Hatpastorn här. Necrophileas Fogg är tillbaka igen för att berätta för er om skivorna han fick av mig i den beryktade ratpåsen. Stark sås och kalla ord. Efter detta är ratpåsen tömd och recenserad, förutom en handfull skivor som … ja, det finns gränser för vad man plåga en annan människa med. En herkulisk insats har det varit, som satt sina spår. Vad den gode Necrophileas inte vet är att det finns en till ratpåse i den inverterade synagogan som är Förintelseförsamlingens skivbod. Bortom den svarta horisonten kan man även skymta det bergsmassiv som är Heidenhammers ratcontainer. Blotta tanken får mig att skälva. I den finns bland annat skivorna jag kastade i soporna som Hammaren fiskade upp och arkiverade.
/Hatpastorn
Åter i sadeln framför tangentbordet och det med mycket mörda och stora besvär. Jag drar ihop säcken här med de sista skivorna i detta förödande projekt.
Territory – Killer Instinct (Sleaszy rider records 2011)
Vi startar med ett högst okärt återseende i form av heavy thrash metal-kungarna Territory från Uruguay. Om The curse var deras svanesång så är detta deras av ingen önskade tidiga celldelning. Och då menar jag inte att de är så edgy att de möttes på kåken och drog ihop dessa tio bitar av golvyteockuperande bråte utan snarare att de träffats på Studiefrämjandets nyktra fik i späd ålder. Den habila trummisen Callo vill starta band och den alltid spelsugna Doddy med välklippt fittskägg kan spela lite gitarr på basen även om han föredragit sexsträngsyxan. Marth har ett enastående cv där det framkommer att han vann lokala talangjakten genom att spela med tänderna i ölkeps och har övat shredding, tapping, palm mutes och flagellanta flageoletter sedan dess och får därför gitarrstolen. Man testar först en Juan på sång men när den självsäkra Jason träder in, efter att ha slitit sig från den efterhängsna Medea?, så står det klart att det finns en samlad star quality här som får Uruguay att skaka i grundvalarna. Givetvis är detta lika hemskt som bandets andra giv men baskaggarna får mig att minnas hagel mot busskurstaket i korrugerad plåt som inte sällan präglade morgnar i min tidiga ungdom. När bussen väl kom så dröjde det inte länge innan åksjukan infann sig och ungefär varannan dag kom jag fram till skolan med en påse magsyreblandad frukost i ena handen. Ungefär så känns även denna skiva…
Penumbra – Seclusion (Season of mist 2003)
Symfonisk gotisk metal från Frankrike som här på sitt tredje album öppnar lite mystiskt med kyrkosång, en John Carpenter-narkolepsi-ton och något rassel och stök som för tankarna till en ommöblering av en torgmarknad i Mellanöstern. Swish och plötsligt är vi kastade genom tid och rum till en fet ljudstudio gissningsvis i ett franskt industriområde och det hålls inte igen på maffiga körer, tuggande gitarrer eller syntmattor. Det skall ylas i alla möjliga register från alt, sopran, bas, krax och självklart även den så typiska nasala gothpojksången skall in och liksom vara med som lök på laxen. Hade jag inte läst gängets nationalitet innan hade jag varit säker på att det var en äkta knulltysk som försökte häradsbetäcka beståndet av alla han lyckats trollbinda med sin… erhm…charm? När säckpipan börjar leva djävul redan på spår tre så måste jag kolla upp om inte någon tysk koppling finns för det låter verkligen som att det är ansiktstatueringar, blonderade spikes, kilt och tjugofem bindgalna snuskgubbetyskar som är redo att göra kvällen rejält slirig och hal i Leipzig. Någon marknadsförare har skrivit att detta är ”…an intricate album, composed of many layers…” och det är inte fel men det finns inget egenvärde i att låta en aromatisk tysk lägga sin lök på laxen som kanske klarat sig bättre utan?
Exhumation – Seas of eternal silence (RRS 1997) Traumaticon (Holy Records 1999)
Historien är full av lyckliga sammanträffanden. Att Tony Iommi förlorade delar av sina fingrar i en arbetsplatsolycka är ett av dem. Att gitarristerna i Exhumation inte råkat ut för samma sak är bara tragiskt. Det finns kanske någonting bra här i denna grekiska death/doom-gyttja men med de omöjligt många gitarrsolona i tid otid blir det så fel. Jag fattar helt enkelt inte det här med att ha en luguber ton och attityd men sedan understundom låta som videon till The Offsprings Pretty fly (for a white guy) ser ut. Hur går det ihop? Givetvis är båda dessa skivor inspelade i Unisound respektive Fredman och det gör väl att det också känns så jävla svenskt. Det är Arch Enemy och västkust men ändå är det ibland, inte sällan när de stänger av disten, nästan som en kasserad Dolorian-låt och det är otroligt generöst av mig att säga om något band. Ibland låter det dock som Fade to black med Metallica och bara att nämna det pissbandet får mig på så dåligt humör att jag nog måste lyssna på Paradise Losts Gothic i fosterställning och påminna mig om att det finns band som kan vara lugubra och blytunga även i gitarrsolona.
Dedication – The enemy within ( Sleaszy Rider Records 2007)
MusikBörsen heavy metal. Totalt ofarligt. Det luktar rock´n´roll, motorolja och knullgummi med jordgubbssmak. Ni vet precis hur det låter och jag förstår inte att det finns en lyssnarskara för dessa gäng förrän man går in i en musikaffär och den som just provar den senaste gitarren bevisar att det verkligen finns en mörk sida av livet som jag aldrig vågat be om lov att delta i. Färdigslitna jeans, hårpomada och H&M-nitbälten. En del av texten till Use your mind får summera: ”You know I bleed for you, You know I´d even die, That´s why I sometimes will make you cry, Life´s such a bitch you know, so please beware and when I´m hard on you It´s because I care”… Dedication skadar mig utan att de bryr sig ett skvatt.
Heart Attack – Heart revolution (Sleaszy rider records 2015)
Grekisk heavy metal / Aor. Jag fick just sänka volymen för även om närmsta granne bor rätt långt borta så kan det hända att de hör och därför ringer psykjouren då detta inte alls är vad som brukar mullra ifrån mitt torp och de faktiskt bryr sig om mitt välbefinnande. Vems hjärtattack är detta egentligen tal om här, lyssnarens? Och vad skall de göra med fans som ligger i hjärtkramp oförmögna att höra en ton eller köpa fula tröjor? Det här låter som utseendet hos de människor över tolv år som tror att de kan bibehålla ett uns av värdighet när de färdas på en elsparkcykel. Helt ovärdigt.
Saltatio Mortis – Heptessenz / Erwachen (Napalm records 2003 / 2004)
”German Medieval Metal band” alltså vi måste prata om tyska knullgubbar. Eller nä det går inte. Gör dig lite självskada, eller ta en kollegas jobbdator, skriv in Umbra et Imago på valfri sökmotor och gråtonanera dig själv till sömns. Det är liksom ett fenomen det där med tyska band som är så jävla knulliga att det liksom inte finns en bortre gräns. Följande promodubbel är inget undantag och den totala anakronism som ett medieval metal-band är gör sig dessutom sämre i verkligheten än på pappret. Saltatio Mortis är kanske det mest hopplösa jag krockat med i denna hög av exkrementer från gångna måltider. Runt år 2000 har ett gäng tyskar, läs knullgubbar, alltså startat ett medeltidsrockband i något utbrott av livsglädje får man anta. Detta var såklart ett misstag. Här har jag fått promos på tredje och fjärde skivorna och den första av dem har i a f smaken att hålla sig till någons slags medeltidsdansmusik med säckpipa, vevlira och mungiga. Det må väl vara sitt och fylla någon funktion men av tidsandan och deras utseende så känns nästa skiva som ett omen inte ens Damien Thorn kunnat ställa till med. Det bängslas med elektronik, distade gitarrer, trumset och liksom ratade Keith Richards-riff och det mina damer och herrar är ett kaninhål som jag liksom inte har ord för. Jag sitter och stirrar tomt framför mig och inte bara på bilden av Jörg Roth som i tygblöja skall imitera Da Vincis vitruvianske man på skivomslaget. Det är en tomhet, ett svårmod jag inte kan axla och därför inte ens forska vidare i denna orgie av tyska knullgubbar med smak av äldre tiders våldsamma juff med smaksatt svintarm i tukthus och pestkojor. Jag måste ducka detta för att överleva ännu en dag… och då slår Saltatio Mortis ett så rått slag under bältet och kör en cover på Kiss God gave rock´n´roll i någon medeltids-ska-version, jag knyter snaran och för in blompinnar i urinröret för att lätta smärtan…
Planet X – Moonbabies (InsideOut Music 2002)
Thomas Rusiak, Nergal och Bono.
Jag har ingen aning om vad detta betyder men jag låter stödorden nedkrattade efter första lyssningen utgöra exakt allt jag tänker säga om denna skiva…
The Lust – Tangled / My dear emptiness (Sleaszy Rider Records 2005 / 2008)
En total motsatts till all lust jag någonsin känt. Photoshopporr i texthäftet och det tillför ungefär som en surgurka på glass. Jag önskar ibland att jag inte var en surgurka och kunde passa till glass men hela min magkänsla säger att den dörren är stängd för många år sedan och kommer inte att nås ens tio ayahuascha senare. Det finns ett groove här med en ton av tonårsmelankoli och det är inte alls min kopp te så det är nog bäst att ni som faktiskt kan ta till er det djupdyker i The Lust och deras MTV-rock.
W.E.B. – Don´t wake futility (Sleaszy Rider Records 2005)
Cradle of filth-klon med Darkface på sång… Djupröstat prat som skall verka myndigt och lite sexigt faller platt. Tänk alla band som skickade in demos till bolag världen över när Cradle of filth slog igenom. Hur de verkligen trodde att de bäst kunde behärska en äldre engelska och skapa en erotisk vampyrstämning samt excellera i orgelljudet på sin Casio. Sleaszy Rider sa inte nej 2005 och jag har faktiskt hört betydligt sämre band men då ett av mina intressen är just det så säger det mer än tusen ord tyvärr.
Casus Belli – Sequel of generations EP (Triglav 2011)
Pagan black/death metal från Polen. Från ruta ett är det stark melodi och vrålbank på trummorna. Vi är absolut inte geografiskt i Trollhättan men vi är liksom ändå där i en sinnesbild av hur ett polskt pagan metalband skulle låta efter några veckors semester i västra Sverige. Det finns lite förmildrande inslag i form av ursinne här och sången är inte sådär tribaltatuerad, fräcka bilfälgar och keps-irriterande. Sångaren förresten, Igor. Låt oss spana in Igor. ”Igor is well known as one of the most active persons in European Reconstruction’ Mouvement of Medieval Battles (Gothes, Slavs & Vikings cultures). He has participated with his team TRIGLAVELAG in videoclips of Manowar, Amon Amarth and historical movies… ”… ja, något skall man fan göra med sitt liv och när inte Casus Belli är på allas läppar så… Det finns liksom inget att klaga på här egentligen, tråkigt nog, utan det liksom bara är. Det är HTTPagan black med modern layout och är det inte en Pac man-figur med djävulshorn som något slags sigill för den som hanterar rytmgitarren? Det är som att Graveland finns här i sin totala antites. Så nära men ändå absolut längst bort. För att göra bilden av hur fan detta låter än mer grumlig så vill jag slänga in att de två band jag tänkte på när sista låten börjar är System of a down och Bethlehem. Fråga inte hur detta går till men mardrömsmandalan i mitt huvud är en rödvinsspya på betong.
Of the archaengel – The extraphysicallia (Sleaszy rider records 2011)
För att göra en perfekt grönsakssoppa behövs bra råvaror primärt. Sedan är det bara en fråga om mängdbalans för att den närmast utilitaristiskt skall ge största möjliga antal konsumenter största möjliga antal munjuff. Det är här som brasilianarna i Of the archaengel får problem. Råvarorna är det egentligen inte något fel på eller hur de är närmast sondmatade med Fields of the Nephilim. De är duktiga på att spela, sjunga och komponera men det fattas en känsla för att mixa alla sina influenser till en bra gothic/death/doom/black metal-soppa som största möjliga antal konsumenter skriker efter i samtliga skivaffärer. Det i sig får väl anses vara en närmast omöjlig uppgift men enligt analogin ovan så får det inte vara ohemult mycket morot eller fänkål för att uppnå (IX) equilibrium eller för den delen räcka till ett helt kompani på en gång, skivjäveln är nästan 73 minuter lång… Tankarna går, förutom till närmast och mest avlägset sörjande, till Moonspell. De är en soppa som är svår att sälja in i skolmatsalen i dag men det rådde i alla fall under min uppväxt en slags skolgårdskoncensus om att de hade något och det tycker jag än i dag, förutsatt att vi inte går bortom 1996. Men en soppa där man får ännu mer för mycket av grönsaken Fernando Ribeiro kommer att ha långtgående konsekvenser för mänskligheten.
The sacred truth – Reflections of tragedy II: the final confession (Sleaszy rider records 2011)
Refrängorienterad progmetal från Australien… det här är kallare än att med naglarna skrapa framrutan på bilen i den efterlängtade fimbulvintern. Faktum är att jag nog hellre gör just det än att spelar denna skiva en runda till. Precis sådan här musik får mig att vilja orsaka grov allmän ödeläggelse och njuta av det. Ibland kan det finnas en känsla av att musik som inte är omedelbart tillgänglig lyser med ett visst lockande skimmer och mystik. När det nu är crashkomp, hard core-skrik och skönsångsrefräng samtidigt så kommer denna skiva inte ens hjälpas av vara inlåst i ett kassaskåp i ett annat solsystem. Jag vill ha tystnad. Den där speciella tystnaden som lätt uppstår när man skall gå in till grannen och låna socker. Man knackar på men dörren glider upp och det visar sig att grannfrun har hängt sig i halltaket för att undvika rättsliga konsekvenser efter lustmord på alla tre barnen och man backar sakta ut för att inte störa eller lägga sig i. Den tystnaden få the Sacred truth mig att sakna.
”Det finns inget mer tillfredsställande än att bli färdig med någonting hur hemskt det än varit” – Sisyfos ur ”Okända citat”
Nekrophileas Fogg 2024