Archive for the Uncategorized Category

Heidenhammer: Pitch meeting i mellandagarna mellan ‘A matter of life and death’ och ‘The final frontier’.

Posted in Uncategorized on 29 november, 2021 by hatpastorn

– Tjena Steve! Så det är dags för en ny Iron Maiden-skiva?

– Javisst! Här har det kokats ihop nya, fräscha idéer som säkrar skivförsäljningen i många år framöver.

– Låt höra!

– Jo, förstår du Roddan. Det här med liveskivor och samlingsskivor var ju en guldgruva, så nu har jag kläckt nåt som överträffar det mesta.

– Jaha …

– Jag tänkte lite såhär jag. ‘Brave new world’ – ‘Rock In Rio’. DVD och live-CD. Check. ‘Dance of death’ – ‘Death on the road’. DVD och live-CD. Check. Men: ‘A matter of life and death …’ och inget. Du ser felet, va?

– Ja alltså, i ärlighetens namn var ju den skivan kanske inte så lyckad. Evighetslåtar, ingen mastring av skivan, och …

– Nu pratar du en massa tekniskt mumbo-jumbo som konsumenterna inte kan förstå.

– Jo, men alltså …

– Tyst nu. Sen kom jag på det: vad lyckades vi prångla ut där emellan? Ja just det – ‘Edward the great’. En samlings-CD, som räddade skutan. Det enda misstaget vi gjorde, var ju såklart att inte släppa en live-CD och DVD efter den. Så jävla dumt.

– Ja men alltså, man kan väl inte göra ett livesläpp på en samlingsskiva?

– Nej, det ser för konstigt ut. Men jag har det: vi släpper en … är du med nu? En samlingsskiva till, med enbart gamla godingar, som kunderna … eller, jag menar fansen, skriker efter! Fatta vad mäktigt!

– Ja men … alltså, ‘Best of the beast’ gjorde vi ju i två upplagor, sen återsläppte vi hela den gamla backkatalogen, och så ‘Edward the great’ …

– Exakt! Genialiskt! Och sålde de inte som smör, kanske? Och då gör vi som så att vi smaskar ihop ytterligare en samling med gamla klassiker, som får heta … ‘Somewhere back in time’! Det bli enbart gamla godingar, en gång till, men ingen kan klaga på det!’

– Steve, you magnificent bastard! Du är ett geni! Och så en turné på det!

– Exakt! Och för att piffa upp hela anrättningen…

– … så ringer vi upp Bruce och säger åt honom att han får extra kosing till ett nytt soloalbum om han får flyga planet ett par vändor under turnén. Men ingen fara, något nytt släpp blir det inte tal om i första taget då det är jag som håller i de tyglarna. Nå! Hela skiten måste spelas in och dokumenteras, för man har ju sett hur Metallica gjorde kosing på den där ‘Some kind of monster’.

– Exakt! Jag har ett namn på gång, han som gjorde den där hårdrocksfilmen, den där jävla kanadensaren … vad han nu heter. Ring upp honom så snart du kan, så …

– Vänta ett ögonblick, fick just ett SMS. Fy fan vad sjukt. Det plingade precis till i telefonen, och jag fick ett mess från Sam Dunn som tackade ja till hela projektet innan vi ens hann yttra namnet. Kusligt. 

– Klappat och klart! Då är det bara att dra iväg. Och som körsbäret på grädden blir det alltså både DVD och live-CD på samma gång!

– Strålande! Men hur får vi till liveskivan? Ser det inte lite genomskinligt ut om vi på allvar släpper en live-CD baserad på ett samlingsalbum?

– Inga problem, serru. Det blir inte samlingsalbumet vi gör live-CD av – det blir Sam Dunn-filmens officiella soundtrack som blir live-CD!

– Bloody brilliant! Jag håller som på att sätta yorkshirepuddingen i halsen.

– Jolly good, som man säger. Och apropå det där med soloalbum, har jag ett annat projekt på gång som kommer att få dig att tappa hakan. Vi kan säga som så, att det inte kommer att vara vare sig Bruce eller Adrian som får lejonparten av uppskattande blickar för sina soloutflykter från Maiden i framtiden …

Bure Bödel: Krisande åldringar eller ungdomlig “Summer of diabolical hårdrock”?

Posted in Uncategorized on 8 september, 2021 by hatpastorn

Något jag finner väldigt provocerande är när trötta black/death metal-musiker vill känna sig unga igen och börjar spela “hårdrock”. Det ska dras ihop något “All star”-band och nitarmband, skinnjackor och “Wayfarers” dammas av.


2003 går Euroboy från Turbonegro, Satyr, tidigare medlem i bandet Eczema och sångaren i Amulet samt några andra in i studion och spelar in en cover på Kiss “Black Diamond”. De väljer det fantasifulla namnet Black Diamond Brigade på sitt nya rockiga band. Efter ca tre minuters efterforskning verkar det som detta kom att bli bandets enda släpp och det är nog lika bra det för maken till intetsägande låt är svårt att hitta. Bandet tillför verkligen inget eget till låten, om man nu inte räknar när Satyr försöker låta arg och väser ur sig “Out on the street for a living”. Ambitionen var det dock inget fel på utan bandet såg till att spela in en musikvideo till travestin (Var uppmärksam runt 2:06 är Satyr lägger sin rad). Jag älskar tidiga Kiss, mellan 74-78 var de i stort sett världens bästa band men jag behöver verkligen inte en cover där låten framförs rakt av. Även om mina förväntningar kring Satyrs musikaliska äventyr bortom Wongraven och Storm är minst sagt låga så trodde jag ändå att Euroboy hade bättre förstånd. Vill ni lyssna på en mer intressant tappning på en Kiss-låt så testa Ulvers version av “Strange Ways”.

Runt mitten av 00-talet så fick tydligen Shagrath feeling och drog tillsammans med en hög nästan lika ointressanta musiker igång bandet Chrome Division. Genom åren har bandet lyckats klämma ur sig FEM album, tungt influerade av Motörhead. Man kunde tro att så stora som Dimmu Borgir är att det skulle vara ett heltidsjobb, men med tanke på att de släpper ett album per decennium så finns det tydligen tid för tråkiga sidoprojekt.


Visst finns det all anledning att älska Motörhead, men kan man inte göra något intressant av det hela istället för skapa något som närmast kan beskrivas som en pastisch? Det kan säkert vara förbannat skoj i replokalen och möjligen även live men behöver verkligen världen ta del av detta i studioform? Jag hävdar bestämt nej på det.


Under bandets karriär så har de, förutom sina egna trötta låtar, slaktat ZZ Tops “Sharped Dressed Man” och Johnny Cashs “Ghost Rider in the Sky”, en sorg för alla inblandade.

Något hände runt 2005, något som fick black metal-forumet på det alternativa internet-communityt Helgon att koka. Shamaatae var tillbaka. Arckanum hade ruvat i underjorden efter albumet “Kampen” så det hade varit tämligen tyst från bandet. Någon vinylsingel hade kommit och folk började törsta efter ett nytt album. Nyheten slog ner, Shamaatae hade tydligen börjat spela i ett fullskaligt band igen, MEN det var inte black metal. Det den hungriga publiken blev presenterade för var klassisk rock’n’roll som man enklast kanske kan beskriva som ett The Hellacopters-liknande sound. Inte nog med detta… Shamaatae var korthårig OCH bar en keps! Det var mer än vad många klarade av i forumet och det var mången kränkt svartmetallare som grät ut sin sorg. Något som gick många förbi var att även den gamle sångaren i Arckanum, Sataros, också var med i bandet. 


Tematiskt skilde sig nog inte The Hearsemen jättemycket från Arckanum, om man ögnar igenom titlarna så går det absolut att hitta referenser till både Satanism och Thursatru men musiken är verkligen något annat. Det släpptes två demos och ett album spelades in i Sunlight, men sedan hände något, interna stridigheter och omstuvning av medlemmar, vilket ledde till att bandets existens i stort sett upphörde. Albumet har hittat sin väg till Spotify, men jag är osäker om det någonsin släpptes några fysiska exemplar.

Hur låter det då? Helt ok skulle jag säga, jag följde bandets utveckling fram till inspelningen i Sunlight så jag har båda demoinspelningarna liggandes hemma. Sången kanske lämnar en del att önska utan att vara usel. Det absolut bästa med detta band var dock uppståndelsen Shamaatae lyckades skapa enbart på grund av hans keps. 


Roadhouse Diet. Jävlar vad jag har svårt för sådana här band. Det är något som får mig att må psykiskt illa. Jag vet inte ens var jag ska börja med att förklara min inställning. Jag tycker att hela uppenbarelsen genomsyras av en air av lantlig småstadsgrabb strax över 20 som kör en sänkt gammal Volvo, har DC-sneakers, huvtröja och keps. Lite som om Takida skulle göra ett boogie woogie-sidoprojekt.


Jag har egentligen inget emot sydstats-/boogie woogie-soundet men när ett svenskt band med gamla dödsrävar ska ge sig på genren är det något som skär sig. Känslan jag får är folköl och skrålande byfester snarare än en seriositet som jag vanligtvis tycker krävs för att musik ska bli intressant. Är detta den svenska rockvärldens version av kulturell appropriering? 

Faktiskt nu när jag lyssnar igenom bandets debut så låter det inte så illa som jag minns, kanske att jag kan omvärdera bandets existens med tiden. Ett band med denna image från USA/Texas hade jag kanske köpt även om jag inte lyssnat på det men när det kommer från Dalarna så blir det bara bonnigt på ett väldigt dåligt sätt.

Jag ÄLSKAR Steel! Micke, Anders och Peter från den dåvarande uppställningen av Opeth gick in i Unisound Studios tillsammans med Dan Swanö, drack sprit och spelade in tre fenomenala låtar. Jag vill påstå att Steels existens är rätt känd så det är nog inte så mycket mer att säga än att jag är fortfarande arg på bandet som inte lät bolaget ta med balladen “Say Goodbye (to Love)” på vinylsjuan som är bandets enda släpp. Jag är samtidigt glad att den läckte så jag i efterhand kan pumpa den i tid och otid. Swanös vokala insatser på denna låt kommer gå till historien! Är det inte en smula konstigt att denna EP inte fått ett återsläpp med tanke på hur stor Opeth nu är, det borde gå att sälja många ex av detta om det fick komma ut igen.


Defender, Falconer & Wyvern

Ska man säga ett år som var “revolutionerande” för svensk rock på nittiotalet så måste jag nog välja 1997. Året då HammerFall släppte sitt debutalbum. Musikaliskt var det långt ifrån något nytt eller egentligen välskapt, men deras “Glory to the Brave” fick ett enormt genomslag i Sverige och jag ska erkänna att jag rycktes med men redan vid album nummer två ett år sedan så hade jag mer än väl tröttnat (är inte “Legacy of the King” en exakt kopia av sin föregångare för övrigt?). Den febriga genren power metal var helt plötsligt överallt, band som Edguy, Demons & Wizards och Rhapsody rönte stora framgångar. Jag känner att jag inte behöver förtydliga HammerFalls kopplingar till den svenska dödsscenen, har man inte koll så finns denna information väldigt lättillgängligt. Med HammerFalls segertåg i åtanke så fanns det fler inom black- och dödsscenen som vill sko sig på genren, enter Defender, Falconer & Wyvern. 

Philip von Segerbaden från Afflicted och Cranium startade runt 1998 bandet Defender, ett jävla haveri om jag ska vara rak och ärlig. Philip tog hjälp av sin gamla bandkollega Michael från Affliction och på trumpallen satte han Peter från Mörk Gryning. Necropolis Records släppte albumet “They Came over the High Pass. Året? 1999 såklart. Jag gissar att det floppade för efter det albumet blev det helt tyst från bandet. 

Jag är verkligen inte rätt person att bedöma power metal då jag verkligen ogillar stilen så det är underförstått att detta inte går hem hos mig, men även om jag försöker lyssna objektivt så måste detta ändå vara rätt beige? För mig känns allt bara platt, sången, låtarna, produktionen, allt!


Falconer


Det känns som att man kan kopiera texten ovan som jag precis skrivit om Defender. Stefan från Mithotyn ville tydligen spela power metal efter Mithotyns död. Detta skedde runt samma tidsram som Philips idéer kring Defender, skillnaden verka dock vara att Falconer faktiskt verkar ha gått bra och de har prånglat ut album fram tills alldeles nyligen då de valde att kasta in handduken. Debutalbumet låter även faktiskt mycket bättre än Defenders dito, fetare produktion och bättre sång, men det är ändå power metal liksom. Jag är nog exakt lika likgiltig inför bägge banden även om jag kan höra nyansskillnaderna.

Wyvern


Wyvern alltså. Jag vet inte hur eller varför den hemska saga som går under namnet Wyvern började, men Jonas från Mörk Gryning samt några andra kom på den mindre briljanta idén att det var hög tid att starta ett power metal-band. Om du söker ett exempel på att No Fashion Records gick från att vara ett av Sveriges bästa skivbolag till ett totalt sinnesförvirrat haveri, ni kan gissa vilka som släppte Wyverns andra album. No Fashion Records tog alltså till sig bandet EFTER de hört debutalbumet, jag blir mentalt tom om jag tänker på detta i för långa perioder. 


Jag kan på sätt och vis relatera till kommentaren till videon/låten som någon lagt upp på Youtube, “Wyvern was one of the best power metal acts of late ’90s. They came from Sweden and very bad the singer on the first album, ”The Wildfire”, was really bad.” Ta bort första meningen så stämmer detta till 100 %.


Det roliga är att inom vissa kretsar så är ändå Wyvern lite av ett kultband, jag tror inte att någon lyssnar på dem men de hyllas nog för att de vågade vara så dåliga som de faktiskt var.


Två album blev det innan de återigen försvann in i mörkret.


Bure Bödel


PS.

Jag glömde att Mathias Kamijo måste gå en skriftlig känga för sin medverkan i Morifade också!

DS. 

The Unboxing of a Mortiis Sunscreen

Posted in Uncategorized on 3 september, 2021 by hatpastorn

Bandfotokatastrofer special. Sliptrick Records

Posted in Uncategorized on 23 augusti, 2021 by hatpastorn

Minns ni Sleaszy Rider Records? Såklart ni gör. Det där grekiska skivbolaget där banden själva betalar för att få släppa skivor ingen köper eller lyssnar på. Låt oss besöka Lettland, för där hittar vi ett till bolag med samma affärsmodell. Sliptrick Records.

Sliptrick Records har släppt över TREHUNDRA skivor med band INGEN hört talas om. Alltså ingen. Tro nu inte att jag kommer lyssna på de här plattorna, det gör jag bara inte. Däremot tänkte jag bjuda på ett axplock av de här ödesgängen och dess bandfoton. På så sätt vet man hur de låter utan att behöva lyssna.

5 Star Grave

Vi attackerar direkt med 5 Star Grave. Italiensk melodöds. Alla som upplevt italiensk melodöds tidigare vet exakt vilken nivå vi befinner oss på. Italien är unika på det sättet, det saknas faktiskt helt en undre nivå på hur kasst något kan bli. Lustigt hur det blivit så med tanke på klassiska kompositörer och hur stark deras proggscen var på 70-talet. Jaja, spana in bandfotot. Rätt OK va? Tills man får syn på nörden i mask och man väser av skratt.

6th Counted Murder

Precis var doktorn ordinerar, MER italiensk melodöds. Halva bandet kan inte ens hålla sig för skratt över hur dumt det här är.

Agony Face

Ni behöver inte ens gissa landet. Armbrytningsmatch mellan Agony Face och Without Face vilka som har det sämsta bandnamnet. Tror dock Without Face vinner. Efter en diet bestående av hallongrottor och salami är man nog inte i stånd att slåss överhuvudtaget.

Och vadå Agony Face!? Vad ska det ens betyda?

Amoriello

Sleaszy Rider har Greklands Yngwie Malmsteen, Thedore Ziras. Sliptrick har … Amoriello. Spana in omslaget till senaste given, ”Dear dark”.

Riktigt snyggt.

Det kan bli en vända med skivomslag från det här bolaget framöver. Av bilden att döma är Amoriello en fullvuxen människa och en vuxen människa borde väl ändå ha konsekvenstänk och ögon skarpa nog att se att det där omslaget suger kuk. Å andra sidan har vi ju ett litet indieband vid namn Iron Maiden som släppt igenom skivomslag som får en att himla med ögonen. På tal om gamla stötar, vad lyckat det blev med Guns N Roses nya låt, ”Absurd”.

Amplified Memory

Tysk melodöds och i sann tysk melodödsanda har vi ett bandnamn som gör en både trött och arg. Andra exempel? Night In Gales och Dew-Scented såklart. Daggdoftande döds från Düsseldorf! Amplified Memory … barn i labbrockar de stulit från kemilektionen i skolan.

And Harmony Dies

Pappa, jag vill INTE ha en italienare. Garvar man inte åt det här fotot garvar man inte åt något. Minen på italianon som blir strypt, priceless. Sedan kan undra över effektiviteten att strypa någon med tre kedjor när det finns en fullt fungerande hängsnara redan på plats.

Seriöst, titta på dem. Och det här blev tydligen den bästa bilden! Bandnamnet stämmer, all harmoni är död.

AngelSeed

Nä, vad säger ni? Symfoniskt knull från Kroatien? Att sätta tjejen längst fram, smart, för i bakgrunden är det en orgie i höga midjor, märkliga skallformer, dåligt skägg och kissnödighet. Ju längre man tittar desto roligare blir det. Exakt hur ser snubben i mössa ut om han tar av sig mössan?

Atrium Noctis

Tyskar med bastanta Hydra Gorgonia i spetsen. När jag ramlar över sådana här band får jag oftast dåligt samvete när jag börjar skriva. Det är säkert fina människor och det här med lyteskomik är ju inte alltid skitkul. Många har hört av sig och bett mig ge mig an The Void från Gotland och .. ja, jag vet inte. Det finns väl någon slags gräns vid KeyDragon liksom.

Med det sagt.

Det HÄR är nördar!

Crohm

Om du någonsin undrat över vad det sista man ser är när man blir rånmördad i Italien finns svaret här. Fan vilken dåligt konstruerad mening, men jag vill bara fly från Crohm.

Curimus

Topp ett mest finska presskonferensen. Det finns säkert någon Horna-koppling. Jag orkar seriöst inte kolla upp det.

Curimus. Låter som något en tjock äldre släkting kallar ett stackars barn de nyper i kinderna. ”Åååh, min lilla curimus!”

Bara därför lär det väl betyda nekropedofil på finska och kvar står jag som en storidiot.

Deathawaits

Fransk deathcore på allmän toalett.

Dionisyan

Italiensk atmosfärisk doomdöds vars bandnamn gör mig lika vindögd som lallaren i uppknäppt skjorta.

Kaira

Vitrysk symfonisk heavy metal. Inget man lyssnar på varje dag. Olyckligt att frontkvinnan Kaira satt sig på en sten som gör att det ser ut som att hon skiter något kopiöst. Snubben längst upp till vänster vänder sig bort i avsmak.

Jahaja, lite för fin för pruttskämt? Kan i alla fall glädja er alla att jag strök skämtet brunkrämryssland.

Kreyskull

Helg. Man är ledig. Det enda man vill är att ge sig ut i skogen för att plocka svamp i lugn och ro. Plötsligt bara PANG, står fyra finnar och vevar i spenaten. Man går hem, tomhänt. Och skjuter sig själv i huvudet.

Levania

Men ia-banden då? Har Sliptrick några riktiga jävla ia-band i sitt stall.

Självklart. Italienare.

Lipshok

Hyfsat allstar-band! Derrick från Sepultura, Corpsegrinder, Matt från Trivium och slutet på min karma om jag skriver ett ord till om Lipshok.

Midgard

Beigea ukrainare i något jävla snår. Viking metal med Hellboy på trummor.

Jag fattar att alla inte uppskattar det jag skriver, att det blir lite känsligt när jag gör komedi av scenen och så vidare. Till mitt försvar kan jag säga att det fan inte är jag som börjar. Vi tar det igen. Beigea ukrainare i ett jävla snår som spelar viking metal och trummisen kallar sig Hellboy. I bandet Midgard.

Det är liksom ingen hejd på hur korkat det kan bli när det någon sorts form av metal i görningen. Är det för mycket begärt att man inte ska få en hjärnblödning?

Mongol

Okej, jag tar det igen för att hamra in budskapet. Jag sitter inte och hittar på de här banden. Här har vi Mongol. Från Kanada! Grön datasnö till midjan, en riktigt usel skenkorp på axeln och rustningar som får liverollspel i skogen att framstå som kostymerna i Braveheart.

Mongol!

Ja, är det något jag vill är att några jävla kanadensare ska berätta för mig hur Mongoliet fungerar.

Necro

Hej, vill du lyssna på polska Necro?

Ja, det låter som ett rått gäng.

Sedan möts man av en tsunami av groove metal-riff, hattar, suddiga medlemmar och flawless Photoshop.

Notturna

Italienarna strikes again med Notturna. Det här är liksom en verklighet som vi lever i.

Serpent Skies

Det finns oroväckande många svenska band på det här bolaget. Serpent Skies, fina sportkillar från Gävle är ett av dem. Melodöds, givetvis, med olåttitlar och ett bandfoto som inte direkt osar skändade gravar.

The Rinn

Tokrolig rysk power metal med medlemmar från Trelleborg.

Unlit Face

Agony Face räckte inte, Unlit Face från Göteborg fyller på med mer face. Pluspoäng att bilden är skarp på alla medlemmar. Kärleksbarn mellan Skogen-Jocke och Nergal längst fram?

Och vadå Unlit Face!?

Witches Of Doom

Tur att ännu ett italienskt band kliver in och tar ansvar över suddigheten. Det här börjar mer och mer kännas som en synundersökning. Ni vet när man sitter som en idiot med hakan på en platta och stirrar in i en maskin och en myndig optiker frågar om det blir bättre eller sämre.

Sämre. Det blir sämre.

Nä, nu kastar jag in handduken. Det här var liksom bara en promille av alla band som finns på bolaget. Lägg därtill att de här nördarna, det är folk som älskar att släppa skivor. Det måste finnas tusentals titlar i omlopp med band som släppt på Sliptrick Records. Jag kände som sagt inte igen ett enda band på bolaget och då har jag som största intresse att dammsuga världen på musik i jakt efter något bra. Vart finns alla de här skivorna? Vem köper dem? Sleaszy Rider kan jag ändå förstå att de säljer någon skiva eftersom de gjort återsläpp av Ancient och Rotting Christ, men det här är liksom bortom allt.

Majoriteten av dessa band betalar alltså pengar för att få släppa en skiva. Bolaget tar pengarna, trycker upp skiten och sedan … ja, det måste vara miljontals ton plast som snurrar runt i världen tills de hamnar i ett grovsoprum. För ingen, förutom de absolut närmast sörjande, kan väl på fullaste allvar ta upp börsen och pynta en dryg hundring för typ Agony Face? Ponera att du är tonåring. Du älskar hårdrock och vill bygga upp en skivsamling. Vad köpas? Tidiga Iron Maiden och Metallica? Slayer? King Diamond? Judas Priest? Black Sabbath? Kiss? Motörhead? AC/DC?

Nädå, en mellanplatta med Lipshok, tack!

Nu ska jag lyssna på Vinterkrig-kassetten som just damp ner i brevlådan, men först ska jag klappa mig på axeln över skämtet brunkrämryssland.

På återseende.

/Hatpastorn

Suspekta Ögonblick. Del 42.

Posted in Uncategorized on 6 augusti, 2021 by hatpastorn

Årets comeback.

Sommartävling 2021

Posted in Uncategorized on 11 juli, 2021 by hatpastorn

Det var ett bra tag sedan vi körde en tävling här på Hatpastorns Likpredikan. Låt oss ändra på det. I denna OVERKLIGA sommarvärme behöver man något att sysselsätta sig med när man sitter i skuggan och förbannar existensen. Vad sägs om lite djuplodande läsning? Fem exemplar av senaste numret av Bardo Methodology ligger i potten. Vi snackar numrerade. Vi snackar med plansch. Bara det bästa är gott nog åt församlingen. Ordo Templi Aeternae Lucis måste ni bara läsa om. Det är ett krav om man vill förkovra sig i fransmän som gjort gravskändandet till en olympisk gren. Och det vill man. Råbra intervju med Mortiis där han berättar om de tidiga black metal-åren. Tunga intervjuer med Warloghe och MonumentuM. Cold Meat Industry-artikeln är fan helt legendarisk, vilka äventyr. Black Witchery, Macabre Omen, Gospel Of The Horns, Mgła och mycket mer. Man har att göra när man sitter i skuggan.

Spana in samtliga band som medverkar i numret här:

http://www.bardomethodology.com/bardo-methodology-7/

Behöver man komplettera med tidigare nummer finns de givetvis hos Nordvis:

https://nordvis.com/sv/bardo-methodology-m-11/

En lycklig vinnare kommer dessutom få ett bonuspris i form av ett fullmatat promopaket där jag personligen valt ut de mest gnistrande juvelerna … eller ja, såhär är det. Du har chans att vinna FEMTIO plattor. Discogsvärde: en miljard. Underhållningsvärdet kan man inte sätta något pris på. Vi snackar döds, vi snackar thrash, vi snackar metal i långa banor. Och! Inte en enda skiva är släppt på Sleazsy Rider Records.

Hur gör man då för att vinna? Enkelt. Man skickar svaret på mina sex frågor till hatpastorn@gmail.com tillsammans med adress. Ingen panik, sista dagen att skicka in svaren till mig är söndagen den artonde juli. Fem personer kommer således vinna ett exemplar av senaste Bardo Methodology och en av dessa kommer dessutom få ett bonuspaket med skivor. Vilken jävla succé. Givetvis behöver ni inte betala något jävla porto.

Är ni redo?

Då kör vi.

Fråga ett

I senaste numret av Bardo Methodology finns en intervju med Atlantean Kodex. Jag har ärligt talat inte full koll på vad en atlantisk kodex egentligen innebär, däremot har jag bättre koll på atlantiska stridsdrakar. Vilket amerikanskt band släppte 1997 en skiva via ett normalt sett vampyrvurmande brittiskt skivbolag som handlade om just stridsdrakar från Atlantis?

Fråga två

Om ni inte läst den fullständiga intervjun med Ordo Templi Aeternae Lucis har ni gått miste om något. Bra drag i den. Kastar man om bokstäverna i bandnamnet får vi meddelandet ”Lucian epilerade rotmoset”. Esoteriskt. På Carpathian Forests skiva ”Strange old brew” från 2000 hittar vi på plats 10 en cover. Vem har regisserat filmen låten är med i? Jörg Buttgereit. En annan tysk vars förnamn är typ Jörg är Joerg Schroeder som driver Folter Records. Vilken black metal-festival anordnar han?

Fråga tre

Mortiis. En legend. Det hopplösa tyska bandet Fermenting Innards lyckades på ett oklart sätt övertala Mortiis att bjussa på ett intro och ett outro till deras skiva ”Myst”. Även Alriksson och Swanö bidrar med gästinsatser. Herr Brun från Borknagar då? Ja, han bidrog med lyrik. Förutom Borknagar har herr Brun tidigare spelat i ett annat norskt band som 1995 släppte en platta via Effigy Records. Vad hette bandet?

Fråga fyra

Cold Meat Industry. Man vill ju äga allt som någonsin släppts på det bolaget. Eller ja, allt var inte guld som glimmade. Desiderii Marginis har exempelvis en förmåga att få mig på dåligt humör. Om jag inte minns fel, för nu tar jag den här informationen direkt från arslet, härstammar Desiderii Marginis från ständigt aktuella Mjölby. Mjölby. Karsten Larsson. Dawn. Mithotyn. Falconer. Lever vi i en värld där Falconer på fullaste allvar har en låt som heter ”Himmel så trind”?

Fråga fem

Black Witchery. Ett band som är så true att jag får handsvett. Ursprungligen hette de bara Witchery men la till ett ”Black”, förmodligen på grund av det svenska bandet Witchery. En skandal givetvis. Det svenska bandet Witchery gjorde ju ingen glad och kopplingen till ett av Sveriges krafsigaste band genom tiderna, Satanic Slaughter, höjde inte den aktien precis. Satanic Slaughter släppte sin debutplatta via Necropolis Records. Skivbolagsbossen på Necropolis, Paul Thind, ville också vara lite tuff och tog ett väderfenomen som artistnamn. Vilket väderfenomen? Tyfon. Det finska bandet Tyfon släppte en demo 2006 vid namn ”Abysmal havoc”. Bedrövlig förstörelse. Ett annat bedrövligt band var Satanic Slaughter … fan, nu hamnade jag där igen. Äh, vad heter Black Witcherys första fullängdare?

Fråga sex

”The first possession” med Warloghe är en odiskutabel ädelsten i den finska svartmetallgrottan. Sedan starten 1995 har de släppt två fullängdare. En väldigt ofinsk släpptakt. Det råder delade meningar om hur ”Warloghe” egentligen uttalas vilket för tankarna till Darkwoods My Betrothed. Det finns en stark koppling mellan Darkwoods My Betrothed och Nattvindens Gråt.  På skivan ”A bard’s tale” har 75 % av medlemmarna förnamn som börjar på bokstaven ”T”. Om jag säger ”The deity of perversion”, hur många stab wounds snackar vi då?

Återigen, maila svaren till hatpastorn@gmail.com, skriv med er adress.

På återseende och lycka till!

/Hatpastorn

Mardrömslik merchandise: WISH-edition

Posted in Uncategorized on 22 juni, 2021 by hatpastorn

Hur det ena kan leda till det andra. Jag, Vivi-Section och Dr Panzram satt i godan ro och kollade på den irländska kampsportsfilmen Fatal Deviation. En gammal kokainplufsig Boyzone-medlem spelar skurken och … ja, vilken cineastisk bomb. En varm rekommendation. I filmen dyker en munk upp som hjälper hjälten med sin träning. Mellan suckarna fes jag ur mig att munken såg ut som Gandalf om man beställt honom på WISH.

Nästa dag öppnade jag WISH-appen i telefonen för första gången på flera år. Jag blev nyfiken på vad som faktiskt dyker upp om man söker på ”Gandalf”. Tyvärr inget spektakulärt. WISH är som vi alla vet den kinesiska motsvarigheten till Jotex-katalogen. Det är bara skit. Jag antar att vi alla fallit i fällan någon gång och beställt något. För att sedan få paketet och ångra hela beslutet. Kvalitén är bedrövlig, ofta fungerar prylen inte alls och storleken på varan är alltid mindre än förväntat. Ur ett miljöperspektiv är det bättre för naturen att kasta bilbatterier på korallrev än att beställa något från WISH. Ändå beställer folk därifrån fler än en gång. Jag antar att köpfesten kanske är ångestdämpande eller något. Gå på loppis istället. Sedan kan man lugnt säga att på WISH råder en hyfsat nonchalant inställning till saker som upphovsrätt.

Medan jag satt och sökte på ”Gandalf” i WISH-appen undrade Dr Panzram vad jag pysslade med varpå jag svarade att jag var inne på WISH. ”Sök på Naglfars nya skiva så ska du få se något roligt”. Jag knappade in ”Naglfar Cerecloth” och universum exploderade. Vad som sedan följde var underhållning för hela dagen.

Detta kan kanske bli ett stående inslag för det verkar inte finnas någon övre gräns för hur dumt det faktiskt kan bli. Detta är den senaste skörden.

Naglfar

Kineserna måste ha älskat omslaget till ”Cerecloth” för jävlar i min låda vad Naglfar-produkter det fanns. Sida upp och sida ner. Tofflor, nackkuddar, filtar, mattor, kalsonger, allt. Detta är bara några exempel. Naglfar-nackkudden, jag ska ärligt säga att habegäret flammade upp.

Absurd

Jag vara nära att svimma när jag på kul sökte på ”Absurd” och det dök upp ett badrumskit med dasslock och mattor. En perfekt produkt för toalettringskissaren med radikala idéer. Mattan har garanterat en väl tilltagen absorptionsförmåga. Vivi-Section muttrade ordet absurdptionsförmåga. Vad är det för värld vi lever i när man i den digitala kinesiska Jotex-katalogen kan beställa ett badrumsskit med Absurd-motiv? Det var alltså det här framtiden hade i sitt sköte. Vi tar det igen. Badsrumskit. Absurd. Jag sökte ju för fan på Absurd bara för att det var det mest bisarra jag kunde komma på för stunden! 203 kronor. Lågt pris för en garanterad konversationsstartare.

– Älskling, fixade du nytt toalettlock när du var ute?

– OM jag gjorde!

– Toppen, blev det locket vi kikade på när vi var ute på Bauhaus sist? Det med delfiner?

– Nej, det blev ett annat lock.

– Jaha, men ser det ungefär lika ut?

– Mja, primärt någon färgavvikelse bara. Jag fixade två matchande mattor med.

– Vad fin du är.

– Ja, titta och se själv. Det blev riktigt snyggt.

– AAAAAAAAAAAAAARRRRRGH!!!

Undrar hur många som sålts? Tanken på att det finns människor som i detta nu sitter och pruttar ikapp till ”Eternal winter”-demon i ett fullmerchat badrum är både roande och oroande.

Limbonic Art

Jag trodde för en stund att det rörde sig om en Limbonic Art-bilbarnstol och det hade aldrig slutat vara roligt. Som Dr Panzram sa, bara tanken på en bilbarnstol köpt på WISH är kul. Då hatar man verkligen sin avkomma och vill se den död så snart som möjligt. I detta fall rör det sig om bilklädsel med ”Moon in the scorpio”-motiv. Undrar hur blekt den blir efter en dag och undrar hur mycket den färgar av sig.

Rotting Christ

Limbonic Art-bilklädseln kanske färgar av sig, men i jämförelse med den här styggelsen står den sig slätt. Jag hörde ett rykte på stan att en viss Algaion-medlem beställde 500 Rotting Christ-bilklädslar. Jag kan bara gratulera.

Mysticum

Tänk ändå att få krypa ner i en nybäddad Mysticum-säng. Och sedan uppsöka ett närliggande lasarett när giftfärgerna gett sig på huden likt radioaktiv strålning. Mysticum-sängkläder. Det är kul. Man blir fan sugen att beställa bara för att undersöka exakt hur struligt det blir när man torktumlar skiten.

Wolves In The Throne Room

Egentligen inte en så spektakulär produkt, men bilden our chinese overlords valt är så spånig att den måste tas med. Ena medlemmen avklippt på mitten, den andra står och är superkissnödig. Habegäret.

Abigor

WISH älskar Abigor. Får man locka med en elegant baseballjacka med ”Nachthymnen”-motiv? Nähä, bilklädsel med motivet till ANNONSEN/FLYERN på ”Apocalypse”-minin då? Ja, nu ser jag att det vattnas. Jaha, du hade ingen bil. Det var trist. Ett par gardiner då? Såld.

Benediction

Jag hittade inga Benediction-runkisar, dock ett par smakfulla badbrallor. Innan jag skulle stoppa kuken i något från WISH. Herregud, vilken deprimerande tanke som just slog mig. Någon måste ju ha beställt en lösfitta eller löskuk på WISH. Då är livet grått.

Inquisition

Armbrytningskampen mellan dasslock med Absurd-motiv och barnfilt med Inquisition-motiv är hård. Jag trodde faktiskt att jag hallucinerade.

Abyssos

En Abyssos-väska får lugna ner stämningen en stund. Jag vet att du tänker ”men den där var ju ganska snygg”. Ta ett djupt andetag. Tänk efter. Behöver du en ny väska, köp den då inte på WISH. Behöver du en nafsande väska med sundsvallsvampyrerna Abyssos? Ja, alltså … habegäret talar sitt tydliga språk, men sätt hellre dit en patch eller pin om du nu verkligen måste.

Satyricon

Har du en uppspikad fågel på badbrallorna eller är du bara glad att se mig? Faktum är att de här badshortsen är rimligare än officiell Satyricon-merch, typ den där tröjan med Satyr och Frost som tecknade figurer av asiatiskt snitt.

Azhubham Haani

Den här är bara med för att jag blev så paff att det faktiskt fanns en hyfsat rimlig tröja med logon på. 161 spänn var ju att ta i, plus frakt, annars hade jag beställt. Och ångrat mig i samma sekund jag tagit på mig den då kvalitén och passformen garanterat varit en fullkomlig katastrof.

Vinterland

Ständigt aktuella Vinterland fanns såklart på WISH. Varför man får upp Kenny Rogers när man söker på Vinterland är väldigt oklart.

Azazel

Detta finska band har gjort sig en kometkarriär bara genom att vara på storfyllan. Ett antal T-shirts fanns, fastnade emellertid mest för denna. Ärligt talat har nog just denna tröja väldigt lite med bandet Azazel att göra utan är mest en generisk demonälskarblus. Har på känn att denna kommer bli en storsäljare på Steelfest trots allt.

Marduk

I likhet med Naglfar fanns det hur mycket merch som helst. Fastnade för handduken och ugnsvantarna. Tänk att stå som en riktig blond beast på Tylösand och torka sig med den här skönheten. Sedan på kvällen imponerar man på sällskapet med att ta ut sin Nightwing-sockerkaka ur ugnen med ett par Panzer-vantar. Du kommer att få ligga.

Ensam.

Under ditt kemiska Mysticum-påslakan.

Moonblood

Att Moonblood var så pass populära på WISH hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Å andra sidan tänkte jag så under mina oskyldiga år. De år där jag levde i en värld ovetandes om existensen av Inquisition-barnfiltar. Moonblood-gardiner och en Moonblood-mittkonsol någon? Här brann mitt habegär likt vårdkasar. Det brann så hårt att jag for runt i huset och undrade vart Dr Panzram och Vivi-Section egentligen befann sig när Gondor föll. Inget svar var gott nog.

Ja, vart fan var DU när Gondor föll?!

Mortiis

Denna klår dock allt. Jag och Dr Panzram satt ute i bersån och drack kaffe. Vivi hade i ren taktik flytt ut i hästhagen när WISH-infernot rasade som mest. Då plingade det till i Panzrams telefon. Hans käresta NecrOphelia hade hittat något på WISH.

Dr Panzram tog upp telefonen och dog. I hans sista andetag skickade han bilden till mig.

Mortiis-solskydd. Till bilen. Och det slutar inte där. Nördarna på WISH tog thumbnailen till avsnittet av What´s in my bag som Mortiis medverkade i och pangade upp DET som merch.

Vi tar det igen.

What´s in my bag är en show på YouTube där allehanda musiker tjackar skivor i en skivbutik och sedan pratar om skivorna de köpt. Ett trivsamt program. WISH väljer då att ta thumbnailen till avsnittet där Mortiis är med och designar ett solskydd för bilen med det motivet. MED LOGOTYPEN FÖR PROGRAMMET KVAR PÅ BILDEN!

Det här går inte ens att hitta på.

Dr Panzram ringde direkt till sin bättre hälft och krävde att denna skulle beställas och … ja, han kommer återkomma med recension. Diskussionen de hade skrattar jag åt fortfarande.

N: Men tänk om den inte passar till bilen?
Dr P: Vi FÅR den att passa till bilen!
N: Men tänk om någon kommer stjäla den?
Dr P: Haha, INGEN kommer att stjäla den.
N: Suck.
Dr P: Tänk vilken kung och drottning vi kommer att vara när vi sladdar in på parkeringen till Baroeg med det här solskyddet!

182 spänn. Jag är grön av avund och kommer ligga på Panzram som en igel att denna kommer recenseras så fort han får den.

Ja, det var ett axplock av vad som hittades på WISH denna gång. Om jag själv beställde något? Mot alla mina principer beställde jag faktiskt något. Inget av ovanstående bör tilläggas. Utan … ja, jag får återkomma med recension. Dumt var det. Superdumt. Men när habegäret slår till på den nivån kan man inte värja sig. Och nej, det var inget med Ancient. WISH verkar hata det bandet, fanns knappt något alls enligt mina sökningar. Annars hade jag ju beställt ALLT!

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastoralgoritmen

Posted in Uncategorized on 6 juni, 2021 by hatpastorn

Det släpps i runda slängar en miljard black metal-skivor om dagen. Lägg därtill att allt som någonsin släppts återsläpps igen, gärna på tacoköttfärsfärgad analsplattervinyl med neonbeige regnbågsswirl eller kassett. Hur hittar man skatterna i denna djungel? Enkelt.

Hatpastoralgoritmen

Med några simpla grepp kan man raskt sålla ut guldkornen. Ibland räcker det till och med att bara göra en snabb okulär besiktning för att direkt veta om det är flipp eller flopp. Idag tänkte jag att vi kikar på hur man upptäcker ny musik utan att behöva slänga sig skrikandes från hög höjd.

Location, location, location

Vart kommer bandet ifrån? Spanien, Italien och Danmark ryker såklart direkt. Hela Sydamerika med. Kanada, välkommen in. USA, här bör man iaktta största försiktighet. Det är lätt att luras av nya amerikanska black metal-band. Vid en initial genomlyssning kan det låta helt OK, men det rör sig allra oftast om tomma kalorier. Asien då? Här blir jag tvungen att återkomma för detta är inte något man bara ger sig in i hursomhelst utan en tydlig guide. Ni vill INTE hamna på en indonesisk svartmetallbakgata utan att veta vad fan ni håller på med. Håll er borta från Asien så länge. Australien, Nya Zeeland och Tasmanien, här kan man fynda. Ja, inte Striborg då såklart. Häng med nu! Jag ser hur du sitter och nickar till där bak! Skärpning. Det här är viktiga saker. Benelux-länderna, ja det finns guldägg här, men ta det försiktigt. Frankrike, kliv på bara. Portugal, här kan man fynda rejält. Noviser bör lukta på Altare Productions inhemska verk innan man ger sig på Mons Veneris och de kranskommunerna. Tyskland, här är det lite lurigare. Snackar vi nyare band, spana in Sol Records. Shores Of Ladon och Shroud Of Satan är utsökt teutonisk svartmetall av klassiskt snitt. Var ändå försiktig med Tyskland, man vill gärna undvika att kliva i en rykande hög med dynga. Äh, gör så här. Köp Moonblood-återsläppen bara. Österrike. Oftast bra, men jag har märkt att det börjar komma en hel del obehagligheter från det landet. England, Irland, Skottland, Grekland kan ni faktiskt skita i. Inte mycket bra nytt därifrån. Öststaterna och Ryssland, är man lite ful i kanten är detta ett smörgåsbord. Man bör emellertid ha byggt upp en viss resistans mot flöjt och ha koll på grumliga vatten innan man ger sig ut i den roddbåten. Oväntade platser som Påskön, Botswana och typ Madagaskar borgar såklart för obligatorisk lyssning. Om det inte rör sig om DSBM för då kommer det låta EXAKT som vanligt.

Finland? Har man orken kan man fynda rejält, men det släpps ju tio skivor i sekunden. I nuläget kan ni utgå från Varggrav-snubben och hans projekt. Det är trygga vatten.

Island? Har man orken kan man fynda rejält, men det släpps ju tio skivor i sekunden. We get it, mörka riff, stora trummor, reverb, skinnjacka, luva och kluriga bandnamn. Det är bra nu.

Norge? Ny norsk black metal. Inte superspännande. Gillar man träsnitt och typ hyfsade riff, go for it antar jag. Djevel bär hela landet på sina axlar och har så gjort under ganska många år nu.

Sverige. Nu ni. Är det bara jag som börjar krokna rejält när det kommer till svensk black metal? Det här med bandnamn som består av två ihopsatta ord. Jag fattar, bandnamnen är slut och de få som fanns kvar åts upp av DSBM-svängen för ett gäng år sedan. Livsnekad, Tröstlös och Gråtfärdig nöp väl de sista liksom. Men. Det är så många bandnamn nu som består av två ihopsatta ord att det börjar bli rejält fnissigt. Tillåt mig hitta på ett gäng nya åt er. Vissa av dem kanske till och med finns i verkligheten.

Svartdom, Svartjord, Nattsmyg, Jordsorg, Griftedom, Livsjord, Fornforn, Dunkelgård, Solmåne, Efterbörd, Jordbörd, Sorgborg, Gravsorg, Skogsrit, Fjällapa, Fjällsorg, Vinterdom, Vinterjord, Fjällslott, Mörkrit, Solmörk, Borggård, Svärdlärd, Skogsparti, Björkruska, Granriket, Hatdunge, Skitunge, Vargmåne, Vargrit, Skuggvarg, Hösttröst, Vårsvår, Sommarsvärd, Vinterlärd, Vinterskugga, Sommarsugga, Vårhimmel, Höstströssel, Lövhög, Månfåne, Måndolk, Varghednisk, Kyrkbrand, Brandskydd, Dolkstöt, Hammarhöst, Kummelgast, Nattgast, Koltrast, Lövsångare, Spjutansikte, Gudlös, Tidlös, Argtös, Blodssakrament, Blodjord, Blötdjur, Grästuva, Tuvstarr, Gråstarr, Trolldunkel, Älvbäck, Alvklinga, Krokantansikte, Stjärnhimmel, Avbryt, Avsorg, Avpå, Avav, Avsmak, Avdom, Kogeransikte, Pestanlete, Bibelbrand, Svartbälte, Sorgfödd, Likmask, Pestmask, Metmask, Blekfet, Kåpskymning, Pestgryning, Fågelholk, Bägarsmolk, Juvelyxa, Yxtid, Frasvåffla, Gräddstjärt, Såssnipa, Kaoslava, Svartmagma, Vulkanhat, Mjuktuff, Björksav, Järnilska, Arselbang, Spökslott, Kråkhymn, Korpkrax, Kraxkrax, Skatsten, Runhymn, Rundunkel, Runhemlighet, Svartruna, Runstav, Stavfel, Skenben, Nyckelbarn, Gnomansikte.

Detta är över HUNDRA bandnamn som tog mig fem minuter att hitta på. Många av dem inte dummare än saker som finns i skivbackarna i detta nu. Och! Skulle dessa inte räcka, håll i er för nu ska vi vara lite fiffiga. Då skickar man in några mystiska tecken och extra bokstäver och kallar det fornsvenska!

Shvartdhom, Svahrtjhord, Nhattsmyghg, Jördsörg, Griftedoohm, Livfhsjord, Fhornfhorn, Dünkelgaaaard, Solmaane, Efterbördh, Jhjooordbörd, Sorgheborghe, Grafsorgh, Skoghsrit, Fjällapah, Fjällsorghghgh, Vinterdohm, Vinterhjordh, Fjähllslotth, Mhörkhrit, Sohlmöhrk, Borghghgårdhdhd, Svärdhlärd, Skogspartih, Björkrüska, Ghranrikheth, Hatdhuhnhge, Skithünge, Vhargmånheh, Varghrith, Skughghvargh, Hhöhsthtrösht, Våhrshvår, Somhmharshvärd, Vinhtehrlärhd, Vintherhskühgga, Sömmarsughga, Våhrhihmhmel, Hösthstrhössel, Lövhhhög, Måhnfhåne, Måhndholk, Vahrghedhniskh, Kyrkhhbhhrand, Brandhskyddh, Dolhkstöt, Hämmärhöst, Kuhmmelgäst, Nähttgähst, Költrasth, Lövsånhhgare, Spjuhtanhsikte, Guhdlös, Tihdlös, Arhgtös, Blodhssakrahmehnt, Blodhjorhd, Blöhtdhjur, Grähsthuva, Tuvshtährr, Gråshtärr, Trölldünkhel, Älvhbächk, Alvhklinhgah, Krohkanthanhsihkte, Stjährnhhimhmel, Afvbhryt, Avfsohrg, Avfphå, Avafhv, Avhsmahkh, Avfdom, Kogeransiktef, Peshtahnlete, Bibhelbhhrand, Svartbälhte, Sohhrgföhdd, Likhmahsk, Pesthmahsk, Methmahskh, Blehkhfet, Kåpskhymfnhing, Pestgrhynhing, Fåhgelhholk, Bähgarhsmolk, Juvhhelyhxa, Yhxhtid, Frashvhåffla, Gräddhstjärth, Såhshhsnipa, Kahoshlava, Svarthmhagma, Vulkahnhat, Mjukhtuff, Bjöhrksahv, Järnilhska, Arselhbang, Spöhkslhott, Kråhkhymhn, Korphkrax, Kraxhkrax, Skathsten, Runhhymn, Rundunkhel, Runhehmlighet, Svarthruna, Runsthav, Stavfhel, Skenbhen, Nyckelbarnh, Ghnohmansikhteh.

När man sedan valt något av följande bandnamn går vi över till en annan algoritm som Irminsul Sverdmester lärde mig. Den svenska black metal-succéalgoritmen. Du behöver göra följande.

* Bläddra lite förstrött i Eddan
* Lyssna för mycket på Mgła
* Kunna spela rätt hyfsat
* Ha avancerad musikmjukvara på datorn
* Köpa skinnpaj

Sedan är du bokad på Mörkaste Småland INNAN logon ens är ritad!

Jag kanske är ett arsle, men jag har ju inte fel. Det är för många band. Punkarna hade mage att klaga på att det här med Dis-band ballade ur. Välkommen till min värld. En värld där det finns typ femton Nattsmyg och tolv Nattsmyg AD. Och det är bara två ord av ett helt jävla lexikon som ska pressas ihop oavsett hur dumt och trött det kan bli!

Åter till ämnet, som ni ser är det lätt att göra en första rensning genom att bara veta vart bandet härstammar från. Och! Skulle något bra missas, lita då på att folk kommer att påminna dig. Som i fallet Afsky. Där var det i runda slängar ett dussin tjog som myndigt kontaktade mig i mjugg och sa att Danmark visst kunde göra bra black metal. Och det här gotländska gänget The Void som poppar upp lite varstans på Instagram. Hur mycket jag än skulle vilja göra några saftiga bandfotokatastrofer på DET gänget tar det emot då jag inte är helt hundra om någon eller några av medlemmarna är … ja, lite annorlunda. Jag har kanske blivit gammal och blödig på gamla dagar, men låt dem hålla på. De verkar glada i alla fall. De spelar inte black metal och bara därför förtjänar de en Grammis.

Okulär besiktning

”Men Hatis, omslaget är skitsamma, det är musiken som räknas!” Ja, det kan du tycka, men det är fel. Ett snyggt omslag och en elegant layout är viktigare än man tror. Särskilt när det kommer till att sålla bort krafs. Jag vill påstå att jag genom decennier av skivlyssnade lärt mig att veta direkt om en nysläppt skiva är bra, dålig eller intressant genom att bara kolla på omslaget. Genom att följa dessa enkla steg kommer du falla i betydligt färre fällor.

* Photoshopspya. Hejdå.

* Någon naken tjej på omslaget. Hejdå. Säg EN bra black metal-skiva med en naken tös på omslaget. Tecknad, dataanimerad eller riktig. Säg EN. Ni får inte säga ”Fuck me Jesus”. I Sundsvall fanns det en högst suspekt individ som gick under namnet Dirty Covers. Det han gjorde var att glida in på Metal Store och köpte ALLT som hade naket på omslaget. Jag har för mig att Near Dark-Tobbe berättade att Dirty Covers köpte i alla fall tre exemplar av Latex ”Hammerfuck”. Det är DET klientelet man drar till sig. Enkel fråga gällande knullomslag, ska det runkas eller ska döden dyrkas? Och kom inte dragandes med någon jävla Lillith-undanflykt här. Sist jag kollade var inte Lillith … ja, kika på bägge omslagen till en viss skiva med Satariel för facit och då är ändå de omslagen mirakel i smakfullhet i jämförelse med mycket annat. Vi lämnar brösten till power metal-folket så får de ägna sig åt skam och självbefläckelse bäst de vill. Är vi överens? Bra. ”Men första Cradle då?” Okej då, den är ganska bra.

* Slott. Tecknade slott/riktiga slott hamnar ALLTID i min lyssna-hög. Oftast är det i alla fall hyfsat.

* Vykortsbild. Tjusiga solnedgångar, skog, kanske ett berg eller två. Detta hamnar i lyssna-högen.

* Ormar, trianglar, bägare. Nej tack. Jag har det jag behöver.

* Rymden. Gärna med några esoteriska streck ritat över. Vi snackar lyssna-högen.

* Svartvit bild med någon jävla pansarvagn och en dissolvad dödskalle över. Nej, jag har nog med sådana album. Hundratals faktiskt.

* Runor. Här är det stopp. Visst, det kan säkert vara bra, men just nu kräks jag om jag ser en runa till. ”Va, är du inte en äkta viking?!” Nä, inte du heller och ta av dig de där jävla mysbrallorna med Odin-tribaler över hela arslet.

* Tecknad blyertsmardröm, gärna med en skev orch eller en black metal-snubbe som vevar med vapen. Lyssna-högen. Oavsett om det är bra eller dåligt kommer underhållningsvärdet vara högt.

* Målning av en i scenen känd konstnär, typ Necrolord eller han italienaren som står i kalsonger på Instagram. Denna är lurig och en källa till rejäla fällor. Här får man gå på magkänsla. Jag som föredrar dåliga skivor framför tråkiga skivor har svårt just här eftersom det oftast är tråkigt.

* Bild på medlem i full black metal-mundering, gärna utomhus. Lyssna-högen. Jag upptäckte guldägget Marras bara på grund av det extremt råa fotot på Varggrav-snubben.

* Svartvit bild, halvironisk diskbänksrealism. Tänk trasig persienn, en odiskad degskål och ett askfat. DSBM, det är vad det är. Kan med fördel hoppas över.

* Bild du redan sett på en miljard andra skivor. Tänk Kittelsen/Bauer/Doré. Om du ramlar över en ny skiva med ett omslag du sett på flera andra skivor kan du hoppa över den. Förmodligen rör det sig om ett ungt band som har noll koll på allt, förutom hur man tar andra bra bands riff och gör dem sämre. Ni vet band som tror att man släppt en skiva bara för att den finns digitalt på Bandcamp. Worst case scenario är det ett gammalt band som fan borde veta bättre.

* Träsnitt. Detta kan vara lurigt. Här får man gå på vilket bolag som släppt det. Är det en Terratur-skiva vet man exempelvis att det är minst trygga 7 av 10 i alla fall. Är det ett amerikanskt band och träsnittet använts på tusen andra skivor, sök upp dem och kasta stenar på dem. De har säkert shorts och är aktiva på Twitter. Ni hör ju.

* Fulsnygg/snyggsnygg analog klipp och klistra-smekning. Hamnar direkt i lyssna-högen. Tänk Friedhofs ”Beteigeuze/Beelzebub”, Peste Noires ”Ballade cuntre lo anemi francor” eller för den delen, allt med Grausamkeit. Allt kommer såklart inte vara bra, men det finns en överhängande möjlighet att det i alla fall är intressant.

* Klisterlapp som myndigt förkunnar ”Featuring members from …” eller annat ofog. Bort och hejdå.

Denna lista kan göras oändlig, men jag har tagit med det viktigaste så ni har rätt verktyg att arbeta med framledes.

En snabb sammanfattning innan vi går vidare. Genom att veta vart bandet kommer ifrån och hur omslaget ser ut kan vi direkt uppskatta vad som kan vara värt att satsa på. Frågor?

”Men Pastorn. Om bandet kommer från Ukraina, heter Alvklinga, har rymden som omslag men har petat in en runa i allt. Hur ska jag tänka då? Tydligen spelar Crying Orc från Këkht Aräkh sessionbas.”

Jamen, köp blint för fan! Ni får inte tveka när det är så uppenbart.

Vad mer är viktigt? Jo, nu tänkte jag gå igenom några fler tips.

Skivtitel / Låttitlar

Trötta titlar borgar ofta för trötta riff. Om jag står och bläddrar bland skivorna och hittar något som ser intressant ut, vänder på plattan och ser en riktig otitel typ ”The fire within” eller ”We shall rise” kokar det i lillhjärnan. Utan att ens ha lyssnat på skivan har man slösat bort sitt liv.

Albumtitel och låttitlar ska vara intressanta och direkt skapa en stämning. Inte så lätt alla gånger. Men. Kan vi försöka enas om detta?

Har titeln använts av andra band? Nuförtiden är det så jävla förspänt att man kan söka på låttitlar OCH albumtitlar på metal archives. Bra funktion. Har titeln använts av ett gäng band, byt. Ska ärligt erkänna att jag själv kläckt ex antal otitlar och även inte skrikit högt nog när någon annan i bandet föreslagit något som inte ylat av inspiration. Låt oss göra ett experiment. Du fiskar upp två skivor med identiska omslag. Bandnamn och titlar skiljer sig åt. Vilket band lyssnar du på?

Band: Svartnatt
Skiva: Ad Majorem Sathanae Gloria
Låtar: Intro, The fire within, Lucifer rising, Into the abyss, Death angel, Succubus, We shall rise, Evil temptation, Ex inferis, Outro

Eller

Band: Starověký
Skiva: Ode to the churning seas of Leviathan
Låtar: Infernal conjunction of twelve malignant stars, As the spell of containment is breached, Infant sacrifices to the lord of the covenant, Volute the swarth, Lithomancy through Saturnian mountains, Conduit for those who dwell at the threshold, Onomatopéique, Constellations into unseen nefarious patterns, By the splendour of necromancy

Hänger ni med? Oavsett om man gillar titlar som tar i från tårna eller inte måste man ju helt sakna fantasi om man inte vill veta vad fan Starověkýs låtar handlar om. Var för övrigt tvungen att kolla om Svartnatt fanns på riktigt för jävlar vilket spånigt namn. Jodå, fem släpp hittills och ett bandfoto som var lika kasst som det var oskarpt. Hits som ”Segerfläsk”, ”Kristet hat”, ”Hedniskt krig” och särskrivningsinfernot ”Korp fest”.

Vi måste börja rensa i de svenska leden och det rejält.

Band som varit bra

Det är inte bara nya band vi måste hålla under sträng uppsikt, faktum är att det är de äldre gängen som vägrar att lägga ner som vi måste punktmarkera. Låt oss säga att ett band har varit riktigt bra en gång i tiden. Fantastiska till och med. Betyder det att deras kommande giv automatiskt är bra? Nej. Extremt få band har fler än fyra bra plattor i sig. De flesta, max en-två. De allra flesta, noll. Det hindrar inte band från att lägga ner. Tvärtom! Om ett en gång i tiden bra band släpper en dålig skiva, fine. Det är vad det är. Släpper de dock en kass skiva till kan man släppa och gå vidare. I teorin. Det är ju jävligt lätt att sitta här och vara mallig, men mindre än två meter bort ser jag i ögonvrån TJUGOFEM släpp med Ancient i hyllan och ALLT med Twin Obscenity. Med det sagt, för er egen hälsas skull. Bra band får en chans. Sedan kan ni gå vidare. Skulle bandet hips vips bli bra igen, för det kan hända, kommer ni få veta det såvida ni inte bor under en sten.

Hur för sig bandet på sociala medier

Jag har, på riktigt, högt blodtryck. Vilken chock, va? Mycket tack vare hur band och artister för sig på sociala medier. Det får nästan bli ett separat inlägg känner jag för här har jag många starka åsikter. Att uppmärksamma eventuella intressenter att ny skiva är på G, eller att man kan läsa någon ny intervju eller något annat som faktiskt har någon slags relevans, typ kommande spelningar, fine. Det är vad det är. Men när det ska börja säljas partymuggar, tvålar, hundmat och annat strunt är bandet dött för mig. Oftast var bandet redan dött innan så dubbeldöd är kanske en bättre beskrivning. ”Men Hatis, cashen måste ju in. Coronatider och inställda spelningar … ”

Ja, vilken djävulsk avans det måste vara att sälja sju tvålar och fyra partymuggar.

Och merch är liksom bara toppen på isberget. När medlemmarna själva gör diverse bisarra utspel. Jag fattar, det är inte alltid lätt att balansera sin scenpersonlighet om man har en sådan med verkligheten. Men. Ja. Det får bli ett kommande inlägg när tid ges.

Bolag

Nordvis, Sol Records, Altare Productions, Terratur Possessions, WTC, Northern Silence, Norma Evangelium Diaboli, Ván Records, Tour De Garde, Dominance Of Darkness, Eisenwald, Carnal Records, Avantgarde, Shadow Records, Debemur Morti, Drakkar och så vidare och så vidare. Det finns gott om bolag som är pålitliga. Gillar man flera artister i samma stall är chansen stor att ett nytt band på samma bolag även det håller den kvalitet man eftersträvar. Det är därför större bolag som Season Of Mist känns som rysk roulett då deras stall innehåller allt mellan himmel och pannkaka och det saknas helt en artistisk röd tråd.

Hittar man ett bolag som bara släpper guld är sållningen redan gjord. Skulle något inte falla en i smaken är det inte jordens undergång, nästa släpp på bolaget kanske är bättre.

Sammanfattning

Ja, har vi lärt oss något idag? Tveksamt. Mystic Circle har återförenats och hotar med ny skiva och medan jag skrivit detta har Svartmörk, Mörksvart, Rävgryt, Lövhög och Svärdlärd bildats och släppt fem plattor vardera. Vidare kommer det nya fräscha återsläpp, har vi riktig tur kanske det kommer en Satanic Slaughter-box med trettiosju oumbärliga tapes sprängfyllda med allt från replokalsinspelningar till någon sessiongitarrist som gör pruttljud i en mikrofon. Oj, se där! Stoppa pressarna, enligt Instagram har Blood-duke of Midgård från amerikanska Sjbbkyvkllbyviölmcf fått nageltrång och har tvingats skaffa ett Onlyfans-konto. Kommentarsfältet övervägande positivt, givetvis.

Och det här med bandfoton. Jag fattar att det inte finns någon anledning att ta sig tid att läsa det jag sitter och klagar på, men en gång på miljonen får jag en släng av idealism och tänker att man kanske gjort världen lite bättre. Att kanske ett band kikat på sina foton och kommit fram till att detta måste göras om. Att ett band enats om att om en ska ha artistnamn ska alla ha artistnamn. Att ett band tänkt att det här med att återförenas kanske inte är en så lyckad idé ändå. Och så vidare.

Tydligen inte för nu är det fan värre än det någonsin varit. Dock ska vi inte hänga läpp, det släpps nytt guld och när man väl ramlar över en skiva som får blodet att svalla i positiv bemärkelse är allt glömt. Det vore emellertid önskvärt om det inte vore en mänsklig rättighet att få släppa en black metal-skiva.

På återseende.

/Hatpastorn

Heidenhammer: Godblender. Intervju med Håkan Eriksson.

Posted in Uncategorized on 19 april, 2021 by hatpastorn

Heidenhammer här. I ett tidigare inlägg här på bloggen skrev jag ett inlägg om Härnösands förlorade söner – dödsmetallbandet Godblender, vars första självbetitlade demo blev lite av en ledstjärna för mig under den mörka himmel som stavas glesbygdshårdrock under nittiotalet. OK, Härnösand var kanske inte direkt ”glesbygd”, om sanningen ska fram – men jag kan lova att det definitivt kändes så i en tid då man var lovligt ung och nymodigheter som internet, mobiltelefoni och allehanda kommunikationsapparatur knappt existerade.

För att kort sammanfatta det hela: i den redan nämnda lilla staden – som på eget bevåg kallade sig för ”Norrlands Aten” – fanns det inga extremmetallband då jag växte upp. Nada. Det enda undantaget var just Godblender, som spelade riktigt hård och bra death metal, men som försvann spårlöst någon gång 1994. De hann krysta ur sig en i mina öron sinnessjukt bra demo, som jag fortfarande vårdar ömt. Ryktet gick att de kollektivt hade flyttat och fortsatt karriären med bandet nere i Stockholm. Efter något år dök ytterligare en demokassett upp, men dessvärre var bandet en skugga av sitt forna jag. Dödsmetall hade fått ge vika för någon slags neothrash, och den gudabenådade growlsångare som brölade sig igenom den första utgåvan var utbytt mot en … ja, jag vet inte. Han var gnällig och det lät verkligen skitdåligt. Sedan var sagan all.

Den enda medlem som gjorde sig ett namn var bandets trumslagare, Håkan Eriksson, som bankade vidare i Face Down och i Blackshine. Idag är han främst verksam med sitt Pale Horse Clothing, med vilket han kränger metalrelaterade produkter som merchandise och film. Efter lite detektivarbete spårade jag upp och kontaktade vederbörande, och undrade om han kunde tänka sig att svara på lite frågor om gångna tider. Det kunde han, och här är resultatet …

HH: Jag är född 1980, och första gången jag såg Godblender framträda måste ha varit på Stadsteatern i Härnösand någon gång tidigt 1994. Hur länge hade ni existerat innan dess?

HE: Godblender bildades på höstkanten 1993, och första spelningen gjorde vi på Fyren i Härnösand januari 1994.

HH: En märklig grej med Härnösand på den tiden, var att det på grund av bland annat den musikestetiska gymnasielinjen fanns många duktiga aktiva musiker och band, men i stort sett inga inspelningsmöjligheter att utnyttja. Ändå spelade ni in en demo år 1994, vilken gick varm i mitt kassettdäck. Låtarna var svinbra, men ljudkvalitén var väl … sådär. Soundet skvallrar om en bandspelare med inbyggd mikrofon i replokalen, men stämmer det? Hade ni fått tag på en portastudio, eller liknande?

HE: Ditt antagande om portastudio är helt korrekt. Och jag kan hålla med om att ljudet är inte det bästa, haha. Den spelades in i replokalen på en portastudio lånad från vår gitarrist Johan Walls pappas jobb. Den spelade Jonas och jag in en massa grejer på under ett par år.

Härnösand var en märklig stad, musikaliskt sett. Precis som du nämner fanns det ju många duktiga musiker i stan på grund av musiklinjen, men det förde också med sig ett elitistiskt tänkande hos många av de som gick den. Metal var ju inte speciellt “kreddigt” i Härnösand. Jag upplevde själv att många som spelade hårdrock i Härnösand “lekte” hårdrockare. I Sundsvall och Kramfors var inställningen till sådan musik en helt annan. Där fanns “riktiga” hårdrockare på ett helt annat sätt.

HH: Jag uppfattade det som att ni var helt unika med att spela death, eller hårdare thrash, i hemstaden. Stämmer det, eller fanns det flera band som tidigare gjort väsen av sig? Om man var en svartklädd yngling med smak för hårdrock av det mer extrema slaget var Härnösand i mitten på nittiotalet en synnerligen ensam plats. Jag har räknat det till att vi var två, eller på sin höjd tre, personer som smög omkring i death- och black metal-merchandise. Hur träffades ni i bandet? Var samtliga medlemmar inne på musiken? Själv upplevde jag det som fullkomligt omöjligt att få ihop passande medlemmar till det band jag själv var med i …

HE: Din uppfattning om att vi var ensamma om att spela hårdare metal i Härnösand är riktig, enligt min uppfattning. Det här med att få ihop passande medlemmar var ett högst reellt problem även i Godblenders fall. Bandet bildades på mitt initiativ av mig och gitarristen Jonas Mattsson, som skrev det mesta av musiken medan jag skrev 90 procent av texterna.              

Sen blir det lite rörigt hur vi alla kände varandra. I första sättningen av Godblender var det jag på trummor och Jonas Mattson på gitarr. Erik Åkesson sjöng och Peter Wicander körde bas. Den sättningen gjorde 3 spelningar januari-februari 1994. Jag och Jonas hade spelat tillsammans i ett kortlivat thrashcoverband, Gorby Park. Peter Wicander spelade bas i Drebin, ett hårdrocksband som även jag var med i 1991-1993. När Wicander sen gjorde lumpen från mars 1994 ersattes han av Johan Selleskog på bas. I samma veva plockade vi in Johan Wall som leadgitarrist. Även han var med i Gorby Park och Drebin.  

Så från mars 1994 var sättningen följande: jag på trummor, Jonas Mattson och Johan Wall på gitarr, Erik Åkesson på sång samt Johan Selleskog på bas. Den sättningen spelade in den första demon i Härnösand och gjorde ett par spelningar i Härnösand, bl.a. på Fyren i maj 1994. Musikföreningen Bastuba (som vi var aktiva i) arrangerade en spelning med Meshuggah, på vilken vi också passade på att spela.

Sen på frågan huruvida samtliga medlemmar var inne på musiken, så kan jag nog säga att det var nog främst jag som var 100 procent inne på hård metal. Jonas var också inne på musiken, men han var aldrig något riktigt metalhead. I första hand var han mer av en svartrockare och inne på Sisters of Mercy och sådant. Han tröttnade rätt snabbt vilket ledde till att han hoppade av bandet redan på våren 1995. Erik Åkesson gillade att growla, men tog aldrig bandet på jättestort allvar. För mig var det aldrig någon tvekan om att det var metal jag ville hålla på med.

HH: OK, så sångaren Erik tog inte Godblender jätteallvarligt och gitarristen Jonas var inte ett riktigt metalhead. Ändå valde ni att kollektivt – minus Erik – flytta ned till Stockholm för att fortsätta mer seriöst. Hur kom detta sig? Var det bara för bandets skull ni flyttade, eller var det något som ni pratat om att göra även för andra skäl?

HE: Flytten till Stockholm var inte enbart driven av en seriös satsning på Godblender. Jag vill minnas att det var Jonas som först började prata om att flytta, och det skulle han troligen gjort vare sig Godblender hade fortsatt eller inte. Sen hakade jag på den idén, vilket ledde till att även Johan Wall och Johan Selleskog valde att flytta med. Härnösand erbjöd inte några större framtidsutsikter då, och det var också en stor del av valet att flytta. Samt att man ville komma till storstan.

HH: Plötsligt var ni bara försvunna, och jag fick höra att ni hade flyttat till Stockholm för att där spela in ytterligare en demokassett. Jag fick tag på även denna, men blev för att vara ärlig ytterst besviken över att ni bytt ut er ursprunglige sångare Erik Åkesson – och hans growlröst – mot en annan filur vars vokala insats var väldigt annorlunda. Jag tyckte att denne nya karaktär, Nille om jag minns rätt, inte hade någon pondus i lungorna och mest lät ganska gnällig. Vad var tanken bakom bytet?

HE: Vi flyttade till Stockholm på hösten 1994. Det var aldrig aktuellt för Erik att flytta med, och vi kände att vi ville ha lite annan typ av sång. Dock var det i princip omöjligt att få tag på någon sångare, och Nille Fredell snubblade mest in i bandet. Vi ville ha en sångare i stil med Phil Anselmo eller Robb Flynn – som han lät på ”Burn my eyes” – men de var inte lätta att hitta.

Så Nille var en nödlösning, och kort därefter slutade Jonas i bandet. Jag kommer ihåg när vi spelade in demon med Nille, och han precis lagt sången på låten ’Wardance’. Vi tänkte att det var en uppvärmningstagning, och att han skulle köra mer på allvar efteråt. Men han var nöjd med den, och jag tror vi alla blev så paffa och insåg där någonstans att det inte blev så mycket bättre än så med honom. Gnälligt är ju en mycket korrekt beskrivning av hans sång.

Den seriösa satsningen blev ju tyvärr aldrig mycket mer än en ambition. Det var inte helt lätt att komma in i metalscenen i Stockholm, så det var svårt att rekrytera en ny sångare, vilket ledde till att vi överhuvudtaget tog med Nille i bandet. Vi hoppades att han skulle utvecklas i rätt riktning, men när vi spelade in demon blev det uppenbart att det minst sagt var en lång väg kvar att gå, haha. Ironiskt nog la vi faktiskt om vår musikaliska inriktning en del efter demon. Då Jonas, som ju skrev merparten av musiken på de första två demoinspelningarna, slutade så tog Nille över som huvudsaklig kompositör. När Nille började med oss var hans kännedom om extrem metal inte speciellt stor, men jag introducerade honom för en hel del death metal, vilket han fastnade för. Detta ledde till att han faktiskt började med growlsång senare, och låtarna blev mycket mer dödsiga. Tyvärr blev de aldrig ordentligt inspelade.

I början av 1996 blev det rätt struligt. Musikaliska meningsskiljaktigheter ledde till att Johan Wall fick sluta i bandet. Nille hade spelat andragitarr förutom att sjunga, och när Johan försvann blev Nilles bristande förmåga på gitarr smärtsamt uppenbar. Han grejade väl det grundläggande, men det blev inget utrymme för några finesser. Dessutom blev Nilles ego mycket tydligare när vi var reducerade till en trio. Ibland dök han helt enkelt inte upp till repen och gick inte att få tag på heller. Det blev också tydligt att hans ambition var att forma om bandet till sitt band snarare än att vara en del av Godblender. Detta ledde till ordentliga slitningar vilket ofrånkomligt ledde till att Nille slutade i bandet på hösten 1996. Formellt sett upplöstes inte Godblender där och då – jag och Johan Selleskog tog åter kontakt med Johan Wall, och vi jammade väl lite halvhjärtat några gånger. Men allteftersom självdog det liksom.

HH: Med detta i åtanke blir jag nyfiken på vilka band som ni först influerades eller inspirerades av. Jag tycker att ni skiljde er rätt rejält från den dödsmetall som utgjorde merparten av tidigt svenskt nittiotal, men också från de amerikanska banden. I mina öron låter första demon som mer extrem thrash, fast med growlsång. Fanns det något uttalat mål att verka inom en viss genre? Särskilt då ni sedermera ville ha en sångare mer i linje med Rob Flynn …

HE: Extrem thrash är nog en rätt korrekt beskrivning. Jag skulle nog vilja hävda att Sepultura var en av de största influenserna, tillsammans med Slayer som är mina husgudar. Jonas var väldigt inspirerad av Sepultura på den tiden. Tidiga Metallica, Entombed, Dismember, Ministry, Nailbomb, Meshuggah, Fear Factory var också betydande. Pantera måste nog också räknas in där. Sen när Machine Head släppte ”Burn my eyes” senare 1994 blev vi alla golvade av den. Vi ville nog spela hård thrash i modernare tappning, typ Meshuggah, Machine Head, Sepultura och liknande.

HH: Jag har alltid undrat varifrån namnet Godblender egentligen härstammar?

HE: Det kommer från en låt med bandet Thought Industry, ’Smirk the godblender’.

HH: Thought Industry! Jag trodde seriöst inte att någon kände till dem. Jag har någon urgammal promo med dem någonstans. Jag minns dem dock mer som ett experimentellt band med småindustriella inslag.

HE: Haha, jag har själv knappt hört dem. Det var Jonas som var inne på dem, och på liknande band.

HH: Du fortsatte sedermera att spela i Face Down och Blackshine. Var detta musik som låg närmare din egen musiksmak än Godblender? Valde du att hoppa av de banden efter ett tag, eller vad hände? Vad gjorde resterande medlemmar i Godblender efter att ni lagt av? Kan inte påminna mig att jag sett något om vidare musikaliska karriärer för någon av dem …

HE: Godblender sprack någon gång på slutet av sommaren 1996. Sen blev jag tillfrågad att hoppa in i Face Down på hösten 1997, när Peter Stjärnvind slutade för att börja i Entombed. Jag skulle säga att musiken i Godblender såväl som Face Down var den typ av musik jag ville syssla med. Dock var allting fokuserat på ett helt annat sätt i Face Down. Framför allt hade det bandet en riktig sångare …

I Godblender var jag dock en originalmedlem och hade stor frihet att experimentera. Jag blev styrd på ett helt annat sätt i Face Down även om det var helt naturligt. Det blev dock lite tråkigt för mig i längden. De var även rätt desillusionerade under min tid i bandet. De hade blivit rätt hypade med deras första platta “Mindfield”, men sen hände inte så mycket mer. Jag gjorde en turné på två veckor i England med dem i februari 1998 och spelade även in en demo på tre låtar i Sunlight samma år. Men motivationen var brusten under andra halvan av 1998. Sångaren Marco Aro annonserade t.o.m. sitt avhopp från bandet mitt under pågående turné efter ett episkt bråk i turnébussen, varpå vi skulle genomföra resterande spelningar under rätt tryckta omständigheter. Men några veckor efter hemkomsten var han med i bandet igen, och sen tuffade det väl på till början av 1999, när han slutade för att börja i The Haunted. Då föll Face Down samman. De återförenades några år senare, men då hade jag tappat all kontakt med dem för länge sen.

Blackshine hade jag väl egentligen aldrig någon större passion för. På den tiden ville jag spela hårdare musik, men de var trevliga killar och jag fick chansen att spela in en platta med dem. Vi spelade på Wacken 2001 och gjorde bland annat några spelningar som förband till Entombed. Jag var väldigt oinspirerad mot slutet av min tid i Blackshine, och till slut kom vi tillsammans fram till att det var bättre att jag hoppade av. Jag uppskattar nog Blackshines musik mer idag än vad jag gjorde då, ironiskt nog.

Angående medlemmarna i Godblender och vad de gjorde efteråt, så har de väl inte gjort något större väsen av sig. Lite hobbyspelande, men inte mycket mer.

HH: Då den här bloggen främst fokuserat på black metal, blir jag också nyfiken på hur ni förhöll er till att svartmetallen fick allt större fokus inom extremmetallen. I intervjuer med Face Down uttalade sig Marco minst sagt skeptiskt över nämnda fenomen, om jag minns rätt …

HE: Vi var nog inte helt förtjusta över hur black metal kom att ta över mer och mer. Jag har personligen aldrig varit så inne på svartmetall och det är inte riktigt min grej, förutom någon tidig Dark Funeral, ”Secrets of the black arts”, och Dissection – som väl är mer av en blandning mellan death och black. Band som blandar på det viset uppskattar jag, som Behemoth och Necrophobic till exempel. Jag har dock inget uttalat motstånd mot svartmetall alls.

På Godblender-tiden var nog inte black metal-scenen något som vi fäste jättestor uppmärksamhet vid, men det märktes ju att ett skifte skedde. Dock hann musikklimatet förändras en hel del till dess jag började i Face Down sent 1997. Face Down låg på Nuclear Blast då, men var komplett bortglömda då bolaget fokuserade på band som Dimmu Borgir och Hammerfall. Så man kan väl säga att både black och power metal sänkte Face Down rätt rejält. Marco gillade inte ens speciellt mycket death metal, och än mindre black metal, iaf på den tiden. Han var mer av en thrash- och hardcore-kille som jag uppfattade det.

HH: Avslutningsvis: har nu någon nuvarande koppling till Härnösand?

HE: Mina föräldrar bor i Härnösand, så jag har absolut koppling dit fortfarande. Min bror, Stefan, driver idag Comfort Erikssons VVS som tidigare drevs av min pappa Kurt-Ivan. Jag har lekt lite med tanken på att flytta tillbaka till Härnösand, så vi får se hur det blir med det.

HH: Då tackar jag för kaffet.

// Heidenhammer

Pitch meeting, mellan Rod Smallwood och Steve Harris inför ”Dance of death”.

Posted in Uncategorized on 25 mars, 2021 by hatpastorn

– Tjena Steve! Så det är dags för en ny Iron Maiden-skiva?

– Javisst! Här har det kokats ihop nya, fräscha idéer som säkrar skivförsäljningen i många år framöver.

– Kanon. Du vet, det blev ju bara en liveskiva efter ”Brave new world”, så nu behöver vi något i hästväg för att kunna kränga merchandise utav bara helvete.

– Inga problem! Jag har fixat ett omslag som får dig att tappa hakan.

– Suveränt! Jag blev nästan lite orolig där, efter att Riggs hoppat av ännu en gång. Men du hade ett ny talang som hållit i penseln?

– O ja! Eller, pensel och pensel, vi kan säga att det … rör sig om en mer virtuell pensel.

– Men Steve … Du tycker inte att det liksom får räcka med virtuella utflykter efter den där eskapaden från 1998?

– Gud nej, det här är hippt, ser du. Faktum är att konstnären är så nöjd med resultatet att han propsar på att hans namn inte ens ska stå utskrivet i texthäftet – bilden ska liksom tala för sig själv.

– Jaha … vad ska Eddie göra den här gången då?

– Ja, Eddie och Eddie … jag tänkte att han liksom sätter sig i passagerarsätet den här gången. Du vet, det händer så mycket annat fräckt på omslaget så att han inte riktigt behövs.

– Vad säger du? Ingen Eddie? Nej du Harry, här får jag allt sätta ned foten. Merchandise är min business, och vi behöver ett extra tillskott nu. Det där internet, som du tyckte att vi kunde glömma för några år sedan, har liksom ställt till det med skivförsäljningen på sistone …

– *Suck* Ja, ja … om du nu måste ha med honom, så får han väl vara med då. Han får bli en lieman, eller något.

– Det blir skitfränt. Vi behöver tänka lite nytt nu. Vi måste ha kvar de gamla fansen, men det får inte bli någon dassig gammal Spinal Tap-rekvisita som inte funkar längre.

– Lustigt att du nämner Spinal Tap … kommer du ihåg den där ‘Stonehenge’? Det finns en slinga där som jag kanske influerats av, men det märker ingen. Jag smög in den som ett akustiskt break i titellåten, det blev skitbra. Ja, och till den låten hade jag tänkt att Bruce kunde smyga omkring i en slags ansiktsmask med fjäderplym. Och en mantel. Det blir skitfräckt, och det kommer att synas på live-DVD:n vi släpper i samband med nya skivan.

– Jaha, så det blir en live-DVD i alla fall?

– Ja, självklart! Är du galen? Hur skulle det se ut om vi inte följde upp varje släpp i fortsättningen med både live-CD och live-DVD? Att vi inte gjorde det under hela åttiotalet, och nittiotalet när jag tänker efter, övergår mitt förstånd.

– Ja, vi gjorde ju i och för sig det första halvan av nittiotalet, sen blev det ju lite grus i livemaskineriet som du kanske minns.

– Förstår inte vad du pratar om. Apropå det är det nog dags för en ny best of, eller live, vilket som. Släng in ett par låtar från ”X factor” och ”Virtual XI”, så Blaze blir nöjd.

– Men livelåtar med Blaze? Då får vi nog gräva djupt i mixarna …

– Du har rätt, vi skiter i det. Vi tar liveversioner av dem där Bruce håller i micken i stället.

– Men blir inte det lite elakt? Tänk när Blaze ser dem i affären, lagom till julhandeln, och köper dem för att visa barnen vad pappa varit med och sjungit på …

– Ja, men nu är det såhär, att det är Bruce Dickinson, och ingen annan, som är sångare i Iron Maiden. Så har det alltid varit, och det vet du.

– Ja, ja, det är ju sant. Se bara till att han får på sig den där masken då, så kanske ingen märker att det inte är Blaze som håller i micken på ”Sign of the cross”.