Archive for the Uncategorized Category

Nekrophileas Fogg´s goodie bag del ett

Posted in Uncategorized on 29 januari, 2023 by hatpastorn

Att ha en nära relation med Hatpastorn är inte lätt, det är inte heller alls svårt, men jag kan inte heller säga att det är oproblematiskt. Vi har flera gånger blivit påkomna, inte sällan av oss själva, med att beställa skivor mer i kvantitet än sådär uttänkt styckvis och omsorgsfullt. Ett par hundra euro byter snabbt konto och någon bättre behövande i företrädesvis östra Europa skickar det som vi tror oss bättre behöva. Det är i alla fall tveksamt om den så kallade musik vi sedan mottar faktiskt är bra, oftast inte, men den har under bråkdelen av en sekund varit intressant nog att väljas ut för närmare granskning och hamnat i en beställning. Allt är väl frid och fröjd med detta och viss sans och reson har väl ändå funnits fram tills nyligen. Hatpastorn fick ett skov och hade den goda smaken att rensa ut och rata en hel jävla pappkasse med skivor som han trodde att jag bättre behöver. Inga pengar har bytt konton utan detta skall alltså betraktas som ren välgörenhet och jag förväntas därmed stå med skinnvästen i hand, tacka och se glad ut. Alla mer eller mindre välvilliga gudar vet att jag inte behöver fler skivor men det kittlar ju ändå någonstans mellan anus och galpinne över att få dyka ner i påsen och se vad i helvete som rotats fram. Det är lite kul, det skall erkännas, men som vi alla vet så är underbart kort. Oerhört mycket kortare än Povel Ramel någonsin kunde föreställa sig när han skrev sången med samma namn 1955 ty han hade då aldrig hört en ton av vad som nedan kommer avhandlas. Povel Ramel vadade aldrig i Hatpastorns ratsjö.

Jag borde inte göra det här men jag fick ändå en idé att som hämnd(?), återbetalning(?) eller ge igen osten men etter mögligare tvinga Hatpastorn att publicera min text om allt elände och då försöka dela min oglädje när jag i a f försöker skriva något om varje skiva av de som fanns i påsen. Detta hänger dels ut Hatpastorn som har ägt dem men räddar honom samtidigt som givit bort dem …till mig… och vad jag gör med dem återstår väl att skåda i kaffesumpen som redan efter att ha skrivit bara det här stirrar tillbaka på mig med illavoret varsel. Det är risk för att det kan bli en aning gnälligt och raljant men på den nivån har vi väl alla släppt igenom text om musik förr? Det finns ett problem som dock bör belysas. Av alla som kunnat skriva om metal, för det är till största delen det som fanns i påsen, torde jag kanske vara den minst lämpade. Jag gillar inte metal, eller, det är komplicerat men låt oss säga att jag i princip bara gillar black metal och då en bråkdel ens av det. Om jag börjar måla in mig i ett hörn här med att säga att det eller det är bra eller inte så vet jag dels att smockorna hänger i luften och dels att ger man fingret så tar folk snart hel armen. Jag älskar demon och första skivan med Sadus men säger man det till någon så kommer de hem till en i Municipal Waste-tisha och ”fräcka” gymnastikskor nästa gång för de ”trodde jag gillade thrash” och skall imponera. Det är samma visa i flera läger och därför säger jag hellre kategoriskt att jag inte gillar något, kanske en slinga på en Depeche Modelåt, än råkar hamna i en situation där jag förutsätts att rådigga, en hel DUBBELCD Best of Depeche Mode och förväntas kunna alla texterna. Huvva.

Jag vet således väldigt lite vad som är bra för den som uppskattar all jävla life metal, ljusdyrkande åka bil-rock, palm mute-chugga chugga och i crashkomp dränkta tomma löften om min egen bortgång. Det blir inga långa utvik och för det mesta inga jävla länkar utan för den som vill förstå vad jag genomlidit till och från jobbet på E18 en längre tid så får ni vara lite kreativa i er självdestruktivitet och leta upp skiten själv. Då det handlar om en större mängd skivor så kommer det också att bli flera delar är jag rädd. Mot Berusalem!

Cold Colours – The great depression (Sleaszy Rider Records 2011)

Allroundmetal från USA… iskylan… Det som ljudteknikern spelar starkare än något annat när man anländer till ett spelställe, lönlöst försöker prata med bokaren, och det för att vederbörande såklart spelar i bandet. Det är mycket testosteron här och skulle man lite ovarsamt tralla på gitarrsolona så skulle det få den mest modstulna klittbäraren att gå upp i brygga till allas förvåning och förvirring. Fy fan, detta är kallt.

Diary Of Secrets – S/T (Sleaszy Rider Records 2013)

Jaha, heavy/powermetal från Grekland. Det är lite som chips. Chips som en del av fredagsmyset (bara ordet får mig att klökas) som blivit en del av någon slags folksjäl och hör ihop med familjeunderhållningsprogram på TV där vuxna människor leker på bästa sändningstid. Det är inte ens en utmanande smak utan kan bara tuggas mer som en majskrok än ett ordentligt Wasa sportknäckebröd.

Diary Of Secrets – Back to the start (Sleaszy Rider Records 2014)

En ep med fler låtar från dessa chipsmästare och för att än mer minska allt tuggmotstånd har de här klämt in en akustisk version på en av sina monsterhits. Har man oturen att sätta skivan i en dator så utsätts man även för en video. Det tänker jag fan inte göra för jag har redan sett nog av de datoranimerade beläten som skall vara omslagsdesign. Om de så bara hade bjudit på en diarré av sekret istället så vore ingen mer glad än jag.

Swan Christy – Black is the white color (Black Lotus Records 2001)

Grekisk gothrock. Inte nog med att de i albumtiteln medger att de är totalt färgblinda med att kalla svart för vitt utan de har även anammat ett engelskt uttal med så många extra diftonger att sången mer låter som parningsläten hos ett djur som verkligen bara behöver ligga men inte förstår det själv. Det i sin tur är nog en jävla tur för smaka på dessa låttitlar: Because a motherfucker said so, Salt penetration, Useless chair occupator och I am in hate with an alien. Dessutom heter låt tre 8?. Är det en ovisshet om i vilken ordning vi har kommit överens om att siffrorna skall vara? Så dumt, bara så dumt.

Akerbeltz – A wave of darkness (Millenium Metal Music 2000)

Den här skivan hade jag faktiskt lovats då jag eftersökt den länge. Att Hatpastorn själv inte förstår den är en gåta likt fader Fouras om vilken av sina tre resor Columbus dog på. Självklart svarade spånet till tävlande att den gode Columbus dog på den andra… Detta är däremot Akerbeltz första resa och jösses vad det lever om. Otroligt arrogant inställning till ton och samspel, med sig själv, vilket är helt perfekt då jag har så svårt att förstå att den dagen då Hin Håles legioner anländer så lär de inte göra det i perfekt uppsatt musikhögskolanhästsvans och närmast frisksportigt sätta varenda synkop i takt. Min absoluta åsikt är att black metal måste vara skitigt och att hela tiden vara på randen att tippa över. Jag skulle inte skriva långt här men detta är bra och inte bara för att det är att greppa efter halmstrån på den spanska svartmetallhimlen utan på riktigt ett bra komplement till Judas Iscariot och tidig Immortal. Extra högt betyg för att man inte kan bli påkommen med att nynna på ett enda riff. Traditionsenligt så har vi även en Lilith på ”Backing vocals, first speach and witches screams (session)” och det är tydligen noga med vem som gör vad för den gode Akerbeltz själv spelar ”drums, guitar, lead guitar, bass, lead bass, vocals, backing vocals, effects and second speach” vilket inte framgick annars av den något prövande ljudbilden samt att Lilith enligt tacktalet är ”My infernal punisher, eternal wife” och kanske därför också sätter sina och sin makes gränser…

Through Art – Kamaswami (Sleaszy Rider Records 2011)

Otroligt orättvist att vara nästa man till rakning när Akerbeltz just satt ner skåpet. Då är det inte lätt att vara Serbiens numetalinspirerade Opeth och tro att man kan plocka poäng hos en surgubbe med påtagligt söndertrasad magmun. Refränger med crashkomp och perfekt smattrande baskaggar till närmast fusionanstruken gitarronani… jag vill inte vara den som torkar upp i studion efter detta…

Inedia – Aritmia // wasteland (Sleaszy Rider Records 2016)

Aj aj aj, postrock och death metal… Tänk om det ändå var så lockande som när folk spratt av nyfikenhet och betalade för att få se ”skäggiga damen”.

– Ser du min son. Här har vi en dam som fan ta mig har lite skägg. Titta noga för sådant har vi minsann inte hemma i vårt bakvatten till bruksort som kommer att systematisk nedmonteras när kapitalismen segrar!”
I Italien 2011 på en Musik Direkt-tävling i typ Milano sade samma fader till sin entusiastiske son:
-Titta noga på de av ungdomen lidandes pojkarna i bandet och deras svartfärgade snedluggar, tighta byxor och kajalsmink. Jösses vad de kan spela exotiska rytmer och leka med kantslag och häftiga effektpedaler. Om några år när fascismen kommer åter så kommer vi systematiskt att utrota dessa influenser och tacka FAN för det…

Desert – Star of delusive hopes (Sleaszy Rider Records 2010)

Power metal från Israel. Hur kan det vara att alla dessa band har en miljon medlemmar när man själv har svårt att hitta en trummis som inte skall slå en massa vindspelsklink på klockor och insistera på att baskaggarna skall låta som en skrivmaskin? De är liksom sex Dressmanreklamuppklädda män här som till höres delar samma vision om att ha ett allsångsmetalband med synt inställd på Van Halens Jumpljud. Hur är det ens möjligt? Och nu insisterar de dessutom på någon piratsångsinspirerad avslutning på sin kanske mest önskade låt Letter of Marque. Det här är så olidligt att det känns som när man trött som ett as förväxlar tops med piprensare och kör in med full kraft i örat. Jag hatar detta.

Hedon Cries – Hate into grief (Sleaszy Rider Records 2003)

Grekisk doom. Det lite udda bandnamnet skall nog förstås som att Hedone, grekisk gudinna för njutning och lycka, gråter. Det finns dock en motorcykelhjälmtillverkare med samma namn och det kan nog bli en del tandagnisslan om de inte håller måttet så jag är öppen för båda tolkningar här. Man vet ju själv hur jävla ont det gör att ramla med en vanlig cykel. Med eller utan hjälm. Skivans titel är lovande och första spåret är välavvägt döpt till …Grief. Det är syntpiano och en grek mumlar på om vad vi får anta är motorcykelolyckor med undermålig hjälm från Hedon. ”My frozen veil” liksom. Exakt hur ledsen han var är dock tveksamt eftersom låt två börjar med galopptakt! Hur kan en låt som heter To heaven I send my feelings börja i galopptakt när den då alltså insinuerar att motorcykelolyckan gick så illa att jordelivet tog slut? Galopp!? Suck.

Galoppen till trots så är detta inte jättedåligt. Jag gillar absolut så kallad romantisk doom som såsar på och inte kommer någonstans, till och med när låtar heter The tragic light of a crying sunset. Jävlar vilka böljockar och lipsillar detta måste vara. Spana även in deras tidigare orkester Lachrymal Gland, det vill säga tårkanal, vilket väl får anses vara ett än mer märkvärdigt bandnamn? De öppnar sin demo med den, i förhållande till det magiska omslaget, otippade låttiteln Holocaust som får mig att vakna till. 

In Memory – Intoxicating mind (Sleaszy Rider Records 2003)

Progressive metal från Italien. Den här skivan är så tråkig men en stor eloge till Laura Scappini som sjunger riktigt vasst trots äckelrockattityden. Progressiv rock är fan ett stort problem, en massa alldeles för spelglada onödigt kompetenta musiker spelar för glatta livet och tror ofta de upprätthåller en tradition av musik som hade sin upprinnelse i slutet på 60talet. Själva ordet progressiv ger oss en ledtråd och varning. Är inte synonymen framstegsvänlig så jävla life metal det kan bli? Dessutom var, så mycket man nu kan avgränsa det, rörelsen av progressiva rockband på 60/70talet inte en stagnerad genre utan utmärkte sig och utvecklades kanske främst i just en framåtverkande riktning och motsatsen till stagnation. I dag och sedan typ 50 år snart så verkar det finnas en tro på att om man bara låter som tidiga King Crimson så spelar man progressiv rock. Jag skulle säga att det är den yttersta formen av bakåtsträvande snarare och kanske borde jag hylla det just därför? Nä, In memory behöver mindre framåtanda och sluta tycka att det är så förbannat roligt. Kanske man borde busringa in lite dödsfall av närstående innan nästa inspelning?

Ez livin´- Firestorm (LZ Records, Sony, Sleaszy Rider Records 2014)

Hårdrock rätt och slätt och med det bandnamnet så antar jag att de lyssnat en rejäl dos på Uriah Heep vilket väl inte skall anses vara dåligt i min bok i alla fall. Det är inte heller något direkt fel på detta men det är inte min kopp te, särskilt inte med denna ljudbild istället för live. På tal om live så påminner musiken mig om en anekdot från livet på vägarna som musiker. Jag hade spelat i Belgrad och vanan trogen var det ju skönt med lite frisk luft efter genomförd konsert. När jag kommer ut från spelstället möts jag av vår sångare som är blek som ett lakan i nunan och nog gör helt rätt i att lätta på trycket från vår middag som bestod av kött, kött, kött, kött och en halvfylld fruktskål. Han hade också berusat sig rätt kraftigt tror jag så jag kände att jag kan stå kvar och se till att han inte hamnar på avvägar. Resten av bandet kommer förbi och annonserar att de skall gå till puben vägg i vägg för att lyssna på Whitesnake. Okej tänker jag, låter ändå rätt rimligt. Efter dem kommer också en lokal förmåga i full vinterkamouflageklädsel, givetvis asnitad. Tyvärr tar han sikte på mig och då börjar hans tårar rinna som en vattenspridare och käften börjar glappa som telekablar i en delad replokal. Han förklarar gång på gång att vi var bäst och ”You sing with war and I have been war!”. Jag är inte okänslig på något sätt men där och då kändes det som vad jag än sagt så har jag ingen aning om vad jag pratar om. Såklart har han upplevt krig och det är enligt hans och andras utsago rent för jävligt men jag kan inte göra något här samt att med sångarens vulkaniska kräkljud i andra örat börjar jag svettas sådär på näsan som jag kan göra när det bli läge att dra tyngdtäcket över mig. Det gör jag inte. Jag säger tack för sjuttiosjunde gången till mr War och drar iväg sångaren in till stället som skall ha Whitesnake på menyn. Det har de, så in i helvete. Jag har sett Whitesnake live och detta var inte alls mycket sämre. Kanske tvåa eller trea på Whitesnakelistan ändå. Deras främsta snedsteg var väl att spela Baby you can drive my car av Beatles mitt i sitt set och ALLA på puben skall plötsligt på toaletten. Ett av de snedsteg som EZ livin´ gör på sin skiva är att de har spelat in en fruktansvärd cover på Uriah Heeps låt Easy living och den är sämre än W.a.s.p.s redan tveksamma försök. Inte så kul att ni håller på EZ…

Territory – The curse (Sleaszy Rider Records 2014)

Heavy/thrash metal från Uruguay. Är det möjligen bara jag som börjar känna att det kanske vore skönt om skivbolaget Sleaszy Rider Records dött redan i barnsäng? Det här låter lite som svensk västkust, lite som Metal Church och samtidigt som USA. För lite Uruguay…Sluta.

Wykked Wytch – Nefret (Demolition Records 2004)

Här skall jag vara ärlig och säga att jag tog den här skivan ifrån Hatpastorns ”ratpåse” som råkade stå i nära anslutning till där min påse stod. Jag var nyfiken på denna orkester som jag ändå sett i otaliga annonser och säljeslistor genom åren. De skall ha dragit igång 1994 och då kanske de var bättre än här 2004.  Jag kommer ju att kolla upp debuten en dag men i detta fallet är det nära att nyfikenheten inte bara dödat utan även steglat katten… Black/gothic metal med en lätt ”mellanöstern”influens. Det låter ibland lite som Cradle of filth men inte med den passion som de alltid styrt sin skuta vad man än tycker om resultatet. Jag tror att sångerskan Ipek Bilgin är från Turkiet ursprungligen men här har de valt Florida för att banda sina kanske inte så turkisk-regeringsvänliga hädesvisor. I alla fall har hon släppt två singlar där 1978 och 1979 och de är garanterat bättre då jag inte alls är främmande för gammal anatolisk pop när den tarmen suger. Det här var ju alldeles lysande:

Hannibal – This is U (Sleaszy Rider Records 2006)

Grekisk heavy metal men det är farligt nära någon slags Faith no more-sörja och ja det är hälsovådligt att fördjupa sig här för det kommer sluta med att jag har sönder något. Överlåter därför recensionen helt till min dotter som kallt sammanfattar det med: ”Behöver mer ballerinamusik och sångaren låter som en bäbis.”

Solar Fragment – A spark of deity (Sleaszy Rider Records 2007)

Tysk power metal med fantasytexter. Till mångas förvåning har jag alltid försvarat Blind Guardians tidiga karriär och gör det fortfarande men det är inte samma sak som att jag kan svälja dessa landsmäns floder av blodblandad säd. Det är inte speciellt dåligt egentligen men absolut inte speciellt kittlande. Tror jag vill säga att det påminner lite om The weird Slough Feg men det hjälper inte heller för trots att jag liksom ville gilla dem en gång i tiden så blev det inte så. Jag vill inte ens gilla Solar fragment och det blir inte heller så.

Manzana – Babies of revolution (Dynamic Arts Records 2008)

Finsk grunge-rock metal och här finns minsann ett promotionA4 med säljande information om skivan. Hur kan det gå snett när ”A Manzana a day keeps the doctor away! But be aware, it´s not all just nice and fresh. It can also be poisonous, raw, forbidden….and delicious. Have a bite! If you dare.”? Vem sitter och skriver den här skiten och vem fan tror att det fungerar att göra bort sig på det viset? Eller fungerar det och jag bara inte förstår maskineriet bakom? Det hotas även med att musiken är revolutionär ”…will take its place in revolution looking from any aspect whatsoever: e.g. energetic and top catchy choruses are band´s core know-how.” men om Manzana skall leda revolutionen så är jag frivillig och först i kön till befrielsen under bilan för politiska motståndare. Fy helvete vad detta gör mig förbannad.

Sisters Of Mercy – Greatest Hits Volume One, Vison thing & Floodland (Merciful release 1992, 1990 & 1987)

Dessa skivor bad jag själv om vid ett tidigare tillfälle av Hatpastorns utrensningsskov. Jag är väl ett ganska stort fan men med åren allt mer av det som är gjort före första albumet, hört det förr?,  och alltså inte alls det som finns på just dessa skivor. Däremot är detta inte alls dåligt men kräver ju stora solglasögon, en skinnpaj mot bar bringa och att stänga spjället på vedspisen så att rummet fylls med rök nog att skymma all sikt. Det är så svartrockarna lever och jag med dem när det känns äkta nog. 

:of the wand & the moon: – Lucifer (Euphonious Records/Prophecy Productions 2003)

Den glada neofolk-hatten är genomvåt av hällregn och den redan från början hjälpligt stämda akustiska gitarren har skapat nya klanger halvfull med vatten och av ett så frenetiskt trubadur-på-pizzeria-komp att den liksom inte vill mer. Det är som att räkna får att lyssna på denna skiva fast om man givit dem Rohypnol innan så de liksom i slow motion inte ens vet åt vilket håll de skall skall släpa sig. Helt otroligt att mannen dessutom heter Kim Larsen och är dansk… det finns så många skämt här men jag orkar inte då jag har lungorna fyllda av rök från vedspisen från recensionen innan och närmast identifierar mig med ett får på Rohypnol.

X-hells – Subterranean stories (Lucifer rising records 2001)

Thrash, heavy, industrial metal producerat av ingen mindre än Steve Sylvester som också släppt skivan på sin label. SS har fingrarna så långt ner i syltburken här att han till och med har gjort logo, layout samt artwork för skivan och det ser såklart helt för jävligt ut. Det är fruktansvärt, det är sådär så man vill köra av vägen bara för att få tänka på något annat ett tag. Någon, jag gissar på SS, har klottrat lite i skivans tillhörande häfte och där får vi bland annat läsa ”The true is inside you”, ”When the donkey see the angel, we are blind!”, ”What is black what is your?” samt ”…when the panter is in the cage…” alltså fullt av livsvisdom vi aldrig klarat oss utan. Musikaliskt låter detta som ett av klottret något modifierat till ”…when the Pantera is in the cage…”.

Lust – In the name of pleasure… in the name of lust (American Line Productions 2001)

Mexikansk black/thrash. Nej jag absolut ingen lust…eller pleasure…

Siegfried – Drachenherz OCH Eisenwinter (Napalm Records 2001, 2003)

Pang! En promodubbelmacka med Österrikiska Siegfried och detta från Napalm Records som såhär långt lyst med sin frånvaro i goodie bagen. Det är i sig lite oväntat för både jag och Hatpastorn har blint köpt giv på det bolaget helt utan konsekvenstänk genom åren och det i sin tur har inte ökat i antal skivor man behöver ha med sig på en öde ö och kanske därför borde de ha hamnat här. Först och främst vill jag, som vid alla tillfällen, få in en rad om att Moonbloods demo Siegfried (Die Sage vom Helden) från 1995 såklart överträffar allt vad dessa nymodiga Siegfried kommer att presentera. På Drachenherz har man lyckats få in ett virveltrumsljud som låter närmast identiskt med mitt första trumset. Det var ett kraftigt tilltag av ord. Trumsetet var egentligen ett gäng trälådor med masonitbotten, grytlock och en klassisk lingonsyltsburk i plast. Om man spelade på detta med diskborstar, var ca fem år gammal och ensam i lekstugan, där det var uppbyggt, så såg i alla fall jag bara Roger Taylor från Queen i spegeln. Så låter alltså Siegfrieds virveltrumma och det är kanske inte utan att det är lite komprometterande. Sånginsatserna är av klassisk Skönheten och odjuret typ men det funkar inte alls. Det är lite som den där TV-serien med Linda Hamilton i kloakerna snarare än Jean Cocteaus underbara version från 1946. I ena fallet så försöker båda bröla utan dynamik och hänsyn och i det andra är det lite mer av ett samspel som bygger upp en vettig dynamik och förståelse för parternas olika funktioner och behov. Apropå sång så låter för övrigt den manliga sångaren på Eisenwinter mest som när min gode vän Irminsul Sverdmester på fyllan har råkat imitera Steve Sylvester, alltså något spända stämband, dålig engelska och mycket desperat knullvilja i rösten. Lika desperat i rösten, fast inte efter kopulation, har jag alltid svarat de otaliga psykiatriker och psykologer jag mött genom åren att Nej, jag tänker inte fokusera på det som är positivt i sammanhanget för det blir inte bättre och inte heller blir det bättre för Siegfried som närmast är en lager på lager-dagobertmacka som svämmar över och dränks i hybris och stark sås.

Rossomahaar – Quaerite lux in tenebris… (Xtreem Music 2002)

Skall man spela folk/black/thrash metal måste man ha ett bra namn. Det måste man kanske alltid men dessa ryssar gjorde vad de kunde och ja, det blev som det blev. I alla fall för mig som lyssnade till svenska som hemspråksundervisning så gör Rossomahaar det inte lätt och jag kan inte sluta tänka på rosfeber, Sommaren med Monika och Sahara. En rosfebersommar i Sahara med Monika. Man kan nog ha det bättre. Och sämre. Enligt säkra källor på internet så skall Rossomahaar vara en ordlek på ”rosomakha”, det ryska ordet för järv. Otroligt djärvt. Kanske borde de sluta med ordlekar och andra lekar? Att spela metal är ingen lek, det är blodigt allvar, bör vara. Basisten fattar inte alls och spelar dur och Allan helt ogenerat. Ingen tar ansvar här riktigt, skutan sjunker och alla vi som har spelat i skolorkester i plantskolan får ett smärre andningsuppehåll när man på spår fyra har snott riffet från When the saints go marching in. Har då Satyricon snott ifrån Rossomahaar till introt på sin självbetitlade skiva eller helt enkelt också spelat i skolorkester och känt att det är dags att ta upp den där gamla floor fillern? Jag bara frågar…

Hellfire B.C – Birth of the nuclear age (Sleaszy Rider Records 2002)

Grekisk thrash metal med hard core-sång och rock´n´roll-solon. Om ni undrar hur jag mår av detta, tack för jävligt, så är det inget mot hur min cdspelare snart kommer att vägra öppna luckan för att bli matad med mer lungmosliknande teratom till tonkonst. Här var det som vanligt ovanligt mycket gott om ont om bra riff som min kära morfar skulle uttryckte det. Saligt varde hans minne och illa dolt förakt för pasta, rådjur och byråkrati. Inte utan att man undrar hur Hellfire A.D. kunnat eller kommer att låta när det skall bråkas om bandnamnet men alla vill spela.

Enemynside – In the middle of nowhere (Sleaszy Rider Records 2008)

Italiensk thrash metal enligt marknadsföringen men låter mer som en numetalversion av Metallicas Load och det gör fan riktigt ont. Det var någon dåre en gång som påstod att saker bara gör ont i början. Låt oss testa det på Enemynsides kometalbum här. Jag låter skivan gå och ser om smärtan eventuellt avtar…

5 min

– Zzzz

10 min

– Aaaaajjjjj!

15min

– Nä men vafan det här går bara inte, börjar gör för jävla ont…

20 min (men känns som 120 min)

-Märker att jag kört in naglarna i handflatan för att avlasta smärtan och för att ens kunna sitta kvar på stolen och inte slita ut skivjäv….NÄÄ nu är det hockeykörer… matas hellre med min egen lagrade ljumskvamp än lyssnar vidare nu.

Ares – Divine creation (Sleaszy rider records 2015)

”Melodic death metal” från Japan. Sätter genren inom citationstecken då jag anser beskrivningen vara en oxymoron och enfaldigt vansinne. Mer om det en annan gång för nu har jag tänt en kamomillrökelse i hopp om att få ner pulsen en aning efter Enemynside ovan. Vad är Enemynside för ett jävla bandnamn förresten? Trion Ares bestående av bröderna Higashimura och kompisen Keiji Yanai har här valt namnet på krigets gud i det antika Grekland. Det var kanske lite att ta i då det närmaste krig jag kan uppfatta här är ett vämjeligt bidrag till det så kallade ”loudness war” som pågår i perioder och förstör alla ljudbilder. Kompositionerna låter mest som att någon lagt distortion på ett soundtrack till Megaman och låt mig inte börja raljera över tvspelsinfluenser i metal och det omöjliga i att få ett flipperspel att kännas eller låta det minsta som vår efterlängtade herre och befriare Satans ankomst. Nej, bara nej.

Deva Noctua Entropia – Be SinKing in Marshland (Sleaszy Rider Records 2005)

”Melodic black metal” från Grekland… bara där. Eller Grekland har absolut bra svartmetall men den är framför allt inte melodisk och inte Fan döper de album till Be SinKing in.. any jävla land. Killarna i Deva noctua entropia har absolut gjort både sina läxor i instrumentlära och presterar gott i ensemblekunskap även om gitarristen Alchemist, skönt ändå att ha en jävla alkemist i bandet, kunde skippat några av sina riff från Trey Azagthoths papperskorg. Texttema för bandet anses vara ”feelings” och det är ju allt annat än en begränsning så kanske är det värt att läsa några rader och se om det går att förstå vad en SinKing in Marshland nu kan tänkas vara. Jag citerar därför hela texten med bibehållen interpunktion till låt ett här:

He who spoils wise and great
muggy multiform and muciferous so clean so fresh in muddiness in concrete mines exist supreme supplicants i am he who spoils wise and great oh my god he is so many the judge is raper the spikes is horn in grey zones the infirm and tasters are spineless and semicircular a natty heritor of two dimensions the only know to pacify the spoiler pox and bright preconceiving surpassable incest cruel summer under black sun i don´t want the cure from you morphine my mind one day i drink water as water once i return as a night at night deceive the war whore and kill much more than she does release like snowstorm and cover the marshland

Jag har absolut ingen aning om vad textförfattaren här vill berätta men om det är känslorna hos någon i bandet så hoppas jag att vederbörande får den hjälp som obestridligen tycks tarvas… kära nån.

Nasty Whores – s/t (Sleaszy rider records 2014)

Snabb replik av Hatpastorn. Att göra ett Google bildsök på det här bandnamnet för att få tag i detta skivomslag … det var tur att jag inte gjorde det på jobbet. Bra drag i Internet!

Italiensk glam-hårdrock. Fan skall veta att jag älskar Italien för en jävla massa olika saker men glammig hårdrock av detta snitt är inte en av sakerna. Utan vidare omskrivningar så är det väl väl bara att ta en titt på den mästarpoesi som här tonsatts:

”Get on your knees, get on your knees
look in my eyes, make me feel free…

…get on your knees, lick all my tears

Virgin unknown, you reign on my soul
you´ll bring me the fever

If you… Get on your knees…”

Jag är inte pryd. Inte alls pryd och texter på ett sexuellt tema är absolut inga problem utan snarare otroligt hur det ibland kan undvikas. Har någon hittat en endaste sexuell referens i en Blind Guardian-låt? Det måste vara de absolut torraste snubbarna i hela metalhistorien som droppar både Cowardly lion och Peter Pan helt oproblematiskt men inte ett ord om sin eller någon annans libido. Jag är också ett stort fan av W.a.s.p. även om de dippade helt otroligt på 90talet och har väl egentligen knappt återfått formen varken i midjemått eller låtkvalitet än. Det här har ingen bäring, det är så förfärligt osexigt att inte ens min yuccapalm orkar stå hela skivan igenom. Sångaren, Duke q, påminner mig dessutom om Bruce Dickinson och där skrumpnar till och med min annars så ståndaktiga svärmorstunga. All puns intended, även om jag tack och lov inte har någon svärmor död eller levande. Jag avskyr Bruce Dickinson så var det med sagt och Nasty Whores kommer inte långt efter på listan för avsky och utvisning.

Ablaze My Sorrow – Anger, hate and fury (No fashion records 2002)

Kan väl knappast vara en okänd fågel hos läsaren av detta dokument. Däremot är det inte ett skit bättre. Det är helt fruktansvärt i mina öron men jag kan ha frågat efter denna skiva av någon nyfikenhet eller i ett No Fashionkomplettistskov. Det är ett lysande exempel på hur en stor del av Sveriges västkust låter och inte alls kan göra metal som passar mina öron. Det finns säkert undantag men detta är så absolut inte min kopp te. Fullt av livsdyrkande åka-bil-riff, chugga chugga-gitarrer och extremt trallvänliga melodier. Det är bara den med nyfikenhet och vilja hårdare än pannbenet på Fan som fortsätter att kolla upp band efter band mot ett bättre vetande.

A Canorous Quintet – The only pure hate (No fashion records 1998)

Behöver kanske inte heller presenteras alls för läsekretsen. Märkligt nog har jag inga som helst problem med denna orkester. Föredrar ju helt klart första epn As tears från 1995 men jag kan faktiskt lyssna även på detta utan att kräkas blod. Jag råkade böla över att jag hade hack i mitt exemplar och vips så fick jag ett nytt i denna magiska påse av ett Underland som skulle fått Alice att frivilligt tappa greppet med blott vansinnet som tröst.

Nu tar jag en paus och kommer fortsätta med andra hälften när jag får en chans att stå rakt utan att se svarta fläckar i synfältet och känna oförklarlig yrsel hemsöka mina dagmardrömmar…

Nekrophileas Fogg 2023 0120

Heidenhammer och Sagan om Tribal Ink Inc

Posted in Uncategorized on 13 januari, 2023 by hatpastorn

Från Internet:

Rap-Rock / Nu-Metal (Modern Rock) band from Sweden.

The band formed in 2002, with their first up to date only album ”Surrounded by Freaks” debuted in 2003. The Swedish TV channel ”TV” 3 ran a contest looking for musicians to build a rock band. The show was called ”Wannabe” and the TV viewers could follow them from week to week how a band slowly took form. The five guys who won became Tribal Ink. They got the chance to do some gigs and record a single, called ”To My Face,” which didn’t sell very well. Their label still wanted the band to record a full length CD anyway.

Tribal Ink gained underground popularity because an unknown fan mislabeled several of their songs on many P2P file-sharing networks as songs from Linkin Park’s then upcoming album Minutes to Midnight. Since May 2008 the band began a period break with their vocalist Funky Dan involved in the alternative metal band Jupither at the moment. No word yet if the band decides to continue recording the album.

Kopplingen till black och death metal? Synnerligen svag, i form av basisten Uffe som var trumslagare i Impious från Trollhättan. Men den tunnaste länken i kedjan är också en länk.

Det hade varit på tapeten länge. I cyberrymdens allra mörkaste vrår hade det viskats om att Strix Television under djupt hemlighetsmakeri hade börjat titta över rättigheterna till sitt gamla material.

Den senare tiden hade inte varit nådig mot det en gång så starka tevebolaget. Under Jan Stenbäcks beskyddande armar hade Strix under framför allt nittio- och nollnolltalet lyckats växa sig till en gigant i den svenska underhållningsbranschen. Med en given time slot under veckans alla dagar hade TV3 gett deras samlade produktion tittarsiffror som vid tillfällen nådde ända upp till stratosfären. Och vice versa.

Men det var då det. Visst existerade fortfarande bolaget. Visst slöt familjerna till viss del fortfarande upp i sofforna inför det stundande fredagsmyset för att bevittna deras senaste kreationer, men det var ändå inte riktigt som förr. Något behövde göras. Något för att samla gamla och unga TV-tittare för att skapa riktig magi i.

Plötsligt slog snilleblixten till. Det gällde att ligga steget före. Det var där nyckeln till framgång fanns att hitta.

Det här med nostalgi. Det är stort. Riktigt stort. ‘Stranger Things’. Nyinspelningarna av Stephen Kings ‘It’. Ja, remakes över huvud taget. ‘Yellowjackets’. TV så drypande av nostalgiska referenser att alla eventuella medelmåttiga skådisprestationer fullständigt överskuggades av rekvisita i bakgrunden. Ingen märker om en skådis snubblar på orden när man kan fästa ögonen på en Gremlinsposter på pojkrumsväggen. Soundtrack som dånar av odödliga evergreens från epoken i fråga. Smacka på en dänga med No Doubt för att accentuera tonårsångesten hos den nydumpade tjejen. Åttiotal. Nittiotal. Det här gillar folk.

Det var dags att casha in på nästa generation. Det var med andra ord dags att kapitalisera på den kommande nostalgivågen från den senare sidan av millennieskiftet. Och hur göra det bättre än genom att kombinera rivig neometal med utsvängda stuprörsjeans från JC?

Det var dags att lyfta den Iphonen och slå numret till Lonne och company. Tiden var mogen.

Det dröjde knappt en signal innan det svarade i andra änden av uppkopplingen.

Det blev dock problem från första stund.

Ingen verkar egentligen riktigt veta vad som hände med rättigheterna till originalnamnet, men ryktet har gjort gällande att Strix Television gjort en riktig blunder efter att succén med satsningen ‘Wannabe’ uteblivit. Framställandet av det uppföljande albumet ‘Surrounded by freaks’ hade mest varit en lakonisk upplevelse.

I ett desperat försök att få tillbaka lite kosing hade Strix Television lagt ut såväl inspelning som lansering på entreprenad. För en billig peng. ”Baseball records”. Vilka var det? Den enda andra skiva som detta bolag verkar ha gett ut var försöket med Svullos comeback från 2002 – ‘För fet för ett omslag’. Eller? Hur det nu än var, ville inte heller den skivan riktigt bita sig fast på listorna. Vissa (kanske framför allt Svullo själv) menade att fildelningstekniken satte stopp för sålda massupplagor. Andra var inte lika övertygade.

Men, men. ‘Surrounded by freaks’ släpptes till sist, sisådär ett år efter att ‘Wannabe’ hade kommit och gått i TV-rutan. Det blev ingen storsäljare. Ingen världslansering. Ingen världsturné. Grabbarna i bandet fick till sist svälja förtreten och gå vidare. I väntan på att tiden skulle hinna ifatt dem. Kanske var det bara det, att deras publik inte var född ännu. Men en dag …

Den dagen skulle ha varit nu. I alla fall om man frågade den gamla gitarristen Lonne. Tjugo år efter att Tribal Ink lagts i malpåse borde tiden vara mogen för folket att ta del av den kulturskatt svensk neometal faktiskt var.

Om det inte hade varit för en liten detalj. Någon jävel hade lagt beslag på namnet. Vad i helvete?

Såhär är det: var försiktig med vem du sparkar på, under din väg uppåt i karriären. Du kanske möter dem på väg ned igen. Eller som i det här fallet: var försiktig med vem du sparkar ut ur Tribal Ink. Du vet aldrig vem som går bakom ryggen på dig, Strix Television och Baseball Records för att ringa Patent- och registreringsverket för att se till att sätta käppar i framtida hjul.

Niels. Den gitarrist som Strix tvingat in i bandet för att få upp den musikaliska nivån på en något sånär godkänd nivå efter att Mickey Dee, i rollen som rådgivare för projektet, totalsågat Lonnes prestationer. Han, som till de andra medlemmarnas ursinne tillika festhånglat med en annan kille i rutan. Han … han hade visst gjort även detta. På rent jävelskap. Inte fan brydde han sig ett skit om Tribal Ink – snarare hade han dragit en lättnadens suck när skiten var över – men när han av en slump fick höra av en musikerkollega att Strix och Baseball Records släppt hela flopprojektet från sina händer och inte ens bemödat sig om att registrera namnet … ja, varför inte ta tillfället i akt? Sagt och gjort.

Tribal Ink var hans. Fucking jävla Niels.

Det var i ärlighetens namn inte det enda problemet. Faktum var att de flesta i bandet inte alls visade sig bara riktigt lika pigga på en återförening som Lonne var.

Trummisen Stojan hade påbörjat en karriär inom akademin. En konstig stämning hade infunnit sig när han en kall februarimorgon, fortfarande lite sömndrucken, dragit igång dagens lektion i nationalekonomi … varpå en okänd yngling letat sig in i föreläsningssalen och satt sig längst fram med ögonen riktade mot den nyligen utnämnde docenten framme vid tavlan. Iförd en hemmagjord Tribal Ink-tröja. Stojan kände sig alltmer obekväm under tiden som gick. Och när den okände ynglingen efter avslutad lektion var den ende som räckte upp handen för att ställa frågor, var det dags att kallsvettig bara skita i det och fly fältet. Efter den dagen hade Stojan vägrat att ens nämna bandet vid namn igen.

Basisten Uffe. Som i hemlighet sökt till ‘Wannabe’ i strävan efter det stora genombrottet och därmed lämnat sitt gamla Trollhättanthrashband Impious bakom sig, muttrandes något om ”föredettingar” och införskaffat baggypants på inrådan av stylisten på Strix Television. Och lagt sitt liv i managerns Jay Jays händer. Uffe. Som också via den hårda vägen fått lära sig läxan att inte sparka på folk på väg uppåt, då han efter bittert ha fått svälja att Tribal Ink tagit honom till jetsetliv, också fick nobben till att återförenas med Impious då bandet gått vidare utan honom. Inte ens Sundsvallsbandet med samma namn tog emot honom. Uffe. Även hos Uffe lämnade nu namnet Tribal Ink en dålig smak i munnen.

Bandets stjärna då? Funky Dan Larsson, flickfavoriten från Skellefteå. Den ende i skaran som gjort sig en vidare musikalisk karriär efter ‘Surrounded by freaks’ genom att hoppa in i återförenade Noice och genom att skriva kampsånger till förmån för hemmalaget. Nej, det fanns ingen anledning att återvända till forna jaktmarker.

Jävla skit.

Det här höll inte. Efter tjugo års väntan var ögonblicket för nära för att missas. Så länge hade Lonne väntat på det där samtalet. Svettdropparna sipprade fram i pannan efter att Strix hade framfört sina krav för att få återföreningen i hamn. Nytt samarbete med Jay Jay. I samma jävla cowboyhatt. Samma gula turnébuss i sällskap med Zinny Zan. Vad fan hade han pysslat med i tjugo års tid, egentligen? Och – vad fan hade Jay Jay sysslat med? Skvallersidor på nätet sladdrade om management för Ö-kändisar som i desperationens namn agerat ”kändisbartender” på Stena Line för en kväll, men det hela lät tvivelaktigt. Eller?

Ingen av de gamla killarna ville ställa upp. Och till råga på allt hade den där jävla böggitarissten – inte ens en äkta Inkhead från början! – snott namnet.

Men skam den som ger sig. Det kanske inte fanns något band, och i ärlighetens namn fanns det inget bandnamn heller. Men det var inget som inte kunde lösas. Lonne var fortfarande kungen av Hallstahammar. Och fanns det ett Hallstahammar, fanns det coverband på den lokala pizzerian. De kunde hantera instrument. Och vad fan, ingen visste ändå hur originalgänget såg ut nuförtiden. Upp på scen, gitarrer på magen, dra på er lite JC-kläder och på med solglasögon. Så fixar det sig.

Och namnet? Ja, man hade ju hängt med. Strix var ett företag. Baseball Records var ett företag. Trots allt rörde sig även Tribal Ink om ett företag. Incorporated. Inc. Återfödseln var ett faktum.

You don’t have to tell it to my face.

Det var ju bara ett problem. Hur skulle man få bollen att rulla? Det var ju en sak att få med sig de lokala förmågorna i Hallstahammar, men det skulle behövas mer än så för att få ordning på tåget. Att Strix television var heta på gröten betydde inte att de skulle stå för merparten av fiolerna – den läxan hade de lärt sig från förra omgången. Nej, det behövdes något som fick Instagram och TikTok, för det var väl så de heter nuförtiden, att vibrera av hype innan återkomsten kunde bringa in den riktiga cashen.

En hype. Någon skulle vara tvungen att ta hand om skitgörat. Sälja in projektet på nytt.

Det tog emot, och Lonne ville inte erkänna det, men till syvende och sist stirrade verklighetens grymma älskarinna honom i ögonen. Och log i mjugg. För visst var det så, att ett Tribal Ink Inc. utan manager skulle inte komma långt. Den som smorde navkapslarna på den uringula nightlinern.

Det var bara att bita i det sura äpplet och ringa upp den där jävla dalmasen från förr. Jay Jay. Var han nu än befann sig.

Sagt och gjort. Och ja … nog hade Lonne föreställt sig att Jay Jays karriär kanske inte hade gått spikrakt uppåt efter ‘Wannabe’, men att det skulle vara på den här nivån … det var magstarkt. Vi kan säga såhär: den främsta meriten på tio år hade visst varit att få in Loreen att sjunga på invigningen av ett gasverk utanför Motala. Sedan var det stopp. Ja, förutom en och annan Villa Medusa-deltagare som fått agera halvstrippa på företagsgig av den mer ljusskygga sorten. Pyramidspelsbolag, sa någon. Investeringsmöjligheter, sa de själva.

Motvilligt hade Lonne snokat reda på honom. Och kände en intuitiv motvilja, ja nästan ett illamående, över att slå numret till den där jäveln. Och det blev inte bättre när en skorrande röst på bredaste dalmål presenterade sig i luren som project manager consultant insight president. Lonne rös.

Samtalet varade egentligen inte mer än några minuter, men kändes i det närmaste oändligt. Och visst var det så, att båda två hade begripit att de varit förlorade utan varandra. Det var bara så det var. Ett yin och ett yang. En västmanlänning och en dalmas.

Det hindrade givetvis inte Jay Jay från att utstråla en makaber självnöjdhet över att ”det nu passade att komma krälande tillbaka”, medan han smällde med hängslena (det hade blivit en och annan räkfrossa genom åren) och torkade svetten ur bandet på cowboyhatten. Hade stålarna bara räckt till ett par silversporrar också hade det varit fulländat … men som Jay Jay hade fått acceptera med tiden, får man inte det perfekta stå i vägen för det goda. Gott så. Man kan inte behålla kakan om man samtidigt pissar på den.

Lonnes irritation växte under samtalet, och det var dags att komma till avslut. Om det här skulle bli något, och därmed säkra en andra kommersiell uppbackning från såväl Strix som Baseball Records, behövde Tribal Ink Inc. röra på sig. Näta vägarna. Möta publiken. Möta fansen. Jay Jay funderade. Och det tog inte lång tid innan han hade säkrat en plan som skulle ta dem båda till arenorna igen. Jay Jay hade haft örat mot marken. Hängt med. Hållit koll på arrangemangen. Och nu visste han var de skulle börja.

Det var dags för festivalspelning. Det viskades i korridorerna om att Keefest äntligen var på gång.

EPILOG:

Efter att ha skrivit ihop denna fanfiction om Tribal Ink gjorde jag en sökning på Internet för att leta bilder. Då … ramlade jag över detta. På Reddits nu metal-forum. Ingenting är ju på riktigt längre. Tack för kaffet. // Heidenhammer

Tribal Ink comeback 2023?

Yes, you read that right. Tribal Ink, a band who released one album and disappeared for 20 years may return to the stage next year… I’m not going to say anything else for now, but remember where you heard it first 🙂

IA-band from IA-land – Hatpastorn in English!

Posted in Uncategorized on 5 januari, 2023 by hatpastorn

Human sacrifice! Dogs and cats living together! Mass hysteria! Hatpastorn in English.

OK, this is going to be bad. There is a reason that Hatpastorns Likpredikan is written in Swedish, and that reason … well, there are several reasons.

English is not my native language. Spelling and grammar will be a problem.

Swedish is far superior when it come to creating new words by just combining them in the most bizarre ways possible. Most of my writing is based upon this way of just mashing words together like LEGO-bricks, often for comedic result. Doing this in English … well I guess it could work, but it has not the same oomph. I mean, people can have a hissy fit over the fact that Darkthrone is not spelled Dark Throne. Imagine those people’s reaction when I force feed them with proper words like “countycouncilhaircut”, “intercoursegoth”, “croquanteface” and “uneverything”.

It is so easy to fall into certain traps when writing in a language that is not your own. One of the biggest is to transform into the most dreaded dinosaur of all time, the Thesaurus Rex. I mean, if I were born in Great Britain, I think that the early lyrical works of Dark Tranquility and Theatre Of Tragedy would had led me to a early grave. “Oooh, look at me, I have bought the most expensive thesaurus at the local mall. Kneel before me. Or should I say kneeleth beforeth thy sovereign monarch liege virtuoso maestro scribe with the sagacity and percipience of a deity!” Woah, I think I just wrote a Dimmu Borgir-chorus!

Sure, I have nothing against creative and advanced use of words per se, but in most cases it doesn’t fit at all and just ends up as an incomprehensible mess. Just read the lyrics to the mid-era Borknagar albums if you still don’t understand what I mean.

The stream of mortality flows uncontrolled

A boundless downward spiral to prospective void

Existence takes its toll, extinction unfolds

The Colossus falls back from it’s threshold

By all means, tell me more of this prospective void! I don´t recall reading a single interview or speaking to an American or Englishman who have ever mentioned the complete anarchy regarding the English language when it comes to lyrics/band names/titles from for example Scandinavian bands. The Ancient´s Rebirth released an album called “Drain the portal in blood!”. I was way over 30 when I one day went “hey, wait a minute, either they drench this portal in blood, or they drain it of blood.” I am not without guilt myself when it comes to producing strange lyrics or pronunciations that are bizarre. The word “scythe” for example, fellow Scandinavians, raise your hand if you have pronounced this correctly from day one. No one? Are the brits secretly laughing their asses off, like we swedes did when the Russian band Svartby produced the most mind-blowing lyrical adventures, or are they fooled? “Oh, jolly good! Drain the portal in blood! Most esoteric I must say. James, will you be so kind and fetch me my morning paper and a biscuit with fig marmalade. That would be most dandy.”

So, with that out of the way it is time to finally get going.

IA-band from IA-land. Now I must explain this shit again. Band names that end with “ia”, in nine cases out of ten there is some sort of symphonic fuckery of a band behind it. Mortemia, Sirenia, Tristania and so on. I hate it. It is pure laziness to just take a word, and force “ia” at the end of it. Even worse is to create a nonsense word that ends with “ia”. Symphonic/goth/power metal bands are usually the biggest culprits to this crime on common decency. For example, there are nine bands that has the word “Symphonia” in it. Sickening. We also have Gothia from Chile. They play … NSBM. With Mitra on all instruments! That is … unexpected. A headdress worn by archbishops and bishops, performing NSBM. In Chile.

I have not even started, and I am already so eager to give up.

IA-land. A country that ends with “ia”. Albania, Croatia and so on. You get it. Now that I think about it, “IA-band from IA-land” is a shit title. IA-country would be better, but that doesn’t rhyme with “band” … at all! This is already a disaster. The whole reason I am writing this in English in the first place was to be able to analyze IA-bands from countries that ends with “ia” in English.

Oh, well …

Introducing, Ablepsia from Bulgaria! What is a “Ablepsia”? Huh, a fancy word for “blindness”. I have learned something today! Well, these jokes write themselves now because impaired vision is somewhat of a blessing in this case. Every cow in Bulgaria had to be slaughtered to provide these gentlemen with the proper attire. I am no expert on Bulgarian bovine butchery, but they must have run out of cows by now.

Ablepsia, symphonic black metal with more members than written songs. Nothing to write home about. They split up after two demos and it seems that some of the guys are involved with other bands …Catalepsia is one of them and … no.

One more from Bulgaria. Aegonia. This is the pinnacle of symphonic fuckery. Sure, they seem to play folk/gothic/doom/whatever metal, but we all know what this really is about. Symphofuck with too many members. It´s awful. Embarrassing. Lazy. They all look and sound the same, which is rich coming from me that primarily listens to black metal and noise/power electronics!

From Croatia … Tirania! According to the Internet:

Melodic Death-Metal band from Zaprešić is characterised by many changes of members and genres. They started as Thrash Metal band mainly influenced by Metallica. With next lineup they brought new sound combining Heavy Metal and violin. The result was demo album ‘’Illusion’‘. After they removed violin due to lack of speed and power, it was all about technique. They recorded next, progressive single called ‘’The War After’‘.Currently, the band is working on finalization of their album ”THE LURKING FEAR” ,which was named and inspired by H.P.Lovecraft`s story. TIRANIA is now approaching that characteristic sound of today, mainly marked by bands of younger generation.

These spelling errors are not my fault and the text above gave me a mild stroke. I feel old and confused.

Czechia coming up. I love saying Czechia by the way. Czechia, Czechia, Czechia. Powerful stuff. The country that gave us Master’s Hammer. I sure hope there is exactly zero IA-shenanigans to be found.

I was wrong.

Sarkonia! Symphonic metal with THREE Lilliths! Exquisite. Just look at them. You know how this is going to sound. A masterpiece of flawlessness. Lovelorn twilightistical hymns soaring above the angelic lamentations of times past! Hahaha, how is it even possible for all these fine people to have bands with so many members? I think there is some sort of law that prohibits IA-bands to exist without AT LEAST six members. I mean, it is not easy to find people to play music with and … well, I have made a list with IA-band requirements and made some shocking revelations.

  • To be able to perform this kind of music, some sort of talent and ambition must exist
  • The members must lack any sense of taste and/or imagination
  • Symphogothfuckery requires expensive equipment/instruments/fancy clothes/fake teeth, meaning, the members need to have a steady income
  • The members must be able to coexist with AT LEAST five other people at every rehearsal, recording, live show etcetera
  • A minimum of one person in the band needs to be a female, preferably a vocalist, flutist or violin/synth/whatever. Flutist? Is that even a word? A person who plays the flute, best case scenario a person named Lillith
  • Photoshop-skills is a plus, and by skills, I mean being a complete hack capable of producing enormous amounts of vomit inducing imagery including big tits and angel wings

How is this possible to achieve? I am dead serious. I have ended a vast amount of my own solo projects due to internal conflicts! And don´t get me started on the actual bands I have played with … oh lord, the troubles with other members … it’s almost mythological. And we were five, at most! I can´t even fathom the logistics of playing in a band with over five members. This is a complete mystery to me and there are numerous bands like these.

Estonia, please tell me that you have something better to offer.

Nope.

FORDONIA! This moniker is especially ludicrous if you speak Swedish.

Fordonia threatens us all with power metal. Songs about freedom, Hare Crishna and war. I love it when Estonian metal heads teaches me everything that is to know about Hare Crishna. There are many problems here, but if you live in Estonia, why do you take your band photos in what seems to be a location where you take your school photos? How about just going outside! Maybe Estonians are not too cool for school? There is a joke regarding the infamous Venom song “Teacher’s pet” to be found here. Moving on.

There is a great sadness when you go through over two THOUSAND Indonesian metal bands just to find that perfect IA-band. After a while you go cross eyed due to exhaustion.

Just like the guy in Infuzia.

La, la, la, Latvia! Here we have Catalepsia, but don´t just take my words for it, here is essential Catalepsia information according to the Internet:

Catalepsia existing today started to form at the late 2000s when five heavy and melancholic music lovers came together to play something satisfying their tastes and will to express themselves through the sound of musical instruments. The band managed to record a few demos until 2011 when due to being unable to solve some conflicts a decision to split up was taken. A few years passed until the year 2014 when four of the members came back together to record Catalepsia’s debut album “World of Cliché”. After that, a number of live shows around the Baltic States, Germany, France and Poland followed until the making and release of band’s second full length album “Inheritance”. The band was put on hold by founder Erwin Franz from December 2011 to 2013.

“Heavy and melancholic”, sounds like me after Christmas dinner.

Next in line, Lithuania. Home of good bands like Poccolus, Nahash and Anubi. Also, home to Saprophytes, which of course technically is not an IA-band, but …I just know that the name Saprophytesia was up for discussion when these villains from Vilnius prepared for world domination.

One album released, “Marionette” from 2005. You can skip it.

Such a waste that Romania is lacking a band called Draculia or Draculaia. It would have been perfect. They do have Inopia though. If you ever wondered what happened to Frodo Baggins after his adventure with that ring, I have great news for you. He moved to Romania, bought a jeans jacket and a scarf, and started to rock it out in Inopia. The big winner in this group of people is the tall stud with the thick hair. He claimed all the ladies. Or both the Lilliths.

One redeeming factor is that Inopia has a song called “Abigor”. Such a great band. Abigor, that is.

Russia … I think I must postpone my analysis on Russian IA-bands. It is just too much to handle, and this journey has been exhausting. OK, one example:

Amederia. A vortex of bad pants and bad decisions.

Serbia. We have all seen A Serbian Film, but have you heard Parahelia? Don´t. Lillith in the middle looks friendly. I like her. The other guys though … once again we have a pants problem and some of the dudes looks a little too eager to taste man flesh. Next!

IA-band from Slovakia land. Are you ready? Just take a moment and breathe. Relax. Gather some strength. Ready? Here we go:

Symfobia!!!

Symphonic metal with two Lilliths and an album brilliantly titled “The smog of tomorrow”. Jackpot. This is just perfect. I love the band photo. Hashtag, “no filters”.

How about their neighbors in Slovenia? Well, well, well. Zaria. Once again, we have two feisty Lilliths, and four dudes. Four concerned dudes by the looks of it. Are the last two guys twins? They look eerily similar. Well, this whole genre is eerily familiar.

I think it´s time to end this madness. I have proved my point. IA-bands are horrible and when they come from IA-lands it might be even worse.

This may be the first and last text I write in English. It was fun, but a bit time consuming and most likely ridden with grammatical weirdness. It is what it is. Now I will listen to some great bands instead. Katatonia, Hell Militia, Necromantia, Nyktalgia and Wallachia will do the trick. Maybe a little Catamenia on the side? No.

Until next time.

/Hatpastorn

Heidenhammers kombinerade årsbästalista och blandband, 2022.

Posted in Uncategorized on 3 januari, 2023 by hatpastorn


Painkiller, ”Guts of a virgin”, från ‘Guts of a virgin’, 1991.

John Zorn är en herre jag alltid haft ett gott öga till, även om det vore en direkt lögn från min sida att påstå att samtliga av hans verk fallit mig i smaken. Hur som helst är den musik han gjorde under namnet Painkiller smått fantastisk. Jag törs påstå att Zorn (visst vill man få det till att John kanske har ett släktskap till den sannolikt mer berömde svenske konstnären Anders med samma efternamn?) tillhör en av de där sällsynta musiker som lyckats skapa ett originellt koncept – i detta fall grind och frijazz – men vars efterföljare som försökt sig på samma sak misslyckats kapitalt. För er som glömt, fanns det en obehaglig period då Relapse Records prånglade ut svinalängor med otäckheter som Cephalic Carnage och annan tokrolig grindjazz med marijuanatema. Låt de liken ligga oberörda och lyssna istället på originalet. Betydligt behagligare för alla parter.

Lake Of Tears, ”In Gloom”, bonusspår från ‘Ominous’, 2021.

De som läst mina inlägg på denna blogg vet att detta Boråsband haft en alldeles speciell plats i mitt hjärta ända sedan 1995. En musikensemble som aldrig gjorde mig besviken … även om gruppen år 2007 släppte den första skiva som jag inte kom att uppskatta lika mycket som föregångarna – ‘Moons and mushrooms’. Uppföljande verk från 2010, ‘Illwill’ var en ännu märkligare historia. Och jag vet än idag inte riktigt vad jag tycker om de båda. Efter ‘Illwill’ skulle det dröja många år innan nästa släpp såg dagens ljus. ‘Ominous’ spelades in med nästintill helt ny line-up och lät även den ganska annorlunda. Trots idoga lyssningar är jag fortfarande inte helt övertygad, förutom när det gäller en enda låt: den som följt med som bonusspår på digipackutgåvan. Jag fattar ingenting. Varför i all världen är inte denna godbit med på ordinarie släpp?

Midnight, ”Long live death”, från ‘Complete and total fucking midnight’, 2006.

Ja, jag vet. Det här med retroband brukar jag sky som pesten. Grupper och musiker som snarare bör betraktas som coverband ska i nittionio procent av fallen hållas kort(a). Men ibland stöter man på de där undantagen man bara får kapitulera inför, då man inte kan värja sig. Tydligen har enmansbandet Midnight fått lite av en hype som gått mig förbi, men hur jag än vrider på det anser jag den vara rätt välförtjänt. Visst är det plagiat på Venom och Celtic Frost, men karln gör det helt enkelt bra. Man blir glad.

Nurse With Wound, ”Groove grease”, från ‘Huffin rag blues’, 2008.

Jag har aldrig tidigare fattat grejen. Kanske gör jag det inte nu heller, då skivan som denna låt är hämtad från alls inte låter som något från bandets övriga produktion. Åtminstone inte vad jag hört. Nurse With Wound är ett industriband jag försökt ta till mig och tycka om i tjugofem års tid men aldrig lyckats. Mannen bakom projektet, Steven Stapleton, är i mångt och mycket ansvarig för att Current 93 – ja, ytterligare ett av mina favoritband – låter som de gör. Och dessutom verkar han vara en så bra människa. (Jag kan för övrigt rekommendera boken ”England’s hidden reverse”, en biografi över Nurse With Wound, Current 93 och Coil för den som vill veta mer om scenen ifråga.) Men den musik han gjort med detta sitt huvudband har aldrig fallit mig på läppen förrän med detta släpp. En skum blandning av blues, industri och easy listening. Kanske är det något slags skämt. Jag begriper om den ordinarie Stapletondiggaren rynkar på näsan, men då får det vara så. Jag gillar’t.

Venom Inc. ”There’s only black” från ‘There’s only black’, 2022. Och GRTV.

Det är ytterst sällan som jag nuförtiden blir begeistrad över livespelningar. Antar att jag är gammal och grinig, men då har jag nog varit det sedan jag var runt 21 år gammal. Då någonstans slutade jag bli exalterad över scenframträdanden, om det inte rört sig om något alldeles speciellt. Hur som helst; i oktober detta år spelade Venom Inc. på Sundsvallsfestivalen Nordfest, som ett av huvudbanden. Den som känner till Venoms historia vet att den är rörig. Och den inkarnation av Venom som uppträdde för ett par månader sedan är rätt besynnerlig. Kortfattat kan vi kalla den för en variant på en tidigare line-up av Venom, verksam mellan åren 1988 till 1992. Att denna line-up turnerar och framför jubileumsspelningar för skivan ”Black metal” från 1982 tycker till och med jag, hur partisk jag än må vara, är lite … fel. Likväl gillade jag spelningen. Skivan som släpptes bara några veckor innan är faktiskt också ganska bra om än inte direkt fantastisk. Mer vansinne i ljudbilden efterlyses.

Strax efter spelningen började jag på inrådan av en annan Venomfanatiker, serieskaparen David Liljemark, följa gitarristen Jeff ‘Mantas’ Dunns livestream GRTV. Jag kan bara säga att Mantas verkar vara en av de mest ödmjuka och sympatiska herrar jag haft turen att tjöta med. Jag vet inte vad som är gulligast: att han driver ett katthem i sin bostad i Portugal, eller att Rok från Sadistik Exekution kärleksbombar samtliga kattinlägg med tusentals hjärtemojis på Jeff Dunns facebooksida.

Christ Agony, ”Moonlight”, från ‘Moonlight act III’, 1996.

Mycket på grund av bandnamnet bestämde jag mig i ett tidigt skede för att denna orkester sannolikt inte behövdes. Idag önskar jag att jag inte hade varit så kategorisk. I augusti detta år bestämde jag och Pastorn oss för att genomföra vår stora interna skivbytardag. Jisses vilket projekt det var. Efter många timmar hade ett flertal alster bytt ägare och om någon av oss egentligen tjänade något på ”affären” är högst tvivelaktigt. Likväl var en av de plattor jag kammade hem ett släpp från mitten av nittiotalet. Polska Christ Agonys tredje giv. Väl hemma slog jag på titelspåret lite på måfå. Och om jag inte blev helt bortblåst av det jag hörde gillade jag det jävligt skarpt. Faktiskt en jävla hit! Smått barbarisk, återhållsam och med en sjukligt catchy refräng har örhänget gått varmt nu i flera månader. Såpass att jag överväger att inte kolla upp resten av diskografin för att på så vis kanske tunna ut det positiva intryck som bandet initialt lyckats ge. Så funkar jag.


Exorcist, ”Black mass”, från ‘Nightmare theatre’, 1985.

Jag vet inte hur känd historien bakom banden Pile Driver, Original Sin och Exorcist egentligen är. Det har dock inte på många år varit någon hemlighet att personen bakom samtliga av dem (typ) var en herre vid namn David DeFais, vars huvudkarriär bestått av att vara main man för Virgin Steele. Sistnämnda grupp har aldrig fallit mig på läppen i någon vidare utsträckning, trots flera försök. Jag vet inte vad det är, men de känns bara för … mycket. Skivorna är för många, för långa, för tillkrånglade och för överambitiösa. Talangfulla, men för mycket. Därför blev det mycket bättre när DeFais en gång under åttiotalet fick ett uppdrag av sin skivbolagsboss att under falskt namn skriva och spela in ett gäng skivor som skulle marknadsföras som thrash och black metal, trots att banden ifråga egentligen inte existerade. Och jävligt fort skulle det gå. Att det skulle gå undan med framställandet var sannolikt en så kallad blessing in disguise, då det inte fanns tid att peta sönder materialet i efterhand. Det bästa, i mina ögon, av dessa totalt tre projekt hette Exorcist och bar i flera år på en rejäl mystik. Själv läste jag om skivan ‘Nightmare theatre’ för första gången i fanzinet Tales of the Macabre någon gång 1997 och blev nyfiken. Jag kunde dock aldrig hitta skivan. Förrän nu. Och Satan vad bra det är. Det är i sanning en märklig tid när bokstavligt talat fejkade band känns hundra gånger mer true än ”autentiska” band.


Legenda, ”Heart of the north”, från ‘Eclipse’, 1998.

Legenda. Black/goth i midtempo. Ett band som stötts och blötts här i Församlingen från tid till annan. Älskat och hatat. Mest hatat av bandets huvudkompositörs bror, Mika Luttinen. Vi andra har nickat gillande, om än ibland i smyg. Debutplattan ‘Autumnal’ var inte lätt att få tag i, trots att den släpptes i en relativt hygglig upplaga på ett relativt stort bolag. Uppföljaren ‘Eclipse’ undrade jag om den ens fanns på riktigt eller om det bara var hittepå. Av en ren slump såg jag den dock till salu i en annons och paxade den med svettiga fingrar och bankande puls. Äntligen. Väl framkommen, in med den i stereon. Och … märkligt nog inleds skivan med en rökare som låter som snabb Impaled Nazarene anno 1993-1994. Rätt obegripligt, då inget av följande spår spelas snabbare än i midtempo och mest låter som … debutplattan, om än kanske inte riktigt lika bra. Hursom ville jag i alla fall ta med en låt från ‘Eclipse’, då den förtjänar ett litet omnämnande såhär flera år i efterhand. Den är bra, tro inget annat.


Fraternity, ”Jupiter’s landscape”, från ‘Livestock’, 1971.

Känner du inte till Bon Scott behöver vi inte tala med varandra. Det är som det är, och det är sen gammalt. Om du däremot inte känner till hans historia i bandet Fraternity, i vilket han huserade innan AC/DC, behöver du inte ta på dig dumstrut i mitt klassrum. Det är liksom okej. En del kanske vet att Scott började med att göra sig i ett namn i bandet Valentines – en grupp som i sanningens namn inte var värst mycket att hänga i julgranen. Sextiotal, teenybop, ibland lite smårockigt. De hade ett par pseudohits och syntes tid till annan i den australiska myllan. Den riktiga succén uteblev dock. Än mer obskyrt är det band han kom att framträda med därefter: Fraternity. Och nu snackar vi sextiotal och hippieflum. Skägg, flöjt och flower power. Och tro på fan: en ljudbild som alls inte är oäven, någonstans i trakterna kring Jethro Tull, för att måla med breda drag. Det som spelades in under bandnamnet var länge svåråtkomligt men dök upp här och var på tivelaktiga samlingsskivor och bootlegs. Nu när allt via world wide web är tillgängligt kanske mystiken kring bandet inte riktigt infinner sig längre, men låtarna är väl värda att kolla upp om man vill få en inblick i en historisk sångares mer okända tidsperiod.


Alice Cooper, allt, från alla album.

I juni 2022 stod han på scenen i Gävle, 74 år ung. Det var det bästa.
Det räcker så.

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Bure Bödels årsbästalista 2022

Posted in Uncategorized on 30 december, 2022 by hatpastorn


Lifvsleda – Sepulkral Dedikation


Även på topp detta år. Det finns egentligen inte mycket att orda om när det kommer till detta band, Sveriges enda relevanta black metal-band 2022 som faktiskt är black metal? Jag kanske överdriver en smula, det finns några fler artister som håller flamman brinnande.


Lifvsleda fortsätter att leverera Djävulens gospel och jag hoppas att de fortsätter på sin inslagna väg några år till.


Dødsengel – Bab Al On


Dødsengel, ett band som “alla” snackat gott om i flera år men som när jag lyssnat inte förstått mig på alls. Förhoppningarna var väl inte skyhöga när jag lyssnade på singlarna inför släppet, men något fångade ändå mitt intresse och när jag fick tillfälle att höra hela albumet så var jag såld.


För att göra det väldigt enkelt så vill jag kalla Dødsengel för Norges svar på Funeral Mist, kanske inte rent musikaliskt men däremot estetiskt och teatraliskt.  


Varierade och genomarbetade låtar, mycket variation på sången och en ständig närvaro av Hin Håle, det är som bäddat för succé. Det kanske är dags att ge de tidigare albumen en ärlig chans när denna satt sig i min ryggrad.


Ritual Death – S/T

Två av tre topplaceringar detta år till norska band, det kan inte ha hänt sedan 1995?
Alla känner säkert till Ritual Death och har följt dem sedan första EPn, det har så klart inte jag gjort utan detta album är det första jag hör med bandet.

Ritual Deaths recept för att lyckas

1 kopp Bathory

1 kopp Von

1 kopp norskt nittiotal

3 koppar Djävulsdyrkan

Mixa väl i den heliga graal

Det är en rätt stökig och tung platta (med black metal-mått mätt) men de mjukar upp det hela med välplacerade syntinslag när de anser att det behövs. Man kan inte kräva så mycket mer i dessa dagar.


Nobla omnämnanden:

Dead Earth – Et Disperdam Illud

Kul att han håller på igen

Haavard – S/T

Den omtalade akustiska plattan har äntligen landat.

Andra band som mer eller mindre fått till något vettigt i år:

Trinitas, Eschatology, Medieval Demon, Djevel & Ultra Silvam.

/Bure Bödel

Nekrophileas Foggs Årsbästalista 2022

Posted in Uncategorized on 27 december, 2022 by hatpastorn

Då skall det summeras igen, allt skall listas och kvalitetsbedömas och det som hände i januari har vi troligen redan supit bort. Ett kalenderår är egentligen en väldigt konstig avgränsning för kreativt skapande som i många fall börjat långt innan och eftermälet snarare tydliggörs långt senare. Personligen har jag nog föredragit att samla toppar och dalar i mer rimliga avgränsningar som skivbolag, trender eller tematik men ingen är väl intresserad av vem som leder listan över snyggast julkort målat av Sveriges fot och munmålare? Ett tag försökte jag se kvalitet i om en viss firma hade skött cateringen till filmer jag gillade men det visade sig vara ett fullständigt omöjligt projekt och alla utom jag förstod det innan jag hade listor långt över öronen med obegripliga anteckningar. Jag rättar mig följaktligen i ledet och presenterar här tio rätt på Lotto och några jokrar. Det här är såklart vad jag tycker. Jag tänker inte ens försöka bevisa något för det går säkert inte. De som tycker att något annat är bättre kommer att tycka det även när de får facit här svart på vitt. Självklart så är inte årets alla släpp avlyssnade men det var ju några år sedan man kunde handla nyutgiven black metal och tro att det var bättre än nykokt nyponsoppa så generellt har genren omdefinierats till något som ändå inte riktigt passar mig och därför lägger jag tiden på annat. Hoppas ändå att ni missat något här och att det kan förstöra lite mer i en vardag redan till bredden fylld av dödsdyrkan, självförakt och monoman svartsynthet.

Azaxul – Echoes of dreariness (Misanthropia Discos)


Det här är det bästa. Det här är det absolut bästa i sin genre i år. Det finns en kyla här som är precis vad jag letar efter för mitt olystmäte. Det är monotont och malande, monokromt och motsträvigt. Det har blivit en trend att black metal skall ge snabb avkastning, vara mycket pang för peng, låta väloljat och närmast innehålla spelglädje. Vad finns då kvar av den suggestiva kylan och mörkret som skapade hela genren? Azaxul skapar här ett fantastiskt ljudlandskap som bara ger och ger och det är trots alla år som denna tyska veteran bara har givit och givit verk efter verk som slår i alla fall mig med häpnad. För den mindre insatta är det alltså Mirko Schmat, eller hans magiska namn Gaamalzagoth/Profano Mysteriis, som ylade i Moonblood och som även levererat makalösa album med Demoniac de senaste åren som ligger bakom. Ge den här skivan lite tid, kör några varv och vänta dig inte att kunna sjunga riffen med dina barn eller husdjur i en video på TikTok. Ge dig inte in i leken, stå utanför, ät inte steken utan bara släck lampan, lägg dig på spikmattan, koppla ur din borgerliga golvvärme, låt det dra mellan portvinstårna och välkomna det iskalla helvetet.

Negative Plane – The Pact (The Ajna Offensive/Invictus Productions)

Tyvärr är detta en sämre skiva än deras tidigare två album men det är å andra sidan mycket dåligt med konkurrens och när denna släpptes blev jag sådär genuint påmind om att fan det finns ändå bra black metal än. Både Occultation och Funereal Presence är bättre men det är lite mer av allt och en slags kombination av bra saker. Detta är kanske listans mest familjevänliga skiva, tämligen lättsmält men det finns fortfarande en viss sträv ton här, en bittermandel på en annars bra dag. Ett genuint hantverk som plockar influenser från en massa olika håll men ändå lyckas sy ihop det till ett lapptäcke som känns motiverat och värt alla arbetstimmar. Jag hade gärna sett en skiva när dessa musikanter fick lite olika skov och drog åt än fler håll för jag tror verkligen att de skulle kunna få ihop riktigt utmanande lyssning som inte blev hopplöst sökt eller märkvärdigt för sakens skull. Till exempel:


Negative Plane – The Matrix Virus Infusion (behind fast shades)
Negative Plane – ´Round midnight at the not so standard jazz club
Negative Plane – Experimental piece for twigs, broken drums and prepared zither
Negative Plane – Saturday at the dance floor
Positive plane – Interpreting Arvo Pärt

Timeless Necrotears – (Självutgivet på Bandcamp)

I år, än så länge, har Christian Becker och Pau Bermejo släppt 46 album. Alla är såklart det bästa man hört men inte ens jag som nog hört alla kan hålla isär dem. För den som inte förstår det här så säger jag bara ”men fattar du ingenting?”. Jag möts vanligen med viss skepsis när jag har hyllat denna, numera, duo men jag tänker att det är en fråga om engagemang. Det ger inte omedelbar avkastning och det är en utmaning. Det är till och med ganska plågsamt bitvis. Men är det automatiskt fel? Nej! Jag kommer att ge lite mer överblick på denna orkester framgent här då jag i skrivande stund äntligen fått tag på det sista jag saknade som givits ut i fysiskt format. Jag nöjer mig här med att hylla dem till skyarna, lista alla årets releaser och antyda att du som inte fattar inte engagerar dig nog. Näthata inte Zara Larsson för detta utan lägg den energin på att värma upp ditt hus istället för att gnälla.

Lady Sovereign romantika of planet Amaha Ps55, Romantic vintage world Ps55, Cheesy tales of planet Ps55, Whörelot (Wife of Goldstar), Million hotels beach planet PM747, The makers of universes (69 trillion years ago), Scientists of Orrorwunso (Recreation of a Jurzikum society), The goldstar synthesizer, Amaha Pss580 (Metallic world of winged humans), Goldstarmas, Scientists of Orrorwunso (Homeland of sadistic beauties), The revenants of Amaha Ps55, Stylish planet Amaha Cs80 (aka Finland 2), World war III, Reborn with extreme beauty, The goldstar medieval-world, Ice planet oblivion (Past & present), Scientists of Orrorwunso (Mini-Machos), The goldstar neoclassical world, Zeljka in goldstar heaven, Amazing stories from planet Far-FisaTK62 (Lascive-colonial women), Black Christ in planet Amaha Ps55, Cathedral CT655, Cathedral CT655 (Part 2), Amaha Pss580 (Flying ladies capital & outskirts), The goldstar synthesizer museum, Divided planet VA3, Divided planet VA3 (part 2), Kings of fascistcommunist riffs contest, The last historical archive 2, Insectqüeen the beautiful, The mesmerizing oncetrue-christian bombshells, Shedroid FEVER, Shedroid PLUS, Stargold!!! …The fake-goldstar afterlife, Whörelot & lady Goldstar, Jutta Coquette, Planet störmsweatygirls-Epic, Cathedral CT655 (part 3), The blue-vilet afterlife, She-droid missions, SkyCity of golden zeppelins, Jurzikum blutparadises, Jurzikum plus, Goldstar FAQ, Nightlife in million-hotels beachplanet.

https://timelessnecrotears.bandcamp.com/music

Darkthrone  – Astral Fortress (Peaceville)

Jag ger inte upp. Jag tycker mig hitta anledning att fortfarande köpa skivorna. Syntar får åter ta plats i ljudbilden och ljudet är något av det som kanske är mest konsekvent med detta band. De har fan aldrig ett ljud som får en att vilja slå på dammsugaren på blås för att något skall få vara lite skitigt och därmed heligt och värt att dyrkas igen. Otroligt bra trumspel och det sliras med takt och intonation vilket bara är till skivans fördel… som alltid. Ted har ju presterat bättre men jag har inget problem alls jämfört med när de som risar skivan försöker spela upp vad som är bättre och man känner att strypsex med en unhappy ending kanske ändå är en bättre idé. Den käre redaktören för denna blogg har bett mig att nedtona min kärlek till Darkthrone till förmån för alla Timeless necrotearssläpp och jag är normalt emot att styras av sådana fascistiska grepp och åsiktskorridorer men när det ändå är en kvotering för Timeless Necrotears så kan jag med denna upplysning ändå känna att jag förstår att ibland måste svinen äta omelett gjord på knäckta ägg…

Theriomorph – Diabolical Bloodswords (Terratur Possessions)

Ännu ett lysande projekt från Perttu Pakkanen/P. E. Packain/Vainaja som tidigare övertygat mig med kanske främst Vitsaus (som på min sydländska dialekt är synonymt med béchamelsås snarare än pest) men även hyfsade Cornigr och stundom enastående Adaestuo. Föredömligt ljud och rakt in i dödsdansens virvlar. Förutsätter att andra kommer hylla denna giv på många andra håll och jag har inte mer att tillägga än att detta är förbannat (och) bra.

Draugurinn – Minningar Úr Undirheimum (Nordvis produktion)

Rituellt och drönande, drömskt och djupt. Jag älskar denna skiva!

Fåntratt – Halvgången

Bara otroligt bra både för lek och allvar.

Iaetun – Älloffvo, Glámur Helblár CASS (Självutgivet)

Som nästan allt annat han ligger bakom är detta väl värt flera lyssningar.

Contaminazione – Pericolo di morte CASS (The end times recordings)

En efterlängtad debut och det är bra men inte som live.

Stangarigel – Na severe Srdca (Hexencave Productions/Into the night)

Snurrat många varv i år och det lär bli fler.


Kanske ändå värt att nämna…

Bhleg – Fäghring (Nordvis Produktion)

Deras bästa giv och det med besked.

Grift – Vilsna andars utmark (Nordvis Produktion)

En ep men inte så lite det. Finstämt och strävande.

Akerbeltz – Merciless (Blackseed Productions)

Fortfarande en fana på någon slags halvstång. Bra ambivalent tempo och knackig framfart.

Glemsel – Forfader (Vendetta Records)

Inte sedan Mordulv har det väl funnits anledning att ens fundera på dansk black metal men det här är inte hemskt.

Blazemth – The return of Lucifer (Xtreem music)

På den här nivån har jag ändå släppt igenom många gösar i fisktrappan.

Scorpions – Rock Believer (Vertigo/Universal)

Inte alls illa!

-Nekrophileas Fogg 20221214

Hatpastorns årsbästalista 2022

Posted in Uncategorized on 23 december, 2022 by hatpastorn

Årets trend, ”raw ambient black metal” med svartvita skivomslag med snirkliga ramar. Herregud, det måste ha släppts tusentals såna skivor. Vissa av dem riktigt bra, men majoriteten når inte hela vägen fram. Dock kul med många nya yngre förmågor som ger sig i kast med genren. Ett inte helt utvecklat konsekvenstänk i kombination med fanatism och black metal, där har vi ett recept för stordåd. Fegspelade 50-åringar får ställa sig i skamvrån. I övrigt har jag inte så mycket att säga utan vi kör på. Ingen rangordning, mjuka knän angående när skivan egentligen släpptes och om din favoritskiva inte är med här är det inte så att jag inte hört eller glömt den, utan det är en direkt attack på dig som person.

Stangarigel – Na severe srdca

Åh, vilken bra skiva. Adam från Malokarpatans sidoprojekt, en triumf i naturnekromantisk black metal av 90-talssnitt. Jag är redan från start extremt svag för denna typ av svartmetall och den slovakiska knorren Stangarigel lägger till som extraväxel gör detta till något väldigt speciellt. Jag förstår inte ett ord av vad som skaldas i hits som exempelvis ”Mytogenéza bronzovej doby” och ”Poklad Tatier”, men jag håller med om allt. Bra sång, kanonriff och många intressanta detaljer gör detta till ett äventyr varje gång man slår på den.

Shores Of Ladon – Witterung

Trygg teutonisk tonkonst i form av Shores Of Ladon. Sol Records-black metal av ädlaste valör. Detta är en stark uppföljare till 2013 års debutplatta ”Eindringling” och vad har hänt sedan sist? De har stämt gitarrerna lite bättre, trummisen kan några nya fills och … ja, har man hört Shores Of Ladon, Shroud Of Satan och de andra Sol-gängen vet man vad man får, konsekvent black metal med jävligt bra sång som är som allra bäst när det manglas i tretakt. Detta är en platta där jag oftast försvinner in i fantasins värld vid lyssning och hittar på basgångar som är bättre än de på skivan. Det låter kanske som en diss men .. ja, hur fan ska jag förklara det här? Vissa skivor bränner igång inspirationen vid lyssning och medan man ligger och kanaliserar hittar hjärnan på sina egna varianter. Detta är en sådan skiva.

Nacht Und Gnosis – Herranom

Svampsakral black metal med många egna grepp, udda influenser och en tidlös ockult atmosfär. Dalarna är fan ett nexus av bra black metal. Här hittar vi folk från bland annat Svarti Loghin och gästspel av Wagner Ödegård. En succé. En skiva att bli inspirerad och fascinerad av. Plus en stark Vond-cover! Jag gillade debuten, men blev ändå överraskad att ”Herranom” var så mycket bättre. Kul med band som blir bättre, det är man inte alltid bortskämd med.

Fåntratt – Halvgången

Tveklöst årets dungeon för mig, tätt följd av Iætun. Oj vad den här skivan är bra, särskilt B-sidan där kanaliseringen i ”Länge har vi väntat” får mig att nicka gillande och önska att piprökning var något jag sysslade med. Att stå på farstubron i träskor och allmänt hytta mot kosmos generella riktning med pipan medan Fåntratt dånar över nejderna kan mycket väl vara nyckeln till livets mening. Vi snackar välsvarvat Vikernes-vemod som musikalisk grund men med en mer fingerfärdig kompetens som krydda. Bra val av samplingar. Underbar analog ljudbild och utsökt grafisk formgivning. Sedan är låttitlarna i sedvanlig ordning 10 av 10. En skiva som passar bäst när man stått ute och jävlats med något byggprojekt, men man har en kopp kaffe, en mazarin, den här plattan och korsordet i Land att se fram emot.

https://faontratt.bandcamp.com/album/halvg-ngen

Këkkreëhszïnriirbre –  Par-delà les souffles du froid « Breoëh »

Den här är udda då jag inte vet om den är superkass eller bra. Fransk slyngel från Pourpre Nébüleuse-cirkeln. Tidigare helt okända för mig, har inte hunnit spana in de andra banden i sammanslutningen, Cosmiic Abbheëratiïon, Körbaäkkh och Drache Noire, men jag hoppas på mer guld att fynda.  Këkkreëhszïnriirbre upptäcktes under perfekta förhållanden, 25 minusgrader ute på natten och en brasa på fullt ös för att hålla inomhustemperaturen på allt annat än 25 minusgrader. Kanaliserandes i soffan under filt, febrigt sökandes efter något att lyssna på. Jag vet inte vilka mörka krafter jag matat med mina sökningar, men algoritmen spottade fram denna. Avgrunden stirrade således tillbaka och gav mig ett bra tips. Trevligt! Këkkreëhszïnriirbre bjuder på svävande black metal där trummor och gitarr kommer och går lite godtyckligt och arrangemangen makes no sense. På ett bra sätt. Tror jag. Stream of consciousness-black metal. Är det en genre? Det här är verkligen inte något för alla, men gillar man hypnotiska gäng som Paysage d’Hiver och nickar gillande åt bom-pang-trummor a la Marblebog på spliten med Hunok och dessutom uppskattar vissa improvisatoriskt doftande drag och reverb så är ju det här tammefan rena guldet! Tror jag. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på den här skivan, men den har något som tilltalar mig.

Vetëvrakh – Satanic black Moloch

Från Bosnien-Hercegovina, men låter primärt som om Urfaust hälsat på Black Gangrene Productions-gänget i Portugal för en långhelg blasfemi, nekrofili och obscena mängder rödvin och det enda som fanns i bilen på väg ner var soundtracket till 28 dagar senare. Det jag hört tidigare med Vetëvrakh har varit OK, men aldrig riktigt fastnat. Den här skivan fastnade jag emellertid för direkt. Svart osund atmosfär, lite som en tisdagsfest i Sundsvall, med ett skivomslag som ser ut som skivan låter. Extremt bra sång. Dedikerad osund svartmetall är kanske den bästa beskrivningen.

Крошка Нетопырь и Малыш Мёртвая Голова – Волшебные рассказы о былом и небывалом

När jag ramlade över den här skivan bad jag en bön att den skulle vara skitdålig för det där jävla bandnamnet tänker jag aldrig lära mig. Naturligtvis visade det sig vara en av de skivor jag lyssnat absolut mest på i år. Rysk black metal av den råare sorten, men betydligt mer melodiskt än man kan tro. Stundtals låter det som något jag spelat in själv och eftersom jag är ödmjukheten själv är det således en rifftriumf. Omslaget är inte utan problem, men samtidigt passar det på något sätt, även om varningslampan för ironiska grisungar lyser hårt. Jag lyckades faktiskt få tag i LP-versionen som släpptes i typ 50 ex eller något liknande hopplöst. I likhet med Vetëvrakh som är med i VIIIXIII-kollektivet tillsammans med Aiqëhahirit, Dräkavtré, Humnerë, Llahtarë, Tmärrdhë, Vrasësinerëzve och Vrkolak och Këkkreëhszïnriirbre ovan som tillhör Pourpre Nébüleuse-cirkeln är även Крошка Нетопырь и Малыш Мёртвая Голова med i ett glorifierat kompisgäng, Псковское братство där vi även hittar Hexenvomit, Labynkyr, Mysticité, Needle Fetish, Ógilt, Oxta, Sidekut Slave, Virgin Pimp, Крюкокрест, Леший, Неделя Доброты, Плескау Моторокерс och säkert en miljard andra band.

Hur FAN ska man kunna hålla reda på det här?!

Pissmoon – The path beyond death

När jag tidigare i år spanade in om Vröörsath släppt något nytt bestämde jag mig för att kolla in den snubbens övriga band. Det är i runda slängar en miljon. Jag kom inte så långt för när jag läste att han hade ett projekt som hette Pissmoon stannade tiden. Pissmoon. Det är ett bandnamn det. Naturligtvis kastade jag mig ut på Youtube för att se om det fanns något upplagt. Det gjorde det! Jag gillar Vröörsath som fan, men jag kan förstå att folk tycker det är lite väl melodiskt. Misströsta ej, då kan man falla tillbaka på Pissmoon som inte är lika tonskönt men ändå har den där distinkta The Seer/Atrocity Altar-känslan. Med andra ord, nonchalant analog melodisk black metal från en australiensare som ger begreppet ”skov” ett ansikte. I love it.

Venusberg Cardinal – Atlas of dungeons

En skiva som rent tekniskt kommer släppas i mars 2023, men spelades in för över tio år sedan. Venusberg Cardinal är syskonprojektet till Departure Chandelier och spelades in samtidigt som ”Antichrist rise to power”. En omöjligt bra skiva. Två låtar Venusberg Cardinal finns ute för lyssning och det räcker för att hamna på årsbästalistan. Åh, vad bra det är. Musikaliskt extremt snarlika, men konceptuellt skiljer det sig. Där Departure Chandelier kör på Napeleon som Djävulen-tema är Venusberg Cardinal tydligen något … äh, ni får ta reda på det själv. Dessa bandnamn och cirklar och allmänna karaktärer och koncept gör att man låter som en fullkomligt vanvettig människa.

https://nuclearwarnowproductions.bandcamp.com/album/atlas-of-dungeons

Blut Aus Nord – Disharmonium – Undreamable Abysses

På tal om vanvett, det var såhär jag önskade att ”Hallucinogen” låtit. Äntligen är Blut aus Nord tillbaka på banan igen med full skevhet och Lovecraftianskt ställ. Den här skivan sätter fart på fantasin. Inte samma obehagskänsla som ” MoRT”, vilket kanske är lika bra, men på rätt väg. Vindsval, en fruktansvärt begåvad lirare med få plumpar i protokollet och då är detta bandets FJORTONDE fullängdare om jag inte räknat galet! Musik som i sina bästa stunder låter som något som inte framförs av människor är jag svag för. Ännu en skiva att fascineras och inspireras av.

Azaxul – Echoes of dreariness

I princip Moonblood, fast utan Occulta Mors och ”bättre” produktion. Det här är så jävla bra. Det når kanske inte upp till absolut högsta Moonblood-nivå, men det är close enough. En traditionell teutonisk triumf i oförfalskad black metal Noll gimmicks. Bara pur black metal från pärm till pärm. Ibland behövs det inte mer än så.

Lustre – A thirst for summer rain

Tvära kast säger ni, musikalisk bredd säger jag! Lustre är inte Moonblood, men vill ni ha mer traditionell svartmetall kan jag varmt rekommendera senaste Inlandshjärta-tapen som är råbra. Har ni hängt med ett tag vet ni att Lustre är ett vanligt förekommande inslag när det vankas årsbästalistor. Jag älskar skiten. Den stora skillnaden denna gång är att detta är första Lustre-skivan som är inspelad i en riktig studio. Ljudbilden har således putsats till rejält, det låter STORT. En annan skillnad är att gitarren är nedstämd i E. Ni läste rätt. Lustre har mer nedstämda gitarrer är Mortician. Det är … stark sås. Det låter dock riktigt maffigt och eftersom det primärt rör sig om ackordmackor över kristallklara syntmelodier fungerar det. Favoritbit: ”Thirst”. Vilken dänga.

Bloodline – Viva corruption

Lite jäv har ingen dött av, men fan vad bra den här skivan blev. ”Viva corruption” är en förkrossande tung, malande och deprimerande historia och då snackar vi bara själva inspelningsprocessen! Slutprodukten, en smutsig, nattsvart och osund historia. Lyssnas i ett svep från pärm till pärm för maximal depression eller inte alls.

Det var nog allt för den här gången. Har garanterat glömt några. Djevel och Lifvsleda borde kanske varit med, deras släpp detta år har varit bra. Bhleg och Grift levererade med. Dock inte hunnit lyssna så mycket på dem som jag önskat. Det blir väl så när man skovlyssnar på Këkkreëhszïnriirbre istället.

Këkkreëhszïnriirbre … Jag vet att jag klagat och knotat över överanvändandet av dubbelordsnamn på svenska, typ Sorgborg, Lövhög och Svartbygge. Det är som ingen hejd där. Samma ohejd gäller såklart bandnamn som tar inspiration av de franska LLN-gängen och då pratar jag INTE om Vlad Tepes! Jag pratar om gloatre-namnen som mest liknar något som en katt kan uppbåda via ett velodromrace över tangentbordet med dobbarna utfällda. Normalt sett är jag svag för den typen av bandnamn, men de senaste åren har det blivit lite väl stökigt.

På återseende

/Hatpastorn

Hatpastorn versus Blabbermouth

Posted in Uncategorized on 7 december, 2022 by hatpastorn

Blabbermouth är som vi alla vet en total soptipp till sida där allehanda onyheter om oband och gamla fossiler publiceras. Inte sällan med de absolut minst smickrande bilderna på banden ifråga. Det är vedervärdigt. Det är ovärdigt. Det är genant.

Idag tänkte jag kommentera lite kort till de senaste nyhetsuppdateringarna. Och med det menar jag att vara ett lite större rövhål än vanligt.

Enjoy.

Jag har så många frågor, men ju mindre jag vet desto bättre. Ett Journey-kreditkort! Det makalösa gubbtjafset de här fossilgängen bjuder på är legendariskt.

Jag har ingen aning om vilka de här nördarna är och jag har svårt att se att julkänslan riktigt vill infinna sig. ”Sura gubbkukar i snabba glasögon försöker desperat tjäna en hacka på en genant julsingel”, är en bättre rubrik.

Om detta må vi berätta.

Tänk ändå, Ellefson runkade i en webkamera och fick foten ur Megadeth. Sedan blev det ”bass jam” i Polen. Vilken värld ändå.

Bodil 65: ”Det började med några argentinska fläskstekar och en långpanna pommes frites … ”

Huh, det har jag aldrig hört en musiker säga förr. Låt mig gissa? En kanonlåt och sedan tomgångskörning i 40 minuter?

Som om de här gökarna inte svinar runt med näsborrarna packade med dunder! Ännu ett band som uppenbarligen tröskar på än, portugals svar på Amorphis eller Crematory. Band som vägrar ge upp.

Tack för informationen, Matt.

Jag avskyr verkligen W.A.S.P, men på debuten är medlemmarna klart synliga på omslaget iallafall. Så mycket vet jag. Jag har mina teorier varför de inte längre är det. Det började med några argentinska fläskstekar och en långpanna pommes frites … sedan kom Jesus … Blackie bjöd medlemmarna på sparktårta och .. ja, det är inte klokt vilka irrvägar W.A.S.P-lovers ger sig ut på för att försvara det här bandet.

Det här har jag alltså INTE hittat på själv utan det är en riktig nyhet. Kiss är sämre än både W.A.S.P och Anthrax, det är imponerande. Kommer aldrig förstå vad folk ser i Kiss, för låtmaterialet är under all kritik. Lägg därtill deras kirurgiska förmåga att skinna sina fans på pengar. De där njurstenarna lär hamna på Ebay.

Har aldrig hört talas om Saliva, men låt mig gissa, amerikaner som efter fem minuters mild framgång knarkade och söp bort allt, hittade Jesus och tatuerade sig i ansiktet?

Varför har ni då döpt låt nummer fyra på ”The jesters race” till Graveland då era våldsverkare?!

När inte ens basisten i Anthrax är helt övertygad.

Det här låter coolare än vad den urtrista verkligheten är. Det är säkert Matt Sorum som är drönarpiratkaptenen. Han blev väl less på att sitta och vänta vid telefonen.

Hoppas det är två böcker där en vit man med dreads och aggressionsproblem förklarar för alla hur världen fungerar.

Weird flex och en lögn. Det här har du aldrig hört och det där har aldrig hänt. Och! Varför ser du ut som Walker Texas Ranger?!

Jag fattar inte varför folk gnäller över lite mikroplaster i moderkakan när stor konst som denna måste ut på marknaden! Att samla på Funko Pop-figurer är höjden av att ge upp och det kommer från mig som samlar på Vinterriket-släpp!

Tack. Disturbed är ett band vars storhet bara kan skyllas på amerikaner. Möjligen att någon stackare med trasig DNA-stege som dyrkar Volbeat slinker med på köpet. Det är ofattbart dåligt.

Ge det ett halvår så är han tillbaka. Garanterat. Ripper skulle gå med i Absurd bara han fick en femhundring och en påse blandfärs.

HAHAHA! Geoff Tate … ja, när han inte längre fick vara kvar i Queensrÿche hade Blabbermouth bråda dagar. I fem år. Bilden är en perfekt representation av den ovärdighet som bara Blabbermouth kan uppbåda.

Totalt ointresserad såklart, men jag vill gärna se pungen med stora öron spela några Ildjarn-covers. Kul katt med.

Ryssfemmor och en påse dillchips?

Jag tror aldrig jag hört en ton Ted Nugent i hela mitt liv. Däremot har jag hört mycket om Ted Nugent, inte sällan från Ted Nugent själv för HAN älskar Internet!

Ja, det är väl vad det är? Är det ens andra medlemmar med i W.A.S.P numera eller är det hologram-Dio på congas och han som lajvar den döda Statix-X-frontmannen på bas?

Mer trött clickbait än såhär blir det inte. Undrar hur många gånger denna har delats och folk bara ”Höhö, Ulrich i RUSH!” Det kommer ju aldrig att ske.

Alternativ titel: ”Tysk metal-legend med kommunalrådsfrisyr ser till att cancellera sig själv INNAN tredje advent!”

Viking-Lotto.

Ja, det skiter man ju i. Den stora frågan är varför herr Bach ser ut som en blond Lord Satanachia!

Äntligen lite riktiga nyheter!

/Hatpastorn

Expedition Hatpastorn: Ia-band från Ia-land

Posted in Uncategorized on 10 november, 2022 by hatpastorn

Två sekunder innan jag somnade fiser hjärnan ur sig ”Ia-band från Ia-land”. Ett eko av den meningen sjöng i roten samma ögonblick som larmet ringde på morgonen. Så nu sitter man här och kliar sig i skallen över vilket Ia-land som rymmer Ia-band!

Och för er nytillkomna som inte förstår någonting av detta, ett Ia-band är ett band, ofta symfoniskt gothknull eller folkmusik i metalskrud, vars bandnamn slutar på Ia. Tänk Sirenia, Mortemia, Kalisia, Tristania och så vidare. Det är en helt egen genre kan man säga. Ett Ia-land är således ett land vars namn slutar på Ia. Ni vet, Somalia, Liberia, Latveria och så vidare.

Kan dessa två företeelser kombineras och vad händer då?

Let´s find out!

Från Bolivia har vi i alla fall Acedia.

De hotar med folkig black metal och fick bara ur sig en demo, 2006 års ”Jallalla” innan de lade ner verksamheten. Två släppta låtar sedan starten 1997. Är det Bolivias svar på Malign? Bandfotot blandar och ger. Kaffedrickning, rosa kepsar och snabba glasögon.

Internet är fan bäst för hela demon finns på Youtube. Det låter som väntat, även om blåsinstrumenten har ett mer långsamt gubbvibrato än man är van vid. Tänk panflöjtsindianer som ackompanjeras av finska metalsnubbar i ljusa jeans och mopedmustach. På den här nivån har man släppt igenom tidigare. Att kalla det för ett fynd är att ta i, men … ja, nog fan vill jag ha det här släppet i hyllan. Snygg logo med.

Colombia, här bör det vara lätt att hitta något. Finns oändligt med band från denna stat i nordvästra Sydamerika. Det flesta skitdåliga givetvis.

Tragedia. Jackpott.

Colombiansk gothic metal med två fullängdare släppta. ”Tragedia” från 2007 och ”Negro invierno” från 2017. En brutal medlemsrotation har de haft med genom åren. Hoppla hoppla! En musikvideo minsann! ”Flor de mal”.

Kompetent, men inte min kopp. För lång låt, för få intressanta riff.

Malaysia. Ia från Malaysia. Har höga förhoppningar här. Finns mycket guld från Malaysia, alltså riktigt guld. Många tidiga black metal-band som Beherit och Darkthrone brevväxlade med i forntiden. Sedan försvann alla de gamla malaysiska black metal-banden och jag blir inte klok på varför. Militärtjänstgöring? Någon samhällsförändring? Förbud? Det går säkert att ta reda på svaret, jag har bara inte tagit mig för.

Vi kör Abyssia när vi ändå pratar om black metal, även om detta är ett lite senare gäng. En demokassett blev det, ”Forest …” från 1996. Det här är riktigt hyfsat. Att de lyssnat på Katatonia är nog ingen hemlighet när man tar sig ett par minuter in i slagdängan ”Age´s of the Earth”.

Om jag hade gjort det enkelt för mig hade jag tagit ländernas engelska namn, DÅ är det gott om Ia! De svenska versionerna av landsnamnen gör att mycket faller bort och de som finns kvar … ja, Somalia och Liberia och gängen har rätt ont om metal-band. Känns som att de har fullt upp med annat.

Jaha, vad gör vi då? Det får kanske bli ett till inlägg framöver. Expedition Hatpastorn: Ia-band från Ia-land där landet ifråga skrivs med engelsk stavning.

Man vill ju komma åt Albania, New Caledonia och French Polynesia.

Nu slutar Te Ruki från det sistnämnda stället såklart inte på Ia, men jag lägger bandfotot här så länge. Stark sås.

Annars då? Bilen går bra? Ja, jag kanske inte hade så mycket mer på hjärtat denna vecka.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer extravaganza

Posted in Uncategorized on 4 november, 2022 by hatpastorn

Det finns inget underskott av märkliga bandfoton. Dock är det inte alltid man har så mycket att säga om dem så det räcker till ett helt inlägg. Idag river vi därför av ett rejält lass blänkare.

Dr. Hammer Inc.

Finsk heavy metal är ett gatlopp ingen vettig människa kastar sig in i. Här har vi tre lirare med samma efternamn så jag antar att de är släkt. Exakt hur de är släkt låter jag vara osagt då det är en fallande skala i … ja, ibland är det svårt att skriva något snällt. Det ser rejält darrigt ut där längst till höger.

Det finns inga ursäkter varför Photoshop-trolleriet är såhär skralt och varför allt är så legendomspunnet oskarpt. Bandnamnet är bortom grädde på moset. Hoppas de blir osams och splittras så vi får Dr. Hammer Inc. AD, Dr. Hammer Inc. BC och Matti Lyyras Vision Of The True Dr. Hammer Inc. Experience 2000 Avalon Devastation.

Vivian

Österrikiska Anders Glenmark är ledaren i detta brokiga gäng där vi hittar både pensionärer, ungdomar som hamnat snett och missbrukare. Tillsammans kallar de sig Vivian. Det är stark sås.

The Eleventh Plague

Jänkare, naturligtvis. En av medlemmarna kallar sig Krazy Pat. Undrar vem? Lömska vesslan till vänster? Opeth-killen? Mister Rosacea 2022? Mullvadsmannen i militärkläder och kontraproduktivt färgglad bandana? Doktor Linux?

Threat

Bra plats för foto, primärt råa snubbar, huk och stretch. Och så tar man bilden med en potatis!

Rebel

Tjeckisk power metal eller tjeckiska E-sportlandslaget i Roblox? Vilket jävla kanongäng oavsett. Tänk om man fick vara tjeckiska Rebel-glad i alla fall en dag om året.

Aclinic Line

Dödsgothare från Puerto Rico kan här ses vänta på bussen. Killen i skjorta tar sig en funderare. Jag trodde först att han åt pistagenötter, men han var bara röksugen. Det blir ju så.

Delicate News

Tänk vad det finns. Tysk thrash är som vi alla vet en genre som inger en viss respekt. Sedan kommer Delicate News och bara förstör. Och vadå Delicate News?! De har haft namnet sedan 1991 så det finns exakt NOLL ursäkter, massa tuffa ord var lediga då! Av alla obandnamn ligger Delicate News skyhögt. Undrar hur många skivor med bandet Heidenhammer har i hyllorna? Han hamnade i ett obehagligt thrash-skov för några år sedan och det här är något som lätt kunnat smyga sig in. Att halvligga lite blasé i solglasögon och försöka se tuffsnygg ut, det är inte en bra idé.

Secret Of Dawn

Trapped in space, minsann. Bra. Shorts i rymden. Smart. Bandnamnet Secret Of Dawn väcker fantasin. Vilken hemlighet kan det röra sig om? När nya Dawn-skivan kommer? Min gissning är att Avatar 7 – Total Avatar Resurrection hinner komma och gå på bio till ingens glädje innan uppföljaren till ”Slaughtersun” når skivbutikerna.

Civilized Anarchy

Lite thrash/groove-metal från staterna? Nä, jag tänkte väl det. Om det ser ut såhär med civiliserad anarki tycker jag vi återgår till den vanliga anarkin. Mysbyxor och ett ivrigt intresse för hamburgare leder sällan till någon störtning av samhället. Deras jobb med att riva den där muren talar sitt tydliga språk. Slött.

Rats In The Dark

Tjeckisk svartdöds. Kisar man sig igenom oskärpan finner vi fyra nördar där den längst till höger har enorma jackproblem. Otrolig dassighet överlag och desto längre man tittar desto värre blir det. I love it.

Wind Of Death

Rysk pagan black metal, där brukar det vara bra drag. Dock inte i detta fall! Hopplösheten är storartad. Jag älskar hur ryska Tom Cruise längst till vänster står lite extra malligt. Det är garanterat hans föräldrars bakgård de står och mopsar upp sig på. Och! Nu behöver det inte vara så, men visst måste det vara trummisen som stoppat byxorna innanför strumporna? Känns som en typisk trummisgrej att göra.

När jag spelade in en skiva för några år sedan frågade gitarristen lite försynt om trummisen kunde läsa trumnoter. Trumslagaren blev då så upprörd att han först ylade ”nej” och sedan gav sig ut på ett brandtal där han förkunnade att om han skulle börja lära sig noter kunde han lika gärna sätta upp håret i en hästsvans och börja köra efter klick. DÄR har vi en bra trummis! En av de bästa jag spelat med. Han har INTE byxorna innanför strumporna.

Midian

Groove metal, kan det vara den fulaste genren? Midian kör på textteman som ”reality” och ”truth”. Lite mindre internet kanske vore en idé för att vidga horisonten. Det finns emellertid oändlig underhållning att finna när korkade grobianer ska berätta sanningen till ackompanjemang av de tröttaste riffen man någonsin hört. Fatshaming. Kul grej ändå. När man gormar ”refuse” och ”resist” till allt utom gräddtårta skriver skämten sig själva i samma takt som karmakontot sinar.

Därför går vi vidare.

Izurus

Polsk brötdöds. Bra med duo, desto mindre medlemmar desto mindre chans för strul. Bra plats att ta foto på med. Sedan har vi ett luggproblem och en brutalt förförisk blick till vänster som tillintetgör all värdighet. Det MÅSTE funnits bättre bilder på rullen/minneskortet! En av de hopplösaste fotosessionerna i Sundsvalls svartmetallhistoria drabbades av en liknande grej där en av medlemmarna fick för sig att citat ”se lite pervers ut” på fotot. Det … ja, herregud.

Tantrum

Tysk dödsthrash i spenaten. Svårt att förstå vad de egentligen vill åstadkomma här. Att fotografen fotograferat solen så att allt är ett bländande oskarpt dis gör det ännu värre. Varför ha med husen i bakgrunden? Varför står killen i solglasögon lite utanför? Är han rädd för fästingar? Har man tillgång till ett fält, varför inte ta bilden lite senare när det är mörkt och använda facklor eller liknande som belysning. Kan bli effektfullt. Å andra sidan lär de här gökarna ställa till med en gräsbrand.

Bellator

Vad är egentligen värst? Kombinationen Dressmann-chinos och harnesk eller mysbyxor, gubbigt armband och bar överkropp? En veritabel fest för ögonen och alla är inbjudna. Återigen är platsen de tagit bilden på toppen, synd bara att det är knallsol och att det blev som det blev med klädseln.

Nocturnal Danzlag

Är ni nere med italienska Nocturnal Danzlag? Man har såklart sett värre foton, men det är något förtrollande med denna. Ett triumvirat i stolpe ut, men ändå så nära att det kunde blivit bra.

Masquerade

Det sista man ser efter att ha sagt att man inte är något större fan av ”Where dead angels lie”.

Barongan

Det sista man ser efter att ha sagt att Sigh kanske har spexet och talangen, men inte alltid de bästa låtarna.

Juggernautt

Och där var vi klara för idag. Tänk vad lätt det ändå är att göra sig själv sinnessjuk.

Trevlig helg

/Hatpastorn