Archive for the Uncategorized Category

Hatpastorn och Heidenhammer ger gammal grekisk black metal en sista chans

Posted in Uncategorized on 25 november, 2020 by hatpastorn

Grekland. Den black metal-scenen var det mycket snack om på 90-talet. Många ville få det till att de till och med var bättre än norrmännen. I alla fall tyckte man det om man spelade i Algaion. I Förintelseförsamlingen är ”Satanas tedeum” av Rotting Christ och ”Scarlet evil witching black” av Necromantia de klarast lysande stjärnorna. I övrigt är det mest moln på himlen. Grekisk black metal är oftast bra så länge de manglar och susar på gitarrerna, men det avbryts ständigt av inslag av lummiga hårdrocksriff och smäktande oslingor i midtempo. Riktigt vidrigt faktiskt. Sedan åkte ju grekerna på ett goth-virus i klass med norrmännens Matrix-virus. Jävlar vad det skulle knullas på gitarrerna och stönas i micken. Century Media var så satans desperata att de var tvungna att skicka med en gratis mut-CD tillsammans med Rotting Christs plattor för att det skulle lyfta. Just det, köpte man ”A dead poem” fick man en samlingsvolym där man kunde avnjuta nya låtar med bland annat Sacramentum och Old Man´s Child! Ni hör ju.

Idag tänkte jag och Hammaren gå igenom dessa grekiska skivor igen för att hitta potentiella glömda juveler.

Nightfall, ‘Aye Azure’ från “Athenian Echoes”, 1995.

HH: OK, vad vet vi om det här bandet? Jag har någon gammal EP med dem, som jag i ärlighetens namn inte minns en ton av.

HP: Ja, de släppte något grekiskt cock rock-album som hette ”Lesbian show”, typ 1997. Och därmed var det bandet dött för mig. Och den här låten, knappt två minuter in… orchestral hits, vi möts igen.

HH: Det låter ta mig fan inte klokt.

HP: Som om någon i Jeopardy frenetiskt slår ”först på knappen” och ljudet kommer från en Casiosynt anno 1987. Seriöst, hela låten har under tre minuter bestått av en enda oslinga och någon som hamrat på en och samma keyboardtangent. Jisses.

HH: Kunde verkligen ett etablerat och omtalat band släppa något såhär galet? Jag kan lugnt säga att jag aldrig hört en synt användas på det här viset vare sig före eller efter. Annars … tja, jag har hört värre. Nu drog andra låten, ’Armada’, igång och vad fan … eh?

HP: Det här … var ett konstigt riff. Men ja, nog är det … grekiskt alltid. Vilken jävla tur att man inte köpte den här skivan när det begav sig.

HH: Garagerock av sämsta sort blandat med Babylon Whores. Ett nödpoäng för någon slags originalitet, men det betyder inte att det är bra. Alls.

HP: Som en blandning mellan Onkel Kånkel och Bad News, fast inte alls roligt. Nu går vi vidare.

Septic Flesh, ‘Mystic places of dawn’, från “Mystic places of dawn”, 1994.

HH: Trummaskinsrens anno 1994. Hmm, jag vet inte. Det låter faktiskt betydligt bättre än de senare släpp jag hört med dem. Lite väl ettriga trumpartier på sina ställen och det hörs att Paradise Losts ”Gothic” gått fler än ett varv i spelaren. Men inte helt oävet.

HP: Oh ja, mycket bättre än deras fruktansvärda mellanperiod. Men det är ju sällan grekiska band kommer upp i samma klass som landsmännen i Necromantia.

HH: Men vad är egentligen det grekiska soundet? Jag har liksom inte löst den koden än.

HP: Halvknepig ljudbild, mer metal än black metal, fritidsgårdssolon, oslingor på gitarren, konstigheter i form av saxofoner, bjällror och grejer. Anything goes. Och trummaskin, då.

HH: Det är hyggligt kompetent. Lite väl lång låt, men jag gillar nog fan det här på riktigt.

HP: Jag skulle aldrig slå på det här frivilligt, men ja … det finns ju sämre, liksom. Inte för att det betyder något alls. Nä, det här är fan inte bra.

Varathron, ‘Son of the moon, act 2’, från “His majesty at the swamp”, 1993.

HH: Det jag minns av det här bandet var att huvudmedlemmen var lastgammal redan 1993, och att de vid något tillfälle snodde slingan från Slayers ’Reign in blood’ rakt av. Rakt av.

HP: Jag har alltid haft ett gott öga till de här gynnarna, och de senare skivorna är faktiskt riktigt bra. Med det sagt väntar jag fortfarande på att jag ska förstå storheten i den här skivan.

HH: Okej, jag börjar förstå vad det grekiska soundet faktiskt består av. Men det är som att det trots sin igenkännlighet inte känns vidare originellt i dessa dagar. Tycker själv det är på tok för … snällt. I mina öron är det inget mörker i det.

HP: Sötsurt. Mycket riffigt och lummig metal. Jämför det här med Throne Of Ahaz första skiva från samma period liksom … den är ju fan så mycket kallare och ondare.

HH: Det är inte direkt en olåt, men kan man kalla det en … pseudolåt?

HP: Hans majestät i träsket. Ja, där kan han väl få vara. Vad är det förresten med grekernas pingislungor? Vore kul om de kunde skrika mer än två sekunder innan man hör hur de kroknar bakom mikrofonen.

Zemial, ’Sleeping under Tartaros’, från ”Sleeping under Tartaros”, 1992.

HH: Om det är så tidigt som 1992 blir man ju fan nyfiken. Alltså samma år som ”A blaze in the northern sky”.

HP: Åh, det här är fan mitt gäng. En av de råaste logos som ritats också. Här är det Necrosauron från Rotting Christ som är med och hamrar trummor. Jävlar vad riktiga trummor ibland gör mer än vad man tror.

HH: Faktiskt en riktigt bra blandning mellan riffande och mörk stämning. Lite som en blandning mellan Hellhammer och Judas Priest. Plus lite småstämningsfulla syntkörer som grädde på moset.

HP: Den här kan nog ha gjort större avtryck än vad man känner till. Emperor lär ju ha hört den här.

HH: Där sade du fan något. Påminner faktiskt en del om Thou Shalt Suffer, fast de här var bättre. Och en riktigt jävla slafsande entakt där också …

HP: Exquisite. Fan vad kul att få göra en riktig återupptäckt. Naturligtvis det mest undanskymda bandet i den grekiska scenen. Oförtjänt.

HH: Men är det här egentligen bra på riktigt?

HP: Kan vi inte bara ha det trevligt en stund och låtsas att detta är bättre än vad det är?

Zephyrous, ‘Entrance and wandering on the seven zones’, 1994.

HP: Det här bandet är på fullt allvar med på ‘Encyclopedia Pestilentia’. En favorit såklart. Youtubes kommentarsfält når nya höjder med betyg som ”Eternal and pure black metal!!!” och ”Powerfull ideologic!!!”. Jag älskar sådant här skrot.

HH: Riktiga jävla Astaarth-vibbar i ljudbilden.

HP: Han sjunger faktiskt inte helt olikt Mårten i Algaion. Det verkar finnas en ohelig länk mellan Åtvidaberg och Grekland.

HH: Kan vi sluta oss till att Åtvidaberg egentligen är en grekisk enklav som hamnat fel? Alltså, vi är mitt i låten … vad fan är det som händer?

HP: I’m loving it. Jag kan inte motivera det alls, men det här bandet har bara det. Jag går igång på alla cylindrar. Man blir ju på mycket bättre humör av det här än av något jävla Nightfall-strunt.

HH: Jag kan inte annat än hålla med. Men be mig inte förklara varför.

Rotting Christ, ‘The fifth illusion’, från “Non serviam”, 1994.

HH: Jag tycker att deras demo ”Satanas tedeum” faktiskt är svinbra, men allt annat jag hört med dem har jag inte fastnat för. Försökte lyssna igenom ”Thy mighty contract” för inte så länge sedan, men det var inte min kopp svampté. Det här … var ju helt okej. Kan tänka mig att jag hade tyckt rätt bra om det när det var nytt.

HP: Jag har aldrig varit något Rotting Christ-head, men live var det fan något av det bästa jag sett. Synd att de snöade in på det där vidriga gothspåret i och med ”A dead poem”, från 1997.

HH: Jag vet inte, det inte dåligt. Bara inte … mörkt. Till skillnad från demon som fan är barbarisk.

HP: Det norska fotavtrycket hann ju sätta sig alldeles för djupt innan man upptäckte det här. Det går liksom inte att konkurrera med trolltjärnar när man enkom har ett knippe semesterbadstränder att visa upp. Turkhiten ”kiss-sex är lätt!” 2:08 in i låten gör det inte bättre.

Astarte, ‘Voyage of eternal life’, från “Doomed dark years”, 1998.

HH: Vill minnas att jag vid några tillfällen rådiggat den här skivan, och andra gånger totalt avfärdat den. Vet inte varför.

HP: När den kom var jag väldigt svalt inställd, men sedan ändrade jag uppfattning. Tyvärr är resten av det här bandets produktion svintråkig. Har nog inte varit med om ett band som lyckats bli så tråkiga, så snabbt.

HH: Gillar den här slafsiga hastigheten. Som ett halt och lytt Tulus. Jag vet inte … antingen är det skitdåligt eller genialiskt.

HP: Det här är väl riktigt jävla hyfsat? Det är en armbrytningsmatch på högsta nivå mellan den här och Enthroneds ”Towards the skullthrone of Satan” i kategorin hyfsad black metal.

HH: Jag önskar att man hade mer att säga om det. Roligast är väl återsläppet av den här skivan, på vilken det medföljer oumbärligt material i form av diskussioner på grekiska i replokalen.

HP: Visst låter det som att vi hittade på det där sista? Det gjorde vi inte. Jag har själv skivan.

HH: Det borde vi ha allihop. Sade vi oumbärlig?

Necromantia, ‘Ancient pride’, från “Ancient pride”, 1997.

HP: Om det funnits ett band som varit verkligen avgrundsuselt och sinnessjukt bra, är det ju det här. ”Crossing the fiery path” är olyssningsbar, medan uppföljaren ”Scarlet evil witching black” är monumental.

HH: Så är det ju. Den här biten hamnar väl någonstans där emellan. Inte min grej. Det här är bara rätt taffligt i mina öron.

HP: Att hårdköra med basar, dra in saxofoner, speldosor och … gud vet vad. Vissa gör det inte lätt för sig.

HH: Men nu är det ju en akustisk gitarr som drar en trudelutt?

HP: Roligast av allt var bortförklaringar av norska mörkerkrigare som dissade Anton LaVey, men samtidigt trixade bort Necromantias Church of Satan-vurmande.

HH: Med att Necromantia ju är ”occult metal”? En etikett de själva för övrigt aldrig använde.

Thou Art Lord, ‘For the lust of Lilith’, från “Eosforos”, 1994.

HH: Ja, det låter ju precis som alla andra grekiska band. Det här var ett av de första band jag läste om i fanzines och kataloger, så det hade varit kul om det rört sig om en halvdold juvel efter alla år. Normalt brukade man ju kolla upp allt man fick nys om, men likt de flesta andra grekiska band ignorerades även detta.

HP: Tja, det är lite kaggar, det är lite solon, lite metal, orkeslös sång …

HH: Och en irriterande tunn ljudbild. Tunn på helt fel sätt. Inte öststatstunn, utan kontinental knullgothtunn.

HP: ‘Mad grandiose bloodfiends’-tunn.

HH: Och DEN var tunn.

HP: Både med u och ö. Som på riktig sönnsvallska.

HH: Och ständigt aktuella Lilith på det.

HP: Jävla Lilith.

Kawir, ’To Cavirs’, från ”To Cavirs”, 1997.

HH: Okej, det här bandet känner jag inte ens till. Nu är vi fan nere i dyn och gräver. Var har du hittat det här?

HP: Kalles Kawir. De var ju de som gjorde en split med … typ Zephyrous, som typ gjorde en split med Zemial, som eventuellt gjorde en split med Necromantia. Eller var det Sigh av alla band de gjorde en split med?

HH: Svängig bas och förföriskt kvinnotal. Som om On Thorns I Lay bildade band med österrikiska Pazuzu. Gud hjälpe.

HP: Ett lite vassare On Thorns I Lay. Och då är det ändå en rätt slö egg vi pratar om från början.

HH: Du kommer inte att tro mig, men jag får allt lite Eminenz-vibbar.

HP: Okej, men då går vi vidare. Ska vi se, Deviser …

HH: NU RÄCKER DET.

HP: Jamen, Order Of The Ebon Hand, då, de var ju inte så …

Och där gick Heidenhammer hem på riktigt och detta inlägg glömdes bort i en halv evighet. Hammaren hittade det av en ren slump på datorn. Så kan det gå.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Bandfotokatastrofer. Hatpastorn granskar: Den nya grekiska klädkoden

Posted in Uncategorized on 23 november, 2020 by hatpastorn

Grekland. Ett land man bör hålla under sträng uppsikt. I ett kommande inlägg kommer jag och Hammaren sätta tänderna i den musikaliska gyrostallriken. Idag ska jag dock bjuda på något mer visuellt.

Grekland har ett problem. A wardrobe malfunction, som det så tjusigt heter på utrikiska. En tanke har slagit rot hos grekerna och den tanken stavas märkliga utstyrslar. Tillåt mig att presentera fem exempel.

Nightfall

Om ni kan slita blicken från grekiska Nick Holmes som kör sin bästa Spikor-cosplay tycker jag vi börjar från vänster. Grek nummer ett … ta bort blicken från Nick sa jag! Grek nummer ett, vi snackar en rejält tilltagen kreation där tjockt tyg blandats med läder som primärt ser ut som att en katt sprungit velodromrace över eländet med dobbarna utfällda. Skjorta under naturligtvis. Det är viktigt att man inte blir kall. I Grekland. Köldriket.

Grek nummer två. Skjortan knäppt. Däremot undrar jag vad fan han tänkte när han betalade riktiga pengar för det där läderknullet som mest för tankarna till en välflätad näverask. Man kan utan att förhäva sig direkt säga att i den här näverasken finns inga polkagrisar.

Ja, grekiska Nick Holmes utklädd till Spikor från He-Man. Jag gillar hur han försöker se tuff ut, men jag ser bara skam i de där ögonen. Nick bär samma gloria av ruelse som en katt med en sådan där plasttratt runt nacken för att de inte ska trycka kattläpparna mot något olämpligt ställe. Tjejer, kan ni tänka er följande scenario. Ni sitter på krogen och det enda ni vill är att ta en pilsner och surra med polarna. Plötsligt hör ni att någon munandas tungt bakom er. Ni kan känna blicken i nacken. Stressen. Mot bättre vetande vänder ni er om och er blick möter DET DÄR.

– Tjena snäckan, såg att du gillade spelningen.

– Nä, alltså, jag är här för att se Ravencult.

– Gillar du vad du ser?

– Nej.

– Subba.

Han går, ni andas ut. Vänder er om och PANG, där står grek nummer fyra. Benan sned, hyn nysmörjd. Draperad i en läderkavaj som kombinerar skrynkliga ärmar och randig torso.

– Tjena snäck …

– Du, far åt helvete.

Septic Flesh

Den nya Aquamanfilmen verkar spännande. Jaha, det var bara Septic Flesh som lagt Dimmu Borgir-mycket pengar på att se ut som riktiga fåntrattar.

Grekiska Aquaman med dreads. Jag har länge fört en kamp mot vita män i dreadlocks. Det är viktigt att ta ställning. Den där jackan stänger man inte i första taget. Jag kan sätta tusen spänn på att han inte kan lyfta armarna över brösthöjd utan att det blir ett fullskaligt haveri. Hoppas att han spelar bas eller gitarr för jag vill gärna se hur smidigt det måste vara för honom att byta instrument när strängen går. Två meter dreads och Rhodos tajtaste jacka möter snabba rörelser och axelband över huvudet. Fy fan så roligt.

Och grekiska Lex Luthor på det som med sin bästa Mr Burns-imitation försöker dölja det faktum att han har på sig en fulflammig läderkokong. Med dragkedja. Vad paff man skulle bli om han mitt i spelningen överger sin puppfas och blommar ut i en tjusig fjäril. Scenlamporna är tillräckligt varma för att en sådan sak faktiskt skulle kunna ske. Nu fick jag Crazy Towns ”Butterfly” på hjärnan. Det var ju just snyggt.

Herre nummer tre. Den där snäva köttjackan är i stark strid med blekgrekens skägg i vad som gör mig mest illa till mods. Ja, ni ser ju vad ni ser. Jag går ett steg längre eftersom jag fan kan känna lukten av honom. Syntetläder och Drakkar Noir i en migränframkallande skymningsdans.

Jahaja, en välbalsamerad Krimh får väl avsluta det här skeppsbrottet. Han må vara duktig på trummor, men om man någonsin undrat hur en baskaggefantom ser ut sekunden innan de skiter på sig iförd en braktajt skinnlongsleeve har vi facit här. De där skinkorna är spända till bristningsgränsen.

Jag hoppas verkligen att det är fejkskinn inblandat för det finns något mytologiskt i att döda ett djur för att göra DET DÄR!

The Slayer King

Grekortodox guldflambojans till vänster och blottarrock till höger. I mitten, en fullvuxen man med lampskärm på skallen. Tänk att det fanns en tid när man fes åt att Varathron hade något småmärkligt bandfoto.

Order Of The Ebon hand

Det här med läderrustningar i black metal-sammanhang. Är det så jävla lyckat? På papperet ser det måhända en smula fräckt ut, men som vi alla vet kan verkligheten vara en grym älskarinna. Lukten, sorgen, skavsåren. En titel som hade passat på en nekrofils självbiografi släppt via Simon & Schuster. Detta är väl kanske ingen total katastrof om man jämför med de övriga, men när annars får man prata om Order Of The Ebon Hand liksom? Och. Kort hår och tribaltatueringar är fan på Perished-nivå. En fotonivå man INTE vill befinna sig på. Jag och de två andra i hela världen som har deras skiva ”Seid” gubbväser just nu. Ni andra, ja, det var rätt kul. ”Seid” är för övrigt en skiva där de valde att fokusera på tacklistor istället för texter i bookleten. Smart. Inte vill väl jag som konsument läsa texterna. Nädå, jag vill mycket hellre se ett gäng norska nördar tacka sina flickvänner för deras otroliga stöd.

W.E.B

Sleaszy Rider Records-bekantingarna W.E.B med självaste Darkface på sång hakar såklart på tåget när det vankas bisarra klädkreationer.

Först ut har vi Hel. Alltså tjejer, kom igen. När det kommer till artistnamn får ni fan hugga i lite. Alla kan inte heta Hel, Lilith, Hekate eller Ereshgikal. Det börjar bli värre än namnet Daniel på 70 och 80-talister. Alla jag känner heter Daniel. Till och med de som inte heter det. Think about it.

Hel var det ja. Mycket av allt i sann grekgotisk anda. Darkface stämmer in i kören med ännu en sådan där märklig skinn/tyg-kombo som man garvar åt idag, igår och långt in i framtiden. Man trodde att det peakade i strunt i Nuclear Blast-katalogen i slutet av 90-talet. Nädå. Sammet mer krossad än människors drömmar och läder mer fejk än bandet Agathodaimon. Nästa filur passar på och gömmer sig och krabaten längst ut fick ärva Dark Funerals gamla patthängare.

Ska det behöva vara såhär?

Visst, man föredrar ju det här framför band i Benediction-runkisar, träskor och T-shirt med sitt eget band på, men är det bara jag som tycker dessa utstyrslar ser så billiga ut? Dyrbilligt är kanske ett bättre ord. Ni vet kläder som är förhållandevis dyra att köpa men när man tar på dem skriker varenda cell i kroppen att detta kommer att gå sönder bara man andas på det. Blue Fox liksom.

Vad föredrar man? Kvist, måhända ett kasst namn, men bra låtar och NOLL bandfoton. Mystik. Eller grekiska Nick Holmes utklädd till Spikor.

Case closed.

/Hatpastorn

Gästspel Böldprästen: Pace ’Till Death!

Posted in Uncategorized on 20 november, 2020 by hatpastorn

Ärade församling,

Idag ska vi fastställa varför Pace ’Till Death är Bathorys bästa låt.

Ända sedan de första förhistoriska proto-landdjuren plaskade runt i strandbrynens vulkansand med sina fåniga, tåförsedda fenor har vi trätat om vilken den bästa Bathory-plattan är.

Detta är något gott. Det fostrar ett hälsosamt klimat av lågintensivt konfliktsökande och sekteristisk tjurskallighet som gör det helt omöjligt för två fans av Bathory, och andra samtida band i samma ådra, att någonsin vara helt överens om någonting. Det ska vi hålla fast vid.

Men, ärligt talat – ingen av oss har någonsin på allvar ägnat någon större ansträngning åt att utröna vilken den bästa Bathory-låten är. På ett ytligt plan, kanske – nackspasmerna blir lite mer intensiva när vi plöjer debuten och Sacrifice drar i gång, och luftsvärdet höjs en aning högre mot hyrestvåans flagnande tak när A Fine Day To Die-introplocket börjar ljuda.

Det håller inte. Vi har varit förslappade, vi har brustit i vår analytiska precision. Vi har inte levt upp till de höga krav som rimligen bör ställas på chipsfeta, säsongsdeprimerade karoliner med fläckvis skäggväxt och begynnande tinnitus.

Därför ska vi ta oss an Pace ’Till Death.

Texten är central här:

Oh I hit top speed
Still it’s much too slow
The speed unconnect me
With the ground
Now it’s too late
Just one way to go
If I’ll die I’ll die
To this bonecrushing sound
Can’t slow it down
Now when the limit is so close
The yearn for the limit is too strong
Body and soul poisoned by speed overdose
And I know that I must go on at, oh …
Pace til death
Pace til death
Now the limit is so close
I can see its light beckon
And flicker before my eyes
Soon I’ll be close enough
To reach out and touch
Or fail to raise speed
And slow down and die
Can’t slow it down
Now when the limit is so close
The yearn for the limit is too strong
Body and soul poisoned by speed overdose
And I know that I must go on at, oh…
Pace til death
Limit, limit for you I’d die
At any pace at all
Mirror, mirror on the wall
Who’s the fastest of ‘em all

Den knyter nämligen an till den mest ursvenska av deviser – en som vi alla har våra rötter i, den punkt vi alla utgick från i ungdomens fjuniga dagar, men som ofelbart alltid gnags ned av årens och pretentionernas tand:

Spela snabbare.

Historien om, och analysen av, Bathorys ideologiska inriktning och tyngd är så uttjatad att ett Brexit-sammanträde i brittiska parlamentet med samtliga Svenska Akademiens överlevande ledamöter som gästtalare känns fräscht i jämförelse.

Pelle ”Dead” Ohlin dök stjärnögd upp på en skivsignering på Sound Pollution 1987, såg Quorthon flasha V-tecknet i snabba brillor och stack prompt till Norge och sköt sig. Alla rykten om ett fladdermussnortande, grottlevande mörkerväsen, som spred sig till mindre nogräknade peruanska fanzines snabbare än coronaviruset, föll platt till marken så fort det uppdagades att det handlade om en tonåring i zebratajts som spelade in plattor i farsans studio och tydligt slog fast att imagen var hundra procent teatralisk.

Den konstnärliga äkthet vi ska beröra nu är däremot fullständigt odiskutabel.

Dra på låten. Lyssna på introt.

Det där lilla lekfulla ”nä nä-nä nä-nää nä, du kan inte ta mig”-gitarrlicket som vi alla, oavsett generation, känner igen från skolgården. Man kan tycka att det är oseriöst i sammanhanget – men då har man fel. För du KAN inte ta honom. Det är poängen. Quorthon kan, till skillnad från Linus i 2B, backa upp det.

Med några försåtligt långsamma inknackningar på virveln drar så själva låten i gång.

Som flera svenska metalmusiker, företrädesvis av den äldre skolan, påtalat i diverse intervjuer är det inte så jävla svårt att spela snabbt till regelrätta blastbeats. Black metal-gitarrister av i dag kan spela ganska slapphänt tremolo och det hela låter ändå snabbt, eftersom trummorna är så snabba.

Att spela gamla hederliga, thrashiga riff till en gammal hederlig tvåtakt är en helt annan femma.

Hör hur jävla fort Quorthons högerhand går. Riffen löses upp i den grumliga ljudbilden. Trumkompet är så snabbt att det kan förväxlas med en blastbeat, men det beror på att vår uppfattning av blastbeats formats av hur de norska trummisarna började hoppa över vartannat hihat-slag för att kunna lira fortare. Det här kompet – programmerat som det må vara, för vilken jävla trummis hade kunnat lira åttondelar till det här – är en tvåtakt.

Nu återgår vi till texten.

Oh I hit top speed
Still it’s much too slow
The speed unconnect me
With the ground

Han spelar så fort han kan. Yrseln tilltar. Han har övat i timmar varje jävla dag sedan första könshåret. Det går så jävla fort – men det räcker inte.

Now it’s too late
Just one way to go
If I’ll die I’ll die
To this bonecrushing sound

Ska jag ge upp? Ska jag skita i allt och ta kassörsjobb på Konsum, som klasspolarna? Fat fucking chance. Jag har valt min väg.

Can’t slow it down
Now when the limit is so close
The yearn for the limit is too strong
Body and soul poisoned by speed overdose
And I know that I must go on at, oh …
Pace til death

Kan… inte… spela snabbare. Måste… spela… snabbare.

Snabbare eller döden.

Now the limit is so close
I can see its light beckon
And flicker before my eyes

Plektrumet glöder. Nagelbanden blöder.

Limit, limit for you I’d die
At any pace at all
Mirror, mirror on the wall
Who’s the fastest of ‘em all

Ärligt talat. Måste det vara svårare? Måste det alltid finnas en djupare själslig mening i musiken?

Är inte det här vad det egentligen handlar om?

Spela snabbare.

Heidenhammer: Fredagen den 13:e – från pärm till pärm.

Posted in Uncategorized on 13 november, 2020 by hatpastorn

Detta är ett specialinlägg. Vi brukar aldrig skriva om film. Det kanske vi inte borde heller. Men vad gör man inte när man får feeling, och månaden dessutom låter dess trettonde dag infalla på en fredag. Hatpastorn själv blev förstås rasande över initiativet, men lät det dyka upp på nåder med kravet att varje film som avhandlas ska förses med åtminstone en skohornad black metal-referens. Hur långsökt den än må vara. Så blir det när producenter lägger sig i den kreativa processen. Bara att bita ihop. Det finns tretton filmer att gå igenom. Vi kör.

När jag var åtta år gammal förundrades jag över ett filmomslag som fanns att tillgå på det lokala videoteket. Det visade en bild på en blodig kudde som någon perforerat med en yxa. Det gjorde intryck. Mina kunskaper om ”Fredagen den 13:e”-serien var annars i stort sett minimal, men jag hade fått ett hum om att den handlade om en mördare i hockeymask. Min första introduktion till konceptet var genom Commodore 64-spelet med samma namn som filmserien. Ett rätt bisarrt spel, som gick ut på att man gick omkring och attackerade oskyldiga för att se efter om de möjligen var den antagonist man jagade, förklädd till en vanliga människa. Grafiken var dock så pixlad att det knappt gick att urskilja vad som försiggick på skärmen. Spelet avbröts från och till av plötsliga detaljerade bilder med skräckmotiv, samtidigt som det hördes en skrikig ljudeffekt av det mer störande slaget. Man hoppade ganska högt av dem. Spelet i sig hade dock relativt lite med filmkonceptet att göra, men tack vare det fick jag veta att huvudkaraktären, mannen med masken, hette Jason Voorhees. Ett namn att lägga på minnet.

Fredagen den 13:e. 1980.

Som för många andra, var detta långt ifrån den första filmen i serien som jag såg. Jag har ingen riktig nostalgi inför den, även om jag av någon anledning skulle önska att så vore fallet. Det är ju alltid kul att kunna säga att den första filmen är bäst. Faktum är, att detta sannolikt är en av ytterst få originaltitlar som någon föredrar framför uppföljarna. Chanserna för att någon hellre skulle trycka igång Halloween 5 istället för Carpenters original från 1978 är nog ganska små.

Jag minns att jag hyrde den i Norge samma år som jag såg de flesta andra delarna, men att den inte riktigt berörde mig. Det kan såklart haft att göra med att Jason saknas, men det är inte hela sanningen. Den ursprungliga filmen är inte dålig, men dessvärre heller inte särskilt engagerande. Filmen har ibland beskrivits som en slags ”Who dunnit”-historia, men jag tycker inte det stämmer. Mördaren dyker upp först i slutet, från ingenstans. Eventuella andra kandidater lyser med sin frånvaro. Varje gång jag ser den tycker jag att dess första trettio minuter är engagerande, men att den bisarrt nog stannar av när den egentligen drar igång.

Som alla redan vet, så är det inte Jason som är mördaren utan hans ömma moder Pamela Voorhees. Efter att ha förlorat sin enda son genom en drunkningsolycka på ett sommarkollo någon gång på femtiotalet, hämnas hon honom genom att ta kål på två lägervakter som hon anser ha försummat sina plikter och därmed förorsakat pojkens död. När lägret sedan öppnar två och ett halvt decennium senare löper hon amok ännu. Hon stöter dock på motstånd och dekapiteras i filmens slutsekvenser. I resterande uppföljare förefaller det dock som om hennes gulleplutt överlevt den initiala drunkningsolyckan, och spenderar resten av sin existens med att hugga sig igenom ungdomar som råkar befinner sig i närheten av området. Det har i serien aldrig klargjorts hur eller varför Jason initialt överlevde. Faktum är, att det här med kontinuitet, logik och konsekvens får ses som rejält sekundära i sammanhanget. Saker och ting bara händer. Apropå Jason, så heter faktiskt Dagon i Inquisition egentligen Jason. Det finns dock inget som tyder på att även hans mamma hjälpt sonen med olagliga dumheter.

Favoritscen: sekvensen med kanoten i slutet är nog rätt svårslagen.

Fredagen den 13:e del 2. 1981.

Passande nog var detta det andra ”Fredagen den 13:e”-spektakel jag fick bevittna, och det tack vare TV4 som 1992 tog sitt samhällsansvar och sände inte färre än tre av filmerna samma år. Faktum är att det var lite som julafton när man som förväntansfull elvaåring (skulle fylla tolv ett halvår senare) fick veta att en riktig Jasonfilm skulle gå på TV. Självklart laddades videobandspelaren med tomkassett och filmen spelades in, vilket resulterade i att jag utan överdrift säkert såg den närmare 25 gånger på kort tid. Innan dess hade jag enbart sett del sju, tack vare en kamrats tillgång till betalkanaler. Besvikelsen var ganska stor över att Jason i del två inte hade på sig en hockeymask, utan smög omkring med ett örngott över skallen istället. I övrigt kändes den kanske inte sådär vansinnigt spännande, då jag tror att jag hade förväntat mig mer. Kanske den kändes aningens gammal, då den redan hade elva år på nacken. Vid denna tid hade jag också hunnit med att se ett antal andra filmer i skräckgenren, vilket gjorde att Jason inte kändes vidare skrämmande. Icke desto mindre blev han snabbt en favorit i alla fall.

Hur som helst, är detta faktiskt den del jag tycker har åldrats allra bäst. Jag kom över ett DVD-exemplar mest av en slump för ett par år sedan och såg om den, varpå det slog mig att produktionen är betydligt bättre än vad jag kunde tro. I all sin sjaskighet märks det ändå att filmmakarna faktiskt ansträngde sig för att få till en hyfsad slutprodukt. Story, skådespeleri, hantverk … ja, allt är faktiskt mycket bättre än vad det borde vara. Sedan må det vara en del besynnerligheter i kontinuiteten – som att Jason tydligen nu är fullvuxen, trots att han snarare var ett slags barn månaderna dessförinnan – och att han i filmens början på något vis lyckats spåra upp överlevaren från den föregående filmen för att bryta sig in i hennes hem. Som sagt, logik och raka tidslinjer har aldrig varit de här filmernas starkare sidor, så det blir bäst om vi bara lägger dem åt sidan.

Favoritscen: macheten och rullstolen. Apropå rullstolar spelar en sådan en framträdande roll i King Diamonds historia om ”Them”. Varför får inte King Diamond skriva ett manus till en Jasonfilm?

Fredagen den 13:e del 3. 1982.

På vissa sätt kan detta sägas vara den ultimata delen i serien. Story? Vem bryr sig. Karaktärer? Pfft. Gore? Jajamän. Och Jason får dessutom äntligen sin mask. Till skillnad från de två första filmerna spelades denna in i Kalifornien, vilket jag tycker märks. Den är lite ljusare i tonen än föregångarna, och kanske inbillar jag mig, men jag tycker också att vegetationen ser rätt annorlunda ut. Crystal Lake har fått en uppfräschning. Crystal Lake, förresten. Ett svenskt band från Göteborg med Oskar Dronjak och Hans Karlsson hette Crystal Age. De släppte till och med en skiva, som jag inte har.

Det märks att ambitionen är en annan än tidigare, för där åtminstone nummer två kändes relativt seriös i sin framtoning är detta mer av en komedi. Med tillhörande discosoundtrack. Samtidigt är gorefaktorn betydligt högre och mer utstuderad. Det gäller att prioritera. Richard Brooker har tagit över rollen som Jason, och han gör det bra. Stor, bulkig och en bra blandning mellan människa och … tja, kanske inte en zombie, men något ditåt. I mina ögon är det nog han som gestaltar Voorhees allra bäst, även om alla inte håller med om den saken.

När jag först såg del tre kände jag inte till att den spelats in som 3D-film, och att det tydligen lades ned rätt feta resurser på just den biten. Med det i åtanke blir kameraföringen betydligt mer begriplig. De tilltänkta effekterna blir dock tröttsamma bra fort utan specialglasögon. Om de ens fungerade från första början har jag ingen aning om. Själv gjorde jag misstaget att hyra en svensk VHS-utgåva, utgiven på tiden då den svenska censuren härjade som allra värst. Man kan kallt konstatera att det inte blev värst mycket till film kvar efter att saxarna gjort sitt jobb. Detta ledde till en märklig känsla när den bara några månader senare visades oklippt på TV4. Den framstod då som ett helt nytt verk. Jag tror det var första gången det gick upp för mig vad censuren faktiskt ställde till med.

Favoritscen: När Jason tar hand om den där irriterande drummeln som går på händer.

Fredagen den 13:e del 4. The Final Chapter. 1984.

En film som delar (under)titel med en skiva av Hypocrisy. Båda har gemensamt att det definitivt inte innebar slutet på sagan för någon av dem. Nåväl. På något slags objektivt plan får nog del nummer fyra sägas vara den bästa i serien. Här introduceras karaktären Tommy Jarvis, spelad av Corey Feldman. Med på ett hörn finns även Crispin Glover i rollen som sexuellt frustrerad yngre man. Stuntmannen Ted White gör en bra Jason, även om han kanske inte riktigt kommer upp i samma klass som Richard Brooker. Om någon skulle fråga mig – vilket i ärlighetens namn aldrig händer – om vilken den mest sevärda av filmerna är, skulle detta vara mitt val. Men med det sagt, är det inte nödvändigtvis min egen favorit.

Jämte del ett och två, är nog fyran den sista i serien som på något sätt kan klassas som en seriöst menad film. Det finns en story, karaktärer som tillika får vara med om någon slags utveckling, en början och ett slut. Samtidigt vore det såklart inte en Jasonfilm om det inte fanns några besynnerligt insprängda humoristiska element. Bäst är läkaren i början som sitter och ser på mjukporraerobics. Och Crispin Glovers parningsdans, givetvis. Corey Feldmans barnkaraktär var förresten sannolikt tänkt att vara någon som yngre tittare skulle identifiera sig med i vuxenvärlden. Lite som när Kronblom adopterade en frän son i ishockeyfrisyr vid namn Boris, för att bli lite mer nere med kidsen och således få med yngre läsare på tåget. Det funkade sådär.

Hmm, besynnerligt nog kommer jag inte på så värst mycket mer att säga om den som åtminstone ett tag var tänkt att vara den avslutande delen. Jag gillar den skarpt, men får ändå inte får någon riktig känsla inför den. Även denna visades på TV4, och strax därförinnan såg jag den i tokcensurerad version på hyr-VHS. Vill minnas att den dock inte var lika hårt åtgången som föregångaren, men jag kan ha fel. Nåväl. Hade filmen verkligen visat sig bli det sista kapitlet i sagan, hade det varit ett värdigt sådant.

Favoritscen: liftaren med bananen och fuck you-skylten.

Fredagen den 13:e del 5. A New Beginning. 1985.

Tja, antingen hatar man den eller också älskar man den. Nu skiter jag i eventuella spoilers, då de flesta som läser den här genomgången sannolikt redan vet att det likt i ursprungsfilmen inte är Jason som är den riktiga mördaren i filmen. Masken axlas (oklart varför, egentligen) av en sjukvårdare som löper amok efter att ha bevittnat sin son bli yxmördad av en svettig tok i linne och nitarmband. På tal om det, detta sker på en anstalt för problemungdomar. Vems idé var det egentligen att låta den mest våldsamma och temperamentsfulla av dessa stå och hugga ved med en skarpslipad yxa? Jaja. Till denna anstalt anländer Tommy Jarvis, nu spelad av John Shepherd istället för Corey Feldman, fullvuxen och plågad efter traumat i slutet av den förra filmen. Man tänker sig att det borde innebära att huvudfokus borde vara på honom då inte ens Jason är med, men … han faller liksom bort. Enligt uppgift ska skådespelaren Shepherd blivit skitsur över att i efterhand fått veta att produktionen rörde sig om en ”Fredagen den 13:e”-film, då han förberett sig på en seriös roll som mentalt plågad yngling. Otacksamma spoling, säger jag. På tal om Tommy är ju det också namnet på Peter Tägtgrens bror, som även han proddat skivor i Abyss studio.

Detta var den klassiska del av serien jag såg allra sist. Det dröjde åtminstone ett halvår innan jag fick tag i ett köpeexemplar på VHS. Jag skulle senare på året fylla tretton, men det kändes redan som en tidig födelsedagspresent att med tindrande ögon hålla i omslaget redan ett halvår i förväg. Trots att jag nu hade sett en hel del skräck av olika de slag lämnade den här delen rätt obehagliga intryck efter att jag hade sett den. Jag kan inte sätta fingret på vad det var, men den kändes … konstig. Och betydligt mer brutal och surrealistisk än de andra, trots de uppenbart komiska inslagen. Jag tror också att jag vid första titten inte riktigt förstod storyns upplägg och den riktige Jasons frånvaro.

Såhär i efterhand framstår nog del fem som ett av de dummare kapitlen, inte minns då det tydligt märks att en tidigare mjukporregissör fick ta på sig uppgiften att ro ihop eländet. Jisses, vad mycket naket det är. Jag tror också att detta är den film med högst body count – mellan tjugo och tjugofem mord. Man kan se det som ett framsteg i filmskapandet, men problemet är att det blir ganska svårt att hinna investera i någon av de snabbt avverkade karaktärerna. Nåja, inget problem som inte en sådär trettio genomsittningar kan lösa.

Favoritscen: trädet och läderremmen. Eller häcksaxen.

Fredagen den 13:e del 6. Jason Lives. 1986.

Filmen innan proklamerade i sin titel att det nu rörde sig om en ny början. En sanning med modifikation, om man frågar mig. Bortsett från den mer besynnerliga idén att låta mördaren vara någon annan än Jason Voorhees – om än i dennes mask – var del fem inte direkt annorlunda från de två föregående kapitlen. Nummer sex i serien däremot … ja. På samma sätt som man i ”Terror på Elm Street”-serien alltmer började inkorporera humor i konceptet och göra Freddy Kruger till ett skämt i och med film nummer fyra, märks samma sak även här. Trots dunderhits på soundtracket signerade Alice Cooper har jag alltid haft svårt för tonen i den här filmen. Om skaparna till en filmserie redan är medvetna om att de börjat göra parodier på tidigare verk, tycker jag inte det finns någon anledning att berätta detta för publiken genom att skriva den på näsan. Påklistrad självmedvetenhet ser jag bara som ett billigt knep.

Sedan blir det hellre inte bättre av att den amerikanska filmcensuren (eller vad man nu skall kalla den) MPAA bestämde sig för att låta saxarna löpa amok på hantverket och därmed dra ned goresekvenserna till noll och ingenting. Förutom detta, kan man i del sex också skönja ett par andra förändringar i konceptet: de förra filmerna utspelar sig under sommaren, men i och med kapitel sex får de en mer höstlig ton. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men det blir en lite annorlunda atmosfär. Har också för mig att filmen är inspelad i Georgia, eller något. Förändring nummer två är att Jason nu tar skepnaden av en mer uttalad zombieliknande gestalt. Även det på gott och ont.

Om jag minns rätt fick jag se del sex till åtta via FilmNet, eller någon annan filmkanal, under det tidiga nittiotalet. En tidsera som frammanade den bästa norska svartmetallen. Trots att jag visste att filmer brukade sändas oklippta föreföll de här så oblodiga att jag ändå fick för mig att den svenska censuren haft ett finger med i spelet. Vad mer kan jag säga? Jag vet att vissa håller denna som en av de bästa filmerna i serien. Jag antar att det helt enkelt är en smaksak om man uppskattar de mer komiska inslagen. Det brukar ibland också framhållas att det i denna del dryper av referenser till gammal svartvit skräckfilm. Det var inget jag tänkte på när jag såg den som ung, men visst stämmer det. Personligen tycker jag inte att det tillför så värst mycket.

För att sammanfatta det hela har jag nog mest svårt för att den känns mer barnslig … eller i alla fall barnanpassad än övriga delar. Det har jag aldrig tyckt om, ens som barn. En anledning till att jag ofta inte gillade tecknad film som barn var att röstskådespelarna envisades med att lägga sig till med fåniga röster i stället för att bara låta som folk. För mig förstörde det stämningen. Jag älskade Tintin redan vid fem-sex års ålder för att det kändes vuxet. Det behövdes inte spexas till mer än vad de ursprungliga komiska inslagen redan tillförde. Precis så känner jag inför överdriven komik i skräck. En anledning till att jag (nästan) aldrig förmår uppskatta skräckkomedier.

Favoritscen: ansiktsavtrycket i husbilen.

Fredagen den 13:e del 7. The New Blood. 1988.

Detta var den första filmen i serien jag såg. Jag önskar att jag hade några fler konkreta minnesbilder av upplevelsen, men jag får inse att de bleknat bort. Hur som helst var jag elva år gammal. Mina erfarenheter av skräckfilm var vid tidpunkten relativt begränsade. Med säkerhet vet jag att jag hade sett ”Alien” del ett och två, ”Poltergeist”, ”Det” (den gjorde däremot intryck, särskilt då jag såg den inte mindre än fyra gånger på två dygn), och sannolikt ett gäng till. Med det sagt var ”Fredagen den 13:e” inte särskilt skrämmande i jämförelse, och särskilt inte del sju. Detta kapitel verkar inte vara en favorit hos de flesta, men själv gillar jag den. Det må vara av nostalgiska skäl, men samtidigt såg jag nästan samtliga delar samma år så jag vet inte om så verkligen är fallet.

Men okej. Upplägget är rätt simpelt. Jason möter Carrie. Eller egentligen tjejen Tina som lider av ångestproblematik och innehar psykokinetiska förmågor. Som dessutom får dubiös mental vägledning av en läkare spelad av samma skådis som var liket Bernie i ”Länge leve Bernie”, del ett och två. Fantastiska filmer, förresten. Särskilt del två. Bernie är fortfarande död, men tar sig upp på benen med hjälp av en voodooritual och dansar calypso genom hela historien. Och på tal om voodoo, är ju det också en ganska hyfsad skiva av King Diamond från 1998.

Detta nya grepp, med karaktären Tina, ger serien ännu ett övernaturligt drag utöver zombieelementet i den föregående filmen. Då jag inte hade sett de tidigare filmerna i serien var det inget jag reagerade på. Jag har dock förståelse för att det hela kan ha framstått som ganska krystat, eller ett smått desperat försök att förnya det hela. Frågan är såklart om det var av godo. Vill man verkligen att Bolt Thrower ska ändra på en vinnande formel? Även denna är förresten inspelad i samma trakter som föregångaren, fast nu i Alabama. Kanske förklarar det en viss likhet med floran i del sex. När jag ser om den märker jag att produktionen och specialeffekterna är lite mer påkostade än vad jag tidigare trott. Kanske att kasta pärlor för svin, då jag alltid tyckt att det här är filmer som inte blir bättre av skarp bild. Mina gamla VHS-inspelningar hade precis rätt oskärpa och brusigt ljud.

Bästa scen: Sovsäcken. Ett sabla elände att censuren inte kunde hålla sig från att decimera den, men ändå.

Fredagen den 13:e del 8. Jason Takes Manhattan. 1989.

Den här filmen brukar ofta räknas som ett riktigt bottennapp. På sätt och vis kan jag förstå kritiken. Det mest uppenbara är givetvis att det här med att Jason intar New York är en rejäl skönmålning av slutresultatet, då sanningen är att Jason snarare tar sig en kryssningstur till Det Stora Äpplet. Den del av filmen som verkligen utspelar sig på Manhattan förkortades av budgetskäl till ungefär tjugo minuters speltid. Om jag inte minns fel var det också mestadels inspelat i Blasphemys hemstad Vancouver, i Kanada. Hur manusförfattaren sedan får ihop att Crystal Lake numera ligger i anknytning till havet är oklart. Dessutom fick MPAA än en gång förvandla goresekvenserna till noll och ingenting,

Ändå kan jag inte förmå mig själv att såga den här filmen sönder och samman. Den har en lite annorlunda stämning, och blandningen mellan humor och skräck hålls på en acceptabel nivå. Sedan har jag alltid haft en fäbless för filmer som utspelar sig på kryssningsfartyg, så att titeln utlovar mer än vad den kan hålla har aldrig varit ett riktigt problem för mig. Precis som i del sju finns det här också en del annorlunda och mer traditionella övernaturliga inslag – slutet är ökänt av denna anledning – men jag tycker faktiskt att de passar ganska bra. Karaktärerna är okej, varken mer eller mindre.

Bästa scen: mordet i bastun. Andra tjatar om boxningsmatchen uppe på hustaket, men det får stå för dem.

Jason Goes To Hell – The Final Friday. 1993.

Den här filmen är inte ens numrerad. Men det … är inte det största problemet med den här historien.

Såhär var det. Året var 1994 och jag skulle snart sluta sjunde klass. Något internet fanns inte, och uppgifter om nya skräckfilmer var, åtminstone för ynglingar i Härnösand, svåråtkomliga. Visst fanns det publikationer i form av Fangoria och liknande, om man hade pengar nog att köpa dem. Mina prioriteringar såg dock annorlunda ut. Men på ryktesväg hade jag och ett par kompisar fått nys om att en sprillans ny ”Fredagen den 13:e” var på ingående … och att den dessutom skulle ha ett inhopp av Freddy Krueger. Förväntningarna. Kunde detta vara sant? För att göra en lång historia kort, fick jag i ungefär samma veva kontakt med en person som specialiserade sig på att köpa in och sälja alternativfilm. Vederbörande upplyste mig om att han hade ett exemplar av … ja, den senaste Jasonrullen. Och att den kunde bli min för en hundralapp. En rätt given transaktion. Då han bodde i en annan stad följde några spända dagar i väntan på att filmen skulle dyka upp. När den så gjorde – betydligt tidigare än vad jag hade trott – telefonerade jag till en kompis som var lika nära att explodera av förväntan som jag. Jag skämtar inte när jag säger att han måste slängt på luren och satt ett hastighetsrekord i sprint genom Härnösand för att bänka sig i rummet där vi skulle bevittna innehållet på kassetten. Herregud … den var här.

Filmen slås på. Öde stuga, mörk skog, snygg tjej bestämmer sig för att utan anledning ta sig ett bad. Jackpot. Nu mådde man. Ett ljud hörs. Något glimmar till. Jason? Alla gånger. En klassisk scen utspelar sig då hon tar till flykten och en maskförsedd galning springer efter.

Då händer det.

Kort förklarat: hela skiten är en fälla gillrad av FBI, för att få ett slut på Jasons existens. Han skjuts. Han sprängs. Kvarvarande likdelar forslas in på sjukhus för att undersökas. Och där … får en läkare för sig att kalasa på Voorhees fortfarande pumpande hjärta. I och med detta överförs Jasons själ till vederbörande. För att sedan hoppa från offer till offer för att byta skepnad. Till sist återtar Jason sin normala kropp (oklart hur och varför) och dras ned till helvetet. Freddy Krueger, skulle inte han vara med? Jodå, det är han. Eller närmare bestämt hans hand, som i den sista scenen kommer upp från marken och sliter tag i Jasons kvarglömda hockeymask för att dra ned den i underjorden. Wow.

Ord kan inte beskriva de känslor som infann sig i mitt tonårsrum. Efter att det hela var slut föreföll det som om vi bevittnat en bisarr hallucination. Jag kan bara tänka mig att det måste varit exakt som när Pastorn gjorde en debutgenomlyssning av Ulvers ”Themes …” tillsammans med en intet ont anande kamrat.

Vad kan egentligen sägas om det här åbäket? Tja, det är inte särskilt bra. Rena dyngan, faktiskt. Jag orkar knappt kommentera att det finns självmedvetna referenser till ”Evil dead” och ”The thing” i filmen. Av någon bisarr anledning verkar det här slarvet ha sina försvarare. Jag är inte en av dem. ”Det är ju kul att de ändå gjorde något nytt …” piper någon ur sig. Ja, men då kan väl Bolt Thrower plocka in sångfågeln från Astaarth på rensång av samma skäl. För att parafrasera ”Visst nappar det”: nu kokar det. Bah.

Favoritscen: Inte ens Freddys handske förtjänar ett riktigt omnämnande.

Jason X. 2001.

Och som om inte skadan var tillräcklig … ja, Jason X. Det är Jason i rymden. Vi vet alla hur det brukar bli när man tar ut sina skapelser bortanför månen. ”Hellraiser”. ”Leprechaun”. Iron Maiden som sjunger om ”The final frontier”. Ett eländigt resultat, med andra ord. Ändå verkar en del tvivelaktiga individer försvara även denna produktion. Jag … äh. Jag kan gå med på att idén faktiskt är ganska kul. På papperet. Inte som en riktig film, utan mer som en sketch i vilken man ser filmbolaget gnugga geniknölarna för att under deadlinehot krysta fram en ny Jasonfilm.

Men visst, det finns ett par kul scener. Och det är meningen att det ska vara idiotiskt. Och det är självmedvetet. Men om jag tyckte att de gick för långt med sådana inslag redan i kapitel sex kan ni ju tänka er vad min uppfattning om det här består av. Jag såg om filmen bara för ett par dagar sedan, för första gången på många år. Helt ärligt är den mest ganska tråkig. Normalt är det svårt att bry sig om sidokaraktärerna i den här filmserien, men i ”Jason X” är det nästan omöjligt då man inte får veta något över huvud taget om dem. Det hela känns mest som en mer påkostad fan fiction-historia. På tal om rymden: kan inte Darkthrone skärpa till sig, spela in en bra skiva till, och återvända till att sjunga om vardagslivet på Neptunus?

I övrigt finns det nog inte så mycket mer att säga om den. Eller jo: slutscenen är faktiskt ganska kul, och hyfsat smart. Detta är den sista filmen i serien där Jason spelas av Kane Hodder, som av de flesta brukar anses som den bästa skådespelaren att porträttera the man behind the mask. En åsikt jag begriper men inte riktigt delar. Richard Brooker och Ted White var helt enkelt bättre, i mina ögon.

Favoritscen: kryofrysen och ett fatalt rendez-vous mellan ansikte och bordskant.

Freddy vs Jason, 2003.

Det första jag läste av Stephen King var ett förord till en Batmanhistoria, som i Sverige publicerades i tidningen Månadens Äventyr. Året var 1988. I denna krönika menade han att en nyckelfråga som diskuterades mellan honom och hans kamrater var vem man höll på: Stålmannen eller Läderlappen. Även om man gillade båda, hade man oftast en favorit. Jag antar att samma princip kan användas även här. Själv är jag mer av ett Voorhead. Jag vet inte om den termen faktiskt existerar, men ändå. Missförstå mig inte, givetvis gillar jag även ”Terror på Elm Street”, men jag har alltid tyckt att de känns som två väldigt olika sorters filmer. De med Freddy i huvudrollen må vara slasherfilmer de också, men ambitionen är väsensskild. Även om det inte når ända fram känns ”Terror …”-serien mer intellektuell. På något underligt vis har jag alltid tyckt att ”Fredagen den 13:e” lyckats mer med mystik och atmosfär, även om det kanske borde vara tvärtom. Och det gör mindre skada för slutresultatet att Jasonfilmerna helt enkelt är dumma och ologiska. De har liksom inte ambitionen att vara så mycket annat.

”Fredagen den 13:e” har betydligt mer gemensamt med ”Halloween” än med ”Terror på Elm Street” – främst för att ”Fredagen den 13:e” inte hade existerat utan John Carpenters skapelse. Tydligen blev idén med skräckfilmer baserade på högtider och särskilda datum så populär efter ”Halloween”, att filmbolagen började muta in namn på filmer baserade på sådana långt innan de hade manus att fylla ut dem med. På tal om ”Halloween”, verkar det som om få av mina bekanta har någon egentlig relation till serien eller dess huvudkaraktär Michael Myers. Är detta en generationsgrej? Trots det svalare intresset för ”Halloween” är det dock det franchise som visat sig mest seglivat, sett till antalet nyproducerade filmer. Mystiskt.

Hur som helst. Det hade onekligen varit på tapeten bra länge att den här filmen skulle materialiseras. Redan 1987 låg skisserna på bordet, men det skulle dröja sexton år innan planerna realiserades. Var det värt väntan? Tja, kanske. Vissa älskar verkligen den här historien. För mig har den mest varit en axelryckning. Den är inte dålig, men heller inte särskilt engagerande. Kane Hodder har bytts ut mot Ken Kirzinger, som gör ett i ärlighetens namn oengagerat jobb. Det ä rinte direkt dåligt, men han har inte samma karisma eller kroppsspråk som vare sig Hodder eller någon annan av föregångarna. Kirzingers version känns mer som en slags parodi på Jason. Kanske är det en av huvudorsakerna till att jag inte tycker att den här filmen lever upp till sin relativa hype. Och framför allt känns den daterad på ett mindre bra vis – genom överanvändande av dutch angles. Herregud, vad tröttsamt det blir i längden. Tacka vet jag dutch black metal i form av Countess. Det blir man åtminstone glad av.

Favoritscen: penetreringen med machete, människa och träd. I samma förlopp!

Friday the 13th, 2009.

Den enda del jag sett på bio. Jag tror det var i Uppsala, men jag har inga direkta minnesbilder av upplevelsen. Jag har dock för mig att jag tyckte den var okej och att den på sätt och vis överträffade förväntningarna. Ribban var dock lågt hängande, för det här med remakes brukar ju vara obehagliga projekt. Samtidigt borde det väl inte gå att misslyckas sådär vansinnigt kapitalt med en ny Jasonfilm? Det kan ju inte bli värre än ”Jason goes to Hell”, liksom.

Det är den inte heller. Jag har dock märkt att jag hamnar någonstans i mitten mellan de som avskyr den och de som älskar den. Egentligen har jag bara ett problem med historien – men det är ganska stort. Men så här är det: det finns inte så många etablerade regler kring Jason. Det borde lämna spelfältet ganska öppet. Men. Vad än Jason Voorhees gör eller tar sig för, så tar han inga fångar. Utom i den här filmen. Och det är ett sådant brott mot hans karaktär att det i mina ögon överskuggar många av de mer positiva aspekterna. Nu ska det i och för sig sägas att Jasons beteenden kanske inte varit fullkomligt konsekventa hela serien igenom … men hela idén med att ta fångar blir bara fel. Lite som att de skulle gjort honom till våldtäktsman i samma veva. Samtidigt vet jag inte riktigt varför jag bryr mig sådär fasligt mycket – som sagt, del nio i serien hade ju ändå gjorts – men om de nu var tvungna att skrapa ihop en remake, efter flera år, hade de väl kunnat göra den mer korrekt?

Annars … tja, om man klagar på resten, kan man lika gärna klaga på de flesta andra delarna i serien. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är som att just för att det är en mer seriös remake, höjs också förväntningarna på att något skall tillföras utöver standardformulan. Fan vet varför. Det händer inte, i alla fall. Och därför är det som att något saknas, utan att jag kan säga just vad. Den är inspelad i Texas, vilket ger en liten annorlunda udd. Sidokaraktärerna är mest skittråkiga. När de ändå är nere i Texas och härjar, hade väl Absu fått dyka upp på ett hörn, i kilt och allt? Dödsscenerna är … nu slår det mig: de är inte särskilt kul de heller. Eller? Ärligt talat minns jag inte, trots att jag såg om filmen bara för ett par veckor sedan.

Kommer vi att få se en uppföljare? Det börjar bli ett tag sedan nu. Tydligen är det tjafs med rättigheterna. För att göra en lång historia kort, verkar det som om någon äger konceptet och karaktären ”Jason Voorhees”, medan någon annan (eller om det nu är ett filmbolag) äger ”Friday the 13th”. Tydligen skall detta varit anledningen till att del nio och tio inte heter ”Friday the 13th”. Något jag var helt ovetande om fram tills alldeles nyligen. Jag hade inte ens reflekterat över att de filmerna inte hade samma namn som resterande. Jag vet dock inte varför detta blivit ett problem nu igen, då filmen från 2009 heter just ”Friday the 13th” och inkluderar Jason i paketet. Jaja.

Favoritscen: jag kommer faktiskt inte på någon som sticker ut på riktigt.

Never hike alone, 2017.

OK, det känns lite märkligt att ta med en fan fiction-historia i en sådan här genomgång, men om inget annat kan man se det som bonusmaterial. Det ska på en gång sägas att liknande produktioner oftast är ett tvivelaktigt nöja att se igenom, men ”Never hike alone” är besynnerligt nog riktigt lyckad. Den är genomarbetad, snyggt filmad, genomtänkt och med ett helt adekvat skådespeleri. Som ett körsbär överst på grädden erbjuder den till och med en helt egen vinkel på hur en ”Fredagen den 13:e”-film kan göras – och det utan att göra ett magplask rakt ned i Crystal Lake. Det borde inte gå, men på något vis lyckas det. Problemet är att jag inte riktigt vill skriva värst mycket om den, då det sannolikt skulle förta lite av tittarupplevelsen. Jag nöjer mig med att avslöja att det rör sig om en hiking metal punk som med kamera och Youtube-publik upptäcker ett visst läger under en utflykt. Resten får ni gissa själva.

Samma team som gjort filmen har därtill gjort en halvtimmes lång prequel med titeln ”Never hike in the snow”, som jag kollade in häromdagen. Tydligen skall det vara den första delen av en planerad trilogi. Jag tyckte inte att denna produktion var riktigt lika bra, men det är kanske inte helt rättvist att ge en bedömning efter enbart en tittning. Vi vet ju, att det här är filmer som åldras likt finare viner med åren. Dessutom vill jag nog gärna ha sett hela paketet innan jag ger ett utlåtande.

Favoritscen: jag vill inte spoila, men det finns en effekt med hålen i Jasons mask som det faktiskt är märkligt att ingen kommit på att göra tidigare.

Jahaja, det var det. Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Heidenhammer: Slayer. Från pärm till pärm.

Posted in Uncategorized on 5 november, 2020 by hatpastorn

Lite i samband med genomlyssningen av ”Slatanic slaughter” känns det skönt att ta sig igenom originalen istället. Slayer var länge ett av de där banden som i min värld alltid fanns där, men som jag ändå inte gav värst mycket uppmärksamhet. Det tog ett flertal år innan jag förstod storheten, trots att det ibland glimmade till rejält. Under i alla fall ett och ett halvt decennium har det ändå blivit ett av de band jag lyssnat på allra mest. En genomgång av (nästan) samtliga verk är därför på sin plats. Håll till godo.

Show no mercy, 1983

Visst hade det varit coolt att kunna säga att man minsann har varit med sedan starten, men i det här fallet vore det att tumma på sanningen lite väl mycket. Vi kan väl dock kalla det för ett alternativt faktum. Hur som helst var ”Show no mercy” den första fullängdaren med bandet som jag faktiskt hörde, och därtill den skiva som fick in mig på bandet. Innan dess hade jag mest hört lite strölåtar här och var, som trots välljudande toner inte hade greppat tag i mig på riktigt. Det dröjde fram till 1996, då en klasskompis lånade ut Slayers debut till mig på CD. Tydligen var det den enda skiva med bandet han hade. Och herre Satan … jag blev som förtrollad. Vilka låtar. Vilka texter. Ett bättre komplement till Venom kunde man knappast önska sig. Var Slayer verkligen såhär jävla bra? Mind blown. Skivan spelades av i rödaste rappet och sedan gick den varm i såväl hemmastereon som i min Walkman. Eller freestyle, som man sade på den tiden. Hur i guds namn jag därefter resonerade vet jag inte, för jag valde att enkom behålla kassetten utan att köpa själva skivan. Normalt gjorde jag verkligen inte på det viset – hade jag väl upptäckt en ny favoritplatta var det naturliga steget att införskaffa den på CD eller vinyl. Jag gjorde varken eller, förrän tre-fyra år senare. Än idag begriper jag det inte. Det har dock lett till att just för att jag gick omkring och lyssnade på skivan, om och om igen, när jag var ute och spankulerade lärde jag mig aldrig titlarna på låtarna något vidare. Trots att jag kan både texter och musik utan och innan har jag än idag svårt för att helt avgöra vilken titel som hör till vilket stycke. Det passar inte in i min autism.

Betyg: 9 av 10.

Hell awaits, 1985

Den här skivan hade jag ett kärt förhållande till innan jag hörde den. I en dokumentär som behandlats här på bloggen tidigare, ”Dancing with the Devil”, fick man som tittare bekanta sig med texten till kärleksballaden ‘Necrophiliac’. Som fjortonåring blev man glad. Särskilt när samma dokumentär också släpade fram Glen Benton framför kameran för både intervju och liveframförande av ‘Sacrificial suicide’. Nåja, Slayer var det. Det känns märkligt att tänka på att Slayer mycket väl borde ha blivit mitt nya favoritband redan efter introduktionen med ”Show no mercy”, och föranlett ett införskaffande av hela diskografin. Så blev det alls inte. Istället dröjde det sjukt nog ett par år innan jag inhandlade ”Hell awaits”. Skitkonstigt. Hur som helst, vissa håller denna uppföljare som deras bästa album. Själv har jag dock aldrig varit särskilt imponerad av den. Förutom tidigare nämnda ultrahit är det just ingen låt på skivan som jag verkligen hajat till över. Jag begriper heller inte varför titelspåret varit en livefavorit genom åren. Låtarna är betydligt längre än på de andra plattorna, och jag tycker inte den kostymen passar dem något vidare. Begeistringen över bandet kom av sig lite för min del. Efter många genomlyssningar växte skivan, men det tog tid.

Betyg: 6,5 av 10.

Reign in blood, 1986

Och på tal om att låta en skiva gå bra många varv i spelaren … detta kanske låter udda, och jag antar att jag är den enda i världen det var fel på, men jag fattade inte storheten i den här skivan alls när jag först hörde den. Jag var jävligt nöjd och kaxig när jag hade fått tag på ett vinylexemplar strax efter att jag hade köpt ”Hell awaits”, och gjorde mig klar för en sjujävla upplevelse när jag väl satt hemma i tonårsrummet med stora förväntningar. Extasen uteblev helt. Skivan gav mig inget annat än en axelryckning. Vad fan var det alla hade tjatat om? Jämfört med ”Show no mercy” tyckte jag den bara lät blek och kraftlös. Jag gav den ett par försök till, men sedan ställde jag in den i hyllan och lät den samla damm. Efter ett par år sålde jag den. Inte förrän sju år därefter fick jag ett annat förhållande till albumet. Och då på grund av löpträning och skrotlyftande. Även om det uppenbarligen inte var någon favoritskiva utan långt därifrån, var ”Reign in blood” cirka trettio minuter lång. En bra tid för en kortare springtur. Sagt och gjort. Och tack vare de där turerna, runt studentområdet Flogsta i Uppsala, började jag långsamt begripa vad allt handlade om. Sedan dess … jag ska inte säga att jag lyssnar på den precis varje dag, men i långa perioder gick det sannolikt inte en dag utan åtminstone en genomkörare från pärm till pärm. Med extralåtar, bör tilläggas.

Betyg: 9 av 10.

South of heaven, 1988

När den här gynnaren dök upp var den tydligen till besvikelse för många som hade väntat sig något i samma stuk och klass som ”Reign in blood”. Det fick de inte. Själv hörde jag inte det här verket förrän ganska långt in i mitt Slayerlyssnande, så jag fick inte samma negativa upplevelse när jag slog på den för första gången. Under en period hade jag skivan på ett litet minneskort till en primitiv telefon, och då inte många andra plattor fick plats och det bara var bökigt att ersätta dem med nya, blev det så att jag lyssnade på den nästan varje dag i närmare ett års tid. Klart är att bandet inte ville göra ”Reign in blood” en gång till utan istället prova på nya brottargrepp. Att låtarna är lite långsammare gör mig ingenting då de likväl är intensiva – om än på ett annat sätt än på föregångaren – men jag har svårare för den tunna ljudbild skivan till viss del lider av. Svårbeskriven, men det är lite som om man hade haft den på vinyl för att sedan banda av den på en audiokassett av riktigt dålig kvalitet. Trots det är albumet svinbra, inget snack om saken. Men de där sångexperimenten som Tom Araya till varje pris skulle ha med i ‘Behind the crooked cross’ hade vi kanske kunnat vara utan.

Betyg: 7 av 10.

Seasons in the abyss, 1990

Titelspåret var sannolikt den första låt av bandet som jag hörde och verkligen gillade. Ändå var det ganska sent. Vill minnas att det var 1994, och att även om det var bra kunde det inte riktigt konkurrera med vare sig Venom eller den norska svartmetall som börjat pocka på uppmärksamheten. Idag tycker jag annorlunda. Det här är den Slayer-platta jag tycker är allra bäst och som jag uppenbarligen aldrig tröttnar på, hur många gånger jag än hör den. Intensitet, tyngd, låtskriveri, variation, aggression … allt är bara i topp här. Ett bättre öppningsspår än ‘War ensemble’ går bara inte att knåpa ihop och det är ytterst få andra låtar som får mig att bita ihop tänderna i rena aggrokänslosvall när jag hör dem. Jag kan inte riktigt minnas när jag hörde hela skivan första gången, men jag vet att det var ett tag efter att jag hade köpt ”Reign in blood”. Det fick mig att i flera år tjurigt hävda att ”Show no mercy” och ”Seasons in the abyss” utan tvekan var Slayers bästa album, och att den där skivan från 1986 var historiens mest överskattade. Även om jag tar avstånd från den senare delen av det uttalandet tror jag dock jag bibehåller resten av uppfattningen.

Betyg: 10 av 10.

Divine intervention, 1994

Om man bortser från att ”Seasons …” släpptes under nittiotalets första år, är det svårt att påstå att nämnda decennium utgör Slayers gyllene era. För här började saker och ting gå ganska snett. Inte enbart för att originaltrummisen, och av de flesta ansedd som the one and only, Dave Lombardo hade lämnat skutan på riktigt. Utan för att bandet verkade befinna sig i någon slags identitetskris. Det brukar ju sägas att förutom AC/DC och Motörhead, är det Slayer som kontinuerligt låtit mer eller mindre exakt likadant sedan starten. Det är en sanning med viss modifikation. ”Divine intervention” är förvisso inget jätteavsteg från den inslagna vägen … men något är annorlunda. På vissa ställen glimmar det till rejält, och nog är det ilsket så det förslår. Men det låter mer … eh, både desperat och stelopererat än tidigare. Av fel orsak. Som att det snarare skulle bevisas att de fortfarande var med i matchen bland de allra hårdaste, än att utveckla den fyra år gamla föregångaren. Själv har jag ett udda förhållande till den här skivan, då den precis som King Diamonds ”Voodoo” under hälften av gångerna jag tar mig igenom den tycker den är fantastisk, för att andra gånger lämna mig helt oberörd. Det gäller också produktionen. Är jag på rätt humör kan den torra och kalla ljudbilden fungera utmärkt. Är jag inte det förstår jag inte hur de egentligen tänkte. Även om det inte rör sig om ”St. Anger” tio år i förtid.

Betyg: 7 av 10.

Undisputed attitude, 1996

Okej, Slayer må vara ett favoritband. Ach … jag vill vara mer kritisk än vad jag egentligen är gentemot det här åbäket. Men antingen är jag för gammal, eller också tycker jag bara inte att det här är särskilt mycket att ens bry sig om. En coverplatta med hardcorepunklåtar. Med ett par-tre egna kompositioner. Få brydde sig när den kom. Jag gjorde det verkligen inte, och inte heller har jag fått någon relation till den under senare år. De som är inne på de band som tolkas brukar säga att Slayers tappningar i bästa fall är mediokra, i annat fel genomusla. Jag kan inte riktigt uttala mig om det, då inga av originalversionerna tillhör mina egna låtfavoriter. Jag har dock svårt att tro att skivan fick sådär värst många att söka upp originallåtarna och titta närmare på deras respektive upphovsmän. Samtidigt tycker jag inte skivan rent musikaliskt är någon katastrof. Det finns bara ingen direkt anledning att lyssna på den (om man nu inte tycker att plattans enda ”riktiga” Slayerlåt, ‘Gemini’, är en brakhit).

Betyg: 5 av 10.

Diabolus in musica, 1998

Att mitt intresse för Slayers prestationer i slutet av nittiotalet var i det närmaste ickeexisterande vid tidpunkten i fråga kan väl få personer klandra mig för. Borta sedan länge var upp- och nedvända kors och nitar. Istället skulle det vara sporttröjor och bandanas för hela slanten. Gud hjälpe. ”Diabolus …” är nog den skiva som fått utstå mest spott och spe i efterhand, då anklagelser om Machine Head-influenser, neometal och groovehemskheter duggat tätare än frågetecken kring eventuella högersympatier för bandets räkning. Hur lyder då domen? Tja, delvis har ju kritikerna rätt. Det hörs inte i öppningsspåren, som dundrar på ungefär som vanligt. Om möjligt lite mer oinspirerade än sist. Men väl in i albumet är det svårt att blunda för jämfotahoppande studsriff. Lustigt att låten de gjorde tillsammans med Ice-T, ‘War’, några år dessförinnan alls inte lät på det viset. Jaja, skivan går ju att lyssna på. Och utan att kolla upp saken närmare, vill jag minnas att åtminstone delar av texterna är riktigt skarpa. Frågan är väl mest varför man inte skulle låta något tidigare verk från åttiotalet gå ytterligare ett varv till i spelaren istället för den här.

Betyg: 6 av 10.

God hates us all, 2001

Släpptes den elfte september. Sjukt att det är tjugo år sedan. Fan vad gammal man ändå är. I mina ögon är detta Slayers enda riktiga bottennapp. Förutom ett par halvhyfsade spår tycker jag skivan är en trögflytande, seg historia som med nedstämda gitarrer inte ens gör mig sömnig utan snarare grinig, trött och tjurig. Och som därtill framkallar kortisolkrypningar i kroppen under längre lyssningssessioner. Ibland slår jag på den för att se om jag ändrat åsikt. Det har inte hänt hittills. Kanske får jag börja köra löpningssessioner till den i förhoppning om en uppenbarelse. Men något säger mig att adrenalinkicken uteblir, och att jag istället snavar över en tistelstam och ner i ett snår med brännässlor istället. Ärligt talat kommer jag inte på något mer att säga om den. Pastorn såg Slayer live vid den här tiden, då de spelade förband till Iron Maiden på ”Brave new world”-turnén. Han var inte imponerad. De där sporttröjorna var fortfarande högsta mode på scen.

Bedrövligt. Betyg: 4 av 10.

Christ illusion, 2006

Äntligen börjar det bli lite ordning på torpet. Den förlorade sonen, Dave Lombardo, återvänder. Till och med omslaget skvallrar om en återgång till fornstora dagar. Jag har dock en tendens att glömma bort den här plattan när jag vill lyssna på bandet ifråga. Jag vet inte riktigt varför, men det finns ett par skavanker som hindrar den från att nå full potential. Det första är att jag inte kan begripa varför de envisas med att i stort sett varje refräng, i nästan samtliga låtar, sänka tempot och köra något slags breakdowngung eller start och stopp-meckande. Detta är ju inte direkt något nytt, men jag vet inte … skillnaden gentemot åttiotalsskivorna är att det nu inte flyter på lika bra, utan mest bara blir segt. Lite som med King Diamonds plattor utan Mickey Dee bakom pukorna. Nu kan man ju tycka att Dave Lombardo borde kunna lösa sådana problem med ena armen bakbunden, men även om aggressionen och manglandet är på en synnerligen hög nivå gör sångarrangemangen det till en halvt tillbakahållen historia. Vad vet jag, en del kanske tänder på alla cylindrar inför upplägget. Men även om jag tycker att det här är den bästa skivan på bra länge hade den kunnat vara ännu bättre.

Betyg: 6 av 10.  

World painted blood, 2009

Antingen missade jag eller hoppade över den här skivan när den dök upp. Mitt intresse var inte direkt på topp för Slayers senare utgåvor vid tidpunkten, och en hel del tämligen ljumma recensioner fick mig inte mer peppad att kolla upp den. När jag sedan väl gjorde det blev jag avskräckt av titelspåret som dessutom inleder albumet. Samma tröga formel, i form av breakdownrefräng och allmänt sölande bakom instrumenten, gjorde mig bara trött. Produktionen var dessutom bra mycket sämre än på föregångaren. Döm därför om min förvåning när jag nu, bara för några månader sedan, bestämde mig för att lyssna igenom den från pärm till pärm och då få en smärre chock inför godbitarna som uppenbarade sig så fort man kommit förbi den första låten på skivan. Rens! Hur fan de kan ha tänkt när de bestämde låtordningen övergår mitt förstånd. Det påminner mig om ett rätt vanligt fenomen förr i tiden, när band på sina demokassetter valt att lägga den tråkigaste låten först. Slayer var ju anno 2009 inte direkt ett demoband, men ändå … Åter till skivan, då. Nog hade det kunnat vara mer tryck i ljudbilden, och även här finns det ett i mina öron överflöd av halvt omotiverade temposkiftningar, men de håller sig åtminstone på en acceptabel nivå och nu passar de faktiskt (för det mesta) i låtarna. Lyssna bara på ’Snuff’, till exempel. Enkel och briljant lyrik, med passande arrangemang. Man blir glad.

Betyg: 7 av 10. Kanske till och med mer, om man är på riktigt gott humör.

Repentless, 2015

Sannolikt bandets grande finale. Nog var man skeptisk. Jeff Hannemann var ju för fan död. Ett Slayer utan Dave Lombardo var väl redan det en tveksam historia, och när såväl han för gud vet vilken tur i ordningen valt att hoppa av, tillsammans med en bortgången Hannemann … ja, det såg ju inte ljust ut. Men likväl. Själv kan jag inte förstå de som gett ”Repentless” ett dåligt mottagande, för själv blev jag helt jävla blown away av den. Titelspåret har till och med blivit en av mina favoritlåtar av bandet, och ja … det är en ganska rejäl konkurrens. Den här plattan borde verkligen inte kunna vara så här pass bra. Det blev inte sämre live, för den delen. Ett snabbt genomskummande av recensioner på Metal Archives förmedlar att flertalet lyssnare inte är särskilt imponerade. Jag fattar inte varför. För att parafrasera Pappa Rudolf i ”Sunes sommar”, kan jag bara säga att jag hör ju vad jag hör.

Betyg: 8 av 10. Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Eerily Hauling Winds

Posted in Uncategorized on 30 oktober, 2020 by hatpastorn

Måste vi lyssna på en enda cover till begår vi våldsbrott. Temamånaden är nu avslutad och istället gör vi som så att vi tittar på film istället. Hammaren fyllde 40 och som present fick han skivor. I dagens avsnitt av Eerily Hauling Winds går vi igenom denna skörd.

Och innan någon nörd börjar knota. ”Myst” är första Fermenting Innards för oss. ”Drowned”-EPn visste vi inte ens existerade så vi antog att den kom efter ”Myst”. Det var fel, den kom före. Herregud, såhär mycket har ingen tänkt eller pratat om Fermenting Innards någonsin.

Nu kör vi.

/Hatpastorn

”Spela en cover!”, del fem. Hatpastorn kontemplerar.

Posted in Uncategorized on 22 oktober, 2020 by hatpastorn

Korten på bordet, jag har själv bidragit med covers. Vi snackar bonusspår på skivor och nödlåtar på sjutummare. Två band som jag spelat med har till och med medverkat på sådana där härliga tributskivor. Det kan säkert vara fler band, jag minns inte. Vilka låtar har avhandlats? Tja, små ödmjuka sånger som ”Warfare”, ”Inno a Satana” och ”Storm of evil”, bland annat. Ja, sedan får vi inte glömma min ”Han som reiste”-cover i Fasttracker som Dr Panzram än idag hävdar är den sämsta Burzum-covern han någonsin hört. Trist då att han aldrig fick höra min ”A lost forgotten sad spirit”-tolkning där jag iskallt tryckte på play och körde in hela låten på gitarr utan att värma upp innan. Den krampen. Faktum är att titeln på den här serien, ”Spela en cover!”, är lyft från en spelning jag gjorde 2005. Bandet jag spelade med hade inte kört live sedan en turné 1997 med Malignant Eternal och In Battle så det fanns ett visst sug. Mitt i mellansnacket hörs någon i publiken tjoa ”spela en cover!”. Man tappade som musten. Efter giget kom Dödskommendanten och klagade att vi körde för lite pre-demomaterial. Ja, han hade väl kanske inte fel.

Covers, det är som kul att spela dem. Mindre roligt att lyssna på. Sedan finns det ett enormt problem med hela grejen, hybrisfaktorn. Om vi tar filmbranschen som exempel. Hur många remakes har du sett som är bättre än originalet? Exakt, försvinnande få. Det går inte att återskapa magi. Därför borde man göra remakes på dåliga filmer som ingen brydde sig om. Exempelvis filmer som har en bra idé, men ett bedrövligt utförande. Enligt samma logik blir det ju automatiskt stolpe ut när man försöker göra en cover av en klassiker. Varför inte göra en cover av en riktigt medioker bit som ändå har vissa kvalitéer och försöka göra den riktigt bra? När mitt gamla band körde in covern på ”Inno a Satana” till en av alla dessa tributskivor lade jag sången i mitt eget vardagsrum. Jag minns att jag stod där med händerna i midjan, halvstressad över att hinna lägga allt innan grannarna började dunka för aggressivt i väggarna, att ”ja, det är ju inte Grieghallen det här direkt”.

Ett annat problem är när black och dödsband bestämmer sig för att göra covers på låtar med melodisk sång. Jävlar vad pajigt det blir. Sentenceds tolkning av Iron Maidens ”The trooper” frammanar gåshudsdriven feberdiarré än idag. Det är i det närmaste omöjligt att ersätta vanlig sång med någon storidiot som ska vråla skiten. Ni vet Six Feet Unders coverskivor? Jo tack. Dessa monstrositeter har vi i Församlingen dansat runt likt katten kring het gröt. Oftast är det Heidenhammer som åker på skiten när det är riktigt tunga analysuppdrag av hela skivor, men inte ens han har haft tålamodet. Jag minns att jag och Hammaren klöste igenom hela plattan där Chris Barnes och company tolkar Judas Priest och Iron Maiden. Oj, vilken dålig stämning det blev. Man undrar ju vad Six Feet Under ska hitta på härnäst. Vad skulle vara dummast, Six Feet Under tolkar Skyclad? Absurd? Spin Doctors kanske? Six Feet Under tolkar Timo Tolkkis Avalon! Aaah, hjärnan går snart av. Jag hör låtarna i skallen medan jag skriver detta och det är ingen rolig lyssning.

En cover kan givetvis vara bra, men bättre än originalet? Ytterst sällsynt. Jag gillar Tulus cover av David Bowies ”Space oddity”. Den är oväntad liksom. Är dock övertygad om att riktiga Bowie-purister vill ha mitt huvud på ett fat för det påståendet.

Ett av mina första black metal-band förvandlades till ett coverband för en kväll. Trummisens syrra hade en polare som fyllde 30 och utan att riktigt veta vad för musik vi spelade så ville hon att vi skulle stå för underhållningen.

Om vi bara pausar där en stund.

Förstå vilken dålig idé det här var för alla inblandade. Vi sa givetvis ja så vi repade in typ två Venom-låtar och sedan tänkte vi väl att det löste sig på plats med resten. Födelsedagsfesten utspelade sig på en golfbana utanför Sundsvall, eller ja, i en sådan där dyr klubbstuga med rejält tilltagen altan. Vi baxade upp vårt PA och våra instrument och helt plötsligt var allt i full gång. Vilket kaos. Som tur var så var publiken rätt packade så de tyckte det var lite käckt med långhåriga smågrabbar som levde djävulen på altanen. Golfspelarna ute på banan var INTE lika roade. Ett av få minnesfragment jag har var att mellan en av låtarna vrålade ägaren till en av Sundsvalls äldsta pizzerior, Bella Italia, att han inte hörde sången. Tro mig, den hördes. Och vad fan HAN gjorde där har jag undrat över i drygt 20 års tid. När vi äntligen var klara och min sociala fobi nått sin absoluta zenit ville publiken ha mer och de löste det själva genom att börja slå på trummorna till vår trummis stora irritation. Samtidigt stod gitarristen i vild underhållningspanik och körde solot till ”The final countdown” om och om och om igen samtidigt som någon 30-årig sportkille tagit min mikrofon och skrek könsord. Själv stal jag födelsedagsbarnets whiskey. Bilresan hem ska vi inte ens tala om, den var stökig. Och lång. Sedan blev vi väl så jävla osams i sedvanlig ordning att vi lade ner bandet innan vi startade igen vid millennieskiftet.

Så kan det gå.

På tal om covers och det bandet. Har jag berättat om när vi spelade på en nudistrand utanför Timrå? Smack-festivalen? Camilla Henemark som konferencier? Det måste jag ha gjort. Om inte, hojta så får jag plita ner den historien igen. Vilket äventyr det var. Efedrin, mygg, bar överkropp och halva Blot Mine/Sorhin som gjort en egen skogsbar i skogen. A night to remember. Vi körde i alla fall en cover på ”Du som hater Gud” och … ja, nu minns jag i stort sett aldrig något från spelningar jag själv gjort, men bekantskapskretsen i publiken minns mycket väl vilket haveri det var. Ett tips är att om det låter skrot i replokalen finns det inga mirakel i världen som kan få det att låta bra när det framförs inför publik.

Som jag har sagt tidigare, det är mycket att stå i när man är dum i huvudet. Nu ska jag lägga mig och lyssna på tributskivan till Judas Iscariot. Hejdå.

/Hatpastorn

”Spela en cover!”, del fyra. Mercyful Fate ”Tribute”

Posted in Uncategorized on 16 oktober, 2020 by hatpastorn

Ja, vi skulle ju få anledning att komma tillbaka till den här skivan. Och något säger mig att vidare ”mercyful” kommer varken bidragen att vara gentemot originalmaterialet, eller för den delen vi att vara mot bidragen på själva skivan.

”Vi hade det ju så trevligt …” sade Hatpastorn. Ja, här satt vi och lyssnade på Oxiplegatz, Shroud of Satan och lökig dark ambient av hopplös karaktär. Och så var det dags att förstöra kvällen med ännu en tveksam tribut. Denna gång till vår favoritpensionär, Kim Bendix Pedersen och hans företaganden i Mercyful Fate. Listenable Records var skivbolaget som stod för projektet. Undrar hur många av artisterna på eländet som står för de här inspelningarna idag? Hör gärna av er.

Samma koncept som på Slayer-tributen. Vi lyssnar och gissar band och låtar.

HP: Ja, vad vet vi då om den här skivan? Det där dödsbandet med Wojtek … Luciferion, de är med. Devilyn, tror jag medverkar på ett hörn också. Ancient, kanske?

HH: Bara om vi har riktig tur.

HP: Jag vet inte om jag hittar på nu, men visst finns det en obehagligt stor möjlighet att Snowy Shaw kommer att dyka upp i någon form?

HH: Jag tvivlar inte alls. Apropå det här med göteborgare: varför finns det inte en svensk komediserie som handlar om två åldrande göteborgare, typ Claes Malmberg och Lasse Brandeby, som bestämmer sig för att ”finna sig själv” genom att åka ned till Goa och gå på rejv? Och som därför heter ”Goa göbbar”?

HP: Det är helt obegripligt att den inte finns. Lasse Brandeby är ju förvisso död, men skicka in Tomas von Brömsen, och låt Snowy Shaw dyka upp i en cameo i vilken han efterfestar med sig själv till klockan nio på morgonen.

Melodi nummer ett.

HH: Det börjar med jommel. Sus och dus. Jaha, det är ’Black funeral’.

HP: Jag är helt oironisk när jag säger att Ancients version av den här är bättre.

HH: Och då snackar vi ändå ”Mad grandiose bloodfiends”-Ancient.

HP: Exakt. Med en spastisk Lord Kaiaphas i absolut högform.

HH: Jag är relativt säker på att det här är Luciferion.

HP: Ja, det är ju inte direkt något fel här …

HH: Du tycker inte att det här kacklandet liksom tar udden av stämningen i låten?

HP: Ja förutom det då. Det är en sådan jävla nedbrytningsprocess. Fy fan vad de lär ha tjatat om att få ligga först. Blev det inte till och med lite hype kring detta?

HH: Det hoppas jag verkligen inte. Luciferion är för övrigt ett extremt överskattat band, om du frågar mig.  

HP: Extremt kompetent band, men fullkomligt identitetslösa.

HH: Eftersom ingen kan låta som King Diamond, varför försöker de ens?

HP: Det är en fråga om ren hybris.

Facit: Luciferion ’Black funeral’. Boom!

Melodi nummer två.

HP: Jag känner fan inte ens igen låten.

HH: Inte jag heller … men det låter faktiskt inte så illa, i mina öron. Hejigt trumljud. Vänta, jag tror låten heter ’Black masses’.

HP: Kan det här vara Devilyn? Nej, jag tror jag griper efter halmstrån. Halvgrowlsång …

HH: Det är åtminstone kompentent framfört. Jag har för mig att Gardenian faktiskt är med, då de också låg på Listenable.

HP: Vi sätter dem som en kandidat, även om jag tycker sången är lite för rå för att vara Gardenian. Vi kan ju inte stryka Gardenian innan vi har skrivit dem. Det är ju ingen Ardis-lista, det här.

HH: Rättelse: det är ingen Mat Sinner-lista, det här.

HP: Pluspoäng för att de inte försöker sjunga som King Diamond. Men det är farliga vatten, för man hamnar också farligt nära Brimstone-country. Att jag inte äger ”Carving a crimson career” gör mig förresten arg.

Facit: Sacramentum ’Black masses’. Sacramentum?! Omöjligt.

Melodi nummer tre.

HP: Det här tror jag däremot är Gardenian. Det låter onekligen ganska fett, och de hade väl lite av ett eget sound just därför.

HH: ’A dangerous meeting’. I grov tappning med tvåtakt och allt.

HP: Jo, jag står fast. Gardenian. Och faktum är att deras ”Two-feet stand” inte är helt kass. Bara därför lär väl det här vara Ceremonial Oath, eller något.

HH: Jag är helt chockad, för det här kan jag inte säga något dåligt om. Jag hade förberett mig på slakt, men yxan blir hängande i luften. Men självklart fick inte den här ligga som första låt.

HP: Luciferion lär väl ha krävt en första plats eller hotat med att hoppa av hela grejen. Jag tror jag hoppade över Gardenian då en av medlemmarna hade page och såg lite fotbollskille-som-börjat-spela-döds-dryg ut.

HH: Det var åtminstone en keps och ljusa jeans med på bandbilden. Det räckte för att jag skulle fnysa ogillande.

Facit: Gardenian ’A dangerous meeting’. Boom! Boom!

Melodi nummer fyra.

HH: Det är introt från ”Into the unknown”. Vad fan, har de lagt på fejkade liveljud? Låten är ’Evil’, i alla fall.

HP: Oh ja. Åh, fy fan. Jag vet inte hur jag ska kunna motivera det här, men jag får obehagliga Crest Of Darkness-vibbar. Har för mig att de låg på Listenable …

HH: Vilka i helvete var det?

HP: Norskt gäng. Tror dock inte att det är det bandet, men alltså … det är så sjukt, för det är ju precis sådant här vi vill ha. Men vi vill inte ha det, om du förstår. Tänk att de får äran … eller vad man nu säger, till att vara med på en Mercyful Fate-tribut, och man gör så här.

HH: Jag förstår precis. Herregud, vilket strunt. Kackelskrik, fejkade liveljud …

HP: Ja, en så stor publik som de här fejkade ljuden får det att låta som, har det här bandet – vilka det nu är aldrig haft. Det är som om jag aldrig hört låten tidigare, bara för att det låter så jävla illa. Det här kan vara allt från Spazztic Blurr till Anorexia Nervosa.

HH: Jag får en neuros av det här. Och blir anorektisk på kuppen. Att Listenable tog med det här bidraget och tyckte att det är en lämplig tribut till Mercyful Fate … tydligen smög de in ett riff från ’Come to the sabbath’ i slutet. Det gjorde inte saken bättre.

Facit: Snowy Shaw ’Evil’. Vi är mållösa.

Melodi nummer fem.

Varför idioten som laddat upp låten lagt in ett Asphyx-omslag vet ingen.

HH: Vad heter låtjäveln … den är med på ”Don’t break the oath”.

HP: Som jag sjukt nog inte äger.

HH: Hur fan är det möjligt?

HP: Det är egentligen omöjligt, men jag har den inte. Helt bisarrt. Det här covern låter för övrigt som Truth Denier.

HH: ’Desecration of souls’ är det. Danska Truth Denier tolkar ’Desecration of souls’.

HP: Alltså, skulle det inte kunna vara Konkhra eller nåt? För det här låter danskt.

HH: Nu sade du något obehagligt. Jag förstår var du vill komma.

HP: För det är ju inte ett dåligt hantverk.

HH: Men det har den där danska hopplösheten kring sig.

HP: En riktig Saturnus-depression. Of The Wand And The Moon? Kan du tänka dig den liraren tolka ’Time’, typ?

HH: Att vi har den här inställningen till Danmark medan vi lyssnar på en Mercyful Fate-tribut …

HP: Det där har vi rätt ut för länge sedan. King Diamond kanske var född, i Danmark, men det fanns ju ett skäl till att han flyttade därifrån.

Facit: Armageddon ‘Desecration of souls’. Men vi kräver ett halvt poäng, för i den feltryckta bookleten står det faktiskt Withering Surface. Från Danmark. Fy fan, det är ockult med det där danska sockervaddet som kväver produktionen, glädjen och kvalitéten.

Melodi nummer sex.

HH: Ja, då är det ’Gypsy’.

HP: Då är det Emperor. Och de gör bra covers, det vet vi.

HH: Så sjukt bara att de kunde fortsätta att göra bra covers medan det egna materialet fick ställa sig i skamvrån.

HP: Makes no sense. Och varför fick inte den här låten inleda skivan?

HH: Jo, för att Luciferion …

HP: Lägg av. Men alltså, tänk om Ihsahns soloprojekt hade fått låta såhär istället? Spela en cover!

HH: Tänk att man på allvar ska behöva säga det till Emperor.

HP: Någon gång ska vi förresten låta läsekretsen ta del av Odins låt ’Little gypsy’.

HH. O ja. Den som väntar på något gott …

Facit: Emperor, ’Gypsy’. Boom! Boom! Boom!

Melodi nummer sju.

HP: Är det inte lite Adoriorkänsla över både sången och den dova ljudbilden?

HH: Kan de ha smugit sig in här?

HP: Det låter osannolikt, men vad vet man …

HH: Vad fan är det för låt? Har hört den en miljon gånger, men arrangemanget här är så jävla hopplöst …

HP: Nej, jag sätter den inte.

HH: Är det ’The oath’? I en helt onödig version.

HP: Det kan det nog vara, men vad är det för band? Tycker det låter som att det är en tjej som sjunger.

Facit: Här är det alltså Withering Surface som tolkar ’The oath’. En fryntlig dansk man på sång alltså. Inte direkt Adorior. Hatpastorn står och skriker i köket i skam, han älskar ju Adorior.

Melodi nummer åtta.

HH: Vilket jävla strunt. Pianojommel och tokgrind med tramssång. Ja, det är ’Doomed by the living dead’.

HP: Jag fattar fan inte att du tar låtarna. Jag är helt lost. De här jävla ”arrangemangen” eller vad fan man nu skall kalla det … är det Majestic Midnight, tro?

HH: Tveklöst. Det här var ju värst hittills.

HP: Jag tänker att det här faktiskt är Devilyn. Trixig bas och dov ljudbild. Och Listenable. Men det är ändå inte så jag tänker mig dem …

HH: Vad säger man ens?

HP: Det här är bara ett slöseri med allas tid. Och var det en Seinfeldbasgång jag hörde där, fem minuter in i låten.

HH: Blandat med barockpiano. Av saloonkaraktär. Herregud.

Facit: Misanthrope. Alltså … ja. ”Tolkar” ’Doomed by the living dead’. Det bandet. Ständigt aktuella Misanthrope. Och nog blev man misantropisk av att ha köpt deras skivor alltid. Jag har tre stycken.

Melodi nummer nio.

HP: Nu blev jag alldeles kall. Det här är ju låten ’My demon’ från ”Time”. Älskar den skivan.

HH: Jag har upptäckt den skivan mer på senare tid, så de låtarna kan jag just inte alls. Men skivan är sjukt bra och underskattad. Låter mer King Diamond än Mercyful Fate, dock. Men är det här en dålig cover … ?

HP: Problemet här är att man fattar precis hur mycket av Kingens sång betyder för hela soundet. Den här låten har så sjukt coola sångslingor som bara inte går att översätta till gitarrplinkande. Dock ska de ha stora pluspoäng för att de kör en låt från ”Time”.

HH: Men vilka fan är det? För mig är det helt blankt.

HP: Tja, har vi sagt Gardenian? Ingen aning.

Facit: Dimension Zero, ’My demon’. Ja, varför inte. Vem brydde sig egentligen om dem? Intresse zero.

Melodi nummer tio.

HP: Det här måste vara Immolation. Ett mycket true band.

HH: Du, jag tror fan du prickade helt rätt. Listenable och allt.

HP: Men vad fan är det för låt?

HH: Det står helt still. ”Evil messenger with bloodstained wings”, hörde jag att det västes fram.

HP: Ja, de har ju i alla fall gjort en minst sagt egen låt av den. Det här var fan svårt att ta, det är ju inte ’The banshee’ från ”Dead again” iallafall.

HH: Eller den där piratlåten från ”Into the unknown”, där han sjunger om rom och grejer. Ja, vad det nu än är för låt är den extremt true, i alla fall.

HP: Jag undrar om inte det här är något obskyrt från ”The return of the vampire”.

HH: De borde kört ’Mission: destroy aliens’. Gissning: ’Burning the cross’? Eller ‘Satan’s fall’?

Facit: Immolation, ’Satan’s fall’. Vilken jävla nödchansning I slutet, men någon slags poäng borde det väl inbringa ändå …

Melodi nummer elva.

HP: Åh, en så bra låt … från ”Time”, även denna. Inte så illa pinkat ändå i jämförelse med de övriga gängen.

HH: Heter den inte typ ’July morning’? Vill minnas att det finns en Uriah Heep-låt med typ samma namn, och då King Diamond är en stor fantast av nämnda band …

HP: Men vad fan är det för band? Får lite vibbar av både Boden och Luleå. Typ som att Embracing tolkar ’The mirror’. Det här hade kunnat vara med på Embracings ”Dreams left behind”.

HH: Jag vill understryka att det där inte var en komplimang.

HP: Den här nivån vill jag ändå påstå att man släppt igenom på. Sedan har både du och jag alla skivor med Embracing.

HH: Det blir ju så …

Facit: Dark Tranquillity, ”Lady in black”, såklart.

Melodi nummer tolv.

HH: Är det Backyard Babies som tolkar … ja, vilken låt då?

HP: Alltså, ljudet …

HH: ’Nuns have no fun’, är det i alla fall. Och inte i någon vidare bra version.

HP: Jag måste vara felprogrammerad, för även när det rör sig om låtar jag hört tusen gånger, så blir det helt fel när jag hör dem i sådana här skrudar. Och det här kan förresten vara alla band. Vilket strunt.

HH: Nu snackar vi glesbygdshårdrock från Kramfors med Brimstonesång.

HP: O ja. Mycket avklippt flanellskjorta, cowboyboots och dålig hy.

HH: Snackar vi legendarer, eller? Kan inte du berätta om när Kramfors invaderade Sundsvall?

HP: Nej, jag orkar inte. Jag blev på så dåligt humör Alltså, riktigt sur. var det avklippta flanellskjortor på gatorna.

Facit: Deceased, ’Nuns have no fun’. Jaha. King Fowley. Ja, det är då fan i mig INTE King Diamond, det är då säkert. Det här må låta helt sjukt, men jag har Gardenians ”Sindustries” – men bara till omslaget. För i själva fodralet ligger en Deceasedskiva. INGEN har en Deceasedskiva. Medvetet. När jag berättar detta ligger Pastorn och kvider på golvet av skratt. Tänk att hamna i en sådan depression att man vill lyssna på Gardenians ”Sindustries” för att istället mötas av Deceased. DÄR kan man snacka om ”dangerous meeting”.

Melodi nummer tretton.

HP: På tal om cowboyboots och genant, är det Nergals countryprojekt som ljuder?

HH: Det här kan bara vara Snowy Shaw. Tänk att medverka på en tribut till sitt eget band.

HP: Det här är som när Bloodthorn körde en cover på ’Deathcrush’ med Necrobutcher som gästbasist. Och skröt om det på omslaget. Vänta, jag ska dricka mer sprit …

HH: Ja, häll upp åt mig också. Och vad i helvete är det här för låt?

HP: Det går inte att säga. Att utröna något i det här svamlet … och lite franska stönviskningar på köpet.

HH: Oh la la, nöh nöh nöh, sacrebleu, zoot aleurt … där var det slut. Nähä, inte det …

HP: Suck.

HH: Det är slutet på ’Welcome princess of Hell’, där någonstans …

HP: Nu är det nog. Och dags för facit.

Facit: Snowy Shaw, ’Into the coven’. Vi tar det en gång till. Man är med på en tribute till sitt eget band. Inte bara en, utan två gånger. Makalöst.

HP: Rättelse. Snowy Shaw medverkar även på Luciferions cover vilket innebär att han är med på TRE av tretton låtar. Vi snackar typ 23 % Snowy Shaw.

HH: Please tell Joey that Christmas will be snowy. Jag har för övrigt en barnbok hemma där Snowy Shaw är huvudkaraktären.

HP: Va?

HH: Och jag har inte ens barn.

HP: Ja, för er som inte nöjer er med 23 % Snowy Shaw så finns det uppenbart andra metoder.

På återseende. //

Hatpastorn & Heidenhammer

”Spela en cover!”, del tre. Den slaktaniska slakten.

Posted in Uncategorized on 15 oktober, 2020 by hatpastorn

Över till ”Slatanic slaughter”. En tributskiva som släpptes av ständigt aktuella Dolores Records. Plattan har ett litet kuriosavärde, då den mig veterligen var en av de första tributskivor som faktiskt sågades sönder och samman. Jag tror att det var Mats Pennander och Stine Lundqvist som i Close-Up gav uttryck för minst sagt svidande kritik gentemot såväl den första skivan som dess uppföljare. För givetvis kom det också en andra volym ett par år därefter. Såhär två och ett halvt decennium senare ska vi undersöka om uttalandena stämde. Det kanske också bör nämnas att Slayer är ett av Heidenhammers absoluta favoritband. Då vi inte på förhand kollat in vilka grupper som medverkar blir detta en ”gissa bandet”-tävling där vi kollar facit först efteråt. Mycket nöje.

Melodi nummer 1.

HH: Ja, det är ju ‘The Antichrist’.

HP: Ska det då vara ett lite märkvärdigare band, som minsann visar att de hängt med sedan starten?

HH: Jag tror mig veta att det här är Dissection, då de gjort en cover på den här låten som är med på en o-EP, typ shape CD-versionen av ”Where dead angels lie” …

HP: Med enorma varningslappar som förkunnar att den absolut inte får spelas i en bilstereo, för då … blir det struligt.

HH: Vill minnas att Kraath från Setherial lyckades sabotera sin bilstereo med just en sådan.

HP: Det ringer en klocka. Ja, jag vet inte … det blir så pajigt det här, av någon anledning. I mina öron låter det som att det lika gärna kunde varit Raise Hell som köpt Destructions samlade diskografi fem minuter innan de skulle vara med på en tributskiva till tyskarnas ”ära”. Även om jag fattar att Dissection var Slayerfanatiker.

HH: Hursomhelst så låter det inget vidare. Inget bett, för högt tempo och … ja, som tristare covers brukar vara i allmänhet. Blir faktiskt lite förvånad ändå, med tanke på vilka stordåd som Dissection ändå var kapabla till på den här tiden och att Jon Nödtveidt i åtminstone en intervju – i Doloreskatalogen, av alla publikationer – hävdat att Slayer var hans absoluta favoritband.

Facit: Dissection, ‘The Antichrist’. Hade man inte rätt att förvänta sig lite mer av dem, på den här tiden, ändå … ?

Melodi nummer 2.

HH: Satan, det är från ”Show no mercy” … en låtjävel jag hört långt över tusen gånger, men det var en skiva jag i flera år lyssnade på via en avspelad kassett utan titlar. Vilket medförde att jag än i dag har svårt att avgöra vilken låt som är vilken.

HP: Men det låter ju faktiskt ganska bra? Vem sjöng så här mörkt?

HH: Kan det här vara Merciless?

HP: Fan vilken bra gissning. Blir kreddigt att ligga strax efter Dissection, och det låter som att bandet är vana vid att spela thrash. Hade det varit typ Luciferion hade man fått höra ett saligt jommel med trixande dubbla kaggar och solon och elände. Så jag säger Merciless jag med.

Facit: Hypocrisy, ‘Black magic’. Oväntat starkt av dem, ändå.

Melodi nummer 3.

HH: Är det ‘Crionics’, också den från ”Show no mercy”? Tre låtar därifrån alltså …

HP: Känner fan inte igen den här sångaren heller. Är det mig det är fel på, eller är det här faktiskt ganska bra? Helvete vilken fälla jag är på väg att gå i nu, men jag tycker att vokalisten gjorde något ganska kul med hela grejen. Att Slayer på den här tiden var mer än influerade av Maiden är ju rätt uppenbart …

HH: Det här har alltid varit lite av en favoritlåt, faktiskt den första låten med Slayer jag verkligen hajade till över. Dock ingen riktig refräng.

HP: Okej, det är ju inte fantastiskt … men jag menar, jämfört med typ ”Metal militia 3” håller den här skivan relativt hög klass än så länge. Jag har ingen aning om vilket band det här är. Det borde ju vara ett band från Götet, men vad vet man … Abigor har gjort en cover på denna en gång i tiden. Den är inte så kul.

HH: Det skulle kunna vara mer eller mindre alla band. I mina öron är det så identitetslöst. Inte uselt, men det tillför ju kanske inte mycket heller. Skott i mörkret? Decameron?

HP: Det lär ju knappast vara Lord Belial om vi utökar sökområdet till Trollhättan.

HH: Nej, är det något Lord Belial gör bäst i att låta bli är det att försöka sig på Dave Lombardo-trumspel.

HP: Än så länge kan vi konstatera att det är några rejäla fegspelare vi har att göra med. Tänk att Tori Amos skulle ha hundra gånger större ballar med sin version av ‘Raining blood’ än vad Sveriges metalelit hade i mitten av nittiotalet.

Facit: Merciless, ‘Crionics’. Jaha, det var ju själva fan … så nära, men ändå långt borta. Lät sångmässigt ganska långt borta från deras samtida skiva ”Unbound” från 1994.

Melodi nummer 4.

HH: ‘Captor of sin’.

HP: Men det här är väl At The Gates? Det är definitivt Tompa som vrålar. Men det låter bra mycket råare än på ”Slaughter of the soul”.

HH: ”Slaughter …”. Världens mest överskattade skiva. Storheten med den kommer jag aldrig att begripa mig på. När Alf lämnade skutan var det bara över. Jaja …

HP: Slayertolkningen var väl ganska hyfsad, men även här känns det som ett fegspel. Fyra lag har hittills spelat för oavgjort.

HH: Men var det liksom vitsen med de här hyllningsplattorna, att ingen skulle göra något eget av låtarna?

HP: Det brukar ju alltid vara med något fullkomligt tröstlöst på slutet, i form av en trummaskin och typ … ‘Mandatory suicide’. Eller något. Vi får hoppas.

Facit: At The Gates, ‘Captor of sin’. En, under omständigheterna, anständig cover.

Melodi nummer 5.

HH: ‘Altar of sacrifice’. Och fy fan vad det lät …

HP: Alltså, det här är ju inte ens ”Sikta mot stjärnorna”, utan mer ”Småstjärnorna”.

HH: ”Porrstjärnorna”. Jag begriper det inte, det är ju rätt ösigt, men gud vad det saknas något jag inte kan sätta fingret på.

HP: Det är inget tryck, ingen kollision, pondus, kraft …

HH: De har tagit ut riffen, men det är väldans själlöst.

HP: Vet du om Ceremonial Oath är med på den här skivan?

HH: På tal om själlöst?

HP: Och dåliga covers. Hands down, Ceremonial Oath är ett av Sveriges absolut sämsta band. När man lyssnar på typ ”Carpet” står man verkligen med händerna i midjan och utbrister i ett ljudligt ”JÄVLAR vad dåligt!”.

HH: Det finns ju en anledning att vi har två exemplar av ”Carpet” i sakristian. En skiva som via Dolores Records, vilka annars, salufördes med att den minsann innehöll en cover på ’Hallowed be thy name’.

HP: Och vilken cover. DÄR snackar vi dagcenternivå. I armbrytningskamp med Miscreants ‘Fade to black’. Vilket derby.

HH: Även den utgiven på en samlingsskiva av Dolores/Black Sun Records.

HP: Ja, även du, min Brutus.

Facit: Invocator, ‘Altar of sacrifice’. Danskar. Med allt vad det innebär. Och då menar vi inte King Diamond.

Melodi nummer 6.

HH: ‘Jesus saves’. Men vad är det som bara inte vill sig?

HP: Visst känns det lite … sluggish? Här blev det kortisolmaraton för hela grindslanten.

HH: Alltså … där kom sången. Den passar inget vidare. Som jordgubbar och torsk. Igen. Hetsigt och kacklande. På helt fel sätt.

HP: Skulle det kunna vara typ Afflicted? Nej, skämt åsido. Men musikaliskt sett är det ju inget direkt fel, det är bara livlöst. Som en sockerfri Trocadero.

HH: Den smakar skit. Då replikerar jag med sockerifri Dr Pepper.

HP: Fun light. Och särskilt mycket fun är det inte. Those of the fun light. Är inte ”fun light” ett otroligt dåligt namn på en saft? Inte mycket roligt för den konsumenten. Döp om skiten till ”Nästan Kul”.

HH: Jag tänker på Sundsvalls Nöjespalats tagline ”hur roligt kan det bli?”. Där inne kunde man köpa en pan pizza och skjuta laserstrålar. Alltså, på riktigt.

Facit: Enslaved ‘Jesus saves’. Vi är i chocktillstånd. Det måste för fan stå fel på skivan. Allt blev så konstigt. Å andra sidan ett gott exempel på att norrmän gör bäst i att hålla sig långt från allt vad thrash heter.

Melodi nummer 7.

HH: ‘Criminally insane’. Med någons slags pseudogrowl.

HP: Jag får medge att sångaren i alla fall låter arg.

HH: Men är det ilska på grund av rå misantropi eller för att beställningen blev fel på Max?

HP: Jag tänker lite åt crusthållet, typ Driller Killer. Men jag tvivlar på att de fixar musiken.

HH: Jag har ingen aning, det här var helt blankt.

HP: Några tokstollar från Trelleborg, säger vi.

Facit: Edge of Sanity, ‘Criminally insane’. Edge of Sanitys bandfoto i texthäftet ser dessutom ut som om samtliga medlemmar befinner sig i omklädningsrummet innan en badmintonturnering. Inte mycket dödsdyrkan där, inte.

Melodi nummer 8.

HH: ‘Postmortem’.

HP: Vilken jävla kanondänga. Hade skivan varit lite nyare hade det kunnat vara Swordmaster, bara för att det vore kul med ”Postmortem tales”.

HH: Djupare sång än vanligt. Är det typ Hypocrisy?

HP: Igen? Fullgod gissning dock. Det låter lite som Tägtgren på sången.

HH: Men att Szöke skulle sätta de här trummorna?

HP: Men han har fintat oss förr. Ojämna insatser från den filuren.

HH: Återigen är det ju bara det att det är en så identitetslös version att man blir smått apatisk. Även om det inte är direkt dåligt. Det är en sämre version av ‘Postmortem’, liksom.

Facit: Seance, ‘Postmortem’. Hatpastorn grinar illa och påstår att han minsann var på väg att gissa rätt, men … Seance har förresten ett bandfoto med så mycket ljusa jeans på att det nästan närmar sig Nattvindes Gråt-nivå. Och Nattvindens Gråt älskar verkligen ljusa jeans.

Melodi nummer 9.

HH: ‘South of heaven’.

HP: Med ett riktigt fisigt gitarrljud. Jag tänker mer på vinjetten till ”Boktipset” än på Kerry King eller Jeff Hanneman. Nu är vi i ”Småstjärnorna” igen. På krogen hördes sångaren sedan skryta vitt och brett om att han är Säffles Tom Araya.

HH: Jag tycker inte det låter som Tom Araya. Särskilt inte på refrängen.

HP: Men det här är åtminstone så taffligt att det blir ganska kul.

HH: Jag tycker inte att det är särskilt kul.

HP: Alltså, är det Diabolique?

HH: Jag undrade exakt samma sak. Och om det inte är det, då är det Dals-Långeds Tom Araya. Hanneman vred sig ett par varv i graven, och på den här tiden var han inte ens död ännu.

HP: En riktig TV Shop-variant av Slayer.

Facit: Cemetary, ‘South of heaven’. Ja, det kunde man ju ge sin fan på.

Melodi nummer 10.

HH: Ja, men där kom ju ‘Mandatory suicide’. Ettrigt lirande på ridecymbalen. Än så länge faktiskt ganska bra.

HP: Det här måste vara Crown of Thorns. Innan namnbytet.

HH: Hmm … det här var faktiskt bra gjort.

HP: Samma ljud som på ”The burning”. Vilken jävla kanonskiva det är ändå.

HH: O ja. En av mina favoritskivor.

Facit: Crown of Thorns ‘Mandatory suicide’. En bra cover framförd av ett bra band. Synd att de bara släppte två skivor.

Melodi nummer 11.

HH: ‘Spill the blood’ med tillknixat intro.

HP: Jaha, här skulle det spexas lite med effekter på gitarren. Slayer, som du aldrig hört dem. I Darkside Cowboys-skrud. Men … såhär går väl ändå inte den här slingan? Det här låter som någon som försöker hitta på något som låter som Slayer.

HH: Fast det här var ju ganska eget … på gott och ont.

HP: Vi simmar nu i grumliga Truth Denier-vatten. Är det 2 Ton Predator?

HH: Vi skriver det. Eller typ Slowgate från Boden.

HP: Men du gillade det här …?

HH: Nej, det gjorde jag verkligen inte. Men jag kan i alla fall uppskatta försöket att göra något eget. Men originalitet är ju inte alltid synonymt med kvalitet.

HP: Aldrig har en Slayerlåt känts lika lång som Venoms ‘At war with Satan’. Förrän nu.

Facit: Grope ‘Spill the blood’. Det är fan ockult. Där KOM ju alltså det danska industribandet med trummaskin med på slutet. Ett band man normalt aldrig hört talas om, för övrigt.

Godnatt och tack för kaffet. //

Hatpastorn & Heidenhammer

”Spela en cover!”, del två. Godkända covers, enligt Heidenhammer.

Posted in Uncategorized on 8 oktober, 2020 by hatpastorn

Onekligen har vi gått ganska hårt åt band och artister som gett sig på att tolka andras verk. Men utan att försöka låta som någon slags apologet, får vi också vara ärliga nog att säga att resultaten inte alltid behöver bli fullt så katastrofala som exempelvis ungerska Burzumtributer. Med det sagt, följer här ett litet axplock utan rangordning av covers – och närbesläktade fenomen – som trots allt är riktigt hyggliga.

1. Bra coverband.

Det säger nog sig självt att denna kategori tillhör de mer extremt sällsynta. I ärlighetens namn kan jag bara komma på ett enda, som dessutom är ett av mina favoritband. Slovenska Laibach. Här kan man snacka om en konstellation som förstått grejen med att göra något eget av förlagor och dessutom oftast göra dem bättre. Genom att ändra nyckelord i texter, och omarrangera musik och koncept har de skapat konst i ordets sanna bemärkelse. Även om kanske inte samtliga av deras skivor håller en lika hög kvalitet är det få gånger jag känt mig blåst på konfekten. Jag har förvisso svårt att se vitsen med deras remixer av Morbid Angel-låtar, och jag gillade verkligen inte att de gjorde soundtracket till den där tokroliga filmen ”Iron sky”. Laibach ska vara hundra procent seriöst, eller inte alls.

Självklart är det väl så, att de flesta inte skulle klassificera de slovenska gynnarna som ett coverband. Bandet har ju onekligen knåpat ihop ett helt knippe kanonlåtar på eget bevåg utan föregångare, men det är genom sina covers de främst rönte framgång och uppmärksamhet. Termen coverband brukar väl reserveras för tvivelaktiga orkestrar som framför hits på den lokala pizzerian, iförda bak- och framvända kepsar och med kroppar som skvallrar om rejäla intag av spelställets kvällsmenyer. Några av dem är bättre, några är sämre. Är man på rätt humör kan det sitta som en smäck med framskrålade liverenderingar av vad som i grunden är bra låtar.

I gränslandet kanske man även bör tillägga band som är sådana kloner av andra band att det är svårt att höra skillnad. De mer uttalade och extrema fallen utgörs av band som Warhammer (som vill vara Hellhammer), och crustband som stämmer gitarrerna efter Discharges EP ”Why” och vars bandnamn också oftast börjar på ”Dis”. Mindre hederliga band i samma kategori utgörs av konstellationer som Hecate Enthroned.

Som en helt egen kategori kan man ju nämna nuvarande Mayhem. Redan 1997 tyckte jag att hela grejen var extremt märklig, men än konstigare skulle det bli då de bestämde sig för att köra ”De mysteriis dom Sathanas” från pärm till pärm för tre år sedan. Vet inte om det ens går att kalla det att göra covers på eget material, eller om det mer var att bedöma som en slags teaterföreställning. Det lät förvisso ganska bra, men ”De mysteriis …” utan vare sig Euronymous, Greven eller Snorre bakom instrumenten är åtminstone i mina ögon rätt bisarrt.

2. Bra coverskivor.

Och på tal om just Mayhem … jag är väl medveten om att flera läsare säkert sätter kakan i halsen och spiller ut kaffet i knät i rena kokilskan när jag påstår att skivan ”Originators of northern darkness – a tribute to Mayhem” från 2001 faktiskt är bra på riktigt. Än idag blir jag förvånad över att märka att jag ofta hellre slår på Emperors version av ‘Funeral fog’ än originalet. Och då snackar vi ändå Emperor år 2000! Franska Seths inblandning i skivan må vara ett mer tveksamt företag, men lite kul är det ändå att någon ger sig på en Mayhemlåt från post-Euronymousåren. Och att skivan avslutas med en cover på ‘Silvester anfang’ är nästan lika roligt som covers på Burzums ‘Dungeons of darkness’.

Detsamma kan sägas om ”Darkthrone holy Darkthrone”, från 1998. Otroligt märkligt ändå med två vitala coverskivor till norska band framförda av just, åtminstone till största delen, norska band. Det kanske ska sägas att de flesta av bidragen på Darkthrones tributhistoria sannolikt inte tillför värst mycket till de låtar de är baserade på, men de stör åtminstone inte den allmänna ordningen. Även här lyckas förresten Emperor märkligt väl dunka ihop en version av ‘Cromlech’ som är betydligt roligare än ursprungsversionen på ”Soulside journey”. Märkligt det där.

Annars … tja, på tal om Emperor tycker jag att tributskivan till Emperor, ”In honour of icon E” från 2012 är om inte fantastisk åtminstone riktigt hyfsad. Banden är inte riktigt av samma kaliber som på ”Originators …” men deras respektive bidrag är oftast mer än godkända. Demonicals version av ‘Night of the graveless souls’ är en av höjdarna.

För att återgå till Darkthrone är det förresten rätt underhållande att lyssna på ”Panzerfaust” och ”Total Death” efter att först ha spisat Celtic Frosts två eller tre första utgåvor. Att Tom G. Warrior inte gjorde rättssak av det hela är svårbegripligt, för här snackar vi mer än enbart ”influenser”. I samma veva: slå på Burzums ‘War’ och ‘Inn i slottet fra drömmen’, och lyssna därefter på Roots låtar ‘Pisen pro Satana’ och ‘Casilda’s song’ (i slutet, typ fyra minuter in). Då får ni höra hur inspiration till ”egna” låtar kan ta sig uttryck.

Förutom de ovan nämnda känns det dock rätt skralt. Det finns väl en del tributskivor som knappast kan sägas vara värda ens surt förvärvade grindslantar, men som heller inte framkallar magsår. ”In conspiracy with Satan”-tributen till Bathory, släppt på Hellspawn 1998, är en sådan där skiva jag tagit mig igenom ett antal gånger med en axelryckning. Med risk för att låta tjatig gör dock Emperor även där en hejig version av ‘A fine day to die’. ”Tyrants from the abyss” är en minde lyckad tribut till förmån för Morbid Angel. Det säger sig självt att detta är ett band vars material är svårt att göra bättre, om man nu inte ger sig på ”Illid divinum Insanus”-låtarna, då. Om inte ens Laibach förmår förbättra ursprungsversionerna bör man kanske låta bli. Men skivan stör inte direkt heller när den ljuder i bakgrunden. Om jag nu minns rätt – det var säkert femton år sedan den sist fick göra det.

3. Enskilda coverlåtar.

Satyricons ‘Born for burning’, ursprungligen av Bathory. Kanske skulle detta ha skrivits i samband med Hellspawns tributskiva, då den medverkar där. Själv hörde jag den dock först på Moonfogs samlings-CD ”Crusade from the north”, anno 1996. Hur som helst har jag alltid gillat den. Jag har full förståelse för att vissa ser det som ett helgerån, men ändå. Bra ljud, bra spelat.

Emperors ‘Gypsy’. Denna återfinns på en luguber ”tribut” till Mercyful Fate – en skiva vi kommer att ha all anledning att återkomma till vid tillfälle. Återigen är det norrbaggarna från Telemark som utgör ett lysande undantag. Varför blev det, vid den här tiden, så pass bra när de spelade andras låtar istället för att skriva egna? Där kan vi snacka om ett mysterii.

Ofrings ‘No prayer for the dying’. Okej, det här låter som ett skämt. Ett riktigt dåligt sådant. Ett totalobskyrt, DANSKT, black metal-band bestämmer sig för att medverka på en obetydlig skandinavisk tributskiva till Iron fucking Maiden och gör det dessutom bra? Självaste Pastorn höll på att svälja snusen av chocken som infann sig i hans kök när vi hade fört ännu en Maidentribut till slaktbänken för genomlyssning. Ja, det är fortfarande helt obegripligt. För att citera Pelle Dead: ”det här är en dröm, och snart vaknar jag”.

Skyclads ‘Prime evil’, ursprungligen gjord av Venom år 1989 och tillika ett titelspår. På den rykande dynghög till ”tribut” som är skivan ”In the name of Satan” valde detta engelska band att snida ihop en smått sensationell version av en låt från Venoms Tony Dolan-period, och smyga in en fiol i hantverket. Skyclad är ett högst ojämnt band, men med en viss pervers charm. Detta gäller även deras cover. Och jag bör kanske tillägga att jag under normala omständigheter är rätt skoningslös gentemot covers på Venomlåtar.

Entombeds ‘God of thunder’. Enligt mig är Entombed ett av världens mest överskattade band. Inte ens som femtonåring förstod jag storheten i ”Left hand path”. Än mindre vad som skulle vara så fantastiskt med skivorna efteråt. Visst har ”Wolverine blues” sina poänger, men ändå … likväl vet jag inte hur många gånger jag lyssnat på deras version av den här Kisslåten. Kan inte påstå att jag är ett större fan av det bandet heller, även om de har sina hits. I detta fall gillar jag dock Entombeds tappning bättre. Återfinns på EP:n ”Out of hand”.

Satyricons ‘Orgasmatron’. Norrbaggarna smäller till igen, och det strax innan även deras skivproduktion började kuka ur. 1997 släppte de en smått onödig EP kallad ”Megiddo”, vars sista spår var en tolkning av Motörheads låt från 1986. Jag har full förståelse för om denna alls inte faller alla på läppen, men här har de gjort något eget av materialet och banne mig fått till det. Hårt, maskinellt och metalliskt utan att falla hän åt skittrist pseudoindustri. Tänk om ”Rebel extravaganza” hade fått låta mer på det här viset? Och tänk om de inte hade åkt ut och turnerat med Powerman 5000? Tänk om … tänk om.

Cathedrals ‘Solitude’. I ärlighetens namn är det inte mycket som skiljer den här versionen från Black Sabbaths original, men jag hörde Lee Dorrian och kompanis inspelning först. Finns på två tveksamma tributskivor till Black Sabbath och jag vågar påstå att det är Cathedral som lyckas bäst på båda plattorna. Givetvis lockar båda släppen med stora namn på de medverkande, men vi vet ju hur resultatet brukar bli.

Type O Negatives ‘Summer breeze’ och ‘Cinnamon girl’. Robban skrev i Close-Up vid något tillfälle att The Cult utgjorde soundtrack till hans ungdoms sexliv. Jag kan ta gift på att det inte var något i jämförelse med vad Type O Negative var för mig och mitt. Herregud. Länge var det ett av mina absoluta favoritband, men av någon märklig anledning lyssnar jag nästan aldrig på dem längre, med undantag för deras första skiva ”Slow deep and hard”. Peter Steeles gamla band Carnivore (och även Fallout) går dock fortfarande varma efter alla år. ‘Summer breeze’ avviker rätt kraftigt från popduon Seals & Crofts original, medan ‘Cinnamon girl’ är hyfsat lik Neil Youngs motsvarighet. Goa bitar, ändå.

Det kanske är dags att avrunda, men till sist hade jag tänkt ta upp varför jag gick i Agallochfällan. Någon gång skrev jag upp detta band som en årsfavorit. Det skulle jag inte gjort idag. Jag har fyra skivor med dem och alla är lika tråkiga. På papperet stämmer allt, i praktiken inte. Fan vet varför. Anledningen till att jag upptäckte dem var i alla fall deras cover på Sol Invictus ‘Kneel to the cross’. Kan inte säga att jag gillar originalet något vidare, men en bekant spelade den här covern mer eller mindre på repeat i en månads tid och den satte sig. Kanske inte sådär värst märkvärdig egentligen, men något slags intryck måste den ha gjort.

På tal om liknande musik sätter jag punkt genom att nämna Current 93s inspelningar av Sands ‘When the may rain comes’ och Groundhogs ‘Sad go round’. Nu har ju dessa väldigt lite att göra med metal, men ändå. Den förstnämnda låten återfinns på kanonskivan ”Thunder perfect mind” från 1992. EP:n ”Lucifer over London” från 1994 innehåller melodi nummer två. På tal om den, vill jag minnas att Rotting Christ gjort en version av titelspåret som inte var helt tokig.

Tack för kaffet.// Heidenhammer