Förintelseförsamlingens Podcast. Del XXV. C.D.P.D

Posted in Podcasts on 29 mars, 2020 by hatpastorn

Vi vet att det är många som är ute och reser nu, flanerar på fulla gator, går på spelningar och trängs på IKEA. Det hör som våren till. Om ni nu mot all förmodan får lite extra tid i hemmet. Spana in vår rykande färska podcast! En timme och fyrtiofem minuter där Dr Panzram, Hatpastorn och Vivisection pratar om inspelningar. Doktorn och Pastorn berättar även öppet om den sämsta skivan de spelat in och tvingar er som lyssnare att lyssna på den!

Det är verkligen härligt med vår. Nu ska jag, Hatpastorn, iväg och repa. Vi har övat som gnuer nu inför helgens spelningar. Ska bli riktigt trevligt att komma iväg och dyrka lite död. Vänta lite, jag fick just ett SMS.

Jahaja. Allt inställt. Ja, en inställd spelning är ju också en spelning.

Kuken.

/Förintelseförsamlingen

Att ta sig en funderare.

Posted in Uncategorized on 28 mars, 2020 by hatpastorn

Det råder inget underskott av inlägg på denna Likpredikan som genomsyras av enorm dumhet. Dagens bidrag tror jag hamnar i toppen. Istället för att göra det lätt för sig och skriva om typ ”De tio råaste riffen” eller ”Ihsahns bästa sidoprojekt” (DEN blir kort) så presenterar jag istället ”Runt 20 omslag där omslagsfiguren tar sig en funderare”.

Innan ni slutar läsa, en liten bakgrund till detta.

Som så många gånger förr satt jag hemma hos Heidenhammer och lyssnade på ohelig musik. I vild desperation KRÄVDE jag att han slog på Infernal Beautys platta ”Draqensquar”. Där snackar vi hyfsad black metal från Belgien. Efter att ha studerat konvolutet slogs vi av tanken, hur många skivomslag finns det där omslagsfiluren sitter och tar sig en riktig jävla funderare? Oftast på en tron. Svaret kom att chockera oss. Bara genom att skumma på ytan i våra hjärnor satt vi och rabblade omslag efter omslag tills vi vek oss av skratt. Givetvis kunde jag inte släppa detta när jag till slut blev utslängd från Hammarens residens så jag messade Pär och Andreas från Bergraven och efter en viss initial förvirring började nya bidrag att poppa upp likt svampar ur marken.

Att många skivkonvolut ser likadana ut eller har liknande teman är inte något nytt eller konstigt. Särskilt inte inom black metal och dess kranskommuner. Hur många granskogar, solnedgångar, dödskallar, tecknade monster, palats, ormar, trianglar, bägare, svartvita bistra män i svartvit bister ansiktsfärg och fullmånar har man sett egentligen? Oräkneliga.

Nu kör vi.

Lubricant – ”Nookleptia”

När Bergraven-gänget skickade denna trodde jag att jag hade dött och hamnat i arenarockhimlen. Vi snackar finsk döds från tidigt 90-tal och en naken man som sitter på en sten i någon av de tusen sjöarna och tar sig en funderare. Frågorna är många. Vad tänker han på? Hur tog han sig upp på stenen? Ja, det får vi nog aldrig veta. Bandnamnet? Man blir inte längre förvånad. När bandet bildades typ 1989 fanns det ett antal bra namn lediga. Nädå. Lubricant ska vi heta.

Protector – ”Leviathan´s desire”

Mycket har man sett i sina dagar, men när Protector bjöd på en målad orch med tipsgubbekropp var dagen då allt gott i världen dog. Jag är genuint chockad att konstnären inte krafsade dit en illa passande taxijacka och dåliga jeans på aset. Ja, här sitter han i alla fall. På bassängkanten och tar sig en funderare. Något även jag borde göra. Har jag förresten berättat om gången då jag beställde tre taxijackor för ett socialt experiment som aldrig blev av? Vi tar det vid ett annat tillfälle.

Evol – ”The saga of the horned king”

Smurfkungen i det här kungariket har det inte lätt. Då hans palats står i lågor gjorde han det enda rätta, han grep sin tron och satte sig på uppfarten och tog sig en funderare. Själv grep jag en pil och sköt en albatross.

En mycket underhållande skiva med ett lika festligt omslag. Snackar vi blyertsspyor var Evol kungarna och drottningarna. Eller prinsessan kanske jag ska säga. Ja, alltså en av medlemmarna kallar sig Princess Of Disease. Herregud, vakna upp för fan! Det här ska ni kunna vid det här laget! Princess Of Disease, den italienska damen som ser ut som Sarah Jessica Parker fast med högre chipspanna och ekivok klädsel. Baskunskaper.

Cirith Ungol – ”One foot in hell”

Då bandets debutplatta “Frost and fire” kanske har det snyggaste skivomslaget någonsin blir man lite brydd att de valde ett omslag med en fundersam insektsgubbe som tredje giv. Insektoiden har det där lätt panikartade uttrycket när man precis kommer på att man glömt något viktigt. Vad kan den ha glömt? Min gissning: kläder. Pluspoäng att insekten har en skattkista som fotpall. Bedårande.

Amsvartner – ”The trollish mirror”

Nu snackar vi! Konstnären Kris Verwimp var ju faktiskt upphovsmannen till hela det här haveriet då det var han som rafsade ihop Infernal Beautys omslag. Det här är kvintessensen av ett omslag där någon tar sig en funderare. Bandet borde även de har tagit sig en sådan efter de släppte plattan ”Dreams”. En platta som inkluderar låten ”Funkyman”. Omdömeslöshetens nirvana. Att ”Dreams” släpptes 1999 är såklart ingen slump.

Northern Oak – ”Of roots and flesh”

Lite brittiskt på menyn. Uff. Här har vi en klassisk dryad, eller ent, eller vafan man nu kan kalla den där humanoida björkruskan som sitter och tar sig en funderare. Inget av skivomslagen är liksom det fulaste man sett, men visst blir man som lite mätt?

Odium – ”The sad realm of the stars”

Tänk att hamna i situationen att man måste sätta sig på sin farligt designade rymdbalkong och ta sig en lång funderare. Ruggig tanke. Vad fan har den där nörden egentligen ställt till med? Det är ju på nivån att han råkat färga sin flickväns alla kläder rosa efter ett missöde i tvättstugan. Förmodligen var det den där illröda Mayhem-tröjan med ”Deathcrush”-motiv som var skurken. Ja, det blir ju så. Själv bytte jag min illröda Mayhem-tischa med Dark Forces-Lars. Vad jag fick i utbyte? En Abazagorath-longsleeve i storlek en miljard. Superlyckat.

Razörschrieck – ”Eternal weariness”

Lite rysk DSBM en solig lördag gör susen. Sa ingen någonsin. Inkluderar det instrumentala stycket ”A tape from the attic”. Köplusten rasar. Skivtiteln är även den i en klass för sig.

Det där skelettet har det inte lätt. Vi kan nog alla känna igen oss i att sitta på sängkanten och ta sig en funderare när livet känns som … ja, rysk DSBM med ett efterblivet bandnamn.

Mütiilation – ”Black millenium (Grimly reborn)

Ja, här sitter bandets upphovsman själv och tar sig en funderare i rullstol och snäva byxor. Första gången jag såg det här omslaget för snart 20 år sedan skrattade jag högt, men ju fler åren blir desto mer passande tycker jag det är. Det är fan rätt bra drag i bilden. Ja, minus den förvånade hunden i hörnet då. Och. Alla som någon gång stavat namnet med bara ett ”i” i början räcker upp en hand.

Du där som inte räcker upp handen. Sluta ljug. Du skrev Mütilation som alla vi andra. Lägg av.

”Vampires of black imperial blood” är även det ett omslag som kan räknas in i detta vansinne.

Nargaroth – ”Rasluka Part II”

Är det inte märkligt hur lite det har skrivits om Nargaroth på dessa sidor? Jag vet att jag avhandlat dem när jag för första gången såg dem live på Baroeg. Det var en sagolikt kass spelning. De bad till och med om ursäkt på MySpace efteråt. Omslaget till ”Rasluka Part II” är ett kanonexempel på någon som tar sig en riktig ångestladdad funderare. Åt vänster den här gången för att bryta lite ny mark. Jag har själv suttit exakt sådär många gånger. Bland annat dagen efter en spelning i Italien där jag var så bakfull att jag frivilligt lade mig i ensamhet i en stekhet minibuss. På bilstereon spelades ”Forever young” av Alphaville.

Då ingen har dragit skämtet, ”My name is Rasluka, I live on the second floor”, drar jag det nu. Tack. Varsågod.

Burzum – ”Fallen”

Greven drar sitt strå till funderastacken med hjälp av konstverket ”Flowers and tits” av konstnären Adolphe-William Bouguereau. Nu kanske inte målningen heter det egentligen, men jag orkar inte kolla upp det. Konstnärens efternamn låter som skällsordet ”bögröv” om man blandar det med skånska och sjörövarspråket. Vilket i och för sig är samma sak. Herregud vilket starkt content det här inlägget är.

Shining – ”Född förlorare”

Tre utslagna män som tar sig en välbehövlig funderare. Ja, så mycket mer har jag väl inte att säga egentligen. Tänk ändå att Nordman-Håkan gästsjunger på denna. Jag är förlist, liksom.

Defleshed – ”Under the blade”

För ett otränat öga kan det vara svårt att särskilja huruvida figuren på omslagen tar sig en funderare eller bara sitter och gubbtjurar. Som tur är har ni mig och Heidenhammer som kan reda ut begreppen. Detta är en gränsryttare, men nog sitter han där … och tar sig en funderare. Gissa vilket ord som helt börjar sakna betydelse för mig nu medan jag sitter och skriver detta. Bra skiva för övrigt. Och ja, vi har lämnat vänster och högerfunderare för en mer central kontemplationsställning.

Infernal Beauty – ”Drakensquar”

Omslaget som står till skuld till hela det här inlägget. Det borde rimligtvis legat först i listan, men det orkar jag inte fixa nu. Kris Verwimp. Vilken kille. Om det är någon som tar sig välbehövlig funderare är det den här barbaren. Att bandet sjöng på sitt eget påhittade språk, drakenslina …  vilket tålamod man ändå haft med den här genren.

Savatage – ”Hall of the mountain king”

Savatage Danielsson bjuder på en välsvarvad gubbjävel som skjuter blixtar ner i bägare. Tar han sig en funderare? Egentligen inte, men det där Savatage Danielsson-skämtet har jag sugit på i femton år. Minst.

Kalidia – The frozen throne”

Ännu ett italienskt bidrag. Här råder det inga tvivel om att omslagsherren tar sig en funderare. Förmodligen om hur han enklast kan få tag i medicin för sin skenande urinvägsinfektion. Ja, det är ett obehagligt ”Ia”-band. Ja, det är power metal. Av värsta sort. Ni vet ett sådant där band där frontdamen ser ut som Wonder Woman och de manliga medlemmarna som något man skymtar förbi i bakgrunden när man slökollar på Young Hercules. Och då är jag generös.

Antti Martikainen – ”Northern steel”

Mer finskt. Var man inte anti innan kan man spana in vad Antti ställer till med. Förlåt. Återigen en fundersam barbar på en tron som är placerad på ett korkat ställe. Minns ni när Dark Funeral hade som plan att flytta till Transsylvanien och sitta på en tron och härska? Har alltid undrat över vad som blev av det vattentäta uppsåtet. Det blev pentagramstrumpor och isskrapor istället. Om vi återgår till Antti igen kan vi snabbt konstatera att det där bandfotot inte var speciellt coolt. Såvida inte man är kommunalråd i Säffle.

Scythia – ”… of exile”

Nu har vi något helt unikt. Ett kanadensiskt ”Ia”-band med kvinnlig frontfigur där de inte bara har ett omslag, utan två, där det sitter någon megatönt och tar sig en funderare på en tron. På samma skiva. Just det. ”… of exile” var tydligen en sådan storsäljare att den släpptes med två separata omslag. Det första inkluderar en knubbig grinkuk på en fullkomligt idiotisk björntron och den andra är egentligen samma idé, fast lite upphottad. Återigen, vem väljer att bygga en tron utomhus eller i anslutning till en öppen vägg?

Nu orkar jag inte fler, men som ni förstår finns det ett otal skivomslag där någon sitter och grubblar. Oftast på en tron. Har jag släppt skivor själv på det temat? Minst två. Spelar allt det här någon roll? Egentligen inte. Dock var det ett ypperligt tillfälle att hacka på lite band och garva åt något korkat.

Nä, nu ska jag göra som demonen Belphegor och ta mig en genuin funderare på vad som kommer härnäst. Det blir en podcast som kommer redan imorgon. Förmodligen den bästa vi gjort. Jag och Dr Panzram går bland annat igenom den sämsta skivan vi spelat in. Längd på podcasten? En timme och fyrtiofem jävla minuter.

På återseende.

/Hatpastorn, med hjälp av Heidenhammer, Pärzuzu och Vidhall.

Förintelseförsamlingens Podcast. Del. XXIV. Ånden Som Gjorde Pødcast

Posted in Podcasts on 28 februari, 2020 by hatpastorn

Vi avrundar veckan med en rykande färsk podcast.

Ond helg!

/Förintelseförsamlingen

Förintelseförsamlingens Podcast. Del XXIII. Podcast Perversor.

Posted in Podcasts on 14 februari, 2020 by hatpastorn

Fredag. En rykande färsk podcast. Vilket jävla upplägg.

I dagens avsnitt sitter Hatpastorn, Dr Panzram och Vivisection och diskuterar inspelningar. Det blir en hel del snack om Abyss.

När Bure Bödel ringer

Posted in Uncategorized on 23 januari, 2020 by hatpastorn

*Ring ring*

– Ja, hallå?

– Tjena, det är Bure här. Har du hört Drown In Solitude?

– Ringer ingen klocka …

– Mexikansk depressive suicidal black metal.

– Och där tappade du mig.

– Du måste lyssna.

– Alltså, jag passar fan. Jag tror jag har ett bra hum om hur detta låter.

– Du förstår inte. Du måste lyssna.

– OK, jag lyssnar på lunchen.

Haltande mexikansk DSBM med en skenande elefant på sång. What a time to be alive.

Hatpastorn spanar in nya band

Posted in Uncategorized on 13 januari, 2020 by hatpastorn

På Metal Archives finns det en liten ruta som heter ”Latest additions”. Där visas de tio senaste banden som lagts till på sidan. Oftast rör det sig om helt nya konstellationer, men ibland dyker det in något gammalt obskyrt gäng som släppte en demo för typ 30 år sedan för att sedan lägga instrumenten på hyllan och göra något helt annat. I 99 fall av 100 är ”Latest additions” en gruvlig nähä-upplevelse. En källa till missmod och cynism. Och märkliga bandfoton. Men rätt var det är fyndar man.

Idag tänkte jag att vi går igenom de tio senaste banden som sidan lockar med. Vem vet, kanske vi hittar något riktigt bra!

Der Führer Des Schattens

Skön start. Spansk funeral doom med titlar och bandnamn på tyska, men texter på ”Valencian/Catalan”. Vi har Daakflame på bas och sång. Nej, han stavar så. Inte Darkflame som kanske vore rimligt, utan Daakflame. Gelfortet spelar trummor. Man skulle kunna säga att han håller fortet bakom skinnen! Brokenbones kör synt och gitarr. Jag hoppas att han spelar dem med brutna ben. Doomificat Mogol-On spelar även han gitarr samt ”programming”. Jojo, vi vet alla vad det innebär. Datatrummor och på sin höjd en kass sampling. Förutom Der Führer Des Schattens spelar de i ett tiotal andra orkestrar också. Jag har inte hört talas om ett enda av dem, vilket såklart borgar för kvalitet. Återigen. Vilken jävla start. SPANSK funeral doom.

”Die bruderschaft der folter” från 2019 är bandets första giv. En EP som klockar in på imponerande 28 minuter. Enligt mina efterforskningar har den inte släppts i fysiskt format utan finns bara att avnjuta på bandets SoundCloud-sida.

https://soundcloud.com/der_fuhrer_des_schattens

Det här är ju inte min favoritgenre, men det låter väl som det ska. Segt, tungt och monotont. Spanjackerna kryddar dock med bubbliga Cultus Sanguine-leadgitarrer och urusel gruffgruffsång.

Detta var faktiskt bättre än vad jag trodde det skulle vara. Dock kommer jag aldrig någonsin mer lyssna på detta.

Mr Monster

Mexikansk groove/death metal hotar Mr Monster med. Jag känner livsglädjen sippra ut genom porerna. En snabb blick på bandfotot och låttitlarna på deras debut-EP ”Dr Malo & his terror chronicles” ger mig god insikt i vilken pärs det här kommer att bli. Skivan inleds med låten ”The biginning”. De stavar så.

När låt två, ”Millenial”, kör igång har jag samma ansiktsuttryck som ett spädbarn som blir tvångsmatad något riktigt surt. Jävlar vad det här var kasst. Lattjolajban-metal med gapig sång och riff på så låg nivå att jag får gåshud av helt fel orsaker. Addera lingonplockarsolon och en stöddig attityd. Mr Monster kan således fara åt helvete.

Channel The Animal

Okej. Amerikansk progressiv thrash/death metal. Tre EPs och en fullängdare sedan starten 2014 har det blivit. Då bandet lades till på Metal Archives den tolfte januari 2020 talar det för att världen skitit totalt i de här nördarna de senaste sex åren. Eller nörden kanske jag ska säga. Todd Seibert är envåldshärskare i det här projektet. Varför det är tre personer på bandfotot kan ingen svara på.

https://channeltheanimal.bandcamp.com/album/death-of-the-dream

Vi kör senaste plattan, ”Death of the dream”.

Nu kanske ni tror att jag skämtar och överdriver, men jag var tvungen att slå av efter tio sekunder. Inledande ”Contradictory condenscension” gjorde mig på så uselt humör att jag inte ens orkar kolla om jag stavade rätt på titeln.

Ni får gärna lyssna på detta om ni vill. Jag signalerar vit flagg och går vidare.

Putrescine

Lite tysk döds då? Putrescine från Berlin. En demo betitlad ”Putrescent utterance” har de värpt fram. Jag vet inte vad det betyder och jag bryr mig inte. Omslag med dödskallar på. Fräscht. Låttiteln ”Honor & blood” kunde de filat lite mer på när de ändå var i farten. Den ger lite andra tyska associationer.

https://putrescine666.bandcamp.com/

Man vet att man lever i en förstörd existens när tyska Putrescine hittills är det överlägset bästa bandet. Nytänket är noll, men man får sig en dos gammal dödsmetall av det ondare slaget. Helt rätt tänkt med produktionen. Inget jag kommer lyssna på igen, men för stunden helt klart njutbart.

Waldhexen

Amerikansk black/death metal med ett bandnamn som jag antar betyder ”skogshäxa” på tyska. Metal Archives informerar myndigt:

Features members of Kalibas, Goemagot, Infernal Thorn, The Crimson Edge, Blurring, and Rickles.

Sex band jag aldrig hört talas om.

Här kände jag att jag började bli lite väl grinig så jag kokade en kopp kaffe och lade in en snus stor som en knytnäve under läppen. Okej. Fräscha öron, öppet sinne. ”Ego canus lunam cano” heter bandets debut-EP. Jag hatar latinska titlar, men skivomslaget var överraskande snyggt. Man kanske inte ska titta för länge på konstverket dock. Titlarna då.  ”The oblation of one for many”. Rätt true måste jag medge. ”The keys to Allocer’s mysteries”. Den fick fantasin att flöda. Bra esoterisk känsla. Tummen upp! ”Quasi-dimensional phantoms of undistinguished chromacity”. Och där sket de på sig.

https://waldhexen.bandcamp.com/releases

Helt obegåvat var det inte, men de hade gärna fått skippa alla dödstendenser. Både gruffsången och dödsriffen gifter sig inte med den susande svartmetallen som stundtals glimmar till. Vill jag ha feta breakdowns och grissång i min svartmetall lovar jag att säga till. Låten med den sämsta titeln, gissa vilken jag åsyftar, är lustigt nog den bästa. Småkaotisk med ett par stänk Portal-aura. Bitvis får jag faktiskt lite feeling.

Kommer jag lyssna på Waldhexen igen? Nä, det känns osannolikt. Jag kanske spanar in deras andra band istället. Typ Rickles. Obs, ironi.

Diabolvs

Samma sekund som ditt band ersätter ett fullt fungerande ”U” med ett efterblivet ”V” är du död för mig. Diabolvs från Chile startar således i uppförsbacke. Enligt bandfotot älskar de att festa. Jag älskar att jag aldrig satt min fot i Sydamerika. ”Rite of consecration” heter deras förstlingsvärk. Ursäkta, förstlingsverk. Nu kör vi.

Vi börjar med ”Perpetual sorrow”.  Akustiskt intro som föga förvånande leder in i grynig omelodisk slingdöds med oheligt mycket doff doff doff-trummor och gruffsång. Inte obegåvat, men så uttjatat vid det här laget att klockorna stannar.

Ja, det är väl kul att de håller på med musik istället för att ränna på stan liksom.

Sawticide

Nästa band på min resa heter på fullaste allvar Sawticide och kommer från England. Varför jag inte bara kastar det här projektet i papperskorgen och lyssnar på Deicide istället är det stora frågan.

Jag tog en till paus. Det är ju faktiskt meningen att musik ska vara roligt. Fan vad jag ljög nu. Men! Sawticide var det. Vi har deras rykande färska ”The 11th plague” att lyssna på. Vad kul det ska bli. Vi börjar med skivomslaget …

Vi börjar med musiken menade jag.

https://sawticide.bandcamp.com/releases

På deras Bandcamp-sida får vi lära oss följande:

Sawt (Arabic – ‘sound’) / -icide (Latin – ‘the act of killing’) Formed from the remnants of a previous project in late 2018, Sawticide are a thrash band hailing from London, UK.

Modern kraftlös standardthrash med otajt sång. Tack, men nej tack.

Ancient Flame

Black metal från Ukraina som inte är nationalsocialistisk? Ja, mycket ska man vara med om. De startade 2011, har släppt två demos, en fullängdare och två EPs. Den trettonde januari 2020, alltså idag, blev de tillagda på Metal Archives. Mina ögonbryn kittlar hårfästet just nu. Vi kör en låt från fullängdaren ”Проклятие” från 2013.

Bedövande tråkig sling-black med en trummis som grindar helt fel. När de kör midtempo är kortisolkrypningarna i kroppen outhärdliga. När de dessutom adderar ett näbbigt tappingsolo stänger jag bara av. Alla har vi vår gräns. Hur många har jag kört nu? Åtta band? Min grundtanke var absolut inte att vara så här negativ. Att leta ny musik brukar vara kul, men ni ser ju vilken nivå vi befinner oss på. När tyska Putrescine är bäst i ligan vet man att slutet är nära.

Skald

Inte att förväxlas med de sju andra banden som heter något med skald. Eller de tre som väljer att stava det ”Scald”. Detta Skald kommer från Nizhny Novgorod, Nizhny Novgorod Oblast i Ryssland. Glöm aldrig det! Jag tycker vi börjar med bandfotot.

Halsduk och blåjeans, Tv-spelströja och starköl, långklänning och små fötter, ryssgym och shorts, samt en Rob Darken-lookalike. Folk metal/rock står på menyn och alla är välkomna.

Det lät som förväntat. Nu går vi vidare.

Du, det gör vi inte alls det. Näst på tur var ett metalcoregäng från Moskva som vann distriktsmästerskapet i flanellskjorta. Ni som vågar kan ju lyssna på Damienthorn. Blanda inte in mig i det hela bara.

Jahaja. Typ tio nya fräscha akter. Tio stolpe ut. Bättre lycka nästa gång.

På återseende.

/Hatpastorn

När Dr Panzram ringer …

Posted in Uncategorized on 11 januari, 2020 by hatpastorn

*Ring ring*

– Öh, ja hallå?

– Tjenare, det är Panzram. Du, har du hört Summonings demos?

– Ja jo, jag har ju en ganska bra bootleg …

– Då tycker jag att du lyssnar på låten ”Jesus” igen.

* klick*