Bandfotokatastrofer. Distant Past.

Posted in Uncategorized on 11 januari, 2022 by hatpastorn

Att ta bandfoton är inte helt enkelt. Stopp. Jag tar det där igen. Det är väldigt enkelt att ta ett bandfoto, att ta ett BRA foto är värre. Om vi tar Distant Past från Schweiz som exempel kanske vi alla kan lära oss något idag.

Grabbarna spelar progressiv heavy metal och som alla andra som spelar i den genren ser de inte skitcoola ut. Det är ett gäng goa nördar som har gjort vad de kan för att se lite fräcka ut. Med varierande resultat. Vi kör en analys från vänster till höger och ser om vi kan hitta någon framtida lösning för dem.

Distant Past - Photo

Längst till vänster har vi Schweiz längsta man. En tre meter lång Benedict Cumberbatch med skrynklig blå T-shirt.

Lösning: Om det är stor nivåskillnad mellan medlemmarna bör de placeras så att de ser hyfsat jämna ut. Benedict borde således fått ställa sig en bra bit bak på bilden. Cirka en fem-sexhundra meter. Blå T-shirt? Nej tack. Vi minns ramaskriet när Alver hade en blå bas i Emperor-videon. Av med blå T-shirt, på med en svart. Armarna uppåt sträck! På tal om armar, lägg dem i kors och tänk på hållningen. Du kan spela hur progressivt du vill, man behöver inte stå som en slashas bara för det.

Figur nummer två. HAN jobbar med något skittråkigt, typ logistisk samordnare. Mycket kaffe och Facebook. Långlunch. Ändå stressad jämt. Fackligt engagerad.

Lösning: Av med glasögonen. Svarta jeans istället för de där blå. Inga jävla händer i fickorna. Av med klockan. Bättre hållning, visa lite framåtanda för fan! Jag har ALDRIG hört talas om detta band och mitt första möte med dem var detta bandfoto. Tack Brink för den kallduschen till morgonkaffet. Mitt första intryck blev således ett rått gubbfniss och tankar som gav kraftiga minus på karmakontot. Ska det behöva vara så? Tänk om bandet är skitbra och mitt första intryck medförde att jag ratar dem för all framtid?

Figur nummer tre. Hoppla. Korta snubbar, känsligt det där. Karma, man ska vara snäll, man kan inte hjälpa hur man ser ut. Men med det sagt vore det enklare att vara snäll om inte 99 av 100 korta vita män var de drygaste och otrevligaste jävlarna man träffat i hela sitt liv.

Lösning: Den kortaste i bandet bör placeras längst fram för att få bort eventuella nivåskillnader. Klocka och glasögon är ett problem. Så även när man står snett och vickar förföriskt med lillhöften. T-shirten är skrikful, men hör tyvärr genren till. Metal är som vi alla vet smaklöshetens nirvana. Så, stå längst fram, gärna bredbent och med armarna i kors för att assert dominance som det heter på utrikiska. Tänk Udo för fan!

Figur nummer fyra. Som ni ser är klädseln ”OK” och armarna är i kors. Ändå känns det inte helt hundra. Det är en allmän slashasaura som jag inte vet om det går att tvätta bort.

Lösning: Jadu, tona ner leendet en smula. Långt hår kanske? Skägg?

Figur nummer fem. Figure number five, är inte det en helt sopkass skiva med Soilwork? Jaja, här är vi tillbaka på kontoret, jobba med data. Tidig lunch. Tror knappast att det finns ett enda skärp i hans garderob.

Lösning: Glasögon, klocka och blåjeans. Hej då. Tona ner livsglädjen.

OK, om vi lyckas få fason på grabbarna gällande kläder, attityd och placering så är vi nästan hemma. Bakgrunden är inte så tokig. Inte tokig alls faktiskt. Vilket bolag ligger de här lirarna på egentligen? Pure Steel Publishing. Aldrig hört talas om. Vilka andra artister har de i sitt stall?

Oj.

Oj oj oj.

Evolucija

Evolucija - Photo

Serbisk goth metal! Och bandfotot!

Nick Giannakos and Alchemy

Nick Giannakos and Alchemy - Photo

Vad är det som händer?! Jag tror det här gänget fick Covid tidigt eftersom de inte har någon smak. BOOM!

Stormhold

Stormhold - Photo

Från Jönköping. Riktiga alfahannar i rustning och gas.

Under A Spell

Under a Spell - Photo

Jänkare, givetvis. Exakt ett sådant band som brukar dyka upp som sponsrat inlägg på Instagram varpå mitt blodtryck exploderar. Normoria var ett band som dök upp i mitt flöde och … ja, jag kan komma att återkomma till det gänget.

Zeno Morf

Zeno Morf - Photo

Från Norge och JÄVLAR vilket dåligt foto!

Ååååååååååh.

Diaboł Boruta

Diaboł Boruta - Photo

Tell me you are polish without saying you are from Poland!

Forsaken Age

Forsaken Age - Photo

Nya Zeeland. Där satt den!

Lachrymose

Lachrymose - Photo

Grekisk goth av det obehagligare slaget.

Medusa’s Child

Medusa's Child - Photo

Det var inga vackra barn.

Distant Path kanske inte var så tokiga i alla fall.

På återseende.

/Hatpastorn

Gott nytt år! Hatpastorn recenserar Yngwie Malmsteens skivomslag

Posted in Uncategorized on 31 december, 2021 by hatpastorn

Jag äger exakt noll skivor med Malmsteen. Har inte hört överdrivet mycket av hans musik. ”Rising force” är en bra låt vill jag minnas, men i övrigt är det helt blankt. Han är en citatspruta av rang och duktig på gitarr, dock inte min kopp musikaliskt kaffe. Genom åren har man spelat med ex antal musiker som varit stora fans, men av deras grymtanden att döma har det varit några riktigt tunga decennier. Jag är med andra ord inte kvalificerad att recensera hans musik, så jag tar tag i det jag kan bäst: analysera skivomslagen.

När jag sitter och gör detta har jag ärligt talat dålig koll på hur skivorna ser ut eller hur många han släppt, detta kan således gå lite hursomhelst.

Vi kör!

Rising Force

Denna är hyfsat ikonisk. Eld, fräsig logo och någon tanthand som bara skickar upp gitarren i triumf. Man fattar vad det handlar om. Elden och mörkret bidrar med mystik. Typsnittet har gett hårdrockare ståfräs sedan dag ett. Perfektion. Eller ja, det hade varit braksnyggt med en småsnirklig ram runt i samma guldton som logon. Då hade det varit fulländat.

Betyg: 5 av 6 strängar.

Marching Out

Redan på skiva två får vi en nähä-upplevelse. Oroväckande. En svettig haktumörs-Yngwie med gitarren i högsta hugg och all text ocentrerad för att inte täcka ansiktet. Blandade typsnitt och färger på bokstäverna ger ett splittrat och föga fackmannamässigt intryck. Bilden är inte ens skarp. Vilka klåpare har släppt igenom detta? POLYDOR?! Detta är fan ovärdigt.

Betyg: 1 av 6 strängar.

Trilogy

Men YES! En proportionerligt tvivelaktig blyerts-Yngwie i våldsam pose som med gitarrens hjälp värjer sig mot den trehövdade draken. Det här är i det närmaste helt perfekt! Jag har emellertid en dålig magkänsla. Vem har egentligen gjort omslaget?

Jahaja.

David Heffernan.

Som även gjort omslag åt världens sämsta band, Anthrax. Det var synd.

Betyg: 5 av 6 strängar.

Odyssey

Kom igen, mer fantasy! Vad fan är nu detta? Stämmer det här? Omslaget till ”Odyssey”? Jag hade förväntat mig något Homeros-doftande med en blyerts-Yngwie som dänger till cykloper i hjärnan med gitarren och klämmer harpyor på brösten. Inte det här! Sur-Yngwie med kassa effekter och text i babyblått, gult och rött. Formatet på bilden ser dessutom helt fel ut med de svarta kanterna. Typ som när folk filmar åt fel håll med mobilkameran och lägger upp på Youtube. Polydor igen. Katastrofult, det är som katastrofalt fast fult.

Betyg: 1 av 6 strängar.

Eclipse

Detta var ett steg i rätt riktning om man jämför med skivan innan, men jag är oroad att det daltas med fantasystuket från ”Trilogy”. Yngwie står och kanaliserar i väst i en solförmörkelse. Det är vad det är. Varför Yngwie inte står i fet text som Malmsteen gör är ett udda stilistiskt grepp och det är väl vad det är det med. Skivtiteln som knullar sig fram på sniskan i rosa skrivstilssnusk är inte så kul.

Äh.

Betyg: 3 av 6 strängar.

Fire & Ice

Nu snackar vi! Yngwie i klassisk pose i ett vinterland, viftandes med både eld och gitarr. Man blir tårögd. Blåtoner och eld är en klassisk kombo. Mycket skönt för ögonen. Mindre skönt är titeln där någon tjockskalle kört vit text på stundtals vit bakgrund. Man har ju sett när Napalm Records trollat med färger och gjort saker oläsbara, men en så stor artist som Malmsteen? Det känns ovärdigt.

Förutom det är omslaget klassiskt.

Betyg: 4 av 6 strängar.

The seventh sign

Jävlar, vilket kasst omslag! Denna hade jag inte ens sett tidigare. En obekväm och föga smickrande närbild på Yngwie i grönt med en blå triangel. Vad ska detta ens symbolisera? Skivtiteln lagd så det ser ut som det är en medlem i Oasis med våldsamt unibrow som är på omslaget. Katastrof! Vinkeln på munnen bidrar dessutom till en mild känsla av yrsel då triangeln är rak. Vad ÄR detta?! Ovärdigt.

Betyg: 1 av 6 strängar.

Magnum Opus

Ödmjuk skivtitel. Jag gillar idén till det här omslaget, utförandet är såklart en stor olycka. Hade de inte kunnat försöka få det att se ut som att svärdet och Yngwie existerade i åtminstone samma dimension? Hade det varit så jävla svårt att ställa fransjacke-Yngwie vid ett riktigt svärd? Gärna med en rimlig bakgrund istället för DET DÄR! Ovärdigt.

Betyg: 2 av 6 strängar.

Inspiration

Yngwie Malmsteen - Inspiration

Jag fattar, det ska vara ett omslag med referenser till saker som influerat grabben då detta är en coverplatta. Rainbow och så vidare. Tydligen samma gök som gjort detta omslag som ”Magnum Opus”. Asari Yoda. Vilken jävla loser. Skivan är från 1996 så det finns exakt NOLL anledningar till att det ska behöva vara såhär uruselt framfört. Ju mer man tittar desto värre blir det! Ovärdigt.

Betyg: 1 av 6 strängar.

Facing the Animal

Yngwie Malmsteen - Facing the Animal

Hur många skivor har han gjort?! Åååååååh. En trött Malmsteen/gubbkärring med insugna kinder i ett hav av leopard. Det finns en lista jag brukar gå efter när det vankas leopardmönster.

Vad passar i leopardmönster?
1. Leoparder.

Det var allt.

Ovärdigt.

Betyg: 1 av 6 strängar.

Concerto Suite for Electric Guitar and Orchestra in E flat minor Op.1

Yngwie Malmsteen - Concerto Suite for Electric Guitar and Orchestra in E flat minor Op.1

Jag tror jag börjar bli sinnessjuk av det här. Typiskt av hjärnan att yla ”kul grej, kom igen” och sedan kommer verkligheten och man inser vad fan man håller på med. Det här omslaget var i alla fall inte helt illa. Bilden är hyfsat skarp. Yngwie är på hugget, bakgrunden är lite fräck. Eller ja, på hugget var väl att ta i. Småfrusen kanske.

Betyg: 4 av 6 strängar.

Alchemy

Och där drar vi i handbromsen. HUR är det möjligt att skivomslagen är så värdelösa? Kolla in ”Alchemy” här. Titta på det! Vi snackar fem hack under Edguy! Jag uppskattar att fantasyköret gör comeback, men nivån är skrämmande låg. Spana in den här varianten med.

Det här, det är ovärdigt.

Betyg: 2 av 6 strängar.

War To End All Wars

Ännu en skiva jag inte visste fanns. Frank Frazetta-omslag. Trött, men inte ovärdigt. Men visst fan känns det slött? Yngwie år 2000 var kanske inte den hetaste katten i skivbacken, men att använda ett Frazetta-omslag som säkert finns på flera andra bands skivor, det känns inte alls bra.

Betyg: 3 av 6 strängar.

Attack!!

Yngwie Malmsteen - Attack!!

Oj.

Trippla typsnitt varav minst ett borde vara förbjudet. En skivtitel med två utropstecken, normalt är ett eller tre. En närbild på ett öga jag antar är Yngwies. Röd gas.

Det här är bortom ovärdigt och ett av de absolut fulaste skivomslagen jag någonsin sett.

Betyg: – 1000000000000000 av 6 strängar.

Unleash the Fury

Här har alla bara gett upp. Det ser ut som en halvofficiell samlingsskiva med några gudsförgätna hårdrocksband man hittar i en tragisk CD-hylla på OK i Mörsil. Om någon fick betalt för det här omslaget är livet i sanning en avgrundsdjup tragedi.

Ovärdigt.

Betyg: 1 av 6 strängar.

Perpetual Flame

Äntligen! Nu har vi i alla fall något som inte får en att vilja slita ögonen ur huvudet. Titeln ser ju mer än lovligt spånig ut i det där formatet, men i övrigt är det klassiskt att köra brinnande gitarr på omslaget. Fråga mig inte vem snubben på bilden är för det är uppenbarligen INTE Yngwie Malmsteen anno 2008.

Betyg: 3 av 6 strängar.

Angels of Love

Yngwie Malmsteen - Angels of Love

Åh söte Jesus vilken skittitel till skivtitel. Tydligen är det Yngwies fjälla April som är på omslaget. Ett tjusigt fruntimmer.

Men.

En instrumental, mestadels akustisk, knullplatta tillägnad sin egen fru … jag gissar vilt nu, men detta blev nog ingen storsäljare. Sedan kan man önska att Yngwie gentlemannamässigt sköt in hennes stol för hon sitter inte ergonomiskt alls! Hmmm, undrar om jag ska sätta Heidenhammer på att recensera alla hans plattor? Det ska jag. Från pärm till pärm!

Betyg: Jag har ingen aning om något längre.

Relentless

Jahaja, en höstbrun Photoshopspya, det kunde man väl ge sig fan på. Relentless? Tror både jag och Yngwie är rätt less vid det här laget.

Betyg: 2 strängar av 6.

Spellbound

Och där small Photoshop till med full force! Skitfult och ovärdigt.

Betyg: 1 av 6 strängar.

World On Fire

Yngwie Malmsteen - World on Fire

Lägg av!

Betyg: 1 av 6 strängar.

Blue Lightning

Yngwie Malmsteen - Blue Lightning

Fy!

Betyg: 1 av 6 strängar.

Parabellum

Yngwie Malmsteen - Parabellum

Vad. Är. Detta?

En skiva till förmån för fosterbarn med en omslagsmålning som ska auktioneras ut för det ändamålet.

Låt mig gissa att detta var Aprils idé. En fin insats givetvis med att ge slantar till barn i nöd, men jag känner ändå ett stort vemod. Det är ett konstverk som primärt för tankarna till någon halvbegåvad småpackad målarkludd som brassar porträtt på Selånger marknad. Och vadå ”parabellum”, förbered för krig? Mot exakt vilka då? Fosterbarnen?

Som så många gånger förr känner jag mig fullkomligt död inombords. Ärligt talat trodde jag att det skulle krylla av omslag i stil med ”Trilogy”. Det gjorde det inte alls. ”Attack!!” … hur gick det ens till? Alltså på riktigt.

Yngwie … sist jag såg honom höll han låda på Instagram. Var lite sköna snubben som rev av några licks. Har på känn att det är hans fru/manager som styrt upp det där. Jag tycker att han borde skaffa en riktig Youtube-kanal och kötta react-videos. Yngwie reacts to Archspire eller Rings Of Saturn och så vidare. Det vore kul att se honom småsurt och avundsjukt hacka på de banden. För publik finns det. React-kanaler kryllar det av och det är samma sopsluta jävlar i varenda en. ”Hej, jag är menlös ”trumlärare”, nu ska jag titta på ett klipp med Meshuggah/Mgla/Dark Funeral och se förvånad ut” och kommentarsfälten jublar. Motbjudande.

Nä, låt Yngwie ta några linor och sedan gå lös över alla sportgitarrister i flanellskjorta. DÄR snackar vi underhållning.

På återseende.

/Hatpastorn

Bewildered – 13 needles

Posted in Uncategorized on 30 december, 2021 by hatpastorn

Bewildered är tillbaka! Det har gått några år sedan debuten släpptes och grabbarna har mognat och plockat in nya fräscha influenser. Skogen-Jocke, detta overkliga geni, har återigen styrt omslagskonsten medan jag och Hammaren styrt intervjun inför nya plattan. Förstår ni redan nu ingenting bör ni läsa del ett i denna saga om No Fashion-bandet som kanske inte fanns i verkligheten, men som onekligen finns i allas våra hjärtan:

Intervju med Kristoffer ”Soulmirror” Nylin från Bewildered. Ereshkigal Webzine.

Tjenare Soulmirror! Det var längesedan vi hördes sist. Vad fan händer i norr? Supa i helgen?

Dark salutations Mackan! Det är fullt upp här. Jag har flyttat till Stockholm sedan sist, dom andra bor kvar i norr. Trivs ändå bra här, mycket mer spelningar och så. Kul med Gröna Lund, Globen … tunnelbanan, rätt historisk mark, liksom. Entombed, Dismember osv. Rätt dyrt att bo dock! Hänger lite med folk från Noctes, men annars blir det mest att sitta i lägenheten. Blir en del film och Internet, uppkopplingen är på plats.

Jaha? Sa inte du i Pest Eternal Zine att du hellre skulle dö än flytta till Stockholm, eller som du uttryckte det, ”Bögköping”?

Ja, alltså. Det blev lite fel det där. Men va fan, menade inte så ju, åååh. Träffade en tjej på internet, skitsnygg, så jag flyttade till Stockholm för hon bodde där. Sedan, ja man blir ju jävligt förbannad va, bitchen dumpa mig för någon nörd i Insania man trodde man var polare med! Man trodde liksom man var brothers in metal, supa på Anchor, men så jävla huggen i ryggen vart man. Men ensam är stark heter det! ”When scars ain’t enough” på nya plattan handlar lite om det där. Jävla subba ändå.

Ny skiva ute, 13 needles, berätta lite om den!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Världens bästa skiva! (Nej – RED). Så jävla mycket bättre än debuten. Bättre lir, bättre ljud, mer thrash såklart och lite industriellt stuk. De melodiösa delarna har blivit mer melodiska, samtidigt som de agressiva blivit ännu mer aggresiva. TVÅTAKT!!! AAAARRRGH!!! Texterna är mycket bättre med, inte så barnsliga som på förra skivan, det känns mer moget nu. Mycket dystopiskt och hur teknologin liksom är den nya ondskan. Internet och hackers. Virus, artifisiell intlegiiens. Terminators som ba mörsar ner folk. Och lite personligt såklart. Brudar och sorg och metal. Det vanliga. Första skivan är nästan att betrakta som en demo faktiskt.

Jag ser att allt ockult är borta och flera av er har klippt er.

Det blev så jävla trendigt och barnsligt alltihop med pentagram och Satan. Det där få andra band ta hand om, typ Naglfar haha! Det var ju inte så att vi stod i skogen med corpsepaint dagarna i ända (nej, bara på en del promofoton … -RED) Vi siktar framåt istället och gör något fräscht, nåt nytt. Dreamvoid och Bulten fick som dåligt hår och det var någon innebandymatch och nå brudar … ja vafan ska jag säga. De klippte sig. Vafan är det här Mackan? Ett modemagazin? Spelar väl ingen roll hur fan man ser ut! Bara man är metal! Vi är nog fan mer metal än du! (Skulle INTE tro det! – RED)

Andra skivan på No Fashion. Är ni fortfarande nöjda?

Äh, det kunde varit bättre. Tog en evighet innan skivan trycktes och det var strul med betalningen till studion. Kan ju säga att det blivit några fyllesittngar med Noctes-folket som inte är så jävla glada dom heller. Rätt tunt med turnéer med. Var snack om en sväng med Raise hell, men det sket sig. Rätt bra ändå, blir dyrt att repa ändå för mig. Tåget är svindyrt och jag blir åksjuk på bussen. Debuten sålde dock ganska bra ändå. Tror jag. Vi har inte fått några royalties eller avräkning. Men det är ju ändå det här man lever för liksom, METAL!!!!, så man ska inte klaga. Har haft kontakt med ett annat Schweiziskt bolag också, Acoustic Desaster Records, som ska släppa den nya minin, ”Enter the Haterix”. Den har ju för fan också blivit sinkad, men chefen jobbar på det. Men då blir det bara en platta med det bolaget. Vi ska kanske byta bolag på riktigt ändå. Hammerheart från Holland verkar bra. Alla jag pratat med som ligger där är skitnöjda. Guido verkar vara en snubbe man kan lita på!

Berätta lite om texterna, det är inte Adde som skriver dem längre VAFFÖÖÖÖ?? Och vad är det för jävla hemsida man kommer till om man knappar in namnet i sökfältet på Internet??? Har Erebos startat byggfirma?

Adde, Lord Erebos, eller ja, Erebos.com som jag döpte om honom till inför nya skivan, lackade ur lite när jag ville att vi skulle ändra stuk. Så det är mest jag som skriver lyriken nu. Som jag sa tidigare är det mer futuristiskt, och så. Om du tänker dig en värld, som Mortiis fast på riktigt, så finns där Cyborger som liksom är demoner, fast digitalt. Sedan kunde väl för fan inte jag veta att erebos.com var en riktig hemsida, tyckte mest det såg coolt ut men Adde blev skitsur. Någon byggkonsult i Torsby tydligen …

Ja, det verkar hänt lite med er line-up, berätta!

Sånt här är såååå jävla tråkigt att skriva men bara för dig Mackan. Bewildered är nu:

Jag, Kristoffer ”Soulmirror Neo Cortex Prime” Nylin på sång och samplingar och lite synt.
Jens ”Dreamvoid 2000” Hulth på gittarr/lead och backing vox.
Andreas ”Erebos.com” Granquist på andra gittarr
Niklas ”Bulten Matrix Syntax” Fältryd på trummor.
Goran ”Noragh Digital Demonman” Jovanovic på bas hoppade av innan skivan så just nu har vi ingen basist. Eventuellt får vi in en snubbe från Noctes, men det är inte officiellt. I så fall kommer han att gå under namnet ”Technonomicon”.

OBS!!!!!!! Linda ”Angel Eyes” Nilsson på keyboards är INTE med längre!!!! Hon började plugga statsvetenskap och blev på tjocken med en jävla vegan från Holmsund. Man blir så förbannad. Här ställer vi upp och ger henne en chans och så bara skiter hon i det. Men vi får väl se vem som skrattar sist!

Känns inte det här cyberköret lite gammalt nu? Det är ju några andra som kört på det ett tag nu.

Lustigt, jag kan inte komma på ett enda band som kör det här stuket!!! Börjar inte det här med ewebzines bli lite väl jävla trendigt nu? FUCK OFF!!!!

Vart spelade ni in skivan, det låter ganska tunt och plastigt (HAHAAA – RED)?

Hemma hos din MAMMA!!! Hon var jävligt billig! Hahaha! Nädå det blev Ljudpalatset igen. Sunlight och Abyss var bokade och Studio Mega hade något strul med Anata. Fredman vart för dyrt tyckte bolaget. Äh, det blev bra ändå tycker jag. Blev stressigt att lägga sången då jag skulle ta tåget tillbaka till Stockholm så det är därför Dreamvoid 2000 sjunger ganska mycket. Omslaget gjorde Carlos från Soilwork och DET BLEV SÅ JÄVLA SNYGGT!  (Instämmer! – RED) Fattar inte hur han bär sig åt faktiskt. No Fashion lovade en fet longsleeve med motivet och den kommer man ju bära alla dagar dygnet runt.

Hur ser framtiden ut för Bewildered?

Svårt att säga jag är ingen SAIDA!!! Jag vet inte faktiskt, var några månader sedan jag hörde av grabbarna nu men jag fick höra av en bekant att de repat som fan med deras nya black metal sidokör Alastor Chaos och Dreamvoid kör sång och gitarr tydligen. Kul att de håller sig varma liksom så jag kan komma när jag kan och köra Bewildered som ändå är vårt fulla fokus. Alastor Chaos är mest ploj, men tydligen har de fått napp på Century media och ska ut och spela med Rotting Christ så … ja det är ju kul för dom. Det blir ju bra promo för Bewildered tänker jag, på deras skiva ska det bli klistermärke med ”feat. members of Bewildered” på, så det är ju jävligt schysst. Jag mailade texterna till en kommande konceptskiva men har inte hört något från boysen. Det handlar om att en snubbe blir väckt och det visar sig att han är i en maskin typ och att hela hans verklighet varit en dröm. Massa robotar och typ en revolution. Vill inte avslöja för mycket så att någon stjäl idén, blev jävligt nöjd!

Har du gjort tattoon du pratade om sist?

Nä det blev strul med vicket på Videoteket och sedan flyttade jag och har inte hunnit skaffa nytt jobb i Stockholm än. Men det kommer! Ändå tur då jag har uppdaterat idén lite, du kommer blir så jävla avundsjuk när du får se den sen! Blir lite mer Gigerinspirerat, fast blandat med stuket från nya skivomslaget.

OK, tack för medverkan! Några sista ord? KÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!

Tack för inten! Lite trist att du kör på webben nu istället för på papper men jag fattar grejen. Jaja, glid in på vår hemsa vettja:

www.angelfire.com/wrestling3/bewildered

Det är Linda ”Angel eyes” Nilsson som håller i den så den är inte så jävla uppdaterad *morr* men jag ska gå någon datakurs via arbetsförmedlingen så det blir ordning på det där. RÖJ HÅRT!!!!

/Skogen-Jocke, Heidenhammer, Hatpastorn

Heidenhammers årsbästalista 2021

Posted in Uncategorized on 29 december, 2021 by hatpastorn

Från biktbåset: jag varit otrogen mot vår församling och börjat gästa BL Metal Podcast, vilket föranlett en hätsk stämning kyrkorna emellan. Likt Ratatosk springer jag emellan världarna för att sprida skvaller och skapa dålig stämning. Det är rent ljuvligt. Maskinskrivna och i kollegieblock författade mordhot byter ägare med Postnord som budbärare. Between two worlds, för att uttrycka det så. Det har också medfört att jag, i BL Metal Podcast, redan på förhand pratat om några av årets upptäckter. Så kan det gå.

Revenant ”Propecies of a dying world”

Revenant - Prophecies of a Dying World

På senare tid har jag snöat in en del på tidig Nuclear Blast-döds. Revenant var ett av de där banden som jag velat höra hur länge som helst, men då jag inte lyckats få tag i skivan i fysiskt format till en billig peng har det fått bero. Fram till nu, då jag lade rabarber på en mindre snygg, och polsk, kassettutgåva av albumet från mitten av nittiotalet. Jag vet dock inte riktigt ännu om detta kommer att bli en skiva som spelas sådär vansinnigt många gånger. Nog är det bra alltid, men det hade kunnat vara ännu bättre om låtarna haft en tydligare struktur och riffen hängt ihop i högre utsträckning. Med andra ord är det inte helt olikt andra band, från samma tid, på samma bolag.

Nuclear Death ”Carrion for worm”

Nuclear Death - Carrion for Worm

Det här lät inte alls om jag mindes det. Jag hade för mig att Nuclear Death var skränig punkthrash med mycket diskant, men ljudbilden påminner mer om riktigt obskyr war metal från länder som egentligen inte finns. Typ Transnistrien eller Abkazien. Med handen på hjärtat får jag säga att det här är något unikt. Det blir inte direkt sämre av några av de absolut kallaste och obehagligaste texter jag tagit del av. Nuclear Death hade senare en rätt märkligt utveckling in i ambientterritorium, som jag inte lyssnat på ännu. Men det lär nog vara en kylig historia, det med.

Merciless ”The awakening”

Merciless - The Awakening

Ja, det känns onekligen rätt bisarrt att det tagit mig så lång tid att upptäcka denna juvel. Anledningen är att jag upptäckte bandet precis när de släppt ”Unbound”, 1994. Och även om den var bra, förstod jag aldrig hypen till fullo. För min del var Merciless snarare ett omtalat kultgäng, men inte mer. Intrycket bestod när de släppte sin sjävbetitlade reunionskiva strax efter millennieskiftet. Bra, men inte mer. Fram tills i år, då. Tjugo år senare. Inte fan kunde väl jag veta att debuten var SÅHÄR jävla rå och bra? Sent ska syndaren vakna. Skäms på mig, och allt det där. Har dock fortfarande inte riktigt lyssnat på ”The treasures within”, så det blir väl nästa steg.

Cycle Sluts From Hell ”S/T”

Cycle Sluts from Hell - Cycle Sluts from Hell

Min gissning är att om man hört talas om det här bandet, är det via videon till låten ”I wish you were a beer” som vid något tillfälle visades på Beavis and Butt-Head. Så var det inte för min del. Sannolikt kommer ingen att tro på mig, men jag läste om Cycle Sluts From Hell i tidningen Västernorrlands Allehanda, anno 1992. Jag har än idag ingen aning om varför en liten lokaltidning bestämde sig för att ha ett inslag om ett skivbolagsprojekt, vars medlemmar gick under namn som She-Fire of Ice, Venus Penis Crusher och Queen Vixen. Hur som helst är musiken riktig angenäm. En trevlig blandning av åttiotalshårdrock, punk och thrash (eller egentligen mer den gamla skolans power metal, ej att förväxla med hemskheter som Gamma Ray). Visst spretar det ibland lite väl mycket åt alla håll, men vad fan. Låtarna är svinbra!

Cathedral ”Statik majik”

Cathedral - Statik Majik

Jag vet, helt ofattbart. Cathedral har alltid varit ett band jag mer eller mindre skytt som pesten. Jag har alltid tänkt mig att deras ”storhet” varit en masspsykos och att inget vågat erkänna att det egentligen bara är jävligt dåligt. Av någon anledning fick jag dock chansen att billigt köpa ett exemplar av den här EP:n (med en spellängd på över 40 minuter, i och för sig), och gjorde det. För att jag alltid gillat omslaget. Och ja … jag vetefan vad som händer med ens receptorer med åldern, för jag tycker det låter skitbra. Än märkligare är att första låten på skivan är Cathedrals pseudohit, ‘Midnight mountain’. Ett spår jag alltid tidigare fnyst åt. Ja, ur led är tiden.

Massacre ”From beyond”

Massacre - From Beyond

Det är lika bra att jag blottar strupen fullständigt, när jag ändå håller på. Ja, även denna klassiker hade lyckats gå mig mer eller mindre förbi. Fram till dess att polska fulutgåvor gör det möjligt att köpa skivor i fysiskt format utan att ruinera sig. Vad finns det att säga? Alla, förutom jag fram till år 2021, vet ju redan att det rör sig om svinbra thrash/döds med strykfult omslag. På sätt och vis hade det varit roligare om jag hade fastnat för uppföljaren ”Promise”, från 1996. En skiva som har det samlade betyget 3 av 100 på Metal archives. Det vattnas.

Bloodthirst ”Let him die”

Bloodthirst - Let Him Die

Ytterligare en skiva inköpt på måfå. Släppt 2009 borde detta vara en alldeles för sen skiva för att vara riktigt bra, men jag blev i alla fall glatt överraskad. Småbarbarisk och satanisk thrash, med andra ord riktig black metal i min bok, med en del smakfulla melodiska inslag inbakad i smörgåstårtan. I ärlighetens namn vet jag just inget om bandet, och fan vet om den här plattan kommer att stå sig med tiden. Men för tillfället blev jag glad.

Neverwood ”Misty morning”

Neverwood – Misty Morning (2003, CD) - Discogs
Hej, Hatpastorn här. Vill bara berömma Hammaren för förmågan att välja artister vars skivor inte går att hitta i högupplöst format. Ni får kisa, det är någon vintertjej som ser lurig ut på omslaget.

I år har jag köpt närmare tusen skivor. Sjuhundra av dem var en samling bestående av shoegaze, ambient, electronica och gud vet vad. Med Terrorgoat Dreamchild som mellanhand fick jag klabbet billigt. Jag håller fortfarande på att ta mig igenom dem. Det går sådär. Den här skivan med Neverwood skulle mycket väl kunnat vara med i högen. Den upptäcktes dock av slump via en annan hög skivor, sålda av en snubbe jag är rätt säker på har något förflutet i det gamla Cold Meat-bandet MZ. 412. Döda mig om jag har fel. Det här är i alla fall electronica med porrig saxofon. Tänk er en mash-up mellan vinjetten till Sunset Beach och … ja, valfri märkvärdig digital tonkonst från 2003. Precis så bra är det.

Moondog

Pamphlet of Moondog's rhymes published - The Wire

1999 köpte jag en skiva med namnet Moondog på, vilken var ett samarbete mellan en dirigent (Moondog själv) och Fläskkvartetten. Jag var vid tillfället inne på Freddie Wadling, som ju körde med kvartetten vid olika tillfällen. Denna platta var dock utan Wadling, och tillika instrumental. Jag gillade musiken, men tänkte inte så mycket på den utan glömde mest bort den. I år fick jag av en slump lust att kolla upp vem denne Moondog är, eller var. Och … okej. En blind högrest, amerikansk lirare som klädde upp sig till viking och agerade street performer på Manhattan på sextiotalet, samtidigt som han komponerade klassisk musik och byggde egna instrument. Och som därtill utvecklade besynnerliga antikristna och hedniska läror, för att sedan få uppföra sina verk inför det svenska kungaparet. Bästis med Philip Glass och Charlie Parker. Bland annat. Jag köpte ett gäng skivor och en biografi om honom. Gör det du också. Onekligen en intressant karaktär.

Destruction ”Metal discharge”

Destruction - Metal Discharge

Jag fattar ingenting. Destruction är ytterligare ett band jag aldrig haft någon vidare relation till. I stort sett har deras alster bara framkallat axelryckningar hos mig, om ens det. Kluvet nog har jag dock, när jag varit på humör, uppenbarligen kommit in i zonen och uppskattat skiten starkt. ”Metal discharge” …. en titel så generisk att inte ens en slumpgenerator hade orkat spotta fram den. Släppt 2003. Oddsen är ju liksom emot den från start. Recensionerna skvallrar inte om en höjdarplatta heller, för den delen. Och ändå märker jag att jag njuter från början till slut. Vad fan hände? Antar att jag kommer att få äta upp de här orden i sinom tid, men ja … vi bränner väl den bron när vi kommer dit.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Förintelseförsamlingens Podcast. Del XXVII. The Weeping of a Thousand Podcasts

Posted in Uncategorized on 26 december, 2021 by hatpastorn

Bure Bödels årsbästalista 2021

Posted in Uncategorized on 16 december, 2021 by hatpastorn

2021 a.y.p.s. var ungefär lika hopplöst som alla andra år. Det är med stor oro som jag ser hur “Brotherhood of Metal”-mentaliteten vinner mer och mer mark inom black metal, “Det är kul att de håller på!”, vad är det för inställning egentligen? Ska jag vara glad över alla usla band som tror de har någon som helst koppling till black metal mer än att de kallar sin musik det? 

Detta är det som fick mig att klara av detta år utan att fullt nå ett tillstånd av apati. 

Funeral Mist – Deiform

Funeral Mist - Deiform

När jag skriver dessa ord har jag inte hört en enda ton från detta album då det ännu inte är släppt, ändå vet jag att det är årets album. 

”A band that claims to play Black Metal must always have Satanism and nothing but Satanism as the highest priority in their music and concept as well as in their personal lives”. 

Ancient Wisdom – A Celebration in Honor of Death

Ancient Wisdom - A Celebration in Honor of Death

Efter 17 långa år är Marcus tillbaka med ett nytt alster under namnet Ancient Wisdom. Jag har gjort några mer eller mindre tappra försök att tjata på grundaren under åren för att ett nytt album skulle spelas in, men i all ärlighet trodde jag aldrig att dagen skulle komma men nu är den tydligen här.

Har man inte hört Ancient Wisdom innan vet jag inte ens varför man läser dessa sidor, men om jag ska försöka mig på att förklara hur det låter så är det enda ord jag kommer på “knull-black”. Det är melodiskt, symfoniskt och diaboliskt, detta är kanske inte den typ av svärtad metall jag normalt föredrar men jag har alltid haft en svag punkt för just Ancient Wisdom och speciellt det andra albumet “The Calling” som släpptes 1997. Vågar man hoppas på ett nytt släpp från Havayoth nu när Marcus skakat liv i både Ancient Wisdom och Bewitched igen? Jag gissar att det är att hoppas på för mycket men jag hade sagt samma om nytt från denna inkarnation för ett år sedan också. 

Seth – Le Morsure Du Christ

Seth - La morsure du Christ

Ytterligare något som jag aldrig trodde skulle inträffa, att Seth skulle finnas med på en av mina topplistor. Till skillnad från Ancient Wisdom så har jag verkligen inte gått och suktat efter ett nytt album från detta band. Det var tidigare i år som Pastorn själv tipsade mig om att hans sambo hade tipsat honom om detta album, först trodde jag att han tappat det helt och frågade om det var något annat Seth än det franska som hade ett osunt förhållande till Fenriz på 90-talet, men det var just detsamma det handlade om.

Det låter verkligen svinbra! Bra sång, bra driv, hyfsat bra produktion (lite för ren kanske), bra material, ja allt är i stort sett bra och vad mer än så kan man egentligen begära? Om jag får välja så är det så här välproducerad black metal ska låta.

Hinsides – Under Betlehems Brinnande Stjärna

Hinsides - Under Betlehems brinnande stjärna

M från Ultra Silvams soloprojekt kvalar in som nästa album på listan. Det är så här black metal SKA låta, perfekt produktion, perfekt mängd desperation i materialet och framförandet., svenska texter, lagom längd och ett stort “Fuck off” till allt och alla. Det är släpp som detta som får en att inte helt tappa hoppet om att Sverige återigen ska kunna producera vettig musik i denna genre. Att denna “revival” skulle komma från Halv-Danmark var inte något man hade lagt sina pengar på för tio år sedan med tanke på deras historia i denna genre. Ett stycke Samhain-cover bjuds det också, jag tackar och tar emot. 

Helleruin – War Upon Man

Helleruin - War upon Man


Ett desperat driv är nog det som kännetecknar detta album på bästa sätt och som ni kanske förstått är det något som herr Bödel uppskattar. Den mesta av dagens (och gårdagens) Sortmetall är alldeles för återhållsam och tillrättalagd, det gäller inte Helleruin. Det är inte något Funeral Mist-kaos vi pratar om utan ganska traditionell musik av de lite snabbare slaget bara att den är gjord med perfektion. Det är inte mycket som behövs för att få tummen upp av undertecknad bara man gör det på ett bra sätt, lägg till några fräcka panoreringar i någon låt och jag smälter. 


Ulver – Hexahedron (Live At Henie Onstad Kunstsenter) & Scary Muzak

Ulver - Hexahedron (Live at Henie Onstad Kunstsenter)
Ulver - Scary Muzak

Ulver maxar året och släpper två “live-album”, ett från en konsert 2018 och ett från 2020 då de spelade live till en visning av första Halloween. Ulver är bäst, ingen protest… Tycker man annat har man fel eller är hårdrockare!

Këkht Aräkh – Pale Swordsman 

Këkht Aräkh - Pale Swordsman

Jag har svårt för band med “konstiga” namn, även om jag inte har lika svårt för detta fenomen som vissa jag känner (Micke på Kompen och Naz-GUL, jag tittar på er!) men det tar alltid emot att slå igång ett band vars namn man inte ens förstår hur man ska uttala. Om man har ett konstigt namn och sedan har släppt ett album innan som heter ‘Night & Love’ så är det fan ett under att man får en chans att tränga in i mina hörselgångar. Lyckligtvis, för mig, så var det något med omslaget till detta album som tilltalade mig tillräckligt för att provlyssna. 

Även om vissa titlar får en att höja på både ett och två ögonbryn så måste man älska produktionen och den allmänna 1992-vibben. Efter detta album då man fått ge sig att konstiga-namn-band kan vara bra så ska jag nog vara mer öppensinnad i framtiden…

Eller ja, stor chans.

Bubblare:

Merger Remnant – Dregs EP

Ordet om rock är starkt här! Det inledande spåret är nästan 11 av 11.

Spectral Wound – A Diabolic Thirst 

Skulle kunnat stå längre upp men jag orkar inte skriva mer nu. ‘Canada is so hot right now.’ hade en viss pianoslipsuppfinnare sagt om han lyssnat på black metal. 

Malakhim – Theion 

There is a Bacon

Bottennapp  2021

Samtliga år sedan typ 1994 har varit mer eller mindre musikaliskt katastrofala med få undantag, allt från och med 1997 får man räkna som nytt och således något man inte behöver ge mycket uppmärksamhet. Några av de händelser från i år som fått blodsockret (det finns garanterat ett band som har det namnet) att nå avgrundsdjupa nivåer är följande

Thomas Eriksen postar på sin privata Facebook att han under Morks flagg har fått testa en ny biostol på någon ny biograf i Halden. Ja ni läste rätt. För att illustrera detta har han fått hjälp att dra han ut en biostol i skogen, placerat sin gitarr på den, tänt två marschaller och ställt sig bredvid och bett någon fota. Detta är ett så snurrigt tilltag att jag inte ens vet var jag ska börja. Han följer upp detta med att någon dag senare posta en skärmdump från invigningen av ovan nämnda biograf där han poserar på röda mattan. Är detta vad man kan vänta sig av ‘True Norwegian Black Metal’ 2021? Är så fallet så skäms jag över att jag tänkt många onda tankar över er musikscen. 

Sedan ska vi inte tala om hans podcast, eller ska vi det? Jag tror faktiskt det. All heder till alla intervjuoffer som får stå ut med hans totala okunskap och alla ‘Cheers mate!’. Att inte veta vad Deicides frontman heter eller att Aldrahn och Vicotnik gästade ‘Høstmørke’ eller för den delen att det finns ett svenskt Gehennah. 

Det utspelade sig ungefär något så här:

Thomas frågar Apollyon vilka fler black-thrash-band det fanns när Aura Noir drog igång. 

Apollyon: ‘*Listar några band och nämner Gehennah from Sweden*’

Thomas: ‘I actually think they are from Stavanger.’ 

Apollyon: ‘Haha yeah *han tror först att Thomas skämtar men inser ganska direkt att han INTE gör det*… That the one without the H’ 

Thomas: ‘There’s a Swedish Gehennah?!? I did not know that!’

‘I did not know that’ är för övrigt Thomas mest använda fras i podden, total jävla ridå… 

Klädmärket Black Metal or Die

Instagram tyckte för ett tag sedan att jag skulle uppskatta kontot för detta påhitt, dum som jag var så klickade jag in på länken som ledde mig till något som fick blodet att koka. Några, vad jag tror är, italienare tyckte någon gång att det skulle vara en bra idé att starta ett klädmärke med det otroligt infantila namnet ‘Black Metal or Die’. Detta är som när H&M får ordet om rock-feeling och släpper kläder med påhittade logotyper fast dessa verkar tycka att de är seriösa. Självklart så säljer de bl.a. både kepsar och brandade rullbrädor. Aldrig någonsin har jag önskar att de fyra ryttarna sadlade sina pållar som när jag stötte på detta. 

Kvaen vill lyfta hela jävla taket under en spelning. 

Serpesta skäms inte över att använda Sungen som någon form av kvalitetsmärke. 

Det är bara att hålla i er för 2022 kommer, om man  analyserar all historisk data man samlat på sig under åren, bli värre. Inget blir någonsin bättre när det kommer till extremrock! 

/Bure Bödel

Hatpastorns årsbästalista 2021

Posted in Uncategorized on 11 december, 2021 by hatpastorn

Hatpastorns årsbästalista 2021

Ännu ett år alltså och vilket år! Har flyttat ut i skogen och byggt ett hus. Mycket musik har det lyssnats på när man stått och svurit, årets lista blir således rätt färgad av vilken situation man spisat årets musik under.

Vi kör, ingen speciell ordning. Dessa är de som .. vadå? Vad jag tyckte om senaste Darkthrone? Ja, den var väl OK. Låten ”Wake of the awakened” var bra, även om den lustigt nog ligger farligt nära Satyricons ”Walk the path of sorrow”. Slutriffet på sista låten med moogsynten var rätt bra med. Drömscenariot hade varit mer synt och några till brakriff. Kan vi gå vidare nu?

Tack.

Këkht Aräkh – Pale swordsman

Këkht Aräkh - Pale Swordsman

Det var min helt klart bättre hälft som tipsade mig om denna och hon hade helt rätt, detta är smått fantastiskt. En perfekt mix av Gorgoroth och Minecraft-soundtracket, framfört av en gråtande orch från Ukraina. Söt black metal på den här nivån är alltid välkommet, bra längd på skivan med, strax över trettio minuter. Det har inte undkommit någon att det skett ett stort generationsskifte av musiker och lyssnare av black metal. Skönt att höra glin göra något hyfsat eget, även om de lånar friskt från de gamla banden. Däremot börjar man ju bli JÄVLIGT mätt på alla svartvita bilder med snirkliga ramar på omslaget. Estetiskt har det alltid varit snyggt, men nu närmar vi oss ormar/bägare/trianglar-tjatighet. ”Pale swordsman” har ingen ram på omslaget, det tackar vi för. Är skivan ond? Nej, allt annat än. Är Crying Orc trevliga snubben på Instagram? Ja, han verkar vara vad man i folkmun brukar kalla för en fin människa. Jag antar att den nya trenden är trevlig svartmetall och det är väl vad det är. Allt går i cykler och hellre en bussig ukrainare med frasigt hår än någon jävla återkomst av Matrix-viruset med stöddiga norrmän i nättröjor.

Countess – Banners of blood

Countess - Banners of Blood

Okej, detta kanske kräver en förklaring. För ett gäng år sedan snöade jag och Dr Panzram in på Countess. Bandet och med bandet menar jag självfallet mannen, myten, legenden Orlok, hade lagt upp hemmagjorda musikvideos till oheligt många alster. Detta höll oss sysselsatta i … ja, vi är inte klara än. Sedan dess har jag försökt skriva ett inlägg om Countess, men det går som inte. Det blir för stort. Ska vi försöka bryta ner det handlar det om holländsk black metal med enfaldiga riff och en stark aura av hopplöshet. Samtidigt är det väldigt catchy och oändligt underhållande. Man kan sitta och lyssna på en mellanlåt med Countess och tänka att detta var ju inte alls kul och då PANG dyker det alltid upp något. Det kan vara ett lingonplockarsolo, ett vokalt utspel, en textrad som får en att jubla eller en melodislinga så dum att den blir genial. Orlok är ett litet snille då låtarna sätter sig. Som superlim. På gott och ont.

”Banners of blood” har gått varm under årets renovering, det har som blivit så. Countess och Departure Chandelier.

Inte övertygad? Det kan jag förstå. Det blir udda när dåligt är bra och bra är dåligt. Men. Lyssna på ”Last man of honour” här nedan så kanske ni förstår vad det handlar om. Då låten berör … ja, alltså, det är det här som gör Countess så bra. Helt utan konsekvenstänk har de en låt med asiatiskt tema och förstärker budskapet med att bygga låten på en melodi som i bästa fall kan hittas på en suspekt kinarestaurang i Sveg. Kolla in typsnittet i videon med. Samtidigt ylar Orlok med TOTAL övertygelse. Man blir glad.

Seth – La morsure du Christ

Seth - La morsure du Christ

Återigen min sambo som övertygade mig. Jag hade helt räknat ut Seth då deras tidiga alster är allt annat än kul. Blev paff när den här skivan körde över med mig med total fransk lyxsvartmetall. Dyra riff, bra lir, bra produktion, snygg layout och true texter. Kul med band som blir bra med åren och inte tvärtom som det nästan alltid annars är. Sedan har de en riktig hit i form av ” Métal noir”. Låt inte den lökiga titeln förleda er, låten är ett riktigt hantverk och texten får en att nicka gillande. Gillar man inte den här typen av lyxig välproducerad fransk svartmetall kan man alltid falla tillbaka på Vlad Tepes ”Morte lune” såklart.

Frozen Flesh Order – Extra terrestrial terrorism

Frozen Flesh Order - Extra Terrestrial Terrorism

“Men Pastorn, denna kom ju 2020.” Ja jo, på kassett i 50 ex. I år kom CD-versionen via pålitliga Tour De Garde. Denna giv är en vattendelare. Musikaliskt rör vi oss i ett mer lättillgängligt Xasthur-land. Kanske en skvätt Krohm om man så vill. Gott så. Det som gjorde att jag föll pladask var sångljudet. Ett sångljud som 90 % kanske hatar. Visst, man blir lätt sjösjuk efter en kvart, men då är skivan nästan slut ändå. Konceptuellt rör det sig om rymdvarelser och i det sammanhanget skapar det oortodoxa sångljudet helt rätt atmosfär. Givetvis är bandet från Kanada. Kanada och Frankrike, vilka guldgruvor för intressant svartmetall. Tack till Lustre-Henke för tipset om detta band.

The Ruins Of Beverast – The Thule grimoires

The Ruins of Beverast - The Thule Grimoires

Här snackar vi band med hög lägstanivå. Senaste given är inte den bästa de släppt, men den sopar ändå mattan med så mycket annat. Som stor fantast av tyska Nagelfar är The Ruins Of Beverast en fullt rimlig fortsättning på det bandet, även om det musikaliskt skiljer sig en del. Krossande stor svartmetall med hög ambitionsnivå och djävulskt tung atmosfär.

Warloghe – Three angled void

Warloghe - Three Angled Void

”The first possession” är en gammal favorit. Efter det har jag som inte riktigt engagerat mig i Warloghe. ”Womb of pestilence” var inte lika bra. ”Three angled void”, tredje fullängdaren sedan 1995, är dock mer i min smak. Finsk traditionell black metal med helt rätt känsla av fördärv och obehag. Fler finska band borde anamma Warloghes släpptakt för övrigt. Och med fler menar jag alla.

Grifteskymfning – Malignant morningstar

Grifteskymfning - Malignant Morningstar

Rent tekniskt släpptes denna i december 2020, men den har inte släppts alls på CD eller LP såvitt jag vet, bara något digitalt hittepå. Mycket udda. När Sir N får till det är det fan rena guldet. Dock är ju släpptakten på Sir N och förre vapendragaren Swartadauþuz av finskt snitt. Helvete vad många olika projekt och skivor det har kommit de senaste tio åren. Det mesta är ju rätt bra med.

Autarcie – Apogée.Ivresse.Agonie

Autarcie - Apogée.Ivresse.Agonie

Mer franskt. Ett band vars namn jag sett i förbifarten tidigare, men inte orkat kolla in närmare. Denna skiva bestämde jag mig dock för att spana in och blev positivt överraskad. Om Seth står för årets franska lyxblack är Autarcie minst lika franska, men betydligt ruffigare.

Kalmankantaja – Waeltaja

Kalmankantaja - Waeltaja

Kal man kan taja, ja det får man väl ändå förutsätta. Finskt på menyn. Ni vet ett sådant där band som släpper femton skivor i månaden och det finns en miljard sidoprojekt. Normalt sett brukar jag skita fullständigt i sådana här band bara på grund av släpptakten. Som skivsamlare har det en tendens att bli jävligt dyrt när måste-ha-allt-hjärnan får feber. Denna giv gick emellertid på repeat när jag höll på att spackla och den fastnade. Det är ju inget märkvärdigt egentligen. Klassisk finsk svartmetall, dock djävulskt bra sång.

Escumergamënt – …ni degu fazentz escumergamënt e mesorga…

Escumergamënt - ...ni degu fazentz escumergamënt e mesorga...

Ödmjukt.

Friedhof, Bergënot, Boshafter Hexer, Der Gottrufende Grossartige Ehrwuerdige Meister In Dunkler Welt, Gemeinerich, Grollfried, Leichnam, Der Geschaendete, PilzKrieger, Schändermond, Sigfrid och så vidare

Att Graumsamkeit fått ett uppsving bland dagens kids är minst sagt fascinerande. Ett mycket suspekt band med en riktigt suspekt upphovsman. Dock glimmar det till ibland både i Grausamkeit och hans hundra andra projekt, typ Heroin Makes Happy. Att kidsen dyrkar en tysk superheroinist istället för att grupprunka åt något gammalt No Fashion-krafs i C-ligan är såklart ett sundhetstecken.

Vilket leder oss till Friedhof och denna unga tysks hundra andra Grausamkeit-doftande projekt. Om Këkht Aräkh är den nya generationens ljusa sida är Friedhof och company definitivt den mörka och skeva. Vi snackar otajta trummaskiner, bisarra syntar, psykisk ohälsa, droger och layouter man baxnar när man ser. Musikaliskt pendlandes mellan originellt och briljant och totalt jävla uruselt.  Föreställ er en hämningslös knarksyntande källartysk som framför något som bäst kan beskrivas som en oren blandning av Azhubham Haani, Commodore 64 och 2Unlimited och vi börjar närma oss hur detta egentligen låter. Jag älskar skiten och blir oändligt road varje gång jag ser någon fullkomligt hata det. Då svartmetallscenen, särskilt den svenska, blivit så extremt likriktad och slätstruken är det skönt att det finns band som vågar skava lite.

Och det var som allt för i år. Har säkert glömt något, typ Moorgeist, Lamp Of Murmuur eller något annat band med svartvitt omslag och snirklig ram som varit riktigt bra. Det är vad det är. Stormkeep-hypen är dock lite oväntad. Senaste Djevel är säkert bra, men jag är som inte klar med den förra. Marras platta var bra, men inte lika bra som debuten. Shores Of Ladon brakade in med dubbla alster, ingen av dem bättre eller lika bra som ”Eindringling” tyvärr. Dock bra plattor. Senaste Archgoat var råbra, men ska sanningen fram är jag inte hundra på om jag hade satt ett Archgoat-blindtest på deras senaste skivor gällande vilken som var vilken. Emperor Magicus Proscriptor McGoverns Apbszu Experience eller vad fan han döpt projektet till … har den släppts? Singeln var bra. Det lät som Absu. Skitsnyggt omslag. Funeral Mist dök i sedvanlig ordning upp som gubben i lådan. Då jag inte hört den än kommer den förhoppningsvis på nästa års lista.

Förhoppningar inför 2022.

Förbud av splitskivor.

Ta det lugnt med svartvita omslag med snirklig ram. Det är bra nu.

Att trenden med spexiga färgade vinyler som har exakt noll med grundlayouten att göra upphör.

Att nostalgi-bukkaken med återsläpp av allt gammalt rat som någonsin släppts upphör. Viktigt här att skilja på kulturgärning, typ smakfulla återsläpp av skivor/demos som aldrig riktigt släpptes och desperation. Och med desperation menar jag exempelvis en sextiotvå-kassettbox med något jävla oband där 99 % av materialet är totalt strunt, men marknadsförs som total kult.

Att fler säljare inser storheten med konceptet fraktfritt.

Att trenden med dubbelordsbandnamn på svenska upphör.

Att band lägger ner istället för att återförenas. Jag menar, behöver vi verkligen ett återförenat Mystic Circle?

Att några andra band än typ IXXI, Avslut, Månegarm, Dark Funeral, Marduk och Wormwood och så vidare spelar på alla svenska festivaler. Det vore ju kul med lite variation. De gängen har sin publik, men det blir hyfsat likriktad då är samma band jämt. Marduk och Dark Funeral fattar jag, de är som störst och drar folk och Marduk är alltid bra live. Men, är det bara jag som vill se något annat ibland? Problemet är såklart att många av de band jag vill se antingen har lagt ner, eller spelar helst inte live alls. Man kan ju emellertid drömma om Funeral Mist, Svartsyn, Panphage, Murg, Arckanum, Lustre, Throne Of Ahaz, Stilla, Wagner Ödegård, Blot Mine, Sorhin, Lifvsleda, Diabolicum, Bloodline, Grifteskymfning och ett gäng andra band. Det råder ju ingen brist på artister, däremot brist på artister som kör live.

Att gamla black metal-rävar fortsätter skämma ut sig på sociala medier. Det är som ingen hejd på hur dumt det kan bli.

Att merch återgår till att bestå av tröjor och inte en genant mardröm av partyhattar, tvålar, förtält och flytvästar.

Att alla symfoniska ia-band bara ger upp.

Att jag äntligen blir ägare av Astaarths demo.

Att något annat land än Ryssland saluför Bråkin Bråk på Discogs för fyrtio spänn.

Att Uada får solsting. Igen.

Att någon köper Third Storms skivor och merch så man slipper se dem varje gång man valsar in på Tradera.

Fred på jorden.

Att nougatknölen i Tiptop börjar säljas separat.

På återseende.

/Hatpastorn

Heidenhammer: Pitch meeting i mellandagarna mellan ‘A matter of life and death’ och ‘The final frontier’.

Posted in Uncategorized on 29 november, 2021 by hatpastorn

– Tjena Steve! Så det är dags för en ny Iron Maiden-skiva?

– Javisst! Här har det kokats ihop nya, fräscha idéer som säkrar skivförsäljningen i många år framöver.

– Låt höra!

– Jo, förstår du Roddan. Det här med liveskivor och samlingsskivor var ju en guldgruva, så nu har jag kläckt nåt som överträffar det mesta.

– Jaha …

– Jag tänkte lite såhär jag. ‘Brave new world’ – ‘Rock In Rio’. DVD och live-CD. Check. ‘Dance of death’ – ‘Death on the road’. DVD och live-CD. Check. Men: ‘A matter of life and death …’ och inget. Du ser felet, va?

– Ja alltså, i ärlighetens namn var ju den skivan kanske inte så lyckad. Evighetslåtar, ingen mastring av skivan, och …

– Nu pratar du en massa tekniskt mumbo-jumbo som konsumenterna inte kan förstå.

– Jo, men alltså …

– Tyst nu. Sen kom jag på det: vad lyckades vi prångla ut där emellan? Ja just det – ‘Edward the great’. En samlings-CD, som räddade skutan. Det enda misstaget vi gjorde, var ju såklart att inte släppa en live-CD och DVD efter den. Så jävla dumt.

– Ja men alltså, man kan väl inte göra ett livesläpp på en samlingsskiva?

– Nej, det ser för konstigt ut. Men jag har det: vi släpper en … är du med nu? En samlingsskiva till, med enbart gamla godingar, som kunderna … eller, jag menar fansen, skriker efter! Fatta vad mäktigt!

– Ja men … alltså, ‘Best of the beast’ gjorde vi ju i två upplagor, sen återsläppte vi hela den gamla backkatalogen, och så ‘Edward the great’ …

– Exakt! Genialiskt! Och sålde de inte som smör, kanske? Och då gör vi som så att vi smaskar ihop ytterligare en samling med gamla klassiker, som får heta … ‘Somewhere back in time’! Det bli enbart gamla godingar, en gång till, men ingen kan klaga på det!’

– Steve, you magnificent bastard! Du är ett geni! Och så en turné på det!

– Exakt! Och för att piffa upp hela anrättningen…

– … så ringer vi upp Bruce och säger åt honom att han får extra kosing till ett nytt soloalbum om han får flyga planet ett par vändor under turnén. Men ingen fara, något nytt släpp blir det inte tal om i första taget då det är jag som håller i de tyglarna. Nå! Hela skiten måste spelas in och dokumenteras, för man har ju sett hur Metallica gjorde kosing på den där ‘Some kind of monster’.

– Exakt! Jag har ett namn på gång, han som gjorde den där hårdrocksfilmen, den där jävla kanadensaren … vad han nu heter. Ring upp honom så snart du kan, så …

– Vänta ett ögonblick, fick just ett SMS. Fy fan vad sjukt. Det plingade precis till i telefonen, och jag fick ett mess från Sam Dunn som tackade ja till hela projektet innan vi ens hann yttra namnet. Kusligt. 

– Klappat och klart! Då är det bara att dra iväg. Och som körsbäret på grädden blir det alltså både DVD och live-CD på samma gång!

– Strålande! Men hur får vi till liveskivan? Ser det inte lite genomskinligt ut om vi på allvar släpper en live-CD baserad på ett samlingsalbum?

– Inga problem, serru. Det blir inte samlingsalbumet vi gör live-CD av – det blir Sam Dunn-filmens officiella soundtrack som blir live-CD!

– Bloody brilliant! Jag håller som på att sätta yorkshirepuddingen i halsen.

– Jolly good, som man säger. Och apropå det där med soloalbum, har jag ett annat projekt på gång som kommer att få dig att tappa hakan. Vi kan säga som så, att det inte kommer att vara vare sig Bruce eller Adrian som får lejonparten av uppskattande blickar för sina soloutflykter från Maiden i framtiden …

Bure Bödel: Krisande åldringar eller ungdomlig “Summer of diabolical hårdrock”?

Posted in Uncategorized on 8 september, 2021 by hatpastorn

Något jag finner väldigt provocerande är när trötta black/death metal-musiker vill känna sig unga igen och börjar spela “hårdrock”. Det ska dras ihop något “All star”-band och nitarmband, skinnjackor och “Wayfarers” dammas av.


2003 går Euroboy från Turbonegro, Satyr, tidigare medlem i bandet Eczema och sångaren i Amulet samt några andra in i studion och spelar in en cover på Kiss “Black Diamond”. De väljer det fantasifulla namnet Black Diamond Brigade på sitt nya rockiga band. Efter ca tre minuters efterforskning verkar det som detta kom att bli bandets enda släpp och det är nog lika bra det för maken till intetsägande låt är svårt att hitta. Bandet tillför verkligen inget eget till låten, om man nu inte räknar när Satyr försöker låta arg och väser ur sig “Out on the street for a living”. Ambitionen var det dock inget fel på utan bandet såg till att spela in en musikvideo till travestin (Var uppmärksam runt 2:06 är Satyr lägger sin rad). Jag älskar tidiga Kiss, mellan 74-78 var de i stort sett världens bästa band men jag behöver verkligen inte en cover där låten framförs rakt av. Även om mina förväntningar kring Satyrs musikaliska äventyr bortom Wongraven och Storm är minst sagt låga så trodde jag ändå att Euroboy hade bättre förstånd. Vill ni lyssna på en mer intressant tappning på en Kiss-låt så testa Ulvers version av “Strange Ways”.

Runt mitten av 00-talet så fick tydligen Shagrath feeling och drog tillsammans med en hög nästan lika ointressanta musiker igång bandet Chrome Division. Genom åren har bandet lyckats klämma ur sig FEM album, tungt influerade av Motörhead. Man kunde tro att så stora som Dimmu Borgir är att det skulle vara ett heltidsjobb, men med tanke på att de släpper ett album per decennium så finns det tydligen tid för tråkiga sidoprojekt.


Visst finns det all anledning att älska Motörhead, men kan man inte göra något intressant av det hela istället för skapa något som närmast kan beskrivas som en pastisch? Det kan säkert vara förbannat skoj i replokalen och möjligen även live men behöver verkligen världen ta del av detta i studioform? Jag hävdar bestämt nej på det.


Under bandets karriär så har de, förutom sina egna trötta låtar, slaktat ZZ Tops “Sharped Dressed Man” och Johnny Cashs “Ghost Rider in the Sky”, en sorg för alla inblandade.

Något hände runt 2005, något som fick black metal-forumet på det alternativa internet-communityt Helgon att koka. Shamaatae var tillbaka. Arckanum hade ruvat i underjorden efter albumet “Kampen” så det hade varit tämligen tyst från bandet. Någon vinylsingel hade kommit och folk började törsta efter ett nytt album. Nyheten slog ner, Shamaatae hade tydligen börjat spela i ett fullskaligt band igen, MEN det var inte black metal. Det den hungriga publiken blev presenterade för var klassisk rock’n’roll som man enklast kanske kan beskriva som ett The Hellacopters-liknande sound. Inte nog med detta… Shamaatae var korthårig OCH bar en keps! Det var mer än vad många klarade av i forumet och det var mången kränkt svartmetallare som grät ut sin sorg. Något som gick många förbi var att även den gamle sångaren i Arckanum, Sataros, också var med i bandet. 


Tematiskt skilde sig nog inte The Hearsemen jättemycket från Arckanum, om man ögnar igenom titlarna så går det absolut att hitta referenser till både Satanism och Thursatru men musiken är verkligen något annat. Det släpptes två demos och ett album spelades in i Sunlight, men sedan hände något, interna stridigheter och omstuvning av medlemmar, vilket ledde till att bandets existens i stort sett upphörde. Albumet har hittat sin väg till Spotify, men jag är osäker om det någonsin släpptes några fysiska exemplar.

Hur låter det då? Helt ok skulle jag säga, jag följde bandets utveckling fram till inspelningen i Sunlight så jag har båda demoinspelningarna liggandes hemma. Sången kanske lämnar en del att önska utan att vara usel. Det absolut bästa med detta band var dock uppståndelsen Shamaatae lyckades skapa enbart på grund av hans keps. 


Roadhouse Diet. Jävlar vad jag har svårt för sådana här band. Det är något som får mig att må psykiskt illa. Jag vet inte ens var jag ska börja med att förklara min inställning. Jag tycker att hela uppenbarelsen genomsyras av en air av lantlig småstadsgrabb strax över 20 som kör en sänkt gammal Volvo, har DC-sneakers, huvtröja och keps. Lite som om Takida skulle göra ett boogie woogie-sidoprojekt.


Jag har egentligen inget emot sydstats-/boogie woogie-soundet men när ett svenskt band med gamla dödsrävar ska ge sig på genren är det något som skär sig. Känslan jag får är folköl och skrålande byfester snarare än en seriositet som jag vanligtvis tycker krävs för att musik ska bli intressant. Är detta den svenska rockvärldens version av kulturell appropriering? 

Faktiskt nu när jag lyssnar igenom bandets debut så låter det inte så illa som jag minns, kanske att jag kan omvärdera bandets existens med tiden. Ett band med denna image från USA/Texas hade jag kanske köpt även om jag inte lyssnat på det men när det kommer från Dalarna så blir det bara bonnigt på ett väldigt dåligt sätt.

Jag ÄLSKAR Steel! Micke, Anders och Peter från den dåvarande uppställningen av Opeth gick in i Unisound Studios tillsammans med Dan Swanö, drack sprit och spelade in tre fenomenala låtar. Jag vill påstå att Steels existens är rätt känd så det är nog inte så mycket mer att säga än att jag är fortfarande arg på bandet som inte lät bolaget ta med balladen “Say Goodbye (to Love)” på vinylsjuan som är bandets enda släpp. Jag är samtidigt glad att den läckte så jag i efterhand kan pumpa den i tid och otid. Swanös vokala insatser på denna låt kommer gå till historien! Är det inte en smula konstigt att denna EP inte fått ett återsläpp med tanke på hur stor Opeth nu är, det borde gå att sälja många ex av detta om det fick komma ut igen.


Defender, Falconer & Wyvern

Ska man säga ett år som var “revolutionerande” för svensk rock på nittiotalet så måste jag nog välja 1997. Året då HammerFall släppte sitt debutalbum. Musikaliskt var det långt ifrån något nytt eller egentligen välskapt, men deras “Glory to the Brave” fick ett enormt genomslag i Sverige och jag ska erkänna att jag rycktes med men redan vid album nummer två ett år sedan så hade jag mer än väl tröttnat (är inte “Legacy of the King” en exakt kopia av sin föregångare för övrigt?). Den febriga genren power metal var helt plötsligt överallt, band som Edguy, Demons & Wizards och Rhapsody rönte stora framgångar. Jag känner att jag inte behöver förtydliga HammerFalls kopplingar till den svenska dödsscenen, har man inte koll så finns denna information väldigt lättillgängligt. Med HammerFalls segertåg i åtanke så fanns det fler inom black- och dödsscenen som vill sko sig på genren, enter Defender, Falconer & Wyvern. 

Philip von Segerbaden från Afflicted och Cranium startade runt 1998 bandet Defender, ett jävla haveri om jag ska vara rak och ärlig. Philip tog hjälp av sin gamla bandkollega Michael från Affliction och på trumpallen satte han Peter från Mörk Gryning. Necropolis Records släppte albumet “They Came over the High Pass. Året? 1999 såklart. Jag gissar att det floppade för efter det albumet blev det helt tyst från bandet. 

Jag är verkligen inte rätt person att bedöma power metal då jag verkligen ogillar stilen så det är underförstått att detta inte går hem hos mig, men även om jag försöker lyssna objektivt så måste detta ändå vara rätt beige? För mig känns allt bara platt, sången, låtarna, produktionen, allt!


Falconer


Det känns som att man kan kopiera texten ovan som jag precis skrivit om Defender. Stefan från Mithotyn ville tydligen spela power metal efter Mithotyns död. Detta skedde runt samma tidsram som Philips idéer kring Defender, skillnaden verka dock vara att Falconer faktiskt verkar ha gått bra och de har prånglat ut album fram tills alldeles nyligen då de valde att kasta in handduken. Debutalbumet låter även faktiskt mycket bättre än Defenders dito, fetare produktion och bättre sång, men det är ändå power metal liksom. Jag är nog exakt lika likgiltig inför bägge banden även om jag kan höra nyansskillnaderna.

Wyvern


Wyvern alltså. Jag vet inte hur eller varför den hemska saga som går under namnet Wyvern började, men Jonas från Mörk Gryning samt några andra kom på den mindre briljanta idén att det var hög tid att starta ett power metal-band. Om du söker ett exempel på att No Fashion Records gick från att vara ett av Sveriges bästa skivbolag till ett totalt sinnesförvirrat haveri, ni kan gissa vilka som släppte Wyverns andra album. No Fashion Records tog alltså till sig bandet EFTER de hört debutalbumet, jag blir mentalt tom om jag tänker på detta i för långa perioder. 


Jag kan på sätt och vis relatera till kommentaren till videon/låten som någon lagt upp på Youtube, “Wyvern was one of the best power metal acts of late ’90s. They came from Sweden and very bad the singer on the first album, ”The Wildfire”, was really bad.” Ta bort första meningen så stämmer detta till 100 %.


Det roliga är att inom vissa kretsar så är ändå Wyvern lite av ett kultband, jag tror inte att någon lyssnar på dem men de hyllas nog för att de vågade vara så dåliga som de faktiskt var.


Två album blev det innan de återigen försvann in i mörkret.


Bure Bödel


PS.

Jag glömde att Mathias Kamijo måste gå en skriftlig känga för sin medverkan i Morifade också!

DS. 

The Unboxing of a Mortiis Sunscreen

Posted in Uncategorized on 3 september, 2021 by hatpastorn