Archive for the Vithatten. Category

Vithatten. Del 5.

Posted in Vithatten. on 22 oktober, 2010 by hatpastorn

Som avslutning på VITHATTEN-veckan så kan jag stolt presentera en exklusiv intervju med Vithatten själv, Tomas Ericson. Jag tänkte först skriva en artikel men eftersom svaren var så pass långa och informativa så presenterar jag dem i sann fråga/svar-form istället.  Som gammal nostalgiker har jag alltid funnit det formatet bäst och även om Hatpastorns Likpredikan än så länge bara existerar i digital form har målsättningen alltid varit att man ska känna den lätt unkna fanzine-stämningen när man läser den. (Vit)Hatten av för Tomas för att han ställde upp på intervjun och gav oss svaren på de frågor vi klurat på de senaste 14 åren.

Berätta om hur inspelningen utav ”Dont Burn the Witch” gick till. Vilken utrustning använde du, hur lång tid tog det att sätta ihop demon och kanske framförallt hur gick trumspelandet till? Vi är även djupt nyfiken på hur du lyckades få allting så pass tight då man inte kan ana någon inräkning på låtarna. Vad tycker du om demon idag?

Jag minns hur bandspelaren såg ut, men jag minns inte vad det var för märke, kanske Philips. Den var av typen avlång, långsmal dubbelkassettbandspelare. Svart design med röda rec-knappar. En sådan som idag skulle kosta 50–70 kr på loppis.

Trummorna var alltid det som gjordes först. Jag föreställde mig låten i huvudet medan jag spelade med – för virveltrummornas räkning – 50-centiliters Coca-Cola-flaskor på sängen. Jag tror inte jag provade mig fram särskilt mycket med trummetoder, utan jag ville bara ha något resolut, dovt ljud som kunde utgöra en takt.

En låt som skulle innehålla snabba trummor hade jag två flaskor till. Skulle inte orka köra blastbeats med bara en hand, och det skulle bli för svaga slag för att höras. Däremot, till ”Natassja in Eternal Sleep”, gjorde jag en radikal uppgradering av slagverken. Det kanske inte hörs så tydligt på inspelningen, men det är faktiskt en ”cymbal” med, bestående av en sopborste avsedd för öppna spisen, som bara var ett risknippe i stort sett. Över denna hade jag trätt en väldigt frasig påse av typen ”skitbillig sopkorgspåse”. Den användes på samma sätt som Colaflaskan i andra handen.

Sedan tog jag en annan bandspelare (minns inte vilken typ) och stoppade in trumkassetten i den. Min 20-watts Yamahaförstärkare åkte fram och jag placerade den och out-bandaren i likvärdigt avstånd från in-Philipsen. Med en Ibanez Silver Cadet i knäet väntade jag så in trummorna, och antingen chansade eller började spela så blixtsnabbt jag bara kunde då första trumslaget kom igång. Jag tror inte att jag spelade in sång och gitarr samtidigt någon gång, utan jag upprepade sedan processen och spelade upp trummor + gitarr-kassetten och lät förstärkaren stiga åt sidan till förmån för mitt munförsedda ansikte.

Så trummorna är tredje generation, gitarren andra generation och sången första generation. Sen får man då lägga till en generation till alla demoexemplar förutom mastern. 

Jag kan inte minnas att det tog särskilt lång tid att spela in demon. Det blev väl i snitt två, tre tagningar för trummor, fyra, fem tagningar för gitarr och en tagning för sång. Höll kanske på i två veckor på kvällarna.

Om man bortser från det uppenbara, att det ju är svårt att ta till sig demon på ett normalt musikaliskt vis, så har jag positiva känslor för demon. Det är inte så att jag skulle skämmas för att slå på den för någon. Det enda jag tycker är lite pinsamt är väl att jag trodde att MANILLA ROAD hette CRYSTAL LOGIC och att jag stavade WITCHFYNDER GENERAL med y. Jag har väl alltid resonerat så att om man har låtar som skulle funka bra med bra utrustning och bra framförande så har man inget att skämmas över.

I texthäftet kan man läsa att detta var din tredje demo. Hur lät de två första verken och finns de alstren kvar i din ägo? Om så är fallet, kommer det att ges möjlighet att kunna få ta del utav dessa låtar? Är ”Dont Burn the Witch” det sista kapitlet i VITHATTEN-sagan eller spelade du in material efter den som omvärlden inte hört?

De två första verken var inte Vithatten. Kommer inte ihåg ordningen exakt, men jag tror det första var ett enmansprojekt kallat PURULENTIC LAMIA, kring 1992-1993. Då kunde jag inte alls spela gitarr, så jag försökte bara få det att låta ”grovt” på ett eller annat sätt, och min röst var så ljus att det enda ”hemska” jag kunde projicera var i stort sett skrik av barn som far illa. Den kassetten kan jag inte minnas att jag sett på över tio år. Den var mest inspirerad av döds och grindcore.

Sen hade jag ett projekt med en kompis, THE RETURN OF THE FUCKING DEATH, vid ungefär samma tidpunkt. Jag har för mig att omslaget till kassetten föreställde en helikopter som blir beskjuten med automateld rakt in i förarhytten, som exploderar i blod och glasbitar. Jag spelade gitarr, han spelade bongotrummor (de tog över nästan hela ljudbilden) och båda sjöng.

Det fanns ett tredje projekt mitt mellan dem och Vithatten, som hette FROZEN TEMPLE. Jag tror bara jag spelade in gitarr och sen skrotade det. Minns att demon hette ”Subterranean Legions from the Outer Reaches of your Mind” och omslaget föreställde krigare utan ansikten som sakta masade sig framåt genom kvicksandslik dimma ut från ett tempel i en annan dimension.

Berätta hur det gick till när omslaget skapades. Är det handgjort eller ritat i Paint och hur löd resonemanget när du valde motiv? Det enorma arbetet som lades ner på alla medföljande textblad är imponerande. Hur lång tid tog det att sätta ihop layouten för varje kassett? 

Det är ritat i Paint. Jag kommer inte ihåg hur jag resonerade riktigt, men minns att det var förhastat. Jag hade ju spelat in alla låtar och var sugen på att göra omslaget så fort som möjligt. Det var nog bara första bästa idé jag kom på.

Jag skrev ut ett par A4 med alla texter och sen klippte jag ut dem i format som skulle gå att trycka in i ett kassettfodral. Det som tog tid var väl skrivaren, från en epok då sådana inte var särdeles snabba. Varje demoexemplar tog kanske 20 minuter trycksaksmässigt.

Skrivaren presterade sämre och sämre för varje demoomslag, så ju brunare färg på kullen, desto ”tidigare utgåva”.

Hur många exemplar utav demon finns det och är alla kassetter unika? På Hatpastorredaktionens exemplar är det bland annat KING DIAMOND och MERCYFUL FATE på B-sidan. Minns du vilket bonusmaterial som fanns på de andra kassetterna?

Jag tror att det finns ca sex, sju exemplar ute på ”marknaden”. Jag prackade på en norsk tjej som jag träffade på Skellefteå camping ett exemplar. Vet inte ens om hon gillade black metal. Sen så gav jag nog ett till min senare tjej. Ett exemplar har min nuvarande rumskompis. Sen kanske jag sålde något till någon annan bekant, och sen ca tre stycken som åkte ut till övriga personer i Sverige som jag hade kontakt med över Internet.

Det var ingen särskild tanke bakom vad som fanns på kassetterna sen innan, jag tog bara första bästa vars material jag ändå hade på LP eller dylikt. Men jag vet att det bryter igenom nånting i slutet av en Vithattenlåt, på alla exemplar, och det är i alla fall METALLICA (minns ej vilken låt). Har för mig att det passar in ganska bra, med någon gnisslande gitarrkakofoni. 

Vad var målet med demon? Skickade du den till något skivbolag eller var det bara vissa utvalda i scenen som fick ta del utav detta verk? Hur var responsen?

Målet var bara att göra musik och göra någon sorts utgåva av det. Jag var, och är, väldigt intresserad av att skapa musik och besjäla det med bandnamn, låtnamn, skivnamn, layout och hela faderullan. Jag hade ingen särskild tanke om att det skulle leda till ett seriösare projekt med eventuella tillskott på medlemsfronten, utan jag ville bara göra det. Jag tänkte att om man vill göra musik, så ska man fan kunna göra det med till buds stående medel.

Jag skickade inte till något bolag, utan det var till privatpersoner, men där ett par hade befattningar inom musikscenen. Demon recenserades i ett fanzine, kan det ha varit Conspiracy Mag? Har kvar tidningen i Skellefteå men är fan inte hundra på vilken det var. Den fick 0,0 i betyg.

Att Fenriz varit en inspirationskälla står ganska klart när man lyssnar på musiken och läser texterna. Vilken favoritskiva har du med honom och vad har du för åsikt om nyare DARKTHRONE?

Om man kan kalla ”Vinterskugge” med ISENGARD för en skiva så är det min absoluta favorit. Den har verkligen allt, men i och med att det egentligen är en samling så får jag kanske säga att ”Panzerfaust” är favoriten, av de riktiga fullängdarna. ”Panzerfaust” och ”Transilvanian Hunger” var nog största inspirationskällorna till ”Dont Burn the Witch”.

Jag har inte lyssnat så jättemycket på de senaste DARKTHRONE-skivorna, men jag tycker att bandet klarat tidens tand bra. Skulle gärna se att de återgick till den riktigt allvarliga black metal-imagen dock, och började sjunga om rymden igen.

Vad har du för minnen ifrån Exilen-eran? Berätta hur du kom i kontakt med den chatten och har du någon rolig anekdot ifrån den tiden så var inte blyg att dela med dig utav den.

Jag brukade sitta på Dataklubben i Skellefteå och chatta. Det var verkligen spännande, det här med att kunna chatta med främmande människor på Internet. Kändes smått otroligt att det existerade som möjlighet. Exilen var nog första chatten jag kom in på, och jag minns att jag vid den allra första chattsessionen i mitt liv hette ”ISENGARD”.

Jag kommer inte ihåg så mycket av själva det som utspelade sig på skärmen, men jag minns en Exilen-träff jag var på i Stockholm. Jag var där med en tjej från Umeå som jag var ihop med, men jag kan inte komma ihåg vad hon hette på Exilen. Det var på en krog och det var ren tur att jag fick vara där, var väl 15 eller 16. Där var en 25-årig Exilare från Umeå som hade varit intresserad av min tjej ett tag. Han uppträdde hotfullt. Hans attityd var inte den axelryckande eller sarkastiskt patroniserande man kan förvänta sig av en stor 25-åring gentemot en liten 15-åring, utan snarare den blodigt allvarliga, distanslösa. Men det blev inget särskilt av det.

Minns att han, på Exilen, ville sätta sig i respekt genom att påstå att han tog 50 kg i någon sorts enarmsövning på gymmet, haha. Kan ha varit enarmskabelrodd.

Träffade Akhkharu lite snabbt där på krogen, och så var det en utländsk snygg brud i 20–25-årsåldern som gav mig en komplimang i toalettfoajén.

Bara för några månader sen hittade jag hon från Umeå som heter December på riktigt, på Internet. På Exilen har jag för mig att hon hette något urlångt namn som innehöll December.

Hur såg svartmetallscenen ut i Skellefteå på den här tiden? Enligt obekräftade uppgifter spelade du även i ett dödsmetallband kallat DAY OF DARKNESS. Stämmer det och hade du några andra musikprojekt under den här perioden?

DAY OF DARKNESS måste ha varit någon dagslända i så fall, för det kan jag inte dra mig till minnes. Jag hade ingen direkt koll på eller kontakt med svartmetallscenen, jag kände mig antagligen för ung för att ta några såna steg. Och på den tiden var det inte så lätt att hitta info om sånt på nätet. Jag kände till OTYG och kanske något annat band.

Efter Vithatten så hade jag ett någorlunda seriöst black metal-projekt med en kompis som spelade trummor, och ibland en basist och en till gitarrist. Vi hette IRRBLOSS och sjöng nästan bara om rymden. Tyvärr spelades aldrig nånting in. Senare började vi spela grindcore istället och hette CRUSHED ORGANS.

Hur pass involverad i svartmetallen är du idag? Skellefteå har på senare år kommit med en del bra akter såsom ARMAGEDDA och SORGELDOM, känner du till de banden? De sistnämnda har även varit uppe på just berget Vithatten för att hämta inspiration. Vad har du själv för relation till den platsen och vad är din åsikt om den stora älgen som eventuellt ska byggas där?

Det blev inte särskilt mycket black metal efter VITHATTEN-tiden. Jag tyckte att skivorna som började komma vid den tidpunkten var för mjäkiga, för mycket syntar och ”romantik”. Om jag väl lyckades hitta något band som fortfarande spelade rå black metal så kändes det ändå inte riktigt som förr, ändå inte riktigt som DARKTHRONE, ISENGARD eller MAYHEM. Jag håller med en av de enda black metal-hemsidor som fanns på Internet kring 1996, där det helt enkelt var logotyperna med ovannämnda band (kanske minus ISENGARD, plus BURZUM) och under dem det ensamma förkunnandet: ”There is no heir to the throne …”

Jag gick mer och mer över till heavy metal från det tidiga 80-talet.

Har inte hört de banden du nämner, men det var härligt att höra att de varit på Vithatten. Jag har själv tyvärr aldrig varit där. Det kanske är bäst att passa sig. Av det jag läst om Vithatten är det den perfekta platsen för obeskrivlig skräck. Ingen jäkla turistfälla till gigantisk herrgård, utan bara någon liten bortglömd stuga, där det hänt onämnbara saker. Jag läste om en pojke som ensam skulle vakta några kor i en lada där, för länge sedan. Någonting hade hänt under natten som fick honom att, av rädsla, tända på höet för att bränna korna inne. Det kan ha varit någonting med hur korna lät, eller hur de agerade, som fick honom att tappa fattningen.

Angående ”Stoorn” så är det ett kul projekt och kul presentationsvideo, men det är jävligt synd att de valt just Vithatten. Ingenting här i världen verkar få vara som det var förr, utan allting ska alltid späs ut, bli modernare, lättillgängligare, sämre.

En anekdot angående Vithatten utspelar sig ungefär ett år efter att jag gjorde demon. Jag fick ett telefonsamtal från någon kille som jag tror stod i en telefonkiosk och var full. Han började prata om Vithatten och undrade om han fick göra en cover, tror det var antingen ”Come on in, Little Friend” eller ”Don’t Go in the Woods”. Allt eftersom samtalet fortlöpte stod det mer och mer klart att det var en ”busringning”. Han undrade vad fan Vithatten var för namn, och jag sa att det var ett berg. Av någon anledning undrade han: ”Vadå, ett grötberg?” haha. Jag satt med min mor då och vågade inte riktigt ”sväva ut” i samtalet, så jag svarade någorlunda artigt tills samtalet tog slut.

Är du musikaliskt aktiv idag och om så är fallet i vilket band? Bor du kvar i Skellefteå? Det blev tyst om dig efter ”Dont Burn the Witch”, vad har du haft för dig under årens lopp?

Ja, jag har varit musikaliskt aktiv sedan dess. Just nu sjunger jag och spelar gitarr i heavy metal-bandet HELVETETS PORT. Vi kör som om året vore 1983, i stil med gamla svenska band som GOTHAM CITY, HEAVY LOAD och AXEWITCH. Har släppt en singel, en LP och har en mini-LP på gång i mitten av november.

Jag flyttade från Skellefteå 2002 tror jag, till Västerås, och sen till Göteborg där jag bor just nu. Har inte så mycket fritid och ork över, men om det skulle uppenbara sig en lucka för att enkelt kunna spela in ett gäng black metal-låtar så skulle jag inte vara främmande för det. Trummisen från IRRBLOSS och CRUSHED ORGANS bor också här nere nu, så även basisten från sistnämnda bandet. Trummisen har uttryckt intresse för att gå nedför minnenas allé.

Ännu en gång, tusen tack för din medverkan och lycka till i fortsättningen.

Det var så lite så, kul att få en intervju om något annat än nuvarande bandet, där det bara är samma frågor om och om igen!

Där har ni den. Den definitiva VITHATTEN-intervjun och den perfekta avslutningen på den här veckan. All cred till Tomas för sin medverkan.

/Hatpastorn

Vithatten. Del 4.

Posted in Vithatten. on 21 oktober, 2010 by hatpastorn

Jag tillhör en minoritet i min bekantskapskrets då jag inte har en enda tatuering på min lekamen. Det närmaste jag kommit en så kallad ”gaddning” var när min dåvarande flickvän för hundra år sedan råkade hugga mig i handen med en bläckpenna. Lång historia. Skulle jag dock få för mig att pränta in något i mitt kött för all framtid blir det en groda med brinnande vingar som dansar flamenco över reaktor 4 i Tjernobyl samtidigt som den sjunger järngardets kampsång. Det eller omslaget till VITHATTENs monumentala demokassett ”Dont Burn the Witch”.

Det här är ett konvolut som inte bara attraherar utan även provocerar. Lekmän ser detta som ett plumpt försök att framställa sinister svartmetallkonst i ”Paint”. Vi som är mer professionella i vår bedömning ser storheten i konstverket. Om ni för en stund tänker efter, skulle något annat omslag kunnat passa den här kassetten bättre? Svaret är givetvis nej.

Om vi börjar med logotypen så är detta ett skolexempel då den är symmetrisk på ett sätt som skulle få Jens Rydéns gamla alster att komma på skam. Vingar och tre inverterade kors sköter den blasfemiska biten och den totala oläsligheten är exemplarisk. Här har många andra grupper, kanske främst de amerikanska, ett och annat att lära sig. Jag vill för övrigt redan på förhand be om ursäkt för att Dr Panzram berövat magin genom att använda något så ljusdyrkande som Photoshop(trend) när han lyfte logon från omslaget. Att dessa sataniska hieroglyfer verkar vara ritade med en datormus och detta för hela 14 år sedan är djupt imponerande.

Själva omslagsbilden kanske inte riktigt håller samma höga klass som logotypen men som jag skrev innan så finns det inget annat som skulle passat bättre. En demonisk gestalt reser sig upp bakom berget Vithatten för att skydda en häxa från en säker död. Genialiskt. Jämför det här omslaget med OBTAINED ENSLAVEMENTs ”Witchcraft” och ni inser snabbt att Vithattens utförande är tusen gånger råare. Oavsett vad man tycker om den här bilden så är det ett omslag man minns. Vi slipper höstfärgade Photoshopknull som inte föreställer någonting, vi slipper svartvita foton på liksminkade ungdomar i skogen, vi slipper någon skata som visar bröstvårtan, vi slipper generiska målningar utav trötta etablerade artister, vi slipper bläckfiskhjälmar, vi slipper träsnitt som använts hundra gånger tidigare och vi slipper alla jävla svartvita krigsbilder som stötts och blötts hårdare än Ron Jeremys kuk. För detta är jag evigt tacksam. Färgsättningen på detta konstverk skriker ren och skär nihilism. Svart, vitt, gult och bajsbrunt skapar i det här fallet en synergieffekt där slutresultatet andas ond bråd död.

Vi vill ha det råaste och vi får det råaste. Omslaget till ”Dont Burn the Witch” gör mig nostalgiskt gråtmild då den får mig att minnas tillbaka till en tid då svartmetallen var mer ungdomligt naiv och individualitet var ett honnörsord. Idag är majoriteten utav alla artisters skivkonvolut så tragiskt trendkänsliga att man får galopperande whiplashskador utav ren tristess när man ögnar igenom nyproducerade fanzines. Folk är helt enkelt för rädda för att göra bort sig.

Heidenhammer berättade att när han var in på Neseblod i Oslo på jakt efter den här kassetten så såg snubben i kassan ut som ett stort frågetecken när han fick frågan om VITHATTEN. En vild jakt i ett oheligt antal plastkassar och lådor tog sin början och om inte omslaget varit så omisskännligt hade sökandet varit helt fruktlöst. Ponera att Heidenhammer sökt efter bandet SKOGSANDEs instrumentala demo. Hur lång tid hade det inte tagit att lokalisera den bland tusentals andra släpp med identiska omslag? Tanken är skrämmande.

Likt det musikaliska framförandet är detta unikt och sällan har man känt en sådan helhetskänsla som det här verket frambringar. Text, musik och konst i en satanisk treenighet.

“Time for Daily Worship Hast Come”.

Jag skulle inte kunna sagt det bättre själv.

Imorgon avslutar vi VITHATTEN-veckan med en exklusiv intervju med mannen bakom projektet.

/Hatpastorn

Vithatten. Del 3.

Posted in Vithatten. on 19 oktober, 2010 by hatpastorn

Heidenhammer har gjort det enorma hästjobbet att analysera samtliga utav de femton stordåd som återfinns på “Dont Burn the Witch”. Om någon undrar varför vi skriver ”dont” istället för ”don´t” beror det helt enkelt på att det är så Vithatten stavat det och allt han skrivit är lag.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

 

“Pass the Bottle, Pass the Knife, Pass me your Unholy Crafts”

Vithatten har fattat allt. Inga jävla intron, ingen rymdsynt, inga åskknallar. Ren och skär barbarism från början till slut. Låten slutar i samma sekund som hans demoniska stämma sjunger ut den sista strofen och allt blir tyst.

Det här är det råaste.

Mesar som försöker få fjantar som Ildjarn att framstå som primitiv kommer att kissa i byxorna av ren förskräckelse för detta går rakt mot strupen med vässade Dee Snider-tänder, öppnar vener och trasar sönder artärer. Jag räknar till tre riff totalt, allt framhamrat i sant ”Transilvanian Hunger”-tempo. Här misstänker jag att det är musikerns egna knän som får agera virvel, pukor och baskagge. Alla sorts former utav cymbalslag lyser med sin frånvaro.

Jag antar att detta är en fristående uppföljare till ”Natassja in Eternal Sleep” då låttiteln är hämtad från nämnda text. Tomas Ericson förvaltar arvet väl, till skillnad från de usla karbonkopior som hade mage att medverka på ”Darkthrone, Holy Darkthrone”-tributen från år 2000. Hade den plattan låtit så här däremot vore det en annan femma.

Vithatten väser fram att han skall begå självmord genom att dunka sitt huvud i ett pentagram skapat av spikar för att följa sin (Fenriz) trolovade in i mörkerlandets skugga. Jag känner att han menar vartenda ord.

Amen.

”Towards a Planet Far Away”

Jag gick ett år på det estetiska gymnasiet med inriktning musik. Där fanns det ett gäng tråkiga människor vars uppfattning om fester var att sitta i ring, dricka dåligt rödvin och lyssna på friformsjazz för att gemensamt skratta när en ovanlig synkopering dök upp i tonföljderna.

Bah!

Friformsjazz står sig slätt gällande konstiga takter mot vad herr Ericson sprutar ur sig i det första instrumentala numret på kassetten. Blandat med ett slags försök eller helt enkelt en vidareutveckling av en flamencogitarr spelas de mest ologiska och esoteriska toner jag någonsin hört. Detta låter som en blandning av ett C64-spel med ADHD och… Ja, jag kommer inte ens på en passande metafor för att beskriva detta.

VED BUENS ENDE …, SHINING (Nor), ARCTURUS – lär av detta!

“Your Pure Feelings, Your Flaming Hate, It Was Not Enough”

Del två av rockoperan baserad på ”Natassja …” börjar med en helvetesrundgång och denna gång verkar det som att bandspelaren på matbordet i köket hemma hos familjen Ericson fått stå till tjänst som vikarie för Necrohell studio. Vithatten beklagar sig över kristen dubbelmoral i ett svepande anklagande sorgetjut som går igenom märg och ben.

En minut och femtio sekunder in i låten får lyssnaren chansen att hämta andan efter ångestattacken då ett break – som jag faktiskt undrar hur han lyckats tajma tajtare än AC/DC – för låten in i djupare dimensioner på ett sätt som skulle fått Steve Harris att bli grön av avundsjuka.

Inget trams. Ingen pardon.

Vithatten är domare, jury och bödel.

”For What the Eyes of Uranus Can See”

Här har jag upptäckt ett mönster. Uppenbarligen var det tänkt att bli två skivor – en med diaboliskt rå svartmetall och en med instrumentala ambientpartier. Då detta inte gick att uppbåda valde han att istället placera materialet på denna demo så att varannan låt återspeglar originalidén.

Resan till nya världar och ut i rymden fortsätter med ett illa inspirerat METALLICA-plink som sedan övergår i en melodiös astralresa där själen överger kroppen för att flyta runt Ur-anus. Den här låten har faktiskt en riktig melodi och håller sig stadigt kring ett ackord för att sedan … Jag vet faktiskt inte vad som händer, men en gissning är att Tomas lessnar (då detta förmodligen är tagning 132) och i vredesmod spelar de sista tonerna med en decibelskillnad på samma nivå som antalet försök. I de sista sekunderna bryter något igenom på inspelningen och vi kan ana oss till en underliggande kakofoni skapad av hans inspirationskällor. På min kassett består B-sidan av överspelad King Diamond.

“Whatever Lies Beyond the Visual Galaxy Lies In the Past”

De första riffen andas ondsint CELTIC FROST eller snarare ”Panzerfaust”. Hur som helst gav jag nästan upp när jag försökte hänga med i vad som egentligen pågår i det här stycket, för inte ens med medföljande texthäfte går det att urskilja vad som invokeras. Enligt lyriken handlar detta om en dystopisk galaktisk framtid i färd med att gå under. ”Soulside Journey” hittade tydligen sina fans ute i stugorna ändå. Låten når sin kulmen när Tomas vrålar ut sin ångest i ett (enligt texthäftet) citat (dock framgår det inte vem som yttrat orden från början) och överröstar inte bara resten av låten utan också den grävmaskin som härjar utanför mitt fönster denna kalla oktoberkväll.

”Come On In, Little Friend”

Detta är avantgarde på ett vis jag aldrig tidigare upplevt. Likt introt till ”Ghostriders In The Sky” – och då menar jag inte IMPALED NAZARENEs version – hamras det fram några kända toner jag inte kan placera och envist googlande av titeln hjälper inte heller.

Inte helt tajt, inte helt logiskt – mest mystiskt.

”Naglfar”

Men plötsligt står allting klart. Vithatten hade helt sonika snickrat ihop ett eget intro till sin högst personliga tolkning av ISENGARDS gamla rökare. Där Ihsahn valde att försöka skapa en majestätisk version av ”Inno a Satana” med katastrofalt resultat frambringar Tomas magi med hjälp av två ostämda strängar. Spelandes sekvenser från huvudriff, melodi, refräng och slutriff blir detta örongodis och allt detta under mindre än en minut.

Genialiskt.

”Natassja In Eternal Sleep”

Det finns ett band vid namn OBSCURE ANACHRONISM. Det hade passat till att förklara turordningen för hur låtarna är placerade för den kronologiska ordningen – sett till textinnehåll – är minst sagt kaotisk. Men vad vet jag – jag är likväl övertygad om att det finns en förklaring till detta vi vanliga dödliga inte kan förstå. ÄNTLIGEN hör vi dock hur en riktig cover skall göras. Vithatten bangar inte för att ta med lyriken till allmän beskådan i häftet tillsammans med sina egna alster.

Här hörs sången mycket tydligare än tidigare och riffen spelas exakt som på originalet. Bara mycket bättre.

Hur många gånger kan karln egentligen ha lyssnat på den här plattan? Abrupt slut dock.

“The Eternal Flame of Life That Cannot Be Extinguished”

Titeln andas life metal, men det finns säkert som tidigare förklarats en djupare mening. Maken till underligare riffarrangemang lyckades inte ens jag själv knåpa ihop efter att jag precis lärt mig spela tritonusriff.

På fullt allvar är det svårt att ge en beskrivning hur detta egentligen låter. Jag räknar till minst tretton av varandra helt oberoende riff staplade på varandra, varav en tredjedel helt säkerligen är stulna från C64-alster. I slutet av låten används samma effekt som på ”For what the eyes …”. Bestämda, intoleranta och benhårda toner pressas fram ur akustiska strängar.

”Now Can Leave the Planet”

Jag minns när DARKTHRONEs ”Panzerfaust” dök upp i skivhyllan. Det gör nog säkerligen även Tomas Ericson som lät sig inspireras av en textrad ur låten ”Triumphant Gleam” och byggde ett helt eget epos kring den. En tidigare härskare över Jorden (här omnämnd som Tellus) har insett att han nått sina drömmars mål och bestämmer sig således för att åka till det stora Neptune. Nej, ingen felstavning. För den som inte visste det (jag hoppas ni är väldigt få) var ett av Fenriz många eldjärn under 90-talet ett Klaus Schulze-inspirerat syntambientprojekt vid namn NEPTUNE TOWERS.

Är det någon som minns filmen ”Rock Star” med Mark Wahlberg? Den handlar om snubben som tog över efter Rob Halford i JUDAS PRIEST. Kan jag bara få herr Nagell att ringa till Vithatten och erbjuda honom jobbet som Fenriz anno 1995 vore lyckan gjord. Vi kan bortse ifrån senare DARKTHRONE-alster och koncentrera oss på de essentiella mästerverk Ericson skulle kunna ställa till med.

Låten? Givetvis det råaste, sjukt catchy och skriket i slutet skulle få självaste Ari Honkonen att snegla missunnsamt mot Skellefteå.

“The Origin of Which Cannot Be Explained”

Fingerplock i moll. Symfoniskt. Detta avbryts sedan av diverse upp och nedgångar av halvtoner. Detta får mig att tänka på saker så djupt själsligt liggande att jag följer MIDVINTERs exempel och säger om vidare kommentarer: ”not printed for personal reasons”.

“Time for Daily Worship Hast Come”

Detta stycke måste höras för att kunna förstås.

“Don’t Go in the Woods”

ABSU kan ta semester. Det här är vad jag kallar RIKTIG ockult metal. Esoteriken når oanade höjder … eller också sitter herr Ericson helt sonika och testar riffutkast. Oavsett tillvägagångssätt är det resultatet som räknas och vad som än lurar i skogen gör man bäst i att undvika det. De toner som frammanas skulle få självaste kaosguden Azathoth (ej att förväxla med gitarristen i MORBID ANGEL) att vilja agera kompmusiker till den ankommande festen för skogens svarte get Shub-Niggurath med sina tusen unga (förmodligen Vithattens legioner som åsyftas).

”Meanstreak“

”With the song Meanstreak I pay tribute to Yesterday & Today … listen, brethren and partake in the sacred remembrance of Y & T!” Det sista mästerverket är helt makalöst. Vithatten bestämmer sig för att hedra de 80-talsgudar han tackar för inspiration och gör det som ingen annan kan. Faktum är att han löper fullständigt AMOK och jag kan, med handen på hjärtat säga att jag ALDRIG hört något liknande. Trams såsom takt, melodi och sans får stå i bakgrunden för ett kaos som får BLASPHEMY, BLACK WITCHERY och CONQUEROR att framstå som filharmoniker. Än en gång – magi.

”Zombie Flesh Eaters Outro”

Kassetten avslutas med ett nästan 10 minuters långt outro, bestående av ett eget hopklipp av filmerna ”Zombi 3” och ”Gli Ultimi Zombi”. Återigen får familjens bandare ta rollen som producent, då jag antar att han helt enkelt ställt den bredvid TV:n, slagit på videon och låtit den rulla – för att ibland trycka på paus under inspelningen. Resultatet blir en egen sonisk uppsummering av två filmer som uppenbarligen haft stor inverkan på den gode Tomas.

Och nu har vi inte nämnt extramaterialet på sida B…

Tack för kaffet!

/Heidenhammer

Vithatten. Del 2.

Posted in Vithatten. on 18 oktober, 2010 by hatpastorn

Det är som bekant VITHATTEN-vecka på Hatpastorns Likpredikan. Först ut är en artikel skriven utav Dr Panzram där han tar en dödsmarsch genom minnenas allé för att reda ut begreppen kring denna mytomspunna artist.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

VITHATTEN – 15 Tunes in Black.

Ville man vara riktigt true anno 1996 så hängde man på Passagens Exilen-chatt och var man riktigt nekro hade man gjort som undertecknad och vandrat dit ifrån ZTVs chatt. Den chatten fick för övrigt lägga ner när någon spenderat två dagar åt att kontinuerligt spamma barnporr över hela sidan så att både webbmastern och servern till sist sa tack och hej. Det var flera personer som i början av sina ”karriärer” spenderade allt för mycket tid framför de på den tiden inte helt ögonvänliga skärmarna med att dryfta livets nödvändigheter som att snacka skit samt ragga järnet. Bland oss som hängde där fanns folk som senare skulle komma att bli musikstudioägare, journalister, kidnappare, tidningsredaktörer, modeller, mördade, Stureplansvakter, black/death metal-musiker, fullblodsmytomaner, ägare av norra Europas största Hentai-samling och Ynaz. Alla löpte iallafall amok på denna virtuella fritidsgård. En av de mest omtalade och ökända av dessa individer var Tomas ”Vithatten” Ericson. Vithatten profilerade sig snabbt dels för att han hade ett band som hette något så oortodoxt som VITHATTEN och för det faktum att han till skillnad från resten av oss dödsdyrkande 17-åringar bara var 14 år.

Så vem var Vithatten? Ja, inte så många kan svara på den frågan och de som eventuellt visste har försvunnit i tidens dunkla valv. Därför har jag funnit mig tvungen att pussla ihop denna artikel dels ifrån egna minnen och dels ifrån diskussioner som man haft genom åren med olika gamla Exilare där ämnet Vithatten kommit på tal. Jag känner mig djupt hedrad att få bli den förste (och kanske den siste) som gör ett försök att summera sanningarna och myterna kring Sveriges/världens råaste band.

Personen: Det enda vi vet om honom är hans ålder, att han kom ifrån Skellefteå, att hans icke-magiska namn är Tomas Ericson samt att han sade sig spela i ett dödsband vid namn DAY OF DARKNESS.

Namnet: Bandnamnet tog han ifrån den hemsökta bergstoppen Vithatten utanför Skellefteå, Tomas gjorde även klart att detta skulle vara självaste Satans hemvist och att om man någonsin begav sig till Västerbotten skulle man om livet var en kärt motstå den infernaliska frestelsen att masa sig upp dit. Berget Vithatten är idag mest känt för att ett original i åratal försökt styra upp pengar till ett projekt där han ska bygga en fyra våningar hög träälg vid namn ”Stoorn” men det är som det heter en annan historia.

Musiken: Att Vithatten gillade Fenriz var något varken han, hans musik eller lyrik någonsin stuckit under blodstronen med. Detta är dock ett ämne Heidenhammer kommer att utveckla i sin kommande djuplodande recension.

Det Visuella: Inga bilder finns att tillgå på Lord Vithatten. Kom ihåg att detta var på den tiden då det inte var självklart att man bara kunde slänga upp en bild på nätet hursomhelst. Omslaget och layouten på hans enda välspridda (typ 20 ex) demokassett ”Dont Burn the Witch” är i sig både legendariskt och ökänt men det kommer att avhandlas av Hatpastorn i en separat artikel.

Inspelningen: Ni som hört helveteshymnen ”Pass the Bottle, Pass the Knife, Pass Me Your Unholy Crafts” (se nedan) har förstått att vi har att göra med en av inte bara svartmetallens, utan all musik som någonsin skapats råaste produktioner. För att uppnå detta tog han till den mest nihilistiska av alla inspelningsmetoder ett enmansband kan begagna sig av. Enligt flera av varandra oberoende källor så använde han två bandspelare varav han spelade in ”trummorna” på den ena, ställde sedan den alldeles intill den andra bandspelaren tryckte på ”rec” och lade sedan all gitarr och sång live. Han kan även ha använt sig av en funktion jag som liten skit upptäckte på min moder Anna-Kar…*host* Lilith´s köksbandspelare som gjorde att man kunde dubba en tape och spela in på micken samtidigt. Vem vet hur han egentligen gjorde, det vi vet är att slutresultatet blev en Kristusslaktande skymf mot Gud fader och hans heliga rike. Angående ”trummorna” så råder det två olika åsikter om vad trumsetet bestod av, vissa säger att han använde sina knän och ett bord, andra purister i genren menar bestämt att det var två Coca-Cola-flaskor och en köksvägg som användes för att hamra fram dödens legioner.

Detta är tyvärr allt vi vet om Lord Vithatten. Någonstans djupt i min själ så hoppas jag innerligt att han än i dag sitter vid fader Lucifers vänstra sida hemma i det mörkaste Skellefteå och skaldar dödspsalmer till berget Vithattens ära, Norrlands eget Mount Doom.

/Dr Panzram

Vithatten. Del 1.

Posted in Vithatten. on 12 oktober, 2010 by hatpastorn

Detta kan om möjligt vara det absolut viktigaste inlägget i denna bloggs historia. Efter 13 års sökande är skatten funnen. Denna heliga graal som man likt en rabiat korsriddare sökt efter med ljus och lykta i varenda kassettlåda ifrån Haparanda i norr till Ystad i söder. Skatten är funnen. Sinnet: fridfullt.

Det känns helt bisarrt att jag blott för 2 timmar sedan stod ont anandes på gymmet och ryckte oansvarsfullt i vikterna samtidigt som BOLT THROWERs utmärkta ”… For Victory” dundrade ur stereoanläggningen. Jag såg i ögonvrån hur min mobiltelefon blinkade frenetiskt borta vid roddmaskinen så jag slängde handduken lite macho över axeln och vandrade bort till det knappöversållade eländet. 4 missade samtal och 2 SMS. Dr Panzram och Heidenhammers nummer. Efter att ha överlistat knapplåset kunde jag till slut läsa vad de skrivit. Jag trodde givetvis inte mina ögon så jag var tvungen att sätta mig ner och läsa deras meddelanden ännu en gång.

Tänkte bara säga att du är skyldig Heidenhammer en jävla massa pengar och att du numera är en lycklig delägare utav VITHATTEN-demon. /Panzram

Jag har nu inhandlat VITHATTENs ”Don´t Burn the Witch”. /Heidenhammer

Senaste gången jag kom i kontakt med denna legendariska demokassett var när den låg ute på Tradera. Jag hängde på i budgivningen upp till 400 kronor men var tvungen att lägga mig då priset sköt i höjden likt mitt blodtryck när jag lyssnar på SIEBENBÜRGEN. Jag var seriöst deprimerad ett bra tag efter den auktionen. Så nära men ändå så långt borta.

Nu är den i alla fall där den hör hemma. Hos ett gäng griniga gamla nostalgiker som har vettet att uppskatta en utav denna planets mest råa och intoleranta musikskapelser. Nu är den hemma. VITHATTEN-demon….

”Vad fan är VITHATTEN”, kanske en del utav er läsare undrar. Jo, det ska jag förklara här på bloggen inom en snar framtid. Just nu ska det dock firas med ett glas whiskey och riktigt bra musik på stereon. ABIGORs monumentala ”Nachthymnen” blir perfekt.

Thomas Väänänen, om du läser detta, du behöver inte rota fram ditt exemplar utav ”Don´t Burn the Witch” längre. Ursäkta om vi tjatat ihjäl dig.

 

/Hatpastorn