Archive for the Uncategorized Category

Att ta sig en funderare.

Posted in Uncategorized on 28 mars, 2020 by hatpastorn

Det råder inget underskott av inlägg på denna Likpredikan som genomsyras av enorm dumhet. Dagens bidrag tror jag hamnar i toppen. Istället för att göra det lätt för sig och skriva om typ ”De tio råaste riffen” eller ”Ihsahns bästa sidoprojekt” (DEN blir kort) så presenterar jag istället ”Runt 20 omslag där omslagsfiguren tar sig en funderare”.

Innan ni slutar läsa, en liten bakgrund till detta.

Som så många gånger förr satt jag hemma hos Heidenhammer och lyssnade på ohelig musik. I vild desperation KRÄVDE jag att han slog på Infernal Beautys platta ”Draqensquar”. Där snackar vi hyfsad black metal från Belgien. Efter att ha studerat konvolutet slogs vi av tanken, hur många skivomslag finns det där omslagsfiluren sitter och tar sig en riktig jävla funderare? Oftast på en tron. Svaret kom att chockera oss. Bara genom att skumma på ytan i våra hjärnor satt vi och rabblade omslag efter omslag tills vi vek oss av skratt. Givetvis kunde jag inte släppa detta när jag till slut blev utslängd från Hammarens residens så jag messade Pär och Andreas från Bergraven och efter en viss initial förvirring började nya bidrag att poppa upp likt svampar ur marken.

Att många skivkonvolut ser likadana ut eller har liknande teman är inte något nytt eller konstigt. Särskilt inte inom black metal och dess kranskommuner. Hur många granskogar, solnedgångar, dödskallar, tecknade monster, palats, ormar, trianglar, bägare, svartvita bistra män i svartvit bister ansiktsfärg och fullmånar har man sett egentligen? Oräkneliga.

Nu kör vi.

Lubricant – ”Nookleptia”

När Bergraven-gänget skickade denna trodde jag att jag hade dött och hamnat i arenarockhimlen. Vi snackar finsk döds från tidigt 90-tal och en naken man som sitter på en sten i någon av de tusen sjöarna och tar sig en funderare. Frågorna är många. Vad tänker han på? Hur tog han sig upp på stenen? Ja, det får vi nog aldrig veta. Bandnamnet? Man blir inte längre förvånad. När bandet bildades typ 1989 fanns det ett antal bra namn lediga. Nädå. Lubricant ska vi heta.

Protector – ”Leviathan´s desire”

Mycket har man sett i sina dagar, men när Protector bjöd på en målad orch med tipsgubbekropp var dagen då allt gott i världen dog. Jag är genuint chockad att konstnären inte krafsade dit en illa passande taxijacka och dåliga jeans på aset. Ja, här sitter han i alla fall. På bassängkanten och tar sig en funderare. Något även jag borde göra. Har jag förresten berättat om gången då jag beställde tre taxijackor för ett socialt experiment som aldrig blev av? Vi tar det vid ett annat tillfälle.

Evol – ”The saga of the horned king”

Smurfkungen i det här kungariket har det inte lätt. Då hans palats står i lågor gjorde han det enda rätta, han grep sin tron och satte sig på uppfarten och tog sig en funderare. Själv grep jag en pil och sköt en albatross.

En mycket underhållande skiva med ett lika festligt omslag. Snackar vi blyertsspyor var Evol kungarna och drottningarna. Eller prinsessan kanske jag ska säga. Ja, alltså en av medlemmarna kallar sig Princess Of Disease. Herregud, vakna upp för fan! Det här ska ni kunna vid det här laget! Princess Of Disease, den italienska damen som ser ut som Sarah Jessica Parker fast med högre chipspanna och ekivok klädsel. Baskunskaper.

Cirith Ungol – ”One foot in hell”

Då bandets debutplatta “Frost and fire” kanske har det snyggaste skivomslaget någonsin blir man lite brydd att de valde ett omslag med en fundersam insektsgubbe som tredje giv. Insektoiden har det där lätt panikartade uttrycket när man precis kommer på att man glömt något viktigt. Vad kan den ha glömt? Min gissning: kläder. Pluspoäng att insekten har en skattkista som fotpall. Bedårande.

Amsvartner – ”The trollish mirror”

Nu snackar vi! Konstnären Kris Verwimp var ju faktiskt upphovsmannen till hela det här haveriet då det var han som rafsade ihop Infernal Beautys omslag. Det här är kvintessensen av ett omslag där någon tar sig en funderare. Bandet borde även de har tagit sig en sådan efter de släppte plattan ”Dreams”. En platta som inkluderar låten ”Funkyman”. Omdömeslöshetens nirvana. Att ”Dreams” släpptes 1999 är såklart ingen slump.

Northern Oak – ”Of roots and flesh”

Lite brittiskt på menyn. Uff. Här har vi en klassisk dryad, eller ent, eller vafan man nu kan kalla den där humanoida björkruskan som sitter och tar sig en funderare. Inget av skivomslagen är liksom det fulaste man sett, men visst blir man som lite mätt?

Odium – ”The sad realm of the stars”

Tänk att hamna i situationen att man måste sätta sig på sin farligt designade rymdbalkong och ta sig en lång funderare. Ruggig tanke. Vad fan har den där nörden egentligen ställt till med? Det är ju på nivån att han råkat färga sin flickväns alla kläder rosa efter ett missöde i tvättstugan. Förmodligen var det den där illröda Mayhem-tröjan med ”Deathcrush”-motiv som var skurken. Ja, det blir ju så. Själv bytte jag min illröda Mayhem-tischa med Dark Forces-Lars. Vad jag fick i utbyte? En Abazagorath-longsleeve i storlek en miljard. Superlyckat.

Razörschrieck – ”Eternal weariness”

Lite rysk DSBM en solig lördag gör susen. Sa ingen någonsin. Inkluderar det instrumentala stycket ”A tape from the attic”. Köplusten rasar. Skivtiteln är även den i en klass för sig.

Det där skelettet har det inte lätt. Vi kan nog alla känna igen oss i att sitta på sängkanten och ta sig en funderare när livet känns som … ja, rysk DSBM med ett efterblivet bandnamn.

Mütiilation – ”Black millenium (Grimly reborn)

Ja, här sitter bandets upphovsman själv och tar sig en funderare i rullstol och snäva byxor. Första gången jag såg det här omslaget för snart 20 år sedan skrattade jag högt, men ju fler åren blir desto mer passande tycker jag det är. Det är fan rätt bra drag i bilden. Ja, minus den förvånade hunden i hörnet då. Och. Alla som någon gång stavat namnet med bara ett ”i” i början räcker upp en hand.

Du där som inte räcker upp handen. Sluta ljug. Du skrev Mütilation som alla vi andra. Lägg av.

”Vampires of black imperial blood” är även det ett omslag som kan räknas in i detta vansinne.

Nargaroth – ”Rasluka Part II”

Är det inte märkligt hur lite det har skrivits om Nargaroth på dessa sidor? Jag vet att jag avhandlat dem när jag för första gången såg dem live på Baroeg. Det var en sagolikt kass spelning. De bad till och med om ursäkt på MySpace efteråt. Omslaget till ”Rasluka Part II” är ett kanonexempel på någon som tar sig en riktig ångestladdad funderare. Åt vänster den här gången för att bryta lite ny mark. Jag har själv suttit exakt sådär många gånger. Bland annat dagen efter en spelning i Italien där jag var så bakfull att jag frivilligt lade mig i ensamhet i en stekhet minibuss. På bilstereon spelades ”Forever young” av Alphaville.

Då ingen har dragit skämtet, ”My name is Rasluka, I live on the second floor”, drar jag det nu. Tack. Varsågod.

Burzum – ”Fallen”

Greven drar sitt strå till funderastacken med hjälp av konstverket ”Flowers and tits” av konstnären Adolphe-William Bouguereau. Nu kanske inte målningen heter det egentligen, men jag orkar inte kolla upp det. Konstnärens efternamn låter som skällsordet ”bögröv” om man blandar det med skånska och sjörövarspråket. Vilket i och för sig är samma sak. Herregud vilket starkt content det här inlägget är.

Shining – ”Född förlorare”

Tre utslagna män som tar sig en välbehövlig funderare. Ja, så mycket mer har jag väl inte att säga egentligen. Tänk ändå att Nordman-Håkan gästsjunger på denna. Jag är förlist, liksom.

Defleshed – ”Under the blade”

För ett otränat öga kan det vara svårt att särskilja huruvida figuren på omslagen tar sig en funderare eller bara sitter och gubbtjurar. Som tur är har ni mig och Heidenhammer som kan reda ut begreppen. Detta är en gränsryttare, men nog sitter han där … och tar sig en funderare. Gissa vilket ord som helt börjar sakna betydelse för mig nu medan jag sitter och skriver detta. Bra skiva för övrigt. Och ja, vi har lämnat vänster och högerfunderare för en mer central kontemplationsställning.

Infernal Beauty – ”Drakensquar”

Omslaget som står till skuld till hela det här inlägget. Det borde rimligtvis legat först i listan, men det orkar jag inte fixa nu. Kris Verwimp. Vilken kille. Om det är någon som tar sig välbehövlig funderare är det den här barbaren. Att bandet sjöng på sitt eget påhittade språk, drakenslina …  vilket tålamod man ändå haft med den här genren.

Savatage – ”Hall of the mountain king”

Savatage Danielsson bjuder på en välsvarvad gubbjävel som skjuter blixtar ner i bägare. Tar han sig en funderare? Egentligen inte, men det där Savatage Danielsson-skämtet har jag sugit på i femton år. Minst.

Kalidia – The frozen throne”

Ännu ett italienskt bidrag. Här råder det inga tvivel om att omslagsherren tar sig en funderare. Förmodligen om hur han enklast kan få tag i medicin för sin skenande urinvägsinfektion. Ja, det är ett obehagligt ”Ia”-band. Ja, det är power metal. Av värsta sort. Ni vet ett sådant där band där frontdamen ser ut som Wonder Woman och de manliga medlemmarna som något man skymtar förbi i bakgrunden när man slökollar på Young Hercules. Och då är jag generös.

Antti Martikainen – ”Northern steel”

Mer finskt. Var man inte anti innan kan man spana in vad Antti ställer till med. Förlåt. Återigen en fundersam barbar på en tron som är placerad på ett korkat ställe. Minns ni när Dark Funeral hade som plan att flytta till Transsylvanien och sitta på en tron och härska? Har alltid undrat över vad som blev av det vattentäta uppsåtet. Det blev pentagramstrumpor och isskrapor istället. Om vi återgår till Antti igen kan vi snabbt konstatera att det där bandfotot inte var speciellt coolt. Såvida inte man är kommunalråd i Säffle.

Scythia – ”… of exile”

Nu har vi något helt unikt. Ett kanadensiskt ”Ia”-band med kvinnlig frontfigur där de inte bara har ett omslag, utan två, där det sitter någon megatönt och tar sig en funderare på en tron. På samma skiva. Just det. ”… of exile” var tydligen en sådan storsäljare att den släpptes med två separata omslag. Det första inkluderar en knubbig grinkuk på en fullkomligt idiotisk björntron och den andra är egentligen samma idé, fast lite upphottad. Återigen, vem väljer att bygga en tron utomhus eller i anslutning till en öppen vägg?

Nu orkar jag inte fler, men som ni förstår finns det ett otal skivomslag där någon sitter och grubblar. Oftast på en tron. Har jag släppt skivor själv på det temat? Minst två. Spelar allt det här någon roll? Egentligen inte. Dock var det ett ypperligt tillfälle att hacka på lite band och garva åt något korkat.

Nä, nu ska jag göra som demonen Belphegor och ta mig en genuin funderare på vad som kommer härnäst. Det blir en podcast som kommer redan imorgon. Förmodligen den bästa vi gjort. Jag och Dr Panzram går bland annat igenom den sämsta skivan vi spelat in. Längd på podcasten? En timme och fyrtiofem jävla minuter.

På återseende.

/Hatpastorn, med hjälp av Heidenhammer, Pärzuzu och Vidhall.

När Bure Bödel ringer

Posted in Uncategorized on 23 januari, 2020 by hatpastorn

*Ring ring*

– Ja, hallå?

– Tjena, det är Bure här. Har du hört Drown In Solitude?

– Ringer ingen klocka …

– Mexikansk depressive suicidal black metal.

– Och där tappade du mig.

– Du måste lyssna.

– Alltså, jag passar fan. Jag tror jag har ett bra hum om hur detta låter.

– Du förstår inte. Du måste lyssna.

– OK, jag lyssnar på lunchen.

Haltande mexikansk DSBM med en skenande elefant på sång. What a time to be alive.

Hatpastorn spanar in nya band

Posted in Uncategorized on 13 januari, 2020 by hatpastorn

På Metal Archives finns det en liten ruta som heter ”Latest additions”. Där visas de tio senaste banden som lagts till på sidan. Oftast rör det sig om helt nya konstellationer, men ibland dyker det in något gammalt obskyrt gäng som släppte en demo för typ 30 år sedan för att sedan lägga instrumenten på hyllan och göra något helt annat. I 99 fall av 100 är ”Latest additions” en gruvlig nähä-upplevelse. En källa till missmod och cynism. Och märkliga bandfoton. Men rätt var det är fyndar man.

Idag tänkte jag att vi går igenom de tio senaste banden som sidan lockar med. Vem vet, kanske vi hittar något riktigt bra!

Der Führer Des Schattens

Skön start. Spansk funeral doom med titlar och bandnamn på tyska, men texter på ”Valencian/Catalan”. Vi har Daakflame på bas och sång. Nej, han stavar så. Inte Darkflame som kanske vore rimligt, utan Daakflame. Gelfortet spelar trummor. Man skulle kunna säga att han håller fortet bakom skinnen! Brokenbones kör synt och gitarr. Jag hoppas att han spelar dem med brutna ben. Doomificat Mogol-On spelar även han gitarr samt ”programming”. Jojo, vi vet alla vad det innebär. Datatrummor och på sin höjd en kass sampling. Förutom Der Führer Des Schattens spelar de i ett tiotal andra orkestrar också. Jag har inte hört talas om ett enda av dem, vilket såklart borgar för kvalitet. Återigen. Vilken jävla start. SPANSK funeral doom.

”Die bruderschaft der folter” från 2019 är bandets första giv. En EP som klockar in på imponerande 28 minuter. Enligt mina efterforskningar har den inte släppts i fysiskt format utan finns bara att avnjuta på bandets SoundCloud-sida.

https://soundcloud.com/der_fuhrer_des_schattens

Det här är ju inte min favoritgenre, men det låter väl som det ska. Segt, tungt och monotont. Spanjackerna kryddar dock med bubbliga Cultus Sanguine-leadgitarrer och urusel gruffgruffsång.

Detta var faktiskt bättre än vad jag trodde det skulle vara. Dock kommer jag aldrig någonsin mer lyssna på detta.

Mr Monster

Mexikansk groove/death metal hotar Mr Monster med. Jag känner livsglädjen sippra ut genom porerna. En snabb blick på bandfotot och låttitlarna på deras debut-EP ”Dr Malo & his terror chronicles” ger mig god insikt i vilken pärs det här kommer att bli. Skivan inleds med låten ”The biginning”. De stavar så.

När låt två, ”Millenial”, kör igång har jag samma ansiktsuttryck som ett spädbarn som blir tvångsmatad något riktigt surt. Jävlar vad det här var kasst. Lattjolajban-metal med gapig sång och riff på så låg nivå att jag får gåshud av helt fel orsaker. Addera lingonplockarsolon och en stöddig attityd. Mr Monster kan således fara åt helvete.

Channel The Animal

Okej. Amerikansk progressiv thrash/death metal. Tre EPs och en fullängdare sedan starten 2014 har det blivit. Då bandet lades till på Metal Archives den tolfte januari 2020 talar det för att världen skitit totalt i de här nördarna de senaste sex åren. Eller nörden kanske jag ska säga. Todd Seibert är envåldshärskare i det här projektet. Varför det är tre personer på bandfotot kan ingen svara på.

https://channeltheanimal.bandcamp.com/album/death-of-the-dream

Vi kör senaste plattan, ”Death of the dream”.

Nu kanske ni tror att jag skämtar och överdriver, men jag var tvungen att slå av efter tio sekunder. Inledande ”Contradictory condenscension” gjorde mig på så uselt humör att jag inte ens orkar kolla om jag stavade rätt på titeln.

Ni får gärna lyssna på detta om ni vill. Jag signalerar vit flagg och går vidare.

Putrescine

Lite tysk döds då? Putrescine från Berlin. En demo betitlad ”Putrescent utterance” har de värpt fram. Jag vet inte vad det betyder och jag bryr mig inte. Omslag med dödskallar på. Fräscht. Låttiteln ”Honor & blood” kunde de filat lite mer på när de ändå var i farten. Den ger lite andra tyska associationer.

https://putrescine666.bandcamp.com/

Man vet att man lever i en förstörd existens när tyska Putrescine hittills är det överlägset bästa bandet. Nytänket är noll, men man får sig en dos gammal dödsmetall av det ondare slaget. Helt rätt tänkt med produktionen. Inget jag kommer lyssna på igen, men för stunden helt klart njutbart.

Waldhexen

Amerikansk black/death metal med ett bandnamn som jag antar betyder ”skogshäxa” på tyska. Metal Archives informerar myndigt:

Features members of Kalibas, Goemagot, Infernal Thorn, The Crimson Edge, Blurring, and Rickles.

Sex band jag aldrig hört talas om.

Här kände jag att jag började bli lite väl grinig så jag kokade en kopp kaffe och lade in en snus stor som en knytnäve under läppen. Okej. Fräscha öron, öppet sinne. ”Ego canus lunam cano” heter bandets debut-EP. Jag hatar latinska titlar, men skivomslaget var överraskande snyggt. Man kanske inte ska titta för länge på konstverket dock. Titlarna då.  ”The oblation of one for many”. Rätt true måste jag medge. ”The keys to Allocer’s mysteries”. Den fick fantasin att flöda. Bra esoterisk känsla. Tummen upp! ”Quasi-dimensional phantoms of undistinguished chromacity”. Och där sket de på sig.

https://waldhexen.bandcamp.com/releases

Helt obegåvat var det inte, men de hade gärna fått skippa alla dödstendenser. Både gruffsången och dödsriffen gifter sig inte med den susande svartmetallen som stundtals glimmar till. Vill jag ha feta breakdowns och grissång i min svartmetall lovar jag att säga till. Låten med den sämsta titeln, gissa vilken jag åsyftar, är lustigt nog den bästa. Småkaotisk med ett par stänk Portal-aura. Bitvis får jag faktiskt lite feeling.

Kommer jag lyssna på Waldhexen igen? Nä, det känns osannolikt. Jag kanske spanar in deras andra band istället. Typ Rickles. Obs, ironi.

Diabolvs

Samma sekund som ditt band ersätter ett fullt fungerande ”U” med ett efterblivet ”V” är du död för mig. Diabolvs från Chile startar således i uppförsbacke. Enligt bandfotot älskar de att festa. Jag älskar att jag aldrig satt min fot i Sydamerika. ”Rite of consecration” heter deras förstlingsvärk. Ursäkta, förstlingsverk. Nu kör vi.

Vi börjar med ”Perpetual sorrow”.  Akustiskt intro som föga förvånande leder in i grynig omelodisk slingdöds med oheligt mycket doff doff doff-trummor och gruffsång. Inte obegåvat, men så uttjatat vid det här laget att klockorna stannar.

Ja, det är väl kul att de håller på med musik istället för att ränna på stan liksom.

Sawticide

Nästa band på min resa heter på fullaste allvar Sawticide och kommer från England. Varför jag inte bara kastar det här projektet i papperskorgen och lyssnar på Deicide istället är det stora frågan.

Jag tog en till paus. Det är ju faktiskt meningen att musik ska vara roligt. Fan vad jag ljög nu. Men! Sawticide var det. Vi har deras rykande färska ”The 11th plague” att lyssna på. Vad kul det ska bli. Vi börjar med skivomslaget …

Vi börjar med musiken menade jag.

https://sawticide.bandcamp.com/releases

På deras Bandcamp-sida får vi lära oss följande:

Sawt (Arabic – ‘sound’) / -icide (Latin – ‘the act of killing’) Formed from the remnants of a previous project in late 2018, Sawticide are a thrash band hailing from London, UK.

Modern kraftlös standardthrash med otajt sång. Tack, men nej tack.

Ancient Flame

Black metal från Ukraina som inte är nationalsocialistisk? Ja, mycket ska man vara med om. De startade 2011, har släppt två demos, en fullängdare och två EPs. Den trettonde januari 2020, alltså idag, blev de tillagda på Metal Archives. Mina ögonbryn kittlar hårfästet just nu. Vi kör en låt från fullängdaren ”Проклятие” från 2013.

Bedövande tråkig sling-black med en trummis som grindar helt fel. När de kör midtempo är kortisolkrypningarna i kroppen outhärdliga. När de dessutom adderar ett näbbigt tappingsolo stänger jag bara av. Alla har vi vår gräns. Hur många har jag kört nu? Åtta band? Min grundtanke var absolut inte att vara så här negativ. Att leta ny musik brukar vara kul, men ni ser ju vilken nivå vi befinner oss på. När tyska Putrescine är bäst i ligan vet man att slutet är nära.

Skald

Inte att förväxlas med de sju andra banden som heter något med skald. Eller de tre som väljer att stava det ”Scald”. Detta Skald kommer från Nizhny Novgorod, Nizhny Novgorod Oblast i Ryssland. Glöm aldrig det! Jag tycker vi börjar med bandfotot.

Halsduk och blåjeans, Tv-spelströja och starköl, långklänning och små fötter, ryssgym och shorts, samt en Rob Darken-lookalike. Folk metal/rock står på menyn och alla är välkomna.

Det lät som förväntat. Nu går vi vidare.

Du, det gör vi inte alls det. Näst på tur var ett metalcoregäng från Moskva som vann distriktsmästerskapet i flanellskjorta. Ni som vågar kan ju lyssna på Damienthorn. Blanda inte in mig i det hela bara.

Jahaja. Typ tio nya fräscha akter. Tio stolpe ut. Bättre lycka nästa gång.

På återseende.

/Hatpastorn

När Dr Panzram ringer …

Posted in Uncategorized on 11 januari, 2020 by hatpastorn

*Ring ring*

– Öh, ja hallå?

– Tjenare, det är Panzram. Du, har du hört Summonings demos?

– Ja jo, jag har ju en ganska bra bootleg …

– Då tycker jag att du lyssnar på låten ”Jesus” igen.

* klick*

Dr Panzrams årsbästalista 2019

Posted in Uncategorized on 7 januari, 2020 by hatpastorn

I vanlig ordning består min årsbästalista av en halvkokt, något flottig, röra av någorlunda nya släpp och ”upptäckter” jag råkat stöta på under året som gått. På fjärdeplats hade jag tänkt att placera (The true) Batushkas finfina hämndsläpp ”Панихида”.

Men då en topp 4-lista känns lika poetiskt angenämt som att få en spark i skrevet, så får den nöja sig med en plats som bubblare.

Candlemass – “The door to doom” (2019)

De senaste 15 åren har Candlemass verkligen tagit fasta på konceptet med otroligt skickliga men tråkiga sångare, samtidigt som musiken hållit förvånansvärt hög kvalité för en orkester som hållit på så länge. Det krävs en viss pondus och känsla för dramatik för att kunna förmedla Leif Edlings stundtals charmigt ostiga lyrik med rätt övertygelse.

Av alla sångare de förverkat har många kommit nära, men ingen har kunnat klå Johan Längquist som på den mästerliga debutplattan ”Epicus doomicus metallicus” genuint begråter både sin och världens existens.

Det faktum att han nu åter tagit sin rättmätiga plats som frontman, ledde till att det var med ytterst stora förväntningar jag slog på ”The door to doom”. Johan gör ingen besviken, men det gör däremot resten av skivan. Den öppnar starkt med att gå från klarhet till klarhet, men ebbar sedan raskt ut i den ena tråklåten efter den andra. Stundtals glimrar det till när den där härligt episka Candlemass-depressionen knackar på. Den lyckan varar dock alldeles för kort.

Skivans sämsta låt är bonusspåret ”Fortuneteller”. En låt som är så pinsam att den faktiskt gör fysiskt ont att behöva lyssna på. Med det sagt är de tre låtarna som inleder plattan riktigt jävla bra och det berättigar dess plats på årsbästalistan.

The Foreshadowing – “Oionos” (2010)

För det första: BEDRÖVLIG jävla skivtitel. Jag vet inte vad ”Oionos” betyder, men det låter bokstavligt talat lökigt. För det andra: Jag och Hatpastorn la ner en av de mest grundliga researcher som den här bloggen någonsin tagit sig an för att få klarhet i om bandets sångare Marco Benevento verkligen är fullblodsitalienare. Inte för att han har en proffsig och snygg (om än något monoton) stämma, utan för att han stundtals låter så svensk att Jimmie Åkesson skulle fälla en hembygdsgårdsformad tår om han fick höra det.

Musikmässigt låter det här som en korsning mellan Paradise Lost, Katatonia, My Dying Bride och 95% av Napalm Records stall vid millennieskiftet. Med lite Bathory smakfullt sprinklat lite här och där för dekoration. Om jag har något klagomål så är det kanske att låtarna tenderar att låta lite för lika varandra. Gillar man inte det så kan man ju såklart uteslutande lyssna på deras monumentala cover av Stings bedrövliga låt ”Russians”.

Summoning – “With doom we come” (2018)

Nu kanske ni undrar hur jag i hela (himmelska) friden kunde missa förra årets bästa platta?

Jo, det kan jag berätta för er. Det är för att öppningsspåret på den här given är något av det vekaste Summoning någonsin gjort. På pappret låter ju kombinationen Summoning + samplingar lika vackert som Mila och Zoe i biblioteket. Men av någon anledning väljer de alltid de sämsta och mest obekväma ljudklipp man kan tänka sig. Men efter den inledande sju minuter långa pärsen så börjar skivan på riktigt med hitlåten ”Silvertine”. Rent generellt låter det som det alltid brukar göra när Protector och Silenius kanaliserar, den här gången har de dock varierat sig med att dra upp de underliggande arabiska bordelljazzvibbarna något jämfört med tidigare släpp.

Ett mästerverk.

/Dr Panzram

Bure Bödels nyårskarameller

Posted in Uncategorized on 6 januari, 2020 by hatpastorn

Lifvsleda – ”Manifest MMXIX”

Det enda släppet i listan som jag faktiskt plöjt igenom gång på gång. Det är så här black metal ska låta, alla andra kan gå och lägga sig. Jag förstår mig verkligen inte på en stor del av dagens band som hyllas och ser jag ytterligare ett band från fjollträsk vars namn börjar på ”Av-” så kommer jag gå bärsärk alternativt flippa ur och börja lukta på blommor likt Frost i ”Roadkill Extravaganza”. Jag har ett av-ord ord till alla ni av-band, AVGÅ!

Tillbaka till Lifvsleda. Bandet gör alla rätt som när på att det är på tok för kort speltid, men jag hoppas att vi får se mer material från bandet i framtiden. Jag önskar även att fler band författade sina texter på svenska och då menar jag svenska band, inte några vitryska dårar eller band från baltländerna.

Born for Burning – ”The ritual”

Micke gillar Bathory, alla som är något gillar Bathory. Gillar ni inte detta så gillar ni inte black metal!

Dreadful Fate – ”Bringer of damnation”

I ärlighetens namn är väl thrash inget jag lyssnar på så där jättemycket nu för tiden, även om jag kan uppleva en viss nostalgi när man råkar höra Sodom, Destruction eller liknande. Med detta i åtanke så blir jag glad över att höra Dreadful Fate. Det var snack ett tag om att bandet lagt ner, men det verkar dock bara som det ligger på is. Fler band borde ta sig i kragen och lägga ner!

Havohej – “Table of uncreation” & Profanatica – “Rotting Incarnation of God”

Jag vet inte om mitt hat mot USBM har visat sitt rätta ansikte här på bloggen ännu, om inte annat så vill jag göra det väldigt klart nu. Dock finns det kanske en handfull undantag och Paul Ledney är nog den som främst bevisar detta! Jag har inte lyssnat på något annat från Havohej än debuten så jag har ingen aning hur det låtit fram tills nu. Nu låter det som Abruptum lät 1991 fast med lite mer oljud, hur kan man inte älska det?

Profanatica är också ett band där jag bara lyssnat på de tidigare grejerna, men jag tvingade mig själv att lyssna på detta album och det är verkligen inte att tilltag jag ångrar. Bra mix på kaggarna!

Mephorash – ”Shem ha Mephorash”

Föregångaren var fin, speciellt första spåret, detta album känns mer jämt, men kanske saknar den där hiten som lyfter albumet till det gudomliga. Bra utveckling, bra koncept, bra live, rediga människor!

Батюшка – “Панихида” & Mgła – “Age of excuse”

Polacker hit och polacker dit. Ingen har missat dramat kring Batushka och eftersom jag alltid väljer sida i sådana här dispyter har jag inte ens tagit mig för att lyssna på Barts försöks till att föra namnet vidare. ”Панихида” är dock en redig platta och en värdig uppföljare till debuten, det vore olyckligt om grundaren förlorade kampen om bandnamnet.

Mgła har släppt sitt bästa album med denna fjärde giv. Jag förstod aldrig riktigt hypen fram tills nu. Jag gillar de tidigare grejerna, men tycker nog inte att de är så bra som folk vill få det till. Nu har alla bitar fallit på plats dock.

Bubblare:

Galme och Tyskerøs, två industriella akter från Sundsvall som släppt sina debutkassetter 2019, kolla in!

/Bure Bödel

Heidenhammers decenniebästalista. ‘Til ten years.

Posted in Uncategorized on 30 december, 2019 by hatpastorn

När det återigen började bli dags att skrapa ihop en årsbästalista insåg jag att det bara blir svårare för varje gång. Så fort jag försöker mig på att minnas upptäckter och händelser som på något sätt förtjänar en placering på en årssummering börjar jag våndas. Det känns alltid som att året passerat snabbare än Snows karriär, och jag blir fullkomligt oförmögen att minnas höjdpunkterna. Detta trots en ohelig mängd skivinköp och botaniserade. Fan vet varför.

Men i och med detta tänker jag också tillbaka på hur fort tiden passerat, rent allmänt. Det känns rätt bisarrt att det gått tio år sedan den här bloggen manifesterade sig för första gången. Ett decennium. Decade. Decayed. Ett dåligt portugisiskt band. Har vi skrivit om dem? Det måste ha hänt.

I alla fall. Istället för att göra ytterligare ett desperat försök att sno ihop upphittade guldkorn från det senaste året, tänkte jag bjuda på en lista över tio favoritinlägg som postats här på bloggen under det senaste årtiondet. Ett inlägg per år. Det var inte lätt att välja, och listan är verkligen inte definitiv. Därför nämner jag också några bubblare eller alternativa kandidater.

Håll till godo.

2010

Vad säger man? Vårt första år. Pastorn hade börjat skriva en mängd essäer om black metal som cirkulerade i bekantskapskretsen, till dess att han bestämde sig för att lägga upp dem till allmän beskådan via en blogg. Ett koncept som för oss teknofober var nästintill okänt. Vid tillfället bodde jag i Oslo. Jag debuterade som gästbloggare efter någon månad. Egentligen var det inte tänkt att jag skulle bidra med något inlägg mer än någon enstaka gång, men plötsligt var jag fast. En liten hemlis är att det heller inte var tänkt att jag skulle anta namnet Heidenhammer, men det är en helt annan historia. Nåja, efter några månader hade vi samlat oss och i gemensam trupp börjat producera kollektiva bidrag. Några av de bästa i den skörden resulterade bland annat i en lista över världens sämsta bandnamn, och i turkhitsklippen. De senare fick tydligen Fredrik Strage att lägga märke till bloggen, vilket fick våra gemensamma ögonbryn att försvinna upp i Cronoshårfästehöjd. Ett annat favoritinlägg var Pastorns genomgång av ljudteknikers bisarra egenheter när det vankas konsert.

Men: på något sätt vore det ett slags tjänstefel att inte låta vår genomgång av Vithattens demo ”Dont burn the witch” inta förstaplatsen. Efter åratal av spekulationer, diskussioner och frustrationer hittades äntligen den faktiskt rent legendariska demokassetten. Skapad och framförd av en i Skellefteå bosatt herre som gick under samma namn som det enligt berättelsen hemsökta berget söder om Glommersträsk. Det gick inte att tro det var sant. Det hela resulterade i en kollektiv ansträngning om fem inlägg, som avslutades med att Vithatten själv hörde av sig för att berätta om sin skapelse. Tydligen hade även han fått nys om bloggen och visade sig vara en följeslagare, och lät sig storsint och professionellt intervjuas för att avslöja de Mysteriis dom Vithatten, en gång för alla. (Vit)hatten av.

https://hatpastorn.wordpress.com/2010/10/07/de-samsta-bandnamnen/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/black-metal-turkhits/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/vithatten/

2011

Ett år hade passerat, och vi hade börjat bli varma i kläderna. Språk, struktur och innehåll hade allt eftersom börjat bli bättre och det var dags för rond två.

Jag märker att det inte är lätt att välja bland de här första åren. Mycket av det som producerades hade sin bakgrund i åratal av hätska meningsutbyten angående vad som var bäst och sämst i den besynnerliga värld som kallas black metal. Ju mer som kom ut på bloggen, och ju fortare, desto bättre. Kvintessensen av alla dessa samtal kan sägas ha sammanfattats i inläggen betitlade ”Trivia Dolorosa”, i vilka vi sammanställde essentiella svartmetallkunskaper ingen borde vara utan. Som vilken skostorlek Shyaitan i Impiety faktiskt klampar omkring med hemma i Singapore. Ett annat av mina favoritinlägg har alltid varit den skivrazzia som gjordes hemma hos Pastorn, och som blev startskottet för andra inkvisitioner av liknande karaktär. Därtill tillkommer Pastorns och Panzrams genomgång av Invasions Records samtliga skivomslag. En mycket besynnerlig resa som inte lämnade någon oberörd. Och på tal om besynnerligheter, bör man nog i sammanhanget också nämna inlägget ”Brev från leprakolonin”. Herre Satan, vad mycket roligare och bättre världen ändå var innan skit som internet och sociala medier ersatte ställningstaganden ristade i blyerts på kollegieblock.

För egen del blir det dock svårt att inte välja ”På lokal i Leningrad” som favorit, av rent nostalgiska skäl. När det skrevs befann jag mig i Ryssland för att försöka lära mig språket på universitetet i St. Petersburg. På en konsert med Diabolical och ett gäng inhemska band blev jag bekant med ett gäng black metal-ryssar. Den vänskapen består än idag. Tidigare hade jag trott att jag aldrig skulle kunna trivas i någon större stad. Jag har till exempel aldrig kommit överens med Stockholm. Men i Petersburg, som ändå rymmer fem miljoner invånare, kände jag mig märkligt nog som hemma. Dessvärre insisterar den ryska administrationen på att göra det här med turistvisum till ett elände, vilket gjort att återbesök uteblivit. Det har blivit resor på andra håll istället. Lite udda att det faktiskt är betydligt enklare att besöka Kazakstan än Ryssland. Men vad är väl en Baal på slottet …

https://hatpastorn.wordpress.com/category/trivia-dolorosa/
https://hatpastorn.wordpress.com/2011/04/26/brev-fran-leprakolonin-del-1/
https://hatpastorn.wordpress.com/2011/03/31/heidenhammer-gar-pa-lokal-i-leningrad/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/skivomslagssnack/

2012

Detta år hamnade lite i skymundan för min del. Diverse omständigheter i slutet på det föregående året gjorde att jag återigen fick flytta – först tillbaka till Oslo, sedan till Sundsvall och vidare till Östersund för att där påbörja en ny anställning. Med andra ord blev det plötsligt betydligt mindre tid att sitta och knåpa ihop inlägg. Ett av de bättre inläggen stod Pastorn mol allena för när han gick igenom hur det måste gått till när Satan själv haft ett finger med i musikproduktioner och därmed frambringat de yttersta av hysteriska yl i de helveteshymner han nickat gillande till. Jag märker att när jag kollar igenom 2012 års samlade inlägg att det tydligen var då jag kom på idén att börja med de så kallade hatmatcherna. Ett koncept som gick ut på att lyssna igenom två bespottade skivor för att sedan bedöma dem och avgöra vilken av dem som egentligen är ”bäst”. I en av de mer krävande matcherna nagelfor jag Celtic Frosts ”Cold Lake” och Bathorys ”Octagon”. En prövning jag minns med blandade känslor, men ändå. Pastorns genomgång av ett besök i USA, i Baltimore närmare bestämt, bjuder på en hel del fniss. Kanske ett smått bortglömt inlägg i två delar som är väl värt att läsa igen.

Likväl: i mitt tycke ryms det årets mest välsmakande påskgodis i de tre inläggen om mardrömslik merchandise. Herregud, vad mycket konstigt som ändå har producerats genom åren. Något som dessutom bara blev allt mer uppenbart ju mer tid som gick. Men det är klart, cashen skall ju in, liksom. De få gånger jag bevistar spelningar med större band nu för tiden slås jag alltid av hur bisarrt dyr officiell merchandise numera är. En vanlig t-shirt med Iron Maiden, med ett tryck så strykfult att det får omslaget till ”Dance of death” att framstå som ett van Gogh-original? Femhundra pix. En jävla hoodie med Slayer, bestående av ett riktigt blaffigt magtryck av Härnösands marknad anno 1993-karaktär? Sjuhundra. Minst. En keps med Rammstein? Ett mindre lands BNP. Ja, ni fattar. Och med det i åtanke, kanske en burk Behemothhundmat för tvåhundra kronor känns som ett rimligt köp.

https://hatpastorn.wordpress.com/2012/07/10/nar-hin-hale-far-agera-ljudtekniker-sangljud/
https://hatpastorn.wordpress.com/2012/10/10/heidenhammer-presenterar-hatmatchen-cold-lake-mot-octagon/
https://hatpastorn.wordpress.com/2012/07/27/hatpastorn-och-den-amerikanska-dodsfesten-del-1/
https://hatpastorn.wordpress.com/2012/10/27/mardromslik-merchandise-del-1/

2013

Bloggen var nu inne på sitt fjärde år. Jag har ibland undrat hur läsarskaran egentligen uppfattade de olika perioder som vi gick igenom, och om några framstod som bättre än andra. Jag tycker ofta att det är rätt lätt att bli hemmablind. Nåväl, 2013 inleddes med ett par inlägg som fortsatte traditionen att särskåda bandnamn. Jisses, vad många lustiga konstellationer som verkade existera där ute i den stora världen utanför Norrland. (Och i sanningens namn även där.) Då vi inte riktigt kunde få nog av att finkamma Metal Archives i jakten på underhållande orkesternamn bestämde vi oss för att skapa en lek i form av bandnamnsbingo. Den går ut på att man hittar på bandnamn, det ena tröttare och mer generiskt än det andra, för att sedan se om det faktiskt existerar band som antagit dessa på riktigt. Resultatet var kusligt.

Annars är det lite tajt mellan två favoritinlägg från den här perioden. När vi äntligen kom till skott med att få klart vårt göra slut-brev till Fenriz kändes det som en lättnad. Som att ta av en mask och bli … sig själv igen. Helt klart en av våra starkare kollaborationer i vilken alla delaktiga fick lätta sina respektive hjärtan, samtidigt som vi talade med en enda röst. Som kuriosa kan nämnas att en tjej från Polen, tidigare bosatt i Oslo och kunnig i norska och svenska, läste det men på grund av vissa språkförbistringar trodde att brevet faktiskt var helt äkta och skrivet av en av Fenriz tidigare kärestor. Hon kommenterade det med att det inkräktade på herr Nagells integritet och inte kändes rätt att läsa.

Den andra favoriten, och som får koras till det mitt tycke bästa inlägget för året, blir dock vår radioteaterversion av Erich Erlandsens ”Nasjonalsatanisten”. Då vi bestämde oss för att göra julkalender av bokens resterande delar läste jag om den, för att fräscha upp kunskaperna. Än idag är det här en berättelse som får mig att vilja gömma mig bakom en skämskudde. Jag skulle kunna skriva fler sidor om historien än vad boken själv har, men jag bör nog låta bli. Jag nöjer mig med att säga att det är något otroligt roligt med att Gorgoroths trummis på ”Incipit satan”, det vill säga Erichsen själv, i en fiktiv roman beskriver en konsert med sitt eget band på samma sätt som en sjuåring skulle beskriva ett möte med Skeletor i verkliga livet.

https://hatpastorn.wordpress.com/2013/08/10/bandnamnsbingon/
https://hatpastorn.wordpress.com/2013/01/31/forintelseforsamlingen-gor-slut-med-fenriz/

2014

På plats igen i Sundsvall. You can check out any time you want, but you can never leave. Den avhandling som Pastorn skrev ned och publicerade under namnet ”Korten på bordet: Mayhem” är en av höjdpunkterna från bloggens femte år. Åh, så många gånger vi diskuterat det bandet. Vi lär inte sluta heller, för den delen. Jag vidhåller fortfarande att den korrektas stavningen för dagens Mayhem är ”Mayhem”. Med citattecken. Ett Mayhem utan Euronymous är som ett Burzum utan Greven. Tycker det är lite synd att Vikernes senast utannonserade nedläggning av sitt enmansband inte förde med sig att Samoth och Aiwarikiar startade upp ett eget Burzum. Helst under samma namn, men även Burzum A.D. hade varit fullt godtagbart.

Förutom det, blir jag alltid extremt nostalgisk när jag läser igenom de genomgångar vi gjorde av ”Voices of death”-samlingsskivorna från 90-talets slut. Just sådana demosamlingsskivor var fantastiska brytpunkter i bands karriärer som ibland avgjorde om de medverkande skulle norpa till sig ett skivkontrakt och få fortsätta, eller om sagan var all på ett tidigt stadium. Det var roligare förr. Undergrounden var så mycket mer överblickbar när man enbart hade ett mindre antal fysiska skivor att ta sig igenom för att bedöma innehållet.

Icke desto mindre är det inte mycket som får mig på lika gott humör som våra lusläsningar av skivbolagsannonser från samma årtionde. Än idag baxnar man över de adjektiv och beskrivningar som annonsförfattarna lyckades kräma ur sig och på fullt allvar skulle locka potentiella skivköpare att inhandla deras produkter. Vem kan glömma hur On Thorns I Lay etiketterades som ”voluptuos forward metal”? Eller The Soil Bleeds Black, som enligt bolaget släppt ett mästerverk med ”dark folk-inspired music achieved through synthetics, six fold bows, voices, spells, samples, axes, swords and flails!”.

https://hatpastorn.wordpress.com/2014/03/22/korten-pa-bordet-mayhem/
https://hatpastorn.wordpress.com/2014/02/01/voices-of-death-2/
https://hatpastorn.wordpress.com/2014/10/22/hatpastorn-och-heidenhammer-moter-90-talets-annonser/

2015

Efter fem år var det dags att sjösätta vår första podcast. Och ska man vara petig, vet jag inte om man egentligen kan kalla det för podcast, då klippen legat ute som filer på Youtube snarare än som regelrätta podcasts. Jaja. Givetvis borde jag räkna åtminstone några av dessa avsnitt till mina favoritinlägg, men det får bli en senare historia. Jag har dålig koll på vilket avsnitt som egentligen är vilket, och jag hinner inte med att gå igenom samtliga av dem. En favorit bland dem är i alla fall ett där vi tar upp märkliga förehavanden gällande svenska ockulta företag och deras olika produkter. Jämte historier om människor i vår närhet som bestämde sig för att tillverka cylinderhattar i gips på slöjden efter att ha blivit hänförda av Dimmu Borgir-Stians hattmode. Om jag minns rätt berördes dessa ämnen i en tidig podcast, så då kan åtminstone det få kvala in som en årsfavorit. Tydligen hann vi krysta ur oss inte mindre än åtta avsnitt på ett år. Trodde det var färre.

Detta år gjorde jag vad Pastorn gjort året innan: en serie inlägg i form av en resa från A till Ö, där varje bokstav fick representera ett band. Jag började med The Abyss i Sverige och slutade med Ölum i Turkiet. Jag vet inte om det hela resulterade i några riktiga favoritinlägg, men det var i alla fall kul som ett experiment. Och om inget annat gav det mig en anledning att botanisera i skivsamlingen på ett sätt jag normalt inte gör. En annan favorit är Panzrams hopklippning av en svartvit Musse Pigg-film med det välljudande bandet Lusts vackra tonkonst. Dessvärre har det gått rejäla troll i länkarna för videoklippen, vilket gör det svårt att hitta igen dem via bloggen. Om jag minns rätt, skall det jag nämnde dock ha lagts upp någon gång under 2015.

Annars rankar jag en av våra första Jorden runt-resor högt, och frågan är om inte det, i mitt tycke, kan vara 2015 års bästa inlägg. Sju resmål och lika många band, från Mexico med Hacavitz till Kirgizistan med Darkestrah. Exotisering gör världen till en mycket roligare plats än vad den egentligen förtjänar att vara.

https://hatpastorn.wordpress.com/category/podcasts/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/fran-a-till-o/

2016

Smaken är ju olika. Vissa föredrar våra reguljära, skriftliga inlägg. Andra gillar poddar. Vissa har en fäbless för videoklipp. Om jag tvingas välja faller nog min röst på den första kategorin. Då har jag dock inte nämnt ytterligare en; våra fotoreportage. Dessa har varit väldigt få, än så länge. På vårkanten anno 2016 sjösatte vi dock ett robust modereportage i vilken jag agerade modell och mannekäng, ute i en sonderad terräng som i stora drag påminde om något nedlagt kärnkraftverk i ett öststatsland av Tintinmodell. Egentligen togs fotona, på riktigt, cirka hundra meter från var jag bodde vid tillfället. Det var vackert. Det som visades upp var min t-shirtkollektion. Herregud vad många suspekta tröjor man samlat på sig genom åren. Eller pökarbrynjor, för att citera Ronny och Ragge. Inlägget heter ”(S)vårmodet 2016”.

En annan liten godbit var den textanalys som gjordes av de ”poem” som utgör låttexter på Theatre of Tragedys debutalbum från 1995. En gammal favoritskiva, men maken till ordbajseri har inte skådats sedan Dark Tranquillitys glansdagar. Sicket jävla strunt. Det som gjorde det lite extra kul var att vi hade grunnat på idén i flera års tid utan att komma till skott, då det inte riktigt ville sig. Till sist skrevs det i alla fall.

Annars är det alltid roligt att få tillfälle att glänsa lite med autistiska musikkunskaper. Jisses, vad mallig jag blev över att sätta varenda låt som Pastorn försökte sätta dit mig på i ”Iron Maiden- kampen” och ”AC/DC-kampen”. Vi har funderat på att göra något liknande med andra grupper, men det har ännu inte blivit av. Att exempelvis försöka pricka rätt på femtio olåtar med Horna med en betänketid på max två sekunder … tja, vi hörs. Problemet med de flesta mer klassiska svartmetallband är ju att kvaliteten på låtmaterialet tenderar att fallera genom åren. Inte riktigt samma kaliber som Iron Maidens samlade verk från åttiotalet. Om några hugade känner sig manade att anta utmaningen och ställa upp som tävlande, så hör av er. Vinnare får ett finfint pris i form av sjuhundra Sleaszy RIder-promoskivor.

Och sedan … ja. Detta var ödesåret som faktiskt var nära att knäcka bloggen. Om Vithattenveckan var alfa och genesis, hade vårt Ancientkvartal mycket väl kunna vara omega och nemesis. Samtidigt vore det tjänstefel att inte kora de samlade Ancientinläggen till 2016 års vinnare. Fy fan. Det kanske blev bra till slut, men ibland undrar jag om folk faktiskt förstår vilka jävla golgator som några av de här inläggen var att författa. Och hur mycket vi än vred den disktrasa som var Ancient, blev den aldrig riktigt torr. Det fanns liksom alltid ytterligare några droppar blod, svett och tårar kvar att pressa fram. Om sanningen ska fram, är vi inte klara med det här bandet ännu. På långa vägar. Lite putslustigt kan man säga att det är en evig vandring.

https://hatpastorn.wordpress.com/2016/05/07/svarmodet-2016/
https://hatpastorn.wordpress.com/2016/04/11/heidenhammers-textanalys-theatre-of-tragedy/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/ancientmanaden/

2017

De här senare åren börjar verkligen flyta ihop alltmer i takt med att man blir äldre. Det framstår som rätt bisarrt att tre år nuförtiden snarare känns som tre månader. Första gången en sådan insikt infann sig på riktigt var när jag bodde i Uppsala. Jag hade spenderat tre år i den lokala krav maga-klubben (eller för att vara petnoga var den en del av Stockholmsklubben), och vår träningslokal bestod av en hyrd gymnastiksal som tillhörde en grundskola i stadsdelen Kvarngärdet. När vårterminen närmade sig sina sista pass slog det mig att tre år förflutit utan att jag knappt hade reflekterat över det. Tre år. De barn som gick på samma skola som vi höll till vid hade alltså under samma period tagit sig igenom sina låg- eller mellanstadium. Epoker som kändes fullkomligt oöverskådliga när man själv genomled dem. Själv hade jag knappt blinkat. Jag antar att jag hade blivit gammal på allvar. Vuxenlivet fick dock vänta ett tag till.

Nåja. 2017. Året innan hade varit ett riktigt skitår. Plötsligt kändes det fullkomligt omöjligt att försöka sig på någon samhällssatir när Donald Trump hade vunnit det amerikanska presidentvalet. Några månader dessförinnan hade Brexitomröstningen genomförts, och dagen efter att resultatet klargjorts var jag på besök i England. Det var en mycket märklig stämning i landet. Vår församling valde dock att inleda det nya året med att ge en kurs i kompetensutveckling i form av en ordlista. Detta kom att bli ett av mina absoluta favoritinlägg, och på sätt och vis kanske ett av de mest behövliga om man vill kunna orientera sig i vår sekts interna terminologi och liturgi. Begrepp som “att göra en Van Helsing” och “anemisk black metal” reds i detta inlägg ut och förklaras. Vid närmare eftertanke börjar det nog bli dags för en uppdatering.

En annan godbit, i all sin enkelhet, var när jag och Panzram bestämde oss för att lyssna igenom och kommentera Bathorys “Destroyer of worlds”. En skiva som av någon anledning glömts bort när herr Forsbergs samlade produktion kommer upp till diskussion. Jag vidhåller än idag att “Destroyer of worlds” faktiskt är en värre skiva än “Octagon”. Och DEN är dålig. I samma anda gillade jag också min och Pastorns genomgång av samlingsskivan “Cutting edge metal” från Head Not Found. Hur i hela världen en sådan självutnämnd finsmakare som Metalion kunde få för sig att kontraktera och faktiskt ge ut den makalösa hög med dyngband som hans promoskiva ger smakprov på är fullkomligt obegripligt. Och att nämnda sampler inte innehåller några av de bra band som återfanns på bolaget … ja, vem vill höra trams som Ulver, Emperor eller Gehenna, när man istället kan knapra på storheter som Carpe Tenebrum och Fig Leaf. Herregud.

https://hatpastorn.wordpress.com/2017/01/11/kompetensutveckling-med-heidenhammer-del-1/
https://hatpastorn.wordpress.com/2017/03/31/heidenhammer-och-dr-panzram-lyssnar-pa-bathorys-destroyer-of-worlds/
https://hatpastorn.wordpress.com/2017/09/15/hatpastorn-heidenhammar-granskar-cutting-edge-metal/

2018

Jag minns framför allt tre mastodontinlägg från det här året. Det första är genomgången av Iron Maidens två plattor “Dance of death” och “A matter of life and death”. Vår fäbless för det här brittiska bandet är sannolikt ganska känd bland flitiga läsare, och likaså vår bekymring över orkesterns senare prestationer. Eller senare, förresten …  från och med 1996 års “The X factor” har det blivit inte bara ett par tunga år utan decennier. Med undantag för “Brave new world” från år 2000 har skivorna i allt högre utsträckning mer framkallat gäspningar och stönanden än glädjerop. De två plattor som jag tog mig igenom och behandlade i inlägget är ett par lysande exempel på det. De är såklart inte helt kassa, för det är ändå Maiden. Men just för att det är Maiden, är de ändå katastrofala. Några har frågat om jag inte skall sätta tänderna även i “The final frontier” och “Book of souls”. Svaret är att jag faktiskt gjorde det, men på grund av en havererad jävla hårddisk existerar bara brottstycken av texten. Och jag orkar bara inte genomlida samma process en gång till. Även om jag såhär på senare tid faktiskt kommit att uppskatta åtminstone delar av “Book of souls”, kvarstår faktum att “The final frontier” är … hemsk. Men men. Någon gång när stjärnorna står rätt, eller alldeles fel beroende på hur man ser på det, kanske jag tar mod till mig och slutför uppgiften.

Vår andra resa jorden runt var även det en liten höjdare i mitt tycke, inte minst för att vi hade planerat ett sådant inlägg under väldigt lång tid på var sitt håll.  Musik från mer eller mindre totalt okända områden får det alltid att kittla till lite. Särskilt den afrikanska scenen känns faktiskt spännande på riktigt, då flera band där seriöst strävar efter att uppfinna något väldigt eget.

Det vore ju också snudd på tjänstefel att inte nämna vår allt närmare bekantskap med Sleaszy Rider Records. 2018 var det år då vi köpte inte mindre än över sexhundra skivor, utgivna på det nu närmast mytologiska grekiska bolaget och dess tillhörande kranskommuner. Uppenbarligen gav det oss en anledning att återstifta vänskapen med alla de skivbolagsannonser vi villigt och motvilligt inmundigat under årens lopp, för att regurgitera dem i form av fiktiva pressutskick ämnade för Sleaszy Rider-produkter. Mums. Årets favorit, med en eftersmak som ligger kvar både länge och väl i läckergommen.

https://hatpastorn.wordpress.com/2018/03/10/heidenhammers-hatmatch-dance-of-death-vs-a-matter-of-life-and-death/
https://hatpastorn.wordpress.com/2018/05/18/jorden-runt-med-hatpastorn-och-heidenhammer/
https://hatpastorn.wordpress.com/2018/10/02/hatpastorn-heidenhammer-agerar-annonsforfattare-sleaszy-rider-special/

2019

Och här är vi nu. Ytterligare ett år som passerat revy, dock utan Eva Rydberg i huvudrollen. En artist som kommit att prägla en del av inläggen detta år för min egen del är vår favorit King Diamond. Det började med vilda spekulationer om vad exildanskens kommande album egentligen skulle behandla rent tematiskt. Vad vi kom fram till var en obehaglig insikt om att när alla idéer till sist tagit slut, då beger vi oss ut i rymden. Leprechaun in space, Jason Voorhees in space, Iron Maidens “The final frontier” … ja, ni fattar. Uff. Och varför skulle Kim Bendix vara sämre? Eftersom hans utlovade dubbelmacka ännu inte sett dagens ljus trots att året går till ända, antar vi att han läste vårt inlägg, stoppade pressarna och begav sig tillbaka till ritbordet för att prångla ut “Abigail 3: Abigalien”. Räkna med att våra advokater kommer att ha något att säga om saken så fort som skivan är upptryckt och glänser i en skivaffär nära dig.

Förutom detta så bestämde jag mig för att göra en rejäl genomgång av King Diamonds samtliga verk, både under eget namn och i Mercyful Fate. Ibland är det kul att få en anledning att beta sig igenom en diskografi för att se om man blåhåller vid gamla uppfattningar eller om man får lov att ändra sig. Jag kunde mest konstatera att mina gamla åsikter verkar stämma överens med mina nuvarande.

Det sista inlägg jag tar upp kan mycket väl vara ett av våra dummaste. Men det gör inget. “So you think you can dance?” tog upp fenomenet dans i black metal. Och vad det egentligen gör där. Och precis hur ofrivilligt roligt det faktiskt blir.

https://hatpastorn.wordpress.com/2019/02/01/hatpastorn-heidenhammer-spekulerar-vilt-kring-kommande-king-diamond-alster/
https://hatpastorn.wordpress.com/2019/09/02/heidenhammers-mercyful-fate-vecka-del-1-av-3/
https://hatpastorn.wordpress.com/2019/09/18/so-you-think-you-can-dance/

Herresatan. Ja, det var tio års produktioner, det. När December Wolves gav ut sin näpna fullängdsdebut “’Til ten years” någon gång under nittiotalets mitt kändes den titeln så passande, för som tonåring var ett decennium en lång tid. Nästan oöverskådlig. Det gör den, som tidigare påpekats, inte längre.

Vi får väl se om vi orkar gnälla över den norska scenens förfall i slutet av samma decennium i ytterligare en tioårsperiod. Det tror jag nog.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer