Eerily Hauling Winds

Posted in Uncategorized on 30 oktober, 2020 by hatpastorn

Måste vi lyssna på en enda cover till begår vi våldsbrott. Temamånaden är nu avslutad och istället gör vi som så att vi tittar på film istället. Hammaren fyllde 40 och som present fick han skivor. I dagens avsnitt av Eerily Hauling Winds går vi igenom denna skörd.

Och innan någon nörd börjar knota. ”Myst” är första Fermenting Innards för oss. ”Drowned”-EPn visste vi inte ens existerade så vi antog att den kom efter ”Myst”. Det var fel, den kom före. Herregud, såhär mycket har ingen tänkt eller pratat om Fermenting Innards någonsin.

Nu kör vi.

/Hatpastorn

”Spela en cover!”, del fem. Hatpastorn kontemplerar.

Posted in Uncategorized on 22 oktober, 2020 by hatpastorn

Korten på bordet, jag har själv bidragit med covers. Vi snackar bonusspår på skivor och nödlåtar på sjutummare. Två band som jag spelat med har till och med medverkat på sådana där härliga tributskivor. Det kan säkert vara fler band, jag minns inte. Vilka låtar har avhandlats? Tja, små ödmjuka sånger som ”Warfare”, ”Inno a Satana” och ”Storm of evil”, bland annat. Ja, sedan får vi inte glömma min ”Han som reiste”-cover i Fasttracker som Dr Panzram än idag hävdar är den sämsta Burzum-covern han någonsin hört. Trist då att han aldrig fick höra min ”A lost forgotten sad spirit”-tolkning där jag iskallt tryckte på play och körde in hela låten på gitarr utan att värma upp innan. Den krampen. Faktum är att titeln på den här serien, ”Spela en cover!”, är lyft från en spelning jag gjorde 2005. Bandet jag spelade med hade inte kört live sedan en turné 1997 med Malignant Eternal och In Battle så det fanns ett visst sug. Mitt i mellansnacket hörs någon i publiken tjoa ”spela en cover!”. Man tappade som musten. Efter giget kom Dödskommendanten och klagade att vi körde för lite pre-demomaterial. Ja, han hade väl kanske inte fel.

Covers, det är som kul att spela dem. Mindre roligt att lyssna på. Sedan finns det ett enormt problem med hela grejen, hybrisfaktorn. Om vi tar filmbranschen som exempel. Hur många remakes har du sett som är bättre än originalet? Exakt, försvinnande få. Det går inte att återskapa magi. Därför borde man göra remakes på dåliga filmer som ingen brydde sig om. Exempelvis filmer som har en bra idé, men ett bedrövligt utförande. Enligt samma logik blir det ju automatiskt stolpe ut när man försöker göra en cover av en klassiker. Varför inte göra en cover av en riktigt medioker bit som ändå har vissa kvalitéer och försöka göra den riktigt bra? När mitt gamla band körde in covern på ”Inno a Satana” till en av alla dessa tributskivor lade jag sången i mitt eget vardagsrum. Jag minns att jag stod där med händerna i midjan, halvstressad över att hinna lägga allt innan grannarna började dunka för aggressivt i väggarna, att ”ja, det är ju inte Grieghallen det här direkt”.

Ett annat problem är när black och dödsband bestämmer sig för att göra covers på låtar med melodisk sång. Jävlar vad pajigt det blir. Sentenceds tolkning av Iron Maidens ”The trooper” frammanar gåshudsdriven feberdiarré än idag. Det är i det närmaste omöjligt att ersätta vanlig sång med någon storidiot som ska vråla skiten. Ni vet Six Feet Unders coverskivor? Jo tack. Dessa monstrositeter har vi i Församlingen dansat runt likt katten kring het gröt. Oftast är det Heidenhammer som åker på skiten när det är riktigt tunga analysuppdrag av hela skivor, men inte ens han har haft tålamodet. Jag minns att jag och Hammaren klöste igenom hela plattan där Chris Barnes och company tolkar Judas Priest och Iron Maiden. Oj, vilken dålig stämning det blev. Man undrar ju vad Six Feet Under ska hitta på härnäst. Vad skulle vara dummast, Six Feet Under tolkar Skyclad? Absurd? Spin Doctors kanske? Six Feet Under tolkar Timo Tolkkis Avalon! Aaah, hjärnan går snart av. Jag hör låtarna i skallen medan jag skriver detta och det är ingen rolig lyssning.

En cover kan givetvis vara bra, men bättre än originalet? Ytterst sällsynt. Jag gillar Tulus cover av David Bowies ”Space oddity”. Den är oväntad liksom. Är dock övertygad om att riktiga Bowie-purister vill ha mitt huvud på ett fat för det påståendet.

Ett av mina första black metal-band förvandlades till ett coverband för en kväll. Trummisens syrra hade en polare som fyllde 30 och utan att riktigt veta vad för musik vi spelade så ville hon att vi skulle stå för underhållningen.

Om vi bara pausar där en stund.

Förstå vilken dålig idé det här var för alla inblandade. Vi sa givetvis ja så vi repade in typ två Venom-låtar och sedan tänkte vi väl att det löste sig på plats med resten. Födelsedagsfesten utspelade sig på en golfbana utanför Sundsvall, eller ja, i en sådan där dyr klubbstuga med rejält tilltagen altan. Vi baxade upp vårt PA och våra instrument och helt plötsligt var allt i full gång. Vilket kaos. Som tur var så var publiken rätt packade så de tyckte det var lite käckt med långhåriga smågrabbar som levde djävulen på altanen. Golfspelarna ute på banan var INTE lika roade. Ett av få minnesfragment jag har var att mellan en av låtarna vrålade ägaren till en av Sundsvalls äldsta pizzerior, Bella Italia, att han inte hörde sången. Tro mig, den hördes. Och vad fan HAN gjorde där har jag undrat över i drygt 20 års tid. När vi äntligen var klara och min sociala fobi nått sin absoluta zenit ville publiken ha mer och de löste det själva genom att börja slå på trummorna till vår trummis stora irritation. Samtidigt stod gitarristen i vild underhållningspanik och körde solot till ”The final countdown” om och om och om igen samtidigt som någon 30-årig sportkille tagit min mikrofon och skrek könsord. Själv stal jag födelsedagsbarnets whiskey. Bilresan hem ska vi inte ens tala om, den var stökig. Och lång. Sedan blev vi väl så jävla osams i sedvanlig ordning att vi lade ner bandet innan vi startade igen vid millennieskiftet.

Så kan det gå.

På tal om covers och det bandet. Har jag berättat om när vi spelade på en nudistrand utanför Timrå? Smack-festivalen? Camilla Henemark som konferencier? Det måste jag ha gjort. Om inte, hojta så får jag plita ner den historien igen. Vilket äventyr det var. Efedrin, mygg, bar överkropp och halva Blot Mine/Sorhin som gjort en egen skogsbar i skogen. A night to remember. Vi körde i alla fall en cover på ”Du som hater Gud” och … ja, nu minns jag i stort sett aldrig något från spelningar jag själv gjort, men bekantskapskretsen i publiken minns mycket väl vilket haveri det var. Ett tips är att om det låter skrot i replokalen finns det inga mirakel i världen som kan få det att låta bra när det framförs inför publik.

Som jag har sagt tidigare, det är mycket att stå i när man är dum i huvudet. Nu ska jag lägga mig och lyssna på tributskivan till Judas Iscariot. Hejdå.

/Hatpastorn

”Spela en cover!”, del fyra. Mercyful Fate ”Tribute”

Posted in Uncategorized on 16 oktober, 2020 by hatpastorn

Ja, vi skulle ju få anledning att komma tillbaka till den här skivan. Och något säger mig att vidare ”mercyful” kommer varken bidragen att vara gentemot originalmaterialet, eller för den delen vi att vara mot bidragen på själva skivan.

”Vi hade det ju så trevligt …” sade Hatpastorn. Ja, här satt vi och lyssnade på Oxiplegatz, Shroud of Satan och lökig dark ambient av hopplös karaktär. Och så var det dags att förstöra kvällen med ännu en tveksam tribut. Denna gång till vår favoritpensionär, Kim Bendix Pedersen och hans företaganden i Mercyful Fate. Listenable Records var skivbolaget som stod för projektet. Undrar hur många av artisterna på eländet som står för de här inspelningarna idag? Hör gärna av er.

Samma koncept som på Slayer-tributen. Vi lyssnar och gissar band och låtar.

HP: Ja, vad vet vi då om den här skivan? Det där dödsbandet med Wojtek … Luciferion, de är med. Devilyn, tror jag medverkar på ett hörn också. Ancient, kanske?

HH: Bara om vi har riktig tur.

HP: Jag vet inte om jag hittar på nu, men visst finns det en obehagligt stor möjlighet att Snowy Shaw kommer att dyka upp i någon form?

HH: Jag tvivlar inte alls. Apropå det här med göteborgare: varför finns det inte en svensk komediserie som handlar om två åldrande göteborgare, typ Claes Malmberg och Lasse Brandeby, som bestämmer sig för att ”finna sig själv” genom att åka ned till Goa och gå på rejv? Och som därför heter ”Goa göbbar”?

HP: Det är helt obegripligt att den inte finns. Lasse Brandeby är ju förvisso död, men skicka in Tomas von Brömsen, och låt Snowy Shaw dyka upp i en cameo i vilken han efterfestar med sig själv till klockan nio på morgonen.

Melodi nummer ett.

HH: Det börjar med jommel. Sus och dus. Jaha, det är ’Black funeral’.

HP: Jag är helt oironisk när jag säger att Ancients version av den här är bättre.

HH: Och då snackar vi ändå ”Mad grandiose bloodfiends”-Ancient.

HP: Exakt. Med en spastisk Lord Kaiaphas i absolut högform.

HH: Jag är relativt säker på att det här är Luciferion.

HP: Ja, det är ju inte direkt något fel här …

HH: Du tycker inte att det här kacklandet liksom tar udden av stämningen i låten?

HP: Ja förutom det då. Det är en sådan jävla nedbrytningsprocess. Fy fan vad de lär ha tjatat om att få ligga först. Blev det inte till och med lite hype kring detta?

HH: Det hoppas jag verkligen inte. Luciferion är för övrigt ett extremt överskattat band, om du frågar mig.  

HP: Extremt kompetent band, men fullkomligt identitetslösa.

HH: Eftersom ingen kan låta som King Diamond, varför försöker de ens?

HP: Det är en fråga om ren hybris.

Facit: Luciferion ’Black funeral’. Boom!

Melodi nummer två.

HP: Jag känner fan inte ens igen låten.

HH: Inte jag heller … men det låter faktiskt inte så illa, i mina öron. Hejigt trumljud. Vänta, jag tror låten heter ’Black masses’.

HP: Kan det här vara Devilyn? Nej, jag tror jag griper efter halmstrån. Halvgrowlsång …

HH: Det är åtminstone kompentent framfört. Jag har för mig att Gardenian faktiskt är med, då de också låg på Listenable.

HP: Vi sätter dem som en kandidat, även om jag tycker sången är lite för rå för att vara Gardenian. Vi kan ju inte stryka Gardenian innan vi har skrivit dem. Det är ju ingen Ardis-lista, det här.

HH: Rättelse: det är ingen Mat Sinner-lista, det här.

HP: Pluspoäng för att de inte försöker sjunga som King Diamond. Men det är farliga vatten, för man hamnar också farligt nära Brimstone-country. Att jag inte äger ”Carving a crimson career” gör mig förresten arg.

Facit: Sacramentum ’Black masses’. Sacramentum?! Omöjligt.

Melodi nummer tre.

HP: Det här tror jag däremot är Gardenian. Det låter onekligen ganska fett, och de hade väl lite av ett eget sound just därför.

HH: ’A dangerous meeting’. I grov tappning med tvåtakt och allt.

HP: Jo, jag står fast. Gardenian. Och faktum är att deras ”Two-feet stand” inte är helt kass. Bara därför lär väl det här vara Ceremonial Oath, eller något.

HH: Jag är helt chockad, för det här kan jag inte säga något dåligt om. Jag hade förberett mig på slakt, men yxan blir hängande i luften. Men självklart fick inte den här ligga som första låt.

HP: Luciferion lär väl ha krävt en första plats eller hotat med att hoppa av hela grejen. Jag tror jag hoppade över Gardenian då en av medlemmarna hade page och såg lite fotbollskille-som-börjat-spela-döds-dryg ut.

HH: Det var åtminstone en keps och ljusa jeans med på bandbilden. Det räckte för att jag skulle fnysa ogillande.

Facit: Gardenian ’A dangerous meeting’. Boom! Boom!

Melodi nummer fyra.

HH: Det är introt från ”Into the unknown”. Vad fan, har de lagt på fejkade liveljud? Låten är ’Evil’, i alla fall.

HP: Oh ja. Åh, fy fan. Jag vet inte hur jag ska kunna motivera det här, men jag får obehagliga Crest Of Darkness-vibbar. Har för mig att de låg på Listenable …

HH: Vilka i helvete var det?

HP: Norskt gäng. Tror dock inte att det är det bandet, men alltså … det är så sjukt, för det är ju precis sådant här vi vill ha. Men vi vill inte ha det, om du förstår. Tänk att de får äran … eller vad man nu säger, till att vara med på en Mercyful Fate-tribut, och man gör så här.

HH: Jag förstår precis. Herregud, vilket strunt. Kackelskrik, fejkade liveljud …

HP: Ja, en så stor publik som de här fejkade ljuden får det att låta som, har det här bandet – vilka det nu är aldrig haft. Det är som om jag aldrig hört låten tidigare, bara för att det låter så jävla illa. Det här kan vara allt från Spazztic Blurr till Anorexia Nervosa.

HH: Jag får en neuros av det här. Och blir anorektisk på kuppen. Att Listenable tog med det här bidraget och tyckte att det är en lämplig tribut till Mercyful Fate … tydligen smög de in ett riff från ’Come to the sabbath’ i slutet. Det gjorde inte saken bättre.

Facit: Snowy Shaw ’Evil’. Vi är mållösa.

Melodi nummer fem.

Varför idioten som laddat upp låten lagt in ett Asphyx-omslag vet ingen.

HH: Vad heter låtjäveln … den är med på ”Don’t break the oath”.

HP: Som jag sjukt nog inte äger.

HH: Hur fan är det möjligt?

HP: Det är egentligen omöjligt, men jag har den inte. Helt bisarrt. Det här covern låter för övrigt som Truth Denier.

HH: ’Desecration of souls’ är det. Danska Truth Denier tolkar ’Desecration of souls’.

HP: Alltså, skulle det inte kunna vara Konkhra eller nåt? För det här låter danskt.

HH: Nu sade du något obehagligt. Jag förstår var du vill komma.

HP: För det är ju inte ett dåligt hantverk.

HH: Men det har den där danska hopplösheten kring sig.

HP: En riktig Saturnus-depression. Of The Wand And The Moon? Kan du tänka dig den liraren tolka ’Time’, typ?

HH: Att vi har den här inställningen till Danmark medan vi lyssnar på en Mercyful Fate-tribut …

HP: Det där har vi rätt ut för länge sedan. King Diamond kanske var född, i Danmark, men det fanns ju ett skäl till att han flyttade därifrån.

Facit: Armageddon ‘Desecration of souls’. Men vi kräver ett halvt poäng, för i den feltryckta bookleten står det faktiskt Withering Surface. Från Danmark. Fy fan, det är ockult med det där danska sockervaddet som kväver produktionen, glädjen och kvalitéten.

Melodi nummer sex.

HH: Ja, då är det ’Gypsy’.

HP: Då är det Emperor. Och de gör bra covers, det vet vi.

HH: Så sjukt bara att de kunde fortsätta att göra bra covers medan det egna materialet fick ställa sig i skamvrån.

HP: Makes no sense. Och varför fick inte den här låten inleda skivan?

HH: Jo, för att Luciferion …

HP: Lägg av. Men alltså, tänk om Ihsahns soloprojekt hade fått låta såhär istället? Spela en cover!

HH: Tänk att man på allvar ska behöva säga det till Emperor.

HP: Någon gång ska vi förresten låta läsekretsen ta del av Odins låt ’Little gypsy’.

HH. O ja. Den som väntar på något gott …

Facit: Emperor, ’Gypsy’. Boom! Boom! Boom!

Melodi nummer sju.

HP: Är det inte lite Adoriorkänsla över både sången och den dova ljudbilden?

HH: Kan de ha smugit sig in här?

HP: Det låter osannolikt, men vad vet man …

HH: Vad fan är det för låt? Har hört den en miljon gånger, men arrangemanget här är så jävla hopplöst …

HP: Nej, jag sätter den inte.

HH: Är det ’The oath’? I en helt onödig version.

HP: Det kan det nog vara, men vad är det för band? Tycker det låter som att det är en tjej som sjunger.

Facit: Här är det alltså Withering Surface som tolkar ’The oath’. En fryntlig dansk man på sång alltså. Inte direkt Adorior. Hatpastorn står och skriker i köket i skam, han älskar ju Adorior.

Melodi nummer åtta.

HH: Vilket jävla strunt. Pianojommel och tokgrind med tramssång. Ja, det är ’Doomed by the living dead’.

HP: Jag fattar fan inte att du tar låtarna. Jag är helt lost. De här jävla ”arrangemangen” eller vad fan man nu skall kalla det … är det Majestic Midnight, tro?

HH: Tveklöst. Det här var ju värst hittills.

HP: Jag tänker att det här faktiskt är Devilyn. Trixig bas och dov ljudbild. Och Listenable. Men det är ändå inte så jag tänker mig dem …

HH: Vad säger man ens?

HP: Det här är bara ett slöseri med allas tid. Och var det en Seinfeldbasgång jag hörde där, fem minuter in i låten.

HH: Blandat med barockpiano. Av saloonkaraktär. Herregud.

Facit: Misanthrope. Alltså … ja. ”Tolkar” ’Doomed by the living dead’. Det bandet. Ständigt aktuella Misanthrope. Och nog blev man misantropisk av att ha köpt deras skivor alltid. Jag har tre stycken.

Melodi nummer nio.

HP: Nu blev jag alldeles kall. Det här är ju låten ’My demon’ från ”Time”. Älskar den skivan.

HH: Jag har upptäckt den skivan mer på senare tid, så de låtarna kan jag just inte alls. Men skivan är sjukt bra och underskattad. Låter mer King Diamond än Mercyful Fate, dock. Men är det här en dålig cover … ?

HP: Problemet här är att man fattar precis hur mycket av Kingens sång betyder för hela soundet. Den här låten har så sjukt coola sångslingor som bara inte går att översätta till gitarrplinkande. Dock ska de ha stora pluspoäng för att de kör en låt från ”Time”.

HH: Men vilka fan är det? För mig är det helt blankt.

HP: Tja, har vi sagt Gardenian? Ingen aning.

Facit: Dimension Zero, ’My demon’. Ja, varför inte. Vem brydde sig egentligen om dem? Intresse zero.

Melodi nummer tio.

HP: Det här måste vara Immolation. Ett mycket true band.

HH: Du, jag tror fan du prickade helt rätt. Listenable och allt.

HP: Men vad fan är det för låt?

HH: Det står helt still. ”Evil messenger with bloodstained wings”, hörde jag att det västes fram.

HP: Ja, de har ju i alla fall gjort en minst sagt egen låt av den. Det här var fan svårt att ta, det är ju inte ’The banshee’ från ”Dead again” iallafall.

HH: Eller den där piratlåten från ”Into the unknown”, där han sjunger om rom och grejer. Ja, vad det nu än är för låt är den extremt true, i alla fall.

HP: Jag undrar om inte det här är något obskyrt från ”The return of the vampire”.

HH: De borde kört ’Mission: destroy aliens’. Gissning: ’Burning the cross’? Eller ‘Satan’s fall’?

Facit: Immolation, ’Satan’s fall’. Vilken jävla nödchansning I slutet, men någon slags poäng borde det väl inbringa ändå …

Melodi nummer elva.

HP: Åh, en så bra låt … från ”Time”, även denna. Inte så illa pinkat ändå i jämförelse med de övriga gängen.

HH: Heter den inte typ ’July morning’? Vill minnas att det finns en Uriah Heep-låt med typ samma namn, och då King Diamond är en stor fantast av nämnda band …

HP: Men vad fan är det för band? Får lite vibbar av både Boden och Luleå. Typ som att Embracing tolkar ’The mirror’. Det här hade kunnat vara med på Embracings ”Dreams left behind”.

HH: Jag vill understryka att det där inte var en komplimang.

HP: Den här nivån vill jag ändå påstå att man släppt igenom på. Sedan har både du och jag alla skivor med Embracing.

HH: Det blir ju så …

Facit: Dark Tranquillity, ”Lady in black”, såklart.

Melodi nummer tolv.

HH: Är det Backyard Babies som tolkar … ja, vilken låt då?

HP: Alltså, ljudet …

HH: ’Nuns have no fun’, är det i alla fall. Och inte i någon vidare bra version.

HP: Jag måste vara felprogrammerad, för även när det rör sig om låtar jag hört tusen gånger, så blir det helt fel när jag hör dem i sådana här skrudar. Och det här kan förresten vara alla band. Vilket strunt.

HH: Nu snackar vi glesbygdshårdrock från Kramfors med Brimstonesång.

HP: O ja. Mycket avklippt flanellskjorta, cowboyboots och dålig hy.

HH: Snackar vi legendarer, eller? Kan inte du berätta om när Kramfors invaderade Sundsvall?

HP: Nej, jag orkar inte. Jag blev på så dåligt humör Alltså, riktigt sur. var det avklippta flanellskjortor på gatorna.

Facit: Deceased, ’Nuns have no fun’. Jaha. King Fowley. Ja, det är då fan i mig INTE King Diamond, det är då säkert. Det här må låta helt sjukt, men jag har Gardenians ”Sindustries” – men bara till omslaget. För i själva fodralet ligger en Deceasedskiva. INGEN har en Deceasedskiva. Medvetet. När jag berättar detta ligger Pastorn och kvider på golvet av skratt. Tänk att hamna i en sådan depression att man vill lyssna på Gardenians ”Sindustries” för att istället mötas av Deceased. DÄR kan man snacka om ”dangerous meeting”.

Melodi nummer tretton.

HP: På tal om cowboyboots och genant, är det Nergals countryprojekt som ljuder?

HH: Det här kan bara vara Snowy Shaw. Tänk att medverka på en tribut till sitt eget band.

HP: Det här är som när Bloodthorn körde en cover på ’Deathcrush’ med Necrobutcher som gästbasist. Och skröt om det på omslaget. Vänta, jag ska dricka mer sprit …

HH: Ja, häll upp åt mig också. Och vad i helvete är det här för låt?

HP: Det går inte att säga. Att utröna något i det här svamlet … och lite franska stönviskningar på köpet.

HH: Oh la la, nöh nöh nöh, sacrebleu, zoot aleurt … där var det slut. Nähä, inte det …

HP: Suck.

HH: Det är slutet på ’Welcome princess of Hell’, där någonstans …

HP: Nu är det nog. Och dags för facit.

Facit: Snowy Shaw, ’Into the coven’. Vi tar det en gång till. Man är med på en tribute till sitt eget band. Inte bara en, utan två gånger. Makalöst.

HP: Rättelse. Snowy Shaw medverkar även på Luciferions cover vilket innebär att han är med på TRE av tretton låtar. Vi snackar typ 23 % Snowy Shaw.

HH: Please tell Joey that Christmas will be snowy. Jag har för övrigt en barnbok hemma där Snowy Shaw är huvudkaraktären.

HP: Va?

HH: Och jag har inte ens barn.

HP: Ja, för er som inte nöjer er med 23 % Snowy Shaw så finns det uppenbart andra metoder.

På återseende. //

Hatpastorn & Heidenhammer

”Spela en cover!”, del tre. Den slaktaniska slakten.

Posted in Uncategorized on 15 oktober, 2020 by hatpastorn

Över till ”Slatanic slaughter”. En tributskiva som släpptes av ständigt aktuella Dolores Records. Plattan har ett litet kuriosavärde, då den mig veterligen var en av de första tributskivor som faktiskt sågades sönder och samman. Jag tror att det var Mats Pennander och Stine Lundqvist som i Close-Up gav uttryck för minst sagt svidande kritik gentemot såväl den första skivan som dess uppföljare. För givetvis kom det också en andra volym ett par år därefter. Såhär två och ett halvt decennium senare ska vi undersöka om uttalandena stämde. Det kanske också bör nämnas att Slayer är ett av Heidenhammers absoluta favoritband. Då vi inte på förhand kollat in vilka grupper som medverkar blir detta en ”gissa bandet”-tävling där vi kollar facit först efteråt. Mycket nöje.

Melodi nummer 1.

HH: Ja, det är ju ‘The Antichrist’.

HP: Ska det då vara ett lite märkvärdigare band, som minsann visar att de hängt med sedan starten?

HH: Jag tror mig veta att det här är Dissection, då de gjort en cover på den här låten som är med på en o-EP, typ shape CD-versionen av ”Where dead angels lie” …

HP: Med enorma varningslappar som förkunnar att den absolut inte får spelas i en bilstereo, för då … blir det struligt.

HH: Vill minnas att Kraath från Setherial lyckades sabotera sin bilstereo med just en sådan.

HP: Det ringer en klocka. Ja, jag vet inte … det blir så pajigt det här, av någon anledning. I mina öron låter det som att det lika gärna kunde varit Raise Hell som köpt Destructions samlade diskografi fem minuter innan de skulle vara med på en tributskiva till tyskarnas ”ära”. Även om jag fattar att Dissection var Slayerfanatiker.

HH: Hursomhelst så låter det inget vidare. Inget bett, för högt tempo och … ja, som tristare covers brukar vara i allmänhet. Blir faktiskt lite förvånad ändå, med tanke på vilka stordåd som Dissection ändå var kapabla till på den här tiden och att Jon Nödtveidt i åtminstone en intervju – i Doloreskatalogen, av alla publikationer – hävdat att Slayer var hans absoluta favoritband.

Facit: Dissection, ‘The Antichrist’. Hade man inte rätt att förvänta sig lite mer av dem, på den här tiden, ändå … ?

Melodi nummer 2.

HH: Satan, det är från ”Show no mercy” … en låtjävel jag hört långt över tusen gånger, men det var en skiva jag i flera år lyssnade på via en avspelad kassett utan titlar. Vilket medförde att jag än i dag har svårt att avgöra vilken låt som är vilken.

HP: Men det låter ju faktiskt ganska bra? Vem sjöng så här mörkt?

HH: Kan det här vara Merciless?

HP: Fan vilken bra gissning. Blir kreddigt att ligga strax efter Dissection, och det låter som att bandet är vana vid att spela thrash. Hade det varit typ Luciferion hade man fått höra ett saligt jommel med trixande dubbla kaggar och solon och elände. Så jag säger Merciless jag med.

Facit: Hypocrisy, ‘Black magic’. Oväntat starkt av dem, ändå.

Melodi nummer 3.

HH: Är det ‘Crionics’, också den från ”Show no mercy”? Tre låtar därifrån alltså …

HP: Känner fan inte igen den här sångaren heller. Är det mig det är fel på, eller är det här faktiskt ganska bra? Helvete vilken fälla jag är på väg att gå i nu, men jag tycker att vokalisten gjorde något ganska kul med hela grejen. Att Slayer på den här tiden var mer än influerade av Maiden är ju rätt uppenbart …

HH: Det här har alltid varit lite av en favoritlåt, faktiskt den första låten med Slayer jag verkligen hajade till över. Dock ingen riktig refräng.

HP: Okej, det är ju inte fantastiskt … men jag menar, jämfört med typ ”Metal militia 3” håller den här skivan relativt hög klass än så länge. Jag har ingen aning om vilket band det här är. Det borde ju vara ett band från Götet, men vad vet man … Abigor har gjort en cover på denna en gång i tiden. Den är inte så kul.

HH: Det skulle kunna vara mer eller mindre alla band. I mina öron är det så identitetslöst. Inte uselt, men det tillför ju kanske inte mycket heller. Skott i mörkret? Decameron?

HP: Det lär ju knappast vara Lord Belial om vi utökar sökområdet till Trollhättan.

HH: Nej, är det något Lord Belial gör bäst i att låta bli är det att försöka sig på Dave Lombardo-trumspel.

HP: Än så länge kan vi konstatera att det är några rejäla fegspelare vi har att göra med. Tänk att Tori Amos skulle ha hundra gånger större ballar med sin version av ‘Raining blood’ än vad Sveriges metalelit hade i mitten av nittiotalet.

Facit: Merciless, ‘Crionics’. Jaha, det var ju själva fan … så nära, men ändå långt borta. Lät sångmässigt ganska långt borta från deras samtida skiva ”Unbound” från 1994.

Melodi nummer 4.

HH: ‘Captor of sin’.

HP: Men det här är väl At The Gates? Det är definitivt Tompa som vrålar. Men det låter bra mycket råare än på ”Slaughter of the soul”.

HH: ”Slaughter …”. Världens mest överskattade skiva. Storheten med den kommer jag aldrig att begripa mig på. När Alf lämnade skutan var det bara över. Jaja …

HP: Slayertolkningen var väl ganska hyfsad, men även här känns det som ett fegspel. Fyra lag har hittills spelat för oavgjort.

HH: Men var det liksom vitsen med de här hyllningsplattorna, att ingen skulle göra något eget av låtarna?

HP: Det brukar ju alltid vara med något fullkomligt tröstlöst på slutet, i form av en trummaskin och typ … ‘Mandatory suicide’. Eller något. Vi får hoppas.

Facit: At The Gates, ‘Captor of sin’. En, under omständigheterna, anständig cover.

Melodi nummer 5.

HH: ‘Altar of sacrifice’. Och fy fan vad det lät …

HP: Alltså, det här är ju inte ens ”Sikta mot stjärnorna”, utan mer ”Småstjärnorna”.

HH: ”Porrstjärnorna”. Jag begriper det inte, det är ju rätt ösigt, men gud vad det saknas något jag inte kan sätta fingret på.

HP: Det är inget tryck, ingen kollision, pondus, kraft …

HH: De har tagit ut riffen, men det är väldans själlöst.

HP: Vet du om Ceremonial Oath är med på den här skivan?

HH: På tal om själlöst?

HP: Och dåliga covers. Hands down, Ceremonial Oath är ett av Sveriges absolut sämsta band. När man lyssnar på typ ”Carpet” står man verkligen med händerna i midjan och utbrister i ett ljudligt ”JÄVLAR vad dåligt!”.

HH: Det finns ju en anledning att vi har två exemplar av ”Carpet” i sakristian. En skiva som via Dolores Records, vilka annars, salufördes med att den minsann innehöll en cover på ’Hallowed be thy name’.

HP: Och vilken cover. DÄR snackar vi dagcenternivå. I armbrytningskamp med Miscreants ‘Fade to black’. Vilket derby.

HH: Även den utgiven på en samlingsskiva av Dolores/Black Sun Records.

HP: Ja, även du, min Brutus.

Facit: Invocator, ‘Altar of sacrifice’. Danskar. Med allt vad det innebär. Och då menar vi inte King Diamond.

Melodi nummer 6.

HH: ‘Jesus saves’. Men vad är det som bara inte vill sig?

HP: Visst känns det lite … sluggish? Här blev det kortisolmaraton för hela grindslanten.

HH: Alltså … där kom sången. Den passar inget vidare. Som jordgubbar och torsk. Igen. Hetsigt och kacklande. På helt fel sätt.

HP: Skulle det kunna vara typ Afflicted? Nej, skämt åsido. Men musikaliskt sett är det ju inget direkt fel, det är bara livlöst. Som en sockerfri Trocadero.

HH: Den smakar skit. Då replikerar jag med sockerifri Dr Pepper.

HP: Fun light. Och särskilt mycket fun är det inte. Those of the fun light. Är inte ”fun light” ett otroligt dåligt namn på en saft? Inte mycket roligt för den konsumenten. Döp om skiten till ”Nästan Kul”.

HH: Jag tänker på Sundsvalls Nöjespalats tagline ”hur roligt kan det bli?”. Där inne kunde man köpa en pan pizza och skjuta laserstrålar. Alltså, på riktigt.

Facit: Enslaved ‘Jesus saves’. Vi är i chocktillstånd. Det måste för fan stå fel på skivan. Allt blev så konstigt. Å andra sidan ett gott exempel på att norrmän gör bäst i att hålla sig långt från allt vad thrash heter.

Melodi nummer 7.

HH: ‘Criminally insane’. Med någons slags pseudogrowl.

HP: Jag får medge att sångaren i alla fall låter arg.

HH: Men är det ilska på grund av rå misantropi eller för att beställningen blev fel på Max?

HP: Jag tänker lite åt crusthållet, typ Driller Killer. Men jag tvivlar på att de fixar musiken.

HH: Jag har ingen aning, det här var helt blankt.

HP: Några tokstollar från Trelleborg, säger vi.

Facit: Edge of Sanity, ‘Criminally insane’. Edge of Sanitys bandfoto i texthäftet ser dessutom ut som om samtliga medlemmar befinner sig i omklädningsrummet innan en badmintonturnering. Inte mycket dödsdyrkan där, inte.

Melodi nummer 8.

HH: ‘Postmortem’.

HP: Vilken jävla kanondänga. Hade skivan varit lite nyare hade det kunnat vara Swordmaster, bara för att det vore kul med ”Postmortem tales”.

HH: Djupare sång än vanligt. Är det typ Hypocrisy?

HP: Igen? Fullgod gissning dock. Det låter lite som Tägtgren på sången.

HH: Men att Szöke skulle sätta de här trummorna?

HP: Men han har fintat oss förr. Ojämna insatser från den filuren.

HH: Återigen är det ju bara det att det är en så identitetslös version att man blir smått apatisk. Även om det inte är direkt dåligt. Det är en sämre version av ‘Postmortem’, liksom.

Facit: Seance, ‘Postmortem’. Hatpastorn grinar illa och påstår att han minsann var på väg att gissa rätt, men … Seance har förresten ett bandfoto med så mycket ljusa jeans på att det nästan närmar sig Nattvindes Gråt-nivå. Och Nattvindens Gråt älskar verkligen ljusa jeans.

Melodi nummer 9.

HH: ‘South of heaven’.

HP: Med ett riktigt fisigt gitarrljud. Jag tänker mer på vinjetten till ”Boktipset” än på Kerry King eller Jeff Hanneman. Nu är vi i ”Småstjärnorna” igen. På krogen hördes sångaren sedan skryta vitt och brett om att han är Säffles Tom Araya.

HH: Jag tycker inte det låter som Tom Araya. Särskilt inte på refrängen.

HP: Men det här är åtminstone så taffligt att det blir ganska kul.

HH: Jag tycker inte att det är särskilt kul.

HP: Alltså, är det Diabolique?

HH: Jag undrade exakt samma sak. Och om det inte är det, då är det Dals-Långeds Tom Araya. Hanneman vred sig ett par varv i graven, och på den här tiden var han inte ens död ännu.

HP: En riktig TV Shop-variant av Slayer.

Facit: Cemetary, ‘South of heaven’. Ja, det kunde man ju ge sin fan på.

Melodi nummer 10.

HH: Ja, men där kom ju ‘Mandatory suicide’. Ettrigt lirande på ridecymbalen. Än så länge faktiskt ganska bra.

HP: Det här måste vara Crown of Thorns. Innan namnbytet.

HH: Hmm … det här var faktiskt bra gjort.

HP: Samma ljud som på ”The burning”. Vilken jävla kanonskiva det är ändå.

HH: O ja. En av mina favoritskivor.

Facit: Crown of Thorns ‘Mandatory suicide’. En bra cover framförd av ett bra band. Synd att de bara släppte två skivor.

Melodi nummer 11.

HH: ‘Spill the blood’ med tillknixat intro.

HP: Jaha, här skulle det spexas lite med effekter på gitarren. Slayer, som du aldrig hört dem. I Darkside Cowboys-skrud. Men … såhär går väl ändå inte den här slingan? Det här låter som någon som försöker hitta på något som låter som Slayer.

HH: Fast det här var ju ganska eget … på gott och ont.

HP: Vi simmar nu i grumliga Truth Denier-vatten. Är det 2 Ton Predator?

HH: Vi skriver det. Eller typ Slowgate från Boden.

HP: Men du gillade det här …?

HH: Nej, det gjorde jag verkligen inte. Men jag kan i alla fall uppskatta försöket att göra något eget. Men originalitet är ju inte alltid synonymt med kvalitet.

HP: Aldrig har en Slayerlåt känts lika lång som Venoms ‘At war with Satan’. Förrän nu.

Facit: Grope ‘Spill the blood’. Det är fan ockult. Där KOM ju alltså det danska industribandet med trummaskin med på slutet. Ett band man normalt aldrig hört talas om, för övrigt.

Godnatt och tack för kaffet. //

Hatpastorn & Heidenhammer

”Spela en cover!”, del två. Godkända covers, enligt Heidenhammer.

Posted in Uncategorized on 8 oktober, 2020 by hatpastorn

Onekligen har vi gått ganska hårt åt band och artister som gett sig på att tolka andras verk. Men utan att försöka låta som någon slags apologet, får vi också vara ärliga nog att säga att resultaten inte alltid behöver bli fullt så katastrofala som exempelvis ungerska Burzumtributer. Med det sagt, följer här ett litet axplock utan rangordning av covers – och närbesläktade fenomen – som trots allt är riktigt hyggliga.

1. Bra coverband.

Det säger nog sig självt att denna kategori tillhör de mer extremt sällsynta. I ärlighetens namn kan jag bara komma på ett enda, som dessutom är ett av mina favoritband. Slovenska Laibach. Här kan man snacka om en konstellation som förstått grejen med att göra något eget av förlagor och dessutom oftast göra dem bättre. Genom att ändra nyckelord i texter, och omarrangera musik och koncept har de skapat konst i ordets sanna bemärkelse. Även om kanske inte samtliga av deras skivor håller en lika hög kvalitet är det få gånger jag känt mig blåst på konfekten. Jag har förvisso svårt att se vitsen med deras remixer av Morbid Angel-låtar, och jag gillade verkligen inte att de gjorde soundtracket till den där tokroliga filmen ”Iron sky”. Laibach ska vara hundra procent seriöst, eller inte alls.

Självklart är det väl så, att de flesta inte skulle klassificera de slovenska gynnarna som ett coverband. Bandet har ju onekligen knåpat ihop ett helt knippe kanonlåtar på eget bevåg utan föregångare, men det är genom sina covers de främst rönte framgång och uppmärksamhet. Termen coverband brukar väl reserveras för tvivelaktiga orkestrar som framför hits på den lokala pizzerian, iförda bak- och framvända kepsar och med kroppar som skvallrar om rejäla intag av spelställets kvällsmenyer. Några av dem är bättre, några är sämre. Är man på rätt humör kan det sitta som en smäck med framskrålade liverenderingar av vad som i grunden är bra låtar.

I gränslandet kanske man även bör tillägga band som är sådana kloner av andra band att det är svårt att höra skillnad. De mer uttalade och extrema fallen utgörs av band som Warhammer (som vill vara Hellhammer), och crustband som stämmer gitarrerna efter Discharges EP ”Why” och vars bandnamn också oftast börjar på ”Dis”. Mindre hederliga band i samma kategori utgörs av konstellationer som Hecate Enthroned.

Som en helt egen kategori kan man ju nämna nuvarande Mayhem. Redan 1997 tyckte jag att hela grejen var extremt märklig, men än konstigare skulle det bli då de bestämde sig för att köra ”De mysteriis dom Sathanas” från pärm till pärm för tre år sedan. Vet inte om det ens går att kalla det att göra covers på eget material, eller om det mer var att bedöma som en slags teaterföreställning. Det lät förvisso ganska bra, men ”De mysteriis …” utan vare sig Euronymous, Greven eller Snorre bakom instrumenten är åtminstone i mina ögon rätt bisarrt.

2. Bra coverskivor.

Och på tal om just Mayhem … jag är väl medveten om att flera läsare säkert sätter kakan i halsen och spiller ut kaffet i knät i rena kokilskan när jag påstår att skivan ”Originators of northern darkness – a tribute to Mayhem” från 2001 faktiskt är bra på riktigt. Än idag blir jag förvånad över att märka att jag ofta hellre slår på Emperors version av ‘Funeral fog’ än originalet. Och då snackar vi ändå Emperor år 2000! Franska Seths inblandning i skivan må vara ett mer tveksamt företag, men lite kul är det ändå att någon ger sig på en Mayhemlåt från post-Euronymousåren. Och att skivan avslutas med en cover på ‘Silvester anfang’ är nästan lika roligt som covers på Burzums ‘Dungeons of darkness’.

Detsamma kan sägas om ”Darkthrone holy Darkthrone”, från 1998. Otroligt märkligt ändå med två vitala coverskivor till norska band framförda av just, åtminstone till största delen, norska band. Det kanske ska sägas att de flesta av bidragen på Darkthrones tributhistoria sannolikt inte tillför värst mycket till de låtar de är baserade på, men de stör åtminstone inte den allmänna ordningen. Även här lyckas förresten Emperor märkligt väl dunka ihop en version av ‘Cromlech’ som är betydligt roligare än ursprungsversionen på ”Soulside journey”. Märkligt det där.

Annars … tja, på tal om Emperor tycker jag att tributskivan till Emperor, ”In honour of icon E” från 2012 är om inte fantastisk åtminstone riktigt hyfsad. Banden är inte riktigt av samma kaliber som på ”Originators …” men deras respektive bidrag är oftast mer än godkända. Demonicals version av ‘Night of the graveless souls’ är en av höjdarna.

För att återgå till Darkthrone är det förresten rätt underhållande att lyssna på ”Panzerfaust” och ”Total Death” efter att först ha spisat Celtic Frosts två eller tre första utgåvor. Att Tom G. Warrior inte gjorde rättssak av det hela är svårbegripligt, för här snackar vi mer än enbart ”influenser”. I samma veva: slå på Burzums ‘War’ och ‘Inn i slottet fra drömmen’, och lyssna därefter på Roots låtar ‘Pisen pro Satana’ och ‘Casilda’s song’ (i slutet, typ fyra minuter in). Då får ni höra hur inspiration till ”egna” låtar kan ta sig uttryck.

Förutom de ovan nämnda känns det dock rätt skralt. Det finns väl en del tributskivor som knappast kan sägas vara värda ens surt förvärvade grindslantar, men som heller inte framkallar magsår. ”In conspiracy with Satan”-tributen till Bathory, släppt på Hellspawn 1998, är en sådan där skiva jag tagit mig igenom ett antal gånger med en axelryckning. Med risk för att låta tjatig gör dock Emperor även där en hejig version av ‘A fine day to die’. ”Tyrants from the abyss” är en minde lyckad tribut till förmån för Morbid Angel. Det säger sig självt att detta är ett band vars material är svårt att göra bättre, om man nu inte ger sig på ”Illid divinum Insanus”-låtarna, då. Om inte ens Laibach förmår förbättra ursprungsversionerna bör man kanske låta bli. Men skivan stör inte direkt heller när den ljuder i bakgrunden. Om jag nu minns rätt – det var säkert femton år sedan den sist fick göra det.

3. Enskilda coverlåtar.

Satyricons ‘Born for burning’, ursprungligen av Bathory. Kanske skulle detta ha skrivits i samband med Hellspawns tributskiva, då den medverkar där. Själv hörde jag den dock först på Moonfogs samlings-CD ”Crusade from the north”, anno 1996. Hur som helst har jag alltid gillat den. Jag har full förståelse för att vissa ser det som ett helgerån, men ändå. Bra ljud, bra spelat.

Emperors ‘Gypsy’. Denna återfinns på en luguber ”tribut” till Mercyful Fate – en skiva vi kommer att ha all anledning att återkomma till vid tillfälle. Återigen är det norrbaggarna från Telemark som utgör ett lysande undantag. Varför blev det, vid den här tiden, så pass bra när de spelade andras låtar istället för att skriva egna? Där kan vi snacka om ett mysterii.

Ofrings ‘No prayer for the dying’. Okej, det här låter som ett skämt. Ett riktigt dåligt sådant. Ett totalobskyrt, DANSKT, black metal-band bestämmer sig för att medverka på en obetydlig skandinavisk tributskiva till Iron fucking Maiden och gör det dessutom bra? Självaste Pastorn höll på att svälja snusen av chocken som infann sig i hans kök när vi hade fört ännu en Maidentribut till slaktbänken för genomlyssning. Ja, det är fortfarande helt obegripligt. För att citera Pelle Dead: ”det här är en dröm, och snart vaknar jag”.

Skyclads ‘Prime evil’, ursprungligen gjord av Venom år 1989 och tillika ett titelspår. På den rykande dynghög till ”tribut” som är skivan ”In the name of Satan” valde detta engelska band att snida ihop en smått sensationell version av en låt från Venoms Tony Dolan-period, och smyga in en fiol i hantverket. Skyclad är ett högst ojämnt band, men med en viss pervers charm. Detta gäller även deras cover. Och jag bör kanske tillägga att jag under normala omständigheter är rätt skoningslös gentemot covers på Venomlåtar.

Entombeds ‘God of thunder’. Enligt mig är Entombed ett av världens mest överskattade band. Inte ens som femtonåring förstod jag storheten i ”Left hand path”. Än mindre vad som skulle vara så fantastiskt med skivorna efteråt. Visst har ”Wolverine blues” sina poänger, men ändå … likväl vet jag inte hur många gånger jag lyssnat på deras version av den här Kisslåten. Kan inte påstå att jag är ett större fan av det bandet heller, även om de har sina hits. I detta fall gillar jag dock Entombeds tappning bättre. Återfinns på EP:n ”Out of hand”.

Satyricons ‘Orgasmatron’. Norrbaggarna smäller till igen, och det strax innan även deras skivproduktion började kuka ur. 1997 släppte de en smått onödig EP kallad ”Megiddo”, vars sista spår var en tolkning av Motörheads låt från 1986. Jag har full förståelse för om denna alls inte faller alla på läppen, men här har de gjort något eget av materialet och banne mig fått till det. Hårt, maskinellt och metalliskt utan att falla hän åt skittrist pseudoindustri. Tänk om ”Rebel extravaganza” hade fått låta mer på det här viset? Och tänk om de inte hade åkt ut och turnerat med Powerman 5000? Tänk om … tänk om.

Cathedrals ‘Solitude’. I ärlighetens namn är det inte mycket som skiljer den här versionen från Black Sabbaths original, men jag hörde Lee Dorrian och kompanis inspelning först. Finns på två tveksamma tributskivor till Black Sabbath och jag vågar påstå att det är Cathedral som lyckas bäst på båda plattorna. Givetvis lockar båda släppen med stora namn på de medverkande, men vi vet ju hur resultatet brukar bli.

Type O Negatives ‘Summer breeze’ och ‘Cinnamon girl’. Robban skrev i Close-Up vid något tillfälle att The Cult utgjorde soundtrack till hans ungdoms sexliv. Jag kan ta gift på att det inte var något i jämförelse med vad Type O Negative var för mig och mitt. Herregud. Länge var det ett av mina absoluta favoritband, men av någon märklig anledning lyssnar jag nästan aldrig på dem längre, med undantag för deras första skiva ”Slow deep and hard”. Peter Steeles gamla band Carnivore (och även Fallout) går dock fortfarande varma efter alla år. ‘Summer breeze’ avviker rätt kraftigt från popduon Seals & Crofts original, medan ‘Cinnamon girl’ är hyfsat lik Neil Youngs motsvarighet. Goa bitar, ändå.

Det kanske är dags att avrunda, men till sist hade jag tänkt ta upp varför jag gick i Agallochfällan. Någon gång skrev jag upp detta band som en årsfavorit. Det skulle jag inte gjort idag. Jag har fyra skivor med dem och alla är lika tråkiga. På papperet stämmer allt, i praktiken inte. Fan vet varför. Anledningen till att jag upptäckte dem var i alla fall deras cover på Sol Invictus ‘Kneel to the cross’. Kan inte säga att jag gillar originalet något vidare, men en bekant spelade den här covern mer eller mindre på repeat i en månads tid och den satte sig. Kanske inte sådär värst märkvärdig egentligen, men något slags intryck måste den ha gjort.

På tal om liknande musik sätter jag punkt genom att nämna Current 93s inspelningar av Sands ‘When the may rain comes’ och Groundhogs ‘Sad go round’. Nu har ju dessa väldigt lite att göra med metal, men ändå. Den förstnämnda låten återfinns på kanonskivan ”Thunder perfect mind” från 1992. EP:n ”Lucifer over London” från 1994 innehåller melodi nummer två. På tal om den, vill jag minnas att Rotting Christ gjort en version av titelspåret som inte var helt tokig.

Tack för kaffet.// Heidenhammer

”Spela en cover!”, del ett. Introduktion.

Posted in Uncategorized on 7 oktober, 2020 by hatpastorn

Hatpastorn här. Innan jag släpper lös Heidenhammer tänkte jag informera om att vi kommer köra en temaperiod här på Hatpastorns Likpredikan. Temat denna gång är covers. Det finns ett gäng färdiga inlägg som kommer att pytsas ut ett efter ett här under oktober. Såhär i höstrusket är det ju trevligt att tända brasan, koka sig en kopp sprit och lyssna på covers som gör en så jävla stortokig att man inte vet vad i detta mysfaktorstriumvirat som får kinderna att blossa mest.

Nu kör vi. Take it away, Hammaren.

/Hatpastorn

Det här med coverversioner av låtar är ett känsligt kapitel. Vi har ju varit inne på det här med ”tributskivor” tidigare. Idén framstod som genialisk, både för skivbolag och konsumenter. Plattorna spelade in sig själva utan någon direkt extra studiotid att pynta för, och de som köpte dem fick samlingar med ibland högt aktade konstellationer som framförde gediget och etablerat låtmaterial skrivna av framstående artister.

Vilket JÄVLA luftslott det var. Förutom att upplägget luktade pyramidspel lång väg kan vi konstatera att sådana här skivor i nio fall av tio var vad man i folkmun brukar kalla för ”under all kritik”. Gud vet varför resultaten så sällan blev bra, men mer än ofta blev artisternas coverversioner bara urvattnade och bleka kopior av källmaterialet.

Tsunamikatastrofen 2004 var föga i jämförelse med den störtvåg sådana här tveksamma skivor utgjorde under mitten av nittiotalet. Fenomenet ebbade sedan ut. Vi är inte helt säkra på varför, men det verkar som om grejen mer eller mindre imploderade när Dolores/Black Sun Records – detta skivbolag var ledande i att prångla ut sådana här plattor – gav ut en tributskiva till Sepultura under namnet ”Sepulchral feast”. Måttet var rågat och konsumenterna ställde sig kallsinniga.

Jag har ingen aning om vilken den första tributskivan egentligen var. Jag gissar att fenomenet sannolikt är ganska gammalt. Att artister gett sig på att framföra klassiker under egen regi är knappast något nytt. Elvisimitatörer har existerat innan Glenn Danzig. En ren gissning från min sida är dock att den tributkonsert som 1992 framfördes till Freddie Mercury, i samband med hans död, kan ha något med nittiotalets lavinskörd av tributer att göra. Storheter som Metallica, Guns N’ Roses, David Bowie, Elton John och en hel radda andra artister gjorde gemensam sak och framförde Queenlåtar under stort ståhej. Något år därefter började det pratas om tributskivor till Kiss och liknande band, och snöbollen var i rullning. Vid denna tid framstod idén fortfarande som seriös, och de hedrade artisterna var glada över initiativen. Det var nog något som skulle ändras snabbt.

Att dissa band för att de framfört covers vore från mitt håll att slänga så mycket sten i glashus att skärsåren efter de krossade rutorna skulle få snubben på omslaget till Abyssic Hates ”Suicidal emotions” att rodna. Jag ”lärde mig” att ”spela bas” i ett Ramonescoverband. I samma veva plågade jag och tvivelaktiga spelkumpaner omgivningen med att framföra än mer tvivelaktiga versioner av Venoms ‘In league with Satan’ och ‘Countess Bathory’. Den senare genom att jag både skrek och spelade trummor samtidigt. Mina truminsatser skulle fått Abaddon att framstå som en metronom i jämförelse. Några år senare insisterade jag och några andra på att dra ihop ett band och spela Tom Waits-låtar. Med ståbas, fiol, piano och allt vad det var. Sjukt nog är det en spelning som jag minns som en av de bästa jag varit med på. Självklart finns den inte bevarad.

Kort sagt: det är kul att spela covers. Frågan är varför det så sällan blir särskilt bra när covers skall sättas på pränt. En generell regel brukar dock vara att ju roligare låten är att spela, ju närmare brukar den ligga originalet. Något att dra av i repan och känna att man ändå klarar av att sätta åtminstone en låt utan problem. Därför kan skavanker uppstå när det är dags att göra något mera eget av låten ifråga. Jag är av den bestämda uppfattningen att om det så rör sig om en cover på en låt, en nyinspelning av en film, eller för den delen en ny uppsättning av en teaterpjäs, måste det nya tillföra något. Detta gäller även för samtlig musik. Jag har aldrig fattat grejen med band som låter som andra band. Visst, det dyker då och då upp band som framför vad vi i församlingen klassificerar som hyfsad black metal – och som verkligen inte bjuder på något nytt. Men det är undantag. Fy fan vad jag saknar tiden då originalitet verkligen var ett honnörsord. På det tidiga nittiotalet var ”klonband” den värsta anklagelsen man kunde utsättas för. Ja, jämte att inte vara true. Är det något jag spyr på är det idéer som ”retrothrash”, ”retrodöds” eller … ja, vad fan som helst som skall vara just retro. När band började motta enorma mängder beröm med motiveringen att ”det låter precis som det gjorde förr i tiden” gav jag bara upp. Det kändes som om hela extremmetallen hade förvandlats till ett reenactmentmuséum. Det är en jävla skillnad att inspireras av något och vidareutveckla det – som Deicide gjorde med Slayer – än att spela samma sak rakt av. När utvecklingen dog, så dog hela grejen. Åtminstone för min del.

Jaja, covers var det. De blir oftast roligare när de i ny tappning görs annorlunda men med själen, eller vad man nu skall kalla det, intakt. Det är lätt att gå i fällan och påstå att covers automatiskt blir bra enkom för att de avviker från originalen. Så är det inte alltid. Originalitet är inte alltid samma sak som kvalitet. Venoms ‘Live like an angel’ blir inte bättre i discoversion. 

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Bure Bödel: Skivorna som ingen köpte eller A lost forgotten sad CD

Posted in Uncategorized on 10 september, 2020 by hatpastorn

Förr i tiden i Sundsvall fanns det något så exotiskt som skivbutiker, alltså faktiska butiker man besökte och där man kunde köpa musik i fysiskt format. Jag vet, visst är det galet?

Den största (och dyraste) vi hade i Sundsvall gjorde det lätt för sig när de skulle komma på ett namn och valde rätt och slätt “Skivbutiken”. Mången är de timmar man bläddrat i deras utbud och det är här min historia tar sin form. Det var som sagt oräkneliga gånger man besökte etablissemanget och, oftast helt utan pengar, gick igenom den skörd av skivor de erbjöd oss musiksuktande individer. Skivbutikerna vi hade här var väl så nära en ungdomsgård jag kommit i min uppväxt, inte för att det var primärt ungdomar som frekventerade butikerna utan snarare att det var dit man gick när man inte hade något annat för sig.

Något många av er som var aktiva skivköpare förra millenniet säkert kan känna igen och relatera till är de skivor man gång på gång bläddrade förbi och som aldrig verkade bli sålda.

Jag tänkte gå igenom en handfull av dessa skivor man alltid kunde lita på förblev osålda och stod där fixerade på sin plats och stirrade tillbaka på en.

Argentum – Ad interitum funebrarum

Det var faktiskt här idén till denna krönika föddes. Jag scrollade igenom mitt Facebook-flöde i vanligt manér och förbi svepte ett omslag jag direkt kände igen. Jag scrollade upp till inlägget. “Argentum”, läste jag och en malström av minnen och en vagnslast av nostalgi översköljde mig och det var som jag just då stod och bläddrade bland skivorna på Skivbutiken.

Detta album fick aldrig lämna hyllan. Såhär i efterhand när jag idag för första gången lyssnar på plattan kan jag tycka att det kan te sig lite konstigt ändå. Det var ändå Full Moon Productions som släppte detta album och även om de kanske inte levererade lika hög kvalité som sina landsfränder Necropolis Records tycker jag att de ändå har släppt en hel del bra genom åren. Algaion, Abruptum, Hades, Octinomos och Swordmaster. För att nämna några.

Nåväl, åter till Argentum. Vi bjuds på småslö black metal med lite latinska inslag i form av instrument från regionen och melodislingor som får en direkt att tänka på tacos. Black/doom metal kallar Metal Archives deras musik och det får jag väl köpa denna gång. Anledningen till att jag konsekvent vägrade att lyssna på albumet när det begav sig var för att jag visste att de kom från Mexiko. Jag gissar att de hade någon kontaktadress utskriven i bookleten och eftersom jag till 99 % vägrade lyssna på utomeuropeisk/utomskandinavisk black metal fick denna stå olyssnad. Denna giv var ett album som man så här stirrandes i backspegeln borde köpt. Förstå mig rätt, det är inte Mexikos svar på “A blaze in the northern Sky” eller något i den kalibern, men ändå ett hyggligt album för sin tid.

Black Funeral – Vampyr – Throne of the beast

Här har vi ett album som verkligen bockade av alla rutor när det kom till min lista med icke önskvärda element. Black Funeral är ett USBM-band som alla vet och är det något jag verkligen inte klarar av så är det just USBM och det gäller än i dag. Lägg därtill ett vampyrtema i tider där Cradle Of Filth började bli stora. Detta album verkade, trots rådande vampyrtrend, ingen i Sundsvall heller vilja köpa. Möjligt att alla “CoF-heads” provlyssnade på detta album och ryggade skräckslagna tillbaka då det varken var symfoniskt eller hade en sångare som lät som… ja Dani Filth. Det var nog helt enkelt en på tok för skränig historia för dessa arma stackare. Det är faktiskt under de senaste åren jag tagit mig för att lyssna på detta band och såklart är det ett av de försvinnande få banden från Nordamerika som faktiskt är bra. Detta hade jag garanterat gillat om något spelat upp för mig när det släpptes och inte berättat vilka de var/varifrån de kom.

Mystic Circle – Morgenröte – Der schrei nach finsternis

Alltså jag orkar inte, är det något album jag förstår att folk inte ville köpa så är det detta. Eller vänta, jag kan dra en anekdot kring trummisen i detta, av Satan förgätna, band som jag verkligen hoppas vara sann. Jag tror faktiskt det var Heidenhammer själv som i fordom berättade detta för några arma stackare som hade oturen att lyssna. Karln hade ett artistnamn som lyder Aaarrrgon. Argon är ett grundämne och har atomnummer 18 i det periodiska systemet och delar man detta tal med tre så blir det sex, så 6+6+6 är alltså 18. Trodde han att argon är djävulens alldeles egna grundämne? Jag vet verkligen inte om detta stämmer eller om det ens var Hammaren som berättade detta, det kan kanske vara något min sjuka hjärna på egen hand kokat ihop. Jag har aldrig och kommer aldrig undersöka saken närmare.

Kommentar Hatpastorn: Jag är 99 % säker att det var jag som klöste av argon-liknelsen, men förklaringen är faktiskt ännu dummare. Den tar vi … en annan gång.

Necromantia – Crossing the fiery path


 Trots att staden var ett vampyrliverollspelsnäste av rang verkade inte Sundsvall gilla vampyrer i musikaliska sammanhang, förutom om det var Cradle Of Filth som släppte plattor eller om man spelade i Abyssos. Läs det jag skrev ovan om Black Funeral, allt är i stort sett identiskt med detta band. “Fel” land och vampyrer och på senare år har det visat sig att det är ett smärre guldkorn. Ryktet sa att detta band inte hade någon gitarrist och att de i stället körde dubbla basister som bokstavligt talat hade på tok för många strängar på sin lyra. Detta är en faktoid jag levt med i snart 25 år, men kollar jag på Metal Archives så nog fan hade de en gitarrist i sin sättning (dock även dubbla basister). Jag börjar tvivla på allt jag någonsin lärt mig.

För övrigt, konstigt beslut av bandet att döpa låt fem till “Intro”.

Abruptum – Evil genius

Abruptum var utan tvekan som bäst under demoåren och personligen tycker jag att detta släpp är deras bästa även om det är en samling snarare än ett album.

Jag finner det väldigt konstigt att aldrig någon norpade detta album, jag menar, det är ett känt band och det släpptes på Blackmoons skivbolag Hellspawn Records, Allt är bra med detta släpp. Mörka och djävliga låtar, perfekt ljudbild, passande omslag, fenomenala ”bandfoton”. VARFÖR KÖPTE INGEN DETTA ALBUM? Självklart ägde jag denna sedan innan annars hade jag köpt det rakt av.

Darkthrone – Total death

Denna relik var det faktiskt Hatpastorn som erinrade sig existensen av när jag berättade om min idé att skriva denna krönika. ”Men Darkthrone måste ni väl ändå gilla i Sundsvall?”, tänker ni och javisst, även om det var på detta album det började spåra på riktigt så var kruxet med denna att någon hade stulit bookleten och vem vill köpa den då liksom?

När Pastorn nämnde detta drog jag mig till minnes ett liknande fall som jag själv råkade ut för. Nefandus hade precis släppt sitt debutalbum ”The nightwinds carried our names” och jag var lyrisk. Albumet hade anlänt till Skivbutiken, men just då var det tomt i portmonnän så jag fick vänta lite med att köpet. DAGEN innan nya pengar skulle erhållas så kommer en bekant till mig (samma person som blev så inspirerad av Shagraths foto på ”Stormblåst” att han försökte tillverka en stormhatt i gips och hönsnät på slöjden) och visar upp bookleten till just detta album. Han kom precis från Skivbutiken där han tydligen fått feeling och helt enkelt stulit bookleten för att han tyckte omslaget var snyggt. ”MEN VA FAN!”, utbrast jag. ”JAG SKULLE KÖPA DEN IMORGON!”. Kompisen fick då dåligt samvete och gav den till mig, men vad skulle jag göra? Jag kunde inte gå till butiken och lägga tillbaka den och köpa albumet, eller det är klart att jag kunde men jag var väl rädd att åka dit för snatteri eller något. Där stod jag med en ensam booklet och krossade köpedrömmar så vad gjorde jag? Jo, jag klippte ut det upp-och-nedvända krucifixet och hade den lilla bilden i körkortsfacket i plånboken så att jag varje gång jag öppnade den kunde känna ondskans närvaro. Skivan beställde jag vid ett senare tillfälle från någon obskyr butik som hade postorder, säkert Static Age.

En annan rolig anekdot på samma tema som jag fick höra rörde en annan skivbutik vi hade i byn, nämligen den fenomenala Metal Store. Det var killarna från Near Dark Productions som under några år drev en liten skivbutik med helt rätt inriktning. Jag träffade en av dem tidigare i år och jag berättade att jag höll på att skriva denna artikel och vilka album jag kom ihåg.

Kim. Jaha, jag trodde du skulle skriva om typ Benighted Leams eller något sådant
BB: Men fanns det ens någon av hans skivor där?
Kim: Jag vet inte men jag kommer ihåg att vi hade någon och den fick vi ge bort gratis… Ibland fick vi tillbaka den från kunder vi delat ut den gratis till.
BB: Hahaha, han fick väl bara släppa skivor för att han kunde måla.
Kim: Haha, det var väl han själv som drev bolaget där han släppte sina skivor?
BB: Så kanske det var ja….

Hatpastorns hatlayout. Del 2. Gästspel av Skogen-Jocke.

Posted in Uncategorized on 31 augusti, 2020 by hatpastorn

Hatpastorn här. Det senaste inlägget gällande påhittade band och lika påhittad layout fick fantasin att flöda. Skogen-Jocke, en LEGEND när det kommer till påhittade band, skickade mig några bilder han själv komponerat och jag höll på att spruta havregrynsgröten genom näsan. Jag undrade om han ville gästspela på dessa sidor och bad honom att i sådana fall skriva ihop en backstory till bandet samt lite tankar kring hela processen. En stund senare var allt klart och denna gång var det eftermiddagskaffet som höll på att spruta ur näsan.

Nu ska jag inte uppehålla er mer. Här kommer Skogen-Jocke:

Solar Plexus

Jag tror att idén till ett symfoniskt black metal-projekt om rymden föddes för kanske 10-15 år sedan. Det är ingenting jag någonsin skulle orka spela, eller posera på bandfoto för. Åtminstone inte utan mask, häxhatt, corpse paint eller manteln ur Mio Min Mio. Således hamnade det projektet i det fack där så många andra halvbriljanta idéer hamnar, nämligen det obefintliga projektfacket.

Varför har man det då, tänker du? Jo, för att hjärnan tänker ut nya projekt en gång i veckan, som man inte kan eller hinner eller orkar eller ens vill göra, men det är bara så jävla roligt att gå lite för långt. Så där sitter man med omslag, texter, bakgrundshistoria, logo osv. Allt utom musik. Då bandet faktiskt inte finns. Och då har jag ändå släppt ett ungerskt projekt på CD/LP och ett norskt på kassett, utan att avslöja min identitet för bolagen.

Men utav alla fiktiva band – då snackar vi bland annat om Vintersorg-projekt, tjeckisk porngrind, kängpunk, svartmetall från Sovjet, synthwave, sommarplågor, italiensk AOR och julhits – kommer här Solar Plexus, ett symfoniskt black metal-band från Lettland, med fokus på rymden. De vill helst låta som en mix av Arcturus, Odium, Midvinter och Limbonic Art, men låter mer som en korsning av Grief of Emerald, första EPn med Crimson Moonlight och en sallad av Antikrundan-intron.

På tal om Antikrundan förresten. I gymnasiet lade en av skivbutikerna ner i Växjö, och sålde ut alla skivor. Av någon anledning var jag sen dit, så kvar fanns inte mycket. Men det går ju inte att lämna stället tomhänt, så jag chansade på två skivor jag aldrig hört. Bandnamnen var så usla att jag inte kunde motstå. Jag pratar naturligtvis om svenska Grief of Emeralds millenniesläpp ”Malformed Seed” och norska The Sins of thy Beloveds ”Lake of Sorrow” från 1998. Båda helt fruktansvärda. Kan faktiskt medge såhär i efterhand att enda anledningen till att jag köpte den norska skräpskivan, var för att den ena tjejen såg ut som Jenna Jameson, även om jag anade att det skulle vara någon ostig delfingoth á la Nightwish. En genre jag aldrig kommer att förstå mig på. Dåliga riff, känsliga texter, könsliga omslag och kvinnoyl i operastil med en höghattsman viskandes i bakgrunden. Samt mycket klädsel i sammet. Det handlar nog egentligen mest om sammet tror jag.

Nåja, åter till Solar Plexus.

De formades i Lettlands hufvudstad Riga sent 1995, av nyinflyttade estniska frontfiguren Mouth of Tellus. Efter att ha jobbat som dagisfröken i utkanten av Tallinn några år för länge, samt bränt alla musikaliska broar på hemmaplan i grungebandet Blond Vicar, jeanspappaorkestern Midnight Lips samt proggruppen Please Rewind, packade han sin enda resväska och letade guld i Lettland. På puben Victory mötte han gruvarbetarna Arthur och Albert, som efter sitt brokiga försök att slå med power metal-bandet Elfmagic, också var redo att ta världen med storm. Idéer, hopp och framtid fanns, men de behövde en gitarrist. Albert kom då på att hans kusin brukade spela Toto-covers på släktmiddagarna, med systern kompandes på synt. Ett samtal senare så var saken biff. Solar Plexus var ett faktum.

Då Mouth of Tellus läst några böcker om rymden på dagiset där han jobbade, kändes rymdtemat som en vattentät, idiotsäker och storslagen idé. Efter att Limbonic Arts ”Moon in the Scorpio” kom ut 1996, så visste de exakt hur musiken skulle låta. Mycket fokus på texterna, några ackord på gitarren och en synt som skulle få världen att häpna. 12 år gick, och de var äntligen redo att släppa besten lös. Nocturnal Art Productions gick med på en deal efter år av tjat, och 2008 släpptes debuten ”Ad Astra – A Planetary Odyssey”.

9 starka låtar, varav en var en cover på Gamma Rays debutdänga ”Space Eater”.

Artworken gjordes av Brunos brorson Alfons, som hade pantat ihop pengar till en lektion i Photoshop. Men alla blev belåtna. Så mycket färger!

 

Tyvärr utfärdade Riga en orosanmälan mot Mouth of Tellus, efter att han försökt övertyga den lokala arbetsförmedlingen om att han var, citat: ”en son av Neptunus som inte har tid för jordligt arbete”. Mouth of Tellus fick resa hem igen, Arthur och Albert återgick till gruvan, och syskonen Bruno och Andromeda fortsatte med sina Toto-covers.

En era som knappt hann börja, gick i graven.

Men för att få en lite större inblick i Mouth of Tellus vision för Solar Plexus, finns förklaringar till låtarna i hans biografi ”Why does keyboards have a space key if it doesn’t exist?”

Intro

Mouth of Tellus: ”All great odysseys must have intro”

Lunar nexus of solar plexus

MoT: ”It is about the sun and the moon and the space between. Mystical space”

Enthralled celestially

MoT: ”Ever since I was child I saw universe as my home”

I rode on Pegazus

MoT: ”In my dreams I only travel by the mighty Pegazus! Is it a horse or a star sign? No one knows to this day!”

Space (a cappella version)

MoT: ”We wanted all fans to have the same feeling. To let the words of space talk to them without musical interuptions”

Arthur: ”Mouth of Tellus deleted all instruments”

Deep purple

Albert: ”I love Deep Purple”

As I gaze upon the stars of the ancient universal galaxy

MoT: ”Yes, and what do I see? Majestic things. Did you know stars is small suns? Think about it”

Outro

MoT: ”It is the outro”

Space eater (Gamma Ray cover)

MoT: ”Kai Hansen is a good friend of mine and we wanted to spread his wisdom of space and lifeforms in universe”

Kai Hansen: ”Never heard of this band before. Cool track originally, but they don’t really do it justice”

Hatpastorns hatlayout

Posted in Uncategorized on 30 augusti, 2020 by hatpastorn

98 % av all min kreativitet grundar sig i en svart, bottenlös, irritation. Efter att ha hört/sett ett sydamerikanskt pagan/viking/folk metal-band för mycket fick det helt enkelt vara nog. Jag klev således upp i ottan, startade datorn och tänkte stillsamt för mig själv att nu ska jag skapa den mest djävulska Invasion Records-layouten mina kunskaper kan uppbåda. Detta till ett helt påhittat band. Sagt och gjort, här har ni det argentinska bandet Folkviking med debutskivan ”Ales stenar, Audhumlas spenar”.

Vi börjar med omslaget. En snabb bildsökning på ”winter forest wallpaper” gav jackpott. Tjafs som upphovsrätt blir mycket enklare om man tänker sydländskt. Brightness/contrast tills ögonen värker och man uppnår det nirvana som är Det Hedenske Folk-blått, det är industristandard. Ut på Google igen, sökte fram den där symbolen som är så uttjatad att man bara vill skrika. Givetvis valde jag den med störst vattenmärkstext på. Verktyget dissolve löser ALLA sådana problem. Logon, ett enkelt typsnitt med handritad ”symmetri”. Glömde såklart att göra ett nytt lager så logon är ett med bilden. Titeln då? Ales stenar är förutom Sveriges Stonehenge en skiva med Lord Wind. Herr Stille berättade för mig om det bisarra med Rob Darken på Österlen och jag skämtar inte när jag säger att den tanken fått mig att garva exakt varje dag sedan dess. Vad rimmar på ”stenar” och är så korkat att Trollhorn från Uruguay hade kunnat komma på det? Spenar. Audhumla. Urkon. ”Ales stenar, Audhumlas spenar”.

Ibland är man ett sådant jävla geni att det gör ont.

Låt ett, ”Jomsviking battle”. En tecknad mobilspelsviking och en bild på en hammare senare var det klart. Det lyriska mästerverket var en ren kanalisering. En viktig layout-detalj i sammanhanget är att typsnitten måste blandas hejvilt och det får under INGA omständigheter finnas en tillstymmelse till centrering eller logik. Ordet ”Jomsviking” ligger för övrigt på min topp tjugo över de lökigaste orden jag vet.

Låt två, ”Bifrostian pridestorms”. Jag hittade en badbrygga och en mobilspels-Oden på Google. Rena julafton. Här kände jag att det behövdes något första-utgåvan-av-”Those of the unlight”-oläsligt. Pang bom. Knallrött över blått/vitt så ögonen får sig en kyss. Jobba mycket med versaler. Om ni undrar över ”Caucasus” och ”Gotland”. Spana in Heulend Horn på Metal Archives. Argentinsk viking metal som … ja, både jag och Heidenhammer har ju deras skivor. En inblick i dem kommer vid ett annat tillfälle.

Låt tre, ”Ravenblack eclipse”. En stulen korp och en eld-dissolve. Det här går som smort! Dags att börja jobba med ett mer lättläsligt typsnitt. Fastnade för den kassa versalversionen av ”A” så då blev det såhär. Ja, själva titeln är såklart i ett helt annat typsnitt. Det lyriska mästerverket var återigen en ren kanalisering.  Korpen antar jag ska ha tre ögon. Säkert något Game Of Thrones-tjofräs. Tycker dock att det blir roligare att tänka att korpen bara har två ögon och faktiskt ser ut sådär. ”Derp”, som kidsen säger.

Dags för bandfoto. Det är ingen slump att de flesta av de här banden är enmansprojekt. Det är för att de inte har några kompisar. Ett snabbt bildsök på ”LARP” och denna skönhet uppenbarade sig. Digital handritad corpse paint, på. Träsnittseffekt, på. Bort med all färg och fullt ös på brightness/contrast. En barnlek.

Låt fyra, titelspåret. En norpad bild på Ales stenar samt återanvändning av symbol och hammare. En så kallad trestegsraket. Typsnitt i gult. Fattar förresten att första Bathory blev som det blev, är bombsäker att jag valde guld för jag ville ha lite Falkenbach-flärd. Men gult blev ju … fult. Nyckeln till denna framgång var att panga in texten INNAN sista dissolven med hammaren. Är riktigt nöjd med den här ocentreringen även. Lustre-Henke är den jag känner som får mest panik av allt som inte är perfekt centrerat/symmetriskt. Han blev åksjuk när jag skickade några bilder till honom. Det lyriska mästerverket kan ses som en hyllning till både Svartby och tidigare nämnda Trollhorn.

Låt fem, dags att ta ner tempot lite med det akustiska/autistiska stycket ”The spirit of the pagan valley”. En nörd med en bronslur i sömlös kombination med mobilspels-batalj gjorde detta till fest för alla sinnen. Blev mest nöjd med placeringen av texten. Jag skulle kunna klämma in något festligt om ”gyllene snitt”, men då måste jag kolla upp vad det egentligen är och det orkar jag inte. Det vilar en Napalm Records-hopplöshet över den här bilden som jag verkligen uppskattar.

Låt sex, ”Freyas anger”. Den skulle egentligen hetat ”Freyas hateanger all over the nine worlds again”, men det blev struligt med storleken på typsnittet. Låtar har ju ändrat namn av sämre orsaker. En skrikande kvinna och en vindruta med vattendroppar på. Stor konst. Träsnittseffekten på den stackars damen skapade stor humor. Tyvärr försvann mycket när man körde dissolve med vindrutan. Texten … kan vara det bästa jag någonsin skrivit.

Låt sju. Här körde jag klassikern liten skrivstilstext i silver över vitt. En hyllning till Setherials ”Nord”, bland annat. Problemet var bara att, ja det går ju fan inte att läsa så jag har ingen aning om vad jag döpte låten till eller vad texten handlar om. Vi får sätta en ny titel, ”Wintersun like a heritagefist in Surturs mouth”. Ursprungsplanen var givetvis att spegelvända vinterbilden i stil med Vargavinter eller andra Old Mans Child, men jag blev lat och lade på ett bedrövligt filter istället. Ni får ha lite fantasi.

Informationsbladet. Jag älskar skivor där de bara gett upp på sista sidan i bookleten. Ett gäng grundvargar från Internet och några gamla svärd. Kvalitén på svärdbilden var så låg att när man blåste upp storleken och lade den obligatoriska dissolven skapades en helt egen effekt och textur. Det i kombination med symbolen för tusende gången blev riktigt saftigt. Och ja, jag vet att den heter aegishjalmur, ägghjälm eller något liknande hopplöst. Vill bara undvika att skriva ordet för att slippa att få riktad reklam på Instagram från Descended From Odin och andra runstensrunkande patraskföretag. Tänk att tillverkare av mysbyxor, mobilspel och kanske framförallt JÄVLIGT KASSA BAND har fått mig att tappa intresset för fornnordisk mytologi. Bra jobbat. Allt arbete med barnboken ”Inget pjåsk, Ratatosk” har avstannat.

Ja, det var väl allt för idag. Har många andra idéer på kommande inslag i samma stil då det var sagolikt underhållande att sitta och pilla med bilderna. Nästa blir nog en Matrix-inspirerad historia. Målet är att knäppa Trolls ”Universal” på fingrarna. Ni som vet, ni vet. Det sjuka är att detta gjorde jag i ett nafs och jag har nära på noll erfarenhet av sådant här. Tanken att folk fått betalt för att göra layouter som fan är värre än dessa är skrämmande. Ta bara Invasion Records eller Black Mark Productions som exempel. Tänk att vi lever i en verklighet där någon med största sannolikhet fått betalt för att sätta låtlistan på Bathorys ”Requiem” i BOKSTAVSORDNING eller för den delen se till att hyllningsboxen till Quorthon inte bara var Invasion Records-röd utan även så pixlig att det skrek i själen. Och då var det skivbolagschefens son och guldkalv vi snackar om. Makalöst.

På återseende.

/Hatpastorn

När Heidenhammer läser gamla nummer av Close-Up och skickar SMS mitt i natten

Posted in Uncategorized on 22 augusti, 2020 by hatpastorn

*Pling*

Heidenhammer: Det HÄR obehaget hade jag helt missat!

Hatpastorn: Vad händer??? Klockan är EN MILJARD!!!

*Pling*

Hatpastorn: Jag blev, på riktigt, alldeles kall. Du vet samma känsla som när man nästan dött.

Heidenhammer: Japp.