Sommartävling 2021

Posted in Uncategorized on 11 juli, 2021 by hatpastorn

Det var ett bra tag sedan vi körde en tävling här på Hatpastorns Likpredikan. Låt oss ändra på det. I denna OVERKLIGA sommarvärme behöver man något att sysselsätta sig med när man sitter i skuggan och förbannar existensen. Vad sägs om lite djuplodande läsning? Fem exemplar av senaste numret av Bardo Methodology ligger i potten. Vi snackar numrerade. Vi snackar med plansch. Bara det bästa är gott nog åt församlingen. Ordo Templi Aeternae Lucis måste ni bara läsa om. Det är ett krav om man vill förkovra sig i fransmän som gjort gravskändandet till en olympisk gren. Och det vill man. Råbra intervju med Mortiis där han berättar om de tidiga black metal-åren. Tunga intervjuer med Warloghe och MonumentuM. Cold Meat Industry-artikeln är fan helt legendarisk, vilka äventyr. Black Witchery, Macabre Omen, Gospel Of The Horns, Mgła och mycket mer. Man har att göra när man sitter i skuggan.

Spana in samtliga band som medverkar i numret här:

http://www.bardomethodology.com/bardo-methodology-7/

Behöver man komplettera med tidigare nummer finns de givetvis hos Nordvis:

https://nordvis.com/sv/bardo-methodology-m-11/

En lycklig vinnare kommer dessutom få ett bonuspris i form av ett fullmatat promopaket där jag personligen valt ut de mest gnistrande juvelerna … eller ja, såhär är det. Du har chans att vinna FEMTIO plattor. Discogsvärde: en miljard. Underhållningsvärdet kan man inte sätta något pris på. Vi snackar döds, vi snackar thrash, vi snackar metal i långa banor. Och! Inte en enda skiva är släppt på Sleazsy Rider Records.

Hur gör man då för att vinna? Enkelt. Man skickar svaret på mina sex frågor till hatpastorn@gmail.com tillsammans med adress. Ingen panik, sista dagen att skicka in svaren till mig är söndagen den artonde juli. Fem personer kommer således vinna ett exemplar av senaste Bardo Methodology och en av dessa kommer dessutom få ett bonuspaket med skivor. Vilken jävla succé. Givetvis behöver ni inte betala något jävla porto.

Är ni redo?

Då kör vi.

Fråga ett

I senaste numret av Bardo Methodology finns en intervju med Atlantean Kodex. Jag har ärligt talat inte full koll på vad en atlantisk kodex egentligen innebär, däremot har jag bättre koll på atlantiska stridsdrakar. Vilket amerikanskt band släppte 1997 en skiva via ett normalt sett vampyrvurmande brittiskt skivbolag som handlade om just stridsdrakar från Atlantis?

Fråga två

Om ni inte läst den fullständiga intervjun med Ordo Templi Aeternae Lucis har ni gått miste om något. Bra drag i den. Kastar man om bokstäverna i bandnamnet får vi meddelandet ”Lucian epilerade rotmoset”. Esoteriskt. På Carpathian Forests skiva ”Strange old brew” från 2000 hittar vi på plats 10 en cover. Vem har regisserat filmen låten är med i? Jörg Buttgereit. En annan tysk vars förnamn är typ Jörg är Joerg Schroeder som driver Folter Records. Vilken black metal-festival anordnar han?

Fråga tre

Mortiis. En legend. Det hopplösa tyska bandet Fermenting Innards lyckades på ett oklart sätt övertala Mortiis att bjussa på ett intro och ett outro till deras skiva ”Myst”. Även Alriksson och Swanö bidrar med gästinsatser. Herr Brun från Borknagar då? Ja, han bidrog med lyrik. Förutom Borknagar har herr Brun tidigare spelat i ett annat norskt band som 1995 släppte en platta via Effigy Records. Vad hette bandet?

Fråga fyra

Cold Meat Industry. Man vill ju äga allt som någonsin släppts på det bolaget. Eller ja, allt var inte guld som glimmade. Desiderii Marginis har exempelvis en förmåga att få mig på dåligt humör. Om jag inte minns fel, för nu tar jag den här informationen direkt från arslet, härstammar Desiderii Marginis från ständigt aktuella Mjölby. Mjölby. Karsten Larsson. Dawn. Mithotyn. Falconer. Lever vi i en värld där Falconer på fullaste allvar har en låt som heter ”Himmel så trind”?

Fråga fem

Black Witchery. Ett band som är så true att jag får handsvett. Ursprungligen hette de bara Witchery men la till ett ”Black”, förmodligen på grund av det svenska bandet Witchery. En skandal givetvis. Det svenska bandet Witchery gjorde ju ingen glad och kopplingen till ett av Sveriges krafsigaste band genom tiderna, Satanic Slaughter, höjde inte den aktien precis. Satanic Slaughter släppte sin debutplatta via Necropolis Records. Skivbolagsbossen på Necropolis, Paul Thind, ville också vara lite tuff och tog ett väderfenomen som artistnamn. Vilket väderfenomen? Tyfon. Det finska bandet Tyfon släppte en demo 2006 vid namn ”Abysmal havoc”. Bedrövlig förstörelse. Ett annat bedrövligt band var Satanic Slaughter … fan, nu hamnade jag där igen. Äh, vad heter Black Witcherys första fullängdare?

Fråga sex

”The first possession” med Warloghe är en odiskutabel ädelsten i den finska svartmetallgrottan. Sedan starten 1995 har de släppt två fullängdare. En väldigt ofinsk släpptakt. Det råder delade meningar om hur ”Warloghe” egentligen uttalas vilket för tankarna till Darkwoods My Betrothed. Det finns en stark koppling mellan Darkwoods My Betrothed och Nattvindens Gråt.  På skivan ”A bard’s tale” har 75 % av medlemmarna förnamn som börjar på bokstaven ”T”. Om jag säger ”The deity of perversion”, hur många stab wounds snackar vi då?

Återigen, maila svaren till hatpastorn@gmail.com, skriv med er adress.

På återseende och lycka till!

/Hatpastorn

Mardrömslik merchandise: WISH-edition

Posted in Uncategorized on 22 juni, 2021 by hatpastorn

Hur det ena kan leda till det andra. Jag, Vivi-Section och Dr Panzram satt i godan ro och kollade på den irländska kampsportsfilmen Fatal Deviation. En gammal kokainplufsig Boyzone-medlem spelar skurken och … ja, vilken cineastisk bomb. En varm rekommendation. I filmen dyker en munk upp som hjälper hjälten med sin träning. Mellan suckarna fes jag ur mig att munken såg ut som Gandalf om man beställt honom på WISH.

Nästa dag öppnade jag WISH-appen i telefonen för första gången på flera år. Jag blev nyfiken på vad som faktiskt dyker upp om man söker på ”Gandalf”. Tyvärr inget spektakulärt. WISH är som vi alla vet den kinesiska motsvarigheten till Jotex-katalogen. Det är bara skit. Jag antar att vi alla fallit i fällan någon gång och beställt något. För att sedan få paketet och ångra hela beslutet. Kvalitén är bedrövlig, ofta fungerar prylen inte alls och storleken på varan är alltid mindre än förväntat. Ur ett miljöperspektiv är det bättre för naturen att kasta bilbatterier på korallrev än att beställa något från WISH. Ändå beställer folk därifrån fler än en gång. Jag antar att köpfesten kanske är ångestdämpande eller något. Gå på loppis istället. Sedan kan man lugnt säga att på WISH råder en hyfsat nonchalant inställning till saker som upphovsrätt.

Medan jag satt och sökte på ”Gandalf” i WISH-appen undrade Dr Panzram vad jag pysslade med varpå jag svarade att jag var inne på WISH. ”Sök på Naglfars nya skiva så ska du få se något roligt”. Jag knappade in ”Naglfar Cerecloth” och universum exploderade. Vad som sedan följde var underhållning för hela dagen.

Detta kan kanske bli ett stående inslag för det verkar inte finnas någon övre gräns för hur dumt det faktiskt kan bli. Detta är den senaste skörden.

Naglfar

Kineserna måste ha älskat omslaget till ”Cerecloth” för jävlar i min låda vad Naglfar-produkter det fanns. Sida upp och sida ner. Tofflor, nackkuddar, filtar, mattor, kalsonger, allt. Detta är bara några exempel. Naglfar-nackkudden, jag ska ärligt säga att habegäret flammade upp.

Absurd

Jag vara nära att svimma när jag på kul sökte på ”Absurd” och det dök upp ett badrumskit med dasslock och mattor. En perfekt produkt för toalettringskissaren med radikala idéer. Mattan har garanterat en väl tilltagen absorptionsförmåga. Vivi-Section muttrade ordet absurdptionsförmåga. Vad är det för värld vi lever i när man i den digitala kinesiska Jotex-katalogen kan beställa ett badrumsskit med Absurd-motiv? Det var alltså det här framtiden hade i sitt sköte. Vi tar det igen. Badsrumskit. Absurd. Jag sökte ju för fan på Absurd bara för att det var det mest bisarra jag kunde komma på för stunden! 203 kronor. Lågt pris för en garanterad konversationsstartare.

– Älskling, fixade du nytt toalettlock när du var ute?

– OM jag gjorde!

– Toppen, blev det locket vi kikade på när vi var ute på Bauhaus sist? Det med delfiner?

– Nej, det blev ett annat lock.

– Jaha, men ser det ungefär lika ut?

– Mja, primärt någon färgavvikelse bara. Jag fixade två matchande mattor med.

– Vad fin du är.

– Ja, titta och se själv. Det blev riktigt snyggt.

– AAAAAAAAAAAAAARRRRRGH!!!

Undrar hur många som sålts? Tanken på att det finns människor som i detta nu sitter och pruttar ikapp till ”Eternal winter”-demon i ett fullmerchat badrum är både roande och oroande.

Limbonic Art

Jag trodde för en stund att det rörde sig om en Limbonic Art-bilbarnstol och det hade aldrig slutat vara roligt. Som Dr Panzram sa, bara tanken på en bilbarnstol köpt på WISH är kul. Då hatar man verkligen sin avkomma och vill se den död så snart som möjligt. I detta fall rör det sig om bilklädsel med ”Moon in the scorpio”-motiv. Undrar hur blekt den blir efter en dag och undrar hur mycket den färgar av sig.

Rotting Christ

Limbonic Art-bilklädseln kanske färgar av sig, men i jämförelse med den här styggelsen står den sig slätt. Jag hörde ett rykte på stan att en viss Algaion-medlem beställde 500 Rotting Christ-bilklädslar. Jag kan bara gratulera.

Mysticum

Tänk ändå att få krypa ner i en nybäddad Mysticum-säng. Och sedan uppsöka ett närliggande lasarett när giftfärgerna gett sig på huden likt radioaktiv strålning. Mysticum-sängkläder. Det är kul. Man blir fan sugen att beställa bara för att undersöka exakt hur struligt det blir när man torktumlar skiten.

Wolves In The Throne Room

Egentligen inte en så spektakulär produkt, men bilden our chinese overlords valt är så spånig att den måste tas med. Ena medlemmen avklippt på mitten, den andra står och är superkissnödig. Habegäret.

Abigor

WISH älskar Abigor. Får man locka med en elegant baseballjacka med ”Nachthymnen”-motiv? Nähä, bilklädsel med motivet till ANNONSEN/FLYERN på ”Apocalypse”-minin då? Ja, nu ser jag att det vattnas. Jaha, du hade ingen bil. Det var trist. Ett par gardiner då? Såld.

Benediction

Jag hittade inga Benediction-runkisar, dock ett par smakfulla badbrallor. Innan jag skulle stoppa kuken i något från WISH. Herregud, vilken deprimerande tanke som just slog mig. Någon måste ju ha beställt en lösfitta eller löskuk på WISH. Då är livet grått.

Inquisition

Armbrytningskampen mellan dasslock med Absurd-motiv och barnfilt med Inquisition-motiv är hård. Jag trodde faktiskt att jag hallucinerade.

Abyssos

En Abyssos-väska får lugna ner stämningen en stund. Jag vet att du tänker ”men den där var ju ganska snygg”. Ta ett djupt andetag. Tänk efter. Behöver du en ny väska, köp den då inte på WISH. Behöver du en nafsande väska med sundsvallsvampyrerna Abyssos? Ja, alltså … habegäret talar sitt tydliga språk, men sätt hellre dit en patch eller pin om du nu verkligen måste.

Satyricon

Har du en uppspikad fågel på badbrallorna eller är du bara glad att se mig? Faktum är att de här badshortsen är rimligare än officiell Satyricon-merch, typ den där tröjan med Satyr och Frost som tecknade figurer av asiatiskt snitt.

Azhubham Haani

Den här är bara med för att jag blev så paff att det faktiskt fanns en hyfsat rimlig tröja med logon på. 161 spänn var ju att ta i, plus frakt, annars hade jag beställt. Och ångrat mig i samma sekund jag tagit på mig den då kvalitén och passformen garanterat varit en fullkomlig katastrof.

Vinterland

Ständigt aktuella Vinterland fanns såklart på WISH. Varför man får upp Kenny Rogers när man söker på Vinterland är väldigt oklart.

Azazel

Detta finska band har gjort sig en kometkarriär bara genom att vara på storfyllan. Ett antal T-shirts fanns, fastnade emellertid mest för denna. Ärligt talat har nog just denna tröja väldigt lite med bandet Azazel att göra utan är mest en generisk demonälskarblus. Har på känn att denna kommer bli en storsäljare på Steelfest trots allt.

Marduk

I likhet med Naglfar fanns det hur mycket merch som helst. Fastnade för handduken och ugnsvantarna. Tänk att stå som en riktig blond beast på Tylösand och torka sig med den här skönheten. Sedan på kvällen imponerar man på sällskapet med att ta ut sin Nightwing-sockerkaka ur ugnen med ett par Panzer-vantar. Du kommer att få ligga.

Ensam.

Under ditt kemiska Mysticum-påslakan.

Moonblood

Att Moonblood var så pass populära på WISH hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Å andra sidan tänkte jag så under mina oskyldiga år. De år där jag levde i en värld ovetandes om existensen av Inquisition-barnfiltar. Moonblood-gardiner och en Moonblood-mittkonsol någon? Här brann mitt habegär likt vårdkasar. Det brann så hårt att jag for runt i huset och undrade vart Dr Panzram och Vivi-Section egentligen befann sig när Gondor föll. Inget svar var gott nog.

Ja, vart fan var DU när Gondor föll?!

Mortiis

Denna klår dock allt. Jag och Dr Panzram satt ute i bersån och drack kaffe. Vivi hade i ren taktik flytt ut i hästhagen när WISH-infernot rasade som mest. Då plingade det till i Panzrams telefon. Hans käresta NecrOphelia hade hittat något på WISH.

Dr Panzram tog upp telefonen och dog. I hans sista andetag skickade han bilden till mig.

Mortiis-solskydd. Till bilen. Och det slutar inte där. Nördarna på WISH tog thumbnailen till avsnittet av What´s in my bag som Mortiis medverkade i och pangade upp DET som merch.

Vi tar det igen.

What´s in my bag är en show på YouTube där allehanda musiker tjackar skivor i en skivbutik och sedan pratar om skivorna de köpt. Ett trivsamt program. WISH väljer då att ta thumbnailen till avsnittet där Mortiis är med och designar ett solskydd för bilen med det motivet. MED LOGOTYPEN FÖR PROGRAMMET KVAR PÅ BILDEN!

Det här går inte ens att hitta på.

Dr Panzram ringde direkt till sin bättre hälft och krävde att denna skulle beställas och … ja, han kommer återkomma med recension. Diskussionen de hade skrattar jag åt fortfarande.

N: Men tänk om den inte passar till bilen?
Dr P: Vi FÅR den att passa till bilen!
N: Men tänk om någon kommer stjäla den?
Dr P: Haha, INGEN kommer att stjäla den.
N: Suck.
Dr P: Tänk vilken kung och drottning vi kommer att vara när vi sladdar in på parkeringen till Baroeg med det här solskyddet!

182 spänn. Jag är grön av avund och kommer ligga på Panzram som en igel att denna kommer recenseras så fort han får den.

Ja, det var ett axplock av vad som hittades på WISH denna gång. Om jag själv beställde något? Mot alla mina principer beställde jag faktiskt något. Inget av ovanstående bör tilläggas. Utan … ja, jag får återkomma med recension. Dumt var det. Superdumt. Men när habegäret slår till på den nivån kan man inte värja sig. Och nej, det var inget med Ancient. WISH verkar hata det bandet, fanns knappt något alls enligt mina sökningar. Annars hade jag ju beställt ALLT!

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastoralgoritmen

Posted in Uncategorized on 6 juni, 2021 by hatpastorn

Det släpps i runda slängar en miljard black metal-skivor om dagen. Lägg därtill att allt som någonsin släppts återsläpps igen, gärna på tacoköttfärsfärgad analsplattervinyl med neonbeige regnbågsswirl eller kassett. Hur hittar man skatterna i denna djungel? Enkelt.

Hatpastoralgoritmen

Med några simpla grepp kan man raskt sålla ut guldkornen. Ibland räcker det till och med att bara göra en snabb okulär besiktning för att direkt veta om det är flipp eller flopp. Idag tänkte jag att vi kikar på hur man upptäcker ny musik utan att behöva slänga sig skrikandes från hög höjd.

Location, location, location

Vart kommer bandet ifrån? Spanien, Italien och Danmark ryker såklart direkt. Hela Sydamerika med. Kanada, välkommen in. USA, här bör man iaktta största försiktighet. Det är lätt att luras av nya amerikanska black metal-band. Vid en initial genomlyssning kan det låta helt OK, men det rör sig allra oftast om tomma kalorier. Asien då? Här blir jag tvungen att återkomma för detta är inte något man bara ger sig in i hursomhelst utan en tydlig guide. Ni vill INTE hamna på en indonesisk svartmetallbakgata utan att veta vad fan ni håller på med. Håll er borta från Asien så länge. Australien, Nya Zeeland och Tasmanien, här kan man fynda. Ja, inte Striborg då såklart. Häng med nu! Jag ser hur du sitter och nickar till där bak! Skärpning. Det här är viktiga saker. Benelux-länderna, ja det finns guldägg här, men ta det försiktigt. Frankrike, kliv på bara. Portugal, här kan man fynda rejält. Noviser bör lukta på Altare Productions inhemska verk innan man ger sig på Mons Veneris och de kranskommunerna. Tyskland, här är det lite lurigare. Snackar vi nyare band, spana in Sol Records. Shores Of Ladon och Shroud Of Satan är utsökt teutonisk svartmetall av klassiskt snitt. Var ändå försiktig med Tyskland, man vill gärna undvika att kliva i en rykande hög med dynga. Äh, gör så här. Köp Moonblood-återsläppen bara. Österrike. Oftast bra, men jag har märkt att det börjar komma en hel del obehagligheter från det landet. England, Irland, Skottland, Grekland kan ni faktiskt skita i. Inte mycket bra nytt därifrån. Öststaterna och Ryssland, är man lite ful i kanten är detta ett smörgåsbord. Man bör emellertid ha byggt upp en viss resistans mot flöjt och ha koll på grumliga vatten innan man ger sig ut i den roddbåten. Oväntade platser som Påskön, Botswana och typ Madagaskar borgar såklart för obligatorisk lyssning. Om det inte rör sig om DSBM för då kommer det låta EXAKT som vanligt.

Finland? Har man orken kan man fynda rejält, men det släpps ju tio skivor i sekunden. I nuläget kan ni utgå från Varggrav-snubben och hans projekt. Det är trygga vatten.

Island? Har man orken kan man fynda rejält, men det släpps ju tio skivor i sekunden. We get it, mörka riff, stora trummor, reverb, skinnjacka, luva och kluriga bandnamn. Det är bra nu.

Norge? Ny norsk black metal. Inte superspännande. Gillar man träsnitt och typ hyfsade riff, go for it antar jag. Djevel bär hela landet på sina axlar och har så gjort under ganska många år nu.

Sverige. Nu ni. Är det bara jag som börjar krokna rejält när det kommer till svensk black metal? Det här med bandnamn som består av två ihopsatta ord. Jag fattar, bandnamnen är slut och de få som fanns kvar åts upp av DSBM-svängen för ett gäng år sedan. Livsnekad, Tröstlös och Gråtfärdig nöp väl de sista liksom. Men. Det är så många bandnamn nu som består av två ihopsatta ord att det börjar bli rejält fnissigt. Tillåt mig hitta på ett gäng nya åt er. Vissa av dem kanske till och med finns i verkligheten.

Svartdom, Svartjord, Nattsmyg, Jordsorg, Griftedom, Livsjord, Fornforn, Dunkelgård, Solmåne, Efterbörd, Jordbörd, Sorgborg, Gravsorg, Skogsrit, Fjällapa, Fjällsorg, Vinterdom, Vinterjord, Fjällslott, Mörkrit, Solmörk, Borggård, Svärdlärd, Skogsparti, Björkruska, Granriket, Hatdunge, Skitunge, Vargmåne, Vargrit, Skuggvarg, Hösttröst, Vårsvår, Sommarsvärd, Vinterlärd, Vinterskugga, Sommarsugga, Vårhimmel, Höstströssel, Lövhög, Månfåne, Måndolk, Varghednisk, Kyrkbrand, Brandskydd, Dolkstöt, Hammarhöst, Kummelgast, Nattgast, Koltrast, Lövsångare, Spjutansikte, Gudlös, Tidlös, Argtös, Blodssakrament, Blodjord, Blötdjur, Grästuva, Tuvstarr, Gråstarr, Trolldunkel, Älvbäck, Alvklinga, Krokantansikte, Stjärnhimmel, Avbryt, Avsorg, Avpå, Avav, Avsmak, Avdom, Kogeransikte, Pestanlete, Bibelbrand, Svartbälte, Sorgfödd, Likmask, Pestmask, Metmask, Blekfet, Kåpskymning, Pestgryning, Fågelholk, Bägarsmolk, Juvelyxa, Yxtid, Frasvåffla, Gräddstjärt, Såssnipa, Kaoslava, Svartmagma, Vulkanhat, Mjuktuff, Björksav, Järnilska, Arselbang, Spökslott, Kråkhymn, Korpkrax, Kraxkrax, Skatsten, Runhymn, Rundunkel, Runhemlighet, Svartruna, Runstav, Stavfel, Skenben, Nyckelbarn, Gnomansikte.

Detta är över HUNDRA bandnamn som tog mig fem minuter att hitta på. Många av dem inte dummare än saker som finns i skivbackarna i detta nu. Och! Skulle dessa inte räcka, håll i er för nu ska vi vara lite fiffiga. Då skickar man in några mystiska tecken och extra bokstäver och kallar det fornsvenska!

Shvartdhom, Svahrtjhord, Nhattsmyghg, Jördsörg, Griftedoohm, Livfhsjord, Fhornfhorn, Dünkelgaaaard, Solmaane, Efterbördh, Jhjooordbörd, Sorgheborghe, Grafsorgh, Skoghsrit, Fjällapah, Fjällsorghghgh, Vinterdohm, Vinterhjordh, Fjähllslotth, Mhörkhrit, Sohlmöhrk, Borghghgårdhdhd, Svärdhlärd, Skogspartih, Björkrüska, Ghranrikheth, Hatdhuhnhge, Skithünge, Vhargmånheh, Varghrith, Skughghvargh, Hhöhsthtrösht, Våhrshvår, Somhmharshvärd, Vinhtehrlärhd, Vintherhskühgga, Sömmarsughga, Våhrhihmhmel, Hösthstrhössel, Lövhhhög, Måhnfhåne, Måhndholk, Vahrghedhniskh, Kyrkhhbhhrand, Brandhskyddh, Dolhkstöt, Hämmärhöst, Kuhmmelgäst, Nähttgähst, Költrasth, Lövsånhhgare, Spjuhtanhsikte, Guhdlös, Tihdlös, Arhgtös, Blodhssakrahmehnt, Blodhjorhd, Blöhtdhjur, Grähsthuva, Tuvshtährr, Gråshtärr, Trölldünkhel, Älvhbächk, Alvhklinhgah, Krohkanthanhsihkte, Stjährnhhimhmel, Afvbhryt, Avfsohrg, Avfphå, Avafhv, Avhsmahkh, Avfdom, Kogeransiktef, Peshtahnlete, Bibhelbhhrand, Svartbälhte, Sohhrgföhdd, Likhmahsk, Pesthmahsk, Methmahskh, Blehkhfet, Kåpskhymfnhing, Pestgrhynhing, Fåhgelhholk, Bähgarhsmolk, Juvhhelyhxa, Yhxhtid, Frashvhåffla, Gräddhstjärth, Såhshhsnipa, Kahoshlava, Svarthmhagma, Vulkahnhat, Mjukhtuff, Bjöhrksahv, Järnilhska, Arselhbang, Spöhkslhott, Kråhkhymhn, Korphkrax, Kraxhkrax, Skathsten, Runhhymn, Rundunkhel, Runhehmlighet, Svarthruna, Runsthav, Stavfhel, Skenbhen, Nyckelbarnh, Ghnohmansikhteh.

När man sedan valt något av följande bandnamn går vi över till en annan algoritm som Irminsul Sverdmester lärde mig. Den svenska black metal-succéalgoritmen. Du behöver göra följande.

* Bläddra lite förstrött i Eddan
* Lyssna för mycket på Mgła
* Kunna spela rätt hyfsat
* Ha avancerad musikmjukvara på datorn
* Köpa skinnpaj

Sedan är du bokad på Mörkaste Småland INNAN logon ens är ritad!

Jag kanske är ett arsle, men jag har ju inte fel. Det är för många band. Punkarna hade mage att klaga på att det här med Dis-band ballade ur. Välkommen till min värld. En värld där det finns typ femton Nattsmyg och tolv Nattsmyg AD. Och det är bara två ord av ett helt jävla lexikon som ska pressas ihop oavsett hur dumt och trött det kan bli!

Åter till ämnet, som ni ser är det lätt att göra en första rensning genom att bara veta vart bandet härstammar från. Och! Skulle något bra missas, lita då på att folk kommer att påminna dig. Som i fallet Afsky. Där var det i runda slängar ett dussin tjog som myndigt kontaktade mig i mjugg och sa att Danmark visst kunde göra bra black metal. Och det här gotländska gänget The Void som poppar upp lite varstans på Instagram. Hur mycket jag än skulle vilja göra några saftiga bandfotokatastrofer på DET gänget tar det emot då jag inte är helt hundra om någon eller några av medlemmarna är … ja, lite annorlunda. Jag har kanske blivit gammal och blödig på gamla dagar, men låt dem hålla på. De verkar glada i alla fall. De spelar inte black metal och bara därför förtjänar de en Grammis.

Okulär besiktning

”Men Hatis, omslaget är skitsamma, det är musiken som räknas!” Ja, det kan du tycka, men det är fel. Ett snyggt omslag och en elegant layout är viktigare än man tror. Särskilt när det kommer till att sålla bort krafs. Jag vill påstå att jag genom decennier av skivlyssnade lärt mig att veta direkt om en nysläppt skiva är bra, dålig eller intressant genom att bara kolla på omslaget. Genom att följa dessa enkla steg kommer du falla i betydligt färre fällor.

* Photoshopspya. Hejdå.

* Någon naken tjej på omslaget. Hejdå. Säg EN bra black metal-skiva med en naken tös på omslaget. Tecknad, dataanimerad eller riktig. Säg EN. Ni får inte säga ”Fuck me Jesus”. I Sundsvall fanns det en högst suspekt individ som gick under namnet Dirty Covers. Det han gjorde var att glida in på Metal Store och köpte ALLT som hade naket på omslaget. Jag har för mig att Near Dark-Tobbe berättade att Dirty Covers köpte i alla fall tre exemplar av Latex ”Hammerfuck”. Det är DET klientelet man drar till sig. Enkel fråga gällande knullomslag, ska det runkas eller ska döden dyrkas? Och kom inte dragandes med någon jävla Lillith-undanflykt här. Sist jag kollade var inte Lillith … ja, kika på bägge omslagen till en viss skiva med Satariel för facit och då är ändå de omslagen mirakel i smakfullhet i jämförelse med mycket annat. Vi lämnar brösten till power metal-folket så får de ägna sig åt skam och självbefläckelse bäst de vill. Är vi överens? Bra. ”Men första Cradle då?” Okej då, den är ganska bra.

* Slott. Tecknade slott/riktiga slott hamnar ALLTID i min lyssna-hög. Oftast är det i alla fall hyfsat.

* Vykortsbild. Tjusiga solnedgångar, skog, kanske ett berg eller två. Detta hamnar i lyssna-högen.

* Ormar, trianglar, bägare. Nej tack. Jag har det jag behöver.

* Rymden. Gärna med några esoteriska streck ritat över. Vi snackar lyssna-högen.

* Svartvit bild med någon jävla pansarvagn och en dissolvad dödskalle över. Nej, jag har nog med sådana album. Hundratals faktiskt.

* Runor. Här är det stopp. Visst, det kan säkert vara bra, men just nu kräks jag om jag ser en runa till. ”Va, är du inte en äkta viking?!” Nä, inte du heller och ta av dig de där jävla mysbrallorna med Odin-tribaler över hela arslet.

* Tecknad blyertsmardröm, gärna med en skev orch eller en black metal-snubbe som vevar med vapen. Lyssna-högen. Oavsett om det är bra eller dåligt kommer underhållningsvärdet vara högt.

* Målning av en i scenen känd konstnär, typ Necrolord eller han italienaren som står i kalsonger på Instagram. Denna är lurig och en källa till rejäla fällor. Här får man gå på magkänsla. Jag som föredrar dåliga skivor framför tråkiga skivor har svårt just här eftersom det oftast är tråkigt.

* Bild på medlem i full black metal-mundering, gärna utomhus. Lyssna-högen. Jag upptäckte guldägget Marras bara på grund av det extremt råa fotot på Varggrav-snubben.

* Svartvit bild, halvironisk diskbänksrealism. Tänk trasig persienn, en odiskad degskål och ett askfat. DSBM, det är vad det är. Kan med fördel hoppas över.

* Bild du redan sett på en miljard andra skivor. Tänk Kittelsen/Bauer/Doré. Om du ramlar över en ny skiva med ett omslag du sett på flera andra skivor kan du hoppa över den. Förmodligen rör det sig om ett ungt band som har noll koll på allt, förutom hur man tar andra bra bands riff och gör dem sämre. Ni vet band som tror att man släppt en skiva bara för att den finns digitalt på Bandcamp. Worst case scenario är det ett gammalt band som fan borde veta bättre.

* Träsnitt. Detta kan vara lurigt. Här får man gå på vilket bolag som släppt det. Är det en Terratur-skiva vet man exempelvis att det är minst trygga 7 av 10 i alla fall. Är det ett amerikanskt band och träsnittet använts på tusen andra skivor, sök upp dem och kasta stenar på dem. De har säkert shorts och är aktiva på Twitter. Ni hör ju.

* Fulsnygg/snyggsnygg analog klipp och klistra-smekning. Hamnar direkt i lyssna-högen. Tänk Friedhofs ”Beteigeuze/Beelzebub”, Peste Noires ”Ballade cuntre lo anemi francor” eller för den delen, allt med Grausamkeit. Allt kommer såklart inte vara bra, men det finns en överhängande möjlighet att det i alla fall är intressant.

* Klisterlapp som myndigt förkunnar ”Featuring members from …” eller annat ofog. Bort och hejdå.

Denna lista kan göras oändlig, men jag har tagit med det viktigaste så ni har rätt verktyg att arbeta med framledes.

En snabb sammanfattning innan vi går vidare. Genom att veta vart bandet kommer ifrån och hur omslaget ser ut kan vi direkt uppskatta vad som kan vara värt att satsa på. Frågor?

”Men Pastorn. Om bandet kommer från Ukraina, heter Alvklinga, har rymden som omslag men har petat in en runa i allt. Hur ska jag tänka då? Tydligen spelar Crying Orc från Këkht Aräkh sessionbas.”

Jamen, köp blint för fan! Ni får inte tveka när det är så uppenbart.

Vad mer är viktigt? Jo, nu tänkte jag gå igenom några fler tips.

Skivtitel / Låttitlar

Trötta titlar borgar ofta för trötta riff. Om jag står och bläddrar bland skivorna och hittar något som ser intressant ut, vänder på plattan och ser en riktig otitel typ ”The fire within” eller ”We shall rise” kokar det i lillhjärnan. Utan att ens ha lyssnat på skivan har man slösat bort sitt liv.

Albumtitel och låttitlar ska vara intressanta och direkt skapa en stämning. Inte så lätt alla gånger. Men. Kan vi försöka enas om detta?

Har titeln använts av andra band? Nuförtiden är det så jävla förspänt att man kan söka på låttitlar OCH albumtitlar på metal archives. Bra funktion. Har titeln använts av ett gäng band, byt. Ska ärligt erkänna att jag själv kläckt ex antal otitlar och även inte skrikit högt nog när någon annan i bandet föreslagit något som inte ylat av inspiration. Låt oss göra ett experiment. Du fiskar upp två skivor med identiska omslag. Bandnamn och titlar skiljer sig åt. Vilket band lyssnar du på?

Band: Svartnatt
Skiva: Ad Majorem Sathanae Gloria
Låtar: Intro, The fire within, Lucifer rising, Into the abyss, Death angel, Succubus, We shall rise, Evil temptation, Ex inferis, Outro

Eller

Band: Starověký
Skiva: Ode to the churning seas of Leviathan
Låtar: Infernal conjunction of twelve malignant stars, As the spell of containment is breached, Infant sacrifices to the lord of the covenant, Volute the swarth, Lithomancy through Saturnian mountains, Conduit for those who dwell at the threshold, Onomatopéique, Constellations into unseen nefarious patterns, By the splendour of necromancy

Hänger ni med? Oavsett om man gillar titlar som tar i från tårna eller inte måste man ju helt sakna fantasi om man inte vill veta vad fan Starověkýs låtar handlar om. Var för övrigt tvungen att kolla om Svartnatt fanns på riktigt för jävlar vilket spånigt namn. Jodå, fem släpp hittills och ett bandfoto som var lika kasst som det var oskarpt. Hits som ”Segerfläsk”, ”Kristet hat”, ”Hedniskt krig” och särskrivningsinfernot ”Korp fest”.

Vi måste börja rensa i de svenska leden och det rejält.

Band som varit bra

Det är inte bara nya band vi måste hålla under sträng uppsikt, faktum är att det är de äldre gängen som vägrar att lägga ner som vi måste punktmarkera. Låt oss säga att ett band har varit riktigt bra en gång i tiden. Fantastiska till och med. Betyder det att deras kommande giv automatiskt är bra? Nej. Extremt få band har fler än fyra bra plattor i sig. De flesta, max en-två. De allra flesta, noll. Det hindrar inte band från att lägga ner. Tvärtom! Om ett en gång i tiden bra band släpper en dålig skiva, fine. Det är vad det är. Släpper de dock en kass skiva till kan man släppa och gå vidare. I teorin. Det är ju jävligt lätt att sitta här och vara mallig, men mindre än två meter bort ser jag i ögonvrån TJUGOFEM släpp med Ancient i hyllan och ALLT med Twin Obscenity. Med det sagt, för er egen hälsas skull. Bra band får en chans. Sedan kan ni gå vidare. Skulle bandet hips vips bli bra igen, för det kan hända, kommer ni få veta det såvida ni inte bor under en sten.

Hur för sig bandet på sociala medier

Jag har, på riktigt, högt blodtryck. Vilken chock, va? Mycket tack vare hur band och artister för sig på sociala medier. Det får nästan bli ett separat inlägg känner jag för här har jag många starka åsikter. Att uppmärksamma eventuella intressenter att ny skiva är på G, eller att man kan läsa någon ny intervju eller något annat som faktiskt har någon slags relevans, typ kommande spelningar, fine. Det är vad det är. Men när det ska börja säljas partymuggar, tvålar, hundmat och annat strunt är bandet dött för mig. Oftast var bandet redan dött innan så dubbeldöd är kanske en bättre beskrivning. ”Men Hatis, cashen måste ju in. Coronatider och inställda spelningar … ”

Ja, vilken djävulsk avans det måste vara att sälja sju tvålar och fyra partymuggar.

Och merch är liksom bara toppen på isberget. När medlemmarna själva gör diverse bisarra utspel. Jag fattar, det är inte alltid lätt att balansera sin scenpersonlighet om man har en sådan med verkligheten. Men. Ja. Det får bli ett kommande inlägg när tid ges.

Bolag

Nordvis, Sol Records, Altare Productions, Terratur Possessions, WTC, Northern Silence, Norma Evangelium Diaboli, Ván Records, Tour De Garde, Dominance Of Darkness, Eisenwald, Carnal Records, Avantgarde, Shadow Records, Debemur Morti, Drakkar och så vidare och så vidare. Det finns gott om bolag som är pålitliga. Gillar man flera artister i samma stall är chansen stor att ett nytt band på samma bolag även det håller den kvalitet man eftersträvar. Det är därför större bolag som Season Of Mist känns som rysk roulett då deras stall innehåller allt mellan himmel och pannkaka och det saknas helt en artistisk röd tråd.

Hittar man ett bolag som bara släpper guld är sållningen redan gjord. Skulle något inte falla en i smaken är det inte jordens undergång, nästa släpp på bolaget kanske är bättre.

Sammanfattning

Ja, har vi lärt oss något idag? Tveksamt. Mystic Circle har återförenats och hotar med ny skiva och medan jag skrivit detta har Svartmörk, Mörksvart, Rävgryt, Lövhög och Svärdlärd bildats och släppt fem plattor vardera. Vidare kommer det nya fräscha återsläpp, har vi riktig tur kanske det kommer en Satanic Slaughter-box med trettiosju oumbärliga tapes sprängfyllda med allt från replokalsinspelningar till någon sessiongitarrist som gör pruttljud i en mikrofon. Oj, se där! Stoppa pressarna, enligt Instagram har Blood-duke of Midgård från amerikanska Sjbbkyvkllbyviölmcf fått nageltrång och har tvingats skaffa ett Onlyfans-konto. Kommentarsfältet övervägande positivt, givetvis.

Och det här med bandfoton. Jag fattar att det inte finns någon anledning att ta sig tid att läsa det jag sitter och klagar på, men en gång på miljonen får jag en släng av idealism och tänker att man kanske gjort världen lite bättre. Att kanske ett band kikat på sina foton och kommit fram till att detta måste göras om. Att ett band enats om att om en ska ha artistnamn ska alla ha artistnamn. Att ett band tänkt att det här med att återförenas kanske inte är en så lyckad idé ändå. Och så vidare.

Tydligen inte för nu är det fan värre än det någonsin varit. Dock ska vi inte hänga läpp, det släpps nytt guld och när man väl ramlar över en skiva som får blodet att svalla i positiv bemärkelse är allt glömt. Det vore emellertid önskvärt om det inte vore en mänsklig rättighet att få släppa en black metal-skiva.

På återseende.

/Hatpastorn

Heidenhammer: Godblender. Intervju med Håkan Eriksson.

Posted in Uncategorized on 19 april, 2021 by hatpastorn

Heidenhammer här. I ett tidigare inlägg här på bloggen skrev jag ett inlägg om Härnösands förlorade söner – dödsmetallbandet Godblender, vars första självbetitlade demo blev lite av en ledstjärna för mig under den mörka himmel som stavas glesbygdshårdrock under nittiotalet. OK, Härnösand var kanske inte direkt ”glesbygd”, om sanningen ska fram – men jag kan lova att det definitivt kändes så i en tid då man var lovligt ung och nymodigheter som internet, mobiltelefoni och allehanda kommunikationsapparatur knappt existerade.

För att kort sammanfatta det hela: i den redan nämnda lilla staden – som på eget bevåg kallade sig för ”Norrlands Aten” – fanns det inga extremmetallband då jag växte upp. Nada. Det enda undantaget var just Godblender, som spelade riktigt hård och bra death metal, men som försvann spårlöst någon gång 1994. De hann krysta ur sig en i mina öron sinnessjukt bra demo, som jag fortfarande vårdar ömt. Ryktet gick att de kollektivt hade flyttat och fortsatt karriären med bandet nere i Stockholm. Efter något år dök ytterligare en demokassett upp, men dessvärre var bandet en skugga av sitt forna jag. Dödsmetall hade fått ge vika för någon slags neothrash, och den gudabenådade growlsångare som brölade sig igenom den första utgåvan var utbytt mot en … ja, jag vet inte. Han var gnällig och det lät verkligen skitdåligt. Sedan var sagan all.

Den enda medlem som gjorde sig ett namn var bandets trumslagare, Håkan Eriksson, som bankade vidare i Face Down och i Blackshine. Idag är han främst verksam med sitt Pale Horse Clothing, med vilket han kränger metalrelaterade produkter som merchandise och film. Efter lite detektivarbete spårade jag upp och kontaktade vederbörande, och undrade om han kunde tänka sig att svara på lite frågor om gångna tider. Det kunde han, och här är resultatet …

HH: Jag är född 1980, och första gången jag såg Godblender framträda måste ha varit på Stadsteatern i Härnösand någon gång tidigt 1994. Hur länge hade ni existerat innan dess?

HE: Godblender bildades på höstkanten 1993, och första spelningen gjorde vi på Fyren i Härnösand januari 1994.

HH: En märklig grej med Härnösand på den tiden, var att det på grund av bland annat den musikestetiska gymnasielinjen fanns många duktiga aktiva musiker och band, men i stort sett inga inspelningsmöjligheter att utnyttja. Ändå spelade ni in en demo år 1994, vilken gick varm i mitt kassettdäck. Låtarna var svinbra, men ljudkvalitén var väl … sådär. Soundet skvallrar om en bandspelare med inbyggd mikrofon i replokalen, men stämmer det? Hade ni fått tag på en portastudio, eller liknande?

HE: Ditt antagande om portastudio är helt korrekt. Och jag kan hålla med om att ljudet är inte det bästa, haha. Den spelades in i replokalen på en portastudio lånad från vår gitarrist Johan Walls pappas jobb. Den spelade Jonas och jag in en massa grejer på under ett par år.

Härnösand var en märklig stad, musikaliskt sett. Precis som du nämner fanns det ju många duktiga musiker i stan på grund av musiklinjen, men det förde också med sig ett elitistiskt tänkande hos många av de som gick den. Metal var ju inte speciellt “kreddigt” i Härnösand. Jag upplevde själv att många som spelade hårdrock i Härnösand “lekte” hårdrockare. I Sundsvall och Kramfors var inställningen till sådan musik en helt annan. Där fanns “riktiga” hårdrockare på ett helt annat sätt.

HH: Jag uppfattade det som att ni var helt unika med att spela death, eller hårdare thrash, i hemstaden. Stämmer det, eller fanns det flera band som tidigare gjort väsen av sig? Om man var en svartklädd yngling med smak för hårdrock av det mer extrema slaget var Härnösand i mitten på nittiotalet en synnerligen ensam plats. Jag har räknat det till att vi var två, eller på sin höjd tre, personer som smög omkring i death- och black metal-merchandise. Hur träffades ni i bandet? Var samtliga medlemmar inne på musiken? Själv upplevde jag det som fullkomligt omöjligt att få ihop passande medlemmar till det band jag själv var med i …

HE: Din uppfattning om att vi var ensamma om att spela hårdare metal i Härnösand är riktig, enligt min uppfattning. Det här med att få ihop passande medlemmar var ett högst reellt problem även i Godblenders fall. Bandet bildades på mitt initiativ av mig och gitarristen Jonas Mattsson, som skrev det mesta av musiken medan jag skrev 90 procent av texterna.              

Sen blir det lite rörigt hur vi alla kände varandra. I första sättningen av Godblender var det jag på trummor och Jonas Mattson på gitarr. Erik Åkesson sjöng och Peter Wicander körde bas. Den sättningen gjorde 3 spelningar januari-februari 1994. Jag och Jonas hade spelat tillsammans i ett kortlivat thrashcoverband, Gorby Park. Peter Wicander spelade bas i Drebin, ett hårdrocksband som även jag var med i 1991-1993. När Wicander sen gjorde lumpen från mars 1994 ersattes han av Johan Selleskog på bas. I samma veva plockade vi in Johan Wall som leadgitarrist. Även han var med i Gorby Park och Drebin.  

Så från mars 1994 var sättningen följande: jag på trummor, Jonas Mattson och Johan Wall på gitarr, Erik Åkesson på sång samt Johan Selleskog på bas. Den sättningen spelade in den första demon i Härnösand och gjorde ett par spelningar i Härnösand, bl.a. på Fyren i maj 1994. Musikföreningen Bastuba (som vi var aktiva i) arrangerade en spelning med Meshuggah, på vilken vi också passade på att spela.

Sen på frågan huruvida samtliga medlemmar var inne på musiken, så kan jag nog säga att det var nog främst jag som var 100 procent inne på hård metal. Jonas var också inne på musiken, men han var aldrig något riktigt metalhead. I första hand var han mer av en svartrockare och inne på Sisters of Mercy och sådant. Han tröttnade rätt snabbt vilket ledde till att han hoppade av bandet redan på våren 1995. Erik Åkesson gillade att growla, men tog aldrig bandet på jättestort allvar. För mig var det aldrig någon tvekan om att det var metal jag ville hålla på med.

HH: OK, så sångaren Erik tog inte Godblender jätteallvarligt och gitarristen Jonas var inte ett riktigt metalhead. Ändå valde ni att kollektivt – minus Erik – flytta ned till Stockholm för att fortsätta mer seriöst. Hur kom detta sig? Var det bara för bandets skull ni flyttade, eller var det något som ni pratat om att göra även för andra skäl?

HE: Flytten till Stockholm var inte enbart driven av en seriös satsning på Godblender. Jag vill minnas att det var Jonas som först började prata om att flytta, och det skulle han troligen gjort vare sig Godblender hade fortsatt eller inte. Sen hakade jag på den idén, vilket ledde till att även Johan Wall och Johan Selleskog valde att flytta med. Härnösand erbjöd inte några större framtidsutsikter då, och det var också en stor del av valet att flytta. Samt att man ville komma till storstan.

HH: Plötsligt var ni bara försvunna, och jag fick höra att ni hade flyttat till Stockholm för att där spela in ytterligare en demokassett. Jag fick tag på även denna, men blev för att vara ärlig ytterst besviken över att ni bytt ut er ursprunglige sångare Erik Åkesson – och hans growlröst – mot en annan filur vars vokala insats var väldigt annorlunda. Jag tyckte att denne nya karaktär, Nille om jag minns rätt, inte hade någon pondus i lungorna och mest lät ganska gnällig. Vad var tanken bakom bytet?

HE: Vi flyttade till Stockholm på hösten 1994. Det var aldrig aktuellt för Erik att flytta med, och vi kände att vi ville ha lite annan typ av sång. Dock var det i princip omöjligt att få tag på någon sångare, och Nille Fredell snubblade mest in i bandet. Vi ville ha en sångare i stil med Phil Anselmo eller Robb Flynn – som han lät på ”Burn my eyes” – men de var inte lätta att hitta.

Så Nille var en nödlösning, och kort därefter slutade Jonas i bandet. Jag kommer ihåg när vi spelade in demon med Nille, och han precis lagt sången på låten ’Wardance’. Vi tänkte att det var en uppvärmningstagning, och att han skulle köra mer på allvar efteråt. Men han var nöjd med den, och jag tror vi alla blev så paffa och insåg där någonstans att det inte blev så mycket bättre än så med honom. Gnälligt är ju en mycket korrekt beskrivning av hans sång.

Den seriösa satsningen blev ju tyvärr aldrig mycket mer än en ambition. Det var inte helt lätt att komma in i metalscenen i Stockholm, så det var svårt att rekrytera en ny sångare, vilket ledde till att vi överhuvudtaget tog med Nille i bandet. Vi hoppades att han skulle utvecklas i rätt riktning, men när vi spelade in demon blev det uppenbart att det minst sagt var en lång väg kvar att gå, haha. Ironiskt nog la vi faktiskt om vår musikaliska inriktning en del efter demon. Då Jonas, som ju skrev merparten av musiken på de första två demoinspelningarna, slutade så tog Nille över som huvudsaklig kompositör. När Nille började med oss var hans kännedom om extrem metal inte speciellt stor, men jag introducerade honom för en hel del death metal, vilket han fastnade för. Detta ledde till att han faktiskt började med growlsång senare, och låtarna blev mycket mer dödsiga. Tyvärr blev de aldrig ordentligt inspelade.

I början av 1996 blev det rätt struligt. Musikaliska meningsskiljaktigheter ledde till att Johan Wall fick sluta i bandet. Nille hade spelat andragitarr förutom att sjunga, och när Johan försvann blev Nilles bristande förmåga på gitarr smärtsamt uppenbar. Han grejade väl det grundläggande, men det blev inget utrymme för några finesser. Dessutom blev Nilles ego mycket tydligare när vi var reducerade till en trio. Ibland dök han helt enkelt inte upp till repen och gick inte att få tag på heller. Det blev också tydligt att hans ambition var att forma om bandet till sitt band snarare än att vara en del av Godblender. Detta ledde till ordentliga slitningar vilket ofrånkomligt ledde till att Nille slutade i bandet på hösten 1996. Formellt sett upplöstes inte Godblender där och då – jag och Johan Selleskog tog åter kontakt med Johan Wall, och vi jammade väl lite halvhjärtat några gånger. Men allteftersom självdog det liksom.

HH: Med detta i åtanke blir jag nyfiken på vilka band som ni först influerades eller inspirerades av. Jag tycker att ni skiljde er rätt rejält från den dödsmetall som utgjorde merparten av tidigt svenskt nittiotal, men också från de amerikanska banden. I mina öron låter första demon som mer extrem thrash, fast med growlsång. Fanns det något uttalat mål att verka inom en viss genre? Särskilt då ni sedermera ville ha en sångare mer i linje med Rob Flynn …

HE: Extrem thrash är nog en rätt korrekt beskrivning. Jag skulle nog vilja hävda att Sepultura var en av de största influenserna, tillsammans med Slayer som är mina husgudar. Jonas var väldigt inspirerad av Sepultura på den tiden. Tidiga Metallica, Entombed, Dismember, Ministry, Nailbomb, Meshuggah, Fear Factory var också betydande. Pantera måste nog också räknas in där. Sen när Machine Head släppte ”Burn my eyes” senare 1994 blev vi alla golvade av den. Vi ville nog spela hård thrash i modernare tappning, typ Meshuggah, Machine Head, Sepultura och liknande.

HH: Jag har alltid undrat varifrån namnet Godblender egentligen härstammar?

HE: Det kommer från en låt med bandet Thought Industry, ’Smirk the godblender’.

HH: Thought Industry! Jag trodde seriöst inte att någon kände till dem. Jag har någon urgammal promo med dem någonstans. Jag minns dem dock mer som ett experimentellt band med småindustriella inslag.

HE: Haha, jag har själv knappt hört dem. Det var Jonas som var inne på dem, och på liknande band.

HH: Du fortsatte sedermera att spela i Face Down och Blackshine. Var detta musik som låg närmare din egen musiksmak än Godblender? Valde du att hoppa av de banden efter ett tag, eller vad hände? Vad gjorde resterande medlemmar i Godblender efter att ni lagt av? Kan inte påminna mig att jag sett något om vidare musikaliska karriärer för någon av dem …

HE: Godblender sprack någon gång på slutet av sommaren 1996. Sen blev jag tillfrågad att hoppa in i Face Down på hösten 1997, när Peter Stjärnvind slutade för att börja i Entombed. Jag skulle säga att musiken i Godblender såväl som Face Down var den typ av musik jag ville syssla med. Dock var allting fokuserat på ett helt annat sätt i Face Down. Framför allt hade det bandet en riktig sångare …

I Godblender var jag dock en originalmedlem och hade stor frihet att experimentera. Jag blev styrd på ett helt annat sätt i Face Down även om det var helt naturligt. Det blev dock lite tråkigt för mig i längden. De var även rätt desillusionerade under min tid i bandet. De hade blivit rätt hypade med deras första platta “Mindfield”, men sen hände inte så mycket mer. Jag gjorde en turné på två veckor i England med dem i februari 1998 och spelade även in en demo på tre låtar i Sunlight samma år. Men motivationen var brusten under andra halvan av 1998. Sångaren Marco Aro annonserade t.o.m. sitt avhopp från bandet mitt under pågående turné efter ett episkt bråk i turnébussen, varpå vi skulle genomföra resterande spelningar under rätt tryckta omständigheter. Men några veckor efter hemkomsten var han med i bandet igen, och sen tuffade det väl på till början av 1999, när han slutade för att börja i The Haunted. Då föll Face Down samman. De återförenades några år senare, men då hade jag tappat all kontakt med dem för länge sen.

Blackshine hade jag väl egentligen aldrig någon större passion för. På den tiden ville jag spela hårdare musik, men de var trevliga killar och jag fick chansen att spela in en platta med dem. Vi spelade på Wacken 2001 och gjorde bland annat några spelningar som förband till Entombed. Jag var väldigt oinspirerad mot slutet av min tid i Blackshine, och till slut kom vi tillsammans fram till att det var bättre att jag hoppade av. Jag uppskattar nog Blackshines musik mer idag än vad jag gjorde då, ironiskt nog.

Angående medlemmarna i Godblender och vad de gjorde efteråt, så har de väl inte gjort något större väsen av sig. Lite hobbyspelande, men inte mycket mer.

HH: Då den här bloggen främst fokuserat på black metal, blir jag också nyfiken på hur ni förhöll er till att svartmetallen fick allt större fokus inom extremmetallen. I intervjuer med Face Down uttalade sig Marco minst sagt skeptiskt över nämnda fenomen, om jag minns rätt …

HE: Vi var nog inte helt förtjusta över hur black metal kom att ta över mer och mer. Jag har personligen aldrig varit så inne på svartmetall och det är inte riktigt min grej, förutom någon tidig Dark Funeral, ”Secrets of the black arts”, och Dissection – som väl är mer av en blandning mellan death och black. Band som blandar på det viset uppskattar jag, som Behemoth och Necrophobic till exempel. Jag har dock inget uttalat motstånd mot svartmetall alls.

På Godblender-tiden var nog inte black metal-scenen något som vi fäste jättestor uppmärksamhet vid, men det märktes ju att ett skifte skedde. Dock hann musikklimatet förändras en hel del till dess jag började i Face Down sent 1997. Face Down låg på Nuclear Blast då, men var komplett bortglömda då bolaget fokuserade på band som Dimmu Borgir och Hammerfall. Så man kan väl säga att både black och power metal sänkte Face Down rätt rejält. Marco gillade inte ens speciellt mycket death metal, och än mindre black metal, iaf på den tiden. Han var mer av en thrash- och hardcore-kille som jag uppfattade det.

HH: Avslutningsvis: har nu någon nuvarande koppling till Härnösand?

HE: Mina föräldrar bor i Härnösand, så jag har absolut koppling dit fortfarande. Min bror, Stefan, driver idag Comfort Erikssons VVS som tidigare drevs av min pappa Kurt-Ivan. Jag har lekt lite med tanken på att flytta tillbaka till Härnösand, så vi får se hur det blir med det.

HH: Då tackar jag för kaffet.

// Heidenhammer

Pitch meeting, mellan Rod Smallwood och Steve Harris inför ”Dance of death”.

Posted in Uncategorized on 25 mars, 2021 by hatpastorn

– Tjena Steve! Så det är dags för en ny Iron Maiden-skiva?

– Javisst! Här har det kokats ihop nya, fräscha idéer som säkrar skivförsäljningen i många år framöver.

– Kanon. Du vet, det blev ju bara en liveskiva efter ”Brave new world”, så nu behöver vi något i hästväg för att kunna kränga merchandise utav bara helvete.

– Inga problem! Jag har fixat ett omslag som får dig att tappa hakan.

– Suveränt! Jag blev nästan lite orolig där, efter att Riggs hoppat av ännu en gång. Men du hade ett ny talang som hållit i penseln?

– O ja! Eller, pensel och pensel, vi kan säga att det … rör sig om en mer virtuell pensel.

– Men Steve … Du tycker inte att det liksom får räcka med virtuella utflykter efter den där eskapaden från 1998?

– Gud nej, det här är hippt, ser du. Faktum är att konstnären är så nöjd med resultatet att han propsar på att hans namn inte ens ska stå utskrivet i texthäftet – bilden ska liksom tala för sig själv.

– Jaha … vad ska Eddie göra den här gången då?

– Ja, Eddie och Eddie … jag tänkte att han liksom sätter sig i passagerarsätet den här gången. Du vet, det händer så mycket annat fräckt på omslaget så att han inte riktigt behövs.

– Vad säger du? Ingen Eddie? Nej du Harry, här får jag allt sätta ned foten. Merchandise är min business, och vi behöver ett extra tillskott nu. Det där internet, som du tyckte att vi kunde glömma för några år sedan, har liksom ställt till det med skivförsäljningen på sistone …

– *Suck* Ja, ja … om du nu måste ha med honom, så får han väl vara med då. Han får bli en lieman, eller något.

– Det blir skitfränt. Vi behöver tänka lite nytt nu. Vi måste ha kvar de gamla fansen, men det får inte bli någon dassig gammal Spinal Tap-rekvisita som inte funkar längre.

– Lustigt att du nämner Spinal Tap … kommer du ihåg den där ‘Stonehenge’? Det finns en slinga där som jag kanske influerats av, men det märker ingen. Jag smög in den som ett akustiskt break i titellåten, det blev skitbra. Ja, och till den låten hade jag tänkt att Bruce kunde smyga omkring i en slags ansiktsmask med fjäderplym. Och en mantel. Det blir skitfräckt, och det kommer att synas på live-DVD:n vi släpper i samband med nya skivan.

– Jaha, så det blir en live-DVD i alla fall?

– Ja, självklart! Är du galen? Hur skulle det se ut om vi inte följde upp varje släpp i fortsättningen med både live-CD och live-DVD? Att vi inte gjorde det under hela åttiotalet, och nittiotalet när jag tänker efter, övergår mitt förstånd.

– Ja, vi gjorde ju i och för sig det första halvan av nittiotalet, sen blev det ju lite grus i livemaskineriet som du kanske minns.

– Förstår inte vad du pratar om. Apropå det är det nog dags för en ny best of, eller live, vilket som. Släng in ett par låtar från ”X factor” och ”Virtual XI”, så Blaze blir nöjd.

– Men livelåtar med Blaze? Då får vi nog gräva djupt i mixarna …

– Du har rätt, vi skiter i det. Vi tar liveversioner av dem där Bruce håller i micken i stället.

– Men blir inte det lite elakt? Tänk när Blaze ser dem i affären, lagom till julhandeln, och köper dem för att visa barnen vad pappa varit med och sjungit på …

– Ja, men nu är det såhär, att det är Bruce Dickinson, och ingen annan, som är sångare i Iron Maiden. Så har det alltid varit, och det vet du.

– Ja, ja, det är ju sant. Se bara till att han får på sig den där masken då, så kanske ingen märker att det inte är Blaze som håller i micken på ”Sign of the cross”.

Hatpastorns promofrossa. Del två. Rathögen.

Posted in Uncategorized on 10 mars, 2021 by hatpastorn

Man har genomlidit många sittningar i sina dagar, men dagens djupdykning i möghögen tog hårt på krafterna. Vill ni höra mig prata om skivor man önskar inte fanns i en och en halv timme? Välkommen! Vi snackar Scarlet Records. Sleaszy Rider. Century Media. CRUZ DEL SUR! Det ena värre än det andra. Allt i en tagning. Själv. Räkna med djupa suckar och återanvändning av ord och termer som ”fruktansvärd”, ”Olyssningsbar”, ”fulaste man sett” och ”värsta tänkbara”. Redan första skivan, Gandalfs ”Rock hell” beskrivs som ett övergrepp. Kanske att ta i, men det var fan Gandalf som började.

/Hatpastorn

Pitch meeting, mellan Rod Smallwood och Steve Harris inför ”Brave new world”.

Posted in Uncategorized on 8 mars, 2021 by hatpastorn

– Tjena Steve! Så det är dags för en ny Iron Maiden-skiva?

– Javisst! Här har det kokats ihop nya, fräscha idéer som säkrar skivförsäljningen i många år framöver.

– Ja, nu när Bruce och Adrian är tillbaka i sättningen ska det väl äntligen bli lite ordning på torpet. Vissa ville ju få det att låta som att de halvt snodde vår gamla publik  med den där ”Accident of birth” …

– ”Accident of …” nej, det vet jag ingenting om.

– ”Chemical wedding”, då?

– Nej, den känner jag inte till. Nu, Smallwood, är det liksom Iron fucking Maiden vi pratar om, okej?

– Naturligtvis. Så berätta om nya plattan!

– Den blir jävligt maffig, alltså. Bombastisk. Vi kör nästan live i studion den här gången!

– Alive in studio A … alltså. *host*.

– Va?

– Ingenting. Men! Det blev ny producent, va? Hörde att du hade kontaktat han Kevin Shirley.

– Exakt. Fatta att han har Aerosmith och Silverchair på sitt CV – det smäller liksom högre än allt annat. Inte för att det egentligen behövs, man fixar ju det där på egen hand, men för sakens skull kan han ju få sitta med i studion och spana in farsan, liksom.

– Givetvis. Men jag tycker ändå det blir skönt med en producent bakom spakarna. Och det blir tuffa tag förstår jag – när Bruce skulle sätta skriket i början på ‘The number of the beast’ tog det väl över hundratjugo tagningar? Snacka om perfektionism!

– Precis. Nu blir det dock inte alls så, utan vi nöjde oss med en tre-fyra provsjungningar, så var det klart.

– Va?

– Javisst! Vi körde på i studion och Bruce skrek i högan sky rakt in i micken. Han trodde det bara var ett vanligt rep, men döm om hans förvåning när han kom tillbaka till studion två veckor senare för att lägga riktig sång och Shirley sade åt honom att knalla hem. Bruce hade redan gjort sitt. Mäktigt!

– Jaha … ja, jag lägger mig som bekant inte i musiken, det får ni sköta på egen hand. Men det blir väl några riktiga rökare till riffmackor, va? Jag tänkte om vi kan prångla ut en singel med någon dundermelodi, typ introriffet i ‘Run to the hills’ eller ‘Clairvoyant’, eller nåt ditåt. Vi har ju tre gitarrister med i sättningen nu.

– Nej, den här gången tänkte jag att vi skiter fullkomligt i sådana riff. Det blir ackordmackor för hela slanten. Mäktiga powerchords liksom. Jag har en ny ackordföljd som du nog kommer att gilla – A, F och G.

– Är inte det typ samma som …

– Jag vet inte vad du pratar om.

– Okej. Men! Derek Riggs är ju med på tåget igen. Kan tänka mig att det blir ett fett omslag? Vi har ju lite merchandiseförsäljning att ta hand om, som du vet …

– Derek, ja … *host*

– Säg inte att det skurit sig igen?

– Alltså, han har ju fått klart halva omslaget, så det är lugnt. Resten sköter sig själv. Blir en fet booklet – inga fjantiga datatypsnitt, vi kör i typ helvetica eller nåt på enfärgad botten. Enkelt, coolt, lite avskalat sådär.

– Okej. Jaja, nu med alla man på plats blir det nog bra, trots allt. Då säger vi som så, att vi fokuserar på nya skivan och låter best of-samlingar och liveplattor dröja ordentligt i fortsättningen.

– Ja, apropå det …

Bewildered – Moaning at the gates of Ishtar

Posted in Uncategorized on 22 februari, 2021 by hatpastorn

Skogen-Jocke, detta lilla geni, är ingen nykomling på dessa sidor. Sist bjöd han på det påhittade bandet Solar Plexus. Uppmärksamma läsare kanske undrar varför 50 % av layouten i det inlägget försvann under mystiska omständigheter? Utan att säga för mycket fanns det ett bandfoto där som inte föll i god jord hos … ja. Fnissigt tyckte jag, men vi var tvungna att korrigera inlägget lite. Imponerande ändå att den gode Jocke lyckades få sitt första inlägg censurerat.

Skogen-Jocke, ja. I slutet av förra året plingade det till i min mobil. Två nya bilder från Växjös finest. Jag öppnade och skrattade mig till ett brock. Påhittade band är fan det bästa som finns. Särskilt om de är så trovärdiga att de nästan finns i verkligheten. Håll i er nu. Här kommer det glömda No Fashion-bandet Bewildered. Ett band som kämpade i motvind.

Omslag, titlar, TACKLISTAN. Det här bandet finns ju. I någon parallell verklighet finns Bewildered på riktigt. Koncentrerar jag mig hör jag riffen. En avlägsen ”Life demise”-minnande melodi från en annan plats, en annan tid. Jag visade Heidenhammer dessa bilder och han blev imponerad. Och då är Heidenhammer kungen när det kommer till imaginära orkestrar.

Runt jul var jag hemma och fikade hos Hammaren och var rätt mör efter att han propsade på en sittning bestående av TVÅ dubbel-CDs med högst dubiösa Lake Of Tears-covers och HELA ”Recipe ferrum” av Tormentor från pärm till pärm. Jag satt som ett glas utspilld mjölk i hans fåtölj när han plötsligt föreslog att vi skrev en intervju. Med vilka då, undrade jag matt.

Med Bewildered.

Sedan var vi igång. Ett påhittat band. Då kan man lika gärna hitta på en intervju och ett fanzine när man ändå är igång. Flitens lampa lyste. Vi iklädde oss rollen som Mackan, envåldshärskare på Ereshkigal Zine. Alla gamla risiga fanzines vi läst, reducerat till ett. Hammarens sambo kom in efter en stund eftersom vi blev mystiskt tysta. Följande replikskifte tog sin början:

– Vad gör ni för något?
– Vi skriver en påhittad intervju för ett påhittat band.
– Såklart ni gör.

Sedan gick hon.

Här kommer då intervjun ni alla väntat på utan att ens veta om det.

Intervju, Kristoffer ”Soulmirror” Nylin från Bewildered. Ereshkigal Zine nummer 2. 1997.

Tjena Soulmirror! Hur är läget uppe i norr? Blire något supa till helgen?

Ave Mackan! Läget är kanon, fredagsbärsen är precis inhandlad och det ligger en stock med Grov snus i kylen och bara väntar. Röj för fan! (Grov snus, Ettan för faaaan – red)

Vad har ni fått för respons på debutplattan, ”Moaning at the gates of Ishtar”? En snabb bio över bandet också tack!!!!!!!!

Förhandsupplagan ligger på 1000 ex, och No Fashion verkar jävligt nöjda. Har i och för sig inte hört av dem på ett halvår, men de har mycket att stå i, ny CD med Stockholmarna Noctes och så. Bandet idag består av:

 Jag, Kristoffer ”Soulmirror” Nylin på sång,

Jens ”Dreamvoid” Hulth på gittarr/lead,

Andreas ”Lord Erebos” Granquist på andra gittarr,

Goran ”Noragh” Jovanovic på bas

Niklas ”Bulten” Fältryd på trummor

Som gäst, eller kanske permanent, får se hur det blir, har vi Linda ”Angel Eyes” Nilsson på keyboards och tjejsång. Hon är jävligt bra. Lirade en sväng med Fimbulfrost innan det skar sig med Steffe.

Jag har hört ryktas om en turné tillsammans med Allegiance, vad händer på den fronten?

Det var ju snubben från Wild Rags som skulle ta hand om den amerikanska biten, men han verkar ha gått under jorden det jävla aset … inte så kul, skickade en DAT-tape till honom och 200 dollar i kuvert. Vi blev också lovade en plats på hans samling tillsammans med Equitant, från Absus, soloprojekt. Vi får väl se vad som händer.

Era texter verkar ju jävligt välskrivna. Berätta lite mer om dom!

Nä, jag vägrar! (Ååååååååh arg jag blir – red) Skämtar bara! Texterna är jävligt feta om jag får säga det själv. Och det får jag. Ha! Men det är Adde som skrivit de flesta. han är bra med ord. Läser många böcker om det ockulta. Dean Koontz och så (Koontz rules! – red). Texterna har mycket symbolik i sig, men det ska inte vara så uttalat. Lyssnaren får bilda sin egen uppfattning om vad texterna handlar om.

Vad tycker ni om kristna och framför allt ALF SVENSSON…? Hur är det, är du satanist/ond/ockult? På era (tidiga) bandbilder har ni ju en hel del ”mörka” symboler, t ex.

Kristna fanatiker är jävla as, som bara är inne på att gräva i folks plånböcker. Nu är jag inte inne på satanism själv, jag är mer en ”anti-kristen ateist”, men är helt klart inne på det ockulta, om än inte lika fanatisk som Adde. Det ockulta är mer en känsla, kanske inte religion …. äh, du vet vad jag menar! (Japp! – red.)

Spelar ni black metal eller death metal? Det är ju lite otydligt.

Ja, alltså vi hade ju corpse paint på demon. Men vi skippade det inför skivan. Blivit så jävla trendigt. Plus att jag inte pallar att tvätta bort det efter spelningar. Vi kör med nitar, patronbälten och läder istället. Jag skulle säga att vi spelar atmosfärisk blackened north metal med betoning på METAL!!!

Det är ganska bra ljud på skivan. vart spelade ni in den?

MEN LÄS TEXTHÄFTET DIN GLASÖGONORM! Det står ju där. (Hata – red). Skämtar bara. Vi spelade in den här i stan. Ljudpalatset heter studion, men vi döpte den till Hellcrimson Studios. Vi är ju inga bögar. Roffe som har studion är grym, men han har inte spelat in så mycket metal. Det är väl vi, Slowgate och Fimbulfrost som spelat in där typ. Nästa skiva blir nog Abyss med Tägto. Han vet hur man rattar ett fett ljud! (Nya Hypocrisy rular fett!!! – Red.) Vi var inte så nöjda med ljudet på spliten med Quatulum, men va faan, man måste ju börja nånstans!

Era inspirationer? Musikaliskt alltså? Är det bara black och death som gäller, eller har ni ett gäng popplattor i garderoben om åker på så fort tillfälle ges????

Haha, ja nog faan är vi inne på pop alltid. Di Leva forever! (Hahaaa!!!!!!!!!!! – Red.) Närå, men det kommer ingen bra ny döds eller black, det är som att allt är inspelat i Sunlight du vet, allt låter likadant. Vi är mer influerade av gammal hårdrock, typ Maiden, Priest och Saxon du vet. (Det hörs på riffen – Red.) Running Wild är för jävla bra, det är ju den musiken man växte upp med liksom.

Det är ju jävligt mycket slingor på skivan. Har ni lyssnat mycket på Dissection och At The Gates?

Har aldrig hört Dissection. (Jamen tjena – Red) Dreamvoid är jävligt inne på ATG, men jag tycker inte det hörs … och vad faan, ska man va originell i varje låt man gör blir det fan inte många låtar gjorda! Det som är viktigt är ju att det är bra låtar, bra röj, bra riff.

Har du/ni några feta tatuerringar eller är ni inga RIKTIGA vikingar?

Håller på att spara till en riktigt fet tattuerring som ska vara över hela ryggen. En bergskedja där Tor och Oden står i en sjö där det flyter avhuggna huvuden från alla kristna. Kommer bli dyrt men jag har precis kanske fått vikariat på lilla Videoteket. Lord Erebos har en Tors Hammare (Mjönlir! – Red) på armen. Den är ganska snygg. Narogh och Bulten har inga tattuerringar än men de är lite yngre. Vilka tatturerringar har du då? New kids on the block eller!???? (ARG! – red)

OK, för att avsluta, vad tycker du/ni om:
1) Ulf Ekman 2)Kebab 3)Pamela Anderson 4) knark 5) nya Mayhem? Tack som faan …

OK, Ulf måste DÖÖÖÖ … kebab: jävligt schysst på fyllan, kanske bästa fyllekäket men pizza går ju inte av för hackor heller! Pamela är såklart as-snygg, hyrde Barb Wire förra helgen och man gick ju fan och hade bånge i en vecka efteråt (instämmer … Red.) … ska fan dra till beachen på LA och bli upplockad … knark: upp till var och en, i rituella sammanhang är det klart att föredra även om jag inte är så inne på det själv. (Ont om fetingar uppe i Norrland? – red.) Nya Mayhem: total ondska, kanske nåt av det jävligaste, men det är ändå inte ”riktigt” Mayhem, det dog liksom med Pelle och Eurynoumos, man vart ju helt knäckt. Men ”Wolfs lair abyss” är bra, inget snack om saken. Tack som fan för inten!

/Hatpastorn, Heidenhammer, Skogen-Jocke

Pitch meeting, mellan Rod Smallwood och Steve Harris inför ”Virtual XI”.

Posted in Uncategorized on 5 februari, 2021 by hatpastorn

– Tjena Steve! Så det är dags för en ny Iron Maiden-skiva?

– Javisst! Här har det kokats ihop nya, fräscha idéer som säkrar skivförsäljningen i många år framöver.

– Suveränt! Nu har ju Blaze äntligen fått bli lite varm i kläderna och kan på allvar ta platsen som Maidens frontman och riktiga sångare.

– Exakt. Och just därför tänkte jag att vi lagom till efter skivsläppet ska remastra och ge ut samtliga Iron Maiden-album i nya förpackningar i modern tappning.

– Jaha, men ”X factor” släpptes ju bara för ett par år sedan?

– Nej alltså, den struntar vi i. Vi kör samtliga skivor från debuten till och med ”Live Donington”.

– ”Live Donington”? Från 1993? Den minns jag knappt.

– Nej, det var ju knappt någon som köpte den när vi prånglade ut den så jag tänkte att vi ger den extra chans. Det blev ju tre liveskivor det året.

– Okej, men kommer det inte att bli lite märkligt att ge ut inte mindre än tolv Iron Maiden-skivor på en gång, utan Blaze bakom micken?

– Nu är det såhär, Rod, att det är jag som är kapten och ancient mariner på skutan. Inte direkt någon maiden voyage, det här. Lämna det till mig.

– Ja, det är ju ditt band … men berätta om nya skivan!

– Om du trodde att vi nådde en försäljningspeak med ”Somewhere in time”, så håll i dig – den här kommer att slå alla kassarekord.

 – Verkligen?

– Utan tvekan! Jag tänkte en ny, fräsch, grej. Har du hört talas om det här med internet?

– Ja alltså, jag var rätt snabb med att få upp en hemsida och prata om CD-rom på skivorna och …

Glöm internet. Det nya svarta stavas virtual reality, och det kommer att framgå både på omslaget och i första videon.

– Första videon, blir det den där låten du spelade upp, ‘Futureal’? Det skulle ju iofs passa bra med VR-tema på den.

– Nej, nej, nej. Vi snackar ‘The angel and the gambler’ – nästan nio minuter högoktanig heavy metal när den är som allra bäst. Släng in lite datagrafik, snabba upp ljudet och dundra in några explosioner så har vi ett tidlöst mästerverk.

– Men Steve, det här med datagrafik och sådant är ju fortfarande ganska mycket i sin linda. Det finns ingen risk att det inte åldras så väl som man tänker sig?

– Är du en jävla bakåtsträvare? Du såg väl också filmatiseringen av ”Langoljärerna”? Där har du monster som står sig med tiden. Och apropå det, håll i dig – precis efter nya skivan släpper vi ett dataspel med Iron Maiden-tema! Fatta, kidsen kommer att kissa på sig!

– Dataspel?

– Javisst! Varenda tonåring kommer att springa benen av sig ner till dataaffären för att tjacka ett exemplar. Det får bli ett shoot-em-up, eller vad det heter. Coolt som fan.

– Okej, ja det blir ju en del att marknadsföra, det här. Finns det ingen risk för att den nya skivan kanske hamnar lite vid sidan av? Remastringar, dataspel, virtual reality …

– Jag glömde att vi ska dra igång en heavy metal-cup i fotboll också.

– … Heavy metal-cup i fotboll. Jaja, Steve, det är ju ditt band. Jag bara säger att med allt det här, finns det ju en chans att vissa kommer att tolka det som att ni kanske slätar över Blazes prestationer med ovidkommande promotionmaterial, särskilt som det gick lite sådär med röstinsatserna på senaste turnén …

– Det är ju helt befängt! Blazes plats är säkrad i Iron Maiden – nu och för all framtid. Up the irons, som man säger!

Pitch meeting, mellan Rod Smallwood och Steve Harris inför ”X Factor”.

Posted in Uncategorized on 28 januari, 2021 by hatpastorn

Heidenhammer presenterar en ny serie i form av pitch meetings. Milt influerade av Youtube-succén med samma namn.

– Tjena Steve! Så det är dags för en ny Iron Maiden-skiva?

– Javisst! Här har det kokats ihop nya, fräscha idéer som säkrar skivförsäljningen i många år framöver.

– Men nu när Bruce lämnat skutan, hur ska det gå till?

– Inga problem! Vi har hittat en genial efterträdare. Du minns Wolfsbane, va?

– Eh, nej …

– Jodå, de var förband till oss för några år sedan. Sångaren därifrån kommer att passa perfekt.

– Verkligen?

– Javisst! Och han kommer inte att bli en tafflig Dickinson-kopia, den saken är säker.

– Nej, det är såklart viktigt, att vi tar in någon som står på egna ben och har personlig röst, och …

Precis. Och då tänkte jag lite såhär jag, att vad kan då bli bättre än någon som inte bara inte låter som Bruce, utan som inte ens kan sjunga Bruces gamla låtar?

– Va?

– Det är ju briljant! På provsjungningarna satte han varenda Di’Anno-låt utan problem, men sade själv att det där med ”Run to the hills” och ”Aces High” var mycket knepigare.

– Jaha, ja okej. Så vi kommer förutom att bara köra nytt material på nya turnén helt att fokusera på de riktigt gamla låtarna från debuten och ”Killers”?

– Nej, nej, inte alls. Det blir bara material från Dickinson-eran, så att fansen stannar kvar, och så slänger vi kanske in någon ny kioskvältare från nya plattan. Typ ”2 A.M.”. inte en själ i salongen kommer att kunna låta bli att sjunga med i den.

– Jaha …

– Ja, och så lagom till precis efter skivsläppet så skramlar vi ihop en fet best of-skiva som samlar det absolut bästa från vår demo och framåt, så att vi verkligen ser till att etablera Maidens nya ansikte utåt. Den får ges ut i två versioner, så vi kan kamma hem lite extra deg.

– Ja, det är inga som helst problem. Det där med att kränga samlingsskivor i framtiden säger du … hmm, där kläckte du allt en idé. Men hur gör vi med nya skivan? Vi har ju halvt om halvt kickat Derek Riggs och han är visst sur, så vem ska teckna Eddie den här gången?

– En tecknad Eddie? Nej, vet du vad, det är nya tider nu, som tarvar nya grepp. Jag tänkte att vi kör på ett lite mer allvarsamt konvolut och lämnar den där fåniga estetiken bakom oss. Tro mig, det blir asballt.

– Det låter fantastiskt. Hur kommer det att låta då? Det är ju inte bara Dickinson och Riggs som hoppat av, även vår gamle producenträv Martin Birch har ju tackat för sig. Och inte ens han kunde ro ihop ”No prayer …” eller ”Fear of the dark” till höjdarproduktioner i din studio hemma på godset.

– Inga problem, den här gången gör vi allt hemma i min hemstudio på godset i Essex och ingen annan än jag lägger ett finger på rattarna på mixerbordet. Du hörde ju succéljudet jag fick till på ”A real dead one”. Det här kan inte gå fel, och som bevis på det har jag redan lagt ned över sju månader på skruvandet.

 – Ja, nej säger du det … förresten Steve, det där med att kränga ut gamla liveskivor i nypaketering … jag tror minsann du knäckt ännu en dunderidé som kan komma väl till pass i fortsättningen.