Bure Bödel: Skivorna som ingen köpte eller A lost forgotten sad CD

Posted in Uncategorized on 10 september, 2020 by hatpastorn

Förr i tiden i Sundsvall fanns det något så exotiskt som skivbutiker, alltså faktiska butiker man besökte och där man kunde köpa musik i fysiskt format. Jag vet, visst är det galet?

Den största (och dyraste) vi hade i Sundsvall gjorde det lätt för sig när de skulle komma på ett namn och valde rätt och slätt “Skivbutiken”. Mången är de timmar man bläddrat i deras utbud och det är här min historia tar sin form. Det var som sagt oräkneliga gånger man besökte etablissemanget och, oftast helt utan pengar, gick igenom den skörd av skivor de erbjöd oss musiksuktande individer. Skivbutikerna vi hade här var väl så nära en ungdomsgård jag kommit i min uppväxt, inte för att det var primärt ungdomar som frekventerade butikerna utan snarare att det var dit man gick när man inte hade något annat för sig.

Något många av er som var aktiva skivköpare förra millenniet säkert kan känna igen och relatera till är de skivor man gång på gång bläddrade förbi och som aldrig verkade bli sålda.

Jag tänkte gå igenom en handfull av dessa skivor man alltid kunde lita på förblev osålda och stod där fixerade på sin plats och stirrade tillbaka på en.

Argentum – Ad interitum funebrarum

Det var faktiskt här idén till denna krönika föddes. Jag scrollade igenom mitt Facebook-flöde i vanligt manér och förbi svepte ett omslag jag direkt kände igen. Jag scrollade upp till inlägget. “Argentum”, läste jag och en malström av minnen och en vagnslast av nostalgi översköljde mig och det var som jag just då stod och bläddrade bland skivorna på Skivbutiken.

Detta album fick aldrig lämna hyllan. Såhär i efterhand när jag idag för första gången lyssnar på plattan kan jag tycka att det kan te sig lite konstigt ändå. Det var ändå Full Moon Productions som släppte detta album och även om de kanske inte levererade lika hög kvalité som sina landsfränder Necropolis Records tycker jag att de ändå har släppt en hel del bra genom åren. Algaion, Abruptum, Hades, Octinomos och Swordmaster. För att nämna några.

Nåväl, åter till Argentum. Vi bjuds på småslö black metal med lite latinska inslag i form av instrument från regionen och melodislingor som får en direkt att tänka på tacos. Black/doom metal kallar Metal Archives deras musik och det får jag väl köpa denna gång. Anledningen till att jag konsekvent vägrade att lyssna på albumet när det begav sig var för att jag visste att de kom från Mexiko. Jag gissar att de hade någon kontaktadress utskriven i bookleten och eftersom jag till 99 % vägrade lyssna på utomeuropeisk/utomskandinavisk black metal fick denna stå olyssnad. Denna giv var ett album som man så här stirrandes i backspegeln borde köpt. Förstå mig rätt, det är inte Mexikos svar på “A blaze in the northern Sky” eller något i den kalibern, men ändå ett hyggligt album för sin tid.

Black Funeral – Vampyr – Throne of the beast

Här har vi ett album som verkligen bockade av alla rutor när det kom till min lista med icke önskvärda element. Black Funeral är ett USBM-band som alla vet och är det något jag verkligen inte klarar av så är det just USBM och det gäller än i dag. Lägg därtill ett vampyrtema i tider där Cradle Of Filth började bli stora. Detta album verkade, trots rådande vampyrtrend, ingen i Sundsvall heller vilja köpa. Möjligt att alla “CoF-heads” provlyssnade på detta album och ryggade skräckslagna tillbaka då det varken var symfoniskt eller hade en sångare som lät som… ja Dani Filth. Det var nog helt enkelt en på tok för skränig historia för dessa arma stackare. Det är faktiskt under de senaste åren jag tagit mig för att lyssna på detta band och såklart är det ett av de försvinnande få banden från Nordamerika som faktiskt är bra. Detta hade jag garanterat gillat om något spelat upp för mig när det släpptes och inte berättat vilka de var/varifrån de kom.

Mystic Circle – Morgenröte – Der schrei nach finsternis

Alltså jag orkar inte, är det något album jag förstår att folk inte ville köpa så är det detta. Eller vänta, jag kan dra en anekdot kring trummisen i detta, av Satan förgätna, band som jag verkligen hoppas vara sann. Jag tror faktiskt det var Heidenhammer själv som i fordom berättade detta för några arma stackare som hade oturen att lyssna. Karln hade ett artistnamn som lyder Aaarrrgon. Argon är ett grundämne och har atomnummer 18 i det periodiska systemet och delar man detta tal med tre så blir det sex, så 6+6+6 är alltså 18. Trodde han att argon är djävulens alldeles egna grundämne? Jag vet verkligen inte om detta stämmer eller om det ens var Hammaren som berättade detta, det kan kanske vara något min sjuka hjärna på egen hand kokat ihop. Jag har aldrig och kommer aldrig undersöka saken närmare.

Kommentar Hatpastorn: Jag är 99 % säker att det var jag som klöste av argon-liknelsen, men förklaringen är faktiskt ännu dummare. Den tar vi … en annan gång.

Necromantia – Crossing the fiery path


 Trots att staden var ett vampyrliverollspelsnäste av rang verkade inte Sundsvall gilla vampyrer i musikaliska sammanhang, förutom om det var Cradle Of Filth som släppte plattor eller om man spelade i Abyssos. Läs det jag skrev ovan om Black Funeral, allt är i stort sett identiskt med detta band. “Fel” land och vampyrer och på senare år har det visat sig att det är ett smärre guldkorn. Ryktet sa att detta band inte hade någon gitarrist och att de i stället körde dubbla basister som bokstavligt talat hade på tok för många strängar på sin lyra. Detta är en faktoid jag levt med i snart 25 år, men kollar jag på Metal Archives så nog fan hade de en gitarrist i sin sättning (dock även dubbla basister). Jag börjar tvivla på allt jag någonsin lärt mig.

För övrigt, konstigt beslut av bandet att döpa låt fem till “Intro”.

Abruptum – Evil genius

Abruptum var utan tvekan som bäst under demoåren och personligen tycker jag att detta släpp är deras bästa även om det är en samling snarare än ett album.

Jag finner det väldigt konstigt att aldrig någon norpade detta album, jag menar, det är ett känt band och det släpptes på Blackmoons skivbolag Hellspawn Records, Allt är bra med detta släpp. Mörka och djävliga låtar, perfekt ljudbild, passande omslag, fenomenala ”bandfoton”. VARFÖR KÖPTE INGEN DETTA ALBUM? Självklart ägde jag denna sedan innan annars hade jag köpt det rakt av.

Darkthrone – Total death

Denna relik var det faktiskt Hatpastorn som erinrade sig existensen av när jag berättade om min idé att skriva denna krönika. ”Men Darkthrone måste ni väl ändå gilla i Sundsvall?”, tänker ni och javisst, även om det var på detta album det började spåra på riktigt så var kruxet med denna att någon hade stulit bookleten och vem vill köpa den då liksom?

När Pastorn nämnde detta drog jag mig till minnes ett liknande fall som jag själv råkade ut för. Nefandus hade precis släppt sitt debutalbum ”The nightwinds carried our names” och jag var lyrisk. Albumet hade anlänt till Skivbutiken, men just då var det tomt i portmonnän så jag fick vänta lite med att köpet. DAGEN innan nya pengar skulle erhållas så kommer en bekant till mig (samma person som blev så inspirerad av Shagraths foto på ”Stormblåst” att han försökte tillverka en stormhatt i gips och hönsnät på slöjden) och visar upp bookleten till just detta album. Han kom precis från Skivbutiken där han tydligen fått feeling och helt enkelt stulit bookleten för att han tyckte omslaget var snyggt. ”MEN VA FAN!”, utbrast jag. ”JAG SKULLE KÖPA DEN IMORGON!”. Kompisen fick då dåligt samvete och gav den till mig, men vad skulle jag göra? Jag kunde inte gå till butiken och lägga tillbaka den och köpa albumet, eller det är klart att jag kunde men jag var väl rädd att åka dit för snatteri eller något. Där stod jag med en ensam booklet och krossade köpedrömmar så vad gjorde jag? Jo, jag klippte ut det upp-och-nedvända krucifixet och hade den lilla bilden i körkortsfacket i plånboken så att jag varje gång jag öppnade den kunde känna ondskans närvaro. Skivan beställde jag vid ett senare tillfälle från någon obskyr butik som hade postorder, säkert Static Age.

En annan rolig anekdot på samma tema som jag fick höra rörde en annan skivbutik vi hade i byn, nämligen den fenomenala Metal Store. Det var killarna från Near Dark Productions som under några år drev en liten skivbutik med helt rätt inriktning. Jag träffade en av dem tidigare i år och jag berättade att jag höll på att skriva denna artikel och vilka album jag kom ihåg.

Kim. Jaha, jag trodde du skulle skriva om typ Benighted Leams eller något sådant
BB: Men fanns det ens någon av hans skivor där?
Kim: Jag vet inte men jag kommer ihåg att vi hade någon och den fick vi ge bort gratis… Ibland fick vi tillbaka den från kunder vi delat ut den gratis till.
BB: Hahaha, han fick väl bara släppa skivor för att han kunde måla.
Kim: Haha, det var väl han själv som drev bolaget där han släppte sina skivor?
BB: Så kanske det var ja….

Hatpastorns hatlayout. Del 2. Gästspel av Skogen-Jocke.

Posted in Uncategorized on 31 augusti, 2020 by hatpastorn

Hatpastorn här. Det senaste inlägget gällande påhittade band och lika påhittad layout fick fantasin att flöda. Skogen-Jocke, en LEGEND när det kommer till påhittade band, skickade mig några bilder han själv komponerat och jag höll på att spruta havregrynsgröten genom näsan. Jag undrade om han ville gästspela på dessa sidor och bad honom att i sådana fall skriva ihop en backstory till bandet samt lite tankar kring hela processen. En stund senare var allt klart och denna gång var det eftermiddagskaffet som höll på att spruta ur näsan.

Nu ska jag inte uppehålla er mer. Här kommer Skogen-Jocke:

Solar Plexus

Jag tror att idén till ett symfoniskt black metal-projekt om rymden föddes för kanske 10-15 år sedan. Det är ingenting jag någonsin skulle orka spela, eller posera på bandfoto för. Åtminstone inte utan mask, häxhatt, corpse paint eller manteln ur Mio Min Mio. Således hamnade det projektet i det fack där så många andra halvbriljanta idéer hamnar, nämligen det obefintliga projektfacket.

Varför har man det då, tänker du? Jo, för att hjärnan tänker ut nya projekt en gång i veckan, som man inte kan eller hinner eller orkar eller ens vill göra, men det är bara så jävla roligt att gå lite för långt. Så där sitter man med omslag, texter, bakgrundshistoria, logo osv. Allt utom musik. Då bandet faktiskt inte finns. Och då har jag ändå släppt ett ungerskt projekt på CD/LP och ett norskt på kassett, utan att avslöja min identitet för bolagen.

Men utav alla fiktiva band – då snackar vi bland annat om Vintersorg-projekt, tjeckisk porngrind, kängpunk, svartmetall från Sovjet, synthwave, sommarplågor, italiensk AOR och julhits – kommer här Solar Plexus, ett symfoniskt black metal-band från Lettland, med fokus på rymden. De vill helst låta som en mix av Arcturus, Odium, Midvinter och Limbonic Art, men låter mer som en korsning av Grief of Emerald, första EPn med Crimson Moonlight och en sallad av Antikrundan-intron.

På tal om Antikrundan förresten. I gymnasiet lade en av skivbutikerna ner i Växjö, och sålde ut alla skivor. Av någon anledning var jag sen dit, så kvar fanns inte mycket. Men det går ju inte att lämna stället tomhänt, så jag chansade på två skivor jag aldrig hört. Bandnamnen var så usla att jag inte kunde motstå. Jag pratar naturligtvis om svenska Grief of Emeralds millenniesläpp ”Malformed Seed” och norska The Sins of thy Beloveds ”Lake of Sorrow” från 1998. Båda helt fruktansvärda. Kan faktiskt medge såhär i efterhand att enda anledningen till att jag köpte den norska skräpskivan, var för att den ena tjejen såg ut som Jenna Jameson, även om jag anade att det skulle vara någon ostig delfingoth á la Nightwish. En genre jag aldrig kommer att förstå mig på. Dåliga riff, känsliga texter, könsliga omslag och kvinnoyl i operastil med en höghattsman viskandes i bakgrunden. Samt mycket klädsel i sammet. Det handlar nog egentligen mest om sammet tror jag.

Nåja, åter till Solar Plexus.

De formades i Lettlands hufvudstad Riga sent 1995, av nyinflyttade estniska frontfiguren Mouth of Tellus. Efter att ha jobbat som dagisfröken i utkanten av Tallinn några år för länge, samt bränt alla musikaliska broar på hemmaplan i grungebandet Blond Vicar, jeanspappaorkestern Midnight Lips samt proggruppen Please Rewind, packade han sin enda resväska och letade guld i Lettland. På puben Victory mötte han gruvarbetarna Arthur och Albert, som efter sitt brokiga försök att slå med power metal-bandet Elfmagic, också var redo att ta världen med storm. Idéer, hopp och framtid fanns, men de behövde en gitarrist. Albert kom då på att hans kusin brukade spela Toto-covers på släktmiddagarna, med systern kompandes på synt. Ett samtal senare så var saken biff. Solar Plexus var ett faktum.

Då Mouth of Tellus läst några böcker om rymden på dagiset där han jobbade, kändes rymdtemat som en vattentät, idiotsäker och storslagen idé. Efter att Limbonic Arts ”Moon in the Scorpio” kom ut 1996, så visste de exakt hur musiken skulle låta. Mycket fokus på texterna, några ackord på gitarren och en synt som skulle få världen att häpna. 12 år gick, och de var äntligen redo att släppa besten lös. Nocturnal Art Productions gick med på en deal efter år av tjat, och 2008 släpptes debuten ”Ad Astra – A Planetary Odyssey”.

9 starka låtar, varav en var en cover på Gamma Rays debutdänga ”Space Eater”.

Artworken gjordes av Brunos brorson Alfons, som hade pantat ihop pengar till en lektion i Photoshop. Men alla blev belåtna. Så mycket färger!

 

Tyvärr utfärdade Riga en orosanmälan mot Mouth of Tellus, efter att han försökt övertyga den lokala arbetsförmedlingen om att han var, citat: ”en son av Neptunus som inte har tid för jordligt arbete”. Mouth of Tellus fick resa hem igen, Arthur och Albert återgick till gruvan, och syskonen Bruno och Andromeda fortsatte med sina Toto-covers.

En era som knappt hann börja, gick i graven.

Men för att få en lite större inblick i Mouth of Tellus vision för Solar Plexus, finns förklaringar till låtarna i hans biografi ”Why does keyboards have a space key if it doesn’t exist?”

Intro

Mouth of Tellus: ”All great odysseys must have intro”

Lunar nexus of solar plexus

MoT: ”It is about the sun and the moon and the space between. Mystical space”

Enthralled celestially

MoT: ”Ever since I was child I saw universe as my home”

I rode on Pegazus

MoT: ”In my dreams I only travel by the mighty Pegazus! Is it a horse or a star sign? No one knows to this day!”

Space (a cappella version)

MoT: ”We wanted all fans to have the same feeling. To let the words of space talk to them without musical interuptions”

Arthur: ”Mouth of Tellus deleted all instruments”

Deep purple

Albert: ”I love Deep Purple”

As I gaze upon the stars of the ancient universal galaxy

MoT: ”Yes, and what do I see? Majestic things. Did you know stars is small suns? Think about it”

Outro

MoT: ”It is the outro”

Space eater (Gamma Ray cover)

MoT: ”Kai Hansen is a good friend of mine and we wanted to spread his wisdom of space and lifeforms in universe”

Kai Hansen: ”Never heard of this band before. Cool track originally, but they don’t really do it justice”

Hatpastorns hatlayout

Posted in Uncategorized on 30 augusti, 2020 by hatpastorn

98 % av all min kreativitet grundar sig i en svart, bottenlös, irritation. Efter att ha hört/sett ett sydamerikanskt pagan/viking/folk metal-band för mycket fick det helt enkelt vara nog. Jag klev således upp i ottan, startade datorn och tänkte stillsamt för mig själv att nu ska jag skapa den mest djävulska Invasion Records-layouten mina kunskaper kan uppbåda. Detta till ett helt påhittat band. Sagt och gjort, här har ni det argentinska bandet Folkviking med debutskivan ”Ales stenar, Audhumlas spenar”.

Vi börjar med omslaget. En snabb bildsökning på ”winter forest wallpaper” gav jackpott. Tjafs som upphovsrätt blir mycket enklare om man tänker sydländskt. Brightness/contrast tills ögonen värker och man uppnår det nirvana som är Det Hedenske Folk-blått, det är industristandard. Ut på Google igen, sökte fram den där symbolen som är så uttjatad att man bara vill skrika. Givetvis valde jag den med störst vattenmärkstext på. Verktyget dissolve löser ALLA sådana problem. Logon, ett enkelt typsnitt med handritad ”symmetri”. Glömde såklart att göra ett nytt lager så logon är ett med bilden. Titeln då? Ales stenar är förutom Sveriges Stonehenge en skiva med Lord Wind. Herr Stille berättade för mig om det bisarra med Rob Darken på Österlen och jag skämtar inte när jag säger att den tanken fått mig att garva exakt varje dag sedan dess. Vad rimmar på ”stenar” och är så korkat att Trollhorn från Uruguay hade kunnat komma på det? Spenar. Audhumla. Urkon. ”Ales stenar, Audhumlas spenar”.

Ibland är man ett sådant jävla geni att det gör ont.

Låt ett, ”Jomsviking battle”. En tecknad mobilspelsviking och en bild på en hammare senare var det klart. Det lyriska mästerverket var en ren kanalisering. En viktig layout-detalj i sammanhanget är att typsnitten måste blandas hejvilt och det får under INGA omständigheter finnas en tillstymmelse till centrering eller logik. Ordet ”Jomsviking” ligger för övrigt på min topp tjugo över de lökigaste orden jag vet.

Låt två, ”Bifrostian pridestorms”. Jag hittade en badbrygga och en mobilspels-Oden på Google. Rena julafton. Här kände jag att det behövdes något första-utgåvan-av-”Those of the unlight”-oläsligt. Pang bom. Knallrött över blått/vitt så ögonen får sig en kyss. Jobba mycket med versaler. Om ni undrar över ”Caucasus” och ”Gotland”. Spana in Heulend Horn på Metal Archives. Argentinsk viking metal som … ja, både jag och Heidenhammer har ju deras skivor. En inblick i dem kommer vid ett annat tillfälle.

Låt tre, ”Ravenblack eclipse”. En stulen korp och en eld-dissolve. Det här går som smort! Dags att börja jobba med ett mer lättläsligt typsnitt. Fastnade för den kassa versalversionen av ”A” så då blev det såhär. Ja, själva titeln är såklart i ett helt annat typsnitt. Det lyriska mästerverket var återigen en ren kanalisering.  Korpen antar jag ska ha tre ögon. Säkert något Game Of Thrones-tjofräs. Tycker dock att det blir roligare att tänka att korpen bara har två ögon och faktiskt ser ut sådär. ”Derp”, som kidsen säger.

Dags för bandfoto. Det är ingen slump att de flesta av de här banden är enmansprojekt. Det är för att de inte har några kompisar. Ett snabbt bildsök på ”LARP” och denna skönhet uppenbarade sig. Digital handritad corpse paint, på. Träsnittseffekt, på. Bort med all färg och fullt ös på brightness/contrast. En barnlek.

Låt fyra, titelspåret. En norpad bild på Ales stenar samt återanvändning av symbol och hammare. En så kallad trestegsraket. Typsnitt i gult. Fattar förresten att första Bathory blev som det blev, är bombsäker att jag valde guld för jag ville ha lite Falkenbach-flärd. Men gult blev ju … fult. Nyckeln till denna framgång var att panga in texten INNAN sista dissolven med hammaren. Är riktigt nöjd med den här ocentreringen även. Lustre-Henke är den jag känner som får mest panik av allt som inte är perfekt centrerat/symmetriskt. Han blev åksjuk när jag skickade några bilder till honom. Det lyriska mästerverket kan ses som en hyllning till både Svartby och tidigare nämnda Trollhorn.

Låt fem, dags att ta ner tempot lite med det akustiska/autistiska stycket ”The spirit of the pagan valley”. En nörd med en bronslur i sömlös kombination med mobilspels-batalj gjorde detta till fest för alla sinnen. Blev mest nöjd med placeringen av texten. Jag skulle kunna klämma in något festligt om ”gyllene snitt”, men då måste jag kolla upp vad det egentligen är och det orkar jag inte. Det vilar en Napalm Records-hopplöshet över den här bilden som jag verkligen uppskattar.

Låt sex, ”Freyas anger”. Den skulle egentligen hetat ”Freyas hateanger all over the nine worlds again”, men det blev struligt med storleken på typsnittet. Låtar har ju ändrat namn av sämre orsaker. En skrikande kvinna och en vindruta med vattendroppar på. Stor konst. Träsnittseffekten på den stackars damen skapade stor humor. Tyvärr försvann mycket när man körde dissolve med vindrutan. Texten … kan vara det bästa jag någonsin skrivit.

Låt sju. Här körde jag klassikern liten skrivstilstext i silver över vitt. En hyllning till Setherials ”Nord”, bland annat. Problemet var bara att, ja det går ju fan inte att läsa så jag har ingen aning om vad jag döpte låten till eller vad texten handlar om. Vi får sätta en ny titel, ”Wintersun like a heritagefist in Surturs mouth”. Ursprungsplanen var givetvis att spegelvända vinterbilden i stil med Vargavinter eller andra Old Mans Child, men jag blev lat och lade på ett bedrövligt filter istället. Ni får ha lite fantasi.

Informationsbladet. Jag älskar skivor där de bara gett upp på sista sidan i bookleten. Ett gäng grundvargar från Internet och några gamla svärd. Kvalitén på svärdbilden var så låg att när man blåste upp storleken och lade den obligatoriska dissolven skapades en helt egen effekt och textur. Det i kombination med symbolen för tusende gången blev riktigt saftigt. Och ja, jag vet att den heter aegishjalmur, ägghjälm eller något liknande hopplöst. Vill bara undvika att skriva ordet för att slippa att få riktad reklam på Instagram från Descended From Odin och andra runstensrunkande patraskföretag. Tänk att tillverkare av mysbyxor, mobilspel och kanske framförallt JÄVLIGT KASSA BAND har fått mig att tappa intresset för fornnordisk mytologi. Bra jobbat. Allt arbete med barnboken ”Inget pjåsk, Ratatosk” har avstannat.

Ja, det var väl allt för idag. Har många andra idéer på kommande inslag i samma stil då det var sagolikt underhållande att sitta och pilla med bilderna. Nästa blir nog en Matrix-inspirerad historia. Målet är att knäppa Trolls ”Universal” på fingrarna. Ni som vet, ni vet. Det sjuka är att detta gjorde jag i ett nafs och jag har nära på noll erfarenhet av sådant här. Tanken att folk fått betalt för att göra layouter som fan är värre än dessa är skrämmande. Ta bara Invasion Records eller Black Mark Productions som exempel. Tänk att vi lever i en verklighet där någon med största sannolikhet fått betalt för att sätta låtlistan på Bathorys ”Requiem” i BOKSTAVSORDNING eller för den delen se till att hyllningsboxen till Quorthon inte bara var Invasion Records-röd utan även så pixlig att det skrek i själen. Och då var det skivbolagschefens son och guldkalv vi snackar om. Makalöst.

På återseende.

/Hatpastorn

När Heidenhammer läser gamla nummer av Close-Up och skickar SMS mitt i natten

Posted in Uncategorized on 22 augusti, 2020 by hatpastorn

*Pling*

Heidenhammer: Det HÄR obehaget hade jag helt missat!

Hatpastorn: Vad händer??? Klockan är EN MILJARD!!!

*Pling*

Hatpastorn: Jag blev, på riktigt, alldeles kall. Du vet samma känsla som när man nästan dött.

Heidenhammer: Japp.

Att köpa skivor

Posted in Uncategorized on 17 augusti, 2020 by hatpastorn

Vart börjar man ens? Det är såklart något sjukligt med att samla på saker. Någon gammal instinkt från stenåldern som triggas igång. Man måste ha, annars dör man. Problemet är bara att den där instinkten fått fnatt så istället för att man paniskt samlar nötter och bär inför vintern samlar man på skivor med Ancient. I bästa fall. I stunder av klarhet börjar tron vackla. Som när man stolt intalar sig själv att en komplett katalog med Twin Obscenity borde finnas i varje människa hem. Heidenhammers bättre hälft satte huvudet på spiken när jag och Hammaren febrigt satt och skröt om våra senaste ”klipp”. Ren irrationell eskalering, kallade hon det. Jo, det stämmer. Men å andra sidan blir livet lite roligare när man har allt med Troll. Vilket Troll? Ja, bägge norska såklart. Till att börja med.

När man var liten och hade ont om pengar satt jag fan och dagdrömde om alla skivor jag skulle köpa om jag vann pengar. Den gula märkpennan markerade myndigt allt man var intresserad av i allsköns kataloger. Mindfulness, innan det struntordet ens fanns. Såhär i vuxen ålder ser det nästan likadant ut. Den stora skillnaden är väl egentligen att man blir HELT JÄVLA VANSINNIG på det här priserna vissa skivor betingar. Här sitter man liksom och blir lite småsugen att ha polska Themgoroths första platta från 1995 och så är det någon jävla tjeck på Discogs som vill ha FYRAHUNDRA spänn för möget! Aldrig.

Det slutar heller inte riktigt där. Oftast hittar jag en skiva som jag faktiskt är ute efter, surnar till över priset och istället kollar igenom säljarens övriga utbud och det hela slutar med att jag köpt 20 plattor jag kanske inte riktigt behövde för tre gånger högre pris än den där skivan jag faktiskt ville ha. Billigt blir snabbt dyrt när hjärnan tycker att tyska Nordlys demosamling är essentiell lyssning. Fnissigt band för övrigt. Ett band som startade som Fjell, bytte till Nordlys och blev så jävla mobbade att de bytte namn till Pest, sedan Die Pest, Schwarze Wut och sedan tillbaka till Nordlys igen.

Ja, det är mycket att stå i när man är dum i huvudet. Var länge skeptisk till Discogs för det kändes ”för enkelt”, men efter allt strul som varit med att köpa skivor från Tradera eller Facebook-grupper ska det mycket till innan jag öppnar börsen där igen. När det går snabbare att köpa skivor från någon glad ukrainare eller vitryss är det ett tecken på att något är fel. Här kommer förresten en kort lista över saker som kan driva en till vansinne när man handlar från exempelvis en Facebook-grupp:

  1. Säljaren har inte Swish
  2. Säljaren ”skickar skivorna idag” för att sedan ursäkta sig två månader senare med att det varit struligt på senaste
  3. Säljaren skickar skivor som saknar booklets, baksidor etc utan att informera om det i annons
  4. Säljarens Messenger ”har fungerat konstigt på senaste” och svarar inte på de första elva dödshoten man skickat. Dock fungerar Messenger alltid när man ska få bankuppgifter/Swish. Märkligt det där
  5. Säljaren paketerar som ett slan
  6. Säljaren ”lägger ut annons i flera grupper” och har noll koll på vad som sålts och vad som finns kvar
  7. Säljaren skickar inga skivor och försvinner från jordens yta
  8. Säljaren lägger ut en annons per skiva istället för att samla ihop allt i en annons
  9. Säljaren har en potatis som kamera, tar bilder på skivorna och orkar inte skriva ut vilka skivor det är
  10. Säljaren sätter inte ut pris vilket urartar i en tragedi i kommentarsfältet
  11. Säljaren lägger ut ett obrytbart paket med en bra skiva och tre kassa. Det är därför jag har alla Old Mans Child för övrigt
  12. Säljaren hävdar att det är ett original och … ja, ni fattar vart det här är på väg
  13. Säljare som köper en miljard Drudkh-skivor från TPL för 69 spänn styck för att sedan sälja dem på Facebook för 79 kr styck. Vilken otrolig avans ändå
  14. Säljaren lägger ut en annons, för att sedan DIREKT åka på semester i tre veckor
  15. Säljaren har inget hum om världsliga saker som vikt och hur världen fungerar så de vill ha 60 kr i porto för en enkel CD, utan ask
  16. Säljaren lägger ut ett ”fett paket” med tre Carnal Forge-promos för femhundra spänn och blir sedan lite grinig över att annonsen inte ens fått en like
  17. Säljare som på fullaste allvar, i den verklighet vi lever i, vill ha 900 pengar för Vinterlands debut
  18. Säljare som Elgiganten-lockar med massa bra fynd i listan och sedan är hälften av alstren man vill ha ”borta/redan sålda” och där står man med Bloodthorns ”Genocide” och en mellangiv med Black Funeral kvar som egentligen mest var menade som utfyllnad så man kan kräva fraktfritt men nädå det slutar självfallet med att man köper skiten OCH betalar frakt och tro inte på fan att man i dumhetens namn nästan tjatade sig till något helt jävla olyssnat oband från No Colours bara för att ha något att täppa igen hålet i sin själ med
  19. Säljare som lägger upp bra skivor till bra priser när jag inte är på Facebook så att Heidenhammer, den ormen, kan roffa åt sig och sedan bjuda på kaffe och bullar (svingoda) och skrocka i mjugg när han daskar fram godbit efter godbit och där står jag som en fullkomlig idiot eftersom jag inte har Mundanus Imperium-minin och INTE FAN tänker jag hosta upp Discogs-kontanter för DEN
  20. Säljare som vägrar lägga ut Astaarths första demo till försäljning. Till mig

Fan vad jag surnade till nu! Det enda jag vill är att få köpa en skiva jag vill ha för ett rimligt pris och sedan få den levererad inom skälig tid. Ska det verkligen vara omöjligt?

Värst är när man bockat av gud vet hur många exempel i listan på ett och samma köp och när man äntligen får hem paketet inser man att man kanske inte riktigt behövde de där skivorna i sitt liv. Heidenhammer hamnade i krig över en mellanplatta med … vilka fan var det? Det kan ha varit Lunatic Gods eller Tales Of Darknord. Den kullen valde han att dö på. Otroligt roligt givetvis. För mig.

Jag har länge funderat på om man kanske skulle göra en sådan där haul-video när jag och Hammaren väl får hem något så ni kan följa med och se hur dumt det faktiskt kan bli. Eerily hauling winds, kommer den eventuella serien heta såklart. Jag får se.

Nä, om man skulle lyssna på lite nya skivor man just fått hem? Nu ska vi se … Nordlys demosamling, ja. Den är bitvis riktigt hyfsad. Vad har vi här då? Ryska Grom. Gitarristen kallar sig för Helg. Tio spänn, man har ju köpt plattor på sämre premisser. Dimension F3Hs debut, tydligen skulle jag ha alla skivor med det gänget. Det blir ju så. Snötårars demosamling. Ett felbeslut. Myrkr är faktiskt bra så den lyssnar jag nog inte på ikväll. Samael … äh, ”Solar soul” köptes mest för att ha allt. TVÅ WeltenBrand! Till mitt försvar finns det en Summoning-koppling och då är vi på rätt nivå. Hmmm, detta var kanske inte mitt bästa paket jag fått. Och vet ni var det sjukaste är?

Håll i er nu.

Nu var det inte många kronor jag lade för dessa plattor, men jag köpte dem i vredesmod över att säljaren vill ha flera hundra för ständigt aktuella Enochians ”Night monumental evil”!

På återseende

/Hatpastorn

Hatpastorn & Heidenhammer: Skivor vi faktiskt sålt

Posted in Uncategorized on 13 augusti, 2020 by hatpastorn

Okej, först och främst ska vi ha en sak jävligt klar för oss. Vi samlar på skivor. På rat. På Sleaszy Rider-släpp och tillhörande kranskommuner. Hyllorna bågnar och samlevnadspartners dånar. Vår sammanlagda skörd uppgår till tusentals plattor. På gott och ont. Mest ont.

Med det sagt, är det ytterst sällan vi gör oss av med sådant som vi införskaffat. Visst, ett par inbrott, klåfingriga tvivelaktiga bekantskapers kleptomani och utlånade alster som aldrig kommit tillbaka har väl förvisso decimerat antalet i någon utsträckning. Men annars är det extremt sällsynt att vi frivilligt gett bort eller sålt iväg skivor. Till och med våra respektive dubbletter har en förmåga att få Joakim von Anka-snålheten att rinna till ordentligt, vilket medfört att de förblivit i våra respektive hem.

Därför blev det intressant att redogöra för vilka skivor vi, trots allt detta, ändå valt att sälja iväg. Särskilt sällsynt var sådana val i ungdomsåren. Vilket börjar bli några år sedan nu.

Hatpastorn. Opera IX, ”The call of the wood”

HP: Okej, en skiva som köptes begagnad för femtio kronor på den lokala Skivboden. En skiva som faktiskt gjorde att jag mådde illa när jag lyssnade på den. Utan ironi. Och det här är en skiva som du, Heidenhammer, på fullaste allvar har mage att vara lite på jakt efter! Det här har ju såklart inte hindrat senare släpp av samma band från att rota sig in i min samling. De har dock förblivit otroligt ogenomlyssnade genom åren.

HH: Själv har jag både promoversionen och digipakutgåvan av ”The black opera”. Jag var nära att hitta nämnda ”Call of the wood” för några månader sedan, men tydligen var texthäftet vattenskadat så jag hindrade mig. Berätta lite mer om det här illamåendet som debuten gav upphov till …

HP: Ja, självklart har jag också ”The black opera” i promoversion. En skiva som avslutas med en pervers tolkning av Bauhaus ’Bela Lugosi is dead’. Det är enkom i klass med Hortus Animaes mash up-cover av Mayhems ’Freezing moon’ och Mike Oldfields ’Tubular bells’. Illamåendet … nej, jag hänvisar till det jag tidigare skrivit om den i ett ”Från A till Ö”-inlägg. En kall känsla av depression och att slösa bort sitt liv.

https://hatpastorn.com/2014/08/04/fran-a-till-o-med-hatpastorn-o-som-i-opera-ix/

HH: Var det inte du som för någon dag sedan lyssnade igenom fyra skivor med WeltenBrand och Greifenstein? Nåja, vem sålde du egentligen Opera IX till?

HP: Den fick gå tillbaka till Skivboden. Jag vill också tillägga att det faktiskt finns en skiva jag försökt sälja i över tjugo års tid men som INGEN velat ta emot, och det är tyska Agathodaimons ”Blacken the angel”.

HH: Så du menar att jag också hade chans att köpa den där, fast efteråt? Och det gled mig ur händerna likt en hal ål? Satan. Jag blir ju dock väldigt nyfiken på just varför Opera IXs debut, av alla jävla dyngsläpp vi förvärvat genom åren, fick stryka på foten i en tidig skivpogrom.

HP: Det har att göra med … den var helt enkelt för obehaglig att ha hemma. Och då har jag haft många jävligt konstiga saker mellan lägenhetens fyra väggar. Men där drog jag en skarp gräns. Det var ”Call of the wood” och … en till skiva, vilken vi kommer till nu.

Hatpastorn, igen. Necromass, ”Abyss calls life”

HP: Ja, egentligen är ju det här samma historia. Skivboden, en femtiolapp. Vidrigt italienskt uttal och en hudfärgad layout.

HH: Så vi pratar alltså om en hesperisk double feature som skickas tillbaka till restaurangen den kom från. Mamma mia!

HP: Uff. Efter det, är det inte mycket italienskt som kommit innanför dörren. Förutom en tung split till t-shirt mellan Cadaveria och Necrodeath. Obeskrivligt ful.

HH: Jag har ju mitt Necrodeathlinne, vilket jag prydde min lekamen med på stranden så sent som för en vecka sedan. De beundrande blickarna från resten av besökarna uteblev. De fattade ju ingenting. Gav Necromass upphov till samma obehagskänsla som deras landsmän i Opera IX?

HP: Necromass, ja. Visst har du deras debut, med den stora kuken på omslaget?

Man baxnar tammefan

HH: ”Mysteria Mystica Zofiriana”, ja. Jag vet att jag lyssnat igenom den ett flertal gånger men jag minns just ingenting. Papperstunn produktion, har jag för mig. Varenda gång jag plockar fram den vill jag att den ändå skall innehålla någonting mer än vad jag kommer ihåg, men det gör jag inte.

HP: Eftersom den är släppt på Unisound lägger jag den ofta i samma påse som all annan tidig grekisk black metal. Obegripligt tunt, segt och makalöst överskattat. Jag har för övrigt en demo från 1992 med förlagan till Necromass. Då gick de under namnet Dark Lust. Skitdålig.

Heidenhammer. Desiderii Marginis, ”Songs over ruins”

HH: Av alla jävla Cold Meat Industry-släpp som existerat var det självklart det här albumet som fanns att tillgå på den lokala skivbutiken i Härnösand. Man hade liksom fått för sig att det bolaget borgade för någon slags kvalitet …

HP: Verkligheten kan vara en grym och kall älskarinna.

HH: Jag hade nyss blivit biten av det här med dark ambient och liknande. Jag tror att jag lockades lite av att det just inte fanns någon information om bandet att tillgå. Låttitlarna var utskrivna, men mycket mer var det inte. Själva ”musiken”, då? Ja, du …

HP: När det gäller den finns det inga ursäkter. För att vara på den säkra sidan slår vi på och lyssnar på skivan nu, as we speak. Jag fick tag i ett begagnat exemplar av Bure Bödel. Tänk att du i efterhand haft mage att ha en halvt nonchalant inställning till en mellanplatta med Lustmord, med den här plattan i bagaget!

HH: Jag tror att det här albumet brutalt spräckte min illusion att ambient var någonting genomtänkt. Hur många gånger jag än drog på den kände jag verkligen ingenting. Det är inga låtar, ingen stämning, ingen som griper tag i en, ingenting. Olåtar. Omusik. Oambient. O-ljud. Om man tänker sig ett venndiagram med o-ljud i ena cirkeln och oljud i den andra, så möts Desiderii Marginis i överlappningen.

HP: Det är sådant här man spelar på hospice då man vill att människor bara ska ge upp. Man blir inte arg, och inte så dåligt att det är kul. Man blir bara så fruktansvärt kraftlös. Inget leder någonstans utan varenda låt förefaller vara ett intro till ett intro som aldrig drar igång.

HH: Gud vet vem jag till sist sålde den här till, men undrar om det fan inte var Patric i Aardia. Det är dock svårt att i ord beskriva hur sällan jag ville göra mig av med skivor jag en gång införskaffat, då jag alltid hade någon slags relation till dem. Det här var dock ett riktigt dåligt förhållande som det var bäst att göra slut på. Undrar vad det här gänget pysslar med idag?

Hatpastorn. Algaion, ”General enmity”

HP: Okej, för att göra en lång historia kort: en saga med väldigt många felbeslut i handlingen. Det började med att jag köpte Algaions ”General enmity” via Ginza för trettio kronor. Sedan hade jag en flickvän i grannkommunen. Även det ett, på många sätt, felbeslut. Och för att ha råd med busspengar för att ta mig till vederbörande sålde jag Algaions ”General enmity” för tjugosex kronor. I samma veva såldes även ”From within the purgatory”-samlingen av samma anledning. Jag hade en dubblett.

HH: Berätta lite mer om ”General enmity”.

HP: Nu är det så här: mycket har vi ju trakasserat Mathias Kamijo för, men i det här fallet ger jag inga ursäkter. Tvärtom är det han som skall be mig om ursäkt. Vad i helvete tänkte de när de spelade in den där skivan? För att göra det här än mer ironiskt är att den släpptes via skivbolaget Wounded Love. Med tanke på bussresorna som skivan gav upphov till känns det obehagligt passande.

HP: Nu kommer detta att låta som en disclaimer från min sida, men jag har faktiskt knappt hört just den skivan. Hur låter den egentligen?

HH: Den är … otroligt konstig. Av helt fel anledning. Det är en blandning av det allra mesta. Tänk dig en bastard av Godflesh, Hellacopters och Helloween. Typ. Du vet det där ”Vänner”-avsnittet när Rachel lagar en dessert och blandar vaniljsås och sylt med stekt lök och kött? Med en skrikande Mårten som ett körsbär på toppen. Algaion har ju släppt bra skivor, så jag förstår inte alls vad som hände just här. Märklig produktion med.

Heidenhammer. Dark Funeral, ”The secrets of the black arts”

HH: Jag förstår att det här i dag framstår som ett mycket märkligt val. Saken är den att det dock alls inte hade något med musiken att göra. ”Secrets …” är som alla vet en av de bästa svenska black metal-skivorna genom historien. Varje låt är en monsterhit. Layouten, texterna, arrangemangen … ja, allt. Jag hade till och med digipackversionen.

HP: Så … ?

HH: Den var helt enkelt inte true nog.

HH: Nu … backar vi. Vad?

HH: Det var bara det att något dog inombords i mig när jag läste en intervju med bandet i ungdomstidningen Chili. För er som inte känner till den publikationen kan den bäst beskrivas som en gratisversion av en blandning mellan Okej och Kamratposten. I ett fem sidor långt reportage satt medlemmar och menade att de satt uppe på nätterna och grät över att de var tvungna att gå till jobbet på morgnarna. Och för Heidenhammer, sjutton år och med starka sataniska principer var detta uttalanden jag fnös åt. Rejält.

HP: Ja, du hade ju inte fel …

HH: Inget slår tonårsövertygelser. Jag ska nog återvända till dem, nu när jag tänker efter.

HP: Kan du inte också berätta om när du gjorde dig av med Dissections ”The somberlain”?

HH: Det var väl själva fan … jo, det var som så att mitt dåvarande ex hade lånat ett exemplar av just den skivan av en gemensam bekant och på något sätt lyckades hon slarva bort skivan. Hon ville dock inte erkänna detta utan förhalade återlämnandet av plattan i vad jag antar var flera år. Av någon anledning väcktes den sovande björnilskan över detta under tiden hon och jag sällskapade, så jag gav bort mitt eget exemplar som någon slags bail out utan att berätta hur det egentligen låg till. Jag kan tillägga att jag idag har tre exemplar av ”The somberlain”. I samma veva kan jag ju i och för sig berätta om ett besynnerligt byte i femtonårsåldern i form av …

Heidenhammers byte: Morbid Angels ”Domination” mot Morgana Lefays ”Sanctified”

HP: Nu tar vi det jävligt lugnt. För andra gången. Alltså, du bytte vilken skiva mot vilken skiva?

HH: Ja, det … må ju låta märkligt. Den korta förklaringen är helt enkelt att jag var besviken på ”Domination” när den dök upp. I mitt tycke är ”Covenant” dödsmetallens fulländning. Inte bara Morbid Angels absoluta formtopp, utan hela genrens. Och det har inte enbart nostalgiska skäl, för jag köpte en jävla massa andra skivor i samma kategori under samma period … som verkligen inte bestått tidens prövningar. Än idag vet jag inte riktigt hur death metal skulle kunna låta bättre. Vissa menar att exempelvis ”Altars of madness” är en betydligt bättre skiva, men det har den aldrig varit i mina öron.

HP: Jag kan i och för sig hålla med om att ”Covenant” var deras peak. ”Domination” har inte samma urkraft och känns heller inte lika ond. Särskilt lyrikmässigt sett. Produktionen är lite för kall och lite för plastig.

HH: Såhär i efterhand är den såklart skitbra. Men med de förväntningar jag hade … det spelade liksom ingen roll hur många genomlyssningar jag gjorde. Det var ändå alltid något som saknades. Om nu Morgana Lefays ”Sanctified”, inköpt av en kompis under samma period, verkligen skulle vara bättre låter jag vara jävligt osagt. Men den hade ändå låten ’To Isengard’, och det är ju som bekant en riktig brakhit.

HP: Roligast hade ju varit om det hade varit ett byte till skivan med det där andra Morgana Lefay som temporärt tog över namnet och spelade någon slags Pantera-groove.

Hatpastorns anteckning:

Efter att Hammaren släppt bomb efter bomb lyckades jag dra ur honom när han sålde Enslaveds ”Frost” och två första Ancient för kaffepengar i ungdomen. Stämningen blev dock så dålig att vi nog får återkomma i ett senare inlägg.

På Återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Hatpastorn raljerar kring obehagliga strömningar

Posted in Uncategorized on 14 maj, 2020 by hatpastorn

Obehagliga strömningar inom svartmetallen är tyvärr inget nytt. Matrix-viruset känner vi alla till vid det här laget. Vidare har vi såklart Nergals Me And That Man-projekt som bäst kan beskrivas som extremmetallens absoluta 40-årskris. Vissa verkar dyrka skiten, men jag kan inte ta en spenslig polack seriöst när de står och sparkar med bootsen i en stenöken, iförd cowboyhatt svingandes en överdimensionerad gitarr. Allt insvept i en illaluktande americanamantel. Det enda jag ser framför mig är videon till Mikael Rickfors låt ”Vingar”. Fast hundra gånger värre.

 

 

 

Just allt som har med outlaw country bör vi hålla under extrem uppsikt. Herr Taake har skymtats i Deathbarrel och vi minns väl alla hur jävla lyckat det blev när David Vincent gav sig på genren. Det finns säkert fler exempel, men är det en sak jag är jävligt säker på är att sätter vi inte ner foten illa kvickt kan detta snabbt spåra ur. Någonstans i Norge sitter i detta nu ett gäng gamla rävar med nyinköpta cowboyhattar och ostämda akustiska gitarrer i händerna och planerar stordåd. Lägg av, låt drömmarna dö. Vi vill inte ha ”Moonfog – A different perspective 2020” där Fenriz återtagit sitt gamla artistnamn Hank Amarillo och gnolar om bufflar och sprängfylla. Vi vill inte höra ”Dark cowboyian times” av och med Don Zorro Satyr i tighta chaps. Och är det något vi absolut inte vill är att Garm och company överhuvudtaget får nys om country. Tänk er skivan ”Wild wild vestlandet” liksom.

Kan vi inte bara enas om att låta amerikanarna själva pyssla med sin country?

Hur står det till i öststaterna då? Vi minns alla när black metal-bandet Semargl från Ukraina släppte skivan ”Satanic pop metal” 2012. En skiva som inte direkt kan kallas vattendelare, utan mer en total vätebomb av skam och vanära. De efterföljande albumen ”Love” och ”Killer dance” från 2014 gav mig böjveckseksem. Och då var Semargl inte ens speciellt bra när de spelade mer traditionell black metal.

 

 

 

När Peste Noire började rappa på franska var jag nog inte den enda som höjde på ögonbrynen och utbrast i ett plågat läte. Visst, Famine är väl en crazy kille som kidsen säger, men vem lyssnar på det här istället för på ”Ballade cuntre lo Anemi francor”?

 

 

Och det här med rappande frontmän för mig tillbaka till öststaterna igen. Jag satt i godan ro i soffan när min helt klart bättre hälft tipsade mig om ett vitryskt band vid namn Mora Prokaza. Mora Träsk har man ju hört talas om, men dessa vitryssar var för mig totalt obekanta. Jag slog på videon …

Plötsligt exploderade hela universum.

 

 

Ja, ni ser ju vad ni ser. Idisslande vitryssar som kraxrappar i badkar. Naturligtvis släppt på Season Of Mist. Bolaget som släpper allt.

Nu tänkte jag gå och skrika tills jag svimmar.

Hejdå.

/Hatpastorn

Mer genresnack

Posted in Uncategorized on 22 april, 2020 by hatpastorn

Mer genresnack! Denna gång fick jag och Hammaren hjälp av herr Vidhall. Idag går vi igenom NU-metal, neofolk, dark ambient och noise/PE/industri.

Mycket nöje.

Neofolk

HP: Jag gillar folkmusik. Det tror jag alla gör innerst inne. Men när prefixet ”Neo” smygs in i mixen så börjar kokilskan göra sig påmind. Ta bara nördarna i Solblot som exempel. Här snackar vi höga strumpor, hängslen och fosterlandsfrisyrer och det är så JÄVLA uruselt! Naturligtvis finns det en sydamerikansk tjej som gör Solblot-covers på Youtube och det låter om möjligt ännu lustigare när någon sjunger låtarna fonetiskt. Kummer allddrri kummer allddrrii sUuuUUuulen!

HH: Jag trodde att jag gillade neofolk, i och med att jag halvt älskar Current 93. Sedan fick jag reda på att det tydligen kallas för ”apocalyptic folk”. Lite som att Immortal spelar ”holocaust metal” istället för black metal. Neofolk är väl mest en dålig ursäkt för pseudointellektuella usla sångare att haspla ur sig lite kvasifascistiska textrader över falskklingande akustiska byten mellan två ackord, oftast i moll. Death In June, Strength Through Joy … bah. The Soil Bleeds Black däremot, om nu det räknas till neofolk, blir man ju åtminstone glad av. Vissa av deras låtar är ju liksom hypnotiska. På gott och ont.

HP: The Soil Bleeds Black har jag dock en minst sagt osund relation till. Bitvis skrattar man så tårarna bränner på kinderna och stundtals tycker jag det är ganska bra. King Dude, är det neofolkens Orup?

AV: Ja. Är One More Time Sveriges svar på Dead Can Dance? Lena PH ska enligt proffsen på Helgons neofolkforum (djupa vatten här) ha varit en föregångare till Solblot.

HP: Hur har jag missat detta?! Thyrfing möter ABBA i en utmanande parningsdans.

AV: Du hängde inte på helgons neofolkforum 2004. Jag trodde också att jag gillade genren ett par år, det hörde ju till och visst har Death in June ett par bra låtar, men det handlade nog till 88% om pubertal JVVF-attityd och intellektuella poser. Jag hittade en liveskiva med Sol Invictus i hyllan härom nyss och det gick tamigfan inte att lyssna på. ”Ojojoj Europa!”, herregud. Falsksång, runor, pizzakomp på ackegura och lite enkla pang på pukorna, det är neofolk formulär 1A i min bok och det går fetbort. Med det sagt, jag gillar moderna tag på folkmusik och medeltidsmusik. Garmarna, Comus, ett par Ataraxia-plattor, älskar det. Alla andra kan ta sina Evola-böcker och köra upp dom i röwa, där de ändå redan har sina huvuden.

HP: Kan ni tänka er Sabaton tolka den där Lena PH-hymnen?

HH: …

AV: Nu blev jag alldeles kall.

Noise, industri och power electronics

HH: När det gäller noise och power electronics vet jag knappt vad jag egentligen tycker. När det kommer på tal brukar jag återkomma till en spelning med Merzbow som jag bevittnade i Oslo sommaren 2001. Först stod jag mest och flinade lite för mig själv och tänkte att oljudet i alla fall var ganska festligt, och att huvudakten åtminstone var betydligt mer professionell än den inledande duon som lite tafatt försökte sig på samma sak. Men efter en sisådär femton minuter hände något. Jag vet inte om det här var ren inbillning, men plötsligt tyckte jag mig börja uppfatta mönster och nyanser i ljudvågorna som tidigare varit ohörbara för mig. Det var faktiskt som att upptäcka musik igen, för första gången. Kan dock inte säga att det hänt fler gånger.

HP: Jag gillar verkligen sånt här, även om jag är långt ifrån någon expert på området. Som Sundsvallsbo är man bortskämd med oljud i och med band som Proiekt Hat, Survival Unit, Wintheer, Alfarmania och Blood Ov Thee Christ. Allt som oftast har ovannämnda projekt skapat högkvalitativt soniskt våld. Vidare gillar man ju Anemone Tube, Trepaneringsritualen, Mauthausen Orchestra och så vidare. Med det sagt finns det å andra sidan i runda slängar en miljard dynggäng i den här genren. Skogen-Jocke skickade mig en kassett med Halal Nihil. Ungersk noise med lergök. Sedan var den dagen förstörd. Mycket av den här typen av musik står och faller också med själva konceptet och layouten. Konceptlös noise på MP3 har ju inte riktigt samma schvung som något snyggt förpackat och konceptuellt genomtänkt kassettrens. Det som är lite märkligt är att jag sett ett otal black metal-spelningar som bara lämnat mig helt död inombords, men rent oljud live har varit fantastiska upplevelser. När Anemone Tube och Last Dominion Lost spelade i Sundsvall blev jag helt bortblåst. Maken till kanalisering tror jag inte att jag upplevt i ett livesammanhang någonsin.

AV: Det säger rätt mycket om just noise att folk kommer till det från så olika håll. Hårdrockare som upptäckt det via Cold Meat (typ alla vi?), folk som hoppar från frijazz till Borbetomagus till Hijokaidan, no wave/lofi/noiserock/postpunk in i ännu mer fri och kaotisk, alla vägar leder till noise. Men det är klart att en genre som är så enkel att göra lockar till sig klåpare som bara vill göra men inte har några idéer. Eller folk som bara är kassa – du nämner Halal Nihil, pastorn, minns på ett av de stora noiseforumen att han beklagade sig över att ha blivit nerslagen för att han gjort släpp som typ hånar cancersjuka barn. Det var ingen som tyckte synd om honom, haha.

HH: Det är lite märkligt med de här sidogenrerna. Noise, industri och goth har en sak gemensamt i form av att samtliga från början har väldigt lite, om ens något med metal att göra. Industri och noise kan väl spåras tillbaka till futurismen och experimentmusik från 1950-talet, för att sedan plockas upp som en avart till punken. Roger Karmanik, bossen för Cold Meat Industry, menade att han upptäckte hela grejen då han var punkare och såg det som en vidareutveckling av den. Även gothmusiken på 80-talet hade mer gemensamt med punk och postpunk. Stranglers, Damned och Lords Of The New Church var med på samlingsplattor tillsammans med The Mission och Siouxsie And The Banshees. Metalband lyste med sin frånvaro.

AV: Noise och PE och industri och allt vad det kallas, det var min punk. Från att ha övat skalor på gymnasiet och brytt mig om att spela ”rätt” så var det en jädra befrielse att mötas av attityden ”det enda du behöver är en sten och en mikrofon” (citat Lirim Cajani från Institut, en av få power electronics-akter jag fortfarande lyssnar på). Sagt och gjort, jag letade fram en go gatsten, köpte en mikrofon och lite Behringer-pedaler och femton år senare har jag 20-25 släpp med muller och bröt, mestadels kassetter såklart och flera som jag dubbat och släppt själv. Alltså, äkta DIY, undergroundkultur och konstnärlig frihet. Bra noise live är ju typ bättre än sex, att bli helt överkörd av en sån total ljudmassa är fan fantastiskt. Sedan om det är en scen med ett tjog snubbar och ett halvdussin tjejer som mest klappar varandra på axlarna… Skit samma, det är ju härligt! PURE NOISE BLISS som vi brukar säga. Historiskt går det långt tillbaka, från futuristernas maskinvurm och modernisternas experiment till konkret musik och elektronmusik efter världskrigen till sextiotalets fluxus/konceptkonst/performance, och in till sjuttiotalet med vad som blev Throbbing Gristle och de tidiga japanska noiseartisterna.

Sedan power electronics, jag vet inte… Jag var nere i det träsket ett par år och försökte göra det själv, men jag har tappat intresset för de flesta som står och gormar om sadosex, vit makt och annat farligt över brus och bank. Nämnvärda undantag: Whitehouse, Con-Dom, Institut, Shift… Factory Farming är ju en upplevelse att se live. Om vi snackar mer renodlad industri så känner jag mig mer hemma: SPK, Korpses Katatonik, Militia Anenzephalia, Proiekt Hat… Och så vidare. Det är väl ingen som läser det här för namedroppingens skull?

HP: Namedropping är fan den här sidans bread and butter!

Dark ambient

HP: Lustmord, Aghast, Swartalf, Ildfrost och Endura gillar jag som fan. Om de nu ens räknas som dark ambient numera. På papperet är genren rent guld. Mörka ljudlandskap som är skräddarsydda för esoteriska inomhusaktiviteter. Men. Om det finns mycket strunt i noise-svängen undrar jag om inte dark ambient är sju resor värre. Vi har väl alla betalat fullpris för någon Cold Meat-skiva som inte var sådär skitbra direkt. Ska jag vara helt ärlig kan jag inte ens minnas sist jag hittade ett bra band i den här genren. Snackar vi mer elektroniskt blippblopp finns det emellertid en jävla massa guld. Caterina Barbieris magiska ”Gravity that binds”, ASC dyrkar rymden i braklåtar som ”Sedna” och Max Cooper framkallar dystopisk storhet i låtar som ”Repetition”. Den sistnämndas video är för övrigt en hyfsat tung historia.

HH: Jag kan nog bäst uttrycka det som så: det här är en genre jag verkligen vill tycka om mer än vad jag gör. Problemet är mest att väldigt få band eller projekt, eller vad man nu säger, lyckas med att låta genuint stämningsfulla och obehagliga. Man har ju Aghasts ”Hexerei …” och jämfört med den framstår flertalet album i samma kategori som ganska mesiga i jämförelse. Jag brukade avguda Lustmord, men i mina öron är det bara ett par av skivorna som håller hela vägen. ”Heresy” och ”A document”. Sedan blir det tyvärr lite väl repetitiva stycken på de övriga plattorna.

AV: Alltså… Jag vet inte. Konceptuellt sett är det ju en härlig genre, men jag orkar liksom inte. Precis som grindcore och råpunk är det ett så simpelt koncept att bygga ifrån så det kräver en ordentlig fingertoppskänsla för att få det att funka. Nio fall av tio faller platt. Tror jag? Vad är egentligen dark ambient 2020? Är det fortfarande dova ljudlandskap med lite pinglande klockor, pitchade munkkörer och kråkslott på omslaget? Har genren tagit ett steg ifrån facit som väl måste vara Raison d’etre? Såg Lustmord live för ett par år sedan. Det var som soundtracket till hollywoodfilmatiseringen av den klassiska skärmsläckaren ”Resa genom rymden”. Men jag minns att jag gillade hans ”Sol Om On” eller vad den hette. Antar han gjort femtusen skivor?

HH: Antar att det är ”The place where the black stars hang” du syftar på. En av de första skivorna med Lustmord jag inhandlade. Jag gillade stämningen, men en liten detalj gjorde mig lite besviken: efter ett par genomlyssningar märkte jag att ljuden ofta var loopade. Jag vet inte riktigt varför, men jag gillade inte insikten att det inte var mer organiskt framfört. Plötsligt såg jag en dataskärm framför mig, istället för att drömma mig ut i världsrymden.

HP: Nu är det nördigt.

AV: Okej, nu trillade hjärnan ut ur örat på mig – de mest samlade dark ambient-skivorna på Discogs är: Sunn 0))) –  ”Black One”, Dead Can Dance – ”Within the realm of a dying Sun”, tre första Burzum, soundtracket till Ghost in the Shell, och The Knifes sista album. SVÅR genre! Jag har nu lyssnat igenom halva ”The place where the black stars hang”, och kan inte för mitt liv förstå varför man ska lyssna på det här när Tangerine Dreams och Klaus Schulzes sjuttiotalsplattor finns.

HH: Fast nog är det så, att om Deicide gjorde den bästa Slayerskivan och Darkthrone den bästa Celtic Frost-motsvarigheten, spelade väl ändå Fenriz in de bästa Klaus Schulze-skivorna under namnet Neptune Towers.

NU-metal

HH: Det här börjar och slutar med Tribal Ink. Jag erkänner inga andra band i den här genren.

HP: Oj. Det här skulle nästan kunna bli ett helt eget inlägg. Jag minns när det här vansinnet började dyka upp på TV och radio och känslan var såklart panik. Vita snubbar, inte sällan i dreads, som rappade över nedstämda gitarrer. Jag menar, hur trafikskadad måste man vara för att på riktigt gå igång på sådan här skit? Det är genant och det är en genre som åldrats extremt dåligt. Korn liksom. Med en frontman som stod i en Mystic Circle-tröja i Close-Up för att visa att han minsann hade koll på scenen. Limp Bizkit, ett tempel av supertöntar. POD, kristna män i dreads som spelade pingis med svenska kristna män i dreads. Räknas Powerman 5000? Där snackar vi nördar. I Roadkill Extravaganza finns ett klipp där Satyr står och dansar arslet av sig på scen med Powerman 5000. Låt det sjunka in en stund. Vilka hade vi mer? Coal Chamber! Tjena. Lyssna på låten ”Loco” om ni vill höra AIDS i sonisk form. Kittie! Inte ens South Park hade kunnat hitta på en parodi som var större än Kittie. Vi kan hålla på hela dagen om ni vill?

HH: Och det vill vi. Jag kontrar med en potent cocktail på 2 Ton Predator, Papa Roach och Taproot. Det tidiga 2000-talet alltså. Jag undrar om det någonsin existerat en mörkare period i musikhistorien.

AV: Ja det här är ju ett mörkt kapitel både i världens och min egen musikhistoria. En brasklapp: jag växte upp i ett litet landsbygdssamhälle på västkusten, och nådde tonåren i slutet av nittiotalet, det vill säga när rockmusiken var som allra sämst. Jag såg aldrig Headbanger’s Ball för jag var inte småborgare med parabolantenn. De första ”nya” vågor av musik jag upplevde var alltså britpopen och nu-metallen (hade ju hittat Maiden, Sabbath och sånt innan såklart, är ju ingen poser). Att jag överhuvudtaget fortfarande lyssnar på gitarrbaserad musik är ett mirakel, men å andra sidan var alternativen på mellanstadiet i princip Ultima Thule, happy hardcore och Björn Rosenström. Helt plötsligt är det inte så ologiskt att ”rap metal” som vi kallade det då upplevdes som ett bättre alternativ… Så ja, nu gräver vi bland de mindre stolta benknotorna i min garderob. Som sagt, en mörk period men som uppenbarligen fortfarande kan underhålla – ni har alla väl sett C-gänget Puddle of Mudd förinta den där Nirvana-låten? Diggar ni Sevendust? Static-X?

HP: Alla gånger.

AV: Förresten, på tal om nu-metal: det finns ju en direkt länk mellan Judas Iscariot och Slipknot. Det fantastiska bandet Anal Blast har haft både Duane ”Cryptic Winter” Timlin och Joey Jordison på som skinnpiskare eller vad det heter på closeupiska. Så kan det gå. Ja, Jordison hoppade ju även in för Frost, så den närmaste länken från Judas Iscariot till 1349 går alltså genom Slipknot … Jag vet inte, finner inga ord, världen är en sjuk plats. En annan bisarr kollision som satte griller i min trettonåriga hjärna var en Roadrunner-VHS inhandlad för alldeles för mycket veckopeng i London, med å ena sidan Soulfly, Life of Agony och Dog Eat Dog, och å andra sidan Obituary, Deicide och Brujeria. Däremellan Type 0 Negative och Biohazard. Det är inte konstigt man var förvirrad utan en tydlig ledsagare in i den tunga musiken. Nu måste jag nog skölja hjärnan innan jag börjar youtuba Clawfinger-låtar. Enligt Discogs är Clawfingers ”Deaf Dumb Blind” en tidig viktig platta för genren.

HP: Clawfinger är bland det bästa jag sett live, hur sjukt det än må låta. Och då gillar jag inte Clawfinger alls. Alltså inte ens ironiskt.

AV: Med hitsingeln ”Nigger”. Svår låt!

HH: En av få gånger jag verkligen uppskattat Machine Head var när de i något reportage skulle recensera svenska skivor och just ”Nigger” hamnade under luppen. De asgarvade och svarade att det var skönt att den svarta befolkningen i USAs sämre områden fick berättat för sig av ett gäng svenskar om hur de egentligen borde bete sig. Synd bara att det inte var typ Ice-T som fick uppdraget att recensera.

AV: De gjorde även en bra låt på temat ”killar som säger till tjejer att de inte behöver sminka sig” på andra skivan, ”Back to the basics”. Alltså jävlar vad jag inte saknar nittiotalet nu.

HH: Vänta nu, Clawfinger var alltså före Joakim Hillson och hans ””Vacker utan spackel”?

AV: Yes, fem år till och med. ”baby put away your make-up and your lipstick”.

HH: Jag får samma känslor av den textraden som när Vorph i Samael väser fram ett ”baby”.

HP: Jag blev alldeles kall.

På återseende.

/Hatpastorn, Heidenhammer och Vidhall.

Truth Denier

Posted in Uncategorized on 20 april, 2020 by hatpastorn

Genom åren har vi i Förintelseförsamlingen roat oss med att hitta på band. Ibland tillsammans, ibland på tu man hand. Vissa gånger har det gått så långt att banden blivit verklighet. Varför sitter man då och hittar på band som inte finns i verkligheten? Dels för nöjes skull och dels för att kunna ge utlopp för något. Ta bandet Truth Denier som exempel. Denna grupp var det Dr Panzram som fantiserade fram. Vi var alla trötta på de här skitnödiga street smart-gängen med keps som infekterade hårdrocken och Truth Denier fick vara en slags arketyp för hela eländet. En mytologi skapades snabbt. Och låtar. Och skivor. Odödliga alster som den hungriga debutplattan ”Denying the truth”, den lite ängsliga uppföljaren ”Truth denied” och formtoppen ”Denied truth”. Två EPs måste också nämnas, ”Free doom” och ”Ignorance is piss”. Den sistnämnda spelades primärt live på de lite ruffigare kristna festivalerna i USA.

Truth Denier har genom åren blivit ett så invant begrepp att när jag umgås med folk som inte känner till något alls om det här påhittade bandet, kan jag utan att ens tänka efter vräka ur mig ett ”fy fan, det där var ett riktigt jävla Truth Denier-riff”, när någon spelar upp skitnödig politisk hårdrock med nedstämda gitarrer.

Det obehagligaste i allt detta är att hur dumma band man än hittat på genom åren är verkligheten alltid dummare. Precis efter att jag publicerat det senaste inlägget gällande genres blev jag kontaktad av herr Vidhall som var intresserad att vara med på ett eventuellt nytt inlägg på samma tema. ”Javisst”, svarade jag och informerade honom om att nästa vända skulle vi diskutera bland annat nu-metal, noise/power electronics, proggmetall och neofolk. ”Bra”, svarade Vidhall och skickade ett klipp som fick mig att svimma. Jag skickade klippet till Heidenhammer som efter en halvtimmes velande i Messenger till slut fick ur sig ett, ”Nä, alltså, jag är mallös.”

Jag presenterar härmed Hed(PE). Verklighetens Truth Denier. Och nej, det här är inte något skämt. Det här bandet finns i verkligheten, även om klippningen inte är till bandets fördel. Kom ihåg detta när ni kollar på klippet. Sångaren är en bra bit över 50.

Församlingen tar sig en funderare över olika genrer.

Posted in Uncategorized on 16 april, 2020 by hatpastorn

Då den här bloggen under tio års tid behandlat fenomenet black metal och dess besynnerliga underkategorier, tänkte vi att det kunde vara en idé att botanisera (eller wotanisera, om man vill) bland andra mer eller mindre besläktade musikaliska genrer och samtidigt berätta lite om våra respektive relationer till dem.

Heavy metal

HP: Man älskar ju Iron Maiden, Judas Priest, King Diamond, Mercyful Fate, Running Wild … och Ram, som ett nyare band då. Kanske man kan räkna in Cirith Ungol också. Problemet är ju bara att de där A-gängen får alla andra att framstå som rena klåpare. Manilla Road måste såklart nämnas med.

HH: Ja, jag hade ju gärna velat kunna säga något annorlunda men här tror jag att vi är fullkomligt överens. Det största problem jag har med heavy metal i allmänhet är att sångarna aldrig övertygar. När man är van vid Dickinson och Halford … då är det ju en bit kvar för de andra i gamet att komma ikapp. Visst finns det sångare som tekniskt sett är bra på vad de gör, men då kvarstår faktum att deras röster oftast inte är personliga för fem öre. Sen har vi i och för sig Udo Dirkschneider då, som har en minst sagt egen röst. Det vet vi alla, som lyssnat på hans duett med Doro Pesch. Men själv har jag aldrig gillat Accept.

HP: Ja, det finns ju en hel del rat. Band som typ Krokus … eller Styx, liksom. Om nu det ens är heavy metal. Sen finns det klassiska band som Dio, som jag av någon anledning aldrig fastnat för. Har alltid avskytt ‘Holy Diver’.

HH: Den här nittiotalsomgången heavy metal med Hammerfall i spetsen förde ju inte speciellt mycket gott med sig. Det blev ju inte bättre heller av att de flesta äldre band bestämde sig för att bli skitdåliga, eller i alla fall betydligt sämre, i samma veva.

HP: Nej, plötsligt blev det en hel ny våg med smuts. Det är samma sak där: jag har bara inte tålamod för band i den här genren som inte är på elitnivå. Om man redan har hört ‘Painkiller’ av Judas Priest finns det inte många anledningar att lyssna på Primal Fear istället. Och det kommer från mig som gillar både tidiga Cradle Of Filth och Hecate Enthoned. Logiken är glasklar.

HH: Och under tiden sitter vi och lyssnar igenom Thors ”Only The Strong”. Det är en skiva man i alla fall faktiskt blir glad av. ‘Thunder on the tundra’. Genialiskt.

Thrash metal

HP: På papperet är thrash världens bästa genre. Men i verkligheten är det extremt få skivor som håller hela vägen. Även här faller det oftast på sången. För min del är det nog bara Metallicas och Sodoms skivor jag orkar lyssna igenom från pärm till pärm.

HH: Under ett par år har jag haft en märklig thrashperiod, under vilken jag försökt vaska fram okända guldkorn från gudsförgätna länder och epoker. Men det är inte ofta det lyckas. Man tänker ju sig att det ska vara det bästa av två möjliga världar: melodierna från hårdrocken och energin från extremmetallen.

HP: Oftast blir det ändå så trist att lyssna på i längden. Testament, liksom … DE är töntar. Och Death Angel … Anthrax … det är det värsta. Jag har aldrig riktigt förstått varför Megadeth räknas som thrash, men då har jag å andra sidan knappt hört deras tidiga skivor.

HH: Ett av mina absoluta favoritband är Slayer. Ett av få band jag lyssnar på i stort sett varje dag. Och Venom efter 1989 är betydligt mer thrash än något annat. Men det är som med heavy metal. Några få elitband är fantastiska, men det blir snabbt ett rejält glapp mellan A- och B-gäng. Samtidigt har jag hittat fler okända thrashjuveler än motsvarande hårdrocksband. Jag vill också inflika att Deicide är, eller var, så pass bra just på grund av att de körde en väldigt extrem form av thrash snarare än brötdöds.

HP: Deicide är anledningen till att jag hoppade över Slayer. Jag gick direkt in på dödsen istället. Om Darkthrone gjorde den bästa Celtic Frost-skivan gjorde Deicide den bästa Slayerskivan.

Death metal

HP: När death metal är bra är det ju rätt oslagbart. Men tråkig döds … det är olyssningsbart. Dålig black metal kan ju ha ett oefterhärmligt underhållningsvärde, men tråkig death metal gör mig självmordsbenägen. Av helt fel anledningar. Men: den bästa dödsen är oftast en blandning mellan thrash och döds. Deicide, Morbid Angel, Death, första Cannibal Corpse, Grotesque, Cancer … death metal-band gör ju bättre thrash än thrashbanden själva.

HH: Personligen skulle jag säga att Morbid Angel är mer ”ren” death, men om man lyssnar igenom ”Abominations Of Desolation” finns det en hel del thrash där. Jag tycker nog också att dödsen blev en genre som hade extremt svårt att förnya sig själv på ett rimligt vis.

HP: Dödsen slog helt klart knut på sig själv när det blev sportmetall av alltihop. Så fort det blev viktigare att knåpa ihop trixiga riff och spela fills på trummorna varannan sekund istället för att vara ond var ju loppet kört.

HH: Man anade ju en liten strimma hopp när Behemoth släppte ”Satanica”, men … det gick fort utför. Samtidigt kom Nile. Man ville så gärna, men guldet blev till sand … Härnösand. Nyare ”döds” av steril norsk karaktär gjorde inte saker och ting bättre.

HP: Nej du. Tvi, tvi, tvi. ”Nej, men om man skulle ta och sätta sig ned och lyssna på lite norsk döds”. Sade ingen någonsin. Ja, förutom Obliteration då som är råbra.

Doom metal

HP: Första Candlemass, och Warnings ”Watching From A Distance”, klår resten. Nu börjar det bli tjatigt kanske, men vi märker samma formula här. Glappet mellan elit och pöbel blir oöverkomligt.

HH: På papperet är idén briljant. Och My Dying Bride har gjort några av mina absoluta favoritskivor. Men annars … när band bestämmer sig för att spela en genre istället för att skriva riktiga låtar blir det problem. När folk sedan ska spela funeral doom sätter jag mig och tjurar på golvet likt publiken på en Sunn O)))-spelning.

HP: Vad finns det ens för doom?

HH: Ja, efter Candlemass, My Dying Bride, Warning och tidiga Paradise Lost står man rätt rådvill. Att komma dragandes med Cathedral känns ju sådär. Finns det någon som ens verkligen gillar Cathedral?

HP: Ja, där faller det på sången. Rejält. Inga kanonlåtar heller. Om vi börjar gräva i gyttjan med typ Morgion …

HH; Lägg av. Vilka fan var Morgion?

HP: Relapse-gäng.

HH: Labelmates med Cephalic Carnage alltså. Jo, jag tackar jag. Sedan vill jag mena att om man lyssnar på My Dying Bride och Paradise Lost inser man också att allt på de skivorna oftast har väldigt lite med stereotypen av doom att göra. Det går inte sådär vansinnigt långsamt, och det händer hela tiden saker i musiken. Det blir lite som med Venom och övrig black metal. Har du något att säga om funeral doom?

HP: Funeral har några bra bitar, men utöver det får jag myrkryp över hela kroppen. Vill jag lyssna på nedstämt slår jag på Mortician.

HH: Mortician är doom, för mig.

Grindcore

HP: Arsedestroyer och Napalm Death räcker gott för mig. Men du kanske är en Gadget-kille?

HH: Jag är mer av en Cephalic Carnage-snubbe. UFF!

HP: Brutal Truth och Terrorizer måste såklart nämnas. Och Repulsion. Men när Nasum blev för grindcoren vad Hammerfall blev för hårdrocken gick jag hem.

HH: När vi såg Nasum live i början på 2001 var det jävligt bra drag. Deras skivor lämnar mig däremot helt kall.

HP: För att vara en genre där det ska vara snabbt och aggressivt känns det oftast extremt dammigt.

HH: I ett svagt ögonblick köpte jag en skiva med Relevant Few i tron att det skulle vara hårt. Blev helt förlamad av hur seg den kändes. Som du säger, så är det otroligt hur såpass snabb musik känns så långsam. Terrorizer och Repulsion är bäst när de låter mer döds än renodlad grindcore.

HP: Värst är ju välproducerad skandinavisk grindcore som helt saknar vassa kanter. Typ Gadget.

HH: Det är skit. Jag kan inte låta bli att undra om alla som blev grindfrälsta efter Nasum verkligen talade sanning.

HP: Nä, de ljög allihop. Nu ska jag kanske berätta att jag spelat på Obscene Extreme och efter den resan får jag feber av att bara höra genrenamnet.

HH: Det finns ju i och för sig bra musik med rigida ramar, typ blues, som det ändå går att skriva bra låtar inom. Men hur bär man sig egentligen åt för att skriva en relevant grindlåt trettio år efter Napalm Deaths ”Scum”? Godnatt och lycka till.

Crossover

HP: Det enda jag kommer på är Stormtroopers Of Death (SOD). Och eftersom det där finns Anthraxkopplingar så är det fanimig det sämsta. Billy Milano. Hmm … Bianca Castafiore, näktergalen från Billy Milano.

HH: Crossover är en genre jag inte borde ha något till övers för alls. Jag ser framför mig vidriga snorungar med bak- och framvända kepsar istället för upp- och nedvända kors. Som dessutom åker skateboard. Besynnerligt nog är en av mina absoluta favoritskivor en som kanske kan klassificeras som just crossover.

HP: Nu skämtar du. Vilken är det? Invert the inverted crossover.

HH: Black Sabbaths ”The headless crossover”. Nej, men Carnivores ”Retaliation”. En märklig blandning av Black Sabbath-riff, asrå thrash och en hel del New York-hardcore. Den första skivan, ”Carnivore”, har till och med NYHC-emblemet på omslaget.

HP: Carnivore är ju jävligt bra, det är sant. Kanske inte Carnivore A.D., då. Suicidal Tendencies … nej, det är bara life metal.

Goth metal

HP: Herregud. Ja … okej. Första Theatre Of Tragedy, den är ju bra. Men det är väldigt lite goth på den. Och första Sins Of Thy Beloved har väl några bra låtar. Om vi däremot närmar oss den mer kontinentala scenen …

HH: Jag får erkänna att jag först hade noll koll på vad goth egentligen var för något. Mig veterligen var det ingen i Sverige som kallade, säg, Sisters Of Mercy för goth då sådant i mitten av nittiotalet benämndes som antingen depp- eller svartrock. Folk i utlandet, däremot, som sedan länge var inne på The Mission och Fields Of The Nephilim måste nog ha tyckt samma sak om ”goth” metal som gamla rävar i industrisvängen tyckte om black metal ”ambient” och dungeonsynt.

HP: Vad var egentligen grejen med att de skulle ha så jävla många medlemmar? Det är inte lätt att hålla sams i ett band med bara två medlemmar. Tänk då att hålla ihop i ett band där åtminstone tre av dem varit ihop med fronttjejen vid något tillfälle. Släng gärna in en otrohetsaffär också, via något snedknull i Lübeck.

HH: Heta skjut i Düsseldorff. Och vips så ser medlemslistan i bandet ut som bandhistoriken i Malevolent Creation. Jag har aldrig känt mig så energilös som när jag hade uppgiften att ha en egen hatspalt i fanzinet Cadla, i vilken jag skulle ösa skit över nyutkommen goth metal från 1998 och framåt. Jag var helt tom efter bara en halv krönika.

HP: Där måste väl det första fröet till din utbrändhet ha såtts.

HH: Och vilken trädgård det blev.

HP: Mycket fruits and flowers in the spectral garden. Det kan väl ändå inte ha funnits en annan genre som så snabbt lyckades bli en parodi på sig själv. Vad tog det? Ett, eller max två år? Jag tror minsann det var indonesiska Total Tragedy, med frontkvinna i corpse paint och brudklänning, som tog genren bakom ladan och till slut förpassade den hinsides. Och det var väl runt 1999.

HH: Om Total Tragedy ändå visste hur mycket glädje de skänkt oss genom åren.

HP: Allt med dem är kul.

HH: Det är mer än vad man kan säga om resten av de där gängen. Förutom det faktum att Sirenia faktiskt betyder sjöko. Alltså, på riktigt.

HP: Det är otroligt roligt. Det är på Catamenianivå av kul.

Power metal

HH: Här blir begreppsapparaten komplex. Nuförtiden är väl power metal mer eller mindre synonymt med band som Rhapsody och Stratovarius, antar jag. Rollspelsmetal, kallar jag det. Under åttiotalet gick sådana band, Helloween och Blind Guardian inkluderade, under benämningen speed metal. För att göra det än knepigare, kunde under det tidiga nittiotalet power metal-etiketten också vara förknippad med två ganska disparata musikaliska uttryck: dels för obehagligheter som Pantera, och dels för band som Morgana LeFay. Det senare tyckte jag alltid var ganska passande: metal som var aningen hårdare än traditionell heavy metal, men ändå inte riktigt thrash.

HP: Power metal var ju inte kul alltså när tidigare nämnda Hammerfall slog igenom på bred front. Med tanke på det sparsmakade utbudet på Sundsvalls liveklubbar på den tiden fick man ju stå med mössan i hand och kolla på Edguy och Hammerfall när de stötte kön från scen.

HH: Det var en smärtsam historia. Jag får dock erkänna att jag gillade själva ‘Hammerfall’-låten när jag hörde den på en Close Up-samlingsskiva. Blev dock paff över att resten av ”Glory to the brave”, eller ”Gloryhole to the brave”, var riktigt mjäkig. Den där spelningen med Edguy var den andra gången de bevistade Sundsvall och det märktes snabbt att det där skämtet inte blev roligare för att det upprepades.

HP: Det finns många problem med power metal, men för mig finns det tre stora saker. Ett: Genren blev snabbt en parodi på sig själv. Två: Det blir så sjukt odynamiskt och helt utan power när det är allt på en gång, hela tiden. Tre: Det är life metal.

HH: Amen. Det är ganska lustigt. Få litterära genrer är så fantasilösa som fantasy och få musikgenrer är så kraftlösa som power metal.

Hårdrock

HH: Den här genren hamnar kanske lite i utkanten, men det finns ändå en poäng med att särskilja den från heavy metal. Med hårdrock, eller hard rock för att vara internationell, åsyftas konstellationer som AC/DC, Kiss, Deep Purple, Guns N’ Roses och kanske Black Sabbath. Släng in Alice Cooper också. Antar att en del väljer att kalla detta för classic rock numera, även om jag själv tycker att det är en aningens bredare kategori.

HP: Jag tror faktiskt jag hatar all rock. Med ett undantag: soundtrack-rock. Vi snackar ”Never Too Young To Die”-soundtracket och liknande kranskommuner.

HH: Jag har ju en obehaglig fäbless för en hel del av de här stofilerna. Jag vet inte varför, men jag har oftast lättare för att acceptera medelmåttig hårdrock än motsvarande heavy metal. Och AC/DC och Alice Cooper är ju några av mina absoluta favoritband och artister.

HP: AC/DC och Alice Cooper spelar i en helt egen liga. När jag tänker rock tänker jag det tröttaste. Det finns dock en sorts rock jag verkligen uppskattar: könsrocken. Där finns nästan inga dåliga band.

HH: Som du en gång så vist uttryckte det: hårdrock skapar ingen gemenskap. Könsrock däremot förbrödrar. När det gäller vidrigheter som actionrock av tredje generationens Danko Jones-karaktär finns det inte ord för hur mycket jag avskyr det.

Math metal

HP: Math metal, eller Relapse-döds som jag väljer att kalla det var ju det värsta tänkbara. Dillinger Escape Plan. Där snackar vi ADHD. Spattig, pretentiös dynga som av oklar anledning fick full pott i Close-Up varje gång. Som att belöna mobbaren med kram och läsk liksom. Ut ska han! Ut och skämmas!

HH: Ja, vad var egentligen grejen med Close-Up och den här genren? Var det ett desperat försök att framstå som ”intelligent” genom att påstå sig uppskatta math metal? Lite som att ta på sig oslipade glasögon för att uppnå samma effekt.

HP: Proto-hipstermusik. As.

HH: Saken är ju den att det inte ens är särskilt spektakulär musik. Jag fick tag i en skiva med Planet-X som hade hypats till förbannelse, och hade innan lyssningen förberett mig för något extraordinärt. Men den var mest ganska … tråkig.

HP: Det var väl det som var slutklämmen. Mycket väsen för ingenting. Jag vågar inte ens spekulera i hur många det var som köpte typ någon split med Dillinger Escape Plan och Fantomas och sedan bara ljugit i 20 år om skivans storhet. För lyssnat på den har ju INGEN gjort.

Dungeonsynt

HH: Över till dig, herr Pastor.

HP: Oj. Vart börjar man ens? Här har jag en hel del att säga, men det blir nog i ett helt separat inlägg.

HH: Nej, jag tänkte i och för sig att det var så du skulle reagera. Faktum är att det nog skulle kunna bli en helt ny bok. Mina kunskaper i ämnet sträcker sig tyvärr inte längre än till Wongraven och Mortiis, om jag ska vara helt ärlig. Om nu de ens räknas dit.

HP: Jotack, jag svarade på en intervju gällande just dungeonsynt bara för några dagar sedan. 12000 tecken landade slutresultatet på. Mortiis och Wongraven räknas absolut. Inte Vangelis som vissa mongon på Internet hävdar … aaargh, nu känner jag KOKILSKAN igen!

HH: Vänta nu … Vangelis?!

HP: Min ilska har som fått en andra vår. Först black metal, som man varit förbannad på i över 20 år, och precis när den ilskan börjats mattas av … Då kommer dungeonsynten och bara PANG!, slår en över smalbenen med den SÄMSTA fanbasen av alla genrer. Ja, ett as tyckte Vangelis var dungeonsynt. Ett annat as tyckte att Mortiis däremot INTE var det. Fatta mina blodvärden.

HH: Ibland blir man mållös. Lite som när folk säger till mig att Venom inte är black metal.

HP: Exakt så ja.

HH: För det allmänna mentala välbefinnandet går vi raskt vidare till nästa genre.

HP: Tack.

Industrimetal

HH: Få saker åldras så dåligt som framtiden.

HP: Nine Inch Nails ska ju vara någon slags galjonsfigur, men fan vad det inte är bra. I övrigt … ja, här finns inte mycket glädje att hämta. Industrimusik gillar jag ju. Och metal under vissa strikta omständigheter. Kombon borde fungera, men det gör den inte. Varför?

HH: För mig har Nine Inch Nails alltid låtit för mesiga för att vara metal, och för skramliga för att vara bra hårdrock eller metal. Vissa tycker att kombinationen är det bästa av två världar, men i mina öron hamnar det bara mellan två stolar. Och vi vet ju hur det brukar bli när man blandar black metal med industri …

HP: Ja, förutom Diabolicum, Mysticum och Borgne är det inte mycket man gillar där.

HH: Om jag ska vara riktigt generös kan jag sträcka mig till att några av Aboryms tidiga verk faktiskt är okej, men … ja. Räknas Rammstein till industrimetal? Rammstein har på senare tid blivit ett favoritband. Lite lustigt då jag ignorerat dem i tjugo år för att sedan av en slump upptäcka att några av deras verk låter försnillande likt Samaels bästa stunder.

HP: Rammstein har onekligen sina hits. Antar att det räknas som industrimetal i någon sorts form. Fast de är ändå så pass egna. Ja, Girls Under Glass icke att förglömma. Girls Under Glass var för Rammstein, vad Hecate Enthroned var för Cradle Of Filth.

HH: Ständigt detta Hecate Enthroned. Ska ta på mig min Hecate Enthroned-tröja bara för sakens skull?

HP: Man kan ju ändå inte låta bli att älska de tre första Hecate Enthroned-plattorna liksom.

HH: Absolut inte.

Ockult rock

HH: Med tillhörande kranskommun: metalhippies som försökte få det att se ut som att de på riktigt lyssnade på Blue Öyster Cult. Finns förresten den här genren fortfarande, eller dog den ut tillsammans med The Devil’s Blood?

HP: Tror den är i det närmaste död. Eller vad vet jag? You may be a King Dude, but you are not a KING DIAMOND!

HH: Exakt. Jag tycker mest att få genrer känns så extremt krystade och dagsländeliknande som det här eländet. Och då köper jag ändå fullt ut koncept som holocaust metal och mythological occult metal. Där finns det ju åtminstone vett och sans.

HP: Och där rundar vi av för idag, men vi kan komma att återkomma för mer genresnack.

På återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer