Expedition Hatpastorn: Ia-band från Ia-land

Posted in Uncategorized on 10 november, 2022 by hatpastorn

Två sekunder innan jag somnade fiser hjärnan ur sig ”Ia-band från Ia-land”. Ett eko av den meningen sjöng i roten samma ögonblick som larmet ringde på morgonen. Så nu sitter man här och kliar sig i skallen över vilket Ia-land som rymmer Ia-band!

Och för er nytillkomna som inte förstår någonting av detta, ett Ia-band är ett band, ofta symfoniskt gothknull eller folkmusik i metalskrud, vars bandnamn slutar på Ia. Tänk Sirenia, Mortemia, Kalisia, Tristania och så vidare. Det är en helt egen genre kan man säga. Ett Ia-land är således ett land vars namn slutar på Ia. Ni vet, Somalia, Liberia, Latveria och så vidare.

Kan dessa två företeelser kombineras och vad händer då?

Let´s find out!

Från Bolivia har vi i alla fall Acedia.

De hotar med folkig black metal och fick bara ur sig en demo, 2006 års ”Jallalla” innan de lade ner verksamheten. Två släppta låtar sedan starten 1997. Är det Bolivias svar på Malign? Bandfotot blandar och ger. Kaffedrickning, rosa kepsar och snabba glasögon.

Internet är fan bäst för hela demon finns på Youtube. Det låter som väntat, även om blåsinstrumenten har ett mer långsamt gubbvibrato än man är van vid. Tänk panflöjtsindianer som ackompanjeras av finska metalsnubbar i ljusa jeans och mopedmustach. På den här nivån har man släppt igenom tidigare. Att kalla det för ett fynd är att ta i, men … ja, nog fan vill jag ha det här släppet i hyllan. Snygg logo med.

Colombia, här bör det vara lätt att hitta något. Finns oändligt med band från denna stat i nordvästra Sydamerika. Det flesta skitdåliga givetvis.

Tragedia. Jackpott.

Colombiansk gothic metal med två fullängdare släppta. ”Tragedia” från 2007 och ”Negro invierno” från 2017. En brutal medlemsrotation har de haft med genom åren. Hoppla hoppla! En musikvideo minsann! ”Flor de mal”.

Kompetent, men inte min kopp. För lång låt, för få intressanta riff.

Malaysia. Ia från Malaysia. Har höga förhoppningar här. Finns mycket guld från Malaysia, alltså riktigt guld. Många tidiga black metal-band som Beherit och Darkthrone brevväxlade med i forntiden. Sedan försvann alla de gamla malaysiska black metal-banden och jag blir inte klok på varför. Militärtjänstgöring? Någon samhällsförändring? Förbud? Det går säkert att ta reda på svaret, jag har bara inte tagit mig för.

Vi kör Abyssia när vi ändå pratar om black metal, även om detta är ett lite senare gäng. En demokassett blev det, ”Forest …” från 1996. Det här är riktigt hyfsat. Att de lyssnat på Katatonia är nog ingen hemlighet när man tar sig ett par minuter in i slagdängan ”Age´s of the Earth”.

Om jag hade gjort det enkelt för mig hade jag tagit ländernas engelska namn, DÅ är det gott om Ia! De svenska versionerna av landsnamnen gör att mycket faller bort och de som finns kvar … ja, Somalia och Liberia och gängen har rätt ont om metal-band. Känns som att de har fullt upp med annat.

Jaha, vad gör vi då? Det får kanske bli ett till inlägg framöver. Expedition Hatpastorn: Ia-band från Ia-land där landet ifråga skrivs med engelsk stavning.

Man vill ju komma åt Albania, New Caledonia och French Polynesia.

Nu slutar Te Ruki från det sistnämnda stället såklart inte på Ia, men jag lägger bandfotot här så länge. Stark sås.

Annars då? Bilen går bra? Ja, jag kanske inte hade så mycket mer på hjärtat denna vecka.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer extravaganza

Posted in Uncategorized on 4 november, 2022 by hatpastorn

Det finns inget underskott av märkliga bandfoton. Dock är det inte alltid man har så mycket att säga om dem så det räcker till ett helt inlägg. Idag river vi därför av ett rejält lass blänkare.

Dr. Hammer Inc.

Finsk heavy metal är ett gatlopp ingen vettig människa kastar sig in i. Här har vi tre lirare med samma efternamn så jag antar att de är släkt. Exakt hur de är släkt låter jag vara osagt då det är en fallande skala i … ja, ibland är det svårt att skriva något snällt. Det ser rejält darrigt ut där längst till höger.

Det finns inga ursäkter varför Photoshop-trolleriet är såhär skralt och varför allt är så legendomspunnet oskarpt. Bandnamnet är bortom grädde på moset. Hoppas de blir osams och splittras så vi får Dr. Hammer Inc. AD, Dr. Hammer Inc. BC och Matti Lyyras Vision Of The True Dr. Hammer Inc. Experience 2000 Avalon Devastation.

Vivian

Österrikiska Anders Glenmark är ledaren i detta brokiga gäng där vi hittar både pensionärer, ungdomar som hamnat snett och missbrukare. Tillsammans kallar de sig Vivian. Det är stark sås.

The Eleventh Plague

Jänkare, naturligtvis. En av medlemmarna kallar sig Krazy Pat. Undrar vem? Lömska vesslan till vänster? Opeth-killen? Mister Rosacea 2022? Mullvadsmannen i militärkläder och kontraproduktivt färgglad bandana? Doktor Linux?

Threat

Bra plats för foto, primärt råa snubbar, huk och stretch. Och så tar man bilden med en potatis!

Rebel

Tjeckisk power metal eller tjeckiska E-sportlandslaget i Roblox? Vilket jävla kanongäng oavsett. Tänk om man fick vara tjeckiska Rebel-glad i alla fall en dag om året.

Aclinic Line

Dödsgothare från Puerto Rico kan här ses vänta på bussen. Killen i skjorta tar sig en funderare. Jag trodde först att han åt pistagenötter, men han var bara röksugen. Det blir ju så.

Delicate News

Tänk vad det finns. Tysk thrash är som vi alla vet en genre som inger en viss respekt. Sedan kommer Delicate News och bara förstör. Och vadå Delicate News?! De har haft namnet sedan 1991 så det finns exakt NOLL ursäkter, massa tuffa ord var lediga då! Av alla obandnamn ligger Delicate News skyhögt. Undrar hur många skivor med bandet Heidenhammer har i hyllorna? Han hamnade i ett obehagligt thrash-skov för några år sedan och det här är något som lätt kunnat smyga sig in. Att halvligga lite blasé i solglasögon och försöka se tuffsnygg ut, det är inte en bra idé.

Secret Of Dawn

Trapped in space, minsann. Bra. Shorts i rymden. Smart. Bandnamnet Secret Of Dawn väcker fantasin. Vilken hemlighet kan det röra sig om? När nya Dawn-skivan kommer? Min gissning är att Avatar 7 – Total Avatar Resurrection hinner komma och gå på bio till ingens glädje innan uppföljaren till ”Slaughtersun” når skivbutikerna.

Civilized Anarchy

Lite thrash/groove-metal från staterna? Nä, jag tänkte väl det. Om det ser ut såhär med civiliserad anarki tycker jag vi återgår till den vanliga anarkin. Mysbyxor och ett ivrigt intresse för hamburgare leder sällan till någon störtning av samhället. Deras jobb med att riva den där muren talar sitt tydliga språk. Slött.

Rats In The Dark

Tjeckisk svartdöds. Kisar man sig igenom oskärpan finner vi fyra nördar där den längst till höger har enorma jackproblem. Otrolig dassighet överlag och desto längre man tittar desto värre blir det. I love it.

Wind Of Death

Rysk pagan black metal, där brukar det vara bra drag. Dock inte i detta fall! Hopplösheten är storartad. Jag älskar hur ryska Tom Cruise längst till vänster står lite extra malligt. Det är garanterat hans föräldrars bakgård de står och mopsar upp sig på. Och! Nu behöver det inte vara så, men visst måste det vara trummisen som stoppat byxorna innanför strumporna? Känns som en typisk trummisgrej att göra.

När jag spelade in en skiva för några år sedan frågade gitarristen lite försynt om trummisen kunde läsa trumnoter. Trumslagaren blev då så upprörd att han först ylade ”nej” och sedan gav sig ut på ett brandtal där han förkunnade att om han skulle börja lära sig noter kunde han lika gärna sätta upp håret i en hästsvans och börja köra efter klick. DÄR har vi en bra trummis! En av de bästa jag spelat med. Han har INTE byxorna innanför strumporna.

Midian

Groove metal, kan det vara den fulaste genren? Midian kör på textteman som ”reality” och ”truth”. Lite mindre internet kanske vore en idé för att vidga horisonten. Det finns emellertid oändlig underhållning att finna när korkade grobianer ska berätta sanningen till ackompanjemang av de tröttaste riffen man någonsin hört. Fatshaming. Kul grej ändå. När man gormar ”refuse” och ”resist” till allt utom gräddtårta skriver skämten sig själva i samma takt som karmakontot sinar.

Därför går vi vidare.

Izurus

Polsk brötdöds. Bra med duo, desto mindre medlemmar desto mindre chans för strul. Bra plats att ta foto på med. Sedan har vi ett luggproblem och en brutalt förförisk blick till vänster som tillintetgör all värdighet. Det MÅSTE funnits bättre bilder på rullen/minneskortet! En av de hopplösaste fotosessionerna i Sundsvalls svartmetallhistoria drabbades av en liknande grej där en av medlemmarna fick för sig att citat ”se lite pervers ut” på fotot. Det … ja, herregud.

Tantrum

Tysk dödsthrash i spenaten. Svårt att förstå vad de egentligen vill åstadkomma här. Att fotografen fotograferat solen så att allt är ett bländande oskarpt dis gör det ännu värre. Varför ha med husen i bakgrunden? Varför står killen i solglasögon lite utanför? Är han rädd för fästingar? Har man tillgång till ett fält, varför inte ta bilden lite senare när det är mörkt och använda facklor eller liknande som belysning. Kan bli effektfullt. Å andra sidan lär de här gökarna ställa till med en gräsbrand.

Bellator

Vad är egentligen värst? Kombinationen Dressmann-chinos och harnesk eller mysbyxor, gubbigt armband och bar överkropp? En veritabel fest för ögonen och alla är inbjudna. Återigen är platsen de tagit bilden på toppen, synd bara att det är knallsol och att det blev som det blev med klädseln.

Nocturnal Danzlag

Är ni nere med italienska Nocturnal Danzlag? Man har såklart sett värre foton, men det är något förtrollande med denna. Ett triumvirat i stolpe ut, men ändå så nära att det kunde blivit bra.

Masquerade

Det sista man ser efter att ha sagt att man inte är något större fan av ”Where dead angels lie”.

Barongan

Det sista man ser efter att ha sagt att Sigh kanske har spexet och talangen, men inte alltid de bästa låtarna.

Juggernautt

Och där var vi klara för idag. Tänk vad lätt det ändå är att göra sig själv sinnessjuk.

Trevlig helg

/Hatpastorn

Filmkväll med Hatpastorn

Posted in Uncategorized on 28 oktober, 2022 by hatpastorn

De senaste inläggen har varit rätt matiga så idag tänkte jag att vi tar det lugnt och kollar på film. Under åren har man samlat på sig ett oheligt antal musikvideos och liknande som man plockar fram när det vankas sittning. En stor fördel med min bekantskapskrets är att även de är lika sadistiskt lagda så när det vankas filmkväll är det mer som ett gatlopp. Vem pallar längst? Nu senast fick jag se mig besegrad när herr Fogg och Irminsul Sverdmester radade upp njurslag efter njurslag till videos. Spiken i kistan efter fyra timmar audiovisuella övergrepp var Angras Kate Bush-cover. Då sa jag god natt och gick upp på övervåningen.

Idag tänkte jag bjuda på ett antal guldägg ur skattkistan. Vissa av er kanske har sett några av dessa videos sedan tidigare, andra har kanske inte sett något alls. Tror dock att ingen av er sett alla, men om ni har gjort det, Helvetet signe er. Tack till alla som tipsat mig/utsatt mig för detta.

Cunthunt 777 – Ventil

I ett kommentarsfält till ett liveklipp från Obscene Extreme med Spasm såg jag ett geni som skrev att såhär skulle jorden se ut om alla av kvinnligt kön försvann. Högre sanning än så kan man inte uppnå. Samma fenomen med ständigt aktuella Cunthunt 777. Så här jävla stökigt blir det när testosteronstinna kretiner är i farten. Musiken, såklart skitdålig. Någon form av core och det är ALLTID det sämsta tänkbara. Arga är de och flaxar runt i vredesmod gör de också. Flera av dem utstrålar dessutom en extremt tung slå-ner-folk-bakifrån-och-springa-därifrån-aura. Särskilt den lilla mörkhåriga killen i jacka. En mycket fascinerande video. Tänk att man lyssnat på extrem musik i över 30 år och ändå sitter man och bara ”oj, vad ARGA de är!”

Jag vet inte hur många gånger jag sett videon, men varje gång det hoppsprattlas och vevas lite extra med armarna viker jag mig av skratt. Jag skänker en tanke till alla stackars eventuella flickvänner som fått tvinga sig igenom denna när deras partner med illa dold stolthet hojtat, ”spana in musikvideon vi gjort!”

Brian A Lapoint – Dionysus

Det här är stark sås. Kaninhålet Brian A Lapoint är djupt. Kortfattat kan man beskriva honom som ett vederstyggligt kärleksbarn mellan Nickelbacks Chad Kroeger och filmskaparen Neil Breen. Hade han varit en alv i Tolkiens värld skulle han hetat Inceleborn.

Om ni bara visste hur länge jag ruvat på den ordvitsen.

Brian kraxar sig till rödblommighetens nirvana och är totalt oblyg inför konceptet greenscreen. Det här är bortom det mesta. Hur slut i roten är man om man klipper in sig själv bland tjusiga fruntimmer och försöker komma undan med det? Herregud. Det här är roligt. Mindre roligt är när man får låten på hjärnan för den där sångslingan var han väldigt nöjd med.

Och ja, videon är åldersbegränsad och hej och hå. Oklart varför egentligen, men gör er själva tjänsten och logga in och se denna.

Brottsofferjouren i Norrköping

Brottsofferjouren i Norrköping bestämde sig en dag för att göra en musikvideo för att berätta lite om sin verksamhet. Läs den meningen en gång till tack.

Det jag uppskattar mest är den emotionella bergochdalbana som levereras. Ena stunden ömmar hjärtat för det är i teorin ett fint initiativ, sedan vips känner man sig som jordens kräk när man väser av skratt åt en fejkmisshandlad pensionär på en parkbänk. Sedan börjar man irritera sig på låten och framförandet för att i nästa sekund känna både sekundärskam och dåligt samvete för man är ett sådant arsel. Plötsligt fnyser man åt att de rippat ABBA och Perikles ”Vart ska vi sova i natt” rakt av och det är ändå det minsta problemet!

Jag har många frågor. Den första, varför var det ingen som sade nej?

Mångbottnat. Det här är mångbottnat. Brottsofferjour, jättebra grej. Men. Om jag åker på storstryk eller är med om något annat helt fruktansvärt och söker på brottsofferjouren och får upp detta … är det jag som är ett cyniskt rövhål eller gör detta mer skada än nytta? Tunga fyra minuter rör det sig om. En vanlig informationsfilm hade fungerat bättre. Ni vet, berätta lite om verksamheten utan att sjunga med autotunern inställd på styv kuling. Till syvende och sist vill de väl bara väl, men … ja, det är exakt det här jag menar. De har gjort en musikvideo som gör att man begraver ansiktet i händerna och skriker ”nej nej nej” och ändå känner man att det är en själv det är fel på och att man är ett arsle. Otroligt ändå.

Ramses

Efter Brottsofferjourens video behöver vi något mer lättsmält. Vi låter några äldre vita herrar i egyptisk blackface och bandana berätta för oss hur Egypten fungerar.

Ame Bibabe – Chin up high

Det här är helt perfekt. Jag kan väldigt lite om hiphop och närbesläktade avarter, men det är väl såhär det låter? Pöh-pöh-pöh-pöh-pöh-pöh-pöh party til I die! Holland levererar. Låten är bara två och en halv minut lång, men jag har ex antal timslånga power violence-kassetter som är betydligt mer lättsmälta att ta sig igenom från pärm till pärm.

Black Countess – Escape to nowhere

Det pratas mycket om ryska trollfabriker i media. Jag tycker att vi även bör rikta lite fokus på de ryska Cradle Of Filth-fabrikerna! Black Countess är ett toppexempel, ett band jag kan komma att göra en djupare analys av framöver. Tänk att det är 2022 och antalet bra black metal-videos kan räknas på en träslöjdlärares ena hand. Spännande. Det mest oroväckande här är frontmannens ådra i pannan som riskerar att explodera vilken sekund som helst.

Mizar The King Of The Stars – You’re welcome to my world

Mer stark sås. Mizar är ännu ett kaninhål att dyka ner i. Ni anar inte. Snubben är en högutbildad och prisbelönt kompositör. Man kan då tycka att han borde snappat upp ett och annat om mikrofonteknik och puffskydd. Och då är det inte det största frågetecknet!

Sådant här gör mig fullkomligt trollbunden. Mizar. En legend. En tripprapport från bortom stjärnorna.

Sargas ”Cover” Bathory-Blood and iron

Från stjärnorna till Colombia och en Bathory-cover som … herregud vad det finns.

Ultimatum – Harcos

Metal … är svårt. Det måste finnas hundratals, om inte tusentals sådana här videoklipp. Någonstans borde folk ändå snappa upp vad som fungerar och vad som inte fungerar när man gör en video? Tydligen inte, ta bara Therion som exempel. Där är det noll hejd på hur kasst det kan bli när de snickrar ihop videos. Ingen vet hur många de ens har gjort. Tusentals? Nu pratar jag mer om Therion än Ultimatum, men det är ändå viktigt att man tar sig en funderare.

Angra – Wuthering heights

Vi låter Angra avrunda denna sittning med deras Kate Bush-cover. Alla gillar Kate Bush, dock bör man hålla sig långt borta från att göra en cover. Särskilt om man spelar metal. Man kan säkert uppmärksamma det faktum att det är imponerande framfört, att han kan ta de tonerna tyder på talang. Men … ja, ni hör ju själva. Fy fan vilken dålig idé det här var.

Det var tio små filmer. En lättare sittning skulle man kunna säga. Nu tar vi helg.

/Hatpastorn

Hatpastorn minns mycket väl fenomenet shape-CD

Posted in Uncategorized on 24 oktober, 2022 by hatpastorn

Påhitt för att driva skivförsäljning är inget nytt. De senaste åren har det här med flerfärgade vinylskivor exploderat. Gärna ska samma skiva släppas i minst tio olika färger så att samlarna måste köpa tio exemplar av samma skiva. Jag undrar om denna fas kommer vara lika hopplöst ute som bildvinylerna kom att bli om något år eller två. Färgad vinyl kan vara snyggt, men när det har ballat ut fullständigt som det gjort nu och färgerna har exakt noll med omslagskonsten/temat/känslan att göra är det bara tragiskt. Jag vet flera skivbolag som inte alls är bekväma med att släppa diarréfärgad splattervinyl, men de gör det för att det säljer som smör. Fascinerande.

Jag minns inte när det här med bildvinyler mattades av, men när man var runt de 20 var det allt annat än ovanligt att väggarna pryddes av skivor. Den ena värre än den andra givetvis. Jörg från Folter Records hade en imponerande vägg. Där stod jag och var häpnadsväckande avundsjuk för 20 år sedan. Avundsjuk och hundrädd. Jörgs galna hund var ökänd för att bita folk i kuken. Hade varit lika avundsjuk idag för det var gott om råa artefakter på de väggarna och garanterat lika hundrädd för jag kan ge mig fan på att den där besten är odödlig. Numera trycks det inte alls upp bildvinyler i samma utsträckning och det är sällan man ser folk skylta med dem. Oftast står de i LP-lådan/hyllan och skäms. Jag brukar ta upp mina egna och känna ett visst vemod och prata med dem en stund. ”Jadu, spegelvända Ånden av Mortiis. Här ligger du och är alldeles fin och felvänd. Hej hej Heaven shall burn, rosa orcher är lite fett ändå. Och där var du, In the sign of the ravens. Trevligt att ses igen. Oj, det var längesedan, Pure holocaust. Vi ses! Mjahaja, Deathcrush. Du är fin du.”

Så kan jag hålla på i timmar medan sinnessjukdomsfebern rasar. För lyssnar, det gör jag väldigt sällan på dem. Förutom Vargavinter där bildvinylen mot alla ljudtekniska odds låter bättre än CD-versionen!

Minns ni picture-CD? Det var ett påhitt som är så dumt som det låter. En CD med bild istället för det sedvanliga silvriga tjohejsan som det oftast var på äldre CD-skivor. Tror inte det blev någon större grej för metal. Nu sitter det säkert någon och kliar sig i skallen. ”Vadå bild-CD, det är ju alltid tryck på skivorna?” Nä, picture-CD var faktiskt en grej, men kanske mest för att sälja Jimi Hendrix och sådana äldre artister. Det är superflummigt.

https://www.discogs.com/release/6181950-Jimi-Hendrix-Picture-Disc

Doft-CD var också något som aldrig riktigt lyfte. Dark Funeral släppte en doft-CD-version av ”Diabolus interium”. Den luktade parfymerat as och jag har nämnt den förr. Outnyttjat format ändå. Watain borde släppa en doft-CD, förslagsvis på en liveskiva.

Sedan har vi alla boxar, digipaks, kassetter med heltryck, diskettversioner, lathe cut och allt mellan himmel och jord. I det stora hela har jag inte något emot sådant här alls så länge det finns en värdighet i produkten.

Vilket för mig till dagens ämne: shape-CD!

I slutet av 90-talet var det primärt två bolag som var skyldiga till detta. Nuclear Blast och Massacre. Jag tycker vi kikar på några exempel på hur udda det här kunde bli för det är rätt gränslöst.

In Flames – Black-ash inheritance

Huvudet på ”The jester race”-fordonet fick agera modell för denna EP som innehåller två gamla låtar, ett akustiskt medley (wow!) och en livelåt. Tyskarna SPRANG till skivbutikerna för att köpa denna. Sedan stoppade de in skivan i bilstereon och det gick rätt i dass. Flera av dessa skivor har varningar för just detta, men inte denna har jag för mig. Att stoppa in en skiva som inte är formad som en skiva i något som är väldigt känsligt för saker som inte är formad som en skiva resulterar inte sällan i haveri. För cirka tio år sedan lyckades min far pressa in en skiva i sin bilstereo trots att det redan fanns en skiva i. Ingen av dem gick att få ut och det slutade i en ny bilstereo. Det blev kanske inte bättre av att jag skämtade om dubbel-CD när han ringde och ville ha hjälp.

Dissection – Where dead angels lie

Här har vi en tydlig varning. Spela inte denna i din jukebox eller i din bilstereo. Älskar att tyskarna skrivit denna uppmaning inom citattecken så alla svenska ironiker kunde stoppa in den och bara ”Spela ”inte” den här i jukeboxen höhö”.

Blandat krafs på denna skiva med. Jag har aldrig gillat låten ”Where dead angels lie”, men jag vet att många gör det så denna lär ha sålt som smör. Dissection-symbolen med tribalkorset och ögonen har aldrig varit estetiskt tilltalande och i detta format ser den fan inte klok ut. Påminner primärt om en rund fiende i något gammalt TV-spel, eller en Pokémon vars kraft är att skita isbitar. Tänk att jag nästan kan höra folks knogar vitna redan när jag skriver detta. Lustigt det där, det finns inga som är grinigare än Dissection-fans. Det räcker med att säga att man helt enkelt inte känner så mycket för ”Storm …” så slås det hatvolter. Skaka raseriet ur ögonen och bara titta. Blev det här snyggt? Blev det här en värdig representation för ditt favoritband?

Dimmu Borgir – Enthrone darkness triumphant

Ingen EP denna gång utan vanliga fullängdaren, med tillägget att den är formad som en sågklinga. Gud vad snyggt det blev med klisterlappen som varnar för bilstereoanvändande. Tänk att det sataniska korståget mot vite Krist gick i sank på grund av de konstigaste av anledningar. Jag menar, här kommer folk och vill sprida budskapet och så är det en jukebox som hindrar en. I jämförelse med de ovan är en sågklinga ändå lite kul. Får mig att tänka på Hellraiser 3. Undrar hur bra skivan fungerar att använda i kapen? Har inte skivan själv, men ramlar jag över den lovar jag att spela in en video där jag testar att såga något med den. Om inte annat kan det kanske vara underhållande att se mig fly till skogs över det faktum att det är gröna och silverfärgade plastbitar över exakt hela tomten.

HammerFalls ”Glory to the brave” finns även den i sågklingeversion. Just saying.

Hypocrisy – Maximum abduction / The final chapter

Okej grabbar, hur får vi den här o-EP:n med Roswell 47 och en Kiss-cover att sälja?

Bra fråga, snygg digipak?

För enkelt, kom igen nu. Tänk!

En shape-CD då?

BINGO!

Frågan är bara vilken form?

Ja, vad fan har vi att välja på? Någon bild av oss? Logon?

Nä, det känns lökigt. Ta någon bild från skivan.

Guld, jag ringer Marcus Staiger och ber honom ro ihop något snyggt.

Några dagar senar står herr Staiger och bara, ”Ja, das ist gut. Dieses bild eines gegrillten huhns wird von den kleinen geliebt!”

Det kanske inte gick till så, men det gick till så.

Hypocrisy kom tillbaka för en andra portion med en variant av ”The final chapter” formad som en alien. Kanske den slöaste shape-CDn jag vet eftersom … ja, den är ju knappt formad alls!

Det har varit ett oändligt snack om Tägtgrens pung där han enligt uppgift ska ha tatuerat ordet ”holk”. DÄR har vi en idé till en shape-CD! Skicka in lite doft på den med när man ändå är igång.

Dismember – Death metal

Det finns egentligen bara ett problem med denna och det är själva trycket. Jösses vilka färger de fick till. Maja från Invasion måste ha praoat på tryckeriet den dagen. Om man ska göra en shape-CD är detta ändå rätt rimligt, formmässigt alltså.

Crematory – Believe

Där satt den! Hela jävla ”Believe” med Crematory formad som, vad det där nu är. Crematory, det tyska bandet som hotade att lägga ner om folk inte köpte deras skivor. Då är man duktigt slut i roten. Jag har väldigt mycket att säga om Crematory, kommer att återkomma till dem någon annan gång. TEMPLE OFFLOFF! Ni som vet, ni vet.

Nightwish – Show intimo

Vi ska strax bege oss över till Massacre Records, men först ett litet snabbt instick från Nightwish. Detta har jag faktiskt inte sett förut, en biljett-shape-CD. Släppt av något argentinskt bolag inför en spelning. Fyndigt! Det är till och med hål i den så man kan ansluta hiphop-slipsen och använda den som ett klassiskt laminat. Jag blev på gott humör nu. Jag vet inte om det har med åldern att göra, men ibland kan jag få små attacker av ömhjärta. Som i detta fall. Superpeppade argentinare som trycker upp en biljett som även kan spelas på stereon. Det är, och nu ska jag använda ett ord som aldrig skrivits förr på dessa sidor, rart. Med det sagt brukar verkligheten komma och daska mig hårt i skallen med en hoprullad tidning när hjärtat ömmar och jag kan ge mig fan på att låten som är med på denna Nightwish-biljett är något helt fruktansvärt, läs Nymphomaniac fantasia!

Puh.

Det var Wishmaster.

King Diamond – King Diamond

En o-EP med King Diamond i formen av King Diamond. Jag hade inga större betänkligheter angående denna innan herr Fogg berättade att han tyckte det var kul att tänka sig King Diamonds huvud snurra jättesnabbt runt, runt, runt inne i stereon. Efter den mentala tatueringen kan jag inte ens tänka på den här skivan utan att skratta. Det blir inte ett dugg bättre av att man tänker sig King Diamond snurra panikartat i ens stereo när hans falsett dundrar igång.

Wiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Theatre Of Tragedy – Theatre Of Tragedy

Samma sak med denna. Jag förstår varför miss Tits på omslaget tar sig för pannan i galen migrän. Efter att ha virvlat runt tiotusentals varv bara för att vi lyssnare ska få skaka rumpa till Der tanz der schatten har jag full förståelse för hennes huvudvärk.

Catamenia – Catamenia

Den här äger jag. Till mitt försvar är det inte riktigt mitt fel. Det här är en skiva som går runt som en vandringspokal i den mörka skivsamlarsekten jag är med i. Nu var det min tur att äga den. Det är tur att man mot alla odds lyckats skaffa sig vänner som har lika smala specialintressen som en själv och förstår hur kul en shape-CD med Catamenia egentligen är.

Ni ser ju vad ni ser. En o-EP med Catamenia med motiv och form som får en att bara sjunka ihop av kraftlöshet.

Totenmond – Totenmond

Etta på listan över saker som inte behövs. En shape-CD med Totenmond! Jag känner nog ingen som äger något med Totenmond. Tysk myskopunkdöds med betoning på tysk, DET är kall lyssning. Och då känner jag fler än fem personer som har imponerande diskografier med Thirdmoon, Dunkelgrafen, Grabnebelfursten och Morgenstern i hyllorna! Fler än fem var väl kanske att ta i. Sedan att många av skivorna härstammar från mig och att jag skickat dem till personer som inte riktigt var intresserade … äh, INGEN lyssnar på Totenmond i alla fall.

Atrocity – Atrocity

Det finns tio shape-CDs i mardrömmen som är Massacre’s Classix Shape Edition. Vi avrundar med Atrocity och lämnar Anvil, Skyclad, Liv Kristine och de andra till en annan dag.

Behöver jag ens säga vilket år Massacre släppte dessa skivor? Rätt gissat.1999.

Det värsta är att jag skulle ändå vilja ha alla tio.

God natt.

/Hatpastorn

Hatpastorn tar äntligen itu med Invasion Records/Black Diamond

Posted in Uncategorized on 11 oktober, 2022 by hatpastorn

Invasion Records och Black Diamond. Legendariska bolag på dessa sidor. Omslag har analyserats, band har nämnts i tid och otid. Dock har det varit tunt med en riktig undersökning av de här banden och skivorna. Det är dags att köra något liknande jag gjorde med No Fashion.

Jag kommer naturligtvis skita fullständigt i de tidiga skivorna. Ni vet de där osläppen med Lunatic Invasion (Som Maja som basade på Invasion Records bankade trummor i), Excrement, Fertilizer och så vidare. Vi går direkt på 1996 och framåt till slutet 1999. Vadå? Fermenting Innards ”Myst” släpptes 1995? Ja, jag orkar inte prata mer om Fermenting Innards för stunden. Även om de är rätt kul. Vi kör dessa istället. Om jag råkat glömma någon skiva, då är det så.

På menyn, Invasion Records

Defleshed – Abrah kadavrah                                 

Embracing – I bear the burden of time                   

Vargavinter – Frostfödd                                

Scheitan – Travelling in ancient times                 

Golem – Eternity: The weeping horizons                                 

Godgory – Sea of dreams                        

Infestdead – Killing Christ                                       

Godgory – Shadow’s dance                    

Infestdead – Hellfuck                                              

Embracing – Dreams left behind                             

Non Serviam – Between light and darkness                                      

Mithotyn – In the sign of the ravens                    

Gates of Ishtar – The dawn of flames                           

The Everdawn – Poems – Burn the past                                   

Defleshed – Under the blade                                             

Ninnghizhidda – Blasphemy                                         

Non Serviam – Necrotical                               

Gates of Ishtar – At dusk and forever                           

Scheitan – Berzerk 2000                                     

Mortum – The druid ceremony                                      

Mithotyn – King of the distant forest                                

Mithotyn – Gathered around the oaken table                  

Indungeon – The misanthropocalypse                   

Infestdead – JesuSatan                              

Skymning – Stormchoirs                                                   

Hellspell – Devil’s might  

På menyn, Black Diamond                         

The Everdawn – Opera of the damned

Midvinter – At the sight of the apocalypse dragon

Mithotyn – In the sign of the ravens                    

Eternal Autumn – The storm                                                       

Sargoth – Lay Eden in ashes                                         

Nephenzy – Where death becomes art                 

F.K.Ü. – Metal moshing mad   

Herregud vad det vattnas när jag ser listan med dessa band och skivor. Givetvis äger jag i stort sett rubbet, majoriteten införskaffades då det begav sig och … ja, varför då kan man undra. Allt är inte guld och det fanns andra bättre skivor med helt andra bättre band som jag inte hade. Ändå slängde man sig över plattorna. Skumt. Jag antar att det enklaste svaret är att de fanns och att jag köpte dem. Oftast begagnat, eller billigt i Ginza-katalogen.

Defleshed – Abrah kadavrah

Den Invasion-röda färgen, motivet och den ÄKTA Defleshed-logon. Man blir glad. Detta är den första riktiga Invasion-plattan för mig, det vill säga ett svenskt band med bedrövligt skivomslag. ”Ma belle scalpelle” som kom 1994 är tekniskt före, men den har inte den där rätta känslan.

Gustaf Jorde som basade och sjöng i Defleshed var även överhuvud på Black Diamond och ungefär samtidigt som denna Defleshed-platta släpptes kom … äh, vi kommer till det. Hur låter ”Abrah kadavrah” 2022 är en bättre fråga.

”Abrah kadavrah” håller inte, lite dödsigare och betydligt hafsigare än senare alster. Inte alls samma flyt och det är många fladdrande oriff som inte leder någonstans, plus tunt ljud. ”Under the blade” och ”Fast forward” är att föredra. Layouten får såklart 10 av 10. Spana in bandfotot! Vilka fina killar. Varför de gjort så det ser ut som att de är sju pers i bandet är ännu ett av de många mysterium man brottas med.

Embracing – I bear the burden of time

Umeås Kanske ofarligaste band genom alla tider och då ska vi veta att det finns mycket lengräddat från den staden! Heidenhammer älskar skivtiteln och pratar ofta hur mycket han gillar den. Givetvis för att i nästa andetag byta samtalsämne till hur mycket han retar upp sig på Necrobutcher. Jag vet således inte vad Hammaren faktiskt tycker om själva skivan. Personligen kom denna skiva i min ägo rätt sent och då hade jag redan lyssnat in mig rejält på Embracings andra platta, ”Dreams left behind”.”I bear the burden of time” har inte direkt gått varm så det ska bli spännande att se hur den står sig. Solen skiner när jag skriver detta och humöret är på topp. Perfekta förutsättningar.

Umeå. Vad är upp med denna dyrkan av fjås? Det gnisslas osolon, oakustiskt och oslingor, metalguror tuggar frenetiskt och det byts oriff och otaktart hela tiden. Tonsatt stress. Allt under ett täcke av livsdyrkan. När jag var tonåring hade jag nästan tålamod. Nu när jag snart är 42 blir jag fan rasande. Genom åren har jag verkligen försökt komma in i den här skivan, men det går inte att minnas en ton. Och! Det kommer från snubben som LYSSNAT IN SIG på ”Dreams left behind”! ”I bear the burden of time” var inte ett trevligt återbesök.

Håller den idag? Nej.

Omslaget är sådär ljuvligt fult, att bandet godkände TVÅ återsläpp som ser sju resor värre ut tyder på grov sinnesförvirring, dagsfylla, eller att medlemmarna knutit sina respektive bandanas så hårt runt skallen att blodtillförseln hindrats.

Vargavinter – Frostfödd

Tänk att det fanns en tid när folk var lite fin i kanten och avfärdade Vargavinter som ännu ett band i mängden. Nu var de kanske det, men fan så mycket bättre än mycket annat från 1996. Här finns rens, här finns melodier man minns, här finns ett omslag som är så Invasion att man får gåshud. Texterna är kanske inte skitbra och artistnamnen Svanvit och Månstråle på gästmusikerna går inte till världshistorien som topp ett det råaste man sett. Likväl återkommer jag ofta till denna och drömmer om hur uppföljaren som aldrig kom, ”Från fornstora dagar”, hade låtit. Jag kan ge mig fan på att den finns inspelad. Här får Svarta Arkivet eller Graveless Souls kliva in och ta sitt samhällsansvar och släppa plattan.

Håller ”Frostfödd” idag? Jo, även om det är ett visst rosaskimrande nostalgifilter på denna så tycker jag att den ändå håller.

Vargavinter lyckades även att vara hemliga, genom alla år har man fått höra att det var Defleshed som låg bakom bandet, men såvitt jag vet har det aldrig lagts fram 100 % officiellt. Enligt Metal Archives, innan den informationen sopades bort, spelade Linus från ständigt aktuella Azhubham Haani i Vargavinter och det känns otroligt märkligt. Vargavinter-konnässörer som sitter inne med sanningen får gärna höra av sig och reda ut det här. Man gillar såklart ”On a snowy winternight”, men jag kan inte riktigt höra de influenserna i Vargavinter.

Scheitan – Travelling in ancient times

Det här är Invasion Records för mig. Omslaget har vi diskuterat tidigare, men jag tycker vi ändå tar en minut och fröjdas över detta fantastiska konstverk. Det är liksom det snyggaste man sett i hela sitt liv. En hornbeprydd vattenskalle i shorts i en båt. Varför har inte fler denna tatuerad?!

Musikaliskt hittar vi tidstypisk black metal från Luleå, eller Boden, eller Umeå eller … ja, att hålla reda på norrlänningarna på 90-talet är omöjligt. Det flyttades och det åktes hejvilt och alla spelade i alla band. Ofta helt sinnessjuka avstånd med. Från Boden och Luleå till Umeå är det typ 30 mil. 30 mil för att repa. Då är man dedikerad. Tänk att bo i Malmö och fara till Lübeck för att repa, det är på den nivån. Snacka om Travelling in ancient times!

Håller skivan än idag? Nä, självfallet inte, men den har ändå något visst. Det ska emellertid sägas att i jämförelse med hur Scheitan spårade ur musikaliskt är detta deras ”De mysteriis dom Sathanas”.

Återsläppet från 2016 förkastar jag. Det där omslaget har INGET att göra med mitt Scheitan!

Golem – Eternity: The weeping horizons

Vi bryter av med lite tysk döds med koppling till Fermenting Innards. I likhet med Fermenting Innards skiva ”Myst” är även denna inspelad hos Dan Swanö. Fermenting Innards … Tänk att det blivit min lott i livet att hålla minnet om Fermenting Jävla Innards vid liv!

Jaja, Golem. Otrolig layout. Inte en otrolig skiva. Introt är trevligt, sedan blir det stissig tyskbröt med riff som låter biiipboppchuggachuggabiiiipboopchuggabiiipbopp. Tänk Carcass runt ”Heartwork” och ta bort allt bra. Inte uruselt, men man måste verkligen älska metal för att slå på Golem frivilligt. Sedan vet vi att någon på fullaste allvar runkat till det här omslaget. Det är sorgligt. Nästan lika sorgligt som att beställa en sexleksak på Wish och sedan recensera den!

Och nej, Golem höll inte då och håller inte idag.

Godgory – Sea of dreams

Karlstads stolthet Godgory var dubbelt Invasion Records-aktuella 1996. Först denna som spelades in 1994, den andra kommer vi till om ett litet tag. Godgory är bandet jag ofta glömmer bort att de finns och att jag har skivor med. Samma sak hände när jag var hemma hos Heidenhammer för några år sedan.

HP: Äh, slå på Godgory.
HH: Jag har inget med Godgory.
HP: Det har du visst.
HH: Nej.
HP: Men titta under G i din skivsamling!
HH: Huh, se på fan, här fanns det en skiva, nej TVÅ, med Godgory!

True story. Godgory är inte alls tokiga utan det är både kompetent och ambitiöst och … ja. Det är Godgory och det är vad det är. Lite dödsigt, lite melodiskt. Gillar man Edge Of Sanity så borde Godgory falla på läppen. Sedan är bandnamnet roligt att säga. Godgory, Godgory, Godgory.

Håller Godgorys första 2022? Njauäää, nä, det kanske den inte gör.

Infestdead – Killing Christ   

Drette och Swanös dödsprojekt. Folk ville få det här till något bättre än vad det kanske egentligen var. Vi kommer att återkomma till Infestdead då det blev två fullängdare efter denna EP.

Det här håller inte såvida man inte är gruvligt nostalgisk.

Godgory – Shadow’s dance

För nu blir det mer Godgory! Jag som hade så mycket att säga om dem. Detta är ett lite mognare och fetare Godgory, två år har ändå gått sedan skivorna spelades in och …

Äh, vem försöker jag lura? Spana in omslaget! Det DÄR är Invasion-rött!

Jag tror att denna är bättre än debuten, kruxet är att det är hyfsat jämntjockt och inte alls min typ av metal. En timme Godgory är mastigt och … Godgory, Godgory, Godgory.

Vilka band det finns ändå, ett av dem heter Godgory.

Herregud, jag har knappt kommit en fjärdedel och har redan blivit helt sinnessjuk.  Om den håller 2022? Ja, inte fan vet väl jag. Nej?

Infestdead – Hellfuck

Mer Infestdead! “Hellfuck”. 23 korta låtar som säkert var jätteroliga att spela in, men inte jätteroliga att lyssna på. Man ska vara bra nostalgisk för att gå igång på detta, jag gick inte ens igång 1997. 2022 håller det inte.

Roligast är bootlegen som heter ”Bell fuck”.

Embracing – Dreams left behind

Denna är betydligt bättre än debuten. Även om det är olidligt Umeå-hopplöst på melodi och taktartsbytesfronten finns här fler röda trådar. Produktionen är bättre och sången är bättre, med tillägget att man klamrar sig fast i soffan så knogarna vitnar när vokalisten ylar som värst. Hur kommer det sig att jag lyssnade in mig på denna kanske ni undrar? Jo, jag köpte den billigt och då blev det så. Jag kan inte förklara det bättre. När jag var 17 år sommarjobbade jag som flyttgubbe och tog igen mig i fikarummet med att slå på Embracings ”Dreams left behind” på en liten skrotig CD-spelare som fanns där. Ja, på den tiden hade man med sig CD-skivor vart man än gick. Jag var givetvis ensam i rummet bör tilläggas. Efter en stund kom vaktmästaren som var ansvarig för oss sommarjobbare för att ta sig en kaffe och sa helt utan ironi, ”Jaha, du lyssnar på Bon Jovi. Trodde du gillade hårdare grejor.” Naturligtvis hade gubben kommit in när Embracing var som mest såsiga och sångaren gnolade om morgondagg istället för att sjunga om att knullmörda lik som vettigt folk. Normalt sett brukar jag vara snabb med att svara något fyndigt, men jag satt helt mållös. Sedan stängde jag av.

Gubben, som jag antar var exakt lika gammal då som jag är nu, hade ändå inte fel. Det är rejält sliskigt emellanåt. Utan att kunna förklara varför har jag ändå en soft spot för plattan även om den inte håller 2022.

Klassisk layout.

Återsläppet blev kanske inte superlyckat.

Non Serviam – Between light and darkness    

För många är detta det ultimata Invasion-bandet och de har såklart inte fel. Non Serviam, Kristianstads gudar. Faktum är att utan det här gänget hade jag nog inte vetat att Kristianstad ens fanns. Bör tilläggas att jag är fullkomligt handikappad när det kommer till städer, län och platser överlag. Jag har alltid bra koll på vilket håll som är norr, kalla mig kompassen från vildmarken. I övrigt är det total katastrof. Jag vet alltså att Kristianstad finns, men om någon ger mig en karta och ber mig peka ut eller dö väljer jag döden. Söder om Sundsvall är det i alla fall.

”Between light and darkness.” Layouten. Bandfotot. Briljans. Låtarna då? Jo, det är exakt såhär demokratiska band låter. Nu vet jag inte om det var så, men det låter som att alla och då menar jag alla i hela Kristianstad har fått bidra med text och musik. Någon gillar metal, då blir det lite Iron Maiden. Någon gillar Cradle Of Filth, jamen då kör vi en lång krånglig text utan innehåll och några vampyrslingor. Någon gillar thrash, pang bom chugga chugga, någon gillar slingblack, någon gillar döds, syntar, tjejsång och så vidare och så vidare. Texterna är ett kapitel för sig, vissa är kilometerlånga och hyfsat välskrivna, andra är … ja, låt oss ta ett bra exempel i form av ”Satan´s spree”:

In the forest a gasily vision appear
Raging inferno, a deadborn man swore

Let the demon free
Insects crawling upon the cross
Show yourself in Satan’s Spree
And take him down to us

Why do all faces look so dead
In the fire they burn so red

Det är alltså HELA texten.

Att jämföras med killen i bandet som köpt en Cradle Of Filth-platta och tåtat ihop ”Queen of beauty”:

The shadows surround me in the night
The visions haunt in the night

An emblazoned silhouette emerged
The Queen of Beauty I beheld
She gave me birth to the mayfly of love
And it descended upon me

Mountain of emotion
Summit of Seraph
Descending, falling as the nestling bird
Hands of desolation grasped my soul
And my inner tranquility suddenly perished

Into the opaque thou shall obediently follow me
And nourish my desires to thrive
Thou shall submit to the yoke
And woebegone thou dust moulder away…

Embraced by crushing hope
Erased by the ice of dismiss
Trapped under ice froze my hope
The healing sun appeared and the mayfly flew away

By nightfall invited I was
My arousal was caused
By the crack of dawn dismissed I was
My armageddon was caused

Texterna är saxade från Metal Archives så vissa tokroliga stavfel är nog inte Non Serviams fel.

Nu tänker ni kanske att fan vad jag sitter och hackar på Non Serviam och det kanske jag gör, men jag gillar skivan. Typ. Den gick varm när jag köpte den, det säger å andra sidan ingenting, men faktum är att jag kan nynna på i stort sett alla låtar och de dyker upp i skallen lite närsomhelst. För att vara tvättäkta Voices Of Death-metal är det stundtals galet catchy om än splittrat och valpigt. Dylik musik görs inte längre och det är lite synd. Demokratisk glesbygdsmetal har ändå sin plats. Om nu ens Kristianstad är litet, det kanske bor flera miljoner där. Och vadå Krischansta?! Kristian-stad blir man utskrattad för om man säger. Flummigt. Fun fact, jag skulle egentligen hetat Kristian. Inte efter Vikernes, utan så enkelt som att morsan hette Kristin och farsan, Jan. Fyndigt va? Denna namnplan gick dock i dass då farmor inte bara var från djupaste Västerbotten utan även hade underbett så … ja, uttalet var som när en holländare ska uttala Sorhin. Ogudaktigt.

OK, viktigaste frågan. Håller skivan? Ja, den håller för mig. Av massa konstiga orsaker.

Mithotyn – In the sign of the ravens

Den här är så bra att både Invasion OCH Black Diamond släppte den. Har inte blivit riktigt klok på det där. Mjölbys vikingar går i alla fall inte av för hackor. Vilka näpna melodier och svängiga bitar. ”Upon raging waves”-slingan är vi många som tragglat med, eller som i mitt fall råkat ta ut av misstag och sedan vrålat könsord över att man inte kläckte den först. Ljudet kanske är lite dassigt och det är en smula fladdrigt emellanåt med både arrangemang och spelskicklighet, men det här håller än tycker jag. Mithotyn känns som bandet som hade kunnat gå långt om det varit lite mer flyt. OK, efterbörden Falconer antar jag är framgångsrika, men det är power metal med bandana och låtar som på fullaste allvar heter ”Himmel så trind” och då räknas det inte. King Of Asgard är ett gött gäng, men de har inte Mithotyn-sprutten, mer grå tyngd.

Ett tecken på att världen är trasig är att ett gäng bisvärmsdödsande stockholmare med ett bandnamn taget från Sagan Om Ringen kan röna enorma framgångar som vikingar medan Mithotyn som fan var the real deal liksom bara tynade bort i ingenting. Vemodigt.

Om den håller? Oj, ja jag antar det.

Gates of Ishtar – The dawn of flames

Ingenting är roligare än skivbolagschefen Majas exekutiva beslut att panga dit en ”evil looking bitch” på omslaget. Maja förresten, en mycket mystisk man svept i legendarisk dimma. Invasion Records var ändå hyggligt framgångsrika. Ända tills hans fru lämnade honom och han lät allt förfalla varpå bolaget gick i megakonkurs. Vilket årtal? 1999 såklart. Det skulle vara intressant med en intervju med honom. Bardo Methodology får gärna leta rätt på den tjommen för ett helt specialnummer. Jag har i alla fall många frågor. Jag gissar att många av banden som låg där har en hel del frågor med.

Melodödsarna At The Gates Of Ishtar från Luleå kanske vi ska prata lite om. Inget favoritband och när de fick sin At The Gates-psykos blev man bara alldeles kall inombords.

Nej, den håller inte.

The Everdawn – Poems – Burn the past

“Glöm Dawn, här kommer The Everdawn!” Så hade jag författat annonsen för den här skivan innan jag varit tvungen att gå i exil i resten av mitt liv.

At The Gates-psykosen som drabbade Luleå är i klass med ”Secrets of the black arts”-psykosen som drabbade Sundsvall. Det enda roliga jag kan säga om den här skivan är att vissa av bilderna är uppstyrda av Ateljé Grodan vilket är topp ett det mest bedårande jag vet. Necromicon fick även de fotografihjälp av Ateljé Grodan. The Everdawn. Har ni hört ”Slaughter of the soul”? OK, bra. Då kan jag rangordna mina bästa djur istället.

  1. Katt
  2. Igelkott
  3. Groda
  4. Roliga höns
  5. Varan

”Poems – Burn the past” håller inte.

Defleshed – Under the blade

Undrar om detta ändå inte är den bästa Defleshed-skivan? ”Fast forward” kanske har någon bättre låt eller två, men ”Under the blade” har mer stuns och inte lika frasigt ljud. Mer än så har jag inte att säga om detta, mer än att skivan håller bättre än jag trodde.

Ninnghizhidda- Blasphemy

Ett test för att se om någon är true nog att få vistas i ens vardagsrum är att be dem stava till Ninnghizhidda, Azhubham Haani och Tsatthoggua. Ett fel och där är dörren. Ninnghizhidda, ett gäng tyskar som spelade black metal och tillät DET DÄR skivomslaget. Det kan liksom inte gå fel. Jag vet inte hur bra det här håller egentligen, men det är ändå mina killar på något sätt. ”Blasphemy” har en speciell plats i mitt hjärta, lite som Non Serviam.

Vore det förresten inte lite kul med en Invasion/Black Diamond-festival? Banden får damma av några evergreens live och sedan ägnar man resten av helgen åt att dricka grogg och diskutera allehanda felbeslut och minnen om Maja. Vi kan faktiskt skippa livemusiken och gå direkt på groggen. En musikfri drogfestival med gräddan från Invasion/Black Diamond. Count me in.

Det håller egentligen inte alls, men för mig gör den det. Vissa dagar. Som kanske inte kommer så ofta egentligen. Äh, den är bra dassig ändå.

Non Serviam – Necrotical

Den här skivan är mycket bättre än ”Between light and darkness” och på så sätt mycket sämre än ”Between light and darkness”. Jag kan faktiskt inte förklara det på ett bättre sätt. Givetvis äger jag denna på bildvinyl. Otroligt genomtänkt.

Gates of Ishtar – At dusk and forever

Tydligen var Invasion Records tvungna att återsläppa den här med ett annat omslag eftersom det här omslaget fanns på ett annat bands skiva. Jag hade löst det med att panga dit en ”evil looking bitch”. Vilket annat band har det här skivomslaget? Någon som vet? Min första tanke var att filuren i portalen påminde om Heidenreichs ”Trance of an unholy union”, men det är inte samma. Jaja, jag hade ärligt talat ingen aning om detta. Å andra sidan är det här om möjligt den Invasion Records-skiva jag struntat mest i.

Det här håller inte.

Scheitan – Berzerk 2000      

Ett enkelt sätt att få mig att vända i dörren är att skicka in ett fräckt 2000 i bandnamnet eller i titeln. Vad fan tog det egentligen åt Luleåfolket när det börjades spelas death n roll och At The Gates-döds och gud vet allt? Debuten var ju guld! I alla fall guldfärgad. Åh herregud, den där lilla jävla figuren med äppelknyckarbyxor i båten på det omslaget på debuten. Ateljé Grodan-kul.

Det HÄR håller inte! ”Raincoat” är inte en titel man väljer hursomhelst.

Mortum – The druid ceremony

Jag och Battlefieldian Necrobat hamnade i ett underbart gräl om den här skivan. Fakta är att den är bra och alla som tycker annorlunda har fel.

Mortum, finns kopplingar till Non Serviam och således till Kristianstad. Denna mystiska plats på Jorden. Vi snackar melodisk döds med rafflande tjejsång i refrängerna. Jag fick den här skivan av en tjej som hade köpt den blint och blivit oheligt förbannad. ”Jävla Radio Rix-döds”, var hennes citat. Jag borde avsky detta och ska sanningen fram har den kanske inte åldrats med total värdighet, men ibland blir det som det blir och man står där och har ”Mother of fear” dånandes i skallen. Tyvärr blev det bara den här skivan då det prompt skulle tramsas runt med oprojektet Supreme Majesty. Det känns som att Mortum hade minst en platta till att ge och nog hade de kunnat bli framgångsrika. Tänk Nuclear Blast eller Century Media som backat upp och en riktigt bra Woodhouse-produktion.

Omslaget är en söndermanipulerad bild tagen från bookleten till Midvinters debut. Det har vi gått igenom tidigare, men det märkliga är att resten av bookleten och håll i er nu, är både snygg, enhetlig och lite originell! Totalt oläslig såklart. Visst hade det varit trevligt om jag lagt in lite bilder från den bookleten?

Vad skarpt och bra det ändå blev.

Jahaja. Då var man framme vid frågan om detta håller … och nä, egentligen inte. När det kommer till metal ligger Sverige farligt högt på listan över band som är oonda. Oonda. Så heter det, ja.

Mithotyn – King of the distant forest

Den här är inte dum! Ett mognare, tightare och rivigare Mithotyn. Vilka hits. Skivjäveln kom 1998 och sopar mattan med exakt alla finska band som ens försökt närma sig den här stilen. Att skivan är nästan en timme lång är ett problem, det kan bli duktigt kvalmigt efter en stund. Frågan är vad jag hade tyckt om jag hört den för första gången idag? Äh. Nostalgiskt skimmer eller inte, ”King of the distant forest” är en kanonskiva som håller riktigt bra.

Omslaget? Det har vi diskuterat förr, men jag tycker vi kör en repris på återsläppet.

HUR kunde detta godkännas?!

Mithotyn – Gathered around the oaken table

Mer Mithotyn. Släppordningen på dessa skivor är inte helt glasklar så om det är några skivor som kommit i fel ordning i denna text är det helt enkelt så. Jag tror dock att dessa två Mithotyn-plattor kom vägg i vägg lustigt nog. ”King …” slutet av 1998 och ”Gathered …” början på 1999.

”Gathered around the oaken table” har jag ett udda förhållande till. Jag var såklart peppad på ny skiva, men omslaget fick mig att grina illa och det är något med produktionen och låtarna som fattas. Bandet splittrades efter denna så det kanske var lite slitningar mellan grabbarna som smittade av sig i musiken. Jag vet inte, men någon favorit blev denna skiva aldrig och jag tycker inte den håller.

Återsläppet då?

Vad har Mithotyn egentligen gjort för att förtjäna dessa omslag?

Indungeon – The misanthropocalypse

Ännu ett Mjölby-projekt med många bekanta ansikten. Debuten ”Machinegunnery of doom” släpptes via Full Moon Productions 1997 och “The Misanthropocalypse”, bandets svanesång, kom 1999. Thrashdöds med oväntat många melodier och tunt ljud. Titeln är ett kapitel för sig, den frammanar en mild stroke varje gång jag försöker säga den. I övrigt har jag inget mer att säga om Indungeon. Håller den? Nä, av alla onödiga Mjölby-projekt ligger detta högt på listan.

Infestdead – JesuSatan

Mer Infestdead, varför sluta när man är igång liksom. Omslaget är det mest anmärkningsvärda. I övrigt är det satanisk döds med ironiska undertoner. Igen. Close Up ville få det här bandet till Sveriges Deicide. Det var de inte.

Skymning – Stormchoirs

Här snackar vi Invasion-band. Svenskt. Melodiskt. Strykfult omslag, Helt ofarligt. Tunt ljud. Outhärdligt. Om Skymning bara hade släppt denna kan jag faktiskt tänka mig att det kunnat bli en liten post 2010-hype i stil med Vinterland. Men nädå, Alingsås-gänget åkte på ett riktigt ruggigt Matrix-virus, släppte två genuint olyssningsbara plattor med de värsta tänkbara låttitlarna och sedan var sagan all. Tack för kaffet, Skymning!

Jag trodde ärligt talat att denna skulle vara bättre än jag mindes den, men det var gruvligt fel.

Hellspell – Devil’s might

Sist ut på Invasion-listan är Hellspell. Jag tror även att detta kan vara den sista skivan som släpptes av Invasion innan bolagskraschen var ett faktum. Som jag skrev tidigare är det allt annat än glasklart när skivorna egentligen kom. Hellspell har I.R 50, men Indungeon har I.R 54. 49, 51, 52 och 53 har jag fan ingen aning om vart de tog vägen och det är inte mindre rörigt tidigare i listan. Det spelar kanske ingen större roll, men det finns något kul med tanken att Hellspell fick avsluta denna svit. Snacka om att go out in a blaze of glory!

Om vi ska kröna en Mr Invasion måste det vara Chrille Andersson som spelat och sjungit i Non Serviam, Mortum och Hellspell. Vilken jävla kanonkille. Om jag var kommunalråd i Kristianstad hade jag rest en staty på torget med en fin plakett på sidan med texten, ”Detta är ett monument över Invasion-Chrille, en man som gett oss så många skivor att fröjdas över.”

Hellspell, makalöst hyfsad black metal och layouten … man blir rörd. Heidenhammer älskar den, jag älskar den inte, men det ÄR ändå Hellspell. Skivan kanske inte har åldrats med värdighet, refrängerna med rensång får mig på riktigt att reagera som när man ofrivilligt fyller näsborrarna med doften av ammoniak. Men … det finns ändå lite guld att vaska fram här. När Heidenhammer för ett gång år sedan hörde av sig till mig och hyllade skivan som en slags ”The secrets of the black arts part 2” for mina ögonbryn runt hela huvudet, ner på ryggen och till slut fastnade de strax under skinkorna.

Jaha, det var Invasion Records det. Låt oss frossa i Black Diamond.

The Everdawn – Opera of the damned   

Black Diamonds första stapplande steg var den här EPn med The Everdawn. Hur fan kunde The Moaning som var ett bra band läggas ner till förmån för bland annat The Everdawn? Jag begriper det inte. Det här är bara trist.

Midvinter – At the sight of the apocalypse dragon

Här har vi en gammal favorit med tung Sundsvallskoppling! Det här är riktigt bra black metal och en stor favorit från tonåren. Marknadsfördes med att Jon från Dissection och Alf från Oxiplegatz gästar. De gör de väl ändå inte alls. Dock är det Jörgen från The Kristet Utseende som sjunger rent och det står minsann ingenstans. Midvinter har jag tjatat om tidigare, men har ni inte hört skivan så gör er en tjänst och lyssna.

Mithotyn – In the sign of the ravens

Ni trodde väl inte att jag skulle missa chansen att peta in återsläppet?

Denna har vi redan avhandlat, men eftersom både Black Diamond och Invasion Records släppte den tar jag med den för ordningens skull. Undrar hur många gånger man stavat fel på Mithotyn i sina dagar? Undrar hur det musikaliska samarbetet Mithothyrfing hade låtit. Jag vågar inte titta efter, tänk om det finns ett band från Venezuela som heter det. Minst tio fullängdare där ”Total Gotland” sticker ut mest. Cthulhu på bas. Vlad Odhinn på mandolin.

Eternal Autumn – The storm

Ett band jag alltid blandar ihop med Memory Garden av någon konstig anledning. De låter inte alls lika musikaliskt. Memory Garden spelade doomig metal och släppte en bisarr julsingel 1995 medan Eternal Autumn var mer dödsmetall och var riktigt hyfsade. Önskar jag hade mer att säga om ”The storm”.

Sargoth – Lay Eden in ashes

Från Sundsvall. Kommer ni ihåg det jag skrev om Sundsvall och ”Secrets of the black arts”-psykosen? Sargoth tog en rejäl bit av den pajen. Vi snackar mangel av klassiskt svenskt snitt. Heidenhammer spelade faktiskt i Sargoth en gång i tiden. Det kanske ni inte visste. Dock inte på någon inspelning. Jag kan komma att återkomma till Sargoth när jag gör min Sundsvall-special, annars finns en risk att detta kommer bli ett olidligt långt inlägg.

Nephenzy – Where death becomes art

Jag hade för mig att Black Diamonds sortiment var bättre än Invasions, men det är helt uppenbart att så inte är fallet. Midvinter håller fanan högt, men i övrigt är det dassigt. Nephenzy blev betydligt bättre när de döpte om sig till Nephenzy Chaos Order. På ”Where death becomes art” får jag mest den där nähä-upplevelsen som Vergelmer framkallar med sin platta ”Light the black flame”. Det är inte dåligt, mest en känsla av att man förväntat sig något mer. Det är ändå Linköping/Åtvidaberg och från de trakterna kommer mycket guld. På Metal Archives har skivan betyget 88 av 100. Samma betygsättare gav Raise Hells skiva ”Holy target” 96 av 100 och då vet vi att det är en vettvilling vi har att göra med. Samma recensent gav dessutom det grekiska bandet Deviser 100 av 100 och nu kanske det bara är en handfull i hela världen som förstår hur kul det är, men om vi säger såhär då: Deviser är ett Sleaszy Rider Records-band.

F.K.Ü.- Metal moshing mad

Och sist ut på Black Diamond hittar vi putslustig kompetent lattjolajban-thrash. De blev betydligt bättre efter denna giv.

Och där var vi i mål. Vilken resa. Kul att damma av flera av de här skivorna som man inte spisat på evigheter. Märklig tid ändå 1996 till 1999, dels var jag själv tonåring och således helt slut i roten och flera av banden var inte mycket äldre. Att svensk slingallting-metal åldras dåligt är inget nytt, men att det var såhär illa ställt är fascinerande. Midvinter, Mithotyn, Vargavinter, Defleshed. I alla fall fyra band som håller än, även om vi inte snackar mästerverk här. Hade jag inte haft en romans med många av de här skivorna i snart 25 år vet jag att bedömningen varit betydligt strängare. Det är lätt att glömma att man varit ung själv. Många gubbar knotar över dagens kids som lyssnar på Lamp Of Murmuur och allt vad de heter. Mmm, var du så mycket bättre själv när du sprang till Åhléns för att köpa Embracing eller när du runkade till tyska Golem? Det mest fängslande är hur översmörigt och melodiöst mycket av det är. Det saknas helt hejd och hyfs och vassa kanter. En stark avsaknad av ondska, nerv och udd.

Men.

Vilka skivor och band det ändå är. Klyschor som tidskapsel är verkligen befogat. Att sitta på pojkrummet med Heidenhammer och kantor Aronsson och dricka folköl och lyssna på Non Serviam. Där snackar vi ändå great times. Det är lustigt det där med vad som håller och inte. Jag kommer att återkomma till det i ett framtida inlägg.

Det var kanske bra att både Invasion Records och Black Diamond la ner. Jag kan inte ens föreställa mig den post-2000-fasa som hade kunnat bli en verklighet. Skymning visade vägen där.

Vilka band finns egentligen kvar idag? Defleshed har återförenats, Eternal Autumn likaså om jag inte misstar mig. FKÜ kör på. Sedan … är det tomt? Med det sagt envisas alla band med att återförenas. Det är ju vad det är.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn kliar sig i huvudet över Moon Lore

Posted in Uncategorized on 6 oktober, 2022 by hatpastorn

När det kommer till skivbolag på 90-talet där man kunde köpa blint var tyska Malicious Records ett säkert kort. Bolaget bildades 1993 och drevs av Gerrit Weiher, under de fyra år som de var aktiva hann de släppa klassiker med bland annat Vond, Mortiis, Strid, Gorgoroth, Zyklon-B, Borknagar, Dødheimsgard, Aura Noir och Kampfar. Man får handsvett bara av att skriva bandnamnen. Bolaget var även duktiga på att annonsera och antalet annonser/flyers jag läst från Malicious Records är oräkneliga. Inte sällan utannonserades skivor som aldrig kom, eller släpptes med ett helt annat namn. Gorgoroths skiva ”Død” är ett bra exempel. Såvitt jag vet var Gerrit aldrig aktiv själv i något band, däremot var hans brorsa snubben bakom Silexater. Ett mycket bra band. Silexater utannonserades på Malicious Records, men av någon anledning släpptes aldrig ”Mad sorcer” där, mer än att den kunde beställas. Tror jag. Det är … inte så lite rörigt.

Man kan tycka det är udda att ett bolag med ett så starkt stall kom och gick på bara fyra år. Jag är inte hundra på varför Malicious gick i en så tidig grav, men jag gissar att det är det vanliga strulet med ung skivbolagsdirektör som kanske inte hade blykoll på hur man driver ett företag i kombination med att större bolag rovgirigt norpade åt sig band. Sedan hör det inte till ovanligheterna att annat kan spela in med, vi minns alla när Maja lät Invasion Records implodera efter en skilsmässa.

Borknagar-videon blir man nyfiken på

Mortiis blev efter en tid på egna äventyr upplockad av Earache Records och DET var ju en sorg för alla inblandade.

Borknagar gled över till Century Media och fördömdes till en evighet av bedrövliga skivomslag. Inget är fulare än en skiva släppt på Century Media.

Gorgoroth hamnade på Nuclear Blast, musikaliskt hamnade de i diket.

Strid hamnade i evigt limbo där de är än idag. Visst, de spelar live ibland men … ja, Strid är en udda fågel. Enligt uppgift ska flera skivor spelats in, men skrotats. Bådar inte gott. Om en ny skiva väl kommer finns det en stor chans att man blir Inflabitan-förbannad.

Aura Noir anslöt sig till holländska Hammerheart efter sin sejour hos Malicious, så även Kampfar.

Dødheimsgard hamnade i klorna på Satyr och Moonfog och det … ja.

Zyklon-B var egentligen dead on arrival då det var ett projekt Samoth satte ihop innan han åkte in på kåken.

Vilka har jag inte nämnt? Wretched Lord, tysk döds som 1995 släppte en EP vid namn ”Black as death, loud as hell”. Jag vet att uttrycket ”ingen brydde sig” är slitet i dessa skrifter, men när det kommer till Wretched Lord … ingen brydde sig. Sedan har vi då Moon Lore.

Peter Pendragon och ett par bröst

Moon Lore var ett norskt gäng som bildades 1992. Hjärnan bakom projektet gick under namnet Peter Pendragon. Det är inte ett skitcoolt namn. 1993 kom ”Demo 1993”. En liten gömd tvåspårsjuvel skulle jag vilja påstå. Frasig, obskyr småpoppig black metal som får mig att nicka gillande. Samma år kom ”Rehearsal 1993”, två låtar till med exakt samma ljud som ”Demo 1993”. För att göra detta ännu mer märkligt har vi ”Promotion tape 95” som INTE är listad på Metal Archives, dock nämns ”Rehearsal 1994”. På Discogs finns ”Promotion tape 95”, dock inte ”Demo 1993” eller ”Rehearsal 1993/1994” listade … det är en jävla röra.

Jag äger inte dessa släpp själv så jag kan inte dubbelkolla och såvitt jag vet känner jag inga Moon Lore-entusiaster. Har heller inte läst en enda intervju med bandet så detta är ett mysterium. Vad vi vet är att bandet har släppt låtar som varit rätt hyfsade. Vid tidpunkten tillräckligt bra för att leda till ett skivkontrakt. Och kontrakt fick de! På Avantgarde, innan Avantgarde sa tack men nej tack och licenserade över den inspelade fullängdaren till Malicious Records.

”The sphere beneath the heavens” såg dagens ljus 1997 till exakt noll fanfarer. Faktum är att det inte alls var många år sedan jag upptäckte att skivan ens fanns. Jag satt hemma i tron att min samling gällande Malicious Records-släpp var komplett när jag förvånat ramlade över denna och skrek rätt ut, ”Moon Lore! Vadå Moon Lore?”. Beställde den illa kvickt, den kostade INTE många kronor. Jag ska ärligt säga att jag hoppades att detta skulle vara rena guldet. Norskt, Malicious Records … det KUNDE inte misslyckas!

Det kunde det.

”The sphere beneath the heavens” är en sådan där mystisk skiva som hamnar någonstans i gränslandet mellan debil goth, typ black metal och elektroniskt. Tänk att någon slagit Sisters Of Mercy och Manes stenhårt i skallarna med en djupfryst regnbågslax och sedan skickat in dem i Frogner Lydstudio (Isvind, Enthral etc) för att under kraftigt reducerad mental kapacitet sno ihop något riktigt jävla märkvärdigt. Med det sagt finns det ljusglimtar, skivan är minst sagt fascinerande och stundtals finns det riktigt bra partier. Det gäller bara att hålla i sig när man är mitt i de korkade partierna, inte sällan där Peter Pendragon får för sig att sjunga/mumla/viska/låta som en idiot i mikrofonen. Jag vill inte sträcka mig till att säga att skivan är bra, för det är den inte. På den här nivån har man självfallet släppt igenom tidigare, men det säger å andra sidan ingenting då min toleransnivå är högre än de flesta andras. Fascinerande, stundtals bra, stundtals helt otroligt dåligt är väl slutbetyget.

Vad den här plattan gör på Malicious Records har jag ingen aning om. Faktum är att hade den släppts som den var tänkt på Avantgarde runt den här tidpunkten hade man bara ryckt på axlarna åt ännu en stolpe ut-skiva i stil med Raventhrone eller Godkillers andra.

Vi kan ta låten ”Vampire” som ett exempel på hur det kan gå när Moon Lore är i farten.

Frasiga smygockulta utslag följs av gotkomp och ett pumpande oriff. Sedan tar de ner tempot och vi bjuds på ett stämningsfullt parti som för tankarna till tidiga Cultus Sanguine. Detta gillar jag. Då. Då ökar tempot och sången kommer. Det är här man skriker rätt ut av skratt. Texten och sången, herregud. Tempot sjunker, det bra partiet kommer igen så man kan andas ut. Vi gör sedan ett ovälkommet återbesök till versen. Fan vad det låter. Ett nytt riff gör entré, ett oriff som följs av samma oriff fast med tugg på gitarren, datakaggar och bedrövlig sång. Tack och lov får vi en respit med ett lugnare mer ockult segment igen. Synd bara att han sjunger, viskar och allmänt lever om över riffet. Datakaggar över en näbbig Katatonia-slinga för oss vidare och där mynnar låten ut i ett ingenting.

En av anledningarna till att jag ville släppa skivor själv på Avantgarde var att få möjligheten att åka till Italien och ta fram min pärm med frågor till Roberto. Min plan höll på att gå i lås ända tills en viss liten pandemi satte käppar i hjulet för resande. Nu när det är löst och andra skivan närmar sig sitt slutförande ser framtiden ljus ut. Jag ser följande konversation i kristallkulan.

”Hi, nice to finally meet you, was the flight …”

“How about that Kvist-album! I thought it was the epitome of northern darkness. Let us now discuss Moon Lore. First up, I want a complete guide to their early stuff.”

“Well … I don´t really remem… “

“Demo 1993 and rehearsal/Promotion 1993/1994/1995 is all the same recording session? How about that 8 track rehearsal?”

“Like I said …”

“And you paid for their studio visit in Frogner, but dumped the album on Malicious?”

“Do you want to sit down?”

“I want to understand!”

“OK, well … “

“Peter Pendragon then went on with Mök and Råte and that went nowhere.”

“I have no idea what you are talking about now.”

“Neither do I, Mök is fart in Swedish.”

“…”

“Is it correct that you signed Moon Lore based on their first releases, then got cold feet when the full length turned out the way it did, so you forced Malicious to release it instead?”

“Well … um … How about that Kvist-album! I can tell you everything.”

“Please do.”

“It all started when … what exactly is it in that huge folder you got?”

“Questions. I have many questions. Just wait until we arrive at R as in Raventhrone. Especially the SECOND Raventhrone!”

“Oh dear.”

“Oh dear indeed.”

/Hatpastorn

Nekrophileas Fogg tar sig an Samsas Traum – Die Liebe Gottes – Eine märchenhafte Black Metal Operette

Posted in Uncategorized on 29 september, 2022 by hatpastorn

Hatpastorn här. Idag blir det ett gästinlägg av min gode vän och kollega Nekrophileas Fogg. En kunskapsbank av rang när det kommer till black metal i allmänhet och dunkel musik i synnerhet. Antalet tips jag fått av honom genom åren är lika oräkneliga som de verbala stridigheter vi haft gällande vilka band som är bra och inte bra. Jag tycker att jag är hyfsat djärv när det kommer till att leta efter och utsätta sig för musik som vacklar på vansinnets brant. Herr Fogg är helt orädd i sådana sammanhang. Egentligen är det udda att han inte skrivit här tidigare, men det är primärt mitt fel. För ett antal år sedan bad jag honom att recensera ALLA släpp som Vinterriket gjort. En synnerligen kall och obehaglig förfrågan. Men han sa ja. Och satte igång att samla på sig de släpp han inte redan ägde. DET är dedikation

Idag debuterar han på dessa sidor med en text om Samsas Traum. Ett band han introducerade för mig och två andra dedikerade själar i ett kylslaget kapell en sen natt på hösten. Det var en intensiv sittning och mina egna försök att försöka förklara den skivan har varit fruktlösa.

Här kommer han, herr Fogg.

Väl mött.

/Hatpastorn

Guds kärlek – En fantastisk operett …

Det finns många skivor. Jättemånga skivor. I mitt hem flera tusen. En vän frågade en gång hur många och jag höftade till med ett antal tusen varpå vännen svarade, på bredaste stockholmska, ”åh fan det är väldigt mycket, jag har bara tusen men alla är bra.” Detta fick mig att tänka till lite mer än vanligt om skivan jag just köpt av honom verkligen var bra? Han påstod att den inte var det men jag uppskattar verkligen andra halvan av B-sidan…det blir ju så. På den nivån har man släppt igenom många gånger och låter bara en puka sådär extra bra är knäna mjuka och det blir ett köp till. Det är en livsstil. Jag ser en biografi när jag famlar efter de halmstrån som eventuellt kan binda ihop vad hela mitt liv som skivsamlare har givit mig. Jag vet inte om jag har tusen bra skivor men jag vet att något har fått mig att köpa dem och ja, jag har lyssnat på alla. Det finns också skivor som inte riktigt kan beskrivas som bra i vanlig mening. Det finns skivor som har något som får en att liksom baxna och hakan hänger likt ett bogvisir som inte ens slank igenom praktikantens besiktning. Låt oss prata om just en sådan och låt oss resa ner till landet som givit långt mycket mer än vi bad om.

Samsas Traum, vart börjar man ens? När jag först mötte detta band hade de redan kommit längre in i en karriär som mest kantades av total tyskhet. Jag kan inte riktigt definiera det men vi vet alla precis vad det är frågan om. Det spretar åt alla håll och man undrar om GPS-signalen just försvann. Jag hade totalt avfärdat det som rent strunt. Från ingenstans får jag en dag en ingivelse att titta närmare på hur de faktiskt kan ha gjort sig ett namn som i a f jag har stött på i en massa märkliga sammanhang. Jag visste inte alls vad som väntade. Gandalf kom på besök och insisterade på att ”det här du, det är en resa du inte vill missa”. Inte nog med att man tagit namnet ifrån Kafkas Gregor Samsa utan man har även hybris nog att kalla det för en operett. Med skivan i hand så borde kanske alla brandlarm redan ha ljudit och man står tryggt på en säker plats i väntan på tröst, en raw bar och kanske en foliefilt att mildra eventuell chock med. Det är alltså handskrivna noter som bakgrund och framför står en stackars tös i bara nattlinnet och håller fram ett rött äpple…På detta har man kladdat med typsnittet från A nightmare before christmas. Det är 1999 och vi vet redan att precis allt kan hända närsomhelst. Ingen kausalitet, tabula rasa och all black metal har redan förgrenats till oigenkännlighet. Samsas Traums mastermind heter Alexander Kaschte och på baksidan av skivan står han och ser mest ut att höra hemma i en The Bomfunk MC’s -video. I tacklistan, ursäkta Danksagung, får vi även veta att Alexander tackar sin kära mor Christiane–Maria för att ha givit honom livet. Det är stark sås. Väldigt life metal men kanske tackas i a f pappa Goat of Mendez längre ner för att förstört samma liv? Icke. Istället får vi en uppräkning av Alexanders fem syskon som också anses haft en viss inverkan på Alexanders kreativitet. Pappa Rudolf, som kommer på nästa rad, har verkligen legat i och ingen är väl så glad som Alexander för det? Sedan fortsätter den vanliga tiraden av tack för skosnören och skjuts till jamboree. Det är tyska, ingen vet vad det står med eller utan universitetspoäng.

Jag sätter i skivan och låtlistan berättar att första sången heter Elite. Det… är inte blygsamt. Allt är obeskrivligt. Jag hör ”stråk”ljudet från Peccatum, jingelblurret från P3s Tracks, en pojkvasker gallskriker, en flicka verkar försöka chansa på vad som kan vara den spretigaste melodin sedan Hedenhös och riffandet är liksom väldigt glatt. Och där smäller ett syntpiano in med Hold the line av Toto och direkt vidare till ett arpeggio som skulle få Mustis att stå grön av avund i skamvrån hela veckan lång. Det är något som kan vara på väg mot Obtained Enslavement men detta har en tjackig nerv som får en att råna barn på stan för nästa fix. Texten berättar om att ”hennes namn skär likt ett rakblad i hans bloodsperm…”. Detta är bortom min nivå, jag låter det bara hända och flyter med som på en luftmadrass nedför en fors med rejäla stenar som kastar en ofrivilligt mellan liv och död und nun verdammt viel Spaẞ.

Missförstå mig inte, jag är oerhört tolerant och är väldigt öppen för nya grepp. Jag älskar den här skivan men inte för att den är bra. Det må vara en problematisk inställning men samtidigt så har den givit mig ett huvudbry som få skivor gjort. Är det automatiskt en fördel? Nej. Det finns en total obryddhet här och en mission som utmanar, det blir provocerande och känns fysiskt. Vid en gemensam genomlyssning i goda vänners lag var samtliga deltagande utmattade av intryck. Det är fysiskt, det är en duell som pågår mellan den som har svaret och kämpar i en Battle Royale för att få sin vision in i din jävla märg. Ger du upp är du en jävla fegis! Den allomvisa tyska blaskan Orkus kallar den månadens skiva och i Metal Heart uppnås tio av tio möjliga poäng. Jag kan inte sätta sådana betyg för det är inte riffen, trummaskinandet eller sången. Det är fanatismen att skapa utan att någon säger stopp. Jag är genuint nyfiken på vad mamma Christiane–Maria och knullgeten Rudolf gav för betyg då jag ändå tycker att hon skall vara stolt över sin son.

Nekrophileas Fogg 23/9 2022

Hatpastorn och Heidenhammer kikar på fem perverst smakande släpp från Perverted Taste

Posted in Uncategorized on 22 september, 2022 by hatpastorn

Tyska skivbolag på 90-talet var ett äventyr som lämnade en med många minnen. Malicious Records, Solistitium, Perverted taste, Folter Records, Last Epitaph/Episode, Invasion Records och så vidare. Jag har länge jobbat på en omfattande Invasion Records-artikel, målet är att få ut den innan jul. Vi snackar mastodontinlägg. Ett annat inlägg jag jobbat länge på är … ja, utan att avslöja för mycket gäller det en kassett med ett svenskt black metal-band som är så obskyr att den inte finns på Internet. Musikaliskt rör vi oss i samma radioaktiva ödemark som Vithatten och Grim. En monumental historia där svårigheten ligger i att med ord förklara ljud. Ni kommer förstå när det inlägget väl kommer. Även där är målet att få det klart innan jul.

Idag tänkte jag dock att vi kikar på ett axplock ur det tyska skivbolaget Perverted Tastes katalog. Detta bolag grundades i början av 90-talet av Falk Schäfer. Ja, ni läste rätt. Falk Schäfer. Topp ett det bästa namnet man kan döpa ett gossebarn till. Likt många andra bolag på den tiden var det primärt döds och grindcore som gällde innan svartmetallen vädrade morgonluft. Då Perverted Taste var lite sena på bollen lyckades de inte signa de där riktiga kanongängen utan fick nöja sig med … ja, primärt inhemska hemskheter. Dock gjorde sig bolaget en liten karriär på att släppa vinylversioner av skivor med mer kända black metal-konstellationer. En mindre lyckad historia är deras LP-släpp av Setherials ”Hell eternal” 2001. Den är olyssningsbar och så tunn att den bara existerar i 2 dimensioner.

Till min hjälp idag har jag Heidenhammer som även han minns Perverted Taste, inte sällan med viss fruktan. Vi valde ut några guldägg ur diskografin.

Mycket nöje.

Bergthron – Uralte Gedanken

Heidenhammer – Stapplande hednametal på skolbokstyska, modell högstadiet. Både vad gäller skolboken och musicerandet. Åh, det här är så dumt. Och samtidigt blir man liksom glad. Vilka var egentligen Bergthron? Tydligen finns det inte mycket information att inhämta om den här orkestern, och i ärlighetens namn kanske det är lika bra. Jag vet bara att det här var en doldis som gömde sig i Pastorns hylla i många år och som vi fnissat gott åt under tiden. Avnjuts bäst tillsammans med en genomläsning av albumet ”Asterix och goterna” för maximal effekt.

Hatpastorn – När jag läste sågningen i Nordic Vision visste jag att detta var en skiva för mig. Inte för att jag jagade dålig musik, utan för att Nordic Vision var extremt märkliga i sina bedömningar många gånger. Av någon anledning har jag alltid haft ett gott öga till skivbolaget Perverted Taste, mycket tack vare annonserna man läste som yngling och fantiserade om hur bra de här skivorna var. När man väl kom över många av de här skivorna kan man lugnt säga att verkligheten var en grym älskarinna. Hu, så mycket strunt. Bergthron är dock rena guldet. Debutskivan ”Verborgen in den Tiefen der Wälder…” är en uppvisning i teutonisk krafsig black metal med hedniska/grottsyntiga inslag, men för mig blommar bandet ut helt på ”Uralte gedanken”. Debutskivan, en låt på 33 minuter. Ett djärvt grepp. ”Uralte gedanken”, en låt på 19 minuter. Nästan lika djärvt, men fler partier där tyskarna verkligen tar ut svängarna. Tänk en otroligt tysk version av tidiga Ulver med enfaldiga beståndsdelar som får en att höja på ögonbrynen och/eller skrocka i triumf. Jag och Bergthron gick hand i hand fram till 2002 ungefär, sedan gav jag upp. De blev bättre och på så sätt sämre och det har blivit så att det bara är de gamla plattorna som går varma i huset. ”Uralte gedanken” spisades panghårt i ungdomen och både jag, Heidenhammer och kantor Aronsson kan materialet utantill. Kanske mest för att jag propsade på att vi skulle lyssna på den hela tiden. Oklart varför, jag hade ju andra bättre skivor.

Impending Doom – Caedes Sacriligae

Heidenhammer – Det här bandets logotyp kostade förmodligen mer än vad bandet själv gjorde. Besynnerliga gynnare som först påkallade ens uppmärksamhet genom ett bidrag på samlingsskivan ‘Voices of death vol. 1’, vilken tidigare avhandlats här i församlingen. Hur fan låter det här, egentligen? En barock blandning av tysk dödsmetall – med allt vad det innebär, orchestral hits, ljudeffekter, virveln från Metallicas ‘St Anger’ och … ja, säg det. Det här kanske är det germanska svaret på Bal-Sagoth. Med allt vad DET innebär.

Hatpastorn – Ej att förväxlas med det FALSKA Impending Doom. Det vill säga det kristna amerikanska deathcore-bandet som bildades 2005. Vad är som sagt grejen med amerikaner och att ta bandnamn som redan är upptagna? Visst, de är kristna och spelar deathcore och måste således bära hjälm inomhus eftersom de är så jävla inavlade, men med tanke på hur lätt det är med Internets hjälp att kolla upp saker … ja, jag begriper det inte. Det här är i alla fall TYSKA Impending Doom. The true Impending Doom om man så vill. Den här logotypen såg jag i fanzines hela tiden back in the days. Jag förstår varför, det är ett konstverk som förtjänar att visas upp på ett museum. Musikaliskt … är det väl om sanningen ska fram inte sådär jättebra. Tuggande gitarrer, smäktande syntar, irriterande virvelljud, oriff. Väldigt germanskt. Är jag på rätt humör och vill ha en dos tyskt sunk till kaffet är det guld, men det händer inte så ofta. Synd på en så bra logotyp.

Lord Astaroth/Cryptic Wintermoon – Franconian Frost

Heidenhammer – Hela gänget är här igen: Baalberith, Barbatos, Subnok, Naamah, Nosaj och Miktian. Vi snackar grabbarna i Lord Astaroth. Och som extra förstärkning har de kallat in inga mindre än Larsen Beattie Ronny Dörfler och … ja. Det kanske gör detsamma. Men. Cryptic Wintermoon. CRYPTIC WINTERMOON. Hur ser en sådan ut, egentligen? Och precis vad i guds namn är en (ett?) frankonisk frost? Låg den bredvid, eller var den en del av den keltiska frosten? Tänk dig att rita kartan över det här landskapet.

Hatpastorn – En essentiell splitsjua som jag antar och hoppas de flesta äger. Lord Astaroth inleder starkt med två spår tids och områdestypisk black metal. Två hemtrevliga bitar som är bäst när gitarrerna susar över lättspelade keyboards och kaggarna rullar som huvuden i något barbarepos. Hade dessa två låtar släppts av ett svenskt band på demokassett 1996 hade folk hypat det. Nu är det ett gäng tyska gökar som knappt gjorde något väsen av sig före eller efter denna split och då har de således förpassats till glömskan. Missförstå mig rätt, det är kanske inget mästerverk det här, men det är sådär perfekt demosunkigt att jag går igång på alla cylindrar.

Cryptic Wintermoon, stjärnorna på denna split. De klämde ur sig minst fyra fullängdare efter denna split så karriären gick bättre där. I likhet med Lord Astaroth är det makalöst tids och områdestypiskt. De kanske är bättre än Lord Astaroth, men jag är ändå av åsikten att Lord Astaroth skapar en bättre atmosfär. Cryptic Wintermoon förlitar sig för mycket på klassiska ackordföljder och det blir snabbt förutsägbart. Sedan gick Cryptic Wintermoon och blev JÄVLIGT dåliga. Tro mig, jag har skivorna.

Dark Land – Rise and fall

Heidenhammer – Jag som ändrat på mig och inte vill såga någons verk längre. Men ibland ramlar man på … nej. Gör så här. Googla fram South Park-avsnittet ”The ungroundable” från säsong 12. Lyssna där på deras gothparodi ”Burn down Hot Topic”. Och när du gjort det, så kan du sätta på Dark Lands ‘Rise and fall’.

Hatpastorn – Återigen en skiva jag såg i tusen och en annonser när det begav sig. Blev äntligen ägare av skivan rätt nyligen. 20 spänn från Arthur som sjöng i Abigor en sväng. Bra deal. Dark Land … ja, jag har ett osunt intresse för de här märkliga goth/neofolk/gud vet vad-gängen som liksom kom med av bara farten. Typ som norska Moon Lore som släppte en skiva på Malicious Records efter att Avantgarde inte ville släppa den. Ett band jag kan komma att återkomma till. Dark Land … ja, bra är det inte. Oändligt underhållande dock. Dagcentergoth med spridda neofolkinslag. På den nivån har vi väl alla ändå släppt igenom?

Purgatory – Damage done by worms

Heidenhammer – Ni vet tjejen från det legendariska introt på Dawn of the Obscenes självbetitlade debut? Hon dyker upp hos tyska Purgatory för att förgylla dagen med ett par illtjut redan på första låten. Antar att det är hennes sätt säga att hon har det bra och att hon tänker på oss. Det känns skönt. Det här bandet … de inledde sin karriär med att släppa en coverkassett, helt bestående av egna versioner av Impetigolåtar. Man blir glad. Annars … vilka studior var det egentligen Perverted Taste slängde in sina artister i? Sällan man stöter på den här mellannivån mellan TBV-demostudio och riktig LP-motsvarighet. 

Hatpastorn – Tysk döds är kanske inte något man lyssnar på i onödan, den här skivan är inget undantag Gitarristen René från Purgatory började nyligen spela bas i Darkened Nocturn Slaughtercult för övrigt. Ett sundhetstecken. Mycket bra band. Det finns en miljard band som heter Purgatory, i stort sett inget är bra. Lustigt det där. Om det inte varit så att jag haft en pervers smak för Perverted Taste är detta en platta jag inte ens hade registrerat. Omslagen är den stora vinnaren i sammanhanget. Många färger. Omslagskonstnärens namn är Maja, jag kan inte verifiera det, men det luktar Invasion Records-Maja. Hur stor är chansen att det finns TVÅ tyska herrar vid namn Maja som gör konst av den här kalibern?

/Hatpastorn & Heidenhammer

Heidenhammer och Soulmirror från Bewildered låtsnackar om skivor släppta på Adipocere records

Posted in Uncategorized on 14 september, 2022 by hatpastorn

Franska Adipocere Records. Vilket märkligt bolag det ändå var. Svårt att få grepp om. Det var heller inte alla gånger lätt att få tag i de skivor som bolaget prånglade ut, trots att de lockade med fördelaktig postorder och hyfsat påkostade flyers. Vad var då grejen? Tja, diskografin visade på en eklektisk samling artister, oftast av europeiskt ursprung. Mycket franskt, en del tyskt, några gynnare från Finland och Polen. Vid sällsynta tillfällen swishade en orkester från Schweiz förbi. Man förstod att Adipocere gärna satsade på band som var lite annorlunda. Hade man frågat konstellationerna själva, hade de med största sannolikhet presenterat sig som ”avantgardistiska”. Vi vet ju hur det brukar bli med den saken. En del av de här bidragen framstod som sällsynt hopplösa, men samtidigt verkade det som om det i stallet fanns några kusar som var värda att titta närmare på. Några av dem lyckades till och med göra sig hyfsat stora namn allt eftersom.

Jag ville, och vill än idag, ha en komplett samling av samtliga verk som bolaget släppte. Jag har dock aldrig tidigare tagit mig tid att genom teknikens hjälp titta närmare på alla de titlar som passerade revy med bolagets logotyp utskriven på skivorna. Därför är det dags att åta sig en odyssé på Medelhavet. Det lär bli en stormig resa. Och med hjälp av en tidsmaskin får självaste Soulmirror från Bewildered säga sitt. Tänk er att detta är ett klassiskt låtsnack med mig anno 2022 och Soulmirror anno 1997, utskrivet i Ereshkigal ‘zine någon gång på våren 1998.

Mycket nöje. // Heidenhammer

Alastis: … And death smiled

Den här plattan stod på second hand-hyllan i Sundsvalls största skivbutik i flera år under det sena nittiotalet. Den förblev oköpt. Alastis fick alltid stå i skuggan av sina landsmän Samael. Kanske lite oförtjänt, för nu när jag lyssnar på skivan finner jag den betydligt bättre än vad jag hade kunnat tro. Fan, man kanske borde ha slagit till ändå, medan den fortfarande var billig? Trettio spänn hade den ju varit värd. Tror jag.

Soulmirror: bra driv, ganska mycket kaggar, ganska mycket riff. Kommer inte på vad det här är. Jävligt välspelat. Låter typ grekiskt, men med mer fart.

As Serenity Fades: Earthborn

Den här EP:n står och … ja, kanske inte skiner i min hylla, men tar upp plats i alla fall. Minns alls inte vart bandet härstammar från. Hyfsat välspelad melodöds med grötigare röst än vad sådan här musik normalt brukar bjuda på. Inte direkt dåligt, men vilka hopplösa arrangemang. Här skulle verkligen alla riff in i samma låt. Det gäller ju att passa på när man har chansen, liksom.

Soulmirror: man börjar ju lessna lite på GBG-soundet. Skumt ändå, skulle kunna vara typ Ceremonial Oath eller nåt. Inte direkt nån höjdare, men man hör ju att dom kan spela i alla fall. Slingan där var jävligt skön, vi jobbar på att få in mer ”ren” heavy metal i Bewildered, inte sån där In Flamesskit utan hårdare.

Akhenaton: Divine symphonies

Herregud vad länge sedan det är jag lyssnade igenom den här skivan. Inhandlades någon gång sent 1997, om jag minns rätt. Konceptet var ju ganska coolt. Snubben bakom projektet verkade väldigt seriös med sin kreation och sin livssyn. Eller också var han bara fullkomligt från vettet. Precis som man ville ha honom, med andra ord. Jag kan dock inte säga att det här stått sig sådär vansinnigt bra genom åren. Mest av allt låter det som att han loopat ett par samplingar från soundtracket till Terminator 2, och då menar jag inte från ledmotivet. För att sedan lägga på ett par extra orchestral hits för att drämma näven i bordet. Här och var på skivan finns det ett par stänkare till ”black” metal-rökare, men värst bra är de inte.

Soulmirror: jävligt ockult känsla, känns att han snubben är påläst, att han har insikt. Jag har använt plattan i magiska sammanhang.

Bethlehem: Dark metal

Bethlehem är ett band jag har ett kluvet förhållande till. Stundom älskar jag verkligen vad de gör, andra gånger fattar jag ingenting. Ibland blir jag bara förbannad av dem. Denna debut hade jag vid något tillfälle på originalvinyl, men sedan sålde jag bort den. Minns inte till vem. Jag kommer ihåg att jag verkligen ville tycka om den, men att jag inte förmådde göra så. Såhär i efterhand föredrar jag bandets senare verk, men fan vet om inte den här skivan ändå är ganska bra. Låter betydligt mindre originell nu än när den först dök upp, men det är väl kanske inte bandets fel.

Soulmirror: vad fan är det här nu då? Som ett jävligt mycket sunkigare Candlemass fast med blacksång. Ös, för faan … det här kommer liksom ingenstans. OK, man har väl hört sämre …

Beyond Dawn: Longing for scarlet days

Vilket omslag. Och vilket ljud. Tja, det är onekligen ganska originellt, till och med med dagens mått mätt. Men om det verkligen är bra vet jag inte. Känns som ett band som anstränger sig lite för mycket för att resultatet ska bli riktigt lyckat. Jag brukar alltid påstå att band som inte har en egen individualitet heller inte har mycket till existensberättigande, men musiken får gärna låta bra också. Det gör det … inte alltid i det här fallet. Ändå har det något visst. Roligare än deras senare alster. Jag har inte den här plattan själv, men jag skulle nog fan kasta mig över den om den dök upp ute i det vilda någonstans.

Soulmirror: men det var då faan vilket skit du dragit in på kasseten den här gången. Nu är det nån jävla bögpop med ett mongo på sång och nån fjant som står och blåser i en bastuba! Skärp dig för satan … BYYYT!!!

Celestial Season: Forever scarlet passion

Death/doom av den mest hopplösa sorten. Ett visst engelskt gäng som också använder sig av violin hör nog till de större inspirationskällorna för denna orkester. Har av någon anledning alltid gillat bandnamnet och hoppats på att musiken skulle vara bättre, men här fanns det verkligen inte mycket kul att hämta. Bisarrt skatepunkriffande ackompanjerat av en koklocka där i mitten. Lite oväntat.

Soulmirror: My Dying Bride. Måste va från nån tidigare singel/EP, men fan vad Aaron låter kasst på den här skivan, brukar vara mera tryck i rösten. Antar att han tog sånglektioner efter det här, för jävlar vad surt det var. Fan ”Angel …” är ju kanske en av dom bästa skivor som gjorts.

Crypt of Kerberos: World of myths

Som jag i tidigare inlägg gnällt på den här skaran musiker. Sannolikt helt oförtjänt. Eller? Gitarrekvilibrism kombinerad med snärtigt trumspel och ärtig tvåtakt. Hade för mig att det här gick jävligt mycket långsammare? Kanske har jag haft fel hela tiden. Men … besynnerligt arrangemang med fler start och stopp än på ett senare King Diamond-album. Kan ni bestämma er?

Soulmirror: jävligt läcker låt, grymma musiker. As-sköna solon, bra slingor. Cool vanlig sång också, som grädde på moset. Jag har jobbat som fan med min rensång på dom nya låtarna, och tar över Linda ”Angel Eyes” partier live nu. Funkar faktiskt jävligt bra, om jag får säga det själv! Blev några omtagningar i studion, men det blev bra. Körde också in en Maidencover, men får se om vi tar med den. Kanske får med den på nästa tributeskiva som Black Sun släpper nästa år.

Daemonium: Dark opera of the ancient war spirit

Herregud. Ja, naturligtvis har jag även denna godbit i fysiskt format. Detta är alltså föregångaren till tidigare nämnda Akhenaton, fast under annat namn. Projektets mastermind förklarar namnbytet med att han genom esoterisk begrundan kom fram till att han egentligen var/är en reinkarnation av självaste farao Akhenaton. Man kan ju tycka att en flera tusen år gammal kunglighet borde ha bättre saker för sig än att släppa tvivelaktiga skivor på franska skivbolag, men vad vet jag. Antar att jag är pervers, men jag blir på riktigt gott humör av detta. Återigen en hel del orchestral hits, kompletta med stapplande inslag av svartmetall. Utsökt.

Soulmirror: har ju blivit några Cold Meat-inköp på sistone. Mortiis är ju grym, men man vill ju åt det mer äkta. Mysko det här … kan ju knappast vara Cold Meat med black metal, gissar på typ Black Funeral. Inget favoritband.

Depravity: Silence of the centuries

Ett av de där banden jag inte vet någonting om, alls. Omslaget utlovade kanske inget större smaskens, men det här gillade jag faktiskt skarpt. Dödsmetall från 1991 blandad med mer melodiösa inslag av den sort som kanske mer förknippas med Necrophobic eller nåt. Nej fan, det här var en riktig godbit. Tacksamt låtarrangemang, bra drag och allt.  Ingen aning om var de kommer från eller var de blev av. Ibland behövs det inte mycket för att få till ett eget sound, men det här gänget har något unikt jag tidigare inte stött på.

Soulmirror: klassisk döds. Fan kan det va då … måste ju vara svenskt. Är det typ Lobotomy? Senaste plattan ”Kill” är rätt grym, även om man är rätt mätt på den grejen. Nej det är nog nåt annat. Ganska schysst.

Excidium: Innocent river

Det här med omslag. Och … äh. Fullkomligt hopplös death metal med funkinslag och fräcka taktbyten. Sicket trams. Ska jag vara ohemult generös finns där några partier som i bästa fall påminner lite om italienska Sadist, men för att göra det här lyssningsbart krävs det en rejäl omklippning av skivan som enbart behåller de delarna och skippar resten.

Soulmirror: men nu är det ju några danskjävlar i farten. Lär ju dyka upp på Into the pit på Headbanger’s Ball, är väl typ Konkhra. Fan Vanessa Warwick ändå … man borde kanske höra av sig.

Forest of Souls: War and poetry

Jag blir alldeles lycklig av det här introt. EXAKT såhär lät Pastorns (och mina, för den delen) tidigaste försök att göra dark ambient-magi i Fasttracker. Sedan följer den absolut mest tröstlösa form av doom/black metal jag någonsin hört. I’m lovin’ it. Det är nästan så jag undrar om inte en viss sångfågel från Astaarth lånat ut sin ljuva röst till det här projektet.

Soulmirror: men i helvete vilka jävla dyngband du rotat fram till den här omgången då. Stämningsfyllt intro, men vad faan … lär er spela …

God forsaken: The tide has turned

Det kanske tyngsta bandnamnet i doomhistorien. Albumtiteln ”Dismal gleams of desolation” går inte av för hackor, den heller. Finskt vemod och rinnande vatten i introtonerna. Och någon som tydligen står och kastar macka vid strandkanten. Ganska mysigt. Till dess att de distade gitarrerna drar igång och släpigt proklamerar att det är slut på friden. Stenkastaren på stranden visar sig tydligen vara en hes gammal gubbe med sanningar att proklamera. Tja, man har ju jobbat inom vården. Man ska vara snäll och lyssna på de äldre, så det gör jag även denna gång. Vet dock inte om det är visdomsord jag kommer att ta med mig i graven.

Soulmirror: Ja, men det var ju kul att du tagit med så många klassiker på bandet idag. Seg doom, gissar på en demo fast det är lite för bra ljud för det. Vi spelade ihop med The Marble Icon för en stund sedan, bra band, men tror inte det är dom. Skulle kunna va Anathema, men det låter inte som Anathema … nej, jag gissar på nåt band som inte är Anathema.

Mephistopheles: Landscape symphonies

Halvsunkig svartmetall som bara ett gäng riktiga tyskar på nittiotalet kunde krysta fram. Hur är det möjligt att landet som gav oss några av de grymmaste blackthrashskivorna i historien, i form av tidiga Kreator och Sodom, aldrig förmådde att klämma fram bättre band i den andra vågen? Jaja, det här får mer än gärna puttra på och (t)sjuda i bakgrunden medan man värmer en burk ravioli på spisen. Oförargligt. Och visst är det sött att den här omslagsbilden får användas ännu en gång? Varför gjorde Forlorn och Mephistopheles aldrig en split på Invasion ihop? Tänk er den photoshophistorien, och färgblandningen därtill. Jag myser.

Soulmirror: nu blev det i alla fall lite drag. Stämningsfyllt mellanspel i mitten. Gissar på att det är Non Serviam, så tjena Janos! Äre inte dags för nytt låtsnack i Twilight snart? SUPA FÖR FAAAN HAHA!!

Moonspell: Under the moonspell

En udda fågel som inleder morgondagen med att kalla till muslimskt bönemöte. Jag vill nog gilla den här EP:n mer än vad jag faktiskt gör. Det är originellt och bra framfört, om än med ett gäng skavanker här och var. Antar att Therion (tvi) ligger närmast till hands. Det slår mig nu att det är oerhört sällan jag lyssnar på Moonspell i övrigt. ‘Alma mater’ och ‘Atagenia’ är såklart hejiga bitar, men det är nog snart ett decennium jag verkligen slog på någon av dem.

Soulmirror: men äntligen en jävla platta man känner igen. Ja, första Moonspell är det … skum platta, gillar de andra skivorna bättre. Såg dom när dom var förband till Type O Negative, och dom var fan bättre än Pete Steele & company! Fernando sjunger jävligt grymt, grym inlevelse. Fan,finns inte många band från Portugal alltså…

Neolithic: For destroy the lament

Grammatiken i den här albumtiteln har alltid gjort mig förbryllad. Musiken får mig dock inte att höja på ögonbrynet. Tänk att det fanns en tid då det räckte att klämma in lite syntpartier i släpigare doom för att det skulle räknas som småoriginellt. Sura gitarrslingor samsas med strykrädda basgångar och kavata solon. Herregud vad tråkigt. Sedan kommer ”sången”. Ja, den är mest tråkig, den med. Fyra minuter in tror jag att jag lyckas göra den absolut värsta Van Helsing jag kan komma på.

Soulmirror: men nu får det fan vara nog. Vars har du hittat dom här jävla låtarna? Inte direkt nåt man sveper öl till, det här. Man kunde ju drömma om nåt gammal Maiden eller Helloween, men inte faan … BYYYYYT!!!

Sacramentum: Finis malorum

Sacramentum. Ett band som stötts och blötts i denna församling under mer än ett årtionde. Ett band som … ja, vad? Underskattade? Förbisedda? Eller bara mediokra? När jag lyssnar nu tycker jag att samtliga beskrivningar stämmer ganska bra. De flesta såg väl på det här gänget mer som ett Dissectionderivat. Omslaget på ”Far away from the sun” gjorde knappast den saken bättre. Men: å andra sidan finns det sämre derivat än Sacramentum. Precis som med tyskarna i Mephistopheles blir det mest en behaglig bakgrundskompott av melodiska slingor och galoppgrind. ”Finis malorum” är snäppet råare än fullängdaren, och det tackar vi för.

Soulmirror: YES!!! Äntligen en bra låtjävel. Sacramentums ”Moonfog” (lite Satyriconrip-off där, va?). Ja, jävligt bra är det i alla fall. Nisse och dom andra fick fan till det på den här skivan. Hade gärna fått vara en fullängdare, men ”Far away …” är inte dålig den heller. Ska bli jävligt coolt att höra hur nya skivan låter när den kommer! (De som säger att ni snott riff från dom, då? HAHA! -RED)

Spina Bifida: Ziyadah

Mycket konstigt ska man ramla över i sina dagar. Spina bifida är tydligen namnet på den sjukdom (?) som gör att man föds med för lång ryggrad, vilket resulterar i en mindre svans, eller slips över ändalykten. Den här skivan krämades fram 1993 och jag har aldrig hört talas om den tidigare. De första ackorden fick mig att tänka på Projekt Assar och låten ‘Robotar lever’, vilken senare blev mer känd då Asta Kask spelade in den. Jaja. Släpig döds av absolut tröttaste sort är vad det handlar om, i alla fall. Holländsk sådan. Nej, fy fan.

Soulmirror: trodde först du letat fram mitt gamla band Gorebloods demo, fan vad likt det lät. Tycker fortfarande den håller, finns några schyssta riff på den. Var tänkt att Cadla skulle släppa splitkassett mellan den och Dispatcheds demo, men inte fan blev det nåt av det. Men Xenofanes, det dög däremot …

Your Shapeless Beauty: S/T

Vi har anlänt till slutstationen. På så många sätt. Åh, jag som ändå närde en fantasi om att Adipoceres backkatalog skulle vara full av förbisedda guldkorn från nittiotalet. Drömmen blev till Härnö-sand. Nu spelar ändatidens dramatiska stråkar på en billig Casiosynt, påhejade av trummaskinsgrind och … ja, vad säger man. Your shapeless beauty lär nog inte uppleva en renässans på bra länge. Eller, vad vet man … innan man vet ordet av går säkert Your Shapeless Beauty-fest av stapeln. På en fotbollsplan utanför högstadieskolan i en ort som knappt existerar i södra Frankrike. Vi ses väl där?

Soulmirror: jaha, är vi klara nu? Rätt suggestiva syntar här ändå. Hyfsad black, ingen favorit. Vetefan vad det är för nåt, men det är inte svenskt eller norskt. Kan hända att jag har det här i backen nånstans, får leta och återkomma haha! Tack som fan för låtsnacket, men det var då en jävla massa skit du snokat fram! Hade ju suttit med nån Deiciderökare men det får man visst ordna själv! SKÅL FÖR FAN!

Hatpastorn lyssnar på tre band med irriterande bandnamn

Posted in Uncategorized on 5 september, 2022 by hatpastorn

Vissa band hoppar man bara över på grund av bandnamnet. Man vet att det kommer vara trött och/eller en tröstlös resa. Med det sagt måste jag tillägga att min tröskel för vad som klassas som ett dåligt bandnamn är tämligen ojämn och kanske inte helt konsekvent alla gånger. Vissa namn gör mig bara gruvligt irriterad och det kan bero på de mest udda av anledningar. Namnet Kvist har jag aldrig haft problem med, Kråke fick mig emellertid att göra pruttljud med munnen när de albumdebuterade 2012 till ingens glädje. As Vampiric Shades And Belial Winds var ett band som fångade min uppmärksamhet på ett positivt sätt (Oj, hur fan låter det HÄR?!), Virvel Av Morkerhatet (Oj, skjut mig!) gav mig brock. Att det gått inflation i dubbelordsnamn på svenska har jag knorrat om tidigare.

Idag tänkte jag faktiskt lyssna på några av de här banden man undvikit bara på grund av namnet, vem vet, man kanske hittar några musikaliska guldägg!

Dark Managarm

Black metal från Frankrike får mitt intresse att stiga, men när man döper sig till Dark Managarm känns det inte så festligt. Vad ska det ens betyda? Var Månegarm redan taget så de stuvade om ordet och dängde in ett Dark framför för att distansera sig? Månslukande vargar som skvätter blod omkring sig så solen svartnar är en god källa till bandnamn. Nu nöp ju ett gäng stockholmare namnet Månegarm så vad göra? DANSKA Managarm valde att kalla sig för bara Managarm. Det blev en demo och det tackar vi för att det bara blev en. Önskvärt hade varit noll såklart. Amerikanerna i Managarm … säkert helt utsiktslösa, men vad är grejen med amerikaner som hejdlöst tar bandnamn som redan är tagna? Sedan har vi då Dark Managarm. Vilket spånigt namn ändå. Tänk om de inte alls menar mytologivargen utan en helt egen påhittad varelse. En mörk mana-varg och då snackar vi mana som i den där blå mätaren för magi man hittar i TV-spel. Dummare saker har hänt. Haha, en mörk mana-varg som ställer till oreda i samhället. Kul att bandet verkar vara satanister och har den klassiska getskallen i logon. Vilken ohelig paella av influenser black metal ändå är. Man kanske skulle starta bandet Mörk Hanuman och släppa skivan ”Azerate, the vampire of Atlantis and Thor-Sauron of Yoggoth trembling above fångarna på fortet Agneta Sjödin aka Maha-Khaki devastation”. Jag hade köpt. Hatten av till herr Stille för påhittet Maha-Khaki förresten.

Dark Managarm är ett typiskt band som får mig att gräva ner mig i de dummaste av mentala skyttegravar. Det händer rätt ofta när jag är ute och går att jag blir totalt absorberad av hjärnans irrvägar och vaknar upp mitt i en fyrvägskorsning med arga mottrafikanter. Inte heller ovanligt att folk man känner hör av sig och är upprörda varför jag inte hejade när de tutade eller vinkade. Jag är halvblind från start, har kass hörsel och tänker på Dark Managarm era jävla nördar!

Hur låter då Dark Managarm?

Vi kör debutplattan ”Victorious march” från 2009. Den har ändå det ödmjuka betyget 100 av 100 på metal archives så det måste vara världens bästa skiva. Kul!

… och det är den tröttaste standardsvartmetallen med irriterande virvelljud och kraftlös sång tänkbar. Välbekanta låttitlar som, ”Fuck the universe”, ”Black blood” och ”Lords of fire”. Wow!

Ett obscent slöseri med allas tid.

Svart Crown

I likhet med ständigt inaktuella Dark Managarm är även Svart Crown fransoser. Enligt metal archives kom medlemmen Hyrgal på bandnamnet flera år innan han ens blev medlem i bandet. Gud så värdefull information. Han verkar även ha blivit sparkad/hoppat av rätt nyligen.

Det finns tre band som heter något med Black Crown. 1709(!) som har ordet Black i namnet. 144 där ordet Crown är inblandat. Och då snackar vi bara metal-band. Svart Krona eller Svartkrönt hade varit fånigt, men ändå bättre än Svart Crown. Sedan kan man inte nämna Svart Crown utan att tankarna vandrar till det mexikanska bandet Svart Skalle. Tänk vad mycket tok det ändå finns. Couronne Noire då? De är ändå fransmän. Nädå.

Svart.

Crown.

Återigen ett band som fått mig att ägna ohemult mycket tid åt att fundera över hur det här ens gick till. Timslånga hjärnsketcher som utspelar sig i fransk replokal med vilda diskussioner om bandnamnsval. Karaktärer inte sällan iförda baskrar, randiga tröjor och baguetter under armarna.

Då är dagen kommen för att höra hur det här faktiskt låter. Jag har emellertid en gnagande känsla att jag kan ha hört dem tidigare. Har jag till och med recenserat skivan i Sweden Rock Magazine? Det här hade jag garanterat kommit ihåg om jag inte haft hjärnan full av fem påhittade säsonger av komediserien ”Svart Crown fiser runt i replokalen”!

Vi kör plattan ”Profane”, den hade flest recensioner på Metal Archives. Snittbetyg 82 av 100 så detta måste vara en klassiker. Jag menar, om Deathspell Omegas ” Si monvmentvm reqvires, circvmspice” har snittbetyget 76 så borde således Svart Crown vara 6 poäng bättre!

Det stämmer givetvis inte alls.

Spelskickligheten är det inget fel på, modern svartdöds i stil med Behemoth, minus lustiga hattar och trumpet. Något mer skruvade riff på denna än man kan tro. Inte min kopp dock.

På temat Behemoth. Det här med att göra riff som startar i E och att man sedan klättrar på gitarrhalsen i vad jag gissar heter phrygian dominant scale på utrikiskt musiklingo blir man snabbt mätt på. Musikteori kan såklart fara åt fanders, men det jag menar är när det tjatas på mörkaste strängen och sedan valsas runt i något som för tankarna till Egypten. Ormtjusardöds om man så vill. Nu sitter det säkert någon nörd och bara ”actually, är det inverterade mikrointervall i fulltempererade 12-halvtonsuppdelningar i hexaheptagonisk Heltonskala”. Skriv ett bra riff istället och återkom.

Fy vad trött jag blev, inte bara på grund av Svart Crown utan det krig jag har i hjärnan nu med en påhittad musiknörd med kort hår och en gitarr som ser ut som en snowboard. Ni vet typen.

Jag orkar INTE med en hel skiva med Svart Crown idag.

Thy Catafalque

Ungersk myskoblack som släppt minst tio fullängdare jag hållit mig undan på grund av namnet. Tillägget ”Thy” brukar sällan falla ut på ett tillfredsställande vis när man döper sin orkester, redan där har vi ett hinder. Sedan ”Catafalque”. Ett upphöjt underlag för en likkista. Maktkamp på Cata-Falcon Crest! Rent tekniskt är det inte världens sämsta namn, men det är något i kombinationen av märkvärdigheten med ”Thy” och det fisförnäma i ”Catafalque” som gör detta irriterande. Tankarna vandrar till tidiga Theatre Of Tragedy och jag ser tjocksmocken Raymond stå i en svart sopsäck, solglasögon och en gigantisk ankh runt halsen mumlandes:
”Sëer of the future, not of twain,«Sicker!», quoth Cassandra. Thy Catafalque bethrothed twixt, twain moreo’er scourge!”

Och jag blir helt RASANDE!

Att min hjärna gör dessa kopplingar är såklart inte Thy Cata-Johan-Falk-Noll-Tolerans fel, men jag anser att på ett sätt är det ändå det.

Jaha, då återstår att lyssna på möget. Tjoflöjt vad mycket det fanns att välja på. Vi har en ihärdig ungrare på kroken. Passande då skivan jag valt att lyssna på heter ”Meta”. En skiva vald av två anledningar, den första är att den var mest populär på Spotify, den andra det härliga omslaget.

Jag har ingen aning om hur representativ den här skivan är för resten av den digra diskografin, men det var inte alls tokigt. Vill man bryta ner det till lekmannatermer hamnar vi någonstans runt ett ungerskt Solefald och när det manglas dyker Nile-doftande melodislingor in, som i ”Ixion Düün”. Avantgarde-black, ni vet vad det handlar om. Stundtals briljant, stundtals genant. Allt annat än obegåvat.

Kommer jag lyssna på detta igen? Det tror jag. Att diskografin är så pass stor är ett hinder, men ramlar jag över några släpp billigt kommer jag ge detta en ärlig chans.

Skönt, nu kan jag lägga Dark Managarm och Svart Crown åt sidan och gå vidare med livet. Thy Catafalque tar jag med mig.

Mot nya äventyr!

/Hatpastorn