Hatpastorns likpredikan

Håll i er nu. Vi har tidigare kört några vändor ”Från A till Ö” där band avhandlats i bokstavsordning. Nu ger vi oss ut på en djävulsk seglats och kör länder i bokstavsordning. Kommer vi att hitta skatter eller kommer guldet bli till sand? Man kan även se detta inlägg som den alternativa och betydligt mer inkluderande, melodifestivalen.

Angola, Horde of Silence, ”Carnivorous Wound”

HP: Ja, det är ju som … lite Blasphemydoftande, fast mer US-dödsigt typ Incantation. Klart över förväntan, men sångaren hade ju kunnat hålla käften oftare. Han kan omöjligen ha såhär mycket vettigt att säga. Nu blev det visst lite melodöds av det hela … inte så välstämt.

HH: Nä, men det har stämning. Vettefan om jag skulle kalla det direkt bra, men det lät inte som så mycket annat. Någon sorts originalitet vill jag ändå framhäva.

HP: De var ju originella på det viset att de stjäl riff från en massa olika genrer utom den de utger sig för att spela, det vill säga black metal. Jag gillade deras gamla namn Mental Grave bättre. Tydligen hade basisten ett annat band vid namn Before Crush också. Den som kan förklara de här arrangemangen för mig … pust! Om Master’s Hammer hade vuxit upp i Angola och överdoserat på Blasphemy är man någonstans i närheten av hur det här låter.

HH: Hade det här varit på en gammal obskyr samlingskassett med det bästa från Angolas scen hade jag varit såld. Men stort plus för mjölksyreattacken här i de sista sekunderna.

HP: 2 av 10

HH: 4 av 10

Belize, Hanal Pixan ”Máasewal”

HP: Det här var mig ett bandfoto som hette duga. Håller den här frontmannen i lustig hatt i en magic eight ball? Tänk er Skeletor med gotiska ögonbryn, vit cowboyhatt och en magic eight ball. Tänk att inte ens ett såpass undanskymt land som Belize slapp undan photoshopinfernot. Men för i helvete … här förväntar man sig det mest exotiska helvetesrenset, och så är det ett centralamerikanskt Truth Denier.

HH: Alltså, vad i helvete … LYSSNA på den här refrängen. Jag trodde först jag hörde fel, men skriken har alltså accentueras med en visselpipa som ska föreställa någon slags etnoflöjt.

HP: Någons lågbegåvade systerson har blockflöjtsövningar samtidigt i replokalen. Som en blandning mellan Peruanska Kranium och Sepultura, men utan en tillstymmelse till kvalitet. Belize navidad.

HH: Jag är faktiskt bortom ord. Det här gjorde mig i alla fall på gott humör. Jag vet varken ut eller in längre … idag är man ju så glad över att ens ramla över något som inte låter som något annat, så jag vågar inte säga vad jag tycker ännu. Mer esoteriskt än Shaarimoth i alla fall.

HP: 1 av 10

HH: 2, eller 8, av 10. Beroende på humör.

Cambodia, Sliten6ix, ”Lesser than none”

HH: Maniac har tydligen en kambodjansk syssling som harvar i ett band som påstår sig blanda black metal och hardcore. Skulle också kunna heta The Artists Formerly Known as Sliten6ix, då deras logga verkar bestå av en slags symbol. Idiotiskt namn, för övrigt.

HP: Uff, varför skall det låta så standard? Det här är ju liksom kambodjanska Withershin. Kompetent, men … ja, det är ju vad det är. Det sticker inte ut alls, men det är ju inte dåligt heller. Första låten dock som inte gör mig genuint upprörd.

HH: Jag vill påstå att det här och var glimmar till lite i riffandet. Tajt som attan och de behärskar ju vad de håller på med. Kanske är jag på extra gott humör efter vår tripp till Belize, men jag avfärdar det inte.

HP: 5 av 10

HH: 6 av 10

Dominikanska Republiken, Innsmouth, ”Cult of Hate”

HP: OK, vi har att välja mellan Danmark och Dominikanska Republiken. Jag sätter inte min fot i Danmark, så det blir Mellanamerika igen. Och vänta nu … vi har alltså Innsmouth, från Santo Domingo i Dominikanska Republiken, med Jormungand på trummor, vars riktiga namn är Omar. Multikulturalismen inom black metal är oöverträffad. Läkare utan gränser? Pyttsan.

HH: Här får verkligen alla vara med. Det här ser ut att vara en rå historia. Bandet har tydligen splittrats, men deras verk är odödligt.

HP: 10 av 10! Det här föll mig verkligen i smaken. Namnet, attityden, ljudet, bandfotot … ingen revolution, men riktigt jävla hyfsad black metal. Med mycket ride.

HH: Och med en viss sånginspiration från Darkthrones ”Under A Funeral Moon”. Det HÄR är ju den bästa Darkthroneskivan på år och dag. Tänk att så mycket intolerant trumspel kan existera i en sådan inkluderande genre. EPn heter för övrigt ”Dreaming In The Cursed Forest”. Nu har jag aldrig besökt Hispanolaön, men hur är egentligen vegetationen där? Tål att undersökas närmare.

HP: Den lär ju vara … lummig. Perfekt längd på låten, dessutom.

HP: 8 av 10

HH: 7 av 10

Etiopien, Nishaiar, ”Universum”

HH: Det här har jag HÖGA förhoppningar på.

HP: Alltså, atmosfärisk black metal/postrock från Etiopien med kvinnliga medlemmar, i form av Explorer of the Abyss på bas och Arcturian Night på trummor. Kan allt det här stämma? Skit samma, det här är Etiopien för mig. Jag är för övrigt otroligt svag för den här typen av svartmetall.

HH: Det här lät häpnadsväckande kompetent. Och ganska udda, även om det inte är direkt nyskapande. Lika mycket The Ocean som Alcest, typ. Och med mellanljuden från Limbonic Arts ”Moon In The Scorpio”.

HP: Påminner om Violet Cold från Azerbajdzjan, blandat med spacedungeonsynt. Jag tänder på alla cylindrar. Kanske dags att söka kärleken i Etiopien? Låter stundtals som ett snällare och mer ombonat Darkspace.

HH: Vilka jävla referenser man sitter på. Det här var ju för fan SVINBRA! Perfekt slafs på virveln. En utsökt komposition av tafflighet och perfektion på samma gång. Med grovt distad bas och … jag vet inte allt. SOLD!

HP: Min första 9 av 10.

HH: Är beredd att hålla med. Lite fundersam över hur det står sig i längden, men for now …

Färöarna, Hatursvart, ”Hatursvart”

HP: Det här var en jävligt tragisk historia. Tydligen en snubbe som tog sitt liv 2012, efter att ha fått utstå en hel del, på grund av bisarr lagstiftning gällande legal diskriminering av homosexuella. De första tonerna indikerar stordåd.

HH: Instämmer. Det här skulle ju på sätt och vis kunna vara filmen ”Metalhead” fast på riktigt. Tyvärr är i mina öron musiken väl intetsägande, även om det finns ett par hyfsade riff i bakgrunden … jag brukar gilla högt mixad sång, men här var det inte till fördel. Och rensången … hmm.

HP: Tycker det här var ganska bra. Rensången funkade bättre än kraxandet. Vad är det som händer här i mitten? Här började hjulen wobbla rejält. Det hade kunnat vara ett rensigt, färöiskt Urfaust om de vokala delarna hade hanterats en aning bättre.

HH: Det skulle kunna vara en liten gömd juvel, om den visar sig växa med tiden. Men det var inte så pass engagerande att jag på rak arm ser mig återkomma i första taget.

HP: Bandnamnet och levnadsödet gör det till en 8 av 10.

HH: Jag går lite försiktigare fram. 6 av 10.

Guernsey (England), Darker Shores, ”Into The Storm Of Battle”

HH: Egentligen var det väl ursprungligen tänkt att vi bara skulle besöka självständiga stater, men eftersom Färöarna inte heller är en erkänd stat, får det väl gå an … hade dock aldrig hört talas om Guernsey tidigare.

HP: Ja, de hade ju kunnat skippa det där förbannade Trollhättanriffandet. Trummisen slår hårt på virveln, så det är väl en extrapoäng, men gud i himlen vad mediokert det här är. Varför måste allt låta såhär?

HH: Äkta Trollhättantthrash från en engelsk ö utanför Gibraltar. Det här är ju en mellanlåt på en mellansamlingsskiva såld för mellanpris på mellandagsrean. Den har hittills hållit på i tre minuter, men det känns som trettio. Nej, vi gör såhär: vi drar vidare till Guyana istället, och hittar bandet …

Guyana, Et To Brutus (tidigare Brutus), ”Insanity”

HH: Okej. Kolla in omslaget till skivan ”Poisoned”. Det här bandet har inte bara en video på Youtube, utan har också gjort en cover på Iron Maidens ”Powerslave”.

HP: (Sjönk ihop i ren utmattning)

HH: …

HP: STOPPA PRESSARNA! Uttrycket ”I’ve struck gold” … jag tror jag uppnådde nirvana i och med den här videon. Det här kan inte beskrivas i ord. Hela videon, och jag menar HELA, måste upplevas.

HH: Då är det dags för deras cover på ”Powerslave” … jaha, den kan visst låta såhär också.

HP: Det finns något enormt fnissigt i att både Ancient och Ancient Wisdom gjort varsin cover på ”Powerslave”. Dessvärre blev de båda brädade av titanerna i guyanesiska Brutus.

HH: Jag har fortfarande inte hämtat mig från den förra videon. Där samlades stekta ägg, julgransbelysning, effekter från Talk Of The Towns ”Free Like An Eagle”-video, insekter, explosioner och falsettsång. Jag tror det är bäst vi bara går vidare.

HP: 10 av 10. Jag är mållös och numera ett riktigt jävla Brutehead.

HH: Siffror räcker inte till.

Honduras, Wintersad, ”Winter Sad”

HH: Vintersorg har konkurrens från Honduranska Wintersad. Självklart finns det ett DSBM-band från Honduras med det här namnet. Som också slåss om utrymmet i landet med det andra DSBM-bandet Meaning Of Life.

HP: Ja, det här är alltså musiken från Minecraft med en del distade gitarrer. Det är ju en viss skillnad på DSBM och DCBM, det vill säga DagCenter Black Metal.

HH: Fy fan vad jag HATAR den här genren. Hur i helvete kan du vara så generös mot de här banden?

HP: Ja, alltså … det är nästan en hel stilstudie. Kloner på kloner på kloner … klonerna anfaller. Jag är svag för sådana här syntsjok. Wintersad, förresten … hur är vintrarna på Honduras? Jag höjer mitt betyg från en initial 4 till 5.

HH: Nu börjar kortisolkrypningarna från genomlyssningen av Thy Symphony komma tillbaka, och det med besked. Den här låten håller på i elva minuter.

HP: Självklart gör den det. Jag blir så sugen på att spela Minecraft … dataspelens svar på ”Hvis Lyset Tar Oss”.

HP: 5 av 10.

HH: 0 av 10.

Indien, DarkCrucifix, ”When Darkness Descends”

HH: För att vara ett land med över en miljard människor har de försvinnande få band, bara 202 stycken.

HP: Ja, sådan här musik gillar ju du mer än vad jag gör.

HH: Hårdrocksriff med kraxsång? Som Brimstone?

HP: Ja, det här är indiska Brimstone. Är det konstigt att man längtar tillbaka till Wintersad? Jag sa ju att vi skulle lyssnat på indiska DSBM-bandet Winterred istället. De har ju åtminstone gjort en split med Deep-Pression. Trummorna … alla trummisar som har en Zildijantröja på sig på bandfotot, men som inte är sponsrade av Zildijan, spelar så här. De kan fara åt helvete. Mitt kortisol är nu i explosionsartad nivå. Vi är för fan i INDIEN. Världens kanske råaste mytologi och med över en miljard människor, men ändå låter det som ett fritidsgårdsband från Eslöv. Nu kokar det!

HH: Deep-Pression som vi känner sedan gammalt. Jag känner mig gammal när vi lyssnar på det här. Plus för Onkel Kånkel-ljudet på gitarrerna, dock.

HP: 1 av 10.

HH: 2 av 10.

J som i Jordanien

… Åh, det fanns så mycket gott att välja på här. DSBM-banden står som spön i backen. Blir det Forgive Me, eller DeathDiaries? Eller det melodiska dödsbandet Eternal Insomnia?

Det blev Forgive Me. Låten? ”My Wrecked Branch”

HP: Vi är på bekant DSBM-territorium. Lite akustiskt, lite syntar … och där kom visst kacklandet igång.

HH: Gud i himlen …

HP: SÅ dåligt är det faktiskt inte ännu. Nytänkandet är lika med noll, såklart.

HH: Men hur kommer det sig att alla de här banden låter EXAKT likadant? Alltså, inte bildligt talat, utan bokstavligt? Det enda bandet som inte låter såhär är väl Shining, och de skapade ju hela genren? Jaja, det är väl som med Venom och black metal …

HP: Det är en bra fråga. Det här är direkt hämtat från Forgotten Tomb och Nocturnal Depression.

HH: Och vilken dynamisk duo. Jag har INGET att säga om det här.

HP: Äh, en 5 av 10 är det väl värt. Det är … hyfsat , liksom.

HP: 5 av 10

HH: 0 av 10

Kenya, Abscence of Light, ”Narakas” (intro) + ”Daksha”

HP: Återigen. Vi har ett kenyanskt band, med medlemmar uppväxta i Indien, som utgör en polsk death metal-klon. Kenyanska Behemoth. God Jul.

HH: Blev faktiskt riktigt besviken. Det såg ut som att det här hade kunnat vara riktigt obskyrt och ockult, men … maken till klon har jag inte hört sedan jordanska Forgive Me.

HP: Det här är kulturell appropriation, det. Kortisolnivån … jag är ute på en intern Thomas Quick-vallning.

HH: Det är Behemoth med en lite taffligare trummis. Det är det enda originella i det här.

HP: 2 av 10.

HH: 3 av 10. Bonus för haltande grindattacker.

Libyen, Rex Mortifier, ”Spiritus Male Flamma de L’infernus”

HH: Libyens enda black metal-band. Det här borde vara en rå historia, inte minst av omslaget att döma. Loggan får tio av tio. Om det här vill sig väl, kan det vara ett libyskt Morningstar.

HP: Jaha, du vägrade lyssna på de liechtensteinska stoltheterna i Pussylovers. Istället blev det … ja, vad det nu är. Jag tror för övrigt att det är lika många i War som gjort lumpen, som det är medlemmar i Pussylovers som fått ligga. Ett klent utfall.

HH: De tackar alcoholic drinks, leather, women (bitches) och Atari. De har även ritat Ataris logga på omslaget.

HP: Jag tar för givet att det här bandet har lika stor framgång hos damerna som liechtensteinska Pussylovers. Det här trumljudet låter som det på ‘Under The Sign Of Hell’. En virvel som påminner om en djävulskt irriterad granne som har ett skriande behov av att komma in i din lägenhet för att prata allvar. Nu.

HH: Jag hade hoppats på Morningstar på grund av de där extremt primitiva melodierna, men det … är det inte.

HP: Det här är en av de absolut sämsta trummisarna jag hört, och då spelar han ändå bara på virveln. Och då är jag ändå en sucker för Capricornus tidiga insatser. Ja, spela sologitarr du, din jävla loser … det är en tunn gräns mellan det här och Cryptal Darkness. Men Cryptal Darkness har ju det.

HP: 0 av 10. Den här låten har fler slut än Sagan om RIngen.

HH: 2 av 10, för att jag hoppades på Morningstar.

Mongoliet, Tortured Voice, ”I Tarried My Thought”

HH: ”Lyrical themes: Depression, Suicide, Mist, Melancholy.” Mist.

HP: Jag gissar på, eller hoppas på, en mongolisk Nocturnal Depression-klon. Det är något otroligt roligt i att vara deprimerad på ett språk man inte behärskar.

HH: Det här lät som en Bloodlinedemo. Låttiteln repeteras flera gånger, så jag antar att den faktiskt heter såhär.

HP: Åh, vilket oriff. Lite skitdålig sång på det här, så är jag såld. Den här ackordföljden återfinns i Onkel Kånkels ”Helan och Halvan”. Hmm … Burzumdoftande. A Mongolian Tribute To Burzum, full of honor and nationalism. Tänk att vi lever på en planet där det faktiskt finns en Burzumklon i Mongoliet.

HH: Det var ju det här med parallella universum. Visste du förresten att det finns en mongolisk nynazistgrupp som kallar sig Blå Mongoliet?

HP: Jo, du berättade det förut. Återigen, när man tänker sig att världen liksom inte kan bli mer efterbliven. Som att gå ned i källaren, rota fram sina gamla nummer av En Ding Ding Värld, och upptäcka att allt däri faktiskt är sant.

HH: Ja, det här var ju faktiskt verkligen skitdåligt. Tänk att band som kirgiziska Darkestrah ändå finns och är skitbra, och dessutom är originella … jag säger som Dr Panzram en gång gjorde: tänk om Djingis Khan hade kunnat skåda in åttahundra år in i framtiden och se sitt rike numera vara det mest obetydliga skitland som nu existerar.

HP: 2 av 10

HH: 2 av 10

Nepal, Cruentus, ”Asantusta Aatma”

HH: Med låttitlar som ”Beneath The Bleeding Moon” … jag är såld. Rått intro, och jag hatar intron normalt. En minut in och jag har ståpäls.

HP: Inte originellt för fem öre, men ändå chockerande bra. Hade man hört det här på nittiotalet hade man ju inte lyssnat på något annat. Cool sång. Synd bara att de skulle göra ett akustiskt break bestående av Crazy Towns ”Butterfly”.

HH: Som ett nepalesiskt Thus Defiled, fast lite mer kompetent. Klart minus för det här hjärndöda mellanspelet. De var ju på så god väg …

HP: Och så hamnar vi i Eslöv igen. Sådant här HATAR jag. Och så ett Pussyloversbrudraggarsolo på det. Fy fan vilken dikeskörning. Från 7 av 10 till 0 av 10, och fort gick det. Såhär låter det när det är demokrati i band.

HH: Ja, nu är det här plötsligt nepalesiska Miscreant. Då återstår också deras cover på ‘Hallowed Be Thy Name’ … vilken jag trycker på nu.

HP: Så surt. Och dåligt.

HH: Men ändå bättre än Ceremonial Oaths version. Och det är helt oironiskt.

HP: De i publiken verkar ju störtnöjda. Det ska man inte ta ifrån dem. Men jag tror vi lämnar Nepal för den här gången.

HP: 3 av 10. Tack vare ett charmigt liveuppträdande.

HH: 4 av 10. Hade jag haft mer tid hade jag lyssnat igenom hela skivan, för jag har en vag förhoppning någonstans …

O som i Oman

HH: Det här måste vara det råaste landet i världen, för det finns bara två band i landet och båda spelar black metal. Arabia och Belos.

HP: Vi ska nog kolla in båda russinen i den här kakan.

HH: Vi börjar med Arabia och deras hit ”The Black Pearl”, tagen från EPn med samma namn. Tydligen fått 30% av 100 på Metal Archives.

HP: Påminner som fan om något annat band … kommer dock inte på vilket.

HH: Jag gillade de här pseudosymfoniska delarna. Påminner om, av alla jävla band, December Moon. Vilka i och för sig snodde dem från Celtic Frosts ‘To Mega Therion’. Nej fan, jag gillade det här. Otajtheten gör det bara bättre. Som en blandning mellan December Moon, Eminenz och Adorned Brood.

HP: Med trummaskinen inställd på styv kuling. Även om det är otajt kan inte det här vara en riktig trummis. Jag står med ena foten i snickerboa och den andra i hyllning. Jag vet varken ut eller in.

HP: 7 av 10. Ett betyg som inte säger mycket, men ändå.

HH: 7 av 10. Det finns potential.

HH: Då tar vi det andra. Belos. ”Vid Belenos”, som Obelix hade sagt det. Folk/black från Oman.

HP: Det vattnas i munnen. Vågar man hoppas på en Finntrollcover?

HH: Jaha, Nightwish bildar band med Arcturus och flyttar till Oman.

HP: Det kan inte beskrivas bättre.

HH: Official lyrics video. Fast på arabiska. Undrar just vilket språk det är som sjungs då titeln är på engelska? Det här gjorde mig bara matt. Usch, så tråkigt.

HP: 2 av 10.

HH: 2 av 10. Tacka vet jag Arabia.

HP: Bortkastat att ingen medlem i Arabia kallar sig för Lawrence.

Panama, Atmospheric Dance, ”Cause And Effect”

HH: Gothic/black metal. Av bandbilden att döma har Corpsegrinder våfflat sitt hår, flyttat till Panama och sneglat avundsjukt på omanska Arcturustendenser.

HP: Tänk om det här är Panamas svar på Night Conquers Day? Det var det inte, men väl Panamas Elvira Madigan.

HH: Det här var inte ens roligt. Bara taffligt och tråkigt.

HP: Men det är så sjukt att man hör att det finns någon slags talang, med tanke på klaviaturdelarna. Och ändå sjunger han surare än månadsgammal keso.

HH: Omslaget var desto roligare …

HP: Och där var visst Bianca Castafiore i farten igen. Från Thy Symphony till Atmospheric Dance.

HH: Vad är egentligen en atmosfärisk dans?

HP: Det är väl som atmosfärisk grindcore, fast dans. Det konstigaste är ju att bandnamnet är stendumt, men jämfört med alla andra usla bandnamn blir det mest en axelryckning. Är inte det märkligt?

HP: 1 av 10

HH: 1 av 10

Q som i Qatar

HH: Det finns visst ingen DSBM-scen i det här landet, men däremot heavy metal-bandet Asgard Legionnaires. Lyrical concept: norse mythology. Ja, det här är väl deras ”Transilvanian Hunger”. En recension på Metal Archives ger dem 65% av 100 möjliga, med kommentaren ”great music but horrible singers”.

HP: Nu vattnas det i munnen … men det var då fan vad svårt det skulle vara att hitta något.

(Efter idoga sökningar får vi ge upp, då ingen musik verkar finnas tillgänglig. Kuken. Däremot finns det grejer med bandets gitarrist, Naser Mestahiri. Vi lyssnar.)

HH: Tja, det är Dokken i Qatar. Inte så mycket mer att säga. Mest intetsägande. Åttiotalshårdrock utan finess. Tydligen finns det också en dokumentär om mannen bakom bandet. Kanske är den roligare, men det är inget jag tänker utforska i första taget.

HP: Nej, det här blev bara ett antiklimax. Hade ju velat höra Asgard Legionnaires.

HP: 0 av 10. Enkom av den rena besvikelsen.

HH: 4 av 10.

HP: Qatars Dokken får alltså 4 av 10 … Det blir tidig lunch för dig.

Réunion, Warfield, ”RIP”

HH: ”Réunion is an island and region of France in the Indian Ocean, east of Madagascar.”

HP: Take it away, Warfield.

HH: Skulle det här vara black/death metal, det?

HP: Det här var ju life metal av absolut värsta sort. Byt.

HH: Vi kollar in bandet Hecatombe istället. En EP, fyra låtar. Vi kör.

HP: Och ja … det är Brötlers. Som bildat band med Truth Denier. Jag står inte ut.

HP: 0 av 10.

HH: 2 av 10. Här sätter vi aldrig mer fot igen.

Saudiarabien, Al-Namrood, ”Hayat Al Khezea”

HH: Jag får säga att mina fördomar kom på skam, för det här var musik jag inte trodde fanns i det här landet.

HP: Saudiarabisk ormtjusardöds i snigeltempo. Kan detta vara en rik jävel som på något sätt snöat in på Nuclear Blast-band typ Therion?

HH: Jag tyckte inte det här var så tokigt, men jag hade inte höjt på ögonbrynet om det inte kommit från ett oväntat håll. Det här bandet har alltså klämt ur sig inte mindre än sex fullängdare, ett gäng EPs och en bunt singlar.

HP: Tja, det var ju inte dåligt. Men jag börjar förstå hur du kände dig där vid slutet av genomlyssningen av Mercyful Fates ”Dead Again” … (Mer om den skivan i ett kommande inlägg.)

HP: 4 av 10

HH: 5 av 10

Turkmenistan, Shovel On The Corpse, ”Embrace At The End Of Mankind”

HP: Påminner om Cradle Of Filths demo ”Total Fucking Darkness” … men så skulle det fjantas runt med breakdowns syndrom. Bandnamnet är ju bortom allt.

HH: Det här var en kompott med udda frukter. Djupfrysta clementiner blandade med sönderjästa krusbär.

HP: Ja, här snackar vi jordgubbar och torsk. Är det här ens en låt? Där var den visst slut.

HH: Hur fan betygsätter man ens det där?

HP: Med ett frågetecken. Vi kollar in landets andra band, Relicts, istället.

HH: Brötdöds med en sångare från centralasiatiska Idol på lead vocals. Inklusive spoken word-partier.

HP: Det här är tonsatt stress. Med mycket besynnerliga inslag av ormtjusarflöjt, som tagna från introt till ett Tintinäventyr på kassett. Turkmenistans Lunatic Gods? Eller kanske mer Turkmenistans svar på Silent Stream Of Godless Elegy plus grind.

HH: Säga vad man vill, men rätt originellt är det. Det här bandet har hållit på bisarrt länge, dessutom.

HP: Betyg? Utropstecken.

HH: Bortom allt.

Uganda, Vale Of Amonition, ”Egypt After The Chasm”

HP: Nu är det upp till läsaren att själva ta saken i egna händer. Det här kan inte beskrivas. Jag har försökt skriva om det här bandet så länge, men att försöka beskriva det här i ord … det låter sig inte göras. Det är som att försöka hoppa till månen.

HH: För en gångs skull kan jag bara instämma i det. Vi kan ju konstatera …  att det är det mest originella bidraget hittills. På ett sätt vill jag bara applådera – det här är unikt. Du kanske tyckte att Furze var ett udda band? Att Absu spelade ockult metal? Att Vlad Tepes var råa? Att sångaren i Lust sjöng som Musse Pigg?

HP: Och att Yggtyrhyrkkh Hin Dystre var obskyra? Att Dödheimsgard var avantgarde? Att Dillinger Escape Plan var eklektiska? Att Opeth har intrikata arrangemang? Att … ja. INGET band har spelat de här tonerna tidigare. De existerar inte på vår planet. Bara i Uganda. Vale Of Amonition … det är ett gäng man bör hålla under strängaste uppsikt.

HH: Det här eposet klockar in på nästan tretton minuter och texten är lång som en hel jävla bok. Det är alltså deras ”At War With Satan”?

HP: Det här, det är våra grabbar.

HH: Amen. Det här är musikens Neil Breen.

HP: 11 av 10.

HH: 11 av 10.

Vietnam, Autumn In My Room, ”L’automne Dans Ma Chambre”

HH: Det är alltså det här bandet som snott hösten från Blackheim i Diabolical Masquerade? Vänta nu … det här är ju inte det band vi letade efter. Vänta. Nu imploderade precis hela universum. Det är alltså så slut på bandnamn, att det finns två Autumn In My Room. Det här var från Ryssland. Jag dog.

HP: Vänta, jag hittade det vietnamesiska. Och givetvis är det DSBM. Med en fransk tönt på sång. Vietnamesisk DSBM, med ett franskt samarbete. Och givetvis låter det som en jävla Nocturnal Depression-mardröm. Och jag tror aldrig jag hört någon sucka så tungt som du just nu.

HH: Det här är nu minus 10 av 0 möjliga. Är det här ens musik?

HP: Jag sätter 0. Blankt. Och nu vill jag gå hem. Det här var den längsta resa jag någonsin varit på och jag har aldrig längtat hem så mycket.

Tack för kaffet.

/Hatpastorn & Heidenhammer

OK, jag erkänner. Jag äger inte den här skivan i dess fysiska format. Jag hittade bandet på Metal Archives, då jag inte på rak arm kunde komma på något band på bokstaven Ö jag ansåg vara intressant nog att ta med. Norska ÖRKENKJÖTT spelar tydligen någon sorts proggmetall, och där drar jag fan min gräns.

Istället ger vi oss iväg till Turkiet. Den enda information jag hittar om det här bandet är att musiken ska bestå av depressiv självmordssvartmetall blandat med ambient. Ett väl beprövat koncept, oftast med fasansfulla resultat. Är då detta ett undantag?

”Ölüm is Turkish for death”. Ja, det är den information som står till buds, bortsett från hemort och backkatalog. Då passar det väl bra att via MySpace lyssna på ÖLÜMs låt ”Ölüm” från demon ”Ölüm”.

Och jag får erkänna att det alls inte är så tokigt. Spontant tycker jag att detta påminner om samarbetet mellan Jarboe och NEUROSIS, en skiva jag tycker är gravt underskattad. Till skillnad från de flesta plattor i ambientgenren låter den och denna faktiskt genuint obehaglig. Dissonanta flöjtljud blandas med diffusa ackord och repetitiva trumrytmer. Om ni tänker er att BURZUMs ”Gebrecklichkeit” del ett och två hade ackompanjerats av en släpig trumtakt och konstiga ljud, hamnar ni ganska rätt.

Tyvärr blir det också ganska fort långrandigt. Effekten vill inte riktigt hålla i sig, då det krävs åtminstone en tillstymmelse till variation för att hjärnan inte ska göra en Van Helsing och göra något helt annat än att lyssna. Som bakgrundsmusik funkar det dock utmärkt, så jag ska faktiskt ta och läsa någon skräcknovell med detta puttrandes i bakgrunden.

Hatpastorn här. Då ÖLÜMs låt ”Ölüm” från demon ”Ölüm” inte fanns att tillgå på Youtube bjuder jag på hela Ölürken-demon från samma år. Den är inte alls tokig.

Och med detta, har jag nått väga ände. Åtminstone sett till det svenska alfabetet. En vacker dag ska jag ge mig på en likadan vandring till. Men då med de arabiska och kyrilliska alfabeten.

Det lär bli en rå historia.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Jag vet inte hur många läsare som minns eller känner till det, men av någon anledning fick det svenska bandet LANDBERK ett genomslag i den norska black metal-scenen … eller i alla fall hos Euronymous. Därför blev det också en grupp som syntes och intervjuades lite här och var i sådana sammanhang, trots att musiken inte har det minsta med svartmetall att göra. Jag var först lite tveksam till att skriva om den här skivan då den tonala exercisen hamnar långt från det bloggen är tänkt att nagelfara, men å andra sidan … NEPTUNE TOWERS, VALHALL och EQUIMANTHORN låter inte direkt som BATHORY heller. Texthäftet till den här skivan skulle dessutom kunna snos av KATATONIA eller valfritt DSBM-band rakt av. Ingen skulle märka någon skillnad.

Jaja. Detta är inte ens LANDBERK, men väl ett av de mer okända gängen i samma kategori. Tillsammans med de redan nämnda blev ÄNGLAGÅRD och ANEKDOTEN en trio som pysslade med liknande musik. Jag har inte lyssnat på detta på säkert femton-sexton år, så det blev faktiskt ganska roligt att få en anledning att göra det igen. Vad jag först kommer att tänka på i dessa dagar är att det påminner om ett gammalt projekt som Dan Swanö spelade in i början av tvåtusentalet. Är det någon som köpte KARABOUDJANs skiva ”Sprodzj”? Baserad på de svenska radioteaterversionerna av Tintins äventyr skrevs tre låtar instrumentalt sjuttiotalsflummande in och släpptes. Självklart blev jag bestulen på den och jag har inte sett till ett exemplar att köpa sedan dess.

Om ÄNGLAGÅRD baseras på en teaterversion av filmen med samma namn vet jag inte. Däremot inser jag att det här verkligen inte är min bag. Jag minns att de andra banden i trion med bumba hade bättre låtar än såhär. Jag tycker att det låter ”spexigt” för sakens skull, vilket påminner mig om fåniga musikestetelever på Härnösands Gymnasium som lyssnade på, och spelade liknande jox för att briljera på sina respektive instrument. Givetvis trakteras en hel myriad olika instrument även på denna giv.

För att få speltiden att gå tänker jag istället prata om Tintin, då jag insett att jag är gammeltroende när det gäller de svenska albumen. Gammeltroende ortodoxt kristna är en säregen grupp i Ryssland och delar av Ukraina och Belarus, som avfärdar den nyöversättning av Bibeln som skedde på begäran av Peter den Store i början av sjuttonhundratalet. Då denne ville reformera kyrkan och överföra delar av dess makt till sig själv, sågs han av vissa som en inkarnation av Antikrist. Därför föll heller inte nytolkningen av den heliga skrift i god jord, vilket medförde att de som höll sig till den gamla versionen – misstolkningar och dåligt översatta originaltexter till trots – kom att kallas för gammeltroende, i motsats till de nytroende som idag kort och gott kallas för ortodoxa.

Jag är likadan när det gäller Tintin. De nya översättningarna av Björn Wahlberg må vara mer i linje med de franska originalen, men jag väljer att tro något helt annat. Jag baserar min Tintindyrkan på Karin och Allan Janzons översättningar från sjuttiotalet. Det årtionde som inspirationskällorna till ÄNGLAGÅRD gav ut sina respektive verk. Som CAMEL, till exempel. Jag lyssnar hellre på dem än nymodigheter som ”Epilog”.

Kan inte den här skivan bara ta slut nu?

/Heidenhammer

Enligt internationell standard motsvaras bokstaven ”å” av ”aa”. Den som inte tror mig ombeds titta i texthäftena till BURZUMs ”Det som engang var” och kolla in titeln ”En ring til aa herske”. Så.

AARDIA alltså. Detta är heller inte black metal utan snarare en blandning av ambient, film- och dataspelsmusik skapad av en snubbe i min vänkrets som jag bara kan beskriva som den mest envisa och drivna musiker jag någonsin träffat. Då han alltid varit verksam på ett eller annat sätt i metalscenen här i Sundsvall anser jag, kanske med viss reservation, att skivan kan ta plats i detta sammanhang. En annan anledning är att huvudinspirationen åtminstone till en början stavades MORTIIS.

Hans första demo, som släpptes under annat namn, kan hittas från norr till söder i hela Sverige, då han lyckades kränga den i en upplaga som skulle få majorbolag att storkna av avundsjuka. Jag har träffat på den självbetitlade demon med SYMPHONY OF THE NIGHT i de mest osannolika sammanhang, vilket jag faktiskt alltid beundrat. I inte mindre än arton år har artisten komponerat och gett ut skivor och kassetter på egen hand utan att ge upp. Om jag förstår saken rätt släpptes dock denna skiva, ”Conquest of the ancient halls”, på bolaget Waerloga Records, som enligt Wikipedia fokuserar på ”dark ritualistic fantasy music”, framförda av grupper jag aldrig tidigare hört talas om.

Problemet med sådan här musik är att jag inte riktigt vet hur den ska användas. För mig blir den, hur man än vrider och vänder, till sist bara bakgrundsmusik. Då de absolut första verken med AARDIA var såpass primitiva att det fick MORTIIS debutalster att framstå som MESHUGGAH fanns där ändå melodier som fastnade, just för att de var såpass enkla. Den här skivan, som släpptes 2011, är utan tvekan kompetent framförd och arrangerad. Det hörs mycket väl att Söderlund gjort sin läxa och lärt sig använda syntar och allt på ett riktigt vis, men det tar aldrig riktigt fart.

Musik att läsa till, kanske?

/Heidenhammer

Den grekiska black metal-scenen gav upphov till lika mycket beundran som till spott och spe. Själv förhöll jag mig tämligen neutral till den på grund av att jag aldrig riktigt fick tillfälle att fördjupa mig i dess utbud. ROTTING CHRIST och NECROMANTIA, visst, men sedan var det i stort sett stopp. Ganska lustigt egentligen, då jag läst om de grekiska banden lika länge som de nordiska motsvarigheterna. Band som VARATHRON, THOU ART LORD, NIGHTFALL och SEPTIC FLESH medverkade i ett antal publikationer av varierande kvalitet och upplaga, men det fanns ändå alltid andra band jag prioriterade.

Såhär i efterhand framstår det som ett mycket klokt beslut. Allteftersom har jag köpt skivor med grupperna ifråga, och bortsett från några undantag har jag mest ryckt på axlarna åt låtarna, ställt in skivorna i resten av samlingen för att därefter glömma bort dem.

ZEMIAL var dock lite beryktade här i Församlingen. Detta var nämligen bandet vars selling point var att de gjort en split med ett band som i sin tur gjort en split med NECROMANTIA. Jag skojar inte. Det var alltså ZEMIALs claim to fame.

När jag nu tittar igenom bandets historik ser jag dock att vi haft fel i alla dessa år. De har inte alls gjort en split med ett band som gjort en split med NECROMANTIA. Däremot har de gjort en split med KEIWAR, som stoltserar med att de delat skivutrymme med höjdare som NOCTERNITY, SCYTHIAN och … vänta nu … jo, faktiskt, SIGH. ZEMIAL är alltså bandet som gjort en split med bandet som gjort en split med SIGH år 1994. Rätt ska vara rätt.

”For the glory of UR” är en rätt bedrövlig historia, späckad med otajt trumspel, orchestral hits och en kacklande fåne vars idiotiska ylanden får HELHEIMs dito att låta som rimliga. Några har gjort gällande att detta mer ska låta som BATHORY, DARKTHRONE och CELTIC FROST än andra grekiska band. Det är ungefär lika sant som att DEINONYCHUS låter som BURZUM fast bättre.

Jag går och gör mer kaffe i väntan på att skivan ska ta slut.

/Heidenhammer

I slutet av nittiotalet fick jag ett uppdrag. Jag skulle för ett sundsvallsbaserat fanzine samla ihop alla bedrövliga goth metal-skivor som inkommit till redaktionen för att i en krönika osa svavel över eländet. Om nu folk därute råkat glömma eller lyckats förtränga den fullständigt makabra mängd skit som spottades fram av etiketter som Napalm Records och liknande, ska jag ge er en liten påminnelse.

Jag vet inte riktigt vilka band som kan hållas ansvariga för att saker och ting utvecklades på det här viset, men THEATRE OF TRAGEDY står som huvudmisstänkta. Plötsligt insåg horder av skivbolag att det här med ”romantisk death/doom/goth” var det nya svarta, och plötsligt fylldes annonssidorna i Close-Up av kråsskjorteprydda manliga ynglingar med svårmodig blick och kvinnliga vandrande tragedier iförda billiga klänningar av krossad sammet. Successivt försvann de få element av dödsmetall som först funnits i musiken för att ersättas av gapiga tyska syntar med fruktansvärda stråkljud, samtidigt som growlsång fick stryka på foten för ”vanlig sång”.

Vanlig sång. Rensång. Vilken stinkande lögn. För, mig veterligen, fanns det ta mig fan inte en enda kvidande vokalist i den här avskyvärda genren som behärskade konsten att sjunga rent. Vad som fattades i toner skulle kompenseras med ”känsla”. Nog kändes det, när toner surare än härsken keso kraxades ut för att ge röst åt ”poesin”. Såhär många citationstecken har jag nog aldrig använt i en och samma artikel, men jag hittar faktiskt inget alternativ. Jag tror de flesta kan gissa vad för slags texter det handlade om.

YEARNING var ett av de där banden. Jag vet inte varför, men tidningen Terrorizer valde vid något tillfälle att ge dem en helsidesartikel efter att debuten ”With tragedies adorned” nyligen släppts. Om man ska tro reportern talade intervjuoffret, bandets vokalist Juhani Palomeki, med en brytning tjockare än rådjursstuvning. Det förvånar mig inte, för samma fenomen återges även på skivan.

Egentligen finns det inte så mycket mer att säga. Musiken är nämligen så intetsägande att hur mycket jag än försöker finner jag det omöjligt att hitta något att ta fasta på. Det var samma sak den där gången jag skulle hitta ord till artikeln för sjutton år sedan. Eftersom alla skivor lät mer eller mindre precis likadant och allt förvandlades till en såsig gröt erbjöd det inte ens någon humor. Den enda detalj som verkar skilja YEARNING från resten är ljudet av en flöjt. Själv önskar jag att jag hade den där trollflöjten från Legend of Zelda.

Den som tar en någon helt annanstans när man blåser i den.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

En trend som idag torde vara fullkomligt passé och bortglömd var att medlemmar i band gav sig på att göra instrumentala och orkestrala versioner av tidigare släppta låtar. Ihsahn lade ut en trevare på 1997 års EP ”Reverence” av EMPEROR, där han gjorde en syntbaserad tolkning av ”Inno a Satana”, då omdöpt till ”Opus a Satana”. Resultatet lät som bakgrundsmusiken till Fångarna på Fortet. Något år därpå valde han att återta sitt gamla bandnamn och tillika föregångaren till EMPEROR, THOU SHALT SUFFER, för att under denna namne spela in och släppa en hel skiva med liknande musik, skapad av en orkester bestående av ettor och nollor. Än idag förstår jag inte vitsen med att släppa skivan under namnet THOU SHALT SUFFER då förlagan spelade atmosfärisk death metal. Än mindre tycker jag om resultatet. Namnet på själva skivan var dock betydligt mer passande – ”Somniferum”. Maken till sömnpiller hade inte hörts sedan … XYTRAS ”Passage”.

Detta är då Xy från SAMAEL som valt att göra något snarlikt, fast då med låtar från sitt huvudbands skivor ”Passage” och ”Exodus”. Trots att SAMAEL är ett av mina absoluta favoritband kan jag säga att den här laserplasten inte snurrat många gånger i spelaren. Visst är det kompetent arrangerat och framfört, men Jesus Kristus vad tråkigt det är. Att göra en sådan här version och slänga med den som extramaterial på någon singel eller EP kan jag väl till viss del förstå poängen med, men vem i guds namn kan med handen på hjärtat säga att detta är ett utmärkt komplement till plattorna de är baserade på?

Lagom till nästa skivsläpp med det egna bandet ska jag istället spela in en trippel-CD med bossa nova-versioner av hela vår backkatalog.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Vilket jävla klipp jag tyckte att jag gjorde när jag övertog den här plattan från Dr Panzram. Likt två hungriga asgamar satt jag och Pastorn i Panzrams kök för att frossa i begravningsbuffén. Överraskande nog kom vi faktiskt ganska snabbt överens om vem som skulle ha vad nu när den exekutiva auktionen av doktorns skivsamling skulle pytsas ut. Vissa skivor var dock svårare än andra. För att underlätta parade vi ihop vissa skivor som liknande varandra i stil, utformning och innehåll så att vi skulle kunna välja varsin. Det slutade med att jag fick denna del av dubbelmackan och att Pastorn fick ”With us or against us”, även det en smått legendarisk samlingsskiva.

När jag väl nu lyssnat igenom samtliga spår två gånger är jag inte lika övertygad om att förväntningarna infriades. Inte heller ges något vidare samlat intryck som kan sägas sammanfatta bidragen. För att göra det hela enklare tänker jag därför då igenom samtliga låtar var för sig.

BEHERITs ”Paradise of demonic lust” är precis vad man väntar sig. Ren skit. De som påstår att detta är ett klassiskt band kan knappast basera det på de musikaliska förehavandena, för jämfört med vad som släpptes i samma veva är finnarnas skivor bara patetiska. Det har redan pratats alltför mycket om BEHERIT. Det räcker så.

BESTIAL WARLUST heter i texthäftet fortfarande CORPSE MOLESTATION. Jag har alltid haft ett ganska gott öga till dessa australiensare, även om det är svårt att verkligen peka på något särskilt som utmärker dem. Det är bra rens, men även om jag har två fullängdsalbum med dem i hyllan är det ytterst sällan jag plockar ned dem. Den här låten är varken bättre eller sämre än vanligt. Tror jag.

PANDEMONIUM vet jag inget om. Annat än att de kom från Polen och spelade en ganska bisarr, tung black metal som musikaliskt kanske har mer gemensamt med primitiv doom kryddad med lite ljudeffekter. Alls inte illa, då det faktiskt finns en genuin stämning i materialet som dessutom är ganska tajt framfört. Klart är att CELTIC FROST och HELLHAMMER står för den huvudsakliga inspirationen, men PANDEMONIUM är ändå ganska egna.

MASTER’S HAMMERs låt ”Lithographic calender’” återfinns här i demoversion. På alla sätt och vis är detta det bästa du någonsin hört. Vad vi glömde bort i den första turkhitssamlingen är att det dessutom finns en fortsättning på den svenska texten som innefattar hockeyproffs med bröst, fast med breda ben i mjölk, soppa och speed. Jag skämtar inte.

En av de skivor vi ännu inte kommit överens om är THE BLACKs ”The priest of Satan”. Det står mellan den och TORMENTORs ”Anno Domini”. I alla fall återfinns ”The book of Leviathan” från de förstnämndas demo här. Jag gillar’t, även om musiken i sig inte är så värst märkvärdig. En papperstunn produktion gör inte saken bättre, men likväl går stämningen inte att ta miste på.

CRUCIFIER då? En evighetslång biografi om bandet som jag inte orkar läsa igenom finns att fördjupa sig i på Metal Archives, om nu någon orkar bry sig. Den låt som tråkar ut min själ och mina öron nu vill jag mest bara att den ska ta slut. En habil gitarrist försöker sminka över ett annars extremt mediokert trams. Trams!

Fram tills alldeles nyligen var vi i Församlingen övertygade om att den enda låt som funnits att tillgå i skivformat med PERDITION HEARSE är den på ”The wine of Satan”. Jag har i väldigt många år undrat hur det här bandet egentligen lät, då det varit smått mytomspunnet tack vare dess kopplingar till MAYHEM och butiken Helvete. Det kan hända att om gruppen fått publicera något mer på riktigt, skulle det kunnat ha blivit något. Här är ljudkvaliteten usel på ett sätt som verkligen inte passar själva musiken, vilket gör att eventuella nyanser helt går förlorade. Äsch, det låter tekniskt ganska kompetent men riffen hänger inte ihop för fem öre. Dessutom vill jag passa på att säga att band som insisterar på att ha med intron på låtar skickade till samlinsskivor förtjänar nackskott.

Sist ut har vi italienska MORTUARY DRAPE, ett band som existerat sedan vår skapare befläckade sig själv och intet genom att spruta ut den spermafläck kallad Jorden och dömde oss till ett evigt straff, inte i brinnande eldar men väl genom italiensk black metal. Det här är ett band som inte ens har vett att leva på gamla meriter. Det lever bara för att det är gammalt. Fy fan, den här skiten får mig att bli socialdarwinist och införa ättestupan på nytt.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Mer Fenriz. Den här skivan kan jag helt utantill och den är tillika en av de jag skattar allra högst i samlingen. Samt en av de skivor jag tycker är svårast att placera in i ett fack, vilket jag i och för sig brukar se som ett osedvanligt gott tecken på att man kommit något bra på spåren. En del väljer att kalla det här för doom, men jag kan i ärlighetens namn inte höra några direkta likheter med den genren i övrigt. Då några texter och delar av bandets framtoning kan ge vissa associationer till vad som normalt brukar hamna i stonerfacket, kan jag förvisso förstå att de ibland oförtjänt hamnat där … men musiken är så mycket mer. Någon sorts blandning av hårdrock, folkmusik, 70-talssväng med Hammondorgel som extra krydda, stoner och doom kanske är en något sånär adekvat beskrivning. Och med riktigt intressanta och välskrivna texter. När jag tänker efter, kan kanske VALHALL vara Norges svar på LAKE OF TEARS. En liten detalj är att jag dock aldrig lyckats bli klok på vad som sjungs i låten ”Past era”, varför jag frågade keyboardisten i bandet någon kväll på Elm Street. Dessvärre kunde inte han heller ge något svar, så jag undrar fortfarande.

Men, det viktigaste med den här plattan är att det verkligen är hits rakt igenom. Varenda en av låtarna naglar sig fast i huvudet efter ett par genomlyssningar och jag tycker aldrig att de blir tråkiga. Några rättshaverister stör sig på sången då den kanske inte alltid är helt tonsäker och dessutom väldigt nasal, men jag tycker det passar som hand i handske. Långa diskussioner har förts under vår församlings bönemöten om huruvida det möjligen är denna vokalist som luftar strupen under ISENGARDs brakhit ”Our lord will come”, särskilt då VALHALL specifikt tackas på konvolutet till ”Vinterskugge”. Har dock inte stött på någon information som skulle kunna bekräfta detta.

Då jag tycker att albumet är ett litet mästerverk är det väldigt synd att inget av bandets andra alster är i närheten av samma kvalitet. Den i och för sig ganska fyndigt titulerade föregångaren ”Moonstoned” framkallar mest gäspningar, och den långt senare och makalöst försenade ”Red planet” mottogs mest från mitt och andras håll med en axelryckning. Trist.

/Heidenhammer

Kvalitetsmangel från St Petersburg, vars främsta inspiration förmodligen är ARMAGEDDAs ”Ond spiritism”. Även om jag normalt inte är världens främsta anhängare av black metal släppt efter nittiotalets första hälft kan jag inte förneka att nämnda album är goda startpunkter att utgå från om man nu måste envisas med att skapa musikalisk svartkonst av nyare snitt.

Och om inget annat så svänger detta utav bara helvete. I mina öron låter detta faktiskt bättre än ARMAGEDDA, men förmodligen är jag mest partisk då jag lärde känna dessa gynnare under vistelsen i Ryssland. En liten kul anekdot är att en av deras medlemmar, Kirill, var på besök här i Sverige för några år sedan. Då han insisterade på att jag skulle lotsa honom igenom ett Stockholm som i de östra kretsarna fått något slags mytiskt skimmer över sig, insåg jag väl på plats att jag fan inte hade någon aning om var några i sammanhanget intressanta platser faktiskt låg. Jag hade inte varit och botaniserat i huvudstadens second hand-skivbutiker på närmare ett decennium, så när vi väl i ett klassiskt snöregnslaskande bara ett sentida november kan uppbringa hittat till mina gamla tillhåll hade de lagt ned verksamheten allihop. Jag svor inombords men drog i varje fall iväg honom och hans sambo Olga till Kellys och Anchor, i tanken att de åtminstone brukar frekventeras av hårdrockande gäster.

Anchor. Bah. En inredning bestående av attribut hämtade från Kapten Haddocks samlade bakluckeloppis och en DVD med AEROSMITH-videor rullandes på repeat på skärmarna i bakgrunden. Jag skämdes. Det blev inte bättre av att gå till Kellys, ett ställe så tråkigt att jag inte ens orkar försöka beskriva mina intryck. Nåja, sagan fick ett någorlunda lyckligt slut då vi åkte till mina gamla hemtrakter i Uppsala dagen därpå för att bevista gravkullarna och köpa begagnade vinyler inne i stan.

Vilket jävla antiklimax. Då ryska löner allt som oftast brukar bestå av en fjärdedel av svenska motsvarande ersättningar vågar jag inte tänka på vad den där trippen måste kostat dem. Jag frågade inte riktigt heller.

Just ja, ULVDALIRs musik. Den är bra. Dessutom är den kryddad med några riktigt hejiga hårdrocksriff, som lök på laxen. Kolla sedan in Kirills andra band KHASHM. Du kommer inte att ångra dig.

/Heidenhammer