa fullängdare. Vad Ancient pysslade med under den tiden vågar jag inte ens spekulera i, men när ”Night visit” släpptes under sommaren 2004 gick den mig helt förbi. Jag orkade inte ens kolla upp deras nya musikvideo. Hade jag gett upp fullkomligt? Svaret är ja.
”Night visit” är något så unikt som en Ancient-platta jag inte ens äger. Jag har naturligtvis hört några bitar under årens gång. Kommer jag ihåg dem? Nej. Faktum är att jag inte ens kommer ihåg hur titelspåret som de gjorde en video till låter och då har jag sett/hört det spektaklet ett flertal gånger.
Därför tänkte jag göra något lite annorlunda idag. Som självutnämnd Ancient-profet ska jag förutspå hur låtarna låter. Till min hjälp har jag ledtrådar såsom låttitel, text och låtlängd. Sedan ska jag lyssna på hymnerna och se hur rätt jag hade.
”Envision the dead”
Hatpastorns profetia: Redan på låt ett blir jag fintad då skivan inte inleds med ett intro utan vad jag antar är en riktig låt då den har både text och en låtlängd på närmare sju minuter. Texten är på tok för lång. Orkar inte läsa hela men jag tippar på att den är en omskrivning av att bli dumpad. Det finns många ledtrådar som tyder på det. En av dem är att Aphazel och Deadly kristin de facto hade en romans, men hon är inte med på den här skivan. OK. Såhär måste det vara. Aphazel är övertaggad och eventuellt dumpad. Det vankas ett aggressivt öppningsspår men eftersom det är sentida Ancient vi snackar om kommer det vara ett hopplöst tröskande i mellantempo med riff som inte leder någonstans. Känner jag Aphazel rätt kommer det finnas ett akustiskt plink eller ett syntdribbel i slutet av låten. Viskande röster? Jag säger ja på den gissningen. I övrigt en fis i universum.
Verkligheten: Snärtigt trumintro, klassiskt Ancient-riffande och överraskande bra sång. Produktionen är dessutom bättre än jag minns den. Jag är faktiskt lite paff! Sedan kommer det jävligt dåligt kvinnomummel. Naturligtvis. Pang! Där kom det! Syntdribbel OCH akustiskt plink. Jag är bäst på Ancient! HA! VISKANDE RÖST! Överlag var låten bättre än jag förutspått, men i övrigt hade jag alla rätt.
”Rape the children of Abel”
Hatpastorns profetia: Världens längsta text och Lord Kaiaphas gör enligt uppgift ett vokalt gästspel. Det måste förresten vara Kaiaphas som skrivit lyriken då den refererar till ett ”Thokkian vortex” som även är namnet på bandet han startade efter sin sorti från Ancient. Vad ett ”Thokkian vortex” egentligen är låter jag vara osagt. Min teori är att det vankas ett desperat nostalgiskt flörtande. Frågan är bara om det flörtas med ”The Cainian chronicle” eller ”Mad grandiose bloodfiends”. Jag hoppas på det förstnämnda.
Verkligheten: Det här låter oroväckande kompetent. Inget flörtande med tidiga plattor vilket jag trodde. Det var ju då själva jävelkuken. Stundtals är det riktigt atmosfäriskt och Lord Kaiaphas kraxar på bra. Ancient har aldrig låtit tajtare och mer välproducerade. Undrar hur trött Metal Blade egentligen blev. Nu dög det liksom.
”Horroble”
Hatpastorns profetia: Jag vet att Jesus Christ! hade ett sidoprojekt kallat Horroble, därför borde detta vara en Jesus Christ!-låt. Min mer än kvalificerade gissning är att vi låtmässigt hamnar någonstans mellan ”Blackeyes” från ”Mad grandiose bloodfiends” och ”I, madman” från ”The halls of eternity”. Ett spex med några intressanta idéer. Låter det INTE så blir jag genuint paff.
Verkligheten: Vad fan är det som händer?! Såhär kompetent har Ancient ingen rätt att vara. Min gissning om hur den här biten skulle låta var galet fel. Här snackar vi en drivig dänga med illavarslande mycket attityd. När Aphazel skriker titeln en halv miljard gånger i rad fnissar jag lite lätt men i övrigt har jag satt skrattet i halsen.
”Night visit”
Hatpastorns profetia: ja, den här har jag ju faktiskt hört. Inte för att jag kommer ihåg något mer än att produktionen är bra, att det är välspelat och att man får tråkslag efter tolv sekunder.
Verkligheten: Nu tar vi det jävligt lugnt. Varför gjorde de en video till den här låten då den hittills är den klart sämsta? En trött halvballad av tråkigaste sort. Kompetent, men svintrist.
”Lycanthrophy”
Hatpastorns profetia: ”Lycanthropy” stavas ”Lycanthropy”, inte ”Lycanthrophy”. Det borde Ancient veta. Är det någon sorts form av slarv är det OK, är det någon sorts form av ordlek mellan ”Lycanthropy” och ”Trophy” blir jag faktiskt lite rädd. Texten är urusel. Är det någon av italienarna som varit framme? Dhilorz och Grom är huvudmisstänkta. Detta måste vara en sentida olåt som mest gör en irriterad.
Verkligheten: Det är gott om ost i den här låten, det ska erkännas. I övrigt ljusår bättre än förväntat. Det här är ju en riktig låt. Nu har jag inte bookleten till skivan, lyssnar på Spotify, men jag börjar fan undra om Aphazel skrivit några låtar alls. Vart är oriffen? Vart är oarrangemangen?
”Night of the Stygian souls”
Hatpastorns profetia: Nu ska vi se. Om mina kalkyler stämmer så har vi ett ”ösigt” introspår signerat Aphazel, en nostalgisk spya med Lord Kaiaphas på sång, en Jesus Christ!-låt, en skitlåt de gjorde video till och en dynghög med misstänkt italiensk inblandning. Det borde rimligtvis tyda på att Aphazel har helt slut på idéer och att det vankas sex minuter utsiktslöst harvande. ”Night of the Stygian souls” kan vara låten som får mig på riktigt dåligt humör. En kul kuriosa om hela det här Ancient-projektet är att jag, och jag skämtar inte nu, under denna resa fått mitt första gråa hår i skägget.
Verkligheten: HUR FAN KAN ETT BAND BLI BÄTTRE NÄR DE TAR IN ETT GÄNG ITALIENARE?! Hur är det möjligt att i stort sett samma line-up spelade in ”Proxima centauri”? Det här är ju kompetent. Alltså på riktigt. Det är inte helt hundra min kopp, men jag förstår folk som helt oironiskt gillar ”Night visit”. Jag är i chock.
”Fuel the flames”
Hatpastorns profetia: Går jag bara efter låttiteln hade jag gissat att detta är en fullkomligt genomvidrig black and roll-uppkastning av värsta sort. Tänk er Satyricons sämsta låt genom tiderna, ”Fuel for hatred”, i Ancient-skrud. Det som får mig att tvivla är lyriken som är kilometerlång och verkar återigen beröra någon som blivit dumpad. Det som gör detta än mer svårbedömt är att språket är alldeles för bra för att det ska ha varit Aphazel som författat eländet. Nu vet jag varken ut eller in, men eftersom jag uppenbarligen lider av ett brutalt självskadebeteende önskar jag att den låter som ”Fuel for hatred” i Ancient-skrud.
Verkligheten: Exakt när fick Ancient självförtroende och pondus? Varför har jag inte blivit underrättad? Återigen, inte riktigt min kopp svartmetall, men det är då ljusår bättre än vad många andra norska klassiska band fes ur sig vid samma tidpunkt. Tänk om den här skivan hade kommit efter ”The Cainian chronicle”. Då hade jag hållit käften. Allting känns oerhört surrealistiskt just nu.
”The truth unveiled”
Hatpastorns profetia: Vi närmar oss slutet av skivan och eftersom Ancient inte haft ett bra avslutningsspår sedan 1995 borde detta vara en monstruös uppvisning i att koka soppa på en spik. Texten handlar om en liten tjej som tramsar runt och hittar en blödande ängel på backen. Kan Clandestine Blaze tagit inspiration av denna till ”Church of atrocity”-plattan, närmare bestämt till låten ”Frozen angel”? Tveksamt. Fast vad fan vet man? ”Church of atrocity” släpptes 2006, bara två år efter ”Night visit”. Mikko Aspa kanske är ett riktigt Ancient-head.
Verkligheten: Mmmm, klassiskt Aphazel-plock på gitarren. Grymt trumarbete av Grom, bra stämning, bra sång. Det finns något mytologiskt i att det här är den enda Ancient-skivan jag inte äger. Eftersom den är bra.
”The arctic mirage”
Hatpastorns profetia: Av någon outgrundlig anledning är Ancient helt tokiga i outron. Så tokiga att de faktiskt brukar köra två outron efter varandra när det är dags att avrunda en skiva. Detta är det första och av titeln att döma tippar jag på att Aphazel hittat ett kallt blippbloppande syntljud som han sporadiskt använder för att skapa en suggestiv och esoteriskt sval ljudbild. Inte det sämsta man hört men har man hört det en gång får det räcka så.
Verkligheten: Helt fel igen hade jag. Här rör det sig om ett svepande ljudlandskap. Inget mirakel av kvalitet, men man har släppt igenom på den här nivån förr.
”Out in the haunted woods”
Hatpastorns profetia: Nu blir det rent önsketänkande från min sida, men jag hoppas att “Out in the haunted woods” är en tre minuter lång akustisk dröm i rakt nedåtstigande led från Carpathian Forests magiska ”The last sigh of nostalgia”. Jag vet att jag har fel. Så får det vara. Man kan ju i alla fall få drömma lite.
Verkligheten: Ralph Lundsten-doftande hysteri. Jag hade med andra ord fel. Igen. Jag gillar Ralph Lundsten, men det här kommer jag aldrig att lyssna på igen.
Jag är mållös. Jag var fullständigt övertygad om att ”Night visit” skulle vara i klass med lågvattenmärket ”Proxima centauri”. Hur gick det här till? ”Night visit”, om än inget mästerverk, är en bra skiva.
Posted in Ancientmånaden on 4 december, 2016 by hatpastorn
När jag i början av denna resa kallade Ancient för mitt Waterloo skämtade jag inte. Efter ”The halls of eternity” skickade Aphazel och hans hejdukar ner mig i ett avgrundslikt kreativt slukhål. Jag kan inte säga att det varit skrivkramp för det har jag aldrig haft, mer en själsdödande trötthet av sällan skådad kaliber. Detta är första gången jag slagit upp min laptop på snart två månader. Bara tanken att skriva något har gjort mig på riktigt illamående. Däremot har jag tänkt på Ancient. Varje dag. Bidat min tid. Samlat kraft.
Kollar man på det nyktert är inte Ancient så dåliga. Det tidiga materialet gillar jag ju skarpt! Vad är det då som fått mig att bara tömmas på energi? En teori är att Lord Kaiaphas kommit till mig om nätterna och sugit sig mätt på både mitt blod och min själ, konstigare saker har ju hänt. Eller så har jag bara bävat inför den koloss av oriff som är ”Proxima centauri”. Den första tjuvsmällen var EPn ”God loves the dead” som släpptes i januari 2001. Den gav oss videon till, just det, ”God loves the dead”. En musikvideo som förvisso är jävligt rolig, men samtidigt ett imponerande olustigt monument av dåliga beslut och inkompetens. Sedan har vi själva låten. Jag vill helst inte prata om den. När man hämtat sig efter den vankas det en slakt av ”Trolltaar” och precis när man tror att det inte kan bli värre så blir det en Iron Maiden-cover. Jag älskar låten ”Powerslave” men varje gång jag lyssnar på Ancients tolkning blir originalet lite sämre. Om man ska envisas med att lyssna på en svartmetalltolkning av ”Powerslave” så slå på Ancient Wisdoms version istället. Resten av EPn utgörs av remixade varianter av ett par låtar från ”Mad grandiose bloodfiends” och två musikvideos. Jag tror inte riktigt ni förstår vilken nivå vi befinner oss på när vi snackar ”God loves the dead”-EPn.
Metal Blade var nu fullkomligt desperata. Jag ser framför mig hur Brian Slagel sitter och skruvar på sig under en affärslunch med Nuclear Blasts Markus Staiger.
– Kul att du kunde komma Brian, det var längesedan vi sågs!
– Mmmm.
– Jaha, hur går det då? Några nya spännande skivor på G?
– Ja, jo. Beyond The Embrace är ju typ klar med sin nya platta …
– Beyond The Embrace? Aldrig hört talas om.
– Tyskar. Melodöds. Jävligt fräscht.
– Du säger det. Några andra artister på G?
– Ja, det är Ancient då.
– Ska de släppa nytt?! Varför då? Jag trodde du sparkat dem från bolaget för evigheter sedan?
– Mmm …
– Brian, kom igen. Hur är det? Alltså, hur har du det? Egentligen.
– Jag vill inte prata om det.
– Det är jag, Markus, du kan berätta för mig. Du tröstade ju mig när jag lade en kvarts miljon på Evereve!
– Jag vet inte alltså … jag …
– Brian. Kom igen.
– VAD FAN SKA JAG GÖRA DÅ? Jag gav dem kontrakt på sex jävla skivor! SEX JÄVLA SKIVOR! Jag trodde det skulle bli bra bara de sparkade Lord Kaiaphas men nu har ju Aphazel den förbannade äggstrupen flyttat till Italien. ITALIEN!!!
– Lugn nu …
– Det blir värre. Medlemmar från Doomsword …
– Vilka fan är Doomsword?
– INTE FAN VET JAG! Jag var tvungen att ljuga i annonstexten att nya Ancientplattan är den bästa de gjort och att den inkluderar medlemmar från kultbandet Doomsword …
– Oj. Oj oj oj. Det var inte bra.
– MEN VAD SKULLE JAG GÖRA?
– Skivomslaget då? Kan du inte sälja några hundra exemplar bara där?
– Vänta ska du få se. Jag har ett exemplar här i ryggsäcken. Här. Titta.
– Men … hur kunde du godkänna det här?
– Jag vet inte.
– Det här inte bra. Inte bra alls. Jag hoppas att du har några tunga släpp framöver så du får in lite deg för det här kommer att bli en förlustaffär.
– Ja, det ska vara Beyond The Embrace då.
Som sagt. ”Proxima centauri” är en mardröm. Vi börjar med omslaget. Ett Invasion Records-rött fjanteri där teckningskunskaperna ligger på en så låg nivå att när ögonen till sist landar på den datakonstruerade rymdblixtbollen med medlemmarnas ansikten i har man mentalt bara kastat in handduken. Jag vet inte vem som gjort omslaget, antingen är det Air Brush-Perre eller trummisen Grom. Grom från Doomsword. Aphazel står iallafall ansvarig för layouten. Jag skrek första gången jag fick se detta omslag. Skiten släpptes i oktober 2001. Nu går vi igenom alla låtar. Hur många? Tolv. Det är TOLV låtar med en speltid på strax under en timme.
Med en total avsaknad av livsglädje ger jag mig nu in i det här.
”A lurking threat”
Ljuvligt. Ett fullkomligt poänglöst intro som är slut innan det börjar.
”Proxima centauri”
Hur ska man kunna beskriva det här med ord. Det är ju riff, sång och puttrande trummor. Aphazel är guden av oriff, men här tar han det till en ny nivå. Ibland kan man luras att tro att det finns hopp, typ tre minuter in när det nästan låter bra. Det största problemet är hur tandlöst och anemiskt det är. Paralleller kan dras till Siebenbürgens ”Plagued be thy angel”. Fatta allvaret.
”The ancient horadrim”
Jag hatar refrängriffet på ”The song of Kaiaphas” från ”The Cainian chronicle”. Här är en variant på det riffet huvudtemat. När Grom får köra ett näbbigt litet trumsolo är jag nanosekunder ifrån att kasta datorn från balkongen och sedan hoppa efter. Återigen finns det en aura av Ancients tidiga bra material, men jag tycker inte om att jaga skuggor. Jag tar förresten tillbaka allt jag skrev om Erichte och hur överflödig hon var på ”Mad grandiose bloodfiends”. Deadly Kristins jamande och kraxande gör ingen glad.
”In the abyss of the cursed souls”
Nu blir det riktigt dåligt. Pumpande trummor och en tröstlös strävan efter ett intressant låtmaterial. Man hör att det finns en ambition att skapa något dramatiskt och spännande. Något lite kusligt och sinistert. Det misslyckas. Minns ni när King Diamonds ”House of God” släpptes? Man ville så gärna att den skulle vara bra. Det var den inte. Exakt så är Ancients ”Proxima centauri” med den stora skillnaden att jag hade noll förhoppningar på ”Proxima centauri”.
”The witch”
Man vet att ett band är ute på tunn is när de plockar fram orgelsynten. Det här är faktiskt ganska roligt. Tänk er en klassisk mellanlåt med Ancient med en galen positivhalare som vägrar att sluta spela. Ancient bestod vid denna tidpunkt av tre italienare, Jesus Christ! och Aphazel. Detta var garanterat italienarnas favoritlåt. Refrängen är exakt så dum som ni tror att den är. Skivans hittills bästa spår. eller ja, bäst och bäst. Man får sig ett gott skratt iallafall och det var längesedan jag skrattade.
”Apophis”
Ett försök till Bathorytyngd med orgel avbryts snabbt av ett sånt där dämpat fladderriff som jag hatar. Jösses alltså. Tänk er ett italienskt Hades Almighty med orgel som kryddas med ett sånt där fullkomligt retarderat Kataklysm-grind framfört av trummisen i Doomsword. Jag tror inte det var många som hängde med i svängarna där, men ni som förstår, ni förstår.
Det är uselt. Uruselt.
”Satan´s children”
Introt för tankarna till något bortglömd skräckspel till Super Nintendo. Sedan blir det bredbent knullhårdrock av töntigaste sort. Precis när man börjat kunna andas igen kommer refrängen:
Satan’s children looks like a goat Satan’s child fly like a dove Satan’s children run thru the woods Satan’s child all around me Satan’s children looks like a wolf Satan’s child swim in the sea Satan’s children crawl in their web Satan’s child is like me
Old Man´s Child må ha varit ett lökigt band, men i jämförelse med detta är de fan Zyklon-B i jämförelse. Detta måste bara höras.
”Beyond the realms of insanity”
Passande låttitel och bredbentheten fortskrider fast nu med Mayhem-minnande plockriff. Italienarna var helt tokiga i den här låten. Det hörs. Stor potential till tuffa poser live. Mycket basen på knät och stirra hotfullt ut i publiken. Mycket röra gitarren fram och tillbaka i takt till musiken och puta med läpparna. Mycket hårrusk bakom trumsetet och höjda armar. Deadly Kristin låter nu så lik Vivian Black att det inte ens är kul. Minns ni inte Vivian Black har jag skrivit kilometervis om henne i forntiden. Obligatorisk läsning om ni missat det.
”Audrina, my sweet”
Oh, en instrumental spya! Precis vad jag behövde just nu. Hur låter det då? Ja, som ett skådespelarodugligt skitbarn som pratar i telefon på knagglig engelska ackompanjerat av billiga stråkar och klockspel. Detta måste ha varit startskottet för sidoprojektet Dreamlike Horror. Den skivan kommer Heidenhammer att få redogöra för. Jag har tagit beslutet att hålla mig så långt borta från honom ända tills jag med egna ögon ser att han kastar bort den skivan. Jag vill inte bli inblandad.
”On blackest wings”
Den låttiteln känns bekant … Oriffen når nu sin absoluta kulmen. På hopplöshetsskalan hamnar vi strax över sentida God Dethroned. Som tur är så är låten kort. Det enda man minns är en svag förnimmelse av olust. Sånt här borde vara förbjudet.
”Eyes of the dead”
Men nu får det väl för i helvete vara nog! Granvik skrev för övrigt i Close-Up att den här låten var bäst på skivan och en av Ancients finare stunder. Han talade extra gott om refrängen. Jag är medveten om att smaken är som baken och att det inte är skitkul att recensera skivor alla gånger, men det här är INTE en av Ancients bästa stunder. Av någon anledning får jag alltid Asta Kasks gamla brakdänga ”Välkommen hem” på hjärnan efter att ha hört ”Eyes of the dead”. Tror det är något gitarrgnol från Ancients sida som påminner om den, eller så är det bara känslan av att ha upplevt ett smutsigt krig. Ett av mina roligaste extraknäck i ungdomen var förresten när jag jobbade som scenvakt åt just Asta Kask när de spelade i Sundsvall. Det var väldigt förlösande att leka kast med liten punkare till snärtig D-takt. Efterfesten var dessutom monumental. Just nu vill jag leka kast med liten Ancient-medlem. Undrar vem av dem man skulle komma längst med? Deadly Kristin var ju liten och nätt, men jag tror att både Grom och Jesus Christ! skulle kunna slungas riktigt långt. Dhilorz är så pass lång att ett bra kast blir svårt. Aphazel då? Där blir det inga kast, mest bara en värmande arm över axlarna och en seriöst menad fråga om hur fan han mår. Och kanske en liten lårkaka bara för att markera.
”Incarnating the malignant deity”
Aphazel, må Helvetet välsigna honom. Att ha mage att avsluta ett sådant här fiasko till skiva med en tiominuterslåt helt utan idéer tyder på en stark tro på det egna materialet. Eller en fullständig avsaknad av verklighetsuppfattning. ”Incarnating the malignant deity” är som ett derivat av alla låtar på ”Proxima centauri”. En worst of om man så vill. I tio minuter.
Tystnaden efter skivan är som en tröstande smekning på pannan när man har vinterkräksjukan.
Jag är tillbaka. Argare än någonsin. Nästa visit är ”Night visit”.
Posted in Ancientmånaden on 23 oktober, 2016 by hatpastorn
Uppmärksamma läsare kanske minns att jag i min genomgång av ”Mad grandiose bloodfiends” påpekade att det var den sista skivan jag köpte som jag tvingade mig själv att gilla eftersom jag betalat pengar för den. Ancient var även bandet som fick mig att fullkomligt överge idén med fullständiga diskografier. Tidigare var tanken att hade jag köpt en skiva med ett band var jag tvungen att ha alla skivor med det bandet. Fy fan vilket vansinne. Jag vill faktiskt ta tillfället i akt och tacka Ancient att de fick mig på bättre tankar.
Som vi alla vet mottogs ”Mad grandiose bloodfiends” med en betydligt större svalhet av lyssnare och musikpress än deras tidigare verk. Goda råd var nu dyra och det vankades upprensning i leden. Enligt uppgift träffade Aphazel en italiensk fjälla vid namn Deadly Kristin så han tog återigen fram sin kappsäck, stoppade ner elgitarren och nithjälmen och flyttade helt sonika till Italien. Detta innebar i slutändan att Lord Kaiaphas och väggblomman Erichte lämnade Ancient. Kvar var Aphazel och Jesus Christ!. En ny line-up behövdes så Aphazel tog på sig rollen som gitarrspelande vokalist, Jesus Christ! fick vara kvar på de flesta stränginstrumenten, Deadly Kristin rekryterades på den suspekta rollen ”female vocals” och en ny batterist, tillika trädkramare, vid namn Krigse fick förtroendet att banka skinn.
Skivan spelades in tillsammans med italienaren Marco Negro i Flying Studio mellan februari och april år 1999 …
1999.
Skivan släpptes i november 1999 och det här minns jag så jävla väl. Det här året hade fullkomligt mosat min lust för svartmetall. Helt seriöst. Jag var beredd att ge upp. Band efter band efter band tävlade i att fullkomligt kuka ur. Året var snart slut och jag satt helt lakonisk hemma hos en snubbe jag för tillfället hade ett band tillsammans med. Först kollade vi på Hellraiser 3 eftersom jag inte hade sett den tidigare och sedan plockade han fram ett rykande färskt exemplar av ”The halls of eternity”. Först en cenobit som sprutar CD-skivor ur käften och nu detta. Det är ett under att jag lever. Både under och efter lyssning mindes vi ingenting av det vi lyssnade/lyssnat på. Bandet hade inte ballat ur, mest bara gett upp. Jag gick hem och surade. Jag surar faktiskt fortfarande.
Jag har gett ”The halls of eternity” en ny chans ungefär vart femte år. Samma sak händer varje gång. Jag minns ingenting samtidigt som jag får för mig att skivan låter helt annorlunda än jag minns den. När jag var liten var jag helt tokig i TV-versionen av Kalle och chokladfabriken där Ernst-Hugo Järegård gjorde alla röster. Willy Wonka hade många knasiga godissorter, bland annat en där det var en ny smak varje gång. ”The halls of eternity” är det snasket. Det är en ny upplevelse varje gång. En ny obehaglig upplevelse varje gång bör tilläggas. Aphazel hade i intervjuer lovat dyrt och heligt att den här skivan skulle vara en tillbakagång till stuket som var på ”Svartalvheim” och att det där vampyrtjafset dog i och med Lord Kaiaphas sorti ur bandet. Nu var allt som det skulle vara igen.
Pyttsan.
För bara några år sedan köpte jag till slut skivan. Jag menar, vad fan skulle jag göra då? Jag har lyssnat på den i ensamhet. Jag har lyssnat på den tillsammans med Heidenhammer. Ingenting hjälper. Det går inte att komma ihåg något mer än enstaka fragment, besvikelse och en molande olustkänsla. Som tur är gled Heidenhammer in som en räddande mordängel och tog på sig den omöjliga uppgiften att en gång för alla beskriva hur den här skivan faktiskt låter.
Jag lämnar härmed över ordet till Förintelseförsamlingens flagellant, Heidenhammer:
The halls of eternity
Så var det dags igen. Efter den här skivan återstår bara tre. Och om vi känner oss riktigt generösa blir det ett bonusinlägg i vilket vi dissekerar spinoffbandet Dreamlike Horror, ett ambientprojekt bestående av inga mindre än Deadly Kristin och Aphazel. Som jag njöt när jag lyckades knipa åt mig ett exemplar av ”Delightful suicides”, deras första och sannolikt sista album. Men mer om det senare.
För nu är det dags att sätta tänderna i över en timmes patenterade oriff, frammanade av Aphazel. Sicken demongitarrist. ”The halls of eternity” är, för att uttrycka mig kortfattat, en skiva jag inte har några som helst intryck av. Jag minns att jag tillsammans med Pastorn lyssnade igenom den för inte så värst länge sedan – ett år, kanske – men att det var fullkomligt omöjligt att minnas en enda ton av den efter att skivan var slut. Snopet. Roligast med skivan får nog sägas vara den minst sagt malplacerade teckning som återfinns på sista sidan i texthäftet. Uppenbarligen föreställer den en hård dag på kontoret för samma skrivbordsslav som återfinns även hos Obtained Enslavement och Autumn Verses. Om vi sätter dem i tur och ordning framträder ett mönster.
Heks lägger pannan i djupa veck och försöker tröstlöst med hjälp av skum belysning och krum rygg studera den senaste rapporten av förra kvartalets skivförsäljning. Trixande med siffror gällande detta fenomen var inget ovanligt från skivbolagens sida och det var allt som oftast upp till bandmedlemmarna själva att kontrollera att allt stod rätt till med exercisen. Som bilden visar går det inget vidare.
På bild nummer två ser vi att det inte bara gått åt fanders med belysning och dålig ergonomi. Taskigt nog har även en tornadovind så smått börjat svepa förbi i rummet och tar med sig dokumenten i en vild bossanova över hela rummet. Den redan trötte granskaren verkar inte ens bemöda sig att orka stöna åt eländet utan sitter bara apatisk och tyst. Snacka om eerily howling winds.
Resultatet ser vi på bild tre. Utbrändheten är ett faktum och en längre tids sjukskrivning väntar bakom hörnet. Inte ens en rejält muddförsedd collegetröja av amerikanskt snitt förmår värma den frusna själ som huserar i det bräckliga skal som fastnat på fotografiet. Han var inte den första att drabbas, sannolikt inte den sista. En längre tids vistelse på vilokliniken har än så länge inte förmått upphäva det katatoniska tillstånd som infann sig efter dokumentationen.
Men, ja … tillbaka till ”Halls of eternity”. Åh, vilket trött namn. Och vilken trött grön färg. Faktum är att ordet ”trött” kan sägas vara lite av ett nyckelord redan nu. Och då har jag inte ens satt igång skivan ännu. Nu kör vi.
”Cast into unfathomed deeps”
Ett intro vars toner för tankarna till Fångarna på Fortet och en titel som känns misstänkt inspirerad av introt på Dissections ”Storm of the light’s bane”, kombinerad med felstavningen av låt nummer två på DSP-utgåvan av Burzums debutalbum. Ni vet vad jag menar.
”Born in flames”
Åh, Aphazel! Säga vad man vill, men du sviker i alla fall aldrig. Du oriffens häxmästare, må du aldrig tappa din hatt då jag misstänker att det är den som frammanat dina krafter. Om pojken med guldbyxorna kunde dra fram skrynkliga hundralappar från solkiga manchesterbrallor, är det inget jämfört med de toner som kanaliseras fram från dina huvudbonader. Är det förresten bara jag som undrat över vilket antiklimax det skulle vara att ha de där guldbyxorna när det kontantlösa samhället är ett faktum?
Musiken? Ja, det är trött hårdrock med halvkraxig sång och försumbara keyboardaccentueringar av tristaste sort. Detta ackompanjeras av suggestiva, ”sexiga” viskningar. Ni vet vad jag menar.
”The battle of the ancient warrior”
Fniss. Tror ni också att Aphazel kände var de kusligt ylande vindarna blåste, fast sisådär ett par år för sent? Läs låttiteln. Men precis när man är beredd att ge upp helt kommer det vi längtat efter – ett sjudande osolo av bästa lingonplockarsort, som en smekning från forna tider. Åh, som jag njuter. Detta övergår sedan i en keyboardhantering med syntetiska blåsljud som inte ens The Soil Bleeds Black hade kunnat få att låta värre, eller bättre beroende på hur man ser det. Låten håller självklart på i flera extra minuter och slutar med nedtoning. Innan dess undrar man nästan om Grimm kommit tillbaka för att gästspela bakom trumsetet, då grindattacker utan virvel (fast med extra högljudd ridecymbal) ekar genom högtalarna. Ljuvligt.
”A woeful summoning”
Ta mig fan om inte de smäktande otonerna från ”Svartalvheim” så smått låter sig höras i introt, som givetvis inte har något som helst med resten av låten att göra. På den här skivan är det för övrigt Aphazel själv som står för de vokala insatserna, och låter oss få en försmak av vad som komma skulle då han i denna låt väser fram textraden ”back from the land of the dead”. Annars framstår lyriken mest som ett mindre lyckat försök att göra King Diamond-rockopera.
”Cosmic exile”
Kovenant exploderade av avundsjuka och inte ens den fånigaste sminkning kunde skyla den grönfärg deras ansikten börjat anta när Aphazel hann före med att knipa denna låttitel. Annars är det mest besynnerligt sammansatta riff och toner, med pålagd meningslös pratsång som inte ens är sång. Faktum är att det är börjar bli ganska svårt att kommentera själva musiken, då den är fasligt intetsägande. Det traskar på i midtempo och försöker vara någon slags hårdare hårdrock, men det vill liksom aldrig lossna riktigt.
”Spiritual supremacy”
Musiken övergick i nästa låt. Ingen märkte något. Men, ja … låttiteln igen. Är inte det en strof tagen från Therions ”To Mega Therion”? Det är i alla fall vad jag hört någon säga. Själv kan jag inte veta. Jag menar, Therions texter är sådana man på sin höjd skriver ut för att kunna bränna på bål. Här möter vi, musikaliskt sett, ett lite hejigare Ancient. Är det någon som kommer ihåg mögbandet Brimstone från Sverige? De spelade Running Wild-hårdrock med kraxande black metal-sång. Det lät skitdåligt. Likheterna är slående.
”The Heritage”
Texten behandlar en ritual av något slag. Det känns mest menlöst att gå in i detalj på den, men en sak fick mig att haja till. En rad lyder nämligen ”Don’t let my beauty die away … Like a dead dry teal”. Vad fan är teal? Inte ens Theatre of Tragedy har, mig veterligen, använt sig av ordet i fråga. Jag konsulterade Wikipedia och fick därigenom veta att ordet kan ha flera betydelser. I tur och ordning kan ‘teal’ vara en färg, en slags anka, ett skepp, ett flygplan, en häst som vann ett mästerskap i kapplöpning 1951, några platser i USA, en lärometod i lingvistik, en slags aluminium och en italiensk motorburen hängglidare. Jag vet fortfarande inte vad något av detta har med resten av texten att göra.
”I, Madman”
Låten inleds med ett riff som sannolikt ska påminna om Mercyful Fates ”Egypt”, men som mer för tankarna till The Kristet Utseendes ”Under den perverse maharadjans sol”. Det blir inte bättre av berättarrösten som faktisk är snarlik den som återfinns på Onkel Kånkels låt ”Hårdrock” från skivan ”Fantastiska äfventyr”. En skiva jag för övrigt köpte för bara femtio kronor på en second hand-affär i Umeå. Den var billig, tänkte jag och log. Alltså, ni måste bara höra det här. Vad jag än skriver om hur detta låter kan jag inte riktigt göra det rättvisa. Om jag inte minns fel, var det också Jesus Christ! som skrev det här lyriska mästerverket. Hmm. Jesus Christ!, Kristet Utseende … mysteriet tätnar.
”From behind comes the sword”
I, the Svartalv, Supreme Female Feel shame for your pityful human form May your soul be purified by my Deadly kiss of death!
Det här blir ännu roligare om man betänker att svartalver enligt vissa religionshistoriker och analytiker verkar vara synonymt med de dvärgar som enligt Eddan smög omkring i underjorden.
“The halls of eternity”
Titelspåret. Äh, vi tar ett citat till:
The adamant gate behind me, has now been closed. A crack that has pulverized my mind.
OK, kanske är det för att könsrocken gjorde sig påmind i låtarna dessförinnan. Men det går bara inte att tänka sig att ”sprickan” skulle vara något annat än mitten av en gigantisk stjärt. The Grand Canyon. Grand … iose bloodfiends. Mystiken tätnar. Glider jag från ämnet? Något måste man sysselsätta hjärnan med under tiden, för tro mig när jag säger att det inte är lätt att koncentrera sig längre. Låtjäveln är över nio minuter lång. Fan alltså, det här är dåligt. Det enda jag egentligen kan tänka på är hur bossen Brian Slagel på Ancients skivbolag Metal Blade måste ha börjat kallsvettas när de inser att kontraktet faktiskt kräver ytterligare tre fullängdare efter denna. Man kan givetvis bara spekulera, men någonstans tänker jag mig att insikten måste varit snarlik den Robert Oppenheimer upplevde när den första atombombsprovsprängningen ägde rum i Nevadaöknen. Jag har skapat ett monster.
”Arrival”
Kan skivan få vara slut? Å nej, för vilket fullängdsalbum anno 1999 är komplett utan ett fyra minuter långt outro? Inget. När Satyr knåpade ihop ”I en svart kiste” var han cirka tjugo år gammal. Aphazel var här närmare de trettio. Det finns inga ursäkter.
Posted in Ancientmånaden on 13 oktober, 2016 by hatpastorn
Den här skivan kan mycket väl vara mitt Waterloo. I snart 20 års tid har jag försökt koka ner den här vampyrbrygden för att med några få ord kunna beskriva vad som inte riktigt stämmer med det här albumet. En omöjlig uppgift. Det är därför denna månad blivit längre än beräknad. Ancients tidigare släpp är lätta att skriva om och skivorna bandet släppte efter denna är även de relativt enkla att redogöra för. ”Mad grandiose bloodfiends” däremot. Här snackar vi. Innan vi beger oss in i galenskapen så vill jag belysa att jag faktiskt inte tycker att skivan är totalt urusel. Däremot är det många små detaljer som tillsammans bildar ett monster. Ett blodtörstigt monster.
Efter ”The Cainian chronicle” tog Aphazel sitt pick och pack och flyttade till USA. Ett djärvt beslut och ett tecken på att vår nithjälmsbeklädde vän inte var rädd för att anta nya utmaningar. Den gamla trummisen Kjetil hade som bekant lämnat skutan och Kimberly Goss övergav Ancient till förmån för trams. Kvar var Aphazel och Lord Kaiaphas. En dynamisk duo. Väl i USA rekryterades nya medlemmar. Erichte på ”kvinnlig fägring” och ”sång” och självaste Jesus Christ! på gitarr, bas, synt och cello.
Just det. Han kallade sig Jesus Christ!. Med utropstecken och hela baletten. Detta lämnade såklart ingen oberörd och i flertalet intervjuer fick Aphazel desperat försöka förklara varför Jesus Christ! kallade sig Jesus Christ!. En lönlös uppgift. Det spelade som ingen roll att Jesus var en duktig musiker och enligt uppgift från läsekretsen en trevlig snubbe. Kallar man sig Jesus Christ! … ja, det är inte riktigt klokt hur dumt det är.
Skivan spelades in i september 1997 med Aphazel som demonproducent. Till sin hjälp hade han en jänkare vid namn Doug Johnston. En individ man inte hittar överdrivet mycket information om. Hur det gick när Aphazel skulle producera skivan kommer vi snart att återkomma till. Skivan spelades som sagt in i september och släpptes den elfte november samma år. Det är någon sorts form av rekord. Metal Blade måste ha varit vansinnigt hungriga på att få en uppföljare till ”The Cainian chronicle” och som vi alla vet brukar skivbolagsstress sällan leda till något gott.
Jag minns första gången jag fick se annonsen för ”Mad grandiose bloodfiends”. Det var i Close-Up 1997. Misely Loves Company på omslaget. På baksidan av tidningen fanns alltid en massa annonser för kommande skivor. Felstavat ordbajseri utan rim eller reson. Jag funderade i många år om annonserna skrevs i samarbete med dyslektikernas riksförbund. Hursomhelst. Längst ner till höger. Där fanns den. En liten bild på skivan. Fyra välsminkade kretiner som hade fruktstund vid ett bord som var misstänkt likt bordet Cradle Of Filth hade haft sin fruktstund vid. Jag frös till is. Sedan läste jag annonstexten.
Ancient tillhör ett av de främsta banden inom den norska black metal scenen. På nya albumet tar man sin ondskefulla musik in i en ny djävulsk dimension.
Fråga inte varför, men jag sprang till Skivbutiken och köpte skivan blint. Jag hade egentligen inte råd, men vad fan skulle jag göra? Jag lufsade hemåt, satte mig på pojkrummet och kollade in omslaget på riktigt. En mörkblond kanalje med läppstift, en flinande Aphazel i nithjälm, en vad jag antog var en tjej med mystisk min och Lord Kaiaphas med magknip längst ute på högerflanken. Jösses. Jag vände på skivan och inspekterade låttitlarna. En del av dem var råa iallafall. Skivan togs ur fodralet och petades in i stereon.
”Malkavian twilight”.
Ett trött intro med en titel som anspelade på Malkaver. Ett vampyrsläkte från rollspelet Vampire som mest var ett gäng lallande fånar. Ett passande intro med andra ord.
”A mad blood scenario”.
Sedan brakade det igång. Min första tanke då och min första tanke varje gång jag lyssnar på skivan är ”fy fan vilket tunt ljud”. Ni minns att Aphazel var den som skötte producerandet? Det är inget ljudmässigt praktfiasko men det låter tandlöst. Pun not intended. Gitarrerna är mest en aura, basen hörs ibland om man har hörlurar, trummorna låter som en ärtbössa, syntarna är mest en smekning. Sången däremot. Den hörs. OCH DET ÄR FAN SÅNG HELA TIDEN! Maken till långa texter får man leta efter och är det inga texter som skaldas är det pust, stön, stånk och häxskratt. Tänk hur mycket sång det är på första Funeral Mist-fullängdaren, dubbla det, blunda och kanalisera fram en inre bild på Lord Kaiaphas när han iförd näbbjagare och kråsskjorta menar varje ord han sjunger. Man baxnar. Texterna är dessutom i det närmaste oläsbara då storleken är typ 1, 5 och fonten är ”Kursiv Storidiot”.
”A mad blood scenario” är ljudet till trots ingen superkatastrof, däremot kommer jag aldrig att bli klok på arrangemanget. Som tur är kan man vaggas till evig sömn av Aphazels klassiska oriff. Första gången jag hörde skivan blev jag emellertid INTE imponerad utan snarare gruvligt besviken. Texten berör något jävla vampyrbröllop.
”The draining”.
Nu började det ta sig. Gnussriff med kaggar, Aphazel lägger av några tunga soloutflykter. Faktum är att Aphazel är en av få svartmetallmusikanter som kommer undan med solon. Det ska han ha all cred för. Förutom en sagolikt irriterande refräng och att Kaiaphas aldrig kan hålla käftjäveln är ”The draining” inte så dum. Eller ja, nu kommer en bekännelse. Ni minns när man var ung och pank och man var tvungen att lära sig gilla skivor genom att lyssna på dem tills hjärnan bara kapitulerade. ”Mad grandiose bloodfiends” var den sista skivan jag gjorde det med. På riktigt. Jag lärde mig att typ gilla det här eftersom jag betalade 179 spänn för den. Texten berör något jävla vampyrtjafs.
”Um sonho psycodelico”.
En olåt och varför de valde att göra en video till den här dyngan är bortom allas förstånd. Låten bara maler på utan framtidsutsikter och även om man hör att Aphazel försöker riffa som på fornstora dagar känns allt bara som en jävla mardröm. Knullgubben Kaiaphas skanderar:
An orgasmic celebration of flesh ensues. Our eyes luster with desires’ hue. Copulation grins upon my face, as we cum all over this fuckin’ place.
Jag rodnade då. Jag rodnar nu.
”Sleeping princess of the Arges”.
Denna svartmetallballad är det Jesus Christ! som skrivit. Jag var skeptisk redan då. Köper man Ancient vill man ha 100 % Aphazel! Det är nu det blir bisarrt. Uppenbarligen visste Jesus Christ! hur man skriver en låt då arrangemanget är bra och riffen håller relativt hög klass. Skivans första låt som man med lite god vilja kan kalla godkänd. Trist bara att ostfaktorn stundtals slår över på rött och att det vankas rensång. Jag är helt ärlig när jag säger att jag än idag inte har en aning om det är väggblomman Erichte eller den spastiska huggtandspajasen Lord Kaiaphas som sjunger. Låten avslutas med ett solo signerat Jesus och mitt hjärta brast när jag insåg att Jesus strängdribblar tusen gånger bättre än Aphazel. Vad fan är det som händer?! Vad handlar texten om? Ingen jävla aning. Lång är den och det är många tuffa ord.
”Her northern majesty”.
Att norska band belyser Norges storhet i sin lyrik är inget konstigt. Om vi håller kvar den tanken, vad är det absolut dummaste ni kan komma på gällande det temat? Kom igen nu. Fundera riktigt noga. Norges storhet, hur dumt kan det bli?
Här kommer facit. Man låter en amerikansk tjej vid namn Thorne skriva en hyllningstext till Norge.
I see my brazen brothers come to claim their hill and plane, They take my hand and guide me to the walls of Stortinget.
STORTINGET?! I november 1997 föddes den levande malström av grinighet som ni senare skulle lära känna som Hatpastorn. Här dog något i mig. Resten av texten är exakt lika hjärnslö. Thorne var alltså inte ens med i bandet utan blev ombedd att skriva några texter. Har ni tid över, spana in den i sin helhet. Man tror inte att det är sant.
Själva låten då? Inte så tokig, men man slutar lyssna efter att man hört Lord Kaiaphas vråla ordet ”Stortinget”.
”Blackeyes”.
Ett uselt intro med brandtal, handklapp och skratt och sedan bär det iväg. ”Blackeyes” är en ohelig allians mellan Jesus Christ! och Thorne. Musikaliskt är det en av skivans bättre låtar. Detta kan man nästan säga att man gillar utan att skämmas ögonen ur sig. Lyriken är ljusår bättre än ”Her northern majesty” men det säger absolut ingenting. Sedan är det något mystiskt med trummorna. Jag kan svära på att det är trummaskin som används under större delen av låten. Varför? Ingen vet. Ännu en fråga i den svarta förtärande rymd som är obesvarade frågor gällande Ancient. Mycket kan man säga om Jesus Christ!, men han hade iallafall några coola idéer gällande hur man snor ihop en låt.
”The emerald tablet”.
En ny allians. Denna gång mellan Aphazel och Thorne. King Diamond-doftande akustiskt intro. Man hör att Aphazel är sugen på revansch. Sedan blir det en stinkande räkbuffé av oriff. Hur skriver man ens såna här riff?! Erichte gapar, Lord Kaiaphas kacklar och stönar. Man vill döda. På min topplista över oinspirerade låtar hade ”The emerald tablet” legat högt om inte Aphazel släppt FYRA skivor efter den här. Man vet att man nått en gräns när man innerst inne önskar att Jesus Christ! skrivit musiken istället. När Lord Kaiaphas utbrister i ett ”OH YEAH” följt av några sexiga knullstön vill man bara skjuta sig i huvudet och låta tomheten krossa livets tyranni. Lyckas man ta sig till låt åtta på ”Mad grandiose bloodfiends” har man ett psyke av stål. Kom dock ihåg att skivan rymmer inte mindre än FJORTON låtar. Denna bit plast lät jag alltså i min ungdom gå på repeat bara för att jag skulle lära mig att gilla dyngan. Inte konstigt att det blev som det blev.
”Willothewisp”.
Jesus Christ! och Thorne är i farten igen. Denna gång med ”Willothewisp” som de även gjorde en musikvideo till. Ännu en black metal-ballad. Ännu en låt där Jesus Christ! är den som har de bästa idéerna i Ancient. Världen är sjuk. Trots en monstruös ostfaktor är ”Willothewisp” en ganska lattjo resa. Texten är kilometerlång men det är festligt att följa med i den och se hur denna tragiska kärlekshistoria utvecklar sig. Man hör att Thorne och Jesus Christ! iallafall försökt och det är fan mer än vad som kan sägas om Aphazel. Fattar ni nu vilken nivå vi befinner oss på?
”Neptune”.
Som om det inte vore nog med låtar på detta album som är SEXTIOSJU minuter lång bestämde sig Aphazel att visa vem det är som bestämmer genom att slaska in en instrumental bit där han plinkar på en akustisk gitarr ackompanjerat av sliskiga Casio-syntar. I en rimlig värld hade detta varit skivans avslutningsspår. Men ack …
”5”.
I låt nummer elva, mystiskt betitlad ”5”, ville Lord Kaiaphas blanda sig in i leken genom att bjuda på en till instrumental bit. Vi har alltså två instrumentala bitar på raken trots att skivkuken borde ha varit slut för länge sedan. Minns ni ”Exu” från ”The Cainian chronicle”. Knulltrumlåten Kaiaphas snodde ihop som jag drömde en sanndröm om? Här kommer uppföljaren. Det är rytmiskt bankande och stön. I över fyra minuter. Nu skulle det smaka med ett självmord.
”Hecate, my love and lust”.
Aphazel står för musiken, Lord Kaiaphas lyriken. Läs texten, jag har i utbildningssyfte fetmarkerat några nyckelstrofer
Oh, thou enlightened lover, come roll with me. Oh my fiercest lover, come roll with me. All my life I’ve searched for thee. The wonders you hold are pure ecstasy. The greatest pleasures you give are most divine. I shall love you ‘til the end of time.
The sensations I feel when you touch me burn stronger than that of the ones before thee. The volcanic shivers you give when we fuck, reminds me that mundane females do suck.
Through you, I have found the philosopher’s stone. In you my penumbral heart has found a home. And as you whisper sweet wisdoms into my ears, the power of cunnilingus brings you to tears.
I smell your hair, red as the brightest rose. Intoxication sets in and my desire grows. We dance until the moon bids farewell. Never shall we sleep into the fires of hell.
I’ll build you a throne in the heart of my mind, where everlasting love ye always shall find. Thy temple adorned with fidelity, where I’ll worship thy essence eternally.
Oh thou enlightened lover, Come roll with me. Oh my fiercest lover, come roll with me. Oh my denoted lover, come roll with me. Oh my faithful lover, come roll with me.
Thou art the answer to all my dreams. Thou art the bringer of orgasms supreme. And I shall shout to the false god above, Hecate, thou art the one that I love.
Återigen står man mållös. Det finns en bra sak med den här låten och det är att Aphazel drar oriffen så långt att man helt glömmer bort att man lyssnat på eländet när den är över. Jag skämtar inte nu. Varje gång den här låten startar förvandlas jag till ett frågetecken då jag är bombsäker på att jag aldrig har hört den förut. Slasktrattarna i Mactätus byggde för övrigt en hel karriär på det låtskrivarkonceptet.
”Vampirize Natasha”.
Nu vill man bara dö men eftersom det är ett gäng vampyrer man har att göra med gör de allt för att hålla ens lekamen i ett rörligt tillstånd. ”Vampirize Natasha” är ett smutsigt samarbete mellan Aphazel, Jesus Christ! och Lord Kaiaphas. Det hade lika gärna kunnat vara ett samarbete mellan Hagamannen, Adolf Hitler och Eva Rydberg. Låten är bortom konceptet skitdålig och saknar allt existensberättigande. Vet ni vad fåntrattarna bestämmer sig för att göra på den här låten? Kom igen, gissa. Jo, de blandar Aphazels oriff med Trollhättan-thrash och ett studsigt stoner-riff. Inte ens HP Lovecraft hade kunnat sno ihop en mening som kunnat beskriva denna fullkomliga monstrositet. Texten är på den här nivån:
Violently, I’ll fuck your pernicious cunt, while consuming the precious life-force, thoroughly enjoying the sweet flavor. I’ll vampirize you, Natasha, with no remorse.
En låt kvar.
”Black funeral”.
Vi avslutar med en fritidsgårdstolkning av Mercyful Fates ”Black funeral”. Man har hört sämre tolkningar av det bandet men nu är man så jävla förbannad att man vill bränna ljudvågorna som strömmar ur högtalarna. Man vill förinta universum. Man vill prutta Aphazel i munnen och köra upp nithjälmen i arslet på Lord Kaiaphas. Vad fan har ni ställt till med! Vad hände här?
”Mad grandiose bloodfiends” är en mardröm. En sådan där mardröm som man likt förbannat inte kan hålla sig ifrån. Nyfikenheten blir för stor. Det finns som sagt några hyfsade låtar på den, men överlag är den ett mysterium. Det är inget hafsverk då den innehåller tonvis med idéer, de flesta dåliga, men det händer saker hela tiden. Däremot hade låtmaterialet gärna fått jäsa ett år till innan de spelade in skivan. Finputsa detaljerna, skära bort det överflödiga. Var det Metal Blades fel att det blev som det blev? Kanske. Jag vill dock lägga en stor del av skulden på Aphazel som lät sig förledas av Lord Kaiaphas. Som vi kommer att märka senare i denna artikelserie var det inte första gången som Aphazel kom under influens av tvivelaktiga individer.
Ja, jösses. Vilket band det här är alltså.
Det finns tusen saker till som jag vill ha sagt om den här skivan i allmänhet och Ancient i synnerhet, men vi avslutar för idag med en sista märklighet och det är följande information som står i bookleten:
Support our Baphomet brother, the Goat, call the Animal Realm at 1607 5832225 (New York)
Heidenhammer slog det här numret men han fick inget svar. Vem fan är the Goat! Varför ska vi ringa honom? Vad är hans relation till Ancient?
Nästa gång vi ses vankas det ”The halls of eternity”, det inlägget dröjer inte länge då det är svårt att skriva en längre text om ingenting.
Posted in Ancientmånaden on 3 oktober, 2016 by hatpastorn
Jag minns detta som igår. En av mina polare hade musikkanalen MTV så han brukade spela in Headbangers Ball, dagen efteråt samlades vi hemma hos honom och kollade på veckans fångst. Det var magiskt. De flesta låtarna och videopresentationerna var rätt sunkiga, men med jämna mellanrum dök det upp guldkorn typ Morbid Angel. Det fanns ett segment i det här programmet som hette Into The Pit där det spelades lite tuffare musik. Som oftast spolade vi fram till Into The Pit. Det var ändå här godbitarna fanns. En dag var Stefan som han hette lite extra exalterad. Han hade sett en musikvideo som fått honom att vrida sig av skratt. Nyfikenheten hos mig väcktes så efter plugget sprang vi hem till honom för att kika.
Bandet var Ancient. Videon … ja, ni vet vilken. Stefan skrattade så att tårarna rann. Jag var däremot lite mera reserverad. Black metal på MTV var extremt exotiskt och låten var riktigt bra. Videon var såklart tokrolig, men min fantasi har en tendens att täppa till luckor. Det är därför jag har ett osunt intresse och tålamod med vad folk kallar för B-film. Att låten var bra och att man fick se en black metal-video med ett band man bara läst om tidigare resulterade således i att min hjärna förskönade verkligheten. Jag skrev ner vad skivan hette, det här måste jag bara köpa.
Jag minns inte om det var den natten eller om det var lite senare, men jag drömde att jag gick till Skivbutiken i Sundsvall och köpte Ancients ”The Cainian chronicle”. I drömmen kom jag hem, slog på skivan och möttes av porrljud och stön. Mycket märkligt. När jag vaknade hade jag en konstig känsla i magen. Efter skoldagens slut traskade jag ner till Skivbutiken och där fanns den, ”The Cainian chronicle”. Det gick, och jag skämtar inte nu, en ilning längs ryggraden. Jag köpte den blint. Väl hemma slog jag på den och började lyssna. Inte alls tokigt. Inte tokigt alls. Bra ljud, stämningsfulla riff, bra sång. När jag kom till låt nio, ”Exu”, gick verkligheten av. Ur högtalarna ljöd pumpande trummor och porrstön som stegrades och stegrades tills låten bokstavligen nådde klimax. Mina ögonbryn ömmade. Mitt livs första och hittills enda sanndröm handlade således om Ancient.
För att lugna mina nerver tog jag fram bookleten. Omslaget, blixtar och dunder, ganska snyggt faktiskt. Logon var lite märkligt formad, men överlag var det bra studs. Baksidan av skivan bestod av en låtlista och en målad borg på ett berg. Lite fantasydoftande sådär. Jag öppnade upp texthäftet och började skumma igenom texterna. Introt hette ”Ponderous moonlightning”. Jag vet än idag inte vad ”ponderous” eller ”moonlightning” egentligen betyder. Något jag däremot förstod var att detta var ett konceptalbum. Texterna handlade om Kain, den första vampyren och hans äventyr. Rätt käckt. Dessvärre blev jag lite putt att historien tog slut så snabbt. Redan låt fem handlade nämligen om något helt annat, Dantes inferno. Lätt konfunderad bläddrade jag vidare och möttes av bandfotona. Först ut var Aphazel. Han hade snedbena, lurvigt hår, såg barsk ut och var uppenbarligen inne på en toalett. Badrumskaklet bakom honom avslöjade allt. Ingen corpse paint. Besvikelsen var stark. Näst på tur var en tjej vid namn Kimberly. Hennes bild var märklig på sätt att den var kapad i mitten. Ville hon inte visa magen i profil? Även här daltades det med liksminket. Tredje figuren till rakning var Kjetil. Pandasmink och huvtröja. Ingen succé. Sist ut hittade jag Lord Kaiaphas. Ingen corpse paint här heller, men en huva och ett par rejäla löständer av vampyrsnitt. Jag tyckte att han var lite lik Al Bundy på det här fotot.
Jag bläddrade vidare och hittade fler texter. ”Cry of Mariamne”, en instrumental bit. ”Prophecy of Gehenna” verkade handla om vampyrer igen då jag kände igen ordet ”Antediluvian” från rollspelet Vampire. ”Song of Kaiaphas” bröt av vampyrtrenden då den berörde medlemmen Kaiaphas förträfflighet. Här fick man läsa om när den febrige vokalisten gav minotaurer på nöten, hade sex med Proserpine och jagade enhörningar. Jag blev mycket förvirrad. Kom ihåg att jag var femton år när denna platta kom i min ägo. Näst på tur, ”Exu”, knullåten jag drömt om. Än idag hoppar jag alltid över den. ”The pagan cycle”, här namedroppades det mest gamla gudar. Sist läste jag texten till ”Homage to Pan”. Kinderna blossade röda när mina ögon mötte strofer såsom ”Thou make all wood-nymphs run with fright, with thine phallus awe-inspiring” och ”I am one of thousands in thy flock, be my shepard, guide my cock”. Texterna var primärt skrivna av Lord Kaiaphas. Vilken knullgubbe.
Innan det var dags att vända blad hittade jag något som fick mig att baxna.
The Cainian chronicle is based on The book of Nod by Sam Chupp and Andrew Greenberg. (White Wolf Publishing)
The book of Nod kände jag till. Det var ett rollspelstillbehör till rollspelet Vampire som var galet populärt vid denna tidpunkt. Detta kändes inte helt rätt. Jag var aldrig någon fantast av det spelet. Polarna var som tokiga i det, men jag ansåg att reglerna var undermåliga och att man var tvungen att läsa spaltkilometrar med bakgrundshistoria för att få ett hum om spelvärlden. Fanns det ett spel som var skapat för att mjölka spelarna på pengar var det Vampire. Lustigt nog blev vampyrerna i Cradle Of Filth minst lika duktiga på att mjölka sin lyssnarkrets på pengar. Jösses vad mycket slarv de har släppt.
Sista sidan bestod av tacklistor och allmän information om vilka som spelat vilka instrument och vem som producerat härligheten. Det vanliga köret. Lord Kaiaphas tackade Hellehammer. Undrar vem det är?
”The Cainian chronicle” är en märklig platta. Jag ska försöka reda ut varför. För det första är skivan unik på så sätt att det var den första norska black metal-skivan som släpptes av ett stort bolag, Metal Blade. Är jag inte helt ute och snurrar var Ancient dessutom det första svartmetallakten som den etiketten kontrakterade. PÅ SEX JÄVLA SKIVOR! Visst, black metal hade exploderat och jag förstår att de ekonomiansvariga på Metal Blade gnuggade händerna, men Ancient? ”Svartalvheim” och ”Trolltaar” var ju charmiga men vi kan ju alla enas om att Ancient inte är Emperor. I promobladet till ”The Cainian chronicle” skrev förresten Metal Blade i stora bokstäver ”WATCH OUT, EMPEROR!”. Något som många recensenter skrattade i mjugg åt. Saken blev inte bättre att Dan Swanö, som producerade skivan, gick ut i media och hävdade att den var helt fantastisk och en av de mest varierade black metal-skivor han haft att göra med.
Sedan har vi själva sättningen i bandet. Grimm var som sagt uträknad så Aphazel raggade upp Lord Kaiaphas, en brasilianare bosatt i Amerika som varit med och startat upp Grand Belials Key. Då under namnet Lord Vlad Luciferian. Kaiaphas var en aktiv brevskrivare under GBK-tiden så jag antar att han och Aphazel klickade så hårt att Aphazel flyttade från Norge till USA. I samma veva fick Aphazel kontakt med Kimberly Goss, även hon amerikan, men hon flyttade till Norge runt samma tidpunkt. Sist ut har vi enigmat Kjetil som trummar på ungefär hälften av låtarna på skivan. Han var norrman och försvann mystiskt då ”han skulle göra militärtjänstgöringen”. Finns han i verkligheten? Varför spelar inte Lord Kaiaphas trummor på alla låtar? ”Trolltaar” släpptes i november 1995 och ”The Cainian chronicle” spelades in i januari 1996. Med en helt ny internationell sättning och ett helt annat stuk på både musiken och lyriken. Visst, man känner igen Aphazels patenterade oriff, men utvecklingen var enorm. Vad hände egentligen här? Jag kräver en tydlig tidslinje! Aphazel, jag åkallar dig, ge mig en tidslinje på allt det här innan jag förlorar förståndet!
APHAZEL!
APHAZEL!
AAAAAPHAZEL!!!
Nithjämen måste uppenbarligen blockera hörselgångarna för jag får inga svar hur högt jag än skriker.
”The Cainian chronicle” möttes rent generellt av god kritik från musikpressen. De flesta var dock lite fundersamma hur det kom sig att Metal Blade valde att plocka upp just Ancient. Det fanns ju ett par andra band att välja på liksom. Den måste även ha sålt riktigt bra. Det var reklam överallt och även om videon var festlig så gjorde den att jag köpte plattan. Jag kan inte ha varit ensam. Eller? Därför är det en smula märkligt att Kimberly snackade så groteskt mycket skit om Ancient. Visst, hon fick möjlighet att spela synt en sväng med Dimmu Borgir live efter att Stian fick kicken, men hon blev inte långvarig där.” I used to play in this small shitty band”, vräkte hon ur sig i en Dimmu Borgir-intervju. Jojo. Metal Blade. Small shitty band. MTV. 1996. Jojo. Hon ojade sig även över videon och under en resa till Wacken krävde hon att den skulle stängas av när den visades i bussen. Mesigt. Till Ancients försvar måste jag säga att varken Dimmu Borgir eller Sinergy lyckades speciellt mycket bättre med sina respektive videos och då hade de en budget som var milsvida större än den Ancient fick för att göra ”Lilith´s embrace”. Dessutom släpptes de låååångt efteråt och man kan tycka att med ålder kommer visdom. Fan nu sitter jag och surnar till riktigt rejält känner jag.
Det är tjugo år sedan ”The Cainian chronicle” släpptes. Två jävla decennier. Jag anser att det fortfarande är en ny skiva. Strax efter att den släpptes plockade jag upp ”Svartalvheim” och ”Trolltaar” och insåg raskt att de var mer lämpade för mig. Däremot har den snurrat många gånger i min CD-spelare genom åren och den har sin charm. Förtjänar den allt spott och spe? Verkligen inte. När Youtube kom in i bilden och massa osnutna ungdomar utan känsla för kultur fick sätta tänderna i videon solkades Ancients redan kantstötta rykte ned ännu mer och jag är övertygad om att det är extremt många millennieskiftessvin och annat löst pack som dömt ut plattan och bandet på förhand. Men Sabaton! Då duger det! Nä, nu måste jag ta en paus. Mitt bottenlösa förakt för människorasen börjar göra att jag ser rött. Dessutom sitter jag här och försvarar Ancient!
Sådärja. Nu är jag tillbaka. Tog ett varv runt kvarteret. Det är fan oktober och det var så i in i helvete med sol så nu är jag ännu argare än jag var tidigare.
Vart fan var jag?
”The Cainian chronicle”. Hur står den sig musikaliskt anno 2016? Bra. Ljudet håller än. Låtmaterialet likaså, även om det är låtarna i själva konceptdelen som är överlägset bäst. Den tappar orken i slutet och det där FÖRBANNADE jävla ofoget att lägga på ett störljud i en halv evighet bara för att skivan skulle bli sextiosex minuter och sex sekunder lång driver en till vansinne. Dan Swanö, vi möts igen. På vissa stereoapparater visar det även sextiosex minuter och SJU sekunder så hela grejen med ett tinnituspip för att fylla ut tiden blir än mer katastrofal.
Det finns så mycket mer jag vill säga om den här skivan men då blir vi aldrig klara. Särskilt med tanken på vad som kom EFTER ”The Cainian chronicle”. Det är där det verkliga mörkret tar vid. Nä, jag låter fan Heidenhammer ta över här med sina åsikter om denna platta.
Hej. Heidenhammer här. Den här skivan har jag två exemplar av. Inte för att jag tycker den är fantastisk, utan för att det första exemplaret ruttnade sönder. Alltså, på riktigt. Jag hade aldrig sett fenomenet förut, men om man tittar på den blanka sidan av skivan så ser det ut som om den tryckta delen liksom sipprat igenom. Svårt att förklara, men ni får ta mig på mitt ord.
Så jag köpte ett nytt exemplar. Och döm om min förvåning när jag ser att samma sak hänt även med den kopian. Då valde jag att ge upp. Såhär i efterhand känns det nästan lite kusligt talande.
För i och med den här skivan gav jag inte bara upp idén att hitta ett spelbart exemplar av albumet ifråga, utan på Ancient som helhet. Jag tror väl knappast att jag behöver poängtera varför ytterligare en gång, men jag gör det i alla fall. Självklart berodde det på videon till ‘Lillith’s Embrace’.
Såhär tjugo år efteråt är det kanske svårt att föreställa sig hur man egentligen kände sig när den började surra på MTV och, nästan i ensamt majestät, fick representera black metal offentligt. Visst, Immortals ‘Blashyrkh’ fanns där också, men av någon anledning liksom accepterade man den … hur fånig den än var. Kanske för att den var så simpel. De övriga norska bidragen – videoklippen till Burzums ‘Dunkelheit’ och Emperors ‘Loss and Curse of Reverence’ – var i sammanhanget ‘Citizen Kane’ i jämförelse.
Men när man såg ‘Lilith’s Embrace’ var det på något vis som om loppet kändes kört. Om folk fick se det här, skulle bubblan spricka på riktigt. På den tiden var black metal fortfarande relativt alternativt och okänt. Taget på allvar. Det skulle det inte bli länge till.
Nu är man så van vid klåparvideor och lågbudgethistorier att de flesta har svårt att se varför ‘Lilith’s Embrace’ framstod som ett sådant nederlag för inte bara Ancient, utan för den kollektiva svartmetallscenen i gemen. Ni får bara återigen tro mig på mina ord – på den tiden var man fortfarande ung, naiv och oskuldsfull.
Men, om man nu bortser från besynnerliga cineastiska gestaltningar av Kain och hans kamrater och riktar uppmärksamheten på själva skivan – vad hittar man då? Givetvis finns det mycket mer att säga, men det berör snarare medlemmarna och deras besynnerliga förehavanden och uttalanden i intervjuer. Lagom till dess att den här månaden går mot sitt slut, kommer vi att bjuda på ett par kollage av såväl fantastisk medieträning som spektakulära yttranden av deras skivbolag. Fram till dess fokuserar vi på musiken.
Det första jag fick reda på om ”the Cainian Chronicle” var genom samma publikation som hade höjt debuten ”Svartalvheim” till skyarna, mest sannolikt för att det var Ancients skivbolag som stod bakom även den. Franska Peardrop. De verkade lite bittra över att ha förlorat det här bandet, som istället plockats upp av Metal Blade. Likväl valde tidningen att recensera skivan och konstaterade mest att den musikaliskt sett inte hade mycket att göra med deras första alster, utan snarare lät ganska slätstruken. En OK representant för hur black metal lät vid tillfället, varken mer eller mindre.
Och för en gångs skull slog de huvudet på spiken. Skivan är nämligen också i mitt tycke egentligen bara ganska tråkig. Visst känns Aphazels karaktäristiska oriff igen på sina ställen, men utan originaltrummisen Grimm och hans nästintill patenterade otajthet är det inte samma sak. Sannolikt drevs nog alla medverkande på de produktionerna till vanvett och Grimm till sjukhus efter kritisk mjölksyrenivå på grund av överansträngning, men även om priset var högt var det nog ändå värt det. Visst, det lät inte riktigt klokt. Visst, virveln försvann mystiskt samtidigt som hi-haten hördes desto mer under ”grindpartierna”. Men ändå … svängde det. Här har det desperata trumspelet ersatts av ett trist, stelbent och extremt förutsägbart bankande. När jag tänker efter … ja, nästan om Tomas Asklund äntrat trumpallen. Kan det vara så att vi är en smutsig historia på spåren? Om black metal någonsin haft ett eget Spinal Tap, är det utan tvekan Ancient. Om inget annat, märks det på de olika trumspelarnas mystiska öden och frånfall.
Sedan må Kaiaphas vara en objektivt sett bättre sångare, men jag gillade sången på de två första betydligt bättre. Att de två första skivorna heller inte delade med sig av lyriken bidrog till lite mer mystik över det hela. Särskilt när man blev varse att texterna på ”the Cainian Chronicle” (som för övrigt var tänkt att heta ”Ponderous Moonlightning”, efter introt på skivan) var baserade på ett vampyrrollspel. När detta stod klart för mig dog något inombords.
För att sammanfatta mycket av ljudupplevelsen låter det här i mångt och mycket som ett helt annat band. I grund och botten är det ju också så det förhåller sig, då den ende kvarvarande medlemmen är just Aphazel. Samtidigt vet vi ju, att det inte är vem som helst.
Efter att vår Ancientmånad är slut, kommer vi att publicera en efterfrågad ordlista för de som känner sig mindre bekanta med delar av vårt vokabulär. Egentligen borde vi kanske spara definitionen av termen ”oriff” tills dess, men det är så svårt att låta bli när man lyssnar på just Ancient. Ibland säger ett oriff mer än tusen ord, och jag är den förste att erkänna att beskrivningen av ett sådant inte är lätt att delge. På något sätt är upplevelsen av ett riktigt Aphazeloriff mer av en förnimmelse än något annat. Grovt sett, kan vi konstatera att det rör sig om ett gäng ackords- och tonföljder som nästan hänger samman, men ändå hamnar så fel som tänkas kan. Som om någon lärt sig fyra av fem toner i rätt följd, men inte kan förmå sig att knyta ihop säcken med den sista och således avgörande delen. I ren nihilism anser sig musikanten stå över sådana petitesser och skapar i och med det hela egna riff. Oriff.
I och med den här genomgången har jag åter igen lyssnat igenom skivan från pärm till pärm. Dessvärre kvarstår intrycken. Det är betydligt tråkigare än skivorna dessförinnan. Å andra sidan, kan man inte riktigt hacka på resultatet. Det är ändå Ancient vi snackar om. Vårt band.
Posted in Ancientmånaden on 24 september, 2016 by hatpastorn
Hej. Hatpastorn här. Här kommer en repris från september 2011 där Heidenhammer agerade Djävulens advokat gällande tidiga Ancient.
Mycket nöje.
Den åtalade: ANCIENT.
Åtalspunkt: ”Trolltaar”.
Djävulens advokat: Heidenhammer.
Att offentligt gå ut och säga att man gillar Ancient är som att göra en hammer smashed Facebook-uppdatering och säga att man precis provat på koprofagi. Man riskerar att diminuera kompiskretsen, för att uttrycka det milt. Men det kan inte hjälpas. Sanningen måste fram.
Ancient kan faktiskt vara ett av världens märkligaste band. Alla vet vid det här laget att gränsen mellan att vara okänd och ökänd kan vara hårfin, och i Ancients fall passerades det Khyberpasset genom att spela in en video till deras hitlåt ”Lillith’s embrace”, tagen från deras tredje släpp ”The Cainian chronicle”. Utan att gå vidare in i det träsket, ska vi istället söka oss tillbaka i tiden dessförinnan.
Först och främst: vilka var egentligen Ancient? Min första kontakt med gruppen kom i och med det franska fanzinet Peardrop under sommaren 1995, utgivet av Listenable Records. Ancient hade ett stort och fint uppslag, med frontmannen Aphazel ståendes med en min som avslöjat att han bajsat på sig. Iförd häxhatt, dessutom. Han pratade om Darkthrone och hur ljudet på ”Transilvanian hunger” var uselt jämfört med föregångaren. Lustigt var att han gjorde detta på ett sätt som skulle antyda att han hade någon sorts kontakt med det betydligt mer kända Oslobandet. Hans egen orkester hade tydligen också deltagit på någon spelning i Sverige tillsammans med Swordmaster, Katatonia och Algol. Namedroppande kan vara en lysande taktik för snarvägar in i kändisvärlden.
I min späda ungdom var jag kanske lite väl blåögd för hur skivbolag brukar promota sina egna alster. Mycket riktigt var det Listenable som släppte Ancients debutalster ”Svartalvheim”. Denna höjdes till skyarna. Bandet verkade också vara oerhört produktivt då en ny mini-CD redan var inspelad och en andra fullängdare under produktion.
Jag minns att jag köpte debuten på den gamla guldbutiken Förlorade Favoriter i Sundsvall (där för övrigt Kraath från Setherial en gång i tiden jobbade) efter att ha hört ett smakprov på samlingsskivan ”World domination I”. Jag visste inte vad jag skulle tycka förutom att jag redan i unga år tyckte att skivan var, i brist på bättre ord, söt. Loggan innehöll en smådjävul, en kittel och en dansande tösabit. I bookleten fanns liksom allt på en och samma gång; bilder på pentagram, gummidödskallar, eldblåsande, rymden, kyrkoruiner … och en corpse paint av sällan skådat slag, Ja, den hade allt. Utom texter. Och eftersom författaren, vokalisten och trumslagaren Grimm än idag är kinkig med att dela med sig av dem kanske det var ett smart drag. Hursomhelst var det ganska behaglig musik som plastbiten bjöd på. Det var knappast originellt för den tiden. Det gick inte särskilt snabbt. Det fanns däremot gott om ologiska partier och ett intro som jag inte på flera år förstod vad det skulle illustrera – vargar – då det på fullt allvar lät som ett par utvecklingsstörda som bara vrålade ut ångesten inför den indragna filen på dagcentret. Svårglömd var också den över nio minuter långa låten ”Paa evig vandring”. Den kändes verkligen som en evig vandring. Lustigast var nog att vi i Församlingen länge misstänkte att trummisens insatser var så katastrofala att de helt sonika återanvände det trumspår han lyckats sätta flera gånger om.
Likväl var den ändå en skiva till kaffet som småknaprades på fler än en gång.
Till mörkrets hjärta då, och själva åtalspunkten. ”Trolltaar” är en jävla guldplatta. Tre låtar av den absolut sötaste black metal som spelas kan, komplett med så otighta truminsatser att Abyssos tidiga hamrande upplevs som en ofelbar metronom i jämförelse. På något sätt lyckas denna uppföljare med konststycket att vara ännu otightare än debuten. Kanske beror det på att det första verket tog sex månader att spela in … men det låter jag vara osagt. I ”grindpartierna” har tydligen nivån på hi-haten höjts för att fullkomligt dränka de attacker Grimm på rent hat ansträngt sig till det yttersta för att sätta. Kaggemattorna är redan legendariska. Om ni någonsin undrat hur gikt faktiskt låter, är skivan högintressant.
Omslaget är fult som stryk. Ett träsnitt av en sur gammal gubbe med jättestor näsa. Uttrycket ”grumpy old fart” får här nya dimensioner. Gissningsvis har det åter gått åt helvete för Norge i EM-kvalet, och TV-tittaren på omslaget håller på att äta upp sitt eget skägg i ren förtvivlan.
Texterna lyser ännu en gång med sin frånvaro, men det gör ingenting. Jag hör inte ett ord av vad som väses fram, men jag håller med om allt.
Jag älskar det här! Melodierna sitter som en smäck, riffen är dumma och arrangemangen desperata. Bättre kan det fan inte bli. På något sätt, och mot alla odds, har duon lyckats skapa magi av vad som borde vara obrukbart grundmaterial, inklusive de gitarrsolon som då och då glimmar till. Till och med outrot och det lätt fisnödiga blåsinstrumentsspelet håller stämningen vid liv.
Och det är liksom det som avgör saken. Stämningen på den här plattan överglänser allt. Jag har ingen aning om hur det gick till, men låtarna har en atmosfär få band i den här genren – antar att det får räknas till så kallad melodisk black metal – varit och nosat på.
Vad hände sen? Gud vet. Grimm sade tack och hej, tog sina trummor, texter och vokala insatser med sig. Aphazel hittade ett helt nytt band, ändrade drastiskt inriktning och ersatte Grimms förmodade lyriska mästerverk med att knåpa ihop ett album baserat på rollspelet ”Vampire”.
Posted in Ancientmånaden on 21 september, 2016 by hatpastorn
I likhet med ”Svartalvheim” har Heidenhammer även skrivit om denna lilla juvel. Här kommer således min syn på saken innan jag släpper lös den galningen.
Efter de relativa framgångarna med ”Svartalvheim” var våra tappra krigare Aphazel och Grimm redo att återigen spela in nytt material. Denna gång en trelåtars mini-CD. Året var 1995, månaden var april. Det var dags att lämna Hindu Lyd bakom sig och testa nya studiofaciliteter. Det blev Warlust Studios, producentens namn: Michael Omlid. En filur som inte spelat in svartmetall varken före eller efter denna giv och jag kan sätta en femhundring på att studions namn garanterat var något annat. Typ som när Setherial döpte om Ballerina Studios till Hellsound Studios på ”Lords of the nightrealm”.
Det var inte bara studion som var ny utan det blev även ett skivbolagsbyte. Ut med Listenable Records och in med anrika Damnation Records. En etikett som släppt allsköns godbitar genom åren, bland annat Trolls ”Drep de kristne”, Einherjers ”Leve vikingången” och Razor Of Occams ”Diabologue”. Den sistnämnda har en titel jag alltid har hatat. Ancients mini-CD döptes till ”Trolltaar” och släpptes runt november samma år.
Innan vi går vidare. ”Trolltaar”. En lurig titel. Alla vet att när norrbaggarna börjar fippla med två ”A” på raken ska det uttalas ”Å”. INGEN jag känner säger ”Trolltår”. Det blir bara för dumt så vi säger ”Trolltaaaaar” med några extra vokaler bara för att markera. Hur gör ni andra? Säger ni ”Trolltår” eller ”Trolltaaaaar”?
Omslaget då? Ja, första gången jag beskådade detta konstverk skrattade jag högt och länge. Ett randigt blyertstroll i vassen liksom. Lägg därtill typsnittet på skivtiteln som bara osar misslyckad autografkråka. Genom åren har jag emellertid lärt mig att uppskatta eländet. Det är som härligt fulsnyggt. Det ska bara se ut så där.
Produktionen på skivan är hyfsad. Den är lite stökigare och murrigare än ”Svartalvheim” och låtmaterialet är mer atmosfäriskt och melankoliskt. Hur var det med instrumenthanteringen då? Jo tack. Detta var Grimms sista släpp med Ancient och ingen kan väl påstå att han slutade på topp. Tempot skenar och kaggarna … ja, de här kaggemattorna lämnar en hel del att önska. Han sjunger dock bra och Aphazel sköter strängar och syntar med bravur. Med sig på resan hade de även två gästmusiker. Lise Kari H. Stalheim på stämningsfullt kvinnognol och Knut Arne Kringstad på eufonium. Vad fan är då ett eufonium, kanske ni undrar? Vi kollar vad Wikipedia säger:
Eufonium är ett bleckblåsinstrument. Det är tenormedlemmen i tubafamiljen. Liksom bastuban har eufoniet en borrning som ökar konstant i storlek från ventildelen till klockstycket, så kallad konisk borrning, till skillnad från cylindriskt borrade instrument som bibehåller en konstant diameter på röret under en större del av instrumentets totala längd. Därför har eufoniet en rundare klang än trombonen trots att de spelar i samma tonregister. Förhållandet i fråga är analogt med det mellan kornett och trumpet.
Någon sorts form av lallartrumpet med andra ord. Det låter iallafall rätt hejigt. Synd bara att Knut Arne inte är någon vidare virtuos. Jag hade kunnat göra det bättre.
Mini-CDn består som sagt av tre bitar,. ”Trolltaar”, ”Nattens skjønnhet” och ”Fjellets hemmelighet”. Texterna är lika hemliga som det där fjällets dito för jag har då aldrig hittat dem någonstans. De två förstnämnda är reguljära svartmetalldängor medan den avslutande låten är en mer esoterisk historia beståendes av syntar och märklig sång. Alla tre gillar jag skarpt. Mycket på grund av nostalgiska skäl, både ”Trolltaar” och ”Svartalvheim” gick varma på 90-talet.
Hur står sig då ”Trolltaar” 2016? Bra, måste jag säga. Den har en charm och en atmosfär jag gärna återkommer till med jämna mellanrum. Att trummorna är respektlösa gentemot tjafs såsom takt och tempo ser jag inga större problem med. Hellre en livstid med Grimms dubbla kaggar än en långhelg med Meshuggah.
En demo, en EP, en fullängdare och en mini-CD på typ två år. Ancient smidde medan järnet var varmt. Säger man så? Smidde? Smed? Smedje? Giftsumak? Ja, inte fan vet jag. Produktiva var de iallafall.
Detta avslutar Ancients första era. Den bra eran. Nästa gång vi hörs kommer jag inte vara lika nöjd. Först ska ni dock få stifta bekantskap med Heidenhammers åsikter om ”Svartalvheim” och ”Trolltaar”. Det inlägget kommer på fredag. Han är inte lika diplomatisk i sina ordval..
Hatpastorns likpredikan 