Historien om Sveriges Big Four

Posted in Uncategorized on 11 januari, 2021 by hatpastorn

En dag efter att jag publicerat historien om norska Big Four tog jag mig en tur ner till macken för att köpa senaste numret av 91:an och en dubbeldaim. Såhär i en rasande pandemi gäller det att prioritera sina inköp. Precis när jag skulle korsa motorvägen som går rätt genom Sundsvall var det en svart Van som tvärbromsade framför mig. Ut flög fyra maskerade män och innan jag hann säga Fabian Bengtsson var jag hopbuntad, försedd med handfängsel och inkastad i bilen. Allt var som ni förstår både konstigt och obehagligt. Kul att åka bil dock. Det gör jag inte så ofta.

Jag försökte kommunicera med mina kidnappare, men det var lönlöst. De ignorerade mig så gott de kunde och en av dem gav mig dessutom några sparkar över låret med sina militärkängor när jag frågade efter en nackkudde. Jag lade mig således tillrätta och var tyst. Detta var exakt som att vara på turné, fast utan att behöva spela musik. Sämre situationer har man varit i.

Resan måste tagit några timmar då jag var sjösjuk av nikotinbrist när bilen väl stannade. Skjutdörren öppnades och jag fördes bryskt ut. Av lukten att döma var jag i Stockholm. Stanken av avgaser, uteliggarurin och bottenlös sorg var aningens mildare än hemma så det var lätt att förstå vart jag var. Skyskraporna tornade upp sig. Inte helt olikt omslaget till ”Stormblåst” faktiskt. Fast inga träd såklart. En av mina kidnappare såg att jag tittade mig omkring så han tryckte en svart tygpåse över mitt huvud så att jag inte skulle kunna se något. Hade ändå glasögonen hemma så jag vet faktiskt inte om detta gjorde någon större skillnad. Påsen luktade bekant. Nytt tyg av dubiös asiatisk kvalitet och en svag doft av vit tryckfärg. En sådan där tygkasse från Sound Pollution? Mysteriet tätnade.

En knuff i ryggen signalerade att jag skulle gå framåt och framåt jag gick. Lukten av människor. Ett lågt sorl. Var det tonerna av Insania Stockholm jag hörde eller var det bara min tinnitus som spelade mig ett spratt? Svårt att säga. Pling. En hiss minsann. Roligt. Jag åker nästan aldrig hiss privat. De knuffade in mig i hissen. Dörrarna stängdes och upp vi for. Huset måste ha varit högt. Dr Panzram bor på sjätte våningen i sitt hyreshus och det är med Sundsvallsmått mätt skyhögt. Detta var högre. Det svindlade i magen.

Pling. Hissdörrar som öppnades. Obligatorisk knuff i ryggen. Kom igen liksom. Jag är inte helt slut i roten. Vi fortsatte till fots en bit. Heltäckningsmatta. En svag arom av rengöringsmedel och automatkaffe. Den elektriska laddningen av datorer som stått på lite väl länge. Någon som hamrar med handflatan på en kopiator. Välbekanta intryck för alla som jobbat på kontor. En hand på axeln gjorde att jag stannade.

”Han är här nu.”

En dörr öppnades och jag fördes in i ett rum. De frigjorde mig från mina bojor och tog av mig tygpåsen. Prio ett, snus.

”Välkommen.”

Jag tittade upp från snusdosan och mina ögon mötte en man jag inte kunde koppla vart jag sett honom förr. Glasögon, skägg, rakad skalle. Äldre. Välklädd. Det här störde mig, vart hade jag sett honom? Jag drog till med en chansning.

”Ja, hej. Vem fan är du?”

”Inget du behöver bry dig om för tillfället. Du är här av en anledning.”

”Och den är?”

”Det var du som skrev om norska Big Four, va?”

Nu blev det faktiskt lite svettigt.

”Jo, det stämmer, men skyll inte allt på mig. Heidenhammer …”

”Tyst.”

”… var faktiskt med också. Det var han som kläckte Harald Helgesons Eld bland annat. DET var roligt.”

”Tyst.”

”Var tvungen att kapa en hel del. Nagash bland annat. Tänk dig denna, Troll, Covenant och Carpe Tenebrum som kör Mirrored hate painting och Universal från pärm till pärm. Hahaha!”

”Du har svårt att vara tyst, va?”

”Egentligen inte, normalt säger jag aldrig någonting, men när det väl kommer igång är det svårt att sluta.”

”Sätt dig ner.”

Lika bra att sätta sig ner. Jag passade på att kika på väggarna. Välbekanta skivomslag. Mycket No Fashion. Ett namn dök upp i skallen. Calle Von Schewen. Var det han som hade en vals eller var det han som höll i Sound Pollution? Det måste vara han.

”Calle Von Schewen?”

Han såg på riktigt chockad ut.

”Hur fan?”

”Måste sett en bild på dig i en gammal Close-Up. Har fotografiskt minne, men bara när det kommer till saker som inte spelar någon roll.”

”Kaffe?”

”Nä, jag blir så stissig.”

Ska ärligt erkänna att jag kände mig som James Bond. Det gör man inte varje dag. Fick aldrig den där agentväskan i julklapp som barn. Inte konstigt att man blev som man blev.

”Okej, jag ska berätta varför du är här.”

”Är det för att jag ska få träffa mina idoler i Wolf?”

”Nä, du ska hjälpa mig att sätta ihop ett svenskt Big Four.”

För min inre syn såg jag hur universum exploderade.

”Nu skämtar du, det måste väl ändå finnas hundratals bättre lämpade.”

”Man kan tro det.”

”Men jag är ju som Lars Ohly! Skitduktig på att klaga, men har noll lösningar på problemen.”

”Vi får väl se.”

”Då ska jag fan ha Vinterland-skivan som tack för besväret.”

”Tycker inte du den är citat sjukt överskattad?”

”Jo, men jag har den inte och det stör mig.”

”Vi kan nog komma överens om något.”

”Bra.”

Carl reste sig upp och drog fram en whiteboardtavla.

”Bara så du vet kommer det under inga omständigheter ritas några kukar på den här.”

”Jag lovar.”

Jag ljög.

”Okej. Såhär är det. Lyssna noga nu. Norrmännen håller i detta nu på att mobilisera flera Big Four-turnéer tack var dig. Det här kan vi såklart inte tolerera. Jag är så satans trött på att de får all jävla uppmärksamhet hela tiden. Vi svenskar var precis lika betydelsefulla när det kommer till black metal. Vi ska släppa lös minst en svensk Big Four och vi ska göra det före Norge. Är detta uppfattat?”

”Ja … jo. Vi har ett ganska stort problem dock.”

”Jaha, vad är det nu då?”

”Ärligt talat har vi inte så mycket att sätta upp när det kommer till gamla klassiska black metal-band.”

”Jo, jag tackar jag. En svenskhatare. Det kunde man väl ge sig fan på! Jag säger såhär jag, Bathory!”

”Död.”

”Alla ITs band då?”

”Död och ärligt talat var de inte speciellt bra.”

”Dissection!”

”Tyvärr alltså, du vet vad jag kommer att svara och ska sanningen fram var det dödsmetall.”

”Faaaaaan!”

Carl drämde en penna i tavlan så det bokstavligen sjöng om det. Venerna i hans panna pulserade. Han fortsatte.

”Men hur gör vi då? Kan vi inte köra Bathory som ett hologram? Funkade för Dio.”

”Nu är jag ingen hologramexpert, men jag tror det är svindyrt och eftersom det finns så lite filmat material med Quorthon kan du lika gärna köra med kasperdockor. Dessutom, vilka andra medlemmar ska vara med?”

”Ja, säg du, det är du som så stort är experten!”

”Åkerlund kan knappast spela trummor. Driller Killer-Cliff repade i alla fall med Bathory, men jag vette fan om man kan släppa lös han hursomhelst. Det skulle vara om du kör en helt galen slamkrypare.”

”Jag lyssnar.”

”Ex antal personer var Vvornth och Kothaar. Vilka det var är inte helt glasklart. I teorin skulle man kunna stoppa in vem som helst bara de kan spela låtarna.”

”Taget.”

”Va?”

”Ja, nu blir det så. Jag har några grabbar från Thyrfing som löser det där.”

”Men Quorthon då? Säg inte att du tänker blanda in Jennie Tebler?”

”Fungerade för Windir. Där klev brorsan in på farvälspelningen.”

”Det är inte samma sak.”

”Inte?”

Carl var slipad. Det märktes.

”Jennie Tebler minsann. Kan hon skriksjunga? Carl, du kan inte mena allvar.”

”Det tror jag inte. Att hon kan skriksjunga alltså. Vem som får vråla löser jag senare.”

”Jaha, då var Bathory klara. Jag kan skriva på tavlan om du vill.”

Carl räckte över pennan. Inte samma som han kastade, utan en röd.

””””””””””””””””””””””””””””BATHORY”””””””””””””””””””””””””””””

”Verkligen moget och konstruktivt.”

”Fick tyvärr inte plats med fler citattecken på tavlan. Det är i alla fall inte en kuk. Ska jag skriva Mefisto på samma gång? De har i alla fall återförenats och har säkert minst en gammal originalmedlem.”

”Skriv.”

”Jag var inte seriös. Du kan väl ändå inte … ”

”SKRIV!”

”Mefisto. Ja, det är ju ett gammalt band. Vet inte hur de står sig ute på kontinenten om jag ska vara helt ärlig.”

”Men stryk då!”

”Då har vi Bathory kvar. Mot alla juridiska odds.”

”Kom igen nu, du var så jävla märkvärdig när du räknade upp norska band.”

”Marduk och Dark Funeral. De platsar. Jag skriver upp dem här under Bathory.”

”Ja, skriv du. Ett band till, sedan kikar vi på paket nummer två.”

”Mmm, det är nu det inte blir jättelätt.”

”Vet du hur många black metal-band som finns i Sverige?”

”Inte exakt, men ett bra hum. Kruxet är att det finns många bra band, men jag kan inte tänka mig att sätta så många av dem i ett sådant här sammanhang. I stort sett alla har dött eller lagt ner. Sedan får vi nog även fokusera på band som släppte skivor på 2000-talet och framåt. Där finns det ett helt gäng band som det gått bra för. Funeral Mist, Watain, Shining …”

”Nej, 90-tal ska det vara. Är du trög? Klassiska band, grabben. KLASSISKA!”

”Mörk Gryning kanske? Tusen år har gått är bra. Men hur stora de är ute i resten av världen … ”

”Fortsätt.”

”Throne Of Ahaz vore lite coolt. Nifelheim-skivan från pärm till pärm. Tjugofem år sedan de sist släppte något dock. På tal om Nifelheim har vi ju faktiskt Nifelheim.”

”Mmm mmm, fortsätt.”

”Lord Belial? Kiss the goat och Enter the moonlight gate. De håller nog fortfarande på. Tror det står i grundlagen.”

”Tvek där. Blev lite dålig stämning efter Purify Sweden.”

”Jahapp. Men seriöst, man kan väl ändå inte jämföra Mörk Gryning och Mayhem?”

”Kan man inte?”

”Och det ska vara black metal? Man får inte skruva lite på konceptet? Finns gott om Unanimated, Naglfar, Dawn, Merciless, Necrophobic, Sacramentum och band i den skolan. Svartdöds. Miljontals faktiskt.”

”Nej, nej, nej. Black metal ska det vara. Inga gränsryttare.”

”Alltså … Arckanum skulle jag personligen tycka varit mäktigt. Men han är upptagen med att spela in dark ambient. Trumma och reverb du vet. Svartsyn och Sorhin likaså, bra band, men är det Big Four-tyngd? Thornium live? Triumphator känns svåraktiverade. För att inte tala om The Black.”

”Säg du.”

”Nu är vi på Napalm Records-nivå. Siebenbürgen, Unpure, halva Sundsvall.”

”Något du är lite för fin för?”

”Inte ett dugg. Bara vi inte landar på Invasion Records-nivå är jag nöjd.”

”För då blir du lite för fin i kanten. Har jag förstått dig rätt då?”

”För all del, jag kan sätta Non Serviam eller Hellspell här bredvid Bathory, Dark Funeral och Marduk och det här med att jag överhuvudtaget skrivit Bathory på tavlan strider mot allt som är fint här i världen. Vargavinter, ska jag skriva Vargavinter?”

”Skriv du.”

I ren protest ritade jag en kuk så den saken var ur världen. Carl såg det ändå inte. Han stirrade ut genom fönstret på sitt kontor och svettades ymnigt trots att det var ganska kallt i rummet.

”Carl, jag kanske har ett första paket nu. Lyssnar du?”

Han nickade till svar.

”Dark Funeral, Marduk, Lord Belial och Mörk Gryning. Det är paket ett. Det är band och medlemmar som finns i verkligheten. Samtliga har släppt minst en populär skiva var på No Fashion på 90-talet. Dark Funeral och Marduk har även fortsatt sina respektive karriärer med framgång. Detta är inte helt orimligt.”

”Skippa Bathory? Du kan inte mena allvar? FAN!”

”Nu är vi där igen. Det blir inget Bathory.”

”Ett Bathory-coverband då?

”Är det ett avsnitt av Sikta Mot Stjärnorna det här? Småstjärnorna kanske?”

Det blev helt tyst i rummet.

”Calle, ska vi kanske fokusera på paket nummer två?”

”Mmm.”

”Okej, jag tänker lite högt här så kan du stoppa mig om du hör något som kan passa.”

”Mmm.”

”Ja, vi får kliva rätt in i B-ligan. Så är det bara. Thy Primordial, där får vi in lite Mjölby. Men då sätter jag hellre in Setherial som jag direkt stryker från listan. Vi körde Nord på Baroeg. Vet du vad som hände då, Calle? Ska jag berätta vad som hände då?”

”Mmm.”

”Det kom fram en full holländare efter giget och klagade över att vi inte körde något från Nord.”

Carl stod som fastfrusen vid fönstret. Reagerade knappt när jag nervöst hostade till. Jag fortsatte.

”Sorhin, Nåstrond och Blot Mine live, det blir inget med det surt nog. Thornium tror jag är för smala om jag ska vara helt ärlig. Siebenbürgen har väl … ”

”Sätt Siebenbürgen på listan.”

”Du är bossen. Har inte de lagt ner förresten?”

”Oroa dig inte för det, inga lägger ner.”

Siebenbürgen hamnade på tavlan. Jag passade på att med hjälp av handryggen sudda ut könsorganet jag ritat i affekt.

”Battlelust från Luleå hade Baron Samedi på trummor. Om du visste hur kul det är om man tänker efter. Baron Samedi. En voodooande. I Luleå. Han borde tagit den svenska översättningen när han ändå höll på, Baron Lördag!”

”Det finns i nuläget väldigt lite jag tycker är roligt. Fortsätt bara.”

”Necromicon, Ishtar, Scheitan. Jag får ingen live-feeling här. Noll av de banden har väl varit aktiva på hundra år heller. Ancient Wisdom, The Abyss, Algaion, Vergelmer, Unpure. Känns osannolikt att de skulle bemöda sig. Parnassus och Octinomos likaså.”

”Mmm.”

”Jag skriver Nifelheim här ovanför Siebenbürgen.”

”Gör du så.”

”Katatonia är bortom all gränsritt, Diabolical Masquerade vore å andra sidan kul att se. Calle för fan, nu rullar det. Jag sätter Diabolical Masquerade på tavlan!”

”Mmmm.”

”Ett band till. Midvinter och Melek Taus kan vi räkna bort. Allegiance har jag också svårt att tro att det skulle kunna bli något live med. The Darksend. Över min döda kropp. Skivor släppta före år 2000. Fullängdare alltså? Nu blir det inte lätt. Nä, nu orkar jag inte mer. Calle, häng med här. Jag har paket två klart nu.”

Carl vände faktiskt sig mot mig. Han var blek. Glansig blick.

”Spana in. Som huvudakt, Nifelheim. Det är ett bra band som hållit på länge. Svinbra live med. Det kan nog bli så att de hamnar i grupp A vid närmare eftertanke. Vi har kvar dem här så länge.”

”Jag lyssnar och ser.”

”Före Nifelheim kliver Diabolical Masquerade upp scenen. Har ingen aning om hur det ska gå till med medlemmar och liknande. Eller om Blackheim ens har tid. Katatonia har liksom en karriär.”

”Lämna alla sådana detaljer åt mig.”

”Okej. Före Diabolical Masquerade. Siebenbürgen.”

“Det ser ut som du skrivit Siebenbürgen där på tavlan, ja.”

”Kvällen startar med Vargavinter.”

”Nifelheim, Diabolical Masquerade, Siebenbürgen och Vargavinter.”

”Fan vilket konstigt turnépaket nu när du säger det sådär. Tre av banden är dessutom totalt nedlagda. Och Vargavinter var mest på listan för att det är lite kul. Gästspel av Svanvit och Månstråle. Kom igen, DET är roligt.”

”Svanvit och Månstråle finns det något humoristiskt med. Tror du folk skulle betala för det här?”

”Konstigare saker har väl hänt, men jag skulle inte tömma sparkontot direkt.”

”Bathory-coverband?”

”Broder, jag tror du tänker för smått. Jag tänker lite såhär jag. FYRA Bathory-coverband och flytta Nifelheim till A-gruppen. Du får singla slant mellan Mörk Gryning och Lord Belial vilka som får vara kvar.”

”Tack, du kan gå nu.”

”En fråga bara. Var det verkligen nödvändigt att kidnappa mig? Du kunde ha ringt eller mailat.”

”Håller med, men det var inte min idé.”

”Nähä, vems idé var det då?”

”Vet du hur många svenska band du hackat på? Vill du ha en lista?”

”Jag tror jag förstår poängen, vi hörs Calle. Sköt om dig!”

Det var inte läge att fråga om den där Vinterland-skivan så jag letade upp närmaste tunnelbana som tog mig till Centralen. Sedan åkte jag hem.

Fortfarande sugen på den där Vinterland-skivan dock.

/Hatpastorn

Historien om Norges Big Four

Posted in Uncategorized on 10 januari, 2021 by hatpastorn

Man kan kalla följande textmassa för vansinnig fan fiction. Man kan också kalla följande text för en självuppfyllande profetia. Bara tiden kommer ge oss det rätta svaret. Idag tänkte jag bjuda på historien om vad som hände när Norge fick för sig att göra en Big Four-turné. Detta fullkomligt trafikskadade koncept föddes när jag och Hammaren satt och lyssnade på gamla skivor i sedvanlig ordning och började fantisera om hur konstigt det här skulle bli. Att få ihop stoff till en total dystopi var inte svårt.

Och för er som redan nu kliar er i skallen. Big Four kallades turnén när Metallica, Slayer, Megadeth och vidriga Anthrax tröskade runt och drog in storkovan på gamla meriter. Tyskarna var inte sämre, eller jo, det var de fan. Sodom, Kreator, Destruction och Tankard av alla jävla band körde också en Big Four. Inte lika framgångsrik som amerikanernas såklart.

Vi lever i en era där äldre män far land och rike runt och spelar gamla klassiska låtar med energin hos ett löskokt ägg. Det är vad det är. Hur många poänglösa jubileumsspelningar kan man egentligen genomlida innan måttet är rågat? Nostalgi är kul, men tomheten den efterlämnar kan aldrig beskrivas i ord.

Och innan hela Norge vill ge mig stryk. Nej, jag har inte släppt lika bra skivor. Ja, jag har också framfört gamla album i jubilemsformat live. På Baroeg till och med. Nej, jag har inte för mycket fritid. Ja, jag är en idiot. Nej, jag tänker inte åka till Oslo för att få en lårkaka, ni skulle passat på när jag bodde i Trondheim i två år. Ja, ibland tycker jag faktiskt att jag är jävligt rolig. Ja, detta var kanske det dummaste ni läst, men till mitt försvar säger jag bara en sak: erotisk fan fiction med gamla Dimmu Borgir- medlemmar. Läs de historierna först innan ni börjar hacka på mig.

Är vi klara nu?

Nu kommer historien om när Norge bestämde sig för att göra en Big Four-turné.

Det var en kulen dag i Notodden. Ihsahn och Samoth satt och åt mazariner på det lokala fiket.

”Det var gott det här, Samoth. Mazariner är mitt älsklingsfika.”

Samoth drack ur den sista slurken kaffe och flinade.

”Jadu Sverre. Det här kan vi gott unna oss. Den senaste jubileumsturnén för Prometheus-plattan blev en riktig succé.”

”Jag älskar succéer.” Ihsahn myste. Med all rätt. Både Europa och Japan hade varit lukrativa marknader. ”Så mycket röj och jag behövde inte ens ta av mig glasögonen eller släppa ut håret!”

Samoth skrattade. Något som gladde Ihsahn. Samoth hade haft några tunga år. The Wretched End. Det ville inte riktigt lossna. Ihsahns solokarriär hade rullat på rätt hyfsat dock. Idén att ta in lågavlönade ex-studenter som kompband, genialisk.

”Hur gör vi nu då?”

Ihsahn skruvade på sig. Han visste att frågan skulle komma förr eller senare.

”Ja, nu har vi som inga fler skivor kvar.”

”Vi kanske ska spela in en ny?”

De tittade på varandra ett par sekunder innan de brast ut i ett rungande gapskratt.

”Du är så jävla rolig du!” Ihsahn torkade en tår ur ögonvrån. ”Förra skivan spelade du väl mest PlayStation vill jag minnas?”

”Additional guitars, ja”, muttrade Samoth surt. “Vad fan skulle jag göra då? Orkade aldrig lära mig dina riff. De var inte speciellt bra heller. På tal om riff, vill du höra lite nytt The Wretched End-material?”

Ihsahn gjorde en grimas. ”Tyvärr. Har så himla ont i huvudet just nu. Måste vara sockret.”

”Det blir ju så.”

Det blev tyst runt bordet. Samoth rev lite i en servett och Ihsahn kattbläddrade förstrött på Instagram. Det var Samoth som bröt tystnaden.

”Tror du vi kan göra fler jubileumsturnéer? Börja om igen liksom. Kanske köra demon?”

”Jag vette fan”, Ihsahn såg besvärad ut. ”Var och vartannat band kör det här konceptet nu. Det börjar bli gammalt.”

”Ja, jag hörde att Bloodthorn och And Oceans skulle ut på en jubileumsturné för deras versus-skiva.”

”Aj aj aj. Ja, du hör ju själv. Men du … jag tror jag har det!”

Samoths ögon spärrades upp till bristningsgränsen. ”Berätta! Berätta!”

”Minns du Big Four-turnén?”

”Den med Metallica och subbet?”

”Exakt den ja.”

”Sverre Vegard Tveitan! Du är fan ett geni! En norsk Big Four-turné! JÄVLAR vad deg!”

Ihsahn lutade sig tillbaka på stolen och lade händerna bakom huvudet.

”Jag älskar att vara ett geni.”

Utanför kaféet ven vinden. En vind av sorg kanske? Vem vet. Vi spolar fram en vecka. Våra hjältar sitter hemma hos Ihsahn. Ihriel och ungarna är på IKEA.

”Okej, vilka band ska vi fråga?”

Samoth satt med en tuggad blyertspenna i mungipan och klurade. ”Ja, Burzum blir svårt.”

”Ja, Varg är ju Varg liksom.”

”Louis menar du?”

”Ursäkta?”

”Ja, han heter det numera. Louis. Louis Cachet.”

Ihsahn såg genuint förvånad ut.

”Varför då?”

”Jag har fan ingen aning. Men Burzum kan vi stryka från listan innan vi ens har skrivit det.”

”Bra där. Du är duktig på att stryka, Samoth.”

Samoth drog några streck i kollegieblocket medan Ihsahn visslade på Modern Talkings ”Brother Louie” med långsamt gubbvibrato.

”Enslaved ska med i alla fall. Det är bra folk. Jag messar Grutle på en gång.” Samoth knappade vant på telefonen och tryckte på Skicka-knappen. Efter ett par sekunder plingade det till.

”De är på!” Samoth och Ihsahn knöt nävarna i triumf.

”Ja, då har vi två band. Vi och Enslaved. Två kvar då. Har du några förslag?”

Nu var det Ihsahns tur att klura.

”Ja, nu blir det lite knivigare. Darkthrone liksom. Fan vad fett det vore, men Fenriz lär tvärvägra som vanligt.”

”Ja, den mannen hatar verkligen kontanter.”

”Nocturno Culto är ju garanterat på liksom.”

”Jo tack, äh, vi sätter Darkthrone som bubblare ändå.”

Samoth plitade vidare i blocket.

”Mysticum!”

”Har du sett deras ljusshow? Den kan vi aldrig konkurrera med. Stryk innan du skrivit.”

”Mayhem såklart. Tänk att jag nästan glömde bort dem. Jag messar på en gång.”

Ett jakande pling i telefonen. Mayhem var på, men Ihsahn fick återigen den där förbryllade minen i ansiktet.

”Vadå Mayhem? Finns de kvar?”

”OM de finns! De släppte en ny skiva för inte så längesedan.”

”Jaha, men … hur då? Vilka är med?”

”Men du vet. Hellhammer, Necrobutcher, Attila … ”

”Ja, det är ju nästan alla faktiskt. Är Snorre med?”

”Man kan tro det eftersom det låter extremt mycket Thorns, men jag tror att han är upptagen med att mata Satyr med riff.”

”Satyricon då?”

Samoth grimaserade. ”Ja, alltså. Satyricon är säkert på, men jag har på känn att det kan bli strul med vilka som ska spela först och så vidare.”

”Mmm, Satyr älskar att vara huvudakt. Minns du affischen han gjorde för giget med Dissection och Darkthrone?”

”Vem kan glömma? Satyricon-logon hade storlek en miljard medan Darkthrone och Dissections namn knappt syntes. Och så en gigantisk idolbild på Satyr såklart.”

”Sätt Satyricon som bubblare.”

Samoth antecknade flitigt.

”Dimmu Borgir, jag messar Shaggie på en gång!”

Nu var det Ihsahns tur att skicka SMS. Det tog lite längre tid. Ny mobiltelefon. Blir alltid lite krångligt då. Efter en obehagligt lång stund kom svaret. Ihsahn frustade av ilska.

”Vilka jävla nördar! Lyssna på det här! Hej Sverris, vore kul att spela ihop men vi har faktiskt en symfoniorkestersväng att tänka på. Vi snackar miljonklassen. Puss.”

”Ja, där fick vi för att vi vägrade låta dem vara förband i Lübeck 1997. Långsinta jävlar.”

”Har vi spelat i Lübeck?”

”Jamen inte fan vet jag. Vi var säkert lite dryga mot grabbarna.”

”Fan också!” Ihsahn slog näven i soffan.

”Ildjarn håller mest på med cykling numera, Limbonic Art verkar bara vara en jävla röra. Gorgoroth?”

”Blir inte det bara ett massa stök med eld och corpse paint? Jag pallar INTE att ta på mig paint bara för att tävla med de gubbarna.”

”Hades?”

”Kul.”

”Aeternus?”

”Aldrig hört talas om.”

”Immortal?”

”Rörigt det där. Deras fjärde trummis eller vad det är stämde väl Demonaz över bandnamnet och Abbath är inte med längre.”

”Arcturus?”

”Bara massa jävla snablar och lustiga hattar. Har inte de lagt ner förresten?”

Samoth gäspade. ”Nej, inget band lägger ner längre. Det borde väl du veta. Dessutom har de startat Mortem igen.”

Ihsahn begravde ansiktet i sina händer och stönade högt. Samoth fortsatte med full styrka. Ivrig att få ihop fyra band.

”Kampfar?”

”Nej.”

”Malignant Eternal?”

”Samoth, nu hittar du bara på band. Var seriös nu.”

”Gehenna!”

Ihsahn tittade upp, en strimma av hopp tändes i hans ögon. Innan den slocknade igen.

”Nä, de började spela döds sist jag hörde något.”

”De har börjat spela black metal igen. Typ.”

”Och bryr sig någon?”

”Nej.”

”Kuken. Ja, det blir Satyricon då. Jag messar Satyr på momangen”.

Ihsahn tog återigen upp sin mobiltelefon.

”Fan vad knepigt.”

”Vadå?”

”Jag fick precis ett SMS från Satyr. Han säger att han är på.”

”Hur fan kunde han veta det innan vi ens frågat honom?” Samoth såg skräckslagen ut.

”Emperor, Enslaved, Mayhem, Satyricon. Det är ett bra paket.”

Samoth nickade. ”Bra paket och jag tror faktiskt att Satyr lugnat ner sig. Han kan säkert agera förband några gånger på turnén.

Samtidigt som Samoth yttrade de sista orden började åskan att dundra.

Det dröjde inte länge innan ryktet om en norsk Big Four började florera. Ryktet blev snabbt sanning när alla större hårdrockssidor utannonserade detta event. För att få maximalt med klick tävlade de mot varandra. På bara en dag hade Blabbermouth lagt ut 17 artiklar. Fem av dem rörde Slipknot-Coreys åsikter om turnépaketet. Två av dem hade något med Ratts gamla trummis Bobby Blotzer att göra. Han hade inte hört talas om ett enda av de norska gängen. Inte Corey heller egentligen, men det hindrade honom inte från att ha en åsikt. Metalsucks gick all in för att desperat tävla med Blabbermouth om läsarnas uppmärksamhet. Sju inlägg om själva turnén. Likadana allihop, bara nya bilder. Tretton inlägg som var ren smutskastning. Enligt uppgift hade Ihsahn sagt något problematiskt när han fick parkeringsböter 2001. ”Cancel him now!”, var den allmänna konsensus som rådde i kommentarsfältet. De amerikanska veganerna i Uada-shorts var rasande. Eller ja, det var bara en snubbe, men han hade sju olika konton. Privat kallade han sig Seattles Legion, eftersom han var många, men han hade inga kompisar att säga det till. LoudWire pangade ut otaliga Youtube-videos där de uttalade samtligas bandnamn fel. Kommentarsfälten var ren humor så i pur desperation lade de ut en repris när de intervjuade Ivar från Enslaved. En djuplodande historia där tittaren fick veta allt från vilken fiskgratäng som var godast samt vilka riff Ivar gillade att spela på fritiden. Black metal-kontona på Instagram bokstavligen exploderade. Nu fanns det all anledning att återigen rapa upp samma gamla bilder som alla redan sett en miljard gånger. Givetvis kunde de aldrig koppla bild med rätt artist så kommentarsfältskrigarna fick gå in och rätta som vanligt.

TruePaganGuy1997 ”Hey, Bruderdeslichtsblog, that is not Satyr! That is Caller of the storms!”

AngantyrIsMyFavoriteBand1998 “Hey pelle_dead_fan, Pelle will not be playing live with Mayhem. I think. He is busy with Morbid. Check your facts!”

TotalGotland88 “Hey, Fenrizara, Fenriz will be playing live! Hail northern repaganizingification! Please check DM. I send cock picture. Very hard. Like Stonehenge and Easter Island-statues.”

Världen var redan galen, men blev ännu galnare.

Mest galen, men av ilska, var Hades-Jørn. Hans lägenhet i Bergen var nedsläckt. Hatet kokade. Han reste sig upp från soffan, gick bort till fönstret. Vred på persiennerna och tittade ut. Mulet. Som vanligt.

”Fy fan, här står man. Känd norsk kulturpersonlighet. Vad möts man av? Förakt!”

Han vred på persiennerna igen och slog lite väl hårt med handen på fönstrets spanjolett. Fönstret darrade till. Monologen fortskred.

”Jag fattar det inte! Har jag spelat med Amputation? JA! Har jag spelat med Old Funeral? JA! Har jag spelat med Immortal? JA! Var jag tidigt ute med Hades? JA! Satt jag på kåken med Greven? JA! JA! JA!”

Han skakade av vrede.

”Varför får inte jag vara med?”

Plötsligt tändes en tanke och han började skratta. Först ett tyst skrockande, men allt eftersom växte skrattet i styrka tills han till slut skrek av skratt. Han var ett snille. Nu gällde det att agera snabbt. Han sprang till sin dator och började jobba. Tiden blev ett töcken. Efter ett par dagar var han klar. Han skulle göra en egen Big Four-turné.

Detta hade inte varit en enkel uppgift. De flesta han frågat hade nekat, några hade tackat ja och sedan backat ur. Han misstänkte att något var i görningen där. Infernus var ju normalt sett en bra snubbe. Till slut hade han följande paket.

Jørns Hades Experience. Hans gamla medlemmar orkade inte turnera, men eftersom själv är bäste dräng fick han sköta den biten själv. Det var inte helt klart vilka sessionmedlemmarna skulle vara, men eftersom hela Sydamerika skulle ställa upp som kompslavar var detta inget problem. I teorin.

Dismal Euphony AD. Forlorn och Perished hade vägrat, men de tipsade, lustigt nog oberoende av varandra, om att kanske Dismal Euphony var intresserade. De hade rätt. Eller nästan rätt. Frode och Sven-Aksel var på. Resten ville inte vara med. För att lösa eventuella legala komplikationer fick de lägga in ett ”AD” i bandnamnet. Namnet Frodes Soria Moria Slotts Musical Castle Resurgence var på tapeten. ”Lite väl långt”, tyckte Jørn. Resterande medlemmar fylldes snabbt upp av ivriga killar från Thy Grief och Kråke. Bara eliten var gott nog.

Harald Helgesons Eld. Till och med Jørn tyckte att detta var en slamkrypare. Att ta in Enslaveds gamla trummis Harald som i ensamt majestät skulle framföra låtarna från ”Eld” från pärm till pärm var kanske ingen solklar succé. Trumvideos på Youtube var emellertid extremt populära. Det konceptet i liveformat. En dark horse. Det kunde bli bra, det kunde bli mindre bra, men för att vinna måste man chansa. Harald själv bedyrade i alla fall att konceptet var fullkomligt briljant.

Frost. Om Harald Helgesons Eld var en slamkrypare var detta i det närmaste ett rent bedrägeri. Det hade inte varit lätt att hitta ett turnébolag som ville sjösätta detta Big Four-koncept när det redan fanns ett befintligt med betydligt starkare akter. Av en ren slump lyckades Jørn få tag i Folter Records-Jörg när Jörg höll på att ta det tyska rekordet i bakfylla. Jörg var skeptisk, Jørn fick panik och sa i all hast att Frost skulle vara med. ”Satyricons trummis alltså? Ja, då snackar vi.” Jørn höll tyst om att detta rörde sig om Frost från Trondheim. Bandet som inte ens spelade black metal, men de hade tackat ja till inbjudan såklart. Om detta skulle uppdagas fanns en plan B. Jørn hade köpt en svart peruk och hade en robust rökmaskin sedan tidigare. Exakt vad han skulle göra om han tvingades klä ut sig till Frost var ännu oklart. Han var ingen fena på trummor och den riktiga Frost spelade inga andra instrument vad han kände till. Det fick lösa sig helt enkelt. Mest var han lättad över att Jörg inte tog upp den uppenbara paradoxen i att Frost körde med Satyricon i det första Big Four-paketet och som soloartist i det andra.

”De andra banden är i alla fall ren utfyllnad. This is my turn to shine.”

I en annan del av Bergen satt Infernus med en rejält tilltagen mind map för att kunna hålla reda på vad som var vad i hans Big Four. Att han inte ens blivit tillfrågad gjorde honom både arg och besviken. Gorgoroth var ändå typ det enda gamla norska bandet som aldrig slutat spela black metal. De andra hade ju splittrats och/eller mesat till sig. Orättvist var bara gatuadressen. Han rättade till glasögonen och drog några streck till med en neongul märkpenna.

”Nu tror jag fan det är klart.”

Gorgoroth. Detta var huvudakten. Infernus på gitarr, Atterigner eller Hoest på sång, Vyl på trummor och Guh.Lu på bas. Planen var att som vanligt framföra de största hitsen från den långa karriären. Ett väloljat maskineri.

Gorgoroth featuring Pest. Samma line-up, men med publikfavoriten Pest på sång. Genialiskt. Här skulle det bjudas på gamla evergreens som Pest sjungit på. Låt ett, fyra och fem från ”Antichrist”. Ett par nyckellåtar från ”Under the sign of hell”. ”Profetens åpenbaring”, undrade Pest. ”Har grodor vattentäta arslen”, svarade Infernus.  Låt två och fem från ”Destroyer”-plattan och som avslutning ett rungande ”Quantos possunt ad Satanitatem trahunt”-medley.

Gorgoroth featuring Hat. Samma line-up, men med publikfavoriten Hat på sång. Genialiskt. Här skulle det bjudas på gamla evergreens som Hat sjungit på. ”Pentagram” från pärm till pärm. Låt två, tre och sex från ”Antichrist”. Kanske demon beroende på humör och form.

King Ov Hell and Gaahl performs Gorgoroth. Här var det många stridsyxor som var tvungna att begravas innan vägarna skulle nötas och arenorna fyllas. De hade bokat en tid med familjejuristerna Luttinen & Luttinen och allas inställning var initialt mer positiv än väntat. Gick detta i lås skulle Infernus spela gitarr, King Ov Hell lira bas, Gaahl sjunga och Vyl fick fan ställa upp och spela trummor igen vare sig han ville eller inte. Här låg tonvikten såklart på de klassiska albumen ”Twilight of the idols” och ”Ad majorem Sathanas gloriam”.

Sjt. Erichsen on ”Incipit Satan”. Introakten. Sjt. Erichsen kör spoken word och reciterar lyriken från ”Incipit Satan” till tonerna av lågfrekvent muller. Stämningsfullt.

Infernus var nöjd. Gick allt detta i lås var det sannerligen en kväll för fansen. Det skulle bli slitigt att spela fyra set per kväll och att hålla alla sams skulle bli en utmaning. Det visste han. Men jävlar vad de skulle visa de andra Big Four-nördarna vilket Big Four som var mest Big Four. Hans Big Four var ju för fan ett Big Five!

I andra delar av Norge pyrde det i stugorna, men elden slocknade snabbt. Ragnarok, Taake och Carpathian Forest fick tekniskt strul när de skulle ha ett Google Teams-möte och lade ner projektet. Mortiis var för upptagen med att buda hem Venom-bootlegs på Ebay så han missade allt. Annars hade han varit den solklara introakten. Dödheimsgard, Ved Buens Ende och Aura Noir funderade på att kolla med Manes, Strid och Inflabitan om de ville köra, men då det var samma medlemmar i alla sex band gick alla fyra på bio istället. Tenet. Strulig film, var det allmänna omdömet. Aldrahn tyckte emellertid att den var skitbra, även om han somnade halvvägs. Galder nämnde i förbifarten på ett Dimmu Borgir-rep att han var sugen att köra med Old Mans Child. Blicken han fick från Shagrath var så kall att detta aldrig togs upp igen. Borknagar och Ulver var skrämmande nära att göra något tillsammans. Där föll det på två saker. För de första var det minst sjutton sångare för mycket och att vara på turné med en sångare var fan illa nog. För det andra var det svårt att hitta andra akter. De ville ha Windir men eftersom Windir inte fanns längre var de tvungna att fråga Vreid och … ja, varför man ens skulle göra det var ju fullkomligt befängt. Enligt rykten var det någon som nämnde Morgul och Wallachia i en konversation på nätet. Det var felaktigt. Det visade sig vara en tråd på Familjeliv som handlade om gul lacknafta.

Det blev således bara tre Big Four-turnéer med norska band och vad som hände där kanske ni kommer att få läsa om i ett framtida inlägg.

På återseende.

/Hatpastorn

Dr Panzrams årsbästalista 2020.

Posted in Uncategorized on 8 januari, 2021 by hatpastorn


MINENWERFER – Alpenpässe


Jag vill hävda att vi nu officiellt börjar få slut på bra bandnamn. Om det inte är en handfull bokstäver som ser ut som att någon försökt stava ett sådant där skumt ljud som magen kan ge ifrån sig, så ska det vara något som ser ut som om katten gått över tangentbordet. Minenwerfer (Mintvåfflorna) tillhör det sistnämnda.
Men namnet till trots är detta faktiskt en ganska mysig platta med väldigt bra produktion med snygga solon, riff och arrangemang. Största chocken är inte bara att duon är amerikaner utan också att detta inte är ett ”sidoprojekt” till något jävla skitband som man aldrig hört talas om.
Skall dock erkännas att skivan blir lite seg  att ta sig igenom i en sittning och även om man nu skulle orka sig igenom denna prövning, så gör tvivlet en brysk entré när näst sista låten i form av den akustiska ”Tiroler Edelweiss” drar igång och tvingar fram skämskudden så brutalt att den faktiskt får en att inte bara ifrågasätta hela skivan, utan även själva livet.  

INQUISITION – Black Mass for a Mass Grave

Den här plattan hade kommit högre på listan om den inte var (och kändes) så djävulskt lååång.
Har inget större problem med melodiösa slingor men stundtals går Dagon lite väl mycket bananas på den fronten. Detta är för övrigt första släppet sedan Nefarious Dismal Orations som har en produktion man inte måste hatvänja sig vid. 

MACABRE – Carnival of Killers

2020 avslutades med att Macabre gjorde sitt första riktigt underhållande släpp på 27 år. Om ni inte tror mig så kolla upp den fantastiska videon till skivans stora hit ”The Wheels on the Bug”.
Stundtals blir det kanske lite väl lattjo, men just nu är kanske det vad vi behöver och förtjänar.  


BLACK MAGICK SS – Rainbow Nights

Black Magick SS låter som The Devils Blood, om The Devils Blood varit bra. Riktigt vad dom vill ha sagt och vart de vill komma med sin ögonbrynshöjande estetik blir aldrig riktigt klarlagt, men jag insåg snabbt att man måste ta allt med ett visst mått av fuck you för att riktigt uppskatta dessa australiensare och deras ockulta pop-rock-metal. 
All killers no fillers. 

MANOWAR – The Day The Earth Shook – The Absolute Power

En DVD så tung att den behövde TVÅ titlar.

År: 2005
Plats: Tyskland, Earthshaker Fest 
Publik: ett par hundratusen.

Detta är ett av det mest påkostade gig jag någonsin tagit del av. En skoningslös hitkavalkad framförd av ett band i absolut toppform, kryddad av symfoniorkestrar, körer och skinnbeklädda skrev. 
Stundtals avbryts mässan av att Joey får scenen för sig själv för att säga ett par sanningens ord (och torka sig i röven med ett brev från Wagners efterlevande). Samtliga medlemmar från bandets då 35 år långa karriär dyker upp och framför ett gäng låtar från respektive plattor. Något som aldrig kommer att kunna göras igen efter att trummisen Scott Columbus tog sitt liv 2011 och gitarristen Karl Logan… ja ni vet.  

Betyg: 11/10. 

Dark Regards

Panzram (Dr) 

Bure Bödels årsbästalista 2020

Posted in Uncategorized on 7 januari, 2021 by hatpastorn

2020 a.y.p.s. har varit ett trött år när det kommer till extrem musik. Om det är jag eller scenen som är trött är kanske subjektivt, även om jag personligen lutar mer åt det förstnämnda alternativet. 

Det kom några album som är bra på riktigt och jag kommer även kortfattat lista några släpp som är i häraden: ‘Detta-hade-man-fnyst-åt-för-25-år-sedan-men-det-funkar-idag-då-man-får-vara-glad-över-att-det-inte-låter-som-Wormwood’ till “Detta-låter-rätt-bra-fast-jag-har-inte-orkat-lyssna-tillräckligt-för-att-göra-en-rättvis-bedömning”.

Den förstnämnda klassningen är just en känsla som, för mig, kännetecknar detta år. Antingen så har det kommit släpp med band som gjort mycket bättre grejer tidigare i karriären, eller så är det debutanter som inte är direkt spännande, men som man släpper igenom för att allt annat nytt är så bedövande fantasilöst. 

Black metal 2020 tär på både krafterna och det psykiska välmåendet om man, likt undertecknad, är ett gammalt troll som varit med ett tag och har starka åsikter om sakers tillstånd och varande. Eller vad säger ni om detta: Ett danskt band, vars enda medlem spelar i ett annat band som aktivt jobbar med att dra in pengar till en kyrka, hyllas på bred front! Twilight Zone, nästa?

Jag vet inte ens vart man ska börja kommentera en sådan sak.
Sådant får i alla fall mig att känna en total hopplöshet inför genrens framtid vilket i och för sig är en mer eller mindre konstant känsla sedan 1998. DSBM borde vara en diagnos och inte subgenre, Deprimerad över Skrutten “Black metal”.

Kom nu inte och tro att mitt missnöje beror på den pandemi som håller världen hårt i sitt grepp, det är väl ett av få positiva inslag i mitt liv. Nu slipper jag gå på lokal för att se trötta band framföra sina ännu tröttare låtar och mellan banden förfasas över Sabaton-tröjor, flottiga och stripiga frisyrer, glasögon inomhus, goth-tjejer som ser ut som överkörda skator snarare än Dita von Teese och det på, andra sätt, allmänna förfallet hos mina “medmänniskor”. 

Nåväl, vad är en Gaahl på Slottet?!

Lifvsleda – Det Besegrade Lifvet 

Förra året släpptes bandets debut-EP som toppade det årets lista. I år kom det första albumet och det hamnar på samma position. Lifvsleda ÄR det JAG behöver av svensk black metal. Musik och produktion rotad i tidigt 90-tal och lyrik på modersmålet. Lägg till en tillräcklig dos originalitet så det inte låter som en tradig pastisch. Jag tror att tillräckligt många av er läsare har lyssnat på detta album att jag inte behöver orda mer om det. 

Ulver – Flowers of Evil 

Jag har lyssnat på Ulver sedan debutalbumet och deras diskografi har en väldig bredd men trots detta väldigt få dalar. Åsikterna om Ulvers musikaliska val genom åren är väl lika många som de genres de utforskat dock. “Flowers of Evil” är det andra albumet där de utforskar ett mer popdrivet 80-talssound och i vanlig ordning lyckas de med bravur. Det svänger i det mörker de målar upp över åtta spår. Wolves Evolve!

Underground Fire – Ashes of Life 

Robban känd från bland annat Timothy Griffiths’ Psychedelic Sunrise & Nezgaroth drog igång ett nytt band för några år sedan med ett fokus på, ja enklast beskrivet, rock. Jag ska villigt erkänna att jag hade åsikter om vart han borde lägga sitt musikaliska fokus (typ på sin mer hästjazzdoftande karriär) när det projektet utannonserades, men såhär i efterhand har de faktiskt lyckats väldigt bra med låtarna och jag är ett fan. Melodisk rock blandat med herr Fjällbys mörka röst resulterade i ett av årets bättre släpp. En annan av årets höjdpunkter innefattar även frontfiguren vilket var en “trädgårdsspelning” i höstas i Sörberge av alla ställen.

Ages – Uncrown

Det lilla jag lyssnade på debuten när den kom gav ingen mersmak just där och då, jag var väl helt enkelt inte mottaglig för melodisk metal utan gissningsvis så hade jag låtit min lekamen helt sjunka ner i något Ildjarn eller Von-doftande träsk och ansåg med brinnande övertygelse att allt som hade någorlunda ren produktion var life metal. 

TK, som bland annat har en historia i Obriotanya, postade den första singeln från detta album i en Facebook-grupp när den släpptes. Jag klickade på Spotify-länken och började mentalt slipa på bilan som jag i vanlig ordning skulle börja veva med i kommentarsfältet. Något som är en stor del av den dynamik som finns oss emellan. Döm om min förvåning när jag faktiskt varken blev arg eller provocerad av de tongångar som ljöd ur mina högtalare. När albumet kom så lyssnade jag igenom det och det har sedan dess upprepat sig tämligen många gånger sedan dess. Jag gissar nog att detta är det metalalbum som snurrat näst flest gånger i år.

Mer eller mindre bra släpp under 2020 levererades av följande band/artister:

Serpents

Cult of Fire

Revenge

Armagedda

Voodus

Svartsyn

Grafvitnir

Garmarna

Isengard

Begrafven

/Bure  Bödel

Heidenhammers årsbästalista 2020

Posted in Uncategorized on 6 januari, 2021 by hatpastorn

1. AC/DC, ‘Realize’. Från “Power up”.

Jo, men det här är en bra öppningslåt. Första gången jag hörde den var jag inte helt imponerad, men efter ett par lyssningar lossnade det. Kan bara hälsa gubbarna välkomna tillbaka.

2. AC/DC, ‘Rejection’. Från “Power up”.

Som alla vet behövs det inte många sekunder för att höra vilket band det rör sig om. Med det sagt, är det inte per definition så att samtliga av AC/DCs låtar verkligen är bra. Något som de senare albumen lider av är att soundet är hugget i sten, medan ackordföljder och sångslingor inte alltid är minnesvärda. Den här låten placerar sig ovanför genomsnittet. Likt med ‘Realize’ tog det ett gäng lyssningar innan den började sätta sig på riktigt. Bra låt, men tiden får utvisa om den kommer att bestå som ett av de bättre mellanspåren bandet kläckt ur sig.

3. AC/DC, ‘Shot in the dark’. Från “Power up”.

Första singeln och därmed den första låten från skivan jag hörde. Videon var inte så mycket att hoppa jämfota över, men AC/DCs promoklipp är sällan cineastiska mästerverk. Sannolikt är detta en av de mest popinfluerade bitarna på skivan … eller, egentligen rör det sig kanske mest om Rolling Stones. Ett band jag aldrig förstått storheten med, om jag ska vara ärlig. Tja, vad ska man säga? Visst svänger det, men nog finns det bättre spår på det här albumet.

4. AC/DC, ‘Through the mists of time’. Från “Power up”.

För att vara det här bandet: ovanlig titel på en därtill ganska ovanlig låt. Börjar med ett i sammanhanget udda trumkomp (även om det kanske inte behövs mycket för att vara just ett sådant när det gäller AC/DC) … och en udda text. Formeln ändras och det fungerar ganska bra. Flera av gruppens riktigt bra låtar gör just det – som t ex ‘What’s next to the moon’, ‘The razors edge’ och  ‘Thunderstruck’. Det här är melodiöst och med stark refräng. Hade kanske gjort sig ännu bättre med en riktig Bruce Fairbairn-produktion från 1991.

5. AC/DC, ‘Kick you when you’re down’. Från “Power up”.

Enkel text till en enkel låt, som ändå lyckas få med det där lilla extra. Ettrigt riff som sitter i likt en könssjukdom. Det slår mig att just sådana här småriff dessvärre saknats i alltför stor utsträckning på merparten av AC/DCs senare skivor. Och för att vara en gubbe med grava mentala – och andra – problem ger Phil Rudd trumskinnen här en omgång de sent kommer att glömma. Likt Knoll och Tott efter ett kok stryk signerat en argsint Kapten Bölja.

6. AC/DC, ‘Witch’s spell’. Från “Power up”.

Det här hade kunnat vara ett överblivet spår från antingen ”Blow up your video” eller ”Ballbreaker”, om än med bättre ljudbild. Konceptmässigt undrar jag lite vad detta är tänkt att handla om. AC/DC med Brian Johnson bakom mikrofonen brukar inte innebära några viktigare textmässiga budskap, vilket är synd. Bon Scotts lyrik var nämligen på sina håll fantastisk. Här kan man ana ett aningens mer underfundigt ordtrixande, men det går dessvärre lite förlorat … för mig, i alla fall. Bra låt dock.

7. AC/DC, ‘Demon Fire’. Från “Power up”.

‘Mists of time’, ‘Witch’s spell’, ‘Demon fire’ … det hade kunnat vara titlar från en skiva med Venom. Nåja. AC/DC brukar ju vara ett minst sagt konsekvent band. Här låter det dock som om tämligen disparata delar satts ihop till en mindre koherent historia, för refrängen har väldigt lite att göra med resten. Pop och hårdboogie. Det funkar sådär. Och att rimma ”desire” med ”higher” … inte ens Australiens finest kommer undan med det längre.

8. AC/DC, ‘Wild reputation’. Från “Power up”.

Stampar på i ett lite snabbare midtempo och låter mer senare AC/DC än något annat. Givetvis är det inte dåligt, men kanske inte värst fantasifullt heller. Bäst är Johnsons pratsång i djupare tonläge, som fungerar förvånansvärt väl.

9. AC/DC, ‘No man’s land’. Från “Power up”.

Det glittrar till. En udda gitarreffekt ledsagar en in i ett stabilt komp. Tempot sänks lite, vilket faktiskt bara är en fördel. Udda det där. Ibland är det lätt att glömma bort att bandet fick sjukligt mycket av sitt sväng och sin dynamik tack vare att låtarna går betydligt långsammare än man tror. På något sätt låter ändå liveversionerna – som går i ett avsevärt högre tempo – svinbra.  Men men. Det här är bra skit.

10. AC/DC, ‘Systems down’. Från “Power up”.

På tal om det här med rim … ”Feed” och ”feet”. Magiskt. Lite som textraden ”Some like it hot/Some like it quite not so hot”, från ‘Playing with girls’ på skivan ”Fly on the wall”. Märker att även den här låten kommer till sin rätt först efter ett par genomkörare. Lite kontraintuitivt: man tänker sig att man antingen gillar AC/DCs verk omedelbart eller inte alls, men vid flera tillfällen krävs det ändå en del tålamod för att hitta nyanserna i spåren.

11. AC/DC, ‘Money shot’. Från “Power up”.

Även om titeln halvt antyder det, är det inte någon uppföljare till ‘Moneytalks’. Vilket kanske är lite synd, för skivan hade mått bra av en riktig kanonrefräng av det slaget. Vi befinner oss på näst sista låten, och även om helheten är fullt adekvat vill den där låten inte riktigt infinna sig. Man minns refrängen mer på grund av att titeln upprepas än på grund av melodin. Synd.

12. AC/DC. ‘Code red’. Från “Power up”.

En bra, om än inte en fantastisk, avslutning. Ett bra riff mot dunkande komp. Hybrid mellan sjuttio- och åttiotal. Lite mer tryck i ljudet hade gjort det hela ännu bättre, men vad fan. Återigen, välkomna tillbaka.

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Tjena. Hatpastorn här. För er som glömt eller missat:

Hatpastorns årsbästalista 2020

Posted in Uncategorized on 5 januari, 2021 by hatpastorn

2020. Ja, det var ju ett år. Personligen har det varit ett riktigt bra år, men jag förstår att många inte haft det lika lätt. Att jobba hemifrån, något av det bästa som hänt mig. Detta har gjort att jag kunnat lyssna obscent mycket på musik på dagarna. Faktum är att jag lyssnat på så mycket black metal, både ny och gammal, att jag helt omvärderat två första Siebenbürgen. Ni hörde rätt. Har alltid tyckt att de varit både charmiga och lökiga, men i jämförelse med de senaste decenniernas totala lavin av oskivor är de fan ”In the nightside eclipse” i jämförelse. Eller, ja. Det kanske var att ta i. Jag har i alla fall lyssnat på så mycket black metal att ”Loreia” och ”Grimjaur” fått en helt ny vår. Fatta allvaret.

Årsbästalistor brukar jag inte ha några problem med alls. Årsbästalistan 2020 däremot, den var inte självklar. Vad vi fick primärt var uppföljare som inte var lika bra som föregångarna samt skivor med tecknade borgar på.  Vi fick även … ja, utan att avslöja något har jag satt något på listan jag aldrig trodde skulle kunna ske. Först några band som förtjänar ett omnämnande:

Ages – Har ärligt talat inte hunnit lyssna in mig. Bra är det i alla fall.
Svederna – Blir lite jävigt när jag drömde fram en låttitel åt grabbarna. No joke.
Lifvsleda – Guld, men inte EP-guld.
Akhlys – Ett par utvalda låtar orsakar extas.
Grift – Allt jag ville ha, men som det giriga as jag är ville jag ha mer.
Paysage d’Hiver – Förväntningarna var kanske orimliga.
Havukruunu –Riktigt bra första och sista gången jag lyssnade.
Stormkeep – Som jag ville dyrka denna, tror det är den amerikanska lengräddheten som stör.
Armagedda – Att toppa “Ond spiritism” är ett otacksamt uppdrag. Dock ett gott försök.
Uuntar/Evilfeast – Introriffet på Uuntar-sidan är årslistestoff men resten föll platt.
Funeral Winds – Rivigt sångljud och trygga riff.
Revenge – Hade jag inte varit mer isolerad än vanligt och utsatts för mer folk hade denna listats.
Emyn Muil – Italiensk Summoning-pastisch som höll på att hamna på listan för att omslaget var gult.
Minenwerfer – Från 2019 och nästan skitbra.
Severoth – Ukrainare. Skönt Funeral Mist-lån till omslag.

Vi kör.

Abigor – Totschläger (A saintslayer’s songbook)

Abigor. Ett av mina absoluta favoritband de senaste tjugofem åren. Efter axelryckningen ”Höllenzwang” var mina förväntningar emellertid låga och när jag fick se det minst sagt Mayhem-doftande skivomslaget på nya given var mina tvivel högljudda. Tack och lov att ”Totschläger” levererar. Många vill få det till att detta skulle vara något i stil med ”Nachthymnen/Orkblut”. Så är det naturligtvis inte, även om Abigor flörtar med titlar och utvalda syntflöjter/akust-partier. Detta låter mer som en tät dans mellan ”Fractal possession” och ”Supreme immortal art/Opus IV”. Som en dröm med andra ord. Maken till begåvat band får man leta efter. I sedvanlig ordning är det en mastig historia man sätter tänderna i. Oklart hur länge man kommer kunna hitta nya partier, grymma detaljer och riff, men man har det man gör för en lång tid framöver.

Lustre – The ashes of light

Lustres comeback efter en tids dvala. Som en perfekt grillad korv i skogen efter man plockat hjortron. Eller en vältempererad pilsner när man fiskar. Det här, det är bra. Redan 2:38 in i låt ett är man förtrollad. Gillar man Lustre sedan innan vet man vad man får. Atmosfär och inbjudande melodier i mängder. ”The ashes of light” bjuder dock på större variation än tidigare alster gällande arrangemang och riff, samt den bästa produktionen i hela katalogen. Missa för guds skull heller inte Inlandshjärta-kassetten släppt på Tour De Garde! Det är Henkes nya projekt. Mer renodlad black metal. Tänk Nachtzeit-släppen, fast ändå annorlunda. Råbra naturligtvis.

Vröörsath – Under vast dreamskies

Min på alla sätt bättre hälft tipsade mig om denna. Rätt hade hon, jag föll pladask redan på första riffet. Kollar man på skivan objektivt finns det mycket att reta upp sig på. Glättiga melodier, suspekt sång, bas, synt och risiga trummor. Ingen gitarr alltså. En trött årets trend-borg på omslaget. Trafikskadat bandnamn. Melodier så påträngande att man måste utfärda besöksförbud.

Men.

Skivjäveln har det. Ibland behöver bra inte vara bra och dåligt vara dåligt. När man sopar in den flyktiga det-faktorn kan vad som helst hända. Jag får flashbacks av Haimads demokassetter och Evol i högform. Minus elgitarrerna då. Varma minnen om när folk inte var rädda för att göra bort sig när det vankades melodier. Mycket av dagens black metal är så irriterande strykrädd. Mer fokus på tajthet, CuBase, klick, YouTube-tutorials, derivat av bättre bands riff och näbbiga patchvästar än själ. Jag förstår att många kommer avsky Vröörsath. Bra! Då har den åsamkat mer känslor än en miljon andra svartmetallplattor av mellanklass. Själv kommer jag bläddra i tummade rollspelsböcker och njuta av varje sekund.

Ordo Templi Aeternae Lucis ‎– Ode aux années froides

Ett återsläpp av en femton år gammal demo? Det blir ju så. I början av året hörde Niklas från Bardo Methodology av sig och undrade om jag hört OTAL varpå jag replikerade att jag hade spliten med Gorgon och spliten med Blessed In Sin på CD. Baskunskaper liksom. Han frågade sedan om jag visste vad snubben bakom bandet gjort, där svek minnet. Därefter följde ett sådant äventyr att ni skulle baxna. Det kommer att komma en intervju med OTAL i kommande numret av Bardo. Gör er en tjänst och läs den. Utan att avslöja för mycket … såhär är det. Det är inte mycket som får mig att höja på ögonbrynen när det kommer till spektakulära sidoaktiviteter inom black metal. Historierna om OTAL fick mig att salivera.

Musiken då? Ja, det är hyfsad fransk svartmetall, men historien bakom ger detta en helt ny lyster.

Inquisition – Black mass for a mass grave

Oväntad comeback. Oväntat stark även. Jag förstår såklart att innan vi går in på djupet finns det en gigantisk elefant i rummet vi måste göra upp med först.

Jag pratar såklart om skivomslaget.

En blyertslieman som skiter glitter in i ett rymdanus. Mycket ska man se innan ögonen trillar ur.

”Black mass for a mass grave” är ett litet mästerverk. Visst, det är minst två låtar för mycket på skivan. Visst, det är lite väl mycket spexiga gitarreffekter ibland. Visst, de där riktiga brakhitsen från exempelvis ”Nefarious dismal orations” finns inte riktigt där. Dock finnes ett överflöd av djävulska guldriff, ett lugnare tempo och en helvetisk atmosfär, guldkantat med en av bandets bästa produktioner någonsin. Jag var såld redan när slingan på första singeln, ”Luciferian rays”, smekte mina öron första gången. Ni som hört den vet exakt vad jag menar.

Afsky – Ofte jeg drømmer mig død

Dansk black metal på årsbästalistan. Jag vet, jag är lika chockad och full av tvivel som ni är. Om ni bara visste hur många det är som skrivit till mig och i mjugg tipsat om denna. Jag har kallt ignorerat allas lovord. Sedan var det plötsligt nyårsafton och jag hade lite tid över på förmiddagen så jag slog på skivan, mest på kul. Och föll ner på knä. Det här är arketypen av svartmetall jag avgudar. Vemodsmangel med mycket hjärta. Riff man minns. Musik som får en att känna något.

Och så har bandet mage att komma från Danmark!

Verkligheten i kras, men jag tror att jag har en förklaring. Det är ett enmansband. En dansk är liksom ingen dansk … eller, såhär är det. Uppenbarligen finns det plats för två musikaliska danskar i mitt liv. King Diamond och Ole när han kör med Afsky. Jag antar att alla redan hört och lovordat skivan eftersom ALLA skrivit till mig, men ”Ofte jeg drømmer mig dødär en av årets bästa skivor. Tvivlar du? Jamen lyssna typ 11:35 in i skivjäveln då. Lyssna på riffet! Det var ju för fan Erik från Grift som skulle kläcka den melodin liksom! Ååååh, sedan höjning OCH bra sång på det. Och ett förlösande grind. Man går ju ner i spagat i ren extas.

Wagner Ödegård – Om kosmos och de tolv järtekn

När det kommer till artister som släpper mycket brukar jag hålla mig långt borta för att inte bli helt utmattad. Sedan när bandet lägger ner börjar jag kalasa på kadavret. I Fallet Wagner Ödegård går det inte att vänta längre. Detta är jävligt bra. Sådär varför-lyssnar-jag-inte-uteslutande-på-det-här-bra. Udda, punkig snudd på könsrockig och chockerande catchy black metal. Som om Ildjarn-Nidhogg skulle göra gemensam sak med det där lokala punkbandet du tyckte var svinbra när du just blivit tonåring. Det finns något ärligt och naivt över det. Som när man är på fyllan och Bergraven-Pär slår på Nuit Noire och just där och då är det fan det bästa man hört, fast i nyktert tillstånd. Kom igen, jag sågar och hackar alla andra dagar om året. Att skriva om något som faktiskt är bra är INTE skitlätt. Problemet med herr Ödegård är att alla hans projekt är mer eller mindre fantastiska så jag kommer bli helt ruinerad nu när jag måste köpa allt.

Fåntratt – Frisk kuling

Dungeonsynttrenden, DÄR snackar vi en scen som åt upp sig själv snabbare än jag hann säga Fata Morgana. I första numret av Hinsides har jag ett rejält utlägg om det. Köp den. En riktigt bra tidning. Men när en scen brinner upp inför ens ögon känns det tryggt att falla tillbaka på Fåntratt. Det här, det är dungeonsynt det. Trivsamt och vemodigt i klassiskt Hliðskjálf -tempo med en skön liten filur i hatt som ryar runt på omslagen. Jag går igång på alla cylindrar. Bandnamnet avskräckte mig när jag 2017 hörde talas om projektet för första gången, men det växte raskt när man kom in i mytologin. ”Frisk kuling”, vilken trivsam promenad.  

 Ja, det var årsbästalistan det. En minst sagt udda resa. Det kan vara 2020 som år som varit ansvarig för en del udda val. När man lyssnat på så mycket musik under ett och samma år behövs det något som sticker ut. Något som verkligen känns, berör och underhåller. Hur danskt och gitarrlöst det än må vara.

På återseende

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingens Podcast. Del XXVI. Svartulvspodden

Posted in Uncategorized on 23 december, 2020 by hatpastorn

Hatpastorn och Heidenhammer ger gammal grekisk black metal en sista chans

Posted in Uncategorized on 25 november, 2020 by hatpastorn

Grekland. Den black metal-scenen var det mycket snack om på 90-talet. Många ville få det till att de till och med var bättre än norrmännen. I alla fall tyckte man det om man spelade i Algaion. I Förintelseförsamlingen är ”Satanas tedeum” av Rotting Christ och ”Scarlet evil witching black” av Necromantia de klarast lysande stjärnorna. I övrigt är det mest moln på himlen. Grekisk black metal är oftast bra så länge de manglar och susar på gitarrerna, men det avbryts ständigt av inslag av lummiga hårdrocksriff och smäktande oslingor i midtempo. Riktigt vidrigt faktiskt. Sedan åkte ju grekerna på ett goth-virus i klass med norrmännens Matrix-virus. Jävlar vad det skulle knullas på gitarrerna och stönas i micken. Century Media var så satans desperata att de var tvungna att skicka med en gratis mut-CD tillsammans med Rotting Christs plattor för att det skulle lyfta. Just det, köpte man ”A dead poem” fick man en samlingsvolym där man kunde avnjuta nya låtar med bland annat Sacramentum och Old Man´s Child! Ni hör ju.

Idag tänkte jag och Hammaren gå igenom dessa grekiska skivor igen för att hitta potentiella glömda juveler.

Nightfall, ‘Aye Azure’ från “Athenian Echoes”, 1995.

HH: OK, vad vet vi om det här bandet? Jag har någon gammal EP med dem, som jag i ärlighetens namn inte minns en ton av.

HP: Ja, de släppte något grekiskt cock rock-album som hette ”Lesbian show”, typ 1997. Och därmed var det bandet dött för mig. Och den här låten, knappt två minuter in… orchestral hits, vi möts igen.

HH: Det låter ta mig fan inte klokt.

HP: Som om någon i Jeopardy frenetiskt slår ”först på knappen” och ljudet kommer från en Casiosynt anno 1987. Seriöst, hela låten har under tre minuter bestått av en enda oslinga och någon som hamrat på en och samma keyboardtangent. Jisses.

HH: Kunde verkligen ett etablerat och omtalat band släppa något såhär galet? Jag kan lugnt säga att jag aldrig hört en synt användas på det här viset vare sig före eller efter. Annars … tja, jag har hört värre. Nu drog andra låten, ’Armada’, igång och vad fan … eh?

HP: Det här … var ett konstigt riff. Men ja, nog är det … grekiskt alltid. Vilken jävla tur att man inte köpte den här skivan när det begav sig.

HH: Garagerock av sämsta sort blandat med Babylon Whores. Ett nödpoäng för någon slags originalitet, men det betyder inte att det är bra. Alls.

HP: Som en blandning mellan Onkel Kånkel och Bad News, fast inte alls roligt. Nu går vi vidare.

Septic Flesh, ‘Mystic places of dawn’, från “Mystic places of dawn”, 1994.

HH: Trummaskinsrens anno 1994. Hmm, jag vet inte. Det låter faktiskt betydligt bättre än de senare släpp jag hört med dem. Lite väl ettriga trumpartier på sina ställen och det hörs att Paradise Losts ”Gothic” gått fler än ett varv i spelaren. Men inte helt oävet.

HP: Oh ja, mycket bättre än deras fruktansvärda mellanperiod. Men det är ju sällan grekiska band kommer upp i samma klass som landsmännen i Necromantia.

HH: Men vad är egentligen det grekiska soundet? Jag har liksom inte löst den koden än.

HP: Halvknepig ljudbild, mer metal än black metal, fritidsgårdssolon, oslingor på gitarren, konstigheter i form av saxofoner, bjällror och grejer. Anything goes. Och trummaskin, då.

HH: Det är hyggligt kompetent. Lite väl lång låt, men jag gillar nog fan det här på riktigt.

HP: Jag skulle aldrig slå på det här frivilligt, men ja … det finns ju sämre, liksom. Inte för att det betyder något alls. Nä, det här är fan inte bra.

Varathron, ‘Son of the moon, act 2’, från “His majesty at the swamp”, 1993.

HH: Det jag minns av det här bandet var att huvudmedlemmen var lastgammal redan 1993, och att de vid något tillfälle snodde slingan från Slayers ’Reign in blood’ rakt av. Rakt av.

HP: Jag har alltid haft ett gott öga till de här gynnarna, och de senare skivorna är faktiskt riktigt bra. Med det sagt väntar jag fortfarande på att jag ska förstå storheten i den här skivan.

HH: Okej, jag börjar förstå vad det grekiska soundet faktiskt består av. Men det är som att det trots sin igenkännlighet inte känns vidare originellt i dessa dagar. Tycker själv det är på tok för … snällt. I mina öron är det inget mörker i det.

HP: Sötsurt. Mycket riffigt och lummig metal. Jämför det här med Throne Of Ahaz första skiva från samma period liksom … den är ju fan så mycket kallare och ondare.

HH: Det är inte direkt en olåt, men kan man kalla det en … pseudolåt?

HP: Hans majestät i träsket. Ja, där kan han väl få vara. Vad är det förresten med grekernas pingislungor? Vore kul om de kunde skrika mer än två sekunder innan man hör hur de kroknar bakom mikrofonen.

Zemial, ’Sleeping under Tartaros’, från ”Sleeping under Tartaros”, 1992.

HH: Om det är så tidigt som 1992 blir man ju fan nyfiken. Alltså samma år som ”A blaze in the northern sky”.

HP: Åh, det här är fan mitt gäng. En av de råaste logos som ritats också. Här är det Necrosauron från Rotting Christ som är med och hamrar trummor. Jävlar vad riktiga trummor ibland gör mer än vad man tror.

HH: Faktiskt en riktigt bra blandning mellan riffande och mörk stämning. Lite som en blandning mellan Hellhammer och Judas Priest. Plus lite småstämningsfulla syntkörer som grädde på moset.

HP: Den här kan nog ha gjort större avtryck än vad man känner till. Emperor lär ju ha hört den här.

HH: Där sade du fan något. Påminner faktiskt en del om Thou Shalt Suffer, fast de här var bättre. Och en riktigt jävla slafsande entakt där också …

HP: Exquisite. Fan vad kul att få göra en riktig återupptäckt. Naturligtvis det mest undanskymda bandet i den grekiska scenen. Oförtjänt.

HH: Men är det här egentligen bra på riktigt?

HP: Kan vi inte bara ha det trevligt en stund och låtsas att detta är bättre än vad det är?

Zephyrous, ‘Entrance and wandering on the seven zones’, 1994.

HP: Det här bandet är på fullt allvar med på ‘Encyclopedia Pestilentia’. En favorit såklart. Youtubes kommentarsfält når nya höjder med betyg som ”Eternal and pure black metal!!!” och ”Powerfull ideologic!!!”. Jag älskar sådant här skrot.

HH: Riktiga jävla Astaarth-vibbar i ljudbilden.

HP: Han sjunger faktiskt inte helt olikt Mårten i Algaion. Det verkar finnas en ohelig länk mellan Åtvidaberg och Grekland.

HH: Kan vi sluta oss till att Åtvidaberg egentligen är en grekisk enklav som hamnat fel? Alltså, vi är mitt i låten … vad fan är det som händer?

HP: I’m loving it. Jag kan inte motivera det alls, men det här bandet har bara det. Jag går igång på alla cylindrar. Man blir ju på mycket bättre humör av det här än av något jävla Nightfall-strunt.

HH: Jag kan inte annat än hålla med. Men be mig inte förklara varför.

Rotting Christ, ‘The fifth illusion’, från “Non serviam”, 1994.

HH: Jag tycker att deras demo ”Satanas tedeum” faktiskt är svinbra, men allt annat jag hört med dem har jag inte fastnat för. Försökte lyssna igenom ”Thy mighty contract” för inte så länge sedan, men det var inte min kopp svampté. Det här … var ju helt okej. Kan tänka mig att jag hade tyckt rätt bra om det när det var nytt.

HP: Jag har aldrig varit något Rotting Christ-head, men live var det fan något av det bästa jag sett. Synd att de snöade in på det där vidriga gothspåret i och med ”A dead poem”, från 1997.

HH: Jag vet inte, det inte dåligt. Bara inte … mörkt. Till skillnad från demon som fan är barbarisk.

HP: Det norska fotavtrycket hann ju sätta sig alldeles för djupt innan man upptäckte det här. Det går liksom inte att konkurrera med trolltjärnar när man enkom har ett knippe semesterbadstränder att visa upp. Turkhiten ”kiss-sex är lätt!” 2:08 in i låten gör det inte bättre.

Astarte, ‘Voyage of eternal life’, från “Doomed dark years”, 1998.

HH: Vill minnas att jag vid några tillfällen rådiggat den här skivan, och andra gånger totalt avfärdat den. Vet inte varför.

HP: När den kom var jag väldigt svalt inställd, men sedan ändrade jag uppfattning. Tyvärr är resten av det här bandets produktion svintråkig. Har nog inte varit med om ett band som lyckats bli så tråkiga, så snabbt.

HH: Gillar den här slafsiga hastigheten. Som ett halt och lytt Tulus. Jag vet inte … antingen är det skitdåligt eller genialiskt.

HP: Det här är väl riktigt jävla hyfsat? Det är en armbrytningsmatch på högsta nivå mellan den här och Enthroneds ”Towards the skullthrone of Satan” i kategorin hyfsad black metal.

HH: Jag önskar att man hade mer att säga om det. Roligast är väl återsläppet av den här skivan, på vilken det medföljer oumbärligt material i form av diskussioner på grekiska i replokalen.

HP: Visst låter det som att vi hittade på det där sista? Det gjorde vi inte. Jag har själv skivan.

HH: Det borde vi ha allihop. Sade vi oumbärlig?

Necromantia, ‘Ancient pride’, från “Ancient pride”, 1997.

HP: Om det funnits ett band som varit verkligen avgrundsuselt och sinnessjukt bra, är det ju det här. ”Crossing the fiery path” är olyssningsbar, medan uppföljaren ”Scarlet evil witching black” är monumental.

HH: Så är det ju. Den här biten hamnar väl någonstans där emellan. Inte min grej. Det här är bara rätt taffligt i mina öron.

HP: Att hårdköra med basar, dra in saxofoner, speldosor och … gud vet vad. Vissa gör det inte lätt för sig.

HH: Men nu är det ju en akustisk gitarr som drar en trudelutt?

HP: Roligast av allt var bortförklaringar av norska mörkerkrigare som dissade Anton LaVey, men samtidigt trixade bort Necromantias Church of Satan-vurmande.

HH: Med att Necromantia ju är ”occult metal”? En etikett de själva för övrigt aldrig använde.

Thou Art Lord, ‘For the lust of Lilith’, från “Eosforos”, 1994.

HH: Ja, det låter ju precis som alla andra grekiska band. Det här var ett av de första band jag läste om i fanzines och kataloger, så det hade varit kul om det rört sig om en halvdold juvel efter alla år. Normalt brukade man ju kolla upp allt man fick nys om, men likt de flesta andra grekiska band ignorerades även detta.

HP: Tja, det är lite kaggar, det är lite solon, lite metal, orkeslös sång …

HH: Och en irriterande tunn ljudbild. Tunn på helt fel sätt. Inte öststatstunn, utan kontinental knullgothtunn.

HP: ‘Mad grandiose bloodfiends’-tunn.

HH: Och DEN var tunn.

HP: Både med u och ö. Som på riktig sönnsvallska.

HH: Och ständigt aktuella Lilith på det.

HP: Jävla Lilith.

Kawir, ’To Cavirs’, från ”To Cavirs”, 1997.

HH: Okej, det här bandet känner jag inte ens till. Nu är vi fan nere i dyn och gräver. Var har du hittat det här?

HP: Kalles Kawir. De var ju de som gjorde en split med … typ Zephyrous, som typ gjorde en split med Zemial, som eventuellt gjorde en split med Necromantia. Eller var det Sigh av alla band de gjorde en split med?

HH: Svängig bas och förföriskt kvinnotal. Som om On Thorns I Lay bildade band med österrikiska Pazuzu. Gud hjälpe.

HP: Ett lite vassare On Thorns I Lay. Och då är det ändå en rätt slö egg vi pratar om från början.

HH: Du kommer inte att tro mig, men jag får allt lite Eminenz-vibbar.

HP: Okej, men då går vi vidare. Ska vi se, Deviser …

HH: NU RÄCKER DET.

HP: Jamen, Order Of The Ebon Hand, då, de var ju inte så …

Och där gick Heidenhammer hem på riktigt och detta inlägg glömdes bort i en halv evighet. Hammaren hittade det av en ren slump på datorn. Så kan det gå.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Bandfotokatastrofer. Hatpastorn granskar: Den nya grekiska klädkoden

Posted in Uncategorized on 23 november, 2020 by hatpastorn

Grekland. Ett land man bör hålla under sträng uppsikt. I ett kommande inlägg kommer jag och Hammaren sätta tänderna i den musikaliska gyrostallriken. Idag ska jag dock bjuda på något mer visuellt.

Grekland har ett problem. A wardrobe malfunction, som det så tjusigt heter på utrikiska. En tanke har slagit rot hos grekerna och den tanken stavas märkliga utstyrslar. Tillåt mig att presentera fem exempel.

Nightfall

Om ni kan slita blicken från grekiska Nick Holmes som kör sin bästa Spikor-cosplay tycker jag vi börjar från vänster. Grek nummer ett … ta bort blicken från Nick sa jag! Grek nummer ett, vi snackar en rejält tilltagen kreation där tjockt tyg blandats med läder som primärt ser ut som att en katt sprungit velodromrace över eländet med dobbarna utfällda. Skjorta under naturligtvis. Det är viktigt att man inte blir kall. I Grekland. Köldriket.

Grek nummer två. Skjortan knäppt. Däremot undrar jag vad fan han tänkte när han betalade riktiga pengar för det där läderknullet som mest för tankarna till en välflätad näverask. Man kan utan att förhäva sig direkt säga att i den här näverasken finns inga polkagrisar.

Ja, grekiska Nick Holmes utklädd till Spikor från He-Man. Jag gillar hur han försöker se tuff ut, men jag ser bara skam i de där ögonen. Nick bär samma gloria av ruelse som en katt med en sådan där plasttratt runt nacken för att de inte ska trycka kattläpparna mot något olämpligt ställe. Tjejer, kan ni tänka er följande scenario. Ni sitter på krogen och det enda ni vill är att ta en pilsner och surra med polarna. Plötsligt hör ni att någon munandas tungt bakom er. Ni kan känna blicken i nacken. Stressen. Mot bättre vetande vänder ni er om och er blick möter DET DÄR.

– Tjena snäckan, såg att du gillade spelningen.

– Nä, alltså, jag är här för att se Ravencult.

– Gillar du vad du ser?

– Nej.

– Subba.

Han går, ni andas ut. Vänder er om och PANG, där står grek nummer fyra. Benan sned, hyn nysmörjd. Draperad i en läderkavaj som kombinerar skrynkliga ärmar och randig torso.

– Tjena snäck …

– Du, far åt helvete.

Septic Flesh

Den nya Aquamanfilmen verkar spännande. Jaha, det var bara Septic Flesh som lagt Dimmu Borgir-mycket pengar på att se ut som riktiga fåntrattar.

Grekiska Aquaman med dreads. Jag har länge fört en kamp mot vita män i dreadlocks. Det är viktigt att ta ställning. Den där jackan stänger man inte i första taget. Jag kan sätta tusen spänn på att han inte kan lyfta armarna över brösthöjd utan att det blir ett fullskaligt haveri. Hoppas att han spelar bas eller gitarr för jag vill gärna se hur smidigt det måste vara för honom att byta instrument när strängen går. Två meter dreads och Rhodos tajtaste jacka möter snabba rörelser och axelband över huvudet. Fy fan så roligt.

Och grekiska Lex Luthor på det som med sin bästa Mr Burns-imitation försöker dölja det faktum att han har på sig en fulflammig läderkokong. Med dragkedja. Vad paff man skulle bli om han mitt i spelningen överger sin puppfas och blommar ut i en tjusig fjäril. Scenlamporna är tillräckligt varma för att en sådan sak faktiskt skulle kunna ske. Nu fick jag Crazy Towns ”Butterfly” på hjärnan. Det var ju just snyggt.

Herre nummer tre. Den där snäva köttjackan är i stark strid med blekgrekens skägg i vad som gör mig mest illa till mods. Ja, ni ser ju vad ni ser. Jag går ett steg längre eftersom jag fan kan känna lukten av honom. Syntetläder och Drakkar Noir i en migränframkallande skymningsdans.

Jahaja, en välbalsamerad Krimh får väl avsluta det här skeppsbrottet. Han må vara duktig på trummor, men om man någonsin undrat hur en baskaggefantom ser ut sekunden innan de skiter på sig iförd en braktajt skinnlongsleeve har vi facit här. De där skinkorna är spända till bristningsgränsen.

Jag hoppas verkligen att det är fejkskinn inblandat för det finns något mytologiskt i att döda ett djur för att göra DET DÄR!

The Slayer King

Grekortodox guldflambojans till vänster och blottarrock till höger. I mitten, en fullvuxen man med lampskärm på skallen. Tänk att det fanns en tid när man fes åt att Varathron hade något småmärkligt bandfoto.

Order Of The Ebon hand

Det här med läderrustningar i black metal-sammanhang. Är det så jävla lyckat? På papperet ser det måhända en smula fräckt ut, men som vi alla vet kan verkligheten vara en grym älskarinna. Lukten, sorgen, skavsåren. En titel som hade passat på en nekrofils självbiografi släppt via Simon & Schuster. Detta är väl kanske ingen total katastrof om man jämför med de övriga, men när annars får man prata om Order Of The Ebon Hand liksom? Och. Kort hår och tribaltatueringar är fan på Perished-nivå. En fotonivå man INTE vill befinna sig på. Jag och de två andra i hela världen som har deras skiva ”Seid” gubbväser just nu. Ni andra, ja, det var rätt kul. ”Seid” är för övrigt en skiva där de valde att fokusera på tacklistor istället för texter i bookleten. Smart. Inte vill väl jag som konsument läsa texterna. Nädå, jag vill mycket hellre se ett gäng norska nördar tacka sina flickvänner för deras otroliga stöd.

W.E.B

Sleaszy Rider Records-bekantingarna W.E.B med självaste Darkface på sång hakar såklart på tåget när det vankas bisarra klädkreationer.

Först ut har vi Hel. Alltså tjejer, kom igen. När det kommer till artistnamn får ni fan hugga i lite. Alla kan inte heta Hel, Lilith, Hekate eller Ereshgikal. Det börjar bli värre än namnet Daniel på 70 och 80-talister. Alla jag känner heter Daniel. Till och med de som inte heter det. Think about it.

Hel var det ja. Mycket av allt i sann grekgotisk anda. Darkface stämmer in i kören med ännu en sådan där märklig skinn/tyg-kombo som man garvar åt idag, igår och långt in i framtiden. Man trodde att det peakade i strunt i Nuclear Blast-katalogen i slutet av 90-talet. Nädå. Sammet mer krossad än människors drömmar och läder mer fejk än bandet Agathodaimon. Nästa filur passar på och gömmer sig och krabaten längst ut fick ärva Dark Funerals gamla patthängare.

Ska det behöva vara såhär?

Visst, man föredrar ju det här framför band i Benediction-runkisar, träskor och T-shirt med sitt eget band på, men är det bara jag som tycker dessa utstyrslar ser så billiga ut? Dyrbilligt är kanske ett bättre ord. Ni vet kläder som är förhållandevis dyra att köpa men när man tar på dem skriker varenda cell i kroppen att detta kommer att gå sönder bara man andas på det. Blue Fox liksom.

Vad föredrar man? Kvist, måhända ett kasst namn, men bra låtar och NOLL bandfoton. Mystik. Eller grekiska Nick Holmes utklädd till Spikor.

Case closed.

/Hatpastorn

Gästspel Böldprästen: Pace ’Till Death!

Posted in Uncategorized on 20 november, 2020 by hatpastorn

Ärade församling,

Idag ska vi fastställa varför Pace ’Till Death är Bathorys bästa låt.

Ända sedan de första förhistoriska proto-landdjuren plaskade runt i strandbrynens vulkansand med sina fåniga, tåförsedda fenor har vi trätat om vilken den bästa Bathory-plattan är.

Detta är något gott. Det fostrar ett hälsosamt klimat av lågintensivt konfliktsökande och sekteristisk tjurskallighet som gör det helt omöjligt för två fans av Bathory, och andra samtida band i samma ådra, att någonsin vara helt överens om någonting. Det ska vi hålla fast vid.

Men, ärligt talat – ingen av oss har någonsin på allvar ägnat någon större ansträngning åt att utröna vilken den bästa Bathory-låten är. På ett ytligt plan, kanske – nackspasmerna blir lite mer intensiva när vi plöjer debuten och Sacrifice drar i gång, och luftsvärdet höjs en aning högre mot hyrestvåans flagnande tak när A Fine Day To Die-introplocket börjar ljuda.

Det håller inte. Vi har varit förslappade, vi har brustit i vår analytiska precision. Vi har inte levt upp till de höga krav som rimligen bör ställas på chipsfeta, säsongsdeprimerade karoliner med fläckvis skäggväxt och begynnande tinnitus.

Därför ska vi ta oss an Pace ’Till Death.

Texten är central här:

Oh I hit top speed
Still it’s much too slow
The speed unconnect me
With the ground
Now it’s too late
Just one way to go
If I’ll die I’ll die
To this bonecrushing sound
Can’t slow it down
Now when the limit is so close
The yearn for the limit is too strong
Body and soul poisoned by speed overdose
And I know that I must go on at, oh …
Pace til death
Pace til death
Now the limit is so close
I can see its light beckon
And flicker before my eyes
Soon I’ll be close enough
To reach out and touch
Or fail to raise speed
And slow down and die
Can’t slow it down
Now when the limit is so close
The yearn for the limit is too strong
Body and soul poisoned by speed overdose
And I know that I must go on at, oh…
Pace til death
Limit, limit for you I’d die
At any pace at all
Mirror, mirror on the wall
Who’s the fastest of ‘em all

Den knyter nämligen an till den mest ursvenska av deviser – en som vi alla har våra rötter i, den punkt vi alla utgick från i ungdomens fjuniga dagar, men som ofelbart alltid gnags ned av årens och pretentionernas tand:

Spela snabbare.

Historien om, och analysen av, Bathorys ideologiska inriktning och tyngd är så uttjatad att ett Brexit-sammanträde i brittiska parlamentet med samtliga Svenska Akademiens överlevande ledamöter som gästtalare känns fräscht i jämförelse.

Pelle ”Dead” Ohlin dök stjärnögd upp på en skivsignering på Sound Pollution 1987, såg Quorthon flasha V-tecknet i snabba brillor och stack prompt till Norge och sköt sig. Alla rykten om ett fladdermussnortande, grottlevande mörkerväsen, som spred sig till mindre nogräknade peruanska fanzines snabbare än coronaviruset, föll platt till marken så fort det uppdagades att det handlade om en tonåring i zebratajts som spelade in plattor i farsans studio och tydligt slog fast att imagen var hundra procent teatralisk.

Den konstnärliga äkthet vi ska beröra nu är däremot fullständigt odiskutabel.

Dra på låten. Lyssna på introt.

Det där lilla lekfulla ”nä nä-nä nä-nää nä, du kan inte ta mig”-gitarrlicket som vi alla, oavsett generation, känner igen från skolgården. Man kan tycka att det är oseriöst i sammanhanget – men då har man fel. För du KAN inte ta honom. Det är poängen. Quorthon kan, till skillnad från Linus i 2B, backa upp det.

Med några försåtligt långsamma inknackningar på virveln drar så själva låten i gång.

Som flera svenska metalmusiker, företrädesvis av den äldre skolan, påtalat i diverse intervjuer är det inte så jävla svårt att spela snabbt till regelrätta blastbeats. Black metal-gitarrister av i dag kan spela ganska slapphänt tremolo och det hela låter ändå snabbt, eftersom trummorna är så snabba.

Att spela gamla hederliga, thrashiga riff till en gammal hederlig tvåtakt är en helt annan femma.

Hör hur jävla fort Quorthons högerhand går. Riffen löses upp i den grumliga ljudbilden. Trumkompet är så snabbt att det kan förväxlas med en blastbeat, men det beror på att vår uppfattning av blastbeats formats av hur de norska trummisarna började hoppa över vartannat hihat-slag för att kunna lira fortare. Det här kompet – programmerat som det må vara, för vilken jävla trummis hade kunnat lira åttondelar till det här – är en tvåtakt.

Nu återgår vi till texten.

Oh I hit top speed
Still it’s much too slow
The speed unconnect me
With the ground

Han spelar så fort han kan. Yrseln tilltar. Han har övat i timmar varje jävla dag sedan första könshåret. Det går så jävla fort – men det räcker inte.

Now it’s too late
Just one way to go
If I’ll die I’ll die
To this bonecrushing sound

Ska jag ge upp? Ska jag skita i allt och ta kassörsjobb på Konsum, som klasspolarna? Fat fucking chance. Jag har valt min väg.

Can’t slow it down
Now when the limit is so close
The yearn for the limit is too strong
Body and soul poisoned by speed overdose
And I know that I must go on at, oh …
Pace til death

Kan… inte… spela snabbare. Måste… spela… snabbare.

Snabbare eller döden.

Now the limit is so close
I can see its light beckon
And flicker before my eyes

Plektrumet glöder. Nagelbanden blöder.

Limit, limit for you I’d die
At any pace at all
Mirror, mirror on the wall
Who’s the fastest of ‘em all

Ärligt talat. Måste det vara svårare? Måste det alltid finnas en djupare själslig mening i musiken?

Är inte det här vad det egentligen handlar om?

Spela snabbare.