Archive for the Uncategorized Category

Hatpastorn och Heidenhammer kikar på fem perverst smakande släpp från Perverted Taste

Posted in Uncategorized on 22 september, 2022 by hatpastorn

Tyska skivbolag på 90-talet var ett äventyr som lämnade en med många minnen. Malicious Records, Solistitium, Perverted taste, Folter Records, Last Epitaph/Episode, Invasion Records och så vidare. Jag har länge jobbat på en omfattande Invasion Records-artikel, målet är att få ut den innan jul. Vi snackar mastodontinlägg. Ett annat inlägg jag jobbat länge på är … ja, utan att avslöja för mycket gäller det en kassett med ett svenskt black metal-band som är så obskyr att den inte finns på Internet. Musikaliskt rör vi oss i samma radioaktiva ödemark som Vithatten och Grim. En monumental historia där svårigheten ligger i att med ord förklara ljud. Ni kommer förstå när det inlägget väl kommer. Även där är målet att få det klart innan jul.

Idag tänkte jag dock att vi kikar på ett axplock ur det tyska skivbolaget Perverted Tastes katalog. Detta bolag grundades i början av 90-talet av Falk Schäfer. Ja, ni läste rätt. Falk Schäfer. Topp ett det bästa namnet man kan döpa ett gossebarn till. Likt många andra bolag på den tiden var det primärt döds och grindcore som gällde innan svartmetallen vädrade morgonluft. Då Perverted Taste var lite sena på bollen lyckades de inte signa de där riktiga kanongängen utan fick nöja sig med … ja, primärt inhemska hemskheter. Dock gjorde sig bolaget en liten karriär på att släppa vinylversioner av skivor med mer kända black metal-konstellationer. En mindre lyckad historia är deras LP-släpp av Setherials ”Hell eternal” 2001. Den är olyssningsbar och så tunn att den bara existerar i 2 dimensioner.

Till min hjälp idag har jag Heidenhammer som även han minns Perverted Taste, inte sällan med viss fruktan. Vi valde ut några guldägg ur diskografin.

Mycket nöje.

Bergthron – Uralte Gedanken

Heidenhammer – Stapplande hednametal på skolbokstyska, modell högstadiet. Både vad gäller skolboken och musicerandet. Åh, det här är så dumt. Och samtidigt blir man liksom glad. Vilka var egentligen Bergthron? Tydligen finns det inte mycket information att inhämta om den här orkestern, och i ärlighetens namn kanske det är lika bra. Jag vet bara att det här var en doldis som gömde sig i Pastorns hylla i många år och som vi fnissat gott åt under tiden. Avnjuts bäst tillsammans med en genomläsning av albumet ”Asterix och goterna” för maximal effekt.

Hatpastorn – När jag läste sågningen i Nordic Vision visste jag att detta var en skiva för mig. Inte för att jag jagade dålig musik, utan för att Nordic Vision var extremt märkliga i sina bedömningar många gånger. Av någon anledning har jag alltid haft ett gott öga till skivbolaget Perverted Taste, mycket tack vare annonserna man läste som yngling och fantiserade om hur bra de här skivorna var. När man väl kom över många av de här skivorna kan man lugnt säga att verkligheten var en grym älskarinna. Hu, så mycket strunt. Bergthron är dock rena guldet. Debutskivan ”Verborgen in den Tiefen der Wälder…” är en uppvisning i teutonisk krafsig black metal med hedniska/grottsyntiga inslag, men för mig blommar bandet ut helt på ”Uralte gedanken”. Debutskivan, en låt på 33 minuter. Ett djärvt grepp. ”Uralte gedanken”, en låt på 19 minuter. Nästan lika djärvt, men fler partier där tyskarna verkligen tar ut svängarna. Tänk en otroligt tysk version av tidiga Ulver med enfaldiga beståndsdelar som får en att höja på ögonbrynen och/eller skrocka i triumf. Jag och Bergthron gick hand i hand fram till 2002 ungefär, sedan gav jag upp. De blev bättre och på så sätt sämre och det har blivit så att det bara är de gamla plattorna som går varma i huset. ”Uralte gedanken” spisades panghårt i ungdomen och både jag, Heidenhammer och kantor Aronsson kan materialet utantill. Kanske mest för att jag propsade på att vi skulle lyssna på den hela tiden. Oklart varför, jag hade ju andra bättre skivor.

Impending Doom – Caedes Sacriligae

Heidenhammer – Det här bandets logotyp kostade förmodligen mer än vad bandet själv gjorde. Besynnerliga gynnare som först påkallade ens uppmärksamhet genom ett bidrag på samlingsskivan ‘Voices of death vol. 1’, vilken tidigare avhandlats här i församlingen. Hur fan låter det här, egentligen? En barock blandning av tysk dödsmetall – med allt vad det innebär, orchestral hits, ljudeffekter, virveln från Metallicas ‘St Anger’ och … ja, säg det. Det här kanske är det germanska svaret på Bal-Sagoth. Med allt vad DET innebär.

Hatpastorn – Ej att förväxlas med det FALSKA Impending Doom. Det vill säga det kristna amerikanska deathcore-bandet som bildades 2005. Vad är som sagt grejen med amerikaner och att ta bandnamn som redan är upptagna? Visst, de är kristna och spelar deathcore och måste således bära hjälm inomhus eftersom de är så jävla inavlade, men med tanke på hur lätt det är med Internets hjälp att kolla upp saker … ja, jag begriper det inte. Det här är i alla fall TYSKA Impending Doom. The true Impending Doom om man så vill. Den här logotypen såg jag i fanzines hela tiden back in the days. Jag förstår varför, det är ett konstverk som förtjänar att visas upp på ett museum. Musikaliskt … är det väl om sanningen ska fram inte sådär jättebra. Tuggande gitarrer, smäktande syntar, irriterande virvelljud, oriff. Väldigt germanskt. Är jag på rätt humör och vill ha en dos tyskt sunk till kaffet är det guld, men det händer inte så ofta. Synd på en så bra logotyp.

Lord Astaroth/Cryptic Wintermoon – Franconian Frost

Heidenhammer – Hela gänget är här igen: Baalberith, Barbatos, Subnok, Naamah, Nosaj och Miktian. Vi snackar grabbarna i Lord Astaroth. Och som extra förstärkning har de kallat in inga mindre än Larsen Beattie Ronny Dörfler och … ja. Det kanske gör detsamma. Men. Cryptic Wintermoon. CRYPTIC WINTERMOON. Hur ser en sådan ut, egentligen? Och precis vad i guds namn är en (ett?) frankonisk frost? Låg den bredvid, eller var den en del av den keltiska frosten? Tänk dig att rita kartan över det här landskapet.

Hatpastorn – En essentiell splitsjua som jag antar och hoppas de flesta äger. Lord Astaroth inleder starkt med två spår tids och områdestypisk black metal. Två hemtrevliga bitar som är bäst när gitarrerna susar över lättspelade keyboards och kaggarna rullar som huvuden i något barbarepos. Hade dessa två låtar släppts av ett svenskt band på demokassett 1996 hade folk hypat det. Nu är det ett gäng tyska gökar som knappt gjorde något väsen av sig före eller efter denna split och då har de således förpassats till glömskan. Missförstå mig rätt, det är kanske inget mästerverk det här, men det är sådär perfekt demosunkigt att jag går igång på alla cylindrar.

Cryptic Wintermoon, stjärnorna på denna split. De klämde ur sig minst fyra fullängdare efter denna split så karriären gick bättre där. I likhet med Lord Astaroth är det makalöst tids och områdestypiskt. De kanske är bättre än Lord Astaroth, men jag är ändå av åsikten att Lord Astaroth skapar en bättre atmosfär. Cryptic Wintermoon förlitar sig för mycket på klassiska ackordföljder och det blir snabbt förutsägbart. Sedan gick Cryptic Wintermoon och blev JÄVLIGT dåliga. Tro mig, jag har skivorna.

Dark Land – Rise and fall

Heidenhammer – Jag som ändrat på mig och inte vill såga någons verk längre. Men ibland ramlar man på … nej. Gör så här. Googla fram South Park-avsnittet ”The ungroundable” från säsong 12. Lyssna där på deras gothparodi ”Burn down Hot Topic”. Och när du gjort det, så kan du sätta på Dark Lands ‘Rise and fall’.

Hatpastorn – Återigen en skiva jag såg i tusen och en annonser när det begav sig. Blev äntligen ägare av skivan rätt nyligen. 20 spänn från Arthur som sjöng i Abigor en sväng. Bra deal. Dark Land … ja, jag har ett osunt intresse för de här märkliga goth/neofolk/gud vet vad-gängen som liksom kom med av bara farten. Typ som norska Moon Lore som släppte en skiva på Malicious Records efter att Avantgarde inte ville släppa den. Ett band jag kan komma att återkomma till. Dark Land … ja, bra är det inte. Oändligt underhållande dock. Dagcentergoth med spridda neofolkinslag. På den nivån har vi väl alla ändå släppt igenom?

Purgatory – Damage done by worms

Heidenhammer – Ni vet tjejen från det legendariska introt på Dawn of the Obscenes självbetitlade debut? Hon dyker upp hos tyska Purgatory för att förgylla dagen med ett par illtjut redan på första låten. Antar att det är hennes sätt säga att hon har det bra och att hon tänker på oss. Det känns skönt. Det här bandet … de inledde sin karriär med att släppa en coverkassett, helt bestående av egna versioner av Impetigolåtar. Man blir glad. Annars … vilka studior var det egentligen Perverted Taste slängde in sina artister i? Sällan man stöter på den här mellannivån mellan TBV-demostudio och riktig LP-motsvarighet. 

Hatpastorn – Tysk döds är kanske inte något man lyssnar på i onödan, den här skivan är inget undantag Gitarristen René från Purgatory började nyligen spela bas i Darkened Nocturn Slaughtercult för övrigt. Ett sundhetstecken. Mycket bra band. Det finns en miljard band som heter Purgatory, i stort sett inget är bra. Lustigt det där. Om det inte varit så att jag haft en pervers smak för Perverted Taste är detta en platta jag inte ens hade registrerat. Omslagen är den stora vinnaren i sammanhanget. Många färger. Omslagskonstnärens namn är Maja, jag kan inte verifiera det, men det luktar Invasion Records-Maja. Hur stor är chansen att det finns TVÅ tyska herrar vid namn Maja som gör konst av den här kalibern?

/Hatpastorn & Heidenhammer

Heidenhammer och Soulmirror från Bewildered låtsnackar om skivor släppta på Adipocere records

Posted in Uncategorized on 14 september, 2022 by hatpastorn

Franska Adipocere Records. Vilket märkligt bolag det ändå var. Svårt att få grepp om. Det var heller inte alla gånger lätt att få tag i de skivor som bolaget prånglade ut, trots att de lockade med fördelaktig postorder och hyfsat påkostade flyers. Vad var då grejen? Tja, diskografin visade på en eklektisk samling artister, oftast av europeiskt ursprung. Mycket franskt, en del tyskt, några gynnare från Finland och Polen. Vid sällsynta tillfällen swishade en orkester från Schweiz förbi. Man förstod att Adipocere gärna satsade på band som var lite annorlunda. Hade man frågat konstellationerna själva, hade de med största sannolikhet presenterat sig som ”avantgardistiska”. Vi vet ju hur det brukar bli med den saken. En del av de här bidragen framstod som sällsynt hopplösa, men samtidigt verkade det som om det i stallet fanns några kusar som var värda att titta närmare på. Några av dem lyckades till och med göra sig hyfsat stora namn allt eftersom.

Jag ville, och vill än idag, ha en komplett samling av samtliga verk som bolaget släppte. Jag har dock aldrig tidigare tagit mig tid att genom teknikens hjälp titta närmare på alla de titlar som passerade revy med bolagets logotyp utskriven på skivorna. Därför är det dags att åta sig en odyssé på Medelhavet. Det lär bli en stormig resa. Och med hjälp av en tidsmaskin får självaste Soulmirror från Bewildered säga sitt. Tänk er att detta är ett klassiskt låtsnack med mig anno 2022 och Soulmirror anno 1997, utskrivet i Ereshkigal ‘zine någon gång på våren 1998.

Mycket nöje. // Heidenhammer

Alastis: … And death smiled

Den här plattan stod på second hand-hyllan i Sundsvalls största skivbutik i flera år under det sena nittiotalet. Den förblev oköpt. Alastis fick alltid stå i skuggan av sina landsmän Samael. Kanske lite oförtjänt, för nu när jag lyssnar på skivan finner jag den betydligt bättre än vad jag hade kunnat tro. Fan, man kanske borde ha slagit till ändå, medan den fortfarande var billig? Trettio spänn hade den ju varit värd. Tror jag.

Soulmirror: bra driv, ganska mycket kaggar, ganska mycket riff. Kommer inte på vad det här är. Jävligt välspelat. Låter typ grekiskt, men med mer fart.

As Serenity Fades: Earthborn

Den här EP:n står och … ja, kanske inte skiner i min hylla, men tar upp plats i alla fall. Minns alls inte vart bandet härstammar från. Hyfsat välspelad melodöds med grötigare röst än vad sådan här musik normalt brukar bjuda på. Inte direkt dåligt, men vilka hopplösa arrangemang. Här skulle verkligen alla riff in i samma låt. Det gäller ju att passa på när man har chansen, liksom.

Soulmirror: man börjar ju lessna lite på GBG-soundet. Skumt ändå, skulle kunna vara typ Ceremonial Oath eller nåt. Inte direkt nån höjdare, men man hör ju att dom kan spela i alla fall. Slingan där var jävligt skön, vi jobbar på att få in mer ”ren” heavy metal i Bewildered, inte sån där In Flamesskit utan hårdare.

Akhenaton: Divine symphonies

Herregud vad länge sedan det är jag lyssnade igenom den här skivan. Inhandlades någon gång sent 1997, om jag minns rätt. Konceptet var ju ganska coolt. Snubben bakom projektet verkade väldigt seriös med sin kreation och sin livssyn. Eller också var han bara fullkomligt från vettet. Precis som man ville ha honom, med andra ord. Jag kan dock inte säga att det här stått sig sådär vansinnigt bra genom åren. Mest av allt låter det som att han loopat ett par samplingar från soundtracket till Terminator 2, och då menar jag inte från ledmotivet. För att sedan lägga på ett par extra orchestral hits för att drämma näven i bordet. Här och var på skivan finns det ett par stänkare till ”black” metal-rökare, men värst bra är de inte.

Soulmirror: jävligt ockult känsla, känns att han snubben är påläst, att han har insikt. Jag har använt plattan i magiska sammanhang.

Bethlehem: Dark metal

Bethlehem är ett band jag har ett kluvet förhållande till. Stundom älskar jag verkligen vad de gör, andra gånger fattar jag ingenting. Ibland blir jag bara förbannad av dem. Denna debut hade jag vid något tillfälle på originalvinyl, men sedan sålde jag bort den. Minns inte till vem. Jag kommer ihåg att jag verkligen ville tycka om den, men att jag inte förmådde göra så. Såhär i efterhand föredrar jag bandets senare verk, men fan vet om inte den här skivan ändå är ganska bra. Låter betydligt mindre originell nu än när den först dök upp, men det är väl kanske inte bandets fel.

Soulmirror: vad fan är det här nu då? Som ett jävligt mycket sunkigare Candlemass fast med blacksång. Ös, för faan … det här kommer liksom ingenstans. OK, man har väl hört sämre …

Beyond Dawn: Longing for scarlet days

Vilket omslag. Och vilket ljud. Tja, det är onekligen ganska originellt, till och med med dagens mått mätt. Men om det verkligen är bra vet jag inte. Känns som ett band som anstränger sig lite för mycket för att resultatet ska bli riktigt lyckat. Jag brukar alltid påstå att band som inte har en egen individualitet heller inte har mycket till existensberättigande, men musiken får gärna låta bra också. Det gör det … inte alltid i det här fallet. Ändå har det något visst. Roligare än deras senare alster. Jag har inte den här plattan själv, men jag skulle nog fan kasta mig över den om den dök upp ute i det vilda någonstans.

Soulmirror: men det var då faan vilket skit du dragit in på kasseten den här gången. Nu är det nån jävla bögpop med ett mongo på sång och nån fjant som står och blåser i en bastuba! Skärp dig för satan … BYYYT!!!

Celestial Season: Forever scarlet passion

Death/doom av den mest hopplösa sorten. Ett visst engelskt gäng som också använder sig av violin hör nog till de större inspirationskällorna för denna orkester. Har av någon anledning alltid gillat bandnamnet och hoppats på att musiken skulle vara bättre, men här fanns det verkligen inte mycket kul att hämta. Bisarrt skatepunkriffande ackompanjerat av en koklocka där i mitten. Lite oväntat.

Soulmirror: My Dying Bride. Måste va från nån tidigare singel/EP, men fan vad Aaron låter kasst på den här skivan, brukar vara mera tryck i rösten. Antar att han tog sånglektioner efter det här, för jävlar vad surt det var. Fan ”Angel …” är ju kanske en av dom bästa skivor som gjorts.

Crypt of Kerberos: World of myths

Som jag i tidigare inlägg gnällt på den här skaran musiker. Sannolikt helt oförtjänt. Eller? Gitarrekvilibrism kombinerad med snärtigt trumspel och ärtig tvåtakt. Hade för mig att det här gick jävligt mycket långsammare? Kanske har jag haft fel hela tiden. Men … besynnerligt arrangemang med fler start och stopp än på ett senare King Diamond-album. Kan ni bestämma er?

Soulmirror: jävligt läcker låt, grymma musiker. As-sköna solon, bra slingor. Cool vanlig sång också, som grädde på moset. Jag har jobbat som fan med min rensång på dom nya låtarna, och tar över Linda ”Angel Eyes” partier live nu. Funkar faktiskt jävligt bra, om jag får säga det själv! Blev några omtagningar i studion, men det blev bra. Körde också in en Maidencover, men får se om vi tar med den. Kanske får med den på nästa tributeskiva som Black Sun släpper nästa år.

Daemonium: Dark opera of the ancient war spirit

Herregud. Ja, naturligtvis har jag även denna godbit i fysiskt format. Detta är alltså föregångaren till tidigare nämnda Akhenaton, fast under annat namn. Projektets mastermind förklarar namnbytet med att han genom esoterisk begrundan kom fram till att han egentligen var/är en reinkarnation av självaste farao Akhenaton. Man kan ju tycka att en flera tusen år gammal kunglighet borde ha bättre saker för sig än att släppa tvivelaktiga skivor på franska skivbolag, men vad vet jag. Antar att jag är pervers, men jag blir på riktigt gott humör av detta. Återigen en hel del orchestral hits, kompletta med stapplande inslag av svartmetall. Utsökt.

Soulmirror: har ju blivit några Cold Meat-inköp på sistone. Mortiis är ju grym, men man vill ju åt det mer äkta. Mysko det här … kan ju knappast vara Cold Meat med black metal, gissar på typ Black Funeral. Inget favoritband.

Depravity: Silence of the centuries

Ett av de där banden jag inte vet någonting om, alls. Omslaget utlovade kanske inget större smaskens, men det här gillade jag faktiskt skarpt. Dödsmetall från 1991 blandad med mer melodiösa inslag av den sort som kanske mer förknippas med Necrophobic eller nåt. Nej fan, det här var en riktig godbit. Tacksamt låtarrangemang, bra drag och allt.  Ingen aning om var de kommer från eller var de blev av. Ibland behövs det inte mycket för att få till ett eget sound, men det här gänget har något unikt jag tidigare inte stött på.

Soulmirror: klassisk döds. Fan kan det va då … måste ju vara svenskt. Är det typ Lobotomy? Senaste plattan ”Kill” är rätt grym, även om man är rätt mätt på den grejen. Nej det är nog nåt annat. Ganska schysst.

Excidium: Innocent river

Det här med omslag. Och … äh. Fullkomligt hopplös death metal med funkinslag och fräcka taktbyten. Sicket trams. Ska jag vara ohemult generös finns där några partier som i bästa fall påminner lite om italienska Sadist, men för att göra det här lyssningsbart krävs det en rejäl omklippning av skivan som enbart behåller de delarna och skippar resten.

Soulmirror: men nu är det ju några danskjävlar i farten. Lär ju dyka upp på Into the pit på Headbanger’s Ball, är väl typ Konkhra. Fan Vanessa Warwick ändå … man borde kanske höra av sig.

Forest of Souls: War and poetry

Jag blir alldeles lycklig av det här introt. EXAKT såhär lät Pastorns (och mina, för den delen) tidigaste försök att göra dark ambient-magi i Fasttracker. Sedan följer den absolut mest tröstlösa form av doom/black metal jag någonsin hört. I’m lovin’ it. Det är nästan så jag undrar om inte en viss sångfågel från Astaarth lånat ut sin ljuva röst till det här projektet.

Soulmirror: men i helvete vilka jävla dyngband du rotat fram till den här omgången då. Stämningsfyllt intro, men vad faan … lär er spela …

God forsaken: The tide has turned

Det kanske tyngsta bandnamnet i doomhistorien. Albumtiteln ”Dismal gleams of desolation” går inte av för hackor, den heller. Finskt vemod och rinnande vatten i introtonerna. Och någon som tydligen står och kastar macka vid strandkanten. Ganska mysigt. Till dess att de distade gitarrerna drar igång och släpigt proklamerar att det är slut på friden. Stenkastaren på stranden visar sig tydligen vara en hes gammal gubbe med sanningar att proklamera. Tja, man har ju jobbat inom vården. Man ska vara snäll och lyssna på de äldre, så det gör jag även denna gång. Vet dock inte om det är visdomsord jag kommer att ta med mig i graven.

Soulmirror: Ja, men det var ju kul att du tagit med så många klassiker på bandet idag. Seg doom, gissar på en demo fast det är lite för bra ljud för det. Vi spelade ihop med The Marble Icon för en stund sedan, bra band, men tror inte det är dom. Skulle kunna va Anathema, men det låter inte som Anathema … nej, jag gissar på nåt band som inte är Anathema.

Mephistopheles: Landscape symphonies

Halvsunkig svartmetall som bara ett gäng riktiga tyskar på nittiotalet kunde krysta fram. Hur är det möjligt att landet som gav oss några av de grymmaste blackthrashskivorna i historien, i form av tidiga Kreator och Sodom, aldrig förmådde att klämma fram bättre band i den andra vågen? Jaja, det här får mer än gärna puttra på och (t)sjuda i bakgrunden medan man värmer en burk ravioli på spisen. Oförargligt. Och visst är det sött att den här omslagsbilden får användas ännu en gång? Varför gjorde Forlorn och Mephistopheles aldrig en split på Invasion ihop? Tänk er den photoshophistorien, och färgblandningen därtill. Jag myser.

Soulmirror: nu blev det i alla fall lite drag. Stämningsfyllt mellanspel i mitten. Gissar på att det är Non Serviam, så tjena Janos! Äre inte dags för nytt låtsnack i Twilight snart? SUPA FÖR FAAAN HAHA!!

Moonspell: Under the moonspell

En udda fågel som inleder morgondagen med att kalla till muslimskt bönemöte. Jag vill nog gilla den här EP:n mer än vad jag faktiskt gör. Det är originellt och bra framfört, om än med ett gäng skavanker här och var. Antar att Therion (tvi) ligger närmast till hands. Det slår mig nu att det är oerhört sällan jag lyssnar på Moonspell i övrigt. ‘Alma mater’ och ‘Atagenia’ är såklart hejiga bitar, men det är nog snart ett decennium jag verkligen slog på någon av dem.

Soulmirror: men äntligen en jävla platta man känner igen. Ja, första Moonspell är det … skum platta, gillar de andra skivorna bättre. Såg dom när dom var förband till Type O Negative, och dom var fan bättre än Pete Steele & company! Fernando sjunger jävligt grymt, grym inlevelse. Fan,finns inte många band från Portugal alltså…

Neolithic: For destroy the lament

Grammatiken i den här albumtiteln har alltid gjort mig förbryllad. Musiken får mig dock inte att höja på ögonbrynet. Tänk att det fanns en tid då det räckte att klämma in lite syntpartier i släpigare doom för att det skulle räknas som småoriginellt. Sura gitarrslingor samsas med strykrädda basgångar och kavata solon. Herregud vad tråkigt. Sedan kommer ”sången”. Ja, den är mest tråkig, den med. Fyra minuter in tror jag att jag lyckas göra den absolut värsta Van Helsing jag kan komma på.

Soulmirror: men nu får det fan vara nog. Vars har du hittat dom här jävla låtarna? Inte direkt nåt man sveper öl till, det här. Man kunde ju drömma om nåt gammal Maiden eller Helloween, men inte faan … BYYYYYT!!!

Sacramentum: Finis malorum

Sacramentum. Ett band som stötts och blötts i denna församling under mer än ett årtionde. Ett band som … ja, vad? Underskattade? Förbisedda? Eller bara mediokra? När jag lyssnar nu tycker jag att samtliga beskrivningar stämmer ganska bra. De flesta såg väl på det här gänget mer som ett Dissectionderivat. Omslaget på ”Far away from the sun” gjorde knappast den saken bättre. Men: å andra sidan finns det sämre derivat än Sacramentum. Precis som med tyskarna i Mephistopheles blir det mest en behaglig bakgrundskompott av melodiska slingor och galoppgrind. ”Finis malorum” är snäppet råare än fullängdaren, och det tackar vi för.

Soulmirror: YES!!! Äntligen en bra låtjävel. Sacramentums ”Moonfog” (lite Satyriconrip-off där, va?). Ja, jävligt bra är det i alla fall. Nisse och dom andra fick fan till det på den här skivan. Hade gärna fått vara en fullängdare, men ”Far away …” är inte dålig den heller. Ska bli jävligt coolt att höra hur nya skivan låter när den kommer! (De som säger att ni snott riff från dom, då? HAHA! -RED)

Spina Bifida: Ziyadah

Mycket konstigt ska man ramla över i sina dagar. Spina bifida är tydligen namnet på den sjukdom (?) som gör att man föds med för lång ryggrad, vilket resulterar i en mindre svans, eller slips över ändalykten. Den här skivan krämades fram 1993 och jag har aldrig hört talas om den tidigare. De första ackorden fick mig att tänka på Projekt Assar och låten ‘Robotar lever’, vilken senare blev mer känd då Asta Kask spelade in den. Jaja. Släpig döds av absolut tröttaste sort är vad det handlar om, i alla fall. Holländsk sådan. Nej, fy fan.

Soulmirror: trodde först du letat fram mitt gamla band Gorebloods demo, fan vad likt det lät. Tycker fortfarande den håller, finns några schyssta riff på den. Var tänkt att Cadla skulle släppa splitkassett mellan den och Dispatcheds demo, men inte fan blev det nåt av det. Men Xenofanes, det dög däremot …

Your Shapeless Beauty: S/T

Vi har anlänt till slutstationen. På så många sätt. Åh, jag som ändå närde en fantasi om att Adipoceres backkatalog skulle vara full av förbisedda guldkorn från nittiotalet. Drömmen blev till Härnö-sand. Nu spelar ändatidens dramatiska stråkar på en billig Casiosynt, påhejade av trummaskinsgrind och … ja, vad säger man. Your shapeless beauty lär nog inte uppleva en renässans på bra länge. Eller, vad vet man … innan man vet ordet av går säkert Your Shapeless Beauty-fest av stapeln. På en fotbollsplan utanför högstadieskolan i en ort som knappt existerar i södra Frankrike. Vi ses väl där?

Soulmirror: jaha, är vi klara nu? Rätt suggestiva syntar här ändå. Hyfsad black, ingen favorit. Vetefan vad det är för nåt, men det är inte svenskt eller norskt. Kan hända att jag har det här i backen nånstans, får leta och återkomma haha! Tack som fan för låtsnacket, men det var då en jävla massa skit du snokat fram! Hade ju suttit med nån Deiciderökare men det får man visst ordna själv! SKÅL FÖR FAN!

Hatpastorn lyssnar på tre band med irriterande bandnamn

Posted in Uncategorized on 5 september, 2022 by hatpastorn

Vissa band hoppar man bara över på grund av bandnamnet. Man vet att det kommer vara trött och/eller en tröstlös resa. Med det sagt måste jag tillägga att min tröskel för vad som klassas som ett dåligt bandnamn är tämligen ojämn och kanske inte helt konsekvent alla gånger. Vissa namn gör mig bara gruvligt irriterad och det kan bero på de mest udda av anledningar. Namnet Kvist har jag aldrig haft problem med, Kråke fick mig emellertid att göra pruttljud med munnen när de albumdebuterade 2012 till ingens glädje. As Vampiric Shades And Belial Winds var ett band som fångade min uppmärksamhet på ett positivt sätt (Oj, hur fan låter det HÄR?!), Virvel Av Morkerhatet (Oj, skjut mig!) gav mig brock. Att det gått inflation i dubbelordsnamn på svenska har jag knorrat om tidigare.

Idag tänkte jag faktiskt lyssna på några av de här banden man undvikit bara på grund av namnet, vem vet, man kanske hittar några musikaliska guldägg!

Dark Managarm

Black metal från Frankrike får mitt intresse att stiga, men när man döper sig till Dark Managarm känns det inte så festligt. Vad ska det ens betyda? Var Månegarm redan taget så de stuvade om ordet och dängde in ett Dark framför för att distansera sig? Månslukande vargar som skvätter blod omkring sig så solen svartnar är en god källa till bandnamn. Nu nöp ju ett gäng stockholmare namnet Månegarm så vad göra? DANSKA Managarm valde att kalla sig för bara Managarm. Det blev en demo och det tackar vi för att det bara blev en. Önskvärt hade varit noll såklart. Amerikanerna i Managarm … säkert helt utsiktslösa, men vad är grejen med amerikaner som hejdlöst tar bandnamn som redan är tagna? Sedan har vi då Dark Managarm. Vilket spånigt namn ändå. Tänk om de inte alls menar mytologivargen utan en helt egen påhittad varelse. En mörk mana-varg och då snackar vi mana som i den där blå mätaren för magi man hittar i TV-spel. Dummare saker har hänt. Haha, en mörk mana-varg som ställer till oreda i samhället. Kul att bandet verkar vara satanister och har den klassiska getskallen i logon. Vilken ohelig paella av influenser black metal ändå är. Man kanske skulle starta bandet Mörk Hanuman och släppa skivan ”Azerate, the vampire of Atlantis and Thor-Sauron of Yoggoth trembling above fångarna på fortet Agneta Sjödin aka Maha-Khaki devastation”. Jag hade köpt. Hatten av till herr Stille för påhittet Maha-Khaki förresten.

Dark Managarm är ett typiskt band som får mig att gräva ner mig i de dummaste av mentala skyttegravar. Det händer rätt ofta när jag är ute och går att jag blir totalt absorberad av hjärnans irrvägar och vaknar upp mitt i en fyrvägskorsning med arga mottrafikanter. Inte heller ovanligt att folk man känner hör av sig och är upprörda varför jag inte hejade när de tutade eller vinkade. Jag är halvblind från start, har kass hörsel och tänker på Dark Managarm era jävla nördar!

Hur låter då Dark Managarm?

Vi kör debutplattan ”Victorious march” från 2009. Den har ändå det ödmjuka betyget 100 av 100 på metal archives så det måste vara världens bästa skiva. Kul!

… och det är den tröttaste standardsvartmetallen med irriterande virvelljud och kraftlös sång tänkbar. Välbekanta låttitlar som, ”Fuck the universe”, ”Black blood” och ”Lords of fire”. Wow!

Ett obscent slöseri med allas tid.

Svart Crown

I likhet med ständigt inaktuella Dark Managarm är även Svart Crown fransoser. Enligt metal archives kom medlemmen Hyrgal på bandnamnet flera år innan han ens blev medlem i bandet. Gud så värdefull information. Han verkar även ha blivit sparkad/hoppat av rätt nyligen.

Det finns tre band som heter något med Black Crown. 1709(!) som har ordet Black i namnet. 144 där ordet Crown är inblandat. Och då snackar vi bara metal-band. Svart Krona eller Svartkrönt hade varit fånigt, men ändå bättre än Svart Crown. Sedan kan man inte nämna Svart Crown utan att tankarna vandrar till det mexikanska bandet Svart Skalle. Tänk vad mycket tok det ändå finns. Couronne Noire då? De är ändå fransmän. Nädå.

Svart.

Crown.

Återigen ett band som fått mig att ägna ohemult mycket tid åt att fundera över hur det här ens gick till. Timslånga hjärnsketcher som utspelar sig i fransk replokal med vilda diskussioner om bandnamnsval. Karaktärer inte sällan iförda baskrar, randiga tröjor och baguetter under armarna.

Då är dagen kommen för att höra hur det här faktiskt låter. Jag har emellertid en gnagande känsla att jag kan ha hört dem tidigare. Har jag till och med recenserat skivan i Sweden Rock Magazine? Det här hade jag garanterat kommit ihåg om jag inte haft hjärnan full av fem påhittade säsonger av komediserien ”Svart Crown fiser runt i replokalen”!

Vi kör plattan ”Profane”, den hade flest recensioner på Metal Archives. Snittbetyg 82 av 100 så detta måste vara en klassiker. Jag menar, om Deathspell Omegas ” Si monvmentvm reqvires, circvmspice” har snittbetyget 76 så borde således Svart Crown vara 6 poäng bättre!

Det stämmer givetvis inte alls.

Spelskickligheten är det inget fel på, modern svartdöds i stil med Behemoth, minus lustiga hattar och trumpet. Något mer skruvade riff på denna än man kan tro. Inte min kopp dock.

På temat Behemoth. Det här med att göra riff som startar i E och att man sedan klättrar på gitarrhalsen i vad jag gissar heter phrygian dominant scale på utrikiskt musiklingo blir man snabbt mätt på. Musikteori kan såklart fara åt fanders, men det jag menar är när det tjatas på mörkaste strängen och sedan valsas runt i något som för tankarna till Egypten. Ormtjusardöds om man så vill. Nu sitter det säkert någon nörd och bara ”actually, är det inverterade mikrointervall i fulltempererade 12-halvtonsuppdelningar i hexaheptagonisk Heltonskala”. Skriv ett bra riff istället och återkom.

Fy vad trött jag blev, inte bara på grund av Svart Crown utan det krig jag har i hjärnan nu med en påhittad musiknörd med kort hår och en gitarr som ser ut som en snowboard. Ni vet typen.

Jag orkar INTE med en hel skiva med Svart Crown idag.

Thy Catafalque

Ungersk myskoblack som släppt minst tio fullängdare jag hållit mig undan på grund av namnet. Tillägget ”Thy” brukar sällan falla ut på ett tillfredsställande vis när man döper sin orkester, redan där har vi ett hinder. Sedan ”Catafalque”. Ett upphöjt underlag för en likkista. Maktkamp på Cata-Falcon Crest! Rent tekniskt är det inte världens sämsta namn, men det är något i kombinationen av märkvärdigheten med ”Thy” och det fisförnäma i ”Catafalque” som gör detta irriterande. Tankarna vandrar till tidiga Theatre Of Tragedy och jag ser tjocksmocken Raymond stå i en svart sopsäck, solglasögon och en gigantisk ankh runt halsen mumlandes:
”Sëer of the future, not of twain,«Sicker!», quoth Cassandra. Thy Catafalque bethrothed twixt, twain moreo’er scourge!”

Och jag blir helt RASANDE!

Att min hjärna gör dessa kopplingar är såklart inte Thy Cata-Johan-Falk-Noll-Tolerans fel, men jag anser att på ett sätt är det ändå det.

Jaha, då återstår att lyssna på möget. Tjoflöjt vad mycket det fanns att välja på. Vi har en ihärdig ungrare på kroken. Passande då skivan jag valt att lyssna på heter ”Meta”. En skiva vald av två anledningar, den första är att den var mest populär på Spotify, den andra det härliga omslaget.

Jag har ingen aning om hur representativ den här skivan är för resten av den digra diskografin, men det var inte alls tokigt. Vill man bryta ner det till lekmannatermer hamnar vi någonstans runt ett ungerskt Solefald och när det manglas dyker Nile-doftande melodislingor in, som i ”Ixion Düün”. Avantgarde-black, ni vet vad det handlar om. Stundtals briljant, stundtals genant. Allt annat än obegåvat.

Kommer jag lyssna på detta igen? Det tror jag. Att diskografin är så pass stor är ett hinder, men ramlar jag över några släpp billigt kommer jag ge detta en ärlig chans.

Skönt, nu kan jag lägga Dark Managarm och Svart Crown åt sidan och gå vidare med livet. Thy Catafalque tar jag med mig.

Mot nya äventyr!

/Hatpastorn

Hatpastorn och Heidenhammer agerar annonsförfattare till skivor som inte finns i verkligheten

Posted in Uncategorized on 25 augusti, 2022 by hatpastorn

Med den korta rubriken är Hatpastorns Likpredikan på banan igen. Vilket år. Jag, Hatpastorn, har flyttat, renoverat, byggt hus, besökt bröllop och begravningar, tragglat igenom två skivinspelningar och jobbat heltid, utöver det vanliga som kallas livet. Har inte gift mig, eller dött, dock flyttat ut i skogen till min bättre hälft. Är således inte längre Sundsvallsbo utan numera ångermanlänning. Att slippa åsyn, ljud och lukt från andra människor: rekommenderas varmt! Dock pendlar jag några dagar i veckan till Sundsvall för kontorsjobb så jag får min dos i alla fall. Utöver de vanliga alkisslagsmålen bjöd denna vecka på en viss Paludan som stod och tjoade utanför mitt jobb. Polisens kommentar i tidningen: lugnare än vanligt!

Första inlägget på ett bra tag blir ett samarbete mellan mig och Hammaren. Vi satt på våra respektive jobb och hade inte sådär djävulskt mycket att göra så vi började skicka utmaningar till varandra i stil med ”Öh, hitta på en annonstext till Brutal Phlegms nya skiva”. Den som skickade utmaningen hittade på band och viss information och den andra var tvungen att ljuga ihop en annonstext till något som inte finns. Fullt normalt. Detta var såklart högst underhållande då vi bägge när en inre dröm om att bli välbetalda annonsförfattare åt skamlösa skivbolag.

När vi hade gjort ett antal insåg vi att detta skulle bli ett underhållande inlägg och ett bra startskott för skrivandet igen. Jag är ärligt talat ringrostig. I slutet av dagen kom jag på att det skulle bli ett bättre inlägg om skivorna hade skivomslag med. Min egen utmaning blev att göra sex skivomslag med mobiltelefonens hjälp INNAN jag var tvungen att byta buss. Det gick!

Här kommer då ett antal annonser till skivor som kanske inte finns, men om de nu inte finns, varför kan man höra hur de låter?

Mycket nöje.

Utmaning: Voodoo Gypsy, groove metal, USA.

Fräck groove metal med gästspel på latinotrummor av ingen mindre än Dave Lombardo efter hans sjätte avhopp från Slayer! Stenhård metal möter uppstudsig salsa i ett möte som får Soulfly att framstå som kulturapproprierad Tex Mex. Pallar högtalarna – och höfterna – trycket?

Excerpt från köpt recension i Metal Monster Magazine av samma platta: 

Mustig gästsång av Zóltan från ständigt aktuella Ektomorf! Just det, en ÄKTA gypsy! Håll i plånböckerna och göm undan guldkedjorna metal lovers för plattan släpps i 15 olika vinylutgåvor, från neonbeige kvadratswirl till polkagris! Vi säger bara WOAH!

Utmaning: Flamin’ Gigolo, actionrock, Sverige.

Glöm Hellacopters! Backyard Babies, vilka är det? Flamin’ Gigolo är det som gäller nu, kraftpaketet som redan efter första singeln ‘Not payin the dues’ skickat chockrockvågor över hela världen. Bandets mastermind Timmy Persson (ex-Vermin, ex-Hellacopters live 1997 Trananrocken) tar actionrocken till helt nya nivåer. Om MC5 är Karate Kid är Flamin’ Gigolo Die Hard 5. Fullängdaren ‘Boogie Wookie Hell Cobra’ är rattad av självaste Andy Sneap. Gästar gör Björn Speed Strid, Mats Ronander och Mat Sinner, ja du läste rätt! KEEP ON ACTIONROCKING IN THE FREE WORLD!

Utmaning: Alvklinga, black metal, Paraguay.

Från djupet av den mörkaste djungelskogen härstammar ett urvrål som får självaste Shere Khan att resa päls och ta till flykten. En epigon av mörker framfört av alver som garanterat aldrig satt sina fötter i människobyn. Denna otämjda best till skiva är producerad av Oleg Smolensk, känd från ryska Svartby. De trettio första skivorna kommer inpackade i torkade palmblad, ett afrodisiakum som används inom den mellansydamerikanska neopaganismen. Roots – bloody roots!

Utmaning: Salival Funguspus, porrgrind. ”A vulgar pissplay of golden showers”. Brasilien.

Tröttnat på mossiga farbröder i Cannibal Corpse? Börjar Devourment göra dig mätt? Har Lividity gått och blivit politiskt korrekta?

Glöm allt.

PANG kommer Salival Funguspus och bara mörsar ner allt motstånd! Brutalt är bara gatuadressen, rent motbjudande: postnumret. Tjugotredje fullängdaren in i karriären lossnar allt likt en nekrotisk prolaps och bandet har nu kommit för att ställa sig högst på prispallen. Omslaget, av legendaren Zorg Blüfoss, är censurerat i alla länder och inget tryckeri vill ta i detta med tång. Detta släpp kommer således som USB-sticka. Det HÄR, det är brutalt. Enligt rykten begick landsbröderna i Krisiun rituellt självmord i vördnad. Buy and die!

Utmaning: Stormwand Schaerbeek, neofolk. Belgien.

Bryssel må vara huvudstad i EU, men det är från den belgiska landsbygden Europas sanna förfäders stämmor väcks till liv genom denna exklusiva utgåva från Old Europa Cafés underunderbolag Ancestral Memories. Suggestiva flöjtmelodier ackompanjeras av esoteriska gitarrklanger och lyrisk svidande kritik mot den moderna världens andliga förfall. Låt dig svepas med tillbaka till en mystisk tid. 

På turné tillsammans med Ordo Invinctus Solistitium i höst!

Utmaning: Cryptorian Descent ”Cemetarian bloodtears – lunar crescendo, amor lacrimosa”, vampyr-black metal, Bosnien-Hercegovina.

Inte sedan Umbra Et Imagos ‘Viva vulva’ har världen sett ett så erotiskt laddat material som hos dessa bosniska blodsmagiker. Huggtänderna är lika vässade som låtmaterialet där industriellt rytmiska gitarrer möter smäktande syntar i denna unika mix av black metal, goth och bosnisk-italiensk folkrock. Det här kommer bli en storsäljare! Missa inte den dagsfärska musikvideon till hitlåten ‘Sonata cantata anata prostata’ med modellen Wildcat Fox från female fronted metal-bandet Infectious Cavalcade i kusligt ekivoka scener. MJAU!

Utmaning: Insane Land, hardcore, Litauen.

På Vilnius hårdaste och smutsigaste bakgator regerar sex hårdkokta litauer, som på sin debut visar vad som händer när man lägger bort artighetsfraserna för att visa vilka man verkligen är! Sångaren Rock Man luftar sin plågade själ och berättar om en dröm om snabba bilar, kromade nyckelkedjor och fräscha sneakers i en hårdslående vision som träffar rakt i solar plexus och inte låter dig hämta andan! BALT ELLER INGET!

/Hatpastorn & Heidenhammer

Bandfotokatastrofer. Distant Past.

Posted in Uncategorized on 11 januari, 2022 by hatpastorn

Att ta bandfoton är inte helt enkelt. Stopp. Jag tar det där igen. Det är väldigt enkelt att ta ett bandfoto, att ta ett BRA foto är värre. Om vi tar Distant Past från Schweiz som exempel kanske vi alla kan lära oss något idag.

Grabbarna spelar progressiv heavy metal och som alla andra som spelar i den genren ser de inte skitcoola ut. Det är ett gäng goa nördar som har gjort vad de kan för att se lite fräcka ut. Med varierande resultat. Vi kör en analys från vänster till höger och ser om vi kan hitta någon framtida lösning för dem.

Distant Past - Photo

Längst till vänster har vi Schweiz längsta man. En tre meter lång Benedict Cumberbatch med skrynklig blå T-shirt.

Lösning: Om det är stor nivåskillnad mellan medlemmarna bör de placeras så att de ser hyfsat jämna ut. Benedict borde således fått ställa sig en bra bit bak på bilden. Cirka en fem-sexhundra meter. Blå T-shirt? Nej tack. Vi minns ramaskriet när Alver hade en blå bas i Emperor-videon. Av med blå T-shirt, på med en svart. Armarna uppåt sträck! På tal om armar, lägg dem i kors och tänk på hållningen. Du kan spela hur progressivt du vill, man behöver inte stå som en slashas bara för det.

Figur nummer två. HAN jobbar med något skittråkigt, typ logistisk samordnare. Mycket kaffe och Facebook. Långlunch. Ändå stressad jämt. Fackligt engagerad.

Lösning: Av med glasögonen. Svarta jeans istället för de där blå. Inga jävla händer i fickorna. Av med klockan. Bättre hållning, visa lite framåtanda för fan! Jag har ALDRIG hört talas om detta band och mitt första möte med dem var detta bandfoto. Tack Brink för den kallduschen till morgonkaffet. Mitt första intryck blev således ett rått gubbfniss och tankar som gav kraftiga minus på karmakontot. Ska det behöva vara så? Tänk om bandet är skitbra och mitt första intryck medförde att jag ratar dem för all framtid?

Figur nummer tre. Hoppla. Korta snubbar, känsligt det där. Karma, man ska vara snäll, man kan inte hjälpa hur man ser ut. Men med det sagt vore det enklare att vara snäll om inte 99 av 100 korta vita män var de drygaste och otrevligaste jävlarna man träffat i hela sitt liv.

Lösning: Den kortaste i bandet bör placeras längst fram för att få bort eventuella nivåskillnader. Klocka och glasögon är ett problem. Så även när man står snett och vickar förföriskt med lillhöften. T-shirten är skrikful, men hör tyvärr genren till. Metal är som vi alla vet smaklöshetens nirvana. Så, stå längst fram, gärna bredbent och med armarna i kors för att assert dominance som det heter på utrikiska. Tänk Udo för fan!

Figur nummer fyra. Som ni ser är klädseln ”OK” och armarna är i kors. Ändå känns det inte helt hundra. Det är en allmän slashasaura som jag inte vet om det går att tvätta bort.

Lösning: Jadu, tona ner leendet en smula. Långt hår kanske? Skägg?

Figur nummer fem. Figure number five, är inte det en helt sopkass skiva med Soilwork? Jaja, här är vi tillbaka på kontoret, jobba med data. Tidig lunch. Tror knappast att det finns ett enda skärp i hans garderob.

Lösning: Glasögon, klocka och blåjeans. Hej då. Tona ner livsglädjen.

OK, om vi lyckas få fason på grabbarna gällande kläder, attityd och placering så är vi nästan hemma. Bakgrunden är inte så tokig. Inte tokig alls faktiskt. Vilket bolag ligger de här lirarna på egentligen? Pure Steel Publishing. Aldrig hört talas om. Vilka andra artister har de i sitt stall?

Oj.

Oj oj oj.

Evolucija

Evolucija - Photo

Serbisk goth metal! Och bandfotot!

Nick Giannakos and Alchemy

Nick Giannakos and Alchemy - Photo

Vad är det som händer?! Jag tror det här gänget fick Covid tidigt eftersom de inte har någon smak. BOOM!

Stormhold

Stormhold - Photo

Från Jönköping. Riktiga alfahannar i rustning och gas.

Under A Spell

Under a Spell - Photo

Jänkare, givetvis. Exakt ett sådant band som brukar dyka upp som sponsrat inlägg på Instagram varpå mitt blodtryck exploderar. Normoria var ett band som dök upp i mitt flöde och … ja, jag kan komma att återkomma till det gänget.

Zeno Morf

Zeno Morf - Photo

Från Norge och JÄVLAR vilket dåligt foto!

Ååååååååååh.

Diaboł Boruta

Diaboł Boruta - Photo

Tell me you are polish without saying you are from Poland!

Forsaken Age

Forsaken Age - Photo

Nya Zeeland. Där satt den!

Lachrymose

Lachrymose - Photo

Grekisk goth av det obehagligare slaget.

Medusa’s Child

Medusa's Child - Photo

Det var inga vackra barn.

Distant Path kanske inte var så tokiga i alla fall.

På återseende.

/Hatpastorn

Gott nytt år! Hatpastorn recenserar Yngwie Malmsteens skivomslag

Posted in Uncategorized on 31 december, 2021 by hatpastorn

Jag äger exakt noll skivor med Malmsteen. Har inte hört överdrivet mycket av hans musik. ”Rising force” är en bra låt vill jag minnas, men i övrigt är det helt blankt. Han är en citatspruta av rang och duktig på gitarr, dock inte min kopp musikaliskt kaffe. Genom åren har man spelat med ex antal musiker som varit stora fans, men av deras grymtanden att döma har det varit några riktigt tunga decennier. Jag är med andra ord inte kvalificerad att recensera hans musik, så jag tar tag i det jag kan bäst: analysera skivomslagen.

När jag sitter och gör detta har jag ärligt talat dålig koll på hur skivorna ser ut eller hur många han släppt, detta kan således gå lite hursomhelst.

Vi kör!

Rising Force

Denna är hyfsat ikonisk. Eld, fräsig logo och någon tanthand som bara skickar upp gitarren i triumf. Man fattar vad det handlar om. Elden och mörkret bidrar med mystik. Typsnittet har gett hårdrockare ståfräs sedan dag ett. Perfektion. Eller ja, det hade varit braksnyggt med en småsnirklig ram runt i samma guldton som logon. Då hade det varit fulländat.

Betyg: 5 av 6 strängar.

Marching Out

Redan på skiva två får vi en nähä-upplevelse. Oroväckande. En svettig haktumörs-Yngwie med gitarren i högsta hugg och all text ocentrerad för att inte täcka ansiktet. Blandade typsnitt och färger på bokstäverna ger ett splittrat och föga fackmannamässigt intryck. Bilden är inte ens skarp. Vilka klåpare har släppt igenom detta? POLYDOR?! Detta är fan ovärdigt.

Betyg: 1 av 6 strängar.

Trilogy

Men YES! En proportionerligt tvivelaktig blyerts-Yngwie i våldsam pose som med gitarrens hjälp värjer sig mot den trehövdade draken. Det här är i det närmaste helt perfekt! Jag har emellertid en dålig magkänsla. Vem har egentligen gjort omslaget?

Jahaja.

David Heffernan.

Som även gjort omslag åt världens sämsta band, Anthrax. Det var synd.

Betyg: 5 av 6 strängar.

Odyssey

Kom igen, mer fantasy! Vad fan är nu detta? Stämmer det här? Omslaget till ”Odyssey”? Jag hade förväntat mig något Homeros-doftande med en blyerts-Yngwie som dänger till cykloper i hjärnan med gitarren och klämmer harpyor på brösten. Inte det här! Sur-Yngwie med kassa effekter och text i babyblått, gult och rött. Formatet på bilden ser dessutom helt fel ut med de svarta kanterna. Typ som när folk filmar åt fel håll med mobilkameran och lägger upp på Youtube. Polydor igen. Katastrofult, det är som katastrofalt fast fult.

Betyg: 1 av 6 strängar.

Eclipse

Detta var ett steg i rätt riktning om man jämför med skivan innan, men jag är oroad att det daltas med fantasystuket från ”Trilogy”. Yngwie står och kanaliserar i väst i en solförmörkelse. Det är vad det är. Varför Yngwie inte står i fet text som Malmsteen gör är ett udda stilistiskt grepp och det är väl vad det är det med. Skivtiteln som knullar sig fram på sniskan i rosa skrivstilssnusk är inte så kul.

Äh.

Betyg: 3 av 6 strängar.

Fire & Ice

Nu snackar vi! Yngwie i klassisk pose i ett vinterland, viftandes med både eld och gitarr. Man blir tårögd. Blåtoner och eld är en klassisk kombo. Mycket skönt för ögonen. Mindre skönt är titeln där någon tjockskalle kört vit text på stundtals vit bakgrund. Man har ju sett när Napalm Records trollat med färger och gjort saker oläsbara, men en så stor artist som Malmsteen? Det känns ovärdigt.

Förutom det är omslaget klassiskt.

Betyg: 4 av 6 strängar.

The seventh sign

Jävlar, vilket kasst omslag! Denna hade jag inte ens sett tidigare. En obekväm och föga smickrande närbild på Yngwie i grönt med en blå triangel. Vad ska detta ens symbolisera? Skivtiteln lagd så det ser ut som det är en medlem i Oasis med våldsamt unibrow som är på omslaget. Katastrof! Vinkeln på munnen bidrar dessutom till en mild känsla av yrsel då triangeln är rak. Vad ÄR detta?! Ovärdigt.

Betyg: 1 av 6 strängar.

Magnum Opus

Ödmjuk skivtitel. Jag gillar idén till det här omslaget, utförandet är såklart en stor olycka. Hade de inte kunnat försöka få det att se ut som att svärdet och Yngwie existerade i åtminstone samma dimension? Hade det varit så jävla svårt att ställa fransjacke-Yngwie vid ett riktigt svärd? Gärna med en rimlig bakgrund istället för DET DÄR! Ovärdigt.

Betyg: 2 av 6 strängar.

Inspiration

Yngwie Malmsteen - Inspiration

Jag fattar, det ska vara ett omslag med referenser till saker som influerat grabben då detta är en coverplatta. Rainbow och så vidare. Tydligen samma gök som gjort detta omslag som ”Magnum Opus”. Asari Yoda. Vilken jävla loser. Skivan är från 1996 så det finns exakt NOLL anledningar till att det ska behöva vara såhär uruselt framfört. Ju mer man tittar desto värre blir det! Ovärdigt.

Betyg: 1 av 6 strängar.

Facing the Animal

Yngwie Malmsteen - Facing the Animal

Hur många skivor har han gjort?! Åååååååh. En trött Malmsteen/gubbkärring med insugna kinder i ett hav av leopard. Det finns en lista jag brukar gå efter när det vankas leopardmönster.

Vad passar i leopardmönster?
1. Leoparder.

Det var allt.

Ovärdigt.

Betyg: 1 av 6 strängar.

Concerto Suite for Electric Guitar and Orchestra in E flat minor Op.1

Yngwie Malmsteen - Concerto Suite for Electric Guitar and Orchestra in E flat minor Op.1

Jag tror jag börjar bli sinnessjuk av det här. Typiskt av hjärnan att yla ”kul grej, kom igen” och sedan kommer verkligheten och man inser vad fan man håller på med. Det här omslaget var i alla fall inte helt illa. Bilden är hyfsat skarp. Yngwie är på hugget, bakgrunden är lite fräck. Eller ja, på hugget var väl att ta i. Småfrusen kanske.

Betyg: 4 av 6 strängar.

Alchemy

Och där drar vi i handbromsen. HUR är det möjligt att skivomslagen är så värdelösa? Kolla in ”Alchemy” här. Titta på det! Vi snackar fem hack under Edguy! Jag uppskattar att fantasyköret gör comeback, men nivån är skrämmande låg. Spana in den här varianten med.

Det här, det är ovärdigt.

Betyg: 2 av 6 strängar.

War To End All Wars

Ännu en skiva jag inte visste fanns. Frank Frazetta-omslag. Trött, men inte ovärdigt. Men visst fan känns det slött? Yngwie år 2000 var kanske inte den hetaste katten i skivbacken, men att använda ett Frazetta-omslag som säkert finns på flera andra bands skivor, det känns inte alls bra.

Betyg: 3 av 6 strängar.

Attack!!

Yngwie Malmsteen - Attack!!

Oj.

Trippla typsnitt varav minst ett borde vara förbjudet. En skivtitel med två utropstecken, normalt är ett eller tre. En närbild på ett öga jag antar är Yngwies. Röd gas.

Det här är bortom ovärdigt och ett av de absolut fulaste skivomslagen jag någonsin sett.

Betyg: – 1000000000000000 av 6 strängar.

Unleash the Fury

Här har alla bara gett upp. Det ser ut som en halvofficiell samlingsskiva med några gudsförgätna hårdrocksband man hittar i en tragisk CD-hylla på OK i Mörsil. Om någon fick betalt för det här omslaget är livet i sanning en avgrundsdjup tragedi.

Ovärdigt.

Betyg: 1 av 6 strängar.

Perpetual Flame

Äntligen! Nu har vi i alla fall något som inte får en att vilja slita ögonen ur huvudet. Titeln ser ju mer än lovligt spånig ut i det där formatet, men i övrigt är det klassiskt att köra brinnande gitarr på omslaget. Fråga mig inte vem snubben på bilden är för det är uppenbarligen INTE Yngwie Malmsteen anno 2008.

Betyg: 3 av 6 strängar.

Angels of Love

Yngwie Malmsteen - Angels of Love

Åh söte Jesus vilken skittitel till skivtitel. Tydligen är det Yngwies fjälla April som är på omslaget. Ett tjusigt fruntimmer.

Men.

En instrumental, mestadels akustisk, knullplatta tillägnad sin egen fru … jag gissar vilt nu, men detta blev nog ingen storsäljare. Sedan kan man önska att Yngwie gentlemannamässigt sköt in hennes stol för hon sitter inte ergonomiskt alls! Hmmm, undrar om jag ska sätta Heidenhammer på att recensera alla hans plattor? Det ska jag. Från pärm till pärm!

Betyg: Jag har ingen aning om något längre.

Relentless

Jahaja, en höstbrun Photoshopspya, det kunde man väl ge sig fan på. Relentless? Tror både jag och Yngwie är rätt less vid det här laget.

Betyg: 2 strängar av 6.

Spellbound

Och där small Photoshop till med full force! Skitfult och ovärdigt.

Betyg: 1 av 6 strängar.

World On Fire

Yngwie Malmsteen - World on Fire

Lägg av!

Betyg: 1 av 6 strängar.

Blue Lightning

Yngwie Malmsteen - Blue Lightning

Fy!

Betyg: 1 av 6 strängar.

Parabellum

Yngwie Malmsteen - Parabellum

Vad. Är. Detta?

En skiva till förmån för fosterbarn med en omslagsmålning som ska auktioneras ut för det ändamålet.

Låt mig gissa att detta var Aprils idé. En fin insats givetvis med att ge slantar till barn i nöd, men jag känner ändå ett stort vemod. Det är ett konstverk som primärt för tankarna till någon halvbegåvad småpackad målarkludd som brassar porträtt på Selånger marknad. Och vadå ”parabellum”, förbered för krig? Mot exakt vilka då? Fosterbarnen?

Som så många gånger förr känner jag mig fullkomligt död inombords. Ärligt talat trodde jag att det skulle krylla av omslag i stil med ”Trilogy”. Det gjorde det inte alls. ”Attack!!” … hur gick det ens till? Alltså på riktigt.

Yngwie … sist jag såg honom höll han låda på Instagram. Var lite sköna snubben som rev av några licks. Har på känn att det är hans fru/manager som styrt upp det där. Jag tycker att han borde skaffa en riktig Youtube-kanal och kötta react-videos. Yngwie reacts to Archspire eller Rings Of Saturn och så vidare. Det vore kul att se honom småsurt och avundsjukt hacka på de banden. För publik finns det. React-kanaler kryllar det av och det är samma sopsluta jävlar i varenda en. ”Hej, jag är menlös ”trumlärare”, nu ska jag titta på ett klipp med Meshuggah/Mgla/Dark Funeral och se förvånad ut” och kommentarsfälten jublar. Motbjudande.

Nä, låt Yngwie ta några linor och sedan gå lös över alla sportgitarrister i flanellskjorta. DÄR snackar vi underhållning.

På återseende.

/Hatpastorn

Bewildered – 13 needles

Posted in Uncategorized on 30 december, 2021 by hatpastorn

Bewildered är tillbaka! Det har gått några år sedan debuten släpptes och grabbarna har mognat och plockat in nya fräscha influenser. Skogen-Jocke, detta overkliga geni, har återigen styrt omslagskonsten medan jag och Hammaren styrt intervjun inför nya plattan. Förstår ni redan nu ingenting bör ni läsa del ett i denna saga om No Fashion-bandet som kanske inte fanns i verkligheten, men som onekligen finns i allas våra hjärtan:

Intervju med Kristoffer ”Soulmirror” Nylin från Bewildered. Ereshkigal Webzine.

Tjenare Soulmirror! Det var längesedan vi hördes sist. Vad fan händer i norr? Supa i helgen?

Dark salutations Mackan! Det är fullt upp här. Jag har flyttat till Stockholm sedan sist, dom andra bor kvar i norr. Trivs ändå bra här, mycket mer spelningar och så. Kul med Gröna Lund, Globen … tunnelbanan, rätt historisk mark, liksom. Entombed, Dismember osv. Rätt dyrt att bo dock! Hänger lite med folk från Noctes, men annars blir det mest att sitta i lägenheten. Blir en del film och Internet, uppkopplingen är på plats.

Jaha? Sa inte du i Pest Eternal Zine att du hellre skulle dö än flytta till Stockholm, eller som du uttryckte det, ”Bögköping”?

Ja, alltså. Det blev lite fel det där. Men va fan, menade inte så ju, åååh. Träffade en tjej på internet, skitsnygg, så jag flyttade till Stockholm för hon bodde där. Sedan, ja man blir ju jävligt förbannad va, bitchen dumpa mig för någon nörd i Insania man trodde man var polare med! Man trodde liksom man var brothers in metal, supa på Anchor, men så jävla huggen i ryggen vart man. Men ensam är stark heter det! ”When scars ain’t enough” på nya plattan handlar lite om det där. Jävla subba ändå.

Ny skiva ute, 13 needles, berätta lite om den!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Världens bästa skiva! (Nej – RED). Så jävla mycket bättre än debuten. Bättre lir, bättre ljud, mer thrash såklart och lite industriellt stuk. De melodiösa delarna har blivit mer melodiska, samtidigt som de agressiva blivit ännu mer aggresiva. TVÅTAKT!!! AAAARRRGH!!! Texterna är mycket bättre med, inte så barnsliga som på förra skivan, det känns mer moget nu. Mycket dystopiskt och hur teknologin liksom är den nya ondskan. Internet och hackers. Virus, artifisiell intlegiiens. Terminators som ba mörsar ner folk. Och lite personligt såklart. Brudar och sorg och metal. Det vanliga. Första skivan är nästan att betrakta som en demo faktiskt.

Jag ser att allt ockult är borta och flera av er har klippt er.

Det blev så jävla trendigt och barnsligt alltihop med pentagram och Satan. Det där få andra band ta hand om, typ Naglfar haha! Det var ju inte så att vi stod i skogen med corpsepaint dagarna i ända (nej, bara på en del promofoton … -RED) Vi siktar framåt istället och gör något fräscht, nåt nytt. Dreamvoid och Bulten fick som dåligt hår och det var någon innebandymatch och nå brudar … ja vafan ska jag säga. De klippte sig. Vafan är det här Mackan? Ett modemagazin? Spelar väl ingen roll hur fan man ser ut! Bara man är metal! Vi är nog fan mer metal än du! (Skulle INTE tro det! – RED)

Andra skivan på No Fashion. Är ni fortfarande nöjda?

Äh, det kunde varit bättre. Tog en evighet innan skivan trycktes och det var strul med betalningen till studion. Kan ju säga att det blivit några fyllesittngar med Noctes-folket som inte är så jävla glada dom heller. Rätt tunt med turnéer med. Var snack om en sväng med Raise hell, men det sket sig. Rätt bra ändå, blir dyrt att repa ändå för mig. Tåget är svindyrt och jag blir åksjuk på bussen. Debuten sålde dock ganska bra ändå. Tror jag. Vi har inte fått några royalties eller avräkning. Men det är ju ändå det här man lever för liksom, METAL!!!!, så man ska inte klaga. Har haft kontakt med ett annat Schweiziskt bolag också, Acoustic Desaster Records, som ska släppa den nya minin, ”Enter the Haterix”. Den har ju för fan också blivit sinkad, men chefen jobbar på det. Men då blir det bara en platta med det bolaget. Vi ska kanske byta bolag på riktigt ändå. Hammerheart från Holland verkar bra. Alla jag pratat med som ligger där är skitnöjda. Guido verkar vara en snubbe man kan lita på!

Berätta lite om texterna, det är inte Adde som skriver dem längre VAFFÖÖÖÖ?? Och vad är det för jävla hemsida man kommer till om man knappar in namnet i sökfältet på Internet??? Har Erebos startat byggfirma?

Adde, Lord Erebos, eller ja, Erebos.com som jag döpte om honom till inför nya skivan, lackade ur lite när jag ville att vi skulle ändra stuk. Så det är mest jag som skriver lyriken nu. Som jag sa tidigare är det mer futuristiskt, och så. Om du tänker dig en värld, som Mortiis fast på riktigt, så finns där Cyborger som liksom är demoner, fast digitalt. Sedan kunde väl för fan inte jag veta att erebos.com var en riktig hemsida, tyckte mest det såg coolt ut men Adde blev skitsur. Någon byggkonsult i Torsby tydligen …

Ja, det verkar hänt lite med er line-up, berätta!

Sånt här är såååå jävla tråkigt att skriva men bara för dig Mackan. Bewildered är nu:

Jag, Kristoffer ”Soulmirror Neo Cortex Prime” Nylin på sång och samplingar och lite synt.
Jens ”Dreamvoid 2000” Hulth på gittarr/lead och backing vox.
Andreas ”Erebos.com” Granquist på andra gittarr
Niklas ”Bulten Matrix Syntax” Fältryd på trummor.
Goran ”Noragh Digital Demonman” Jovanovic på bas hoppade av innan skivan så just nu har vi ingen basist. Eventuellt får vi in en snubbe från Noctes, men det är inte officiellt. I så fall kommer han att gå under namnet ”Technonomicon”.

OBS!!!!!!! Linda ”Angel Eyes” Nilsson på keyboards är INTE med längre!!!! Hon började plugga statsvetenskap och blev på tjocken med en jävla vegan från Holmsund. Man blir så förbannad. Här ställer vi upp och ger henne en chans och så bara skiter hon i det. Men vi får väl se vem som skrattar sist!

Känns inte det här cyberköret lite gammalt nu? Det är ju några andra som kört på det ett tag nu.

Lustigt, jag kan inte komma på ett enda band som kör det här stuket!!! Börjar inte det här med ewebzines bli lite väl jävla trendigt nu? FUCK OFF!!!!

Vart spelade ni in skivan, det låter ganska tunt och plastigt (HAHAAA – RED)?

Hemma hos din MAMMA!!! Hon var jävligt billig! Hahaha! Nädå det blev Ljudpalatset igen. Sunlight och Abyss var bokade och Studio Mega hade något strul med Anata. Fredman vart för dyrt tyckte bolaget. Äh, det blev bra ändå tycker jag. Blev stressigt att lägga sången då jag skulle ta tåget tillbaka till Stockholm så det är därför Dreamvoid 2000 sjunger ganska mycket. Omslaget gjorde Carlos från Soilwork och DET BLEV SÅ JÄVLA SNYGGT!  (Instämmer! – RED) Fattar inte hur han bär sig åt faktiskt. No Fashion lovade en fet longsleeve med motivet och den kommer man ju bära alla dagar dygnet runt.

Hur ser framtiden ut för Bewildered?

Svårt att säga jag är ingen SAIDA!!! Jag vet inte faktiskt, var några månader sedan jag hörde av grabbarna nu men jag fick höra av en bekant att de repat som fan med deras nya black metal sidokör Alastor Chaos och Dreamvoid kör sång och gitarr tydligen. Kul att de håller sig varma liksom så jag kan komma när jag kan och köra Bewildered som ändå är vårt fulla fokus. Alastor Chaos är mest ploj, men tydligen har de fått napp på Century media och ska ut och spela med Rotting Christ så … ja det är ju kul för dom. Det blir ju bra promo för Bewildered tänker jag, på deras skiva ska det bli klistermärke med ”feat. members of Bewildered” på, så det är ju jävligt schysst. Jag mailade texterna till en kommande konceptskiva men har inte hört något från boysen. Det handlar om att en snubbe blir väckt och det visar sig att han är i en maskin typ och att hela hans verklighet varit en dröm. Massa robotar och typ en revolution. Vill inte avslöja för mycket så att någon stjäl idén, blev jävligt nöjd!

Har du gjort tattoon du pratade om sist?

Nä det blev strul med vicket på Videoteket och sedan flyttade jag och har inte hunnit skaffa nytt jobb i Stockholm än. Men det kommer! Ändå tur då jag har uppdaterat idén lite, du kommer blir så jävla avundsjuk när du får se den sen! Blir lite mer Gigerinspirerat, fast blandat med stuket från nya skivomslaget.

OK, tack för medverkan! Några sista ord? KÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!

Tack för inten! Lite trist att du kör på webben nu istället för på papper men jag fattar grejen. Jaja, glid in på vår hemsa vettja:

www.angelfire.com/wrestling3/bewildered

Det är Linda ”Angel eyes” Nilsson som håller i den så den är inte så jävla uppdaterad *morr* men jag ska gå någon datakurs via arbetsförmedlingen så det blir ordning på det där. RÖJ HÅRT!!!!

/Skogen-Jocke, Heidenhammer, Hatpastorn

Heidenhammers årsbästalista 2021

Posted in Uncategorized on 29 december, 2021 by hatpastorn

Från biktbåset: jag varit otrogen mot vår församling och börjat gästa BL Metal Podcast, vilket föranlett en hätsk stämning kyrkorna emellan. Likt Ratatosk springer jag emellan världarna för att sprida skvaller och skapa dålig stämning. Det är rent ljuvligt. Maskinskrivna och i kollegieblock författade mordhot byter ägare med Postnord som budbärare. Between two worlds, för att uttrycka det så. Det har också medfört att jag, i BL Metal Podcast, redan på förhand pratat om några av årets upptäckter. Så kan det gå.

Revenant ”Propecies of a dying world”

Revenant - Prophecies of a Dying World

På senare tid har jag snöat in en del på tidig Nuclear Blast-döds. Revenant var ett av de där banden som jag velat höra hur länge som helst, men då jag inte lyckats få tag i skivan i fysiskt format till en billig peng har det fått bero. Fram till nu, då jag lade rabarber på en mindre snygg, och polsk, kassettutgåva av albumet från mitten av nittiotalet. Jag vet dock inte riktigt ännu om detta kommer att bli en skiva som spelas sådär vansinnigt många gånger. Nog är det bra alltid, men det hade kunnat vara ännu bättre om låtarna haft en tydligare struktur och riffen hängt ihop i högre utsträckning. Med andra ord är det inte helt olikt andra band, från samma tid, på samma bolag.

Nuclear Death ”Carrion for worm”

Nuclear Death - Carrion for Worm

Det här lät inte alls om jag mindes det. Jag hade för mig att Nuclear Death var skränig punkthrash med mycket diskant, men ljudbilden påminner mer om riktigt obskyr war metal från länder som egentligen inte finns. Typ Transnistrien eller Abkazien. Med handen på hjärtat får jag säga att det här är något unikt. Det blir inte direkt sämre av några av de absolut kallaste och obehagligaste texter jag tagit del av. Nuclear Death hade senare en rätt märkligt utveckling in i ambientterritorium, som jag inte lyssnat på ännu. Men det lär nog vara en kylig historia, det med.

Merciless ”The awakening”

Merciless - The Awakening

Ja, det känns onekligen rätt bisarrt att det tagit mig så lång tid att upptäcka denna juvel. Anledningen är att jag upptäckte bandet precis när de släppt ”Unbound”, 1994. Och även om den var bra, förstod jag aldrig hypen till fullo. För min del var Merciless snarare ett omtalat kultgäng, men inte mer. Intrycket bestod när de släppte sin sjävbetitlade reunionskiva strax efter millennieskiftet. Bra, men inte mer. Fram tills i år, då. Tjugo år senare. Inte fan kunde väl jag veta att debuten var SÅHÄR jävla rå och bra? Sent ska syndaren vakna. Skäms på mig, och allt det där. Har dock fortfarande inte riktigt lyssnat på ”The treasures within”, så det blir väl nästa steg.

Cycle Sluts From Hell ”S/T”

Cycle Sluts from Hell - Cycle Sluts from Hell

Min gissning är att om man hört talas om det här bandet, är det via videon till låten ”I wish you were a beer” som vid något tillfälle visades på Beavis and Butt-Head. Så var det inte för min del. Sannolikt kommer ingen att tro på mig, men jag läste om Cycle Sluts From Hell i tidningen Västernorrlands Allehanda, anno 1992. Jag har än idag ingen aning om varför en liten lokaltidning bestämde sig för att ha ett inslag om ett skivbolagsprojekt, vars medlemmar gick under namn som She-Fire of Ice, Venus Penis Crusher och Queen Vixen. Hur som helst är musiken riktig angenäm. En trevlig blandning av åttiotalshårdrock, punk och thrash (eller egentligen mer den gamla skolans power metal, ej att förväxla med hemskheter som Gamma Ray). Visst spretar det ibland lite väl mycket åt alla håll, men vad fan. Låtarna är svinbra!

Cathedral ”Statik majik”

Cathedral - Statik Majik

Jag vet, helt ofattbart. Cathedral har alltid varit ett band jag mer eller mindre skytt som pesten. Jag har alltid tänkt mig att deras ”storhet” varit en masspsykos och att inget vågat erkänna att det egentligen bara är jävligt dåligt. Av någon anledning fick jag dock chansen att billigt köpa ett exemplar av den här EP:n (med en spellängd på över 40 minuter, i och för sig), och gjorde det. För att jag alltid gillat omslaget. Och ja … jag vetefan vad som händer med ens receptorer med åldern, för jag tycker det låter skitbra. Än märkligare är att första låten på skivan är Cathedrals pseudohit, ‘Midnight mountain’. Ett spår jag alltid tidigare fnyst åt. Ja, ur led är tiden.

Massacre ”From beyond”

Massacre - From Beyond

Det är lika bra att jag blottar strupen fullständigt, när jag ändå håller på. Ja, även denna klassiker hade lyckats gå mig mer eller mindre förbi. Fram till dess att polska fulutgåvor gör det möjligt att köpa skivor i fysiskt format utan att ruinera sig. Vad finns det att säga? Alla, förutom jag fram till år 2021, vet ju redan att det rör sig om svinbra thrash/döds med strykfult omslag. På sätt och vis hade det varit roligare om jag hade fastnat för uppföljaren ”Promise”, från 1996. En skiva som har det samlade betyget 3 av 100 på Metal archives. Det vattnas.

Bloodthirst ”Let him die”

Bloodthirst - Let Him Die

Ytterligare en skiva inköpt på måfå. Släppt 2009 borde detta vara en alldeles för sen skiva för att vara riktigt bra, men jag blev i alla fall glatt överraskad. Småbarbarisk och satanisk thrash, med andra ord riktig black metal i min bok, med en del smakfulla melodiska inslag inbakad i smörgåstårtan. I ärlighetens namn vet jag just inget om bandet, och fan vet om den här plattan kommer att stå sig med tiden. Men för tillfället blev jag glad.

Neverwood ”Misty morning”

Neverwood – Misty Morning (2003, CD) - Discogs
Hej, Hatpastorn här. Vill bara berömma Hammaren för förmågan att välja artister vars skivor inte går att hitta i högupplöst format. Ni får kisa, det är någon vintertjej som ser lurig ut på omslaget.

I år har jag köpt närmare tusen skivor. Sjuhundra av dem var en samling bestående av shoegaze, ambient, electronica och gud vet vad. Med Terrorgoat Dreamchild som mellanhand fick jag klabbet billigt. Jag håller fortfarande på att ta mig igenom dem. Det går sådär. Den här skivan med Neverwood skulle mycket väl kunnat vara med i högen. Den upptäcktes dock av slump via en annan hög skivor, sålda av en snubbe jag är rätt säker på har något förflutet i det gamla Cold Meat-bandet MZ. 412. Döda mig om jag har fel. Det här är i alla fall electronica med porrig saxofon. Tänk er en mash-up mellan vinjetten till Sunset Beach och … ja, valfri märkvärdig digital tonkonst från 2003. Precis så bra är det.

Moondog

Pamphlet of Moondog's rhymes published - The Wire

1999 köpte jag en skiva med namnet Moondog på, vilken var ett samarbete mellan en dirigent (Moondog själv) och Fläskkvartetten. Jag var vid tillfället inne på Freddie Wadling, som ju körde med kvartetten vid olika tillfällen. Denna platta var dock utan Wadling, och tillika instrumental. Jag gillade musiken, men tänkte inte så mycket på den utan glömde mest bort den. I år fick jag av en slump lust att kolla upp vem denne Moondog är, eller var. Och … okej. En blind högrest, amerikansk lirare som klädde upp sig till viking och agerade street performer på Manhattan på sextiotalet, samtidigt som han komponerade klassisk musik och byggde egna instrument. Och som därtill utvecklade besynnerliga antikristna och hedniska läror, för att sedan få uppföra sina verk inför det svenska kungaparet. Bästis med Philip Glass och Charlie Parker. Bland annat. Jag köpte ett gäng skivor och en biografi om honom. Gör det du också. Onekligen en intressant karaktär.

Destruction ”Metal discharge”

Destruction - Metal Discharge

Jag fattar ingenting. Destruction är ytterligare ett band jag aldrig haft någon vidare relation till. I stort sett har deras alster bara framkallat axelryckningar hos mig, om ens det. Kluvet nog har jag dock, när jag varit på humör, uppenbarligen kommit in i zonen och uppskattat skiten starkt. ”Metal discharge” …. en titel så generisk att inte ens en slumpgenerator hade orkat spotta fram den. Släppt 2003. Oddsen är ju liksom emot den från start. Recensionerna skvallrar inte om en höjdarplatta heller, för den delen. Och ändå märker jag att jag njuter från början till slut. Vad fan hände? Antar att jag kommer att få äta upp de här orden i sinom tid, men ja … vi bränner väl den bron när vi kommer dit.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Förintelseförsamlingens Podcast. Del XXVII. The Weeping of a Thousand Podcasts

Posted in Uncategorized on 26 december, 2021 by hatpastorn

Bure Bödels årsbästalista 2021

Posted in Uncategorized on 16 december, 2021 by hatpastorn

2021 a.y.p.s. var ungefär lika hopplöst som alla andra år. Det är med stor oro som jag ser hur “Brotherhood of Metal”-mentaliteten vinner mer och mer mark inom black metal, “Det är kul att de håller på!”, vad är det för inställning egentligen? Ska jag vara glad över alla usla band som tror de har någon som helst koppling till black metal mer än att de kallar sin musik det? 

Detta är det som fick mig att klara av detta år utan att fullt nå ett tillstånd av apati. 

Funeral Mist – Deiform

Funeral Mist - Deiform

När jag skriver dessa ord har jag inte hört en enda ton från detta album då det ännu inte är släppt, ändå vet jag att det är årets album. 

”A band that claims to play Black Metal must always have Satanism and nothing but Satanism as the highest priority in their music and concept as well as in their personal lives”. 

Ancient Wisdom – A Celebration in Honor of Death

Ancient Wisdom - A Celebration in Honor of Death

Efter 17 långa år är Marcus tillbaka med ett nytt alster under namnet Ancient Wisdom. Jag har gjort några mer eller mindre tappra försök att tjata på grundaren under åren för att ett nytt album skulle spelas in, men i all ärlighet trodde jag aldrig att dagen skulle komma men nu är den tydligen här.

Har man inte hört Ancient Wisdom innan vet jag inte ens varför man läser dessa sidor, men om jag ska försöka mig på att förklara hur det låter så är det enda ord jag kommer på “knull-black”. Det är melodiskt, symfoniskt och diaboliskt, detta är kanske inte den typ av svärtad metall jag normalt föredrar men jag har alltid haft en svag punkt för just Ancient Wisdom och speciellt det andra albumet “The Calling” som släpptes 1997. Vågar man hoppas på ett nytt släpp från Havayoth nu när Marcus skakat liv i både Ancient Wisdom och Bewitched igen? Jag gissar att det är att hoppas på för mycket men jag hade sagt samma om nytt från denna inkarnation för ett år sedan också. 

Seth – Le Morsure Du Christ

Seth - La morsure du Christ

Ytterligare något som jag aldrig trodde skulle inträffa, att Seth skulle finnas med på en av mina topplistor. Till skillnad från Ancient Wisdom så har jag verkligen inte gått och suktat efter ett nytt album från detta band. Det var tidigare i år som Pastorn själv tipsade mig om att hans sambo hade tipsat honom om detta album, först trodde jag att han tappat det helt och frågade om det var något annat Seth än det franska som hade ett osunt förhållande till Fenriz på 90-talet, men det var just detsamma det handlade om.

Det låter verkligen svinbra! Bra sång, bra driv, hyfsat bra produktion (lite för ren kanske), bra material, ja allt är i stort sett bra och vad mer än så kan man egentligen begära? Om jag får välja så är det så här välproducerad black metal ska låta.

Hinsides – Under Betlehems Brinnande Stjärna

Hinsides - Under Betlehems brinnande stjärna

M från Ultra Silvams soloprojekt kvalar in som nästa album på listan. Det är så här black metal SKA låta, perfekt produktion, perfekt mängd desperation i materialet och framförandet., svenska texter, lagom längd och ett stort “Fuck off” till allt och alla. Det är släpp som detta som får en att inte helt tappa hoppet om att Sverige återigen ska kunna producera vettig musik i denna genre. Att denna “revival” skulle komma från Halv-Danmark var inte något man hade lagt sina pengar på för tio år sedan med tanke på deras historia i denna genre. Ett stycke Samhain-cover bjuds det också, jag tackar och tar emot. 

Helleruin – War Upon Man

Helleruin - War upon Man


Ett desperat driv är nog det som kännetecknar detta album på bästa sätt och som ni kanske förstått är det något som herr Bödel uppskattar. Den mesta av dagens (och gårdagens) Sortmetall är alldeles för återhållsam och tillrättalagd, det gäller inte Helleruin. Det är inte något Funeral Mist-kaos vi pratar om utan ganska traditionell musik av de lite snabbare slaget bara att den är gjord med perfektion. Det är inte mycket som behövs för att få tummen upp av undertecknad bara man gör det på ett bra sätt, lägg till några fräcka panoreringar i någon låt och jag smälter. 


Ulver – Hexahedron (Live At Henie Onstad Kunstsenter) & Scary Muzak

Ulver - Hexahedron (Live at Henie Onstad Kunstsenter)
Ulver - Scary Muzak

Ulver maxar året och släpper två “live-album”, ett från en konsert 2018 och ett från 2020 då de spelade live till en visning av första Halloween. Ulver är bäst, ingen protest… Tycker man annat har man fel eller är hårdrockare!

Këkht Aräkh – Pale Swordsman 

Këkht Aräkh - Pale Swordsman

Jag har svårt för band med “konstiga” namn, även om jag inte har lika svårt för detta fenomen som vissa jag känner (Micke på Kompen och Naz-GUL, jag tittar på er!) men det tar alltid emot att slå igång ett band vars namn man inte ens förstår hur man ska uttala. Om man har ett konstigt namn och sedan har släppt ett album innan som heter ‘Night & Love’ så är det fan ett under att man får en chans att tränga in i mina hörselgångar. Lyckligtvis, för mig, så var det något med omslaget till detta album som tilltalade mig tillräckligt för att provlyssna. 

Även om vissa titlar får en att höja på både ett och två ögonbryn så måste man älska produktionen och den allmänna 1992-vibben. Efter detta album då man fått ge sig att konstiga-namn-band kan vara bra så ska jag nog vara mer öppensinnad i framtiden…

Eller ja, stor chans.

Bubblare:

Merger Remnant – Dregs EP

Ordet om rock är starkt här! Det inledande spåret är nästan 11 av 11.

Spectral Wound – A Diabolic Thirst 

Skulle kunnat stå längre upp men jag orkar inte skriva mer nu. ‘Canada is so hot right now.’ hade en viss pianoslipsuppfinnare sagt om han lyssnat på black metal. 

Malakhim – Theion 

There is a Bacon

Bottennapp  2021

Samtliga år sedan typ 1994 har varit mer eller mindre musikaliskt katastrofala med få undantag, allt från och med 1997 får man räkna som nytt och således något man inte behöver ge mycket uppmärksamhet. Några av de händelser från i år som fått blodsockret (det finns garanterat ett band som har det namnet) att nå avgrundsdjupa nivåer är följande

Thomas Eriksen postar på sin privata Facebook att han under Morks flagg har fått testa en ny biostol på någon ny biograf i Halden. Ja ni läste rätt. För att illustrera detta har han fått hjälp att dra han ut en biostol i skogen, placerat sin gitarr på den, tänt två marschaller och ställt sig bredvid och bett någon fota. Detta är ett så snurrigt tilltag att jag inte ens vet var jag ska börja. Han följer upp detta med att någon dag senare posta en skärmdump från invigningen av ovan nämnda biograf där han poserar på röda mattan. Är detta vad man kan vänta sig av ‘True Norwegian Black Metal’ 2021? Är så fallet så skäms jag över att jag tänkt många onda tankar över er musikscen. 

Sedan ska vi inte tala om hans podcast, eller ska vi det? Jag tror faktiskt det. All heder till alla intervjuoffer som får stå ut med hans totala okunskap och alla ‘Cheers mate!’. Att inte veta vad Deicides frontman heter eller att Aldrahn och Vicotnik gästade ‘Høstmørke’ eller för den delen att det finns ett svenskt Gehennah. 

Det utspelade sig ungefär något så här:

Thomas frågar Apollyon vilka fler black-thrash-band det fanns när Aura Noir drog igång. 

Apollyon: ‘*Listar några band och nämner Gehennah from Sweden*’

Thomas: ‘I actually think they are from Stavanger.’ 

Apollyon: ‘Haha yeah *han tror först att Thomas skämtar men inser ganska direkt att han INTE gör det*… That the one without the H’ 

Thomas: ‘There’s a Swedish Gehennah?!? I did not know that!’

‘I did not know that’ är för övrigt Thomas mest använda fras i podden, total jävla ridå… 

Klädmärket Black Metal or Die

Instagram tyckte för ett tag sedan att jag skulle uppskatta kontot för detta påhitt, dum som jag var så klickade jag in på länken som ledde mig till något som fick blodet att koka. Några, vad jag tror är, italienare tyckte någon gång att det skulle vara en bra idé att starta ett klädmärke med det otroligt infantila namnet ‘Black Metal or Die’. Detta är som när H&M får ordet om rock-feeling och släpper kläder med påhittade logotyper fast dessa verkar tycka att de är seriösa. Självklart så säljer de bl.a. både kepsar och brandade rullbrädor. Aldrig någonsin har jag önskar att de fyra ryttarna sadlade sina pållar som när jag stötte på detta. 

Kvaen vill lyfta hela jävla taket under en spelning. 

Serpesta skäms inte över att använda Sungen som någon form av kvalitetsmärke. 

Det är bara att hålla i er för 2022 kommer, om man  analyserar all historisk data man samlat på sig under åren, bli värre. Inget blir någonsin bättre när det kommer till extremrock! 

/Bure Bödel