Archive for the Uncategorized Category

Hatpastorn raljerar kring obehagliga strömningar

Posted in Uncategorized on 14 maj, 2020 by hatpastorn

Obehagliga strömningar inom svartmetallen är tyvärr inget nytt. Matrix-viruset känner vi alla till vid det här laget. Vidare har vi såklart Nergals Me And That Man-projekt som bäst kan beskrivas som extremmetallens absoluta 40-årskris. Vissa verkar dyrka skiten, men jag kan inte ta en spenslig polack seriöst när de står och sparkar med bootsen i en stenöken, iförd cowboyhatt svingandes en överdimensionerad gitarr. Allt insvept i en illaluktande americanamantel. Det enda jag ser framför mig är videon till Mikael Rickfors låt ”Vingar”. Fast hundra gånger värre.

 

 

 

Just allt som har med outlaw country bör vi hålla under extrem uppsikt. Herr Taake har skymtats i Deathbarrel och vi minns väl alla hur jävla lyckat det blev när David Vincent gav sig på genren. Det finns säkert fler exempel, men är det en sak jag är jävligt säker på är att sätter vi inte ner foten illa kvickt kan detta snabbt spåra ur. Någonstans i Norge sitter i detta nu ett gäng gamla rävar med nyinköpta cowboyhattar och ostämda akustiska gitarrer i händerna och planerar stordåd. Lägg av, låt drömmarna dö. Vi vill inte ha ”Moonfog – A different perspective 2020” där Fenriz återtagit sitt gamla artistnamn Hank Amarillo och gnolar om bufflar och sprängfylla. Vi vill inte höra ”Dark cowboyian times” av och med Don Zorro Satyr i tighta chaps. Och är det något vi absolut inte vill är att Garm och company överhuvudtaget får nys om country. Tänk er skivan ”Wild wild vestlandet” liksom.

Kan vi inte bara enas om att låta amerikanarna själva pyssla med sin country?

Hur står det till i öststaterna då? Vi minns alla när black metal-bandet Semargl från Ukraina släppte skivan ”Satanic pop metal” 2012. En skiva som inte direkt kan kallas vattendelare, utan mer en total vätebomb av skam och vanära. De efterföljande albumen ”Love” och ”Killer dance” från 2014 gav mig böjveckseksem. Och då var Semargl inte ens speciellt bra när de spelade mer traditionell black metal.

 

 

 

När Peste Noire började rappa på franska var jag nog inte den enda som höjde på ögonbrynen och utbrast i ett plågat läte. Visst, Famine är väl en crazy kille som kidsen säger, men vem lyssnar på det här istället för på ”Ballade cuntre lo Anemi francor”?

 

 

Och det här med rappande frontmän för mig tillbaka till öststaterna igen. Jag satt i godan ro i soffan när min helt klart bättre hälft tipsade mig om ett vitryskt band vid namn Mora Prokaza. Mora Träsk har man ju hört talas om, men dessa vitryssar var för mig totalt obekanta. Jag slog på videon …

Plötsligt exploderade hela universum.

 

 

Ja, ni ser ju vad ni ser. Idisslande vitryssar som kraxrappar i badkar. Naturligtvis släppt på Season Of Mist. Bolaget som släpper allt.

Nu tänkte jag gå och skrika tills jag svimmar.

Hejdå.

/Hatpastorn

Mer genresnack

Posted in Uncategorized on 22 april, 2020 by hatpastorn

Mer genresnack! Denna gång fick jag och Hammaren hjälp av herr Vidhall. Idag går vi igenom NU-metal, neofolk, dark ambient och noise/PE/industri.

Mycket nöje.

Neofolk

HP: Jag gillar folkmusik. Det tror jag alla gör innerst inne. Men när prefixet ”Neo” smygs in i mixen så börjar kokilskan göra sig påmind. Ta bara nördarna i Solblot som exempel. Här snackar vi höga strumpor, hängslen och fosterlandsfrisyrer och det är så JÄVLA uruselt! Naturligtvis finns det en sydamerikansk tjej som gör Solblot-covers på Youtube och det låter om möjligt ännu lustigare när någon sjunger låtarna fonetiskt. Kummer allddrri kummer allddrrii sUuuUUuulen!

HH: Jag trodde att jag gillade neofolk, i och med att jag halvt älskar Current 93. Sedan fick jag reda på att det tydligen kallas för ”apocalyptic folk”. Lite som att Immortal spelar ”holocaust metal” istället för black metal. Neofolk är väl mest en dålig ursäkt för pseudointellektuella usla sångare att haspla ur sig lite kvasifascistiska textrader över falskklingande akustiska byten mellan två ackord, oftast i moll. Death In June, Strength Through Joy … bah. The Soil Bleeds Black däremot, om nu det räknas till neofolk, blir man ju åtminstone glad av. Vissa av deras låtar är ju liksom hypnotiska. På gott och ont.

HP: The Soil Bleeds Black har jag dock en minst sagt osund relation till. Bitvis skrattar man så tårarna bränner på kinderna och stundtals tycker jag det är ganska bra. King Dude, är det neofolkens Orup?

AV: Ja. Är One More Time Sveriges svar på Dead Can Dance? Lena PH ska enligt proffsen på Helgons neofolkforum (djupa vatten här) ha varit en föregångare till Solblot.

HP: Hur har jag missat detta?! Thyrfing möter ABBA i en utmanande parningsdans.

AV: Du hängde inte på helgons neofolkforum 2004. Jag trodde också att jag gillade genren ett par år, det hörde ju till och visst har Death in June ett par bra låtar, men det handlade nog till 88% om pubertal JVVF-attityd och intellektuella poser. Jag hittade en liveskiva med Sol Invictus i hyllan härom nyss och det gick tamigfan inte att lyssna på. ”Ojojoj Europa!”, herregud. Falsksång, runor, pizzakomp på ackegura och lite enkla pang på pukorna, det är neofolk formulär 1A i min bok och det går fetbort. Med det sagt, jag gillar moderna tag på folkmusik och medeltidsmusik. Garmarna, Comus, ett par Ataraxia-plattor, älskar det. Alla andra kan ta sina Evola-böcker och köra upp dom i röwa, där de ändå redan har sina huvuden.

HP: Kan ni tänka er Sabaton tolka den där Lena PH-hymnen?

HH: …

AV: Nu blev jag alldeles kall.

Noise, industri och power electronics

HH: När det gäller noise och power electronics vet jag knappt vad jag egentligen tycker. När det kommer på tal brukar jag återkomma till en spelning med Merzbow som jag bevittnade i Oslo sommaren 2001. Först stod jag mest och flinade lite för mig själv och tänkte att oljudet i alla fall var ganska festligt, och att huvudakten åtminstone var betydligt mer professionell än den inledande duon som lite tafatt försökte sig på samma sak. Men efter en sisådär femton minuter hände något. Jag vet inte om det här var ren inbillning, men plötsligt tyckte jag mig börja uppfatta mönster och nyanser i ljudvågorna som tidigare varit ohörbara för mig. Det var faktiskt som att upptäcka musik igen, för första gången. Kan dock inte säga att det hänt fler gånger.

HP: Jag gillar verkligen sånt här, även om jag är långt ifrån någon expert på området. Som Sundsvallsbo är man bortskämd med oljud i och med band som Proiekt Hat, Survival Unit, Wintheer, Alfarmania och Blood Ov Thee Christ. Allt som oftast har ovannämnda projekt skapat högkvalitativt soniskt våld. Vidare gillar man ju Anemone Tube, Trepaneringsritualen, Mauthausen Orchestra och så vidare. Med det sagt finns det å andra sidan i runda slängar en miljard dynggäng i den här genren. Skogen-Jocke skickade mig en kassett med Halal Nihil. Ungersk noise med lergök. Sedan var den dagen förstörd. Mycket av den här typen av musik står och faller också med själva konceptet och layouten. Konceptlös noise på MP3 har ju inte riktigt samma schvung som något snyggt förpackat och konceptuellt genomtänkt kassettrens. Det som är lite märkligt är att jag sett ett otal black metal-spelningar som bara lämnat mig helt död inombords, men rent oljud live har varit fantastiska upplevelser. När Anemone Tube och Last Dominion Lost spelade i Sundsvall blev jag helt bortblåst. Maken till kanalisering tror jag inte att jag upplevt i ett livesammanhang någonsin.

AV: Det säger rätt mycket om just noise att folk kommer till det från så olika håll. Hårdrockare som upptäckt det via Cold Meat (typ alla vi?), folk som hoppar från frijazz till Borbetomagus till Hijokaidan, no wave/lofi/noiserock/postpunk in i ännu mer fri och kaotisk, alla vägar leder till noise. Men det är klart att en genre som är så enkel att göra lockar till sig klåpare som bara vill göra men inte har några idéer. Eller folk som bara är kassa – du nämner Halal Nihil, pastorn, minns på ett av de stora noiseforumen att han beklagade sig över att ha blivit nerslagen för att han gjort släpp som typ hånar cancersjuka barn. Det var ingen som tyckte synd om honom, haha.

HH: Det är lite märkligt med de här sidogenrerna. Noise, industri och goth har en sak gemensamt i form av att samtliga från början har väldigt lite, om ens något med metal att göra. Industri och noise kan väl spåras tillbaka till futurismen och experimentmusik från 1950-talet, för att sedan plockas upp som en avart till punken. Roger Karmanik, bossen för Cold Meat Industry, menade att han upptäckte hela grejen då han var punkare och såg det som en vidareutveckling av den. Även gothmusiken på 80-talet hade mer gemensamt med punk och postpunk. Stranglers, Damned och Lords Of The New Church var med på samlingsplattor tillsammans med The Mission och Siouxsie And The Banshees. Metalband lyste med sin frånvaro.

AV: Noise och PE och industri och allt vad det kallas, det var min punk. Från att ha övat skalor på gymnasiet och brytt mig om att spela ”rätt” så var det en jädra befrielse att mötas av attityden ”det enda du behöver är en sten och en mikrofon” (citat Lirim Cajani från Institut, en av få power electronics-akter jag fortfarande lyssnar på). Sagt och gjort, jag letade fram en go gatsten, köpte en mikrofon och lite Behringer-pedaler och femton år senare har jag 20-25 släpp med muller och bröt, mestadels kassetter såklart och flera som jag dubbat och släppt själv. Alltså, äkta DIY, undergroundkultur och konstnärlig frihet. Bra noise live är ju typ bättre än sex, att bli helt överkörd av en sån total ljudmassa är fan fantastiskt. Sedan om det är en scen med ett tjog snubbar och ett halvdussin tjejer som mest klappar varandra på axlarna… Skit samma, det är ju härligt! PURE NOISE BLISS som vi brukar säga. Historiskt går det långt tillbaka, från futuristernas maskinvurm och modernisternas experiment till konkret musik och elektronmusik efter världskrigen till sextiotalets fluxus/konceptkonst/performance, och in till sjuttiotalet med vad som blev Throbbing Gristle och de tidiga japanska noiseartisterna.

Sedan power electronics, jag vet inte… Jag var nere i det träsket ett par år och försökte göra det själv, men jag har tappat intresset för de flesta som står och gormar om sadosex, vit makt och annat farligt över brus och bank. Nämnvärda undantag: Whitehouse, Con-Dom, Institut, Shift… Factory Farming är ju en upplevelse att se live. Om vi snackar mer renodlad industri så känner jag mig mer hemma: SPK, Korpses Katatonik, Militia Anenzephalia, Proiekt Hat… Och så vidare. Det är väl ingen som läser det här för namedroppingens skull?

HP: Namedropping är fan den här sidans bread and butter!

Dark ambient

HP: Lustmord, Aghast, Swartalf, Ildfrost och Endura gillar jag som fan. Om de nu ens räknas som dark ambient numera. På papperet är genren rent guld. Mörka ljudlandskap som är skräddarsydda för esoteriska inomhusaktiviteter. Men. Om det finns mycket strunt i noise-svängen undrar jag om inte dark ambient är sju resor värre. Vi har väl alla betalat fullpris för någon Cold Meat-skiva som inte var sådär skitbra direkt. Ska jag vara helt ärlig kan jag inte ens minnas sist jag hittade ett bra band i den här genren. Snackar vi mer elektroniskt blippblopp finns det emellertid en jävla massa guld. Caterina Barbieris magiska ”Gravity that binds”, ASC dyrkar rymden i braklåtar som ”Sedna” och Max Cooper framkallar dystopisk storhet i låtar som ”Repetition”. Den sistnämndas video är för övrigt en hyfsat tung historia.

HH: Jag kan nog bäst uttrycka det som så: det här är en genre jag verkligen vill tycka om mer än vad jag gör. Problemet är mest att väldigt få band eller projekt, eller vad man nu säger, lyckas med att låta genuint stämningsfulla och obehagliga. Man har ju Aghasts ”Hexerei …” och jämfört med den framstår flertalet album i samma kategori som ganska mesiga i jämförelse. Jag brukade avguda Lustmord, men i mina öron är det bara ett par av skivorna som håller hela vägen. ”Heresy” och ”A document”. Sedan blir det tyvärr lite väl repetitiva stycken på de övriga plattorna.

AV: Alltså… Jag vet inte. Konceptuellt sett är det ju en härlig genre, men jag orkar liksom inte. Precis som grindcore och råpunk är det ett så simpelt koncept att bygga ifrån så det kräver en ordentlig fingertoppskänsla för att få det att funka. Nio fall av tio faller platt. Tror jag? Vad är egentligen dark ambient 2020? Är det fortfarande dova ljudlandskap med lite pinglande klockor, pitchade munkkörer och kråkslott på omslaget? Har genren tagit ett steg ifrån facit som väl måste vara Raison d’etre? Såg Lustmord live för ett par år sedan. Det var som soundtracket till hollywoodfilmatiseringen av den klassiska skärmsläckaren ”Resa genom rymden”. Men jag minns att jag gillade hans ”Sol Om On” eller vad den hette. Antar han gjort femtusen skivor?

HH: Antar att det är ”The place where the black stars hang” du syftar på. En av de första skivorna med Lustmord jag inhandlade. Jag gillade stämningen, men en liten detalj gjorde mig lite besviken: efter ett par genomlyssningar märkte jag att ljuden ofta var loopade. Jag vet inte riktigt varför, men jag gillade inte insikten att det inte var mer organiskt framfört. Plötsligt såg jag en dataskärm framför mig, istället för att drömma mig ut i världsrymden.

HP: Nu är det nördigt.

AV: Okej, nu trillade hjärnan ut ur örat på mig – de mest samlade dark ambient-skivorna på Discogs är: Sunn 0))) –  ”Black One”, Dead Can Dance – ”Within the realm of a dying Sun”, tre första Burzum, soundtracket till Ghost in the Shell, och The Knifes sista album. SVÅR genre! Jag har nu lyssnat igenom halva ”The place where the black stars hang”, och kan inte för mitt liv förstå varför man ska lyssna på det här när Tangerine Dreams och Klaus Schulzes sjuttiotalsplattor finns.

HH: Fast nog är det så, att om Deicide gjorde den bästa Slayerskivan och Darkthrone den bästa Celtic Frost-motsvarigheten, spelade väl ändå Fenriz in de bästa Klaus Schulze-skivorna under namnet Neptune Towers.

NU-metal

HH: Det här börjar och slutar med Tribal Ink. Jag erkänner inga andra band i den här genren.

HP: Oj. Det här skulle nästan kunna bli ett helt eget inlägg. Jag minns när det här vansinnet började dyka upp på TV och radio och känslan var såklart panik. Vita snubbar, inte sällan i dreads, som rappade över nedstämda gitarrer. Jag menar, hur trafikskadad måste man vara för att på riktigt gå igång på sådan här skit? Det är genant och det är en genre som åldrats extremt dåligt. Korn liksom. Med en frontman som stod i en Mystic Circle-tröja i Close-Up för att visa att han minsann hade koll på scenen. Limp Bizkit, ett tempel av supertöntar. POD, kristna män i dreads som spelade pingis med svenska kristna män i dreads. Räknas Powerman 5000? Där snackar vi nördar. I Roadkill Extravaganza finns ett klipp där Satyr står och dansar arslet av sig på scen med Powerman 5000. Låt det sjunka in en stund. Vilka hade vi mer? Coal Chamber! Tjena. Lyssna på låten ”Loco” om ni vill höra AIDS i sonisk form. Kittie! Inte ens South Park hade kunnat hitta på en parodi som var större än Kittie. Vi kan hålla på hela dagen om ni vill?

HH: Och det vill vi. Jag kontrar med en potent cocktail på 2 Ton Predator, Papa Roach och Taproot. Det tidiga 2000-talet alltså. Jag undrar om det någonsin existerat en mörkare period i musikhistorien.

AV: Ja det här är ju ett mörkt kapitel både i världens och min egen musikhistoria. En brasklapp: jag växte upp i ett litet landsbygdssamhälle på västkusten, och nådde tonåren i slutet av nittiotalet, det vill säga när rockmusiken var som allra sämst. Jag såg aldrig Headbanger’s Ball för jag var inte småborgare med parabolantenn. De första ”nya” vågor av musik jag upplevde var alltså britpopen och nu-metallen (hade ju hittat Maiden, Sabbath och sånt innan såklart, är ju ingen poser). Att jag överhuvudtaget fortfarande lyssnar på gitarrbaserad musik är ett mirakel, men å andra sidan var alternativen på mellanstadiet i princip Ultima Thule, happy hardcore och Björn Rosenström. Helt plötsligt är det inte så ologiskt att ”rap metal” som vi kallade det då upplevdes som ett bättre alternativ… Så ja, nu gräver vi bland de mindre stolta benknotorna i min garderob. Som sagt, en mörk period men som uppenbarligen fortfarande kan underhålla – ni har alla väl sett C-gänget Puddle of Mudd förinta den där Nirvana-låten? Diggar ni Sevendust? Static-X?

HP: Alla gånger.

AV: Förresten, på tal om nu-metal: det finns ju en direkt länk mellan Judas Iscariot och Slipknot. Det fantastiska bandet Anal Blast har haft både Duane ”Cryptic Winter” Timlin och Joey Jordison på som skinnpiskare eller vad det heter på closeupiska. Så kan det gå. Ja, Jordison hoppade ju även in för Frost, så den närmaste länken från Judas Iscariot till 1349 går alltså genom Slipknot … Jag vet inte, finner inga ord, världen är en sjuk plats. En annan bisarr kollision som satte griller i min trettonåriga hjärna var en Roadrunner-VHS inhandlad för alldeles för mycket veckopeng i London, med å ena sidan Soulfly, Life of Agony och Dog Eat Dog, och å andra sidan Obituary, Deicide och Brujeria. Däremellan Type 0 Negative och Biohazard. Det är inte konstigt man var förvirrad utan en tydlig ledsagare in i den tunga musiken. Nu måste jag nog skölja hjärnan innan jag börjar youtuba Clawfinger-låtar. Enligt Discogs är Clawfingers ”Deaf Dumb Blind” en tidig viktig platta för genren.

HP: Clawfinger är bland det bästa jag sett live, hur sjukt det än må låta. Och då gillar jag inte Clawfinger alls. Alltså inte ens ironiskt.

AV: Med hitsingeln ”Nigger”. Svår låt!

HH: En av få gånger jag verkligen uppskattat Machine Head var när de i något reportage skulle recensera svenska skivor och just ”Nigger” hamnade under luppen. De asgarvade och svarade att det var skönt att den svarta befolkningen i USAs sämre områden fick berättat för sig av ett gäng svenskar om hur de egentligen borde bete sig. Synd bara att det inte var typ Ice-T som fick uppdraget att recensera.

AV: De gjorde även en bra låt på temat ”killar som säger till tjejer att de inte behöver sminka sig” på andra skivan, ”Back to the basics”. Alltså jävlar vad jag inte saknar nittiotalet nu.

HH: Vänta nu, Clawfinger var alltså före Joakim Hillson och hans ””Vacker utan spackel”?

AV: Yes, fem år till och med. ”baby put away your make-up and your lipstick”.

HH: Jag får samma känslor av den textraden som när Vorph i Samael väser fram ett ”baby”.

HP: Jag blev alldeles kall.

På återseende.

/Hatpastorn, Heidenhammer och Vidhall.

Truth Denier

Posted in Uncategorized on 20 april, 2020 by hatpastorn

Genom åren har vi i Förintelseförsamlingen roat oss med att hitta på band. Ibland tillsammans, ibland på tu man hand. Vissa gånger har det gått så långt att banden blivit verklighet. Varför sitter man då och hittar på band som inte finns i verkligheten? Dels för nöjes skull och dels för att kunna ge utlopp för något. Ta bandet Truth Denier som exempel. Denna grupp var det Dr Panzram som fantiserade fram. Vi var alla trötta på de här skitnödiga street smart-gängen med keps som infekterade hårdrocken och Truth Denier fick vara en slags arketyp för hela eländet. En mytologi skapades snabbt. Och låtar. Och skivor. Odödliga alster som den hungriga debutplattan ”Denying the truth”, den lite ängsliga uppföljaren ”Truth denied” och formtoppen ”Denied truth”. Två EPs måste också nämnas, ”Free doom” och ”Ignorance is piss”. Den sistnämnda spelades primärt live på de lite ruffigare kristna festivalerna i USA.

Truth Denier har genom åren blivit ett så invant begrepp att när jag umgås med folk som inte känner till något alls om det här påhittade bandet, kan jag utan att ens tänka efter vräka ur mig ett ”fy fan, det där var ett riktigt jävla Truth Denier-riff”, när någon spelar upp skitnödig politisk hårdrock med nedstämda gitarrer.

Det obehagligaste i allt detta är att hur dumma band man än hittat på genom åren är verkligheten alltid dummare. Precis efter att jag publicerat det senaste inlägget gällande genres blev jag kontaktad av herr Vidhall som var intresserad att vara med på ett eventuellt nytt inlägg på samma tema. ”Javisst”, svarade jag och informerade honom om att nästa vända skulle vi diskutera bland annat nu-metal, noise/power electronics, proggmetall och neofolk. ”Bra”, svarade Vidhall och skickade ett klipp som fick mig att svimma. Jag skickade klippet till Heidenhammer som efter en halvtimmes velande i Messenger till slut fick ur sig ett, ”Nä, alltså, jag är mallös.”

Jag presenterar härmed Hed(PE). Verklighetens Truth Denier. Och nej, det här är inte något skämt. Det här bandet finns i verkligheten, även om klippningen inte är till bandets fördel. Kom ihåg detta när ni kollar på klippet. Sångaren är en bra bit över 50.

Församlingen tar sig en funderare över olika genrer.

Posted in Uncategorized on 16 april, 2020 by hatpastorn

Då den här bloggen under tio års tid behandlat fenomenet black metal och dess besynnerliga underkategorier, tänkte vi att det kunde vara en idé att botanisera (eller wotanisera, om man vill) bland andra mer eller mindre besläktade musikaliska genrer och samtidigt berätta lite om våra respektive relationer till dem.

Heavy metal

HP: Man älskar ju Iron Maiden, Judas Priest, King Diamond, Mercyful Fate, Running Wild … och Ram, som ett nyare band då. Kanske man kan räkna in Cirith Ungol också. Problemet är ju bara att de där A-gängen får alla andra att framstå som rena klåpare. Manilla Road måste såklart nämnas med.

HH: Ja, jag hade ju gärna velat kunna säga något annorlunda men här tror jag att vi är fullkomligt överens. Det största problem jag har med heavy metal i allmänhet är att sångarna aldrig övertygar. När man är van vid Dickinson och Halford … då är det ju en bit kvar för de andra i gamet att komma ikapp. Visst finns det sångare som tekniskt sett är bra på vad de gör, men då kvarstår faktum att deras röster oftast inte är personliga för fem öre. Sen har vi i och för sig Udo Dirkschneider då, som har en minst sagt egen röst. Det vet vi alla, som lyssnat på hans duett med Doro Pesch. Men själv har jag aldrig gillat Accept.

HP: Ja, det finns ju en hel del rat. Band som typ Krokus … eller Styx, liksom. Om nu det ens är heavy metal. Sen finns det klassiska band som Dio, som jag av någon anledning aldrig fastnat för. Har alltid avskytt ‘Holy Diver’.

HH: Den här nittiotalsomgången heavy metal med Hammerfall i spetsen förde ju inte speciellt mycket gott med sig. Det blev ju inte bättre heller av att de flesta äldre band bestämde sig för att bli skitdåliga, eller i alla fall betydligt sämre, i samma veva.

HP: Nej, plötsligt blev det en hel ny våg med smuts. Det är samma sak där: jag har bara inte tålamod för band i den här genren som inte är på elitnivå. Om man redan har hört ‘Painkiller’ av Judas Priest finns det inte många anledningar att lyssna på Primal Fear istället. Och det kommer från mig som gillar både tidiga Cradle Of Filth och Hecate Enthoned. Logiken är glasklar.

HH: Och under tiden sitter vi och lyssnar igenom Thors ”Only The Strong”. Det är en skiva man i alla fall faktiskt blir glad av. ‘Thunder on the tundra’. Genialiskt.

Thrash metal

HP: På papperet är thrash världens bästa genre. Men i verkligheten är det extremt få skivor som håller hela vägen. Även här faller det oftast på sången. För min del är det nog bara Metallicas och Sodoms skivor jag orkar lyssna igenom från pärm till pärm.

HH: Under ett par år har jag haft en märklig thrashperiod, under vilken jag försökt vaska fram okända guldkorn från gudsförgätna länder och epoker. Men det är inte ofta det lyckas. Man tänker ju sig att det ska vara det bästa av två möjliga världar: melodierna från hårdrocken och energin från extremmetallen.

HP: Oftast blir det ändå så trist att lyssna på i längden. Testament, liksom … DE är töntar. Och Death Angel … Anthrax … det är det värsta. Jag har aldrig riktigt förstått varför Megadeth räknas som thrash, men då har jag å andra sidan knappt hört deras tidiga skivor.

HH: Ett av mina absoluta favoritband är Slayer. Ett av få band jag lyssnar på i stort sett varje dag. Och Venom efter 1989 är betydligt mer thrash än något annat. Men det är som med heavy metal. Några få elitband är fantastiska, men det blir snabbt ett rejält glapp mellan A- och B-gäng. Samtidigt har jag hittat fler okända thrashjuveler än motsvarande hårdrocksband. Jag vill också inflika att Deicide är, eller var, så pass bra just på grund av att de körde en väldigt extrem form av thrash snarare än brötdöds.

HP: Deicide är anledningen till att jag hoppade över Slayer. Jag gick direkt in på dödsen istället. Om Darkthrone gjorde den bästa Celtic Frost-skivan gjorde Deicide den bästa Slayerskivan.

Death metal

HP: När death metal är bra är det ju rätt oslagbart. Men tråkig döds … det är olyssningsbart. Dålig black metal kan ju ha ett oefterhärmligt underhållningsvärde, men tråkig death metal gör mig självmordsbenägen. Av helt fel anledningar. Men: den bästa dödsen är oftast en blandning mellan thrash och döds. Deicide, Morbid Angel, Death, första Cannibal Corpse, Grotesque, Cancer … death metal-band gör ju bättre thrash än thrashbanden själva.

HH: Personligen skulle jag säga att Morbid Angel är mer ”ren” death, men om man lyssnar igenom ”Abominations Of Desolation” finns det en hel del thrash där. Jag tycker nog också att dödsen blev en genre som hade extremt svårt att förnya sig själv på ett rimligt vis.

HP: Dödsen slog helt klart knut på sig själv när det blev sportmetall av alltihop. Så fort det blev viktigare att knåpa ihop trixiga riff och spela fills på trummorna varannan sekund istället för att vara ond var ju loppet kört.

HH: Man anade ju en liten strimma hopp när Behemoth släppte ”Satanica”, men … det gick fort utför. Samtidigt kom Nile. Man ville så gärna, men guldet blev till sand … Härnösand. Nyare ”döds” av steril norsk karaktär gjorde inte saker och ting bättre.

HP: Nej du. Tvi, tvi, tvi. ”Nej, men om man skulle ta och sätta sig ned och lyssna på lite norsk döds”. Sade ingen någonsin. Ja, förutom Obliteration då som är råbra.

Doom metal

HP: Första Candlemass, och Warnings ”Watching From A Distance”, klår resten. Nu börjar det bli tjatigt kanske, men vi märker samma formula här. Glappet mellan elit och pöbel blir oöverkomligt.

HH: På papperet är idén briljant. Och My Dying Bride har gjort några av mina absoluta favoritskivor. Men annars … när band bestämmer sig för att spela en genre istället för att skriva riktiga låtar blir det problem. När folk sedan ska spela funeral doom sätter jag mig och tjurar på golvet likt publiken på en Sunn O)))-spelning.

HP: Vad finns det ens för doom?

HH: Ja, efter Candlemass, My Dying Bride, Warning och tidiga Paradise Lost står man rätt rådvill. Att komma dragandes med Cathedral känns ju sådär. Finns det någon som ens verkligen gillar Cathedral?

HP: Ja, där faller det på sången. Rejält. Inga kanonlåtar heller. Om vi börjar gräva i gyttjan med typ Morgion …

HH; Lägg av. Vilka fan var Morgion?

HP: Relapse-gäng.

HH: Labelmates med Cephalic Carnage alltså. Jo, jag tackar jag. Sedan vill jag mena att om man lyssnar på My Dying Bride och Paradise Lost inser man också att allt på de skivorna oftast har väldigt lite med stereotypen av doom att göra. Det går inte sådär vansinnigt långsamt, och det händer hela tiden saker i musiken. Det blir lite som med Venom och övrig black metal. Har du något att säga om funeral doom?

HP: Funeral har några bra bitar, men utöver det får jag myrkryp över hela kroppen. Vill jag lyssna på nedstämt slår jag på Mortician.

HH: Mortician är doom, för mig.

Grindcore

HP: Arsedestroyer och Napalm Death räcker gott för mig. Men du kanske är en Gadget-kille?

HH: Jag är mer av en Cephalic Carnage-snubbe. UFF!

HP: Brutal Truth och Terrorizer måste såklart nämnas. Och Repulsion. Men när Nasum blev för grindcoren vad Hammerfall blev för hårdrocken gick jag hem.

HH: När vi såg Nasum live i början på 2001 var det jävligt bra drag. Deras skivor lämnar mig däremot helt kall.

HP: För att vara en genre där det ska vara snabbt och aggressivt känns det oftast extremt dammigt.

HH: I ett svagt ögonblick köpte jag en skiva med Relevant Few i tron att det skulle vara hårt. Blev helt förlamad av hur seg den kändes. Som du säger, så är det otroligt hur såpass snabb musik känns så långsam. Terrorizer och Repulsion är bäst när de låter mer döds än renodlad grindcore.

HP: Värst är ju välproducerad skandinavisk grindcore som helt saknar vassa kanter. Typ Gadget.

HH: Det är skit. Jag kan inte låta bli att undra om alla som blev grindfrälsta efter Nasum verkligen talade sanning.

HP: Nä, de ljög allihop. Nu ska jag kanske berätta att jag spelat på Obscene Extreme och efter den resan får jag feber av att bara höra genrenamnet.

HH: Det finns ju i och för sig bra musik med rigida ramar, typ blues, som det ändå går att skriva bra låtar inom. Men hur bär man sig egentligen åt för att skriva en relevant grindlåt trettio år efter Napalm Deaths ”Scum”? Godnatt och lycka till.

Crossover

HP: Det enda jag kommer på är Stormtroopers Of Death (SOD). Och eftersom det där finns Anthraxkopplingar så är det fanimig det sämsta. Billy Milano. Hmm … Bianca Castafiore, näktergalen från Billy Milano.

HH: Crossover är en genre jag inte borde ha något till övers för alls. Jag ser framför mig vidriga snorungar med bak- och framvända kepsar istället för upp- och nedvända kors. Som dessutom åker skateboard. Besynnerligt nog är en av mina absoluta favoritskivor en som kanske kan klassificeras som just crossover.

HP: Nu skämtar du. Vilken är det? Invert the inverted crossover.

HH: Black Sabbaths ”The headless crossover”. Nej, men Carnivores ”Retaliation”. En märklig blandning av Black Sabbath-riff, asrå thrash och en hel del New York-hardcore. Den första skivan, ”Carnivore”, har till och med NYHC-emblemet på omslaget.

HP: Carnivore är ju jävligt bra, det är sant. Kanske inte Carnivore A.D., då. Suicidal Tendencies … nej, det är bara life metal.

Goth metal

HP: Herregud. Ja … okej. Första Theatre Of Tragedy, den är ju bra. Men det är väldigt lite goth på den. Och första Sins Of Thy Beloved har väl några bra låtar. Om vi däremot närmar oss den mer kontinentala scenen …

HH: Jag får erkänna att jag först hade noll koll på vad goth egentligen var för något. Mig veterligen var det ingen i Sverige som kallade, säg, Sisters Of Mercy för goth då sådant i mitten av nittiotalet benämndes som antingen depp- eller svartrock. Folk i utlandet, däremot, som sedan länge var inne på The Mission och Fields Of The Nephilim måste nog ha tyckt samma sak om ”goth” metal som gamla rävar i industrisvängen tyckte om black metal ”ambient” och dungeonsynt.

HP: Vad var egentligen grejen med att de skulle ha så jävla många medlemmar? Det är inte lätt att hålla sams i ett band med bara två medlemmar. Tänk då att hålla ihop i ett band där åtminstone tre av dem varit ihop med fronttjejen vid något tillfälle. Släng gärna in en otrohetsaffär också, via något snedknull i Lübeck.

HH: Heta skjut i Düsseldorff. Och vips så ser medlemslistan i bandet ut som bandhistoriken i Malevolent Creation. Jag har aldrig känt mig så energilös som när jag hade uppgiften att ha en egen hatspalt i fanzinet Cadla, i vilken jag skulle ösa skit över nyutkommen goth metal från 1998 och framåt. Jag var helt tom efter bara en halv krönika.

HP: Där måste väl det första fröet till din utbrändhet ha såtts.

HH: Och vilken trädgård det blev.

HP: Mycket fruits and flowers in the spectral garden. Det kan väl ändå inte ha funnits en annan genre som så snabbt lyckades bli en parodi på sig själv. Vad tog det? Ett, eller max två år? Jag tror minsann det var indonesiska Total Tragedy, med frontkvinna i corpse paint och brudklänning, som tog genren bakom ladan och till slut förpassade den hinsides. Och det var väl runt 1999.

HH: Om Total Tragedy ändå visste hur mycket glädje de skänkt oss genom åren.

HP: Allt med dem är kul.

HH: Det är mer än vad man kan säga om resten av de där gängen. Förutom det faktum att Sirenia faktiskt betyder sjöko. Alltså, på riktigt.

HP: Det är otroligt roligt. Det är på Catamenianivå av kul.

Power metal

HH: Här blir begreppsapparaten komplex. Nuförtiden är väl power metal mer eller mindre synonymt med band som Rhapsody och Stratovarius, antar jag. Rollspelsmetal, kallar jag det. Under åttiotalet gick sådana band, Helloween och Blind Guardian inkluderade, under benämningen speed metal. För att göra det än knepigare, kunde under det tidiga nittiotalet power metal-etiketten också vara förknippad med två ganska disparata musikaliska uttryck: dels för obehagligheter som Pantera, och dels för band som Morgana LeFay. Det senare tyckte jag alltid var ganska passande: metal som var aningen hårdare än traditionell heavy metal, men ändå inte riktigt thrash.

HP: Power metal var ju inte kul alltså när tidigare nämnda Hammerfall slog igenom på bred front. Med tanke på det sparsmakade utbudet på Sundsvalls liveklubbar på den tiden fick man ju stå med mössan i hand och kolla på Edguy och Hammerfall när de stötte kön från scen.

HH: Det var en smärtsam historia. Jag får dock erkänna att jag gillade själva ‘Hammerfall’-låten när jag hörde den på en Close Up-samlingsskiva. Blev dock paff över att resten av ”Glory to the brave”, eller ”Gloryhole to the brave”, var riktigt mjäkig. Den där spelningen med Edguy var den andra gången de bevistade Sundsvall och det märktes snabbt att det där skämtet inte blev roligare för att det upprepades.

HP: Det finns många problem med power metal, men för mig finns det tre stora saker. Ett: Genren blev snabbt en parodi på sig själv. Två: Det blir så sjukt odynamiskt och helt utan power när det är allt på en gång, hela tiden. Tre: Det är life metal.

HH: Amen. Det är ganska lustigt. Få litterära genrer är så fantasilösa som fantasy och få musikgenrer är så kraftlösa som power metal.

Hårdrock

HH: Den här genren hamnar kanske lite i utkanten, men det finns ändå en poäng med att särskilja den från heavy metal. Med hårdrock, eller hard rock för att vara internationell, åsyftas konstellationer som AC/DC, Kiss, Deep Purple, Guns N’ Roses och kanske Black Sabbath. Släng in Alice Cooper också. Antar att en del väljer att kalla detta för classic rock numera, även om jag själv tycker att det är en aningens bredare kategori.

HP: Jag tror faktiskt jag hatar all rock. Med ett undantag: soundtrack-rock. Vi snackar ”Never Too Young To Die”-soundtracket och liknande kranskommuner.

HH: Jag har ju en obehaglig fäbless för en hel del av de här stofilerna. Jag vet inte varför, men jag har oftast lättare för att acceptera medelmåttig hårdrock än motsvarande heavy metal. Och AC/DC och Alice Cooper är ju några av mina absoluta favoritband och artister.

HP: AC/DC och Alice Cooper spelar i en helt egen liga. När jag tänker rock tänker jag det tröttaste. Det finns dock en sorts rock jag verkligen uppskattar: könsrocken. Där finns nästan inga dåliga band.

HH: Som du en gång så vist uttryckte det: hårdrock skapar ingen gemenskap. Könsrock däremot förbrödrar. När det gäller vidrigheter som actionrock av tredje generationens Danko Jones-karaktär finns det inte ord för hur mycket jag avskyr det.

Math metal

HP: Math metal, eller Relapse-döds som jag väljer att kalla det var ju det värsta tänkbara. Dillinger Escape Plan. Där snackar vi ADHD. Spattig, pretentiös dynga som av oklar anledning fick full pott i Close-Up varje gång. Som att belöna mobbaren med kram och läsk liksom. Ut ska han! Ut och skämmas!

HH: Ja, vad var egentligen grejen med Close-Up och den här genren? Var det ett desperat försök att framstå som ”intelligent” genom att påstå sig uppskatta math metal? Lite som att ta på sig oslipade glasögon för att uppnå samma effekt.

HP: Proto-hipstermusik. As.

HH: Saken är ju den att det inte ens är särskilt spektakulär musik. Jag fick tag i en skiva med Planet-X som hade hypats till förbannelse, och hade innan lyssningen förberett mig för något extraordinärt. Men den var mest ganska … tråkig.

HP: Det var väl det som var slutklämmen. Mycket väsen för ingenting. Jag vågar inte ens spekulera i hur många det var som köpte typ någon split med Dillinger Escape Plan och Fantomas och sedan bara ljugit i 20 år om skivans storhet. För lyssnat på den har ju INGEN gjort.

Dungeonsynt

HH: Över till dig, herr Pastor.

HP: Oj. Vart börjar man ens? Här har jag en hel del att säga, men det blir nog i ett helt separat inlägg.

HH: Nej, jag tänkte i och för sig att det var så du skulle reagera. Faktum är att det nog skulle kunna bli en helt ny bok. Mina kunskaper i ämnet sträcker sig tyvärr inte längre än till Wongraven och Mortiis, om jag ska vara helt ärlig. Om nu de ens räknas dit.

HP: Jotack, jag svarade på en intervju gällande just dungeonsynt bara för några dagar sedan. 12000 tecken landade slutresultatet på. Mortiis och Wongraven räknas absolut. Inte Vangelis som vissa mongon på Internet hävdar … aaargh, nu känner jag KOKILSKAN igen!

HH: Vänta nu … Vangelis?!

HP: Min ilska har som fått en andra vår. Först black metal, som man varit förbannad på i över 20 år, och precis när den ilskan börjats mattas av … Då kommer dungeonsynten och bara PANG!, slår en över smalbenen med den SÄMSTA fanbasen av alla genrer. Ja, ett as tyckte Vangelis var dungeonsynt. Ett annat as tyckte att Mortiis däremot INTE var det. Fatta mina blodvärden.

HH: Ibland blir man mållös. Lite som när folk säger till mig att Venom inte är black metal.

HP: Exakt så ja.

HH: För det allmänna mentala välbefinnandet går vi raskt vidare till nästa genre.

HP: Tack.

Industrimetal

HH: Få saker åldras så dåligt som framtiden.

HP: Nine Inch Nails ska ju vara någon slags galjonsfigur, men fan vad det inte är bra. I övrigt … ja, här finns inte mycket glädje att hämta. Industrimusik gillar jag ju. Och metal under vissa strikta omständigheter. Kombon borde fungera, men det gör den inte. Varför?

HH: För mig har Nine Inch Nails alltid låtit för mesiga för att vara metal, och för skramliga för att vara bra hårdrock eller metal. Vissa tycker att kombinationen är det bästa av två världar, men i mina öron hamnar det bara mellan två stolar. Och vi vet ju hur det brukar bli när man blandar black metal med industri …

HP: Ja, förutom Diabolicum, Mysticum och Borgne är det inte mycket man gillar där.

HH: Om jag ska vara riktigt generös kan jag sträcka mig till att några av Aboryms tidiga verk faktiskt är okej, men … ja. Räknas Rammstein till industrimetal? Rammstein har på senare tid blivit ett favoritband. Lite lustigt då jag ignorerat dem i tjugo år för att sedan av en slump upptäcka att några av deras verk låter försnillande likt Samaels bästa stunder.

HP: Rammstein har onekligen sina hits. Antar att det räknas som industrimetal i någon sorts form. Fast de är ändå så pass egna. Ja, Girls Under Glass icke att förglömma. Girls Under Glass var för Rammstein, vad Hecate Enthroned var för Cradle Of Filth.

HH: Ständigt detta Hecate Enthroned. Ska ta på mig min Hecate Enthroned-tröja bara för sakens skull?

HP: Man kan ju ändå inte låta bli att älska de tre första Hecate Enthroned-plattorna liksom.

HH: Absolut inte.

Ockult rock

HH: Med tillhörande kranskommun: metalhippies som försökte få det att se ut som att de på riktigt lyssnade på Blue Öyster Cult. Finns förresten den här genren fortfarande, eller dog den ut tillsammans med The Devil’s Blood?

HP: Tror den är i det närmaste död. Eller vad vet jag? You may be a King Dude, but you are not a KING DIAMOND!

HH: Exakt. Jag tycker mest att få genrer känns så extremt krystade och dagsländeliknande som det här eländet. Och då köper jag ändå fullt ut koncept som holocaust metal och mythological occult metal. Där finns det ju åtminstone vett och sans.

HP: Och där rundar vi av för idag, men vi kan komma att återkomma för mer genresnack.

På återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Att ta sig en funderare.

Posted in Uncategorized on 28 mars, 2020 by hatpastorn

Det råder inget underskott av inlägg på denna Likpredikan som genomsyras av enorm dumhet. Dagens bidrag tror jag hamnar i toppen. Istället för att göra det lätt för sig och skriva om typ ”De tio råaste riffen” eller ”Ihsahns bästa sidoprojekt” (DEN blir kort) så presenterar jag istället ”Runt 20 omslag där omslagsfiguren tar sig en funderare”.

Innan ni slutar läsa, en liten bakgrund till detta.

Som så många gånger förr satt jag hemma hos Heidenhammer och lyssnade på ohelig musik. I vild desperation KRÄVDE jag att han slog på Infernal Beautys platta ”Draqensquar”. Där snackar vi hyfsad black metal från Belgien. Efter att ha studerat konvolutet slogs vi av tanken, hur många skivomslag finns det där omslagsfiluren sitter och tar sig en riktig jävla funderare? Oftast på en tron. Svaret kom att chockera oss. Bara genom att skumma på ytan i våra hjärnor satt vi och rabblade omslag efter omslag tills vi vek oss av skratt. Givetvis kunde jag inte släppa detta när jag till slut blev utslängd från Hammarens residens så jag messade Pär och Andreas från Bergraven och efter en viss initial förvirring började nya bidrag att poppa upp likt svampar ur marken.

Att många skivkonvolut ser likadana ut eller har liknande teman är inte något nytt eller konstigt. Särskilt inte inom black metal och dess kranskommuner. Hur många granskogar, solnedgångar, dödskallar, tecknade monster, palats, ormar, trianglar, bägare, svartvita bistra män i svartvit bister ansiktsfärg och fullmånar har man sett egentligen? Oräkneliga.

Nu kör vi.

Lubricant – ”Nookleptia”

När Bergraven-gänget skickade denna trodde jag att jag hade dött och hamnat i arenarockhimlen. Vi snackar finsk döds från tidigt 90-tal och en naken man som sitter på en sten i någon av de tusen sjöarna och tar sig en funderare. Frågorna är många. Vad tänker han på? Hur tog han sig upp på stenen? Ja, det får vi nog aldrig veta. Bandnamnet? Man blir inte längre förvånad. När bandet bildades typ 1989 fanns det ett antal bra namn lediga. Nädå. Lubricant ska vi heta.

Protector – ”Leviathan´s desire”

Mycket har man sett i sina dagar, men när Protector bjöd på en målad orch med tipsgubbekropp var dagen då allt gott i världen dog. Jag är genuint chockad att konstnären inte krafsade dit en illa passande taxijacka och dåliga jeans på aset. Ja, här sitter han i alla fall. På bassängkanten och tar sig en funderare. Något även jag borde göra. Har jag förresten berättat om gången då jag beställde tre taxijackor för ett socialt experiment som aldrig blev av? Vi tar det vid ett annat tillfälle.

Evol – ”The saga of the horned king”

Smurfkungen i det här kungariket har det inte lätt. Då hans palats står i lågor gjorde han det enda rätta, han grep sin tron och satte sig på uppfarten och tog sig en funderare. Själv grep jag en pil och sköt en albatross.

En mycket underhållande skiva med ett lika festligt omslag. Snackar vi blyertsspyor var Evol kungarna och drottningarna. Eller prinsessan kanske jag ska säga. Ja, alltså en av medlemmarna kallar sig Princess Of Disease. Herregud, vakna upp för fan! Det här ska ni kunna vid det här laget! Princess Of Disease, den italienska damen som ser ut som Sarah Jessica Parker fast med högre chipspanna och ekivok klädsel. Baskunskaper.

Cirith Ungol – ”One foot in hell”

Då bandets debutplatta “Frost and fire” kanske har det snyggaste skivomslaget någonsin blir man lite brydd att de valde ett omslag med en fundersam insektsgubbe som tredje giv. Insektoiden har det där lätt panikartade uttrycket när man precis kommer på att man glömt något viktigt. Vad kan den ha glömt? Min gissning: kläder. Pluspoäng att insekten har en skattkista som fotpall. Bedårande.

Amsvartner – ”The trollish mirror”

Nu snackar vi! Konstnären Kris Verwimp var ju faktiskt upphovsmannen till hela det här haveriet då det var han som rafsade ihop Infernal Beautys omslag. Det här är kvintessensen av ett omslag där någon tar sig en funderare. Bandet borde även de har tagit sig en sådan efter de släppte plattan ”Dreams”. En platta som inkluderar låten ”Funkyman”. Omdömeslöshetens nirvana. Att ”Dreams” släpptes 1999 är såklart ingen slump.

Northern Oak – ”Of roots and flesh”

Lite brittiskt på menyn. Uff. Här har vi en klassisk dryad, eller ent, eller vafan man nu kan kalla den där humanoida björkruskan som sitter och tar sig en funderare. Inget av skivomslagen är liksom det fulaste man sett, men visst blir man som lite mätt?

Odium – ”The sad realm of the stars”

Tänk att hamna i situationen att man måste sätta sig på sin farligt designade rymdbalkong och ta sig en lång funderare. Ruggig tanke. Vad fan har den där nörden egentligen ställt till med? Det är ju på nivån att han råkat färga sin flickväns alla kläder rosa efter ett missöde i tvättstugan. Förmodligen var det den där illröda Mayhem-tröjan med ”Deathcrush”-motiv som var skurken. Ja, det blir ju så. Själv bytte jag min illröda Mayhem-tischa med Dark Forces-Lars. Vad jag fick i utbyte? En Abazagorath-longsleeve i storlek en miljard. Superlyckat.

Razörschrieck – ”Eternal weariness”

Lite rysk DSBM en solig lördag gör susen. Sa ingen någonsin. Inkluderar det instrumentala stycket ”A tape from the attic”. Köplusten rasar. Skivtiteln är även den i en klass för sig.

Det där skelettet har det inte lätt. Vi kan nog alla känna igen oss i att sitta på sängkanten och ta sig en funderare när livet känns som … ja, rysk DSBM med ett efterblivet bandnamn.

Mütiilation – ”Black millenium (Grimly reborn)

Ja, här sitter bandets upphovsman själv och tar sig en funderare i rullstol och snäva byxor. Första gången jag såg det här omslaget för snart 20 år sedan skrattade jag högt, men ju fler åren blir desto mer passande tycker jag det är. Det är fan rätt bra drag i bilden. Ja, minus den förvånade hunden i hörnet då. Och. Alla som någon gång stavat namnet med bara ett ”i” i början räcker upp en hand.

Du där som inte räcker upp handen. Sluta ljug. Du skrev Mütilation som alla vi andra. Lägg av.

”Vampires of black imperial blood” är även det ett omslag som kan räknas in i detta vansinne.

Nargaroth – ”Rasluka Part II”

Är det inte märkligt hur lite det har skrivits om Nargaroth på dessa sidor? Jag vet att jag avhandlat dem när jag för första gången såg dem live på Baroeg. Det var en sagolikt kass spelning. De bad till och med om ursäkt på MySpace efteråt. Omslaget till ”Rasluka Part II” är ett kanonexempel på någon som tar sig en riktig ångestladdad funderare. Åt vänster den här gången för att bryta lite ny mark. Jag har själv suttit exakt sådär många gånger. Bland annat dagen efter en spelning i Italien där jag var så bakfull att jag frivilligt lade mig i ensamhet i en stekhet minibuss. På bilstereon spelades ”Forever young” av Alphaville.

Då ingen har dragit skämtet, ”My name is Rasluka, I live on the second floor”, drar jag det nu. Tack. Varsågod.

Burzum – ”Fallen”

Greven drar sitt strå till funderastacken med hjälp av konstverket ”Flowers and tits” av konstnären Adolphe-William Bouguereau. Nu kanske inte målningen heter det egentligen, men jag orkar inte kolla upp det. Konstnärens efternamn låter som skällsordet ”bögröv” om man blandar det med skånska och sjörövarspråket. Vilket i och för sig är samma sak. Herregud vilket starkt content det här inlägget är.

Shining – ”Född förlorare”

Tre utslagna män som tar sig en välbehövlig funderare. Ja, så mycket mer har jag väl inte att säga egentligen. Tänk ändå att Nordman-Håkan gästsjunger på denna. Jag är förlist, liksom.

Defleshed – ”Under the blade”

För ett otränat öga kan det vara svårt att särskilja huruvida figuren på omslagen tar sig en funderare eller bara sitter och gubbtjurar. Som tur är har ni mig och Heidenhammer som kan reda ut begreppen. Detta är en gränsryttare, men nog sitter han där … och tar sig en funderare. Gissa vilket ord som helt börjar sakna betydelse för mig nu medan jag sitter och skriver detta. Bra skiva för övrigt. Och ja, vi har lämnat vänster och högerfunderare för en mer central kontemplationsställning.

Infernal Beauty – ”Drakensquar”

Omslaget som står till skuld till hela det här inlägget. Det borde rimligtvis legat först i listan, men det orkar jag inte fixa nu. Kris Verwimp. Vilken kille. Om det är någon som tar sig välbehövlig funderare är det den här barbaren. Att bandet sjöng på sitt eget påhittade språk, drakenslina …  vilket tålamod man ändå haft med den här genren.

Savatage – ”Hall of the mountain king”

Savatage Danielsson bjuder på en välsvarvad gubbjävel som skjuter blixtar ner i bägare. Tar han sig en funderare? Egentligen inte, men det där Savatage Danielsson-skämtet har jag sugit på i femton år. Minst.

Kalidia – The frozen throne”

Ännu ett italienskt bidrag. Här råder det inga tvivel om att omslagsherren tar sig en funderare. Förmodligen om hur han enklast kan få tag i medicin för sin skenande urinvägsinfektion. Ja, det är ett obehagligt ”Ia”-band. Ja, det är power metal. Av värsta sort. Ni vet ett sådant där band där frontdamen ser ut som Wonder Woman och de manliga medlemmarna som något man skymtar förbi i bakgrunden när man slökollar på Young Hercules. Och då är jag generös.

Antti Martikainen – ”Northern steel”

Mer finskt. Var man inte anti innan kan man spana in vad Antti ställer till med. Förlåt. Återigen en fundersam barbar på en tron som är placerad på ett korkat ställe. Minns ni när Dark Funeral hade som plan att flytta till Transsylvanien och sitta på en tron och härska? Har alltid undrat över vad som blev av det vattentäta uppsåtet. Det blev pentagramstrumpor och isskrapor istället. Om vi återgår till Antti igen kan vi snabbt konstatera att det där bandfotot inte var speciellt coolt. Såvida inte man är kommunalråd i Säffle.

Scythia – ”… of exile”

Nu har vi något helt unikt. Ett kanadensiskt ”Ia”-band med kvinnlig frontfigur där de inte bara har ett omslag, utan två, där det sitter någon megatönt och tar sig en funderare på en tron. På samma skiva. Just det. ”… of exile” var tydligen en sådan storsäljare att den släpptes med två separata omslag. Det första inkluderar en knubbig grinkuk på en fullkomligt idiotisk björntron och den andra är egentligen samma idé, fast lite upphottad. Återigen, vem väljer att bygga en tron utomhus eller i anslutning till en öppen vägg?

Nu orkar jag inte fler, men som ni förstår finns det ett otal skivomslag där någon sitter och grubblar. Oftast på en tron. Har jag släppt skivor själv på det temat? Minst två. Spelar allt det här någon roll? Egentligen inte. Dock var det ett ypperligt tillfälle att hacka på lite band och garva åt något korkat.

Nä, nu ska jag göra som demonen Belphegor och ta mig en genuin funderare på vad som kommer härnäst. Det blir en podcast som kommer redan imorgon. Förmodligen den bästa vi gjort. Jag och Dr Panzram går bland annat igenom den sämsta skivan vi spelat in. Längd på podcasten? En timme och fyrtiofem jävla minuter.

På återseende.

/Hatpastorn, med hjälp av Heidenhammer, Pärzuzu och Vidhall.

När Bure Bödel ringer

Posted in Uncategorized on 23 januari, 2020 by hatpastorn

*Ring ring*

– Ja, hallå?

– Tjena, det är Bure här. Har du hört Drown In Solitude?

– Ringer ingen klocka …

– Mexikansk depressive suicidal black metal.

– Och där tappade du mig.

– Du måste lyssna.

– Alltså, jag passar fan. Jag tror jag har ett bra hum om hur detta låter.

– Du förstår inte. Du måste lyssna.

– OK, jag lyssnar på lunchen.

Haltande mexikansk DSBM med en skenande elefant på sång. What a time to be alive.

Hatpastorn spanar in nya band

Posted in Uncategorized on 13 januari, 2020 by hatpastorn

På Metal Archives finns det en liten ruta som heter ”Latest additions”. Där visas de tio senaste banden som lagts till på sidan. Oftast rör det sig om helt nya konstellationer, men ibland dyker det in något gammalt obskyrt gäng som släppte en demo för typ 30 år sedan för att sedan lägga instrumenten på hyllan och göra något helt annat. I 99 fall av 100 är ”Latest additions” en gruvlig nähä-upplevelse. En källa till missmod och cynism. Och märkliga bandfoton. Men rätt var det är fyndar man.

Idag tänkte jag att vi går igenom de tio senaste banden som sidan lockar med. Vem vet, kanske vi hittar något riktigt bra!

Der Führer Des Schattens

Skön start. Spansk funeral doom med titlar och bandnamn på tyska, men texter på ”Valencian/Catalan”. Vi har Daakflame på bas och sång. Nej, han stavar så. Inte Darkflame som kanske vore rimligt, utan Daakflame. Gelfortet spelar trummor. Man skulle kunna säga att han håller fortet bakom skinnen! Brokenbones kör synt och gitarr. Jag hoppas att han spelar dem med brutna ben. Doomificat Mogol-On spelar även han gitarr samt ”programming”. Jojo, vi vet alla vad det innebär. Datatrummor och på sin höjd en kass sampling. Förutom Der Führer Des Schattens spelar de i ett tiotal andra orkestrar också. Jag har inte hört talas om ett enda av dem, vilket såklart borgar för kvalitet. Återigen. Vilken jävla start. SPANSK funeral doom.

”Die bruderschaft der folter” från 2019 är bandets första giv. En EP som klockar in på imponerande 28 minuter. Enligt mina efterforskningar har den inte släppts i fysiskt format utan finns bara att avnjuta på bandets SoundCloud-sida.

https://soundcloud.com/der_fuhrer_des_schattens

Det här är ju inte min favoritgenre, men det låter väl som det ska. Segt, tungt och monotont. Spanjackerna kryddar dock med bubbliga Cultus Sanguine-leadgitarrer och urusel gruffgruffsång.

Detta var faktiskt bättre än vad jag trodde det skulle vara. Dock kommer jag aldrig någonsin mer lyssna på detta.

Mr Monster

Mexikansk groove/death metal hotar Mr Monster med. Jag känner livsglädjen sippra ut genom porerna. En snabb blick på bandfotot och låttitlarna på deras debut-EP ”Dr Malo & his terror chronicles” ger mig god insikt i vilken pärs det här kommer att bli. Skivan inleds med låten ”The biginning”. De stavar så.

När låt två, ”Millenial”, kör igång har jag samma ansiktsuttryck som ett spädbarn som blir tvångsmatad något riktigt surt. Jävlar vad det här var kasst. Lattjolajban-metal med gapig sång och riff på så låg nivå att jag får gåshud av helt fel orsaker. Addera lingonplockarsolon och en stöddig attityd. Mr Monster kan således fara åt helvete.

Channel The Animal

Okej. Amerikansk progressiv thrash/death metal. Tre EPs och en fullängdare sedan starten 2014 har det blivit. Då bandet lades till på Metal Archives den tolfte januari 2020 talar det för att världen skitit totalt i de här nördarna de senaste sex åren. Eller nörden kanske jag ska säga. Todd Seibert är envåldshärskare i det här projektet. Varför det är tre personer på bandfotot kan ingen svara på.

https://channeltheanimal.bandcamp.com/album/death-of-the-dream

Vi kör senaste plattan, ”Death of the dream”.

Nu kanske ni tror att jag skämtar och överdriver, men jag var tvungen att slå av efter tio sekunder. Inledande ”Contradictory condenscension” gjorde mig på så uselt humör att jag inte ens orkar kolla om jag stavade rätt på titeln.

Ni får gärna lyssna på detta om ni vill. Jag signalerar vit flagg och går vidare.

Putrescine

Lite tysk döds då? Putrescine från Berlin. En demo betitlad ”Putrescent utterance” har de värpt fram. Jag vet inte vad det betyder och jag bryr mig inte. Omslag med dödskallar på. Fräscht. Låttiteln ”Honor & blood” kunde de filat lite mer på när de ändå var i farten. Den ger lite andra tyska associationer.

https://putrescine666.bandcamp.com/

Man vet att man lever i en förstörd existens när tyska Putrescine hittills är det överlägset bästa bandet. Nytänket är noll, men man får sig en dos gammal dödsmetall av det ondare slaget. Helt rätt tänkt med produktionen. Inget jag kommer lyssna på igen, men för stunden helt klart njutbart.

Waldhexen

Amerikansk black/death metal med ett bandnamn som jag antar betyder ”skogshäxa” på tyska. Metal Archives informerar myndigt:

Features members of Kalibas, Goemagot, Infernal Thorn, The Crimson Edge, Blurring, and Rickles.

Sex band jag aldrig hört talas om.

Här kände jag att jag började bli lite väl grinig så jag kokade en kopp kaffe och lade in en snus stor som en knytnäve under läppen. Okej. Fräscha öron, öppet sinne. ”Ego canus lunam cano” heter bandets debut-EP. Jag hatar latinska titlar, men skivomslaget var överraskande snyggt. Man kanske inte ska titta för länge på konstverket dock. Titlarna då.  ”The oblation of one for many”. Rätt true måste jag medge. ”The keys to Allocer’s mysteries”. Den fick fantasin att flöda. Bra esoterisk känsla. Tummen upp! ”Quasi-dimensional phantoms of undistinguished chromacity”. Och där sket de på sig.

https://waldhexen.bandcamp.com/releases

Helt obegåvat var det inte, men de hade gärna fått skippa alla dödstendenser. Både gruffsången och dödsriffen gifter sig inte med den susande svartmetallen som stundtals glimmar till. Vill jag ha feta breakdowns och grissång i min svartmetall lovar jag att säga till. Låten med den sämsta titeln, gissa vilken jag åsyftar, är lustigt nog den bästa. Småkaotisk med ett par stänk Portal-aura. Bitvis får jag faktiskt lite feeling.

Kommer jag lyssna på Waldhexen igen? Nä, det känns osannolikt. Jag kanske spanar in deras andra band istället. Typ Rickles. Obs, ironi.

Diabolvs

Samma sekund som ditt band ersätter ett fullt fungerande ”U” med ett efterblivet ”V” är du död för mig. Diabolvs från Chile startar således i uppförsbacke. Enligt bandfotot älskar de att festa. Jag älskar att jag aldrig satt min fot i Sydamerika. ”Rite of consecration” heter deras förstlingsvärk. Ursäkta, förstlingsverk. Nu kör vi.

Vi börjar med ”Perpetual sorrow”.  Akustiskt intro som föga förvånande leder in i grynig omelodisk slingdöds med oheligt mycket doff doff doff-trummor och gruffsång. Inte obegåvat, men så uttjatat vid det här laget att klockorna stannar.

Ja, det är väl kul att de håller på med musik istället för att ränna på stan liksom.

Sawticide

Nästa band på min resa heter på fullaste allvar Sawticide och kommer från England. Varför jag inte bara kastar det här projektet i papperskorgen och lyssnar på Deicide istället är det stora frågan.

Jag tog en till paus. Det är ju faktiskt meningen att musik ska vara roligt. Fan vad jag ljög nu. Men! Sawticide var det. Vi har deras rykande färska ”The 11th plague” att lyssna på. Vad kul det ska bli. Vi börjar med skivomslaget …

Vi börjar med musiken menade jag.

https://sawticide.bandcamp.com/releases

På deras Bandcamp-sida får vi lära oss följande:

Sawt (Arabic – ‘sound’) / -icide (Latin – ‘the act of killing’) Formed from the remnants of a previous project in late 2018, Sawticide are a thrash band hailing from London, UK.

Modern kraftlös standardthrash med otajt sång. Tack, men nej tack.

Ancient Flame

Black metal från Ukraina som inte är nationalsocialistisk? Ja, mycket ska man vara med om. De startade 2011, har släppt två demos, en fullängdare och två EPs. Den trettonde januari 2020, alltså idag, blev de tillagda på Metal Archives. Mina ögonbryn kittlar hårfästet just nu. Vi kör en låt från fullängdaren ”Проклятие” från 2013.

Bedövande tråkig sling-black med en trummis som grindar helt fel. När de kör midtempo är kortisolkrypningarna i kroppen outhärdliga. När de dessutom adderar ett näbbigt tappingsolo stänger jag bara av. Alla har vi vår gräns. Hur många har jag kört nu? Åtta band? Min grundtanke var absolut inte att vara så här negativ. Att leta ny musik brukar vara kul, men ni ser ju vilken nivå vi befinner oss på. När tyska Putrescine är bäst i ligan vet man att slutet är nära.

Skald

Inte att förväxlas med de sju andra banden som heter något med skald. Eller de tre som väljer att stava det ”Scald”. Detta Skald kommer från Nizhny Novgorod, Nizhny Novgorod Oblast i Ryssland. Glöm aldrig det! Jag tycker vi börjar med bandfotot.

Halsduk och blåjeans, Tv-spelströja och starköl, långklänning och små fötter, ryssgym och shorts, samt en Rob Darken-lookalike. Folk metal/rock står på menyn och alla är välkomna.

Det lät som förväntat. Nu går vi vidare.

Du, det gör vi inte alls det. Näst på tur var ett metalcoregäng från Moskva som vann distriktsmästerskapet i flanellskjorta. Ni som vågar kan ju lyssna på Damienthorn. Blanda inte in mig i det hela bara.

Jahaja. Typ tio nya fräscha akter. Tio stolpe ut. Bättre lycka nästa gång.

På återseende.

/Hatpastorn