Hatpastorns likpredikan

Innan vi avslutar den här ofrivilliga trilogin gällande extremmusikens hondemoner måste vi riva upp gamla sår och återvända till Vivian Black. Uppmärksamma läsare har kanske märkt att videon där hon framför ”Slaves of lust” har försvunnit. Detta skedde inte långt efter att jag ursprungligen publicerade inlägget om henne och jag tänkte först att hon kanske bara tagit bort just den videon. När undertecknad surfade in på hennes Youtubekanal gjordes en märklig upptäckt. Hon hade raderat HELA sitt Youtubekonto från jordens yta. Drygt 40 klipp försvann som genom ett trollslag.

Jag började ana oråd.

Snabbt som vinden beordrades datorn att ta mig till hennes Myspacedomäner, men det var försent. Likt den brända jordens taktik hade hon raderat även sitt Myspacekonto.

Borta, kanske för all framtid.

Hennes reguljära hemsida fanns kvar och visst bjuder den på mycket matnyttigt men vare sig låtar eller videosnuttar gick att finna. Jag borde ha varit glad och vrålat ”ding dong, the witch is dead” som jag gjorde när ärkekräket Steven Tyler från solsystemets absolut sämsta band AEROSMITH ramlade av scenen och skadade sig, men jag kände mest tomhet. Även om ”Slaves of lust” är bland det sämsta jag både sett och hört vill jag i alla fall kunna återvända till den med jämna mellanrum för att få mig en dos lysande lyteskomik. I vild desperation sökte jag efter den på nätet men fann ingenting, det enda jag hittade var ”Devil or angel” som någon ont anande dåre lagt upp. Det den saknar i Cartman-imitationer tar den igen i allmän hopplöshet och bruten engelska.

Med största säkerhet var det en ren slump att Vivian raderade sitt ”livsverk” bara dagar efter att jag publicerat mitt inlägg om henne. Innerst inne hoppades jag dock att jag var fullt ansvarig och började klura på hurvida en NOKTURNAL MORTUM-special skulle ge samma lyckade resultat. En konstellation jag avskytt sedan debutplattan ”Goat Horns”. Mer om detta vid ett annat tillfälle.

Efter häxans bortgång slutade jag tänka på Vivian Black och fokuserade istället på den tredje maran i denna uselhetens treenighet. Via ett tips i kommentarsfältet kom jag i kontakt med LULLABY. Utan att förhäva mig kan jag redan nu säga att jag hellre somnar till en vaggvisa framförd av sandfolket från Stjärnornas Krig med Nattram från SILENCER som kapellmästare än att lyssna på en sekund av det avgrundsdjupa träck det brasilianska murmeldjuret fröken Lullaby vräkt ur sig sedan 1990. 1999 släppte hon för övrigt en bok vid namn ”My thought about satanism”.

Min tanke om satanism.

Det finns två böcker jag vill fördjupa mig i och det är ”My thought about satanism” och Mortiis bok ”Secrets to my kingdom”. Den förstnämnda verkar hyfsat omständig att få tag i men långnäsans verk finns inom räckhåll och det är här jag tycker att Kamijo, känd från ALGAION, tar sitt samhällsansvar. Kamijo är den ENDA jag känner till som äger en kopia av detta förmodade stordåd. Såvida inte Förintelseförsamlingen får denna som gåva i pestkollekten återstår två alternativ.

Alternativ 1: Kamijo får helt enkelt scanna in hela skiten. Sida för sida. Inte ett ord av Mortiis manifest får missas. Denna digitaliserade version skulle sedan publiceras på denna Likpredikan så att intresserade äntligen kan ta del av norrbaggens tonårsfantasier.

Alternativ 2: Kamijo får helt enkelt göra en ljudbok av hela skiten. Inte ett ord av Mortiis manifest får missas. Denna ljudbok skulle sedan publiceras på denna Likpredikan så att intresserade äntligen kan ta del av norrbaggens tonårsfantasier.

Förmodligen blir det dock alternativ 3 där Kamijo helt sonika bara ignorerar denna uppmaning.

Jag skulle kunna analysera LULLABYs tveksamma skivsläpp på Wild Rags, den risiga logotypen, hennes minst sagt ekivoka bandfoton och de bedrövliga texterna. Det skiter jag i och hugger in på efterrätten istället. Hennes musikvideos.

Den första videopresentationen heter givetvis ”Lillith”, vad annars? Är man intresserad av att se hur en satanisk teckenspråksundervisning går till medan ett fruntimmer stönar fram ”Lilli-tööööh, Lilli-tööööh” får man här sitt lystmäte. Orkar man även härda ut drygt en minut så bjuds det på en tvättäkta nakenchock när fröken Lullaby vältrar sig i stoftet och sprattlar med den brasilianska häxkroppen. Spektaklet når sitt crescendo när hon står i brygga över ett rött äpple. Tung symbolik. Personligen tolkar jag det som att man inte bör blanda frukt med gammal svinstek.

Den andra videon är betitlad ”Seven night – seven moons”, en betydligt fräschare titel. Att den börjar med en testbild och en introduktionstext skriven på ett A4-papper sätter standarden för här får vi ta del av hennes privatliv när hon kelar med katten och övar på hur hon enklast kan visa så många tänder som möjligt när hon pratsjunger. Tro mig, hon skulle vinna Nobelpriset i emalj om den priskategorin fanns. Bitvis står hon och dansar lite nonchalant iförd något som inte ens anses sexigt om man tillhör den brokiga skara som frustade över TV-programmet ”Erotiskt” som sändes på TV3 för mansåldrar sedan. Ett program som visades mellan 03:30-04:00 och innehöll på sin höjd en bröstvårta. Innan Internetporren var världen en hård och kall plats.

Om man tyckte att den första videon kändes lång så är det inte ens i närheten av den skärseld som stavas ”Seven night – seven moons”. 4:47 in i detta misslyckande är jag i ett så desperat behov av att göra något betydligt mera intellektuellt stimulerande att jag förlorar mitt förstånd och finner mig blötstirrandes in i hennes vidgade näsborrar. En minut senare återvänder testbilden som en kär gammal vän och plågan är över.

Frågorna är nu många, svaren tyvärr desto färre. Det som började med en inblick i Belita Adairs projekt SATANIC CORPSE var helt uppenbart en lucköppning i Pandoras adventskalender. Vips hade man funnit två andra högst tvivelaktiga artister och mardrömmen lär inte vara slut på långa vägar. Någonting säger mig att fler kvinnliga helvetesestradörer kommer att dyka upp i framtiden.

Av en slump kollade jag om Vivian Blacks video kommit tillbaka på Youtube och jag blev inte förvånad när jag såg att hennes Youtubekanal rest sig ur graven likt ett ruttnande lik. Det som började som ett infantilt ordvitsande från min sida har nu blommat ut i rena rama Stephen King-novellen.

Sometimes they come back.

/Hatpastorn

Vaksamma läsare kanske minns när jag redogjorde för det amerikanska projektet SATANIC CORPSE. Ett högst dubiöst sammelsurium av tveksamma riff, blå peruker och avlånga latexprodukter uppkörda där solen aldrig lyser. Jag trodde att kvinnan bakom bandet, Belita, var ett unikum. En särling i musikbranschen.

Givetvis hade jag fel.

Efter ett tips från min gamle vapendragare Günther Satan Göring visade det sig att en argentinsk honvarelse vid namn Vivian Black redan 1990 gick i bräschen för denna typ av mörk konst. Ibland blir jag bara så förbannat trött. Vivian är dock inte lika explicit i vare sig image, musik eller lyrik som Belita men det hon tappar i uppseendeväckande beteende tar hon igen rejält i kvantitet. Den gode Vivian har nämligen släppt otaliga musikvideor varav de flesta verkar vara inspelade vid samma tillfälle då både dekor, platser och idéer återanvänds likt riffen på DARK FUNERALs ”Vobiscum Satanas”.

Den videopresentation som föll mig mest i osmaken var dock ”Slaves of lust”. Tänk er de tröttaste riffen ni hört blandat med ett skådespel som doftar mjukporr a la TV4 tidigt 90-tal. Att Vivians röst gradvis transformeras till en pervers South Park-liknande stämma gör inte detta mindre märkligt. Blundar man kan man nästan se Cartman sjunga dessa erotiskt laddade hymner på bruten engelska.

Mycket ska man se och gillar ni denna video finns det gott om annat smaskens att finna på hennes Youtube-kanal.

När jag var tretton bast gick jag som prao på stadens badhus. Arbetsuppgifterna var bland annat att rengöra den robot som på nätterna rullade omkring på bassängens botten och samlade upp allt avskräde som badgästerna hävt ur sig under sina vilda vattenäventyr. För att uttrycka sig milt var det hyfsat ofräscht att dagligen spola rent den från plåster, död hud och tamponger. Andra arbetsuppgifter var att agera simlärare åt mongoloider. På riktigt. Jag antar att det bland annat är dessa erfarenheter som gett mig järnpsyket att genomlida all denna katastrofmusik, men även jag har mina begränsningar. Nästa vecka kommer att tillägnas musik som för en gångs skull är bra.

Vi får se hur det går.

/Hatpastorn

MISANTROPICAL PAINFOREST, ja ni läste rätt, är ännu ett i raden utav band man inte trodde fanns. Denna finländare följer den fina finska traditionen att inte nöja sig med att spela i 1 pluton utan är tvungen att spela i minst 7 band till. Vad är det med finnar och sidoprojekt egentligen? Ta ett nödband som TROLLHEIMS GROTT, ja ni läste rätt igen, som exempel. Medlemmarna i den konstellationen är involverade i ett 20-tal andra projekt så om ni inte får nog utav syntstinkande svartmetallband som sjunger om svampar, bisarra troll och teknologi kan ni förkovra er i ännu fler gäng med tveksamt existensberättigande. Det kan vara jag som börjar bli gammal och grinig men var det inte roligare när man bara behövde hålla reda på vad IMPALED NAZARENE och BEHERIT höll på med. Framförallt var det roligare när de 2 grupperna faktiskt var intressanta, men det är längesedan nu.

MISANTROPICAL PAINFOREST skäms inte över det faktum att de har ett bandnamn med tillhörande logotyp som får en att begrava ansiktet i händerna och fantisera om spetsade mumintroll. De har även ett utav de mest bedrövliga skivomslag jag någonsin beskådat. Spana in konstverket som pryder debutplattan ”Winds Saturate With Inhumane Longing” och döm själva. Jag har sett snyggare bidrag i teckningstävlingarna i serietidningen He-Man. Vad är det som försiggår egentligen? Är det King ov Hell och Linda Rosings kärleksbarn som går Luciatåg i Kramfors? Är det hon den blonda ifrån TV-serien ”V” som provar en brudklänning? Är det en omslagsidé Nocturno Culto rafsat ihop på en servett i storfyllan?

Jösses. Ibland blir jag bara så förbannat trött.

Om ni trodde att måttet var rågat har ni helt fel. Geniet bakom detta har även spelat in en musikvideo. Pluspoäng ska dock delas ut då han har haft vänligheten att lägga på undertexter i denna visuella skärseld så man kan iallafall skrocka gott åt den plumpa och grammatiskt anarkistiska lyriken. Tyvärr så fryser videon likt norrmän som sjunger om Blashyrkh så bitar utav denna guldrulle är dold i mystik för mig. Är det någon därute i stugorna som råkar ha hela videon så hör gärna av er.

http://www.misantropicalpainforest.net/democrats_haunt_this_kgtube/dhtf.html

/Hatpastorn

Jag har precis dött en smula inombords, någonting inuti mig brast som aldrig kan läkas. Ibland stöter man på saker och ting man inte trodde fanns och den senaste timmen har jag suttit med ögonbrynen så höjda att jag börjar få kramp i hårfästet. Undertecknad brukar ofta fråga sig hur folk egentligen tänker men i detta fall så går den frågeställningen så djupt att jag är rädd för svaret.

Min relation till amerikansk svartmetall är minst sagt spänd men efter denna odyssé genom ett dekadent bindgalet mörker så funderar jag på fullaste allvar att aldrig någonsin mer kolla upp amerikanska band igen.

Man tror att man har sett det mesta och att det är få saker som får en att haja till och gnugga ögonen i ren förvåning. Det amerikanska enmansbandet SATANIC CORPSE har precis lyckats med det. Bakom detta minst sagt obskyra projekt dväljs en kvinna vid namn Belita Adair och sällan har jag stött på en individ i svartmetallfamiljen som verkar så genuint jävla galen. Ta en minut och spana in bandfotot.

Efter att Dr Panzram tipsade mig om detta projekt dundrade jag in på hennes Myspace för att få mig ett gott skratt. Skrattet satte sig dock i halsen då musiken inte alls var speciellt oäven. Visst, hon sjunger som någon som precis opererat bort en visdomstand hos lokaltandvården i Skinnskatteberg och musiken är minst sagt spretig men helt talanglöst är det absolut inte. Slå ett getöra till låten ”Tapestry of Dead Flesh” så förstår ni vad jag menar. Om ni vill slippa ett vansinne värdigt en novell skriven utav HP Lovecraft går ni INTE in i hennes bildgalleri.

I ren fascination över denna människa skramlade jag in på hennes officiella hemsida och fann där en länk till hennes privata blogg. Ett tips är att inte kliva in på den när ni befinner er på jobbet, det gjorde jag och ett sällsynt pinsamt ögonblick infann sig när jag grindade på musen likt Fredrik Andersson matade ridecymbal på ”Opus Nocturne” för att stänga ner sidan illa kvickt medan chefen cirkulerade lokalen likt en vaksam hök.

I denna blogg kan man läsa en hel del matnyttigt om hennes fascination för nekrofili och vips så dyker det upp en bild på henne när hon gör det aktiva valet att stoppa in en blå dildo där solen sällan skiner medan ett kranium med silverglittrigt hår vilar mot hennes lekamen. En gång i tiden irriterade jag mig på att Alver hade en blå bas i EMPERORs musikvideo till ”Loss and Curse of Reverence”. Vad det har med saken att göra har jag ingen aning om men jag var tvungen att pressa in en svartmetallreferens för att tvinga bort sinnesbilden utav Belita. Jag har nämligen sett hetare bilder på insändarsidorna i könsskriften DAX.

Givetvis har hon gjort en musikvideo med. Vad annars kunde man vänta sig? Det är en sak att hon står fullständigt näck och kastar sig på knä i parti och minut men det är scenerna när hon spelar synt i blå peruk som får mina ögonbryn att plantera sig uppe på fontanellen. VAD I HERRE SATANS NAMN TÄNKTE HON NÄR HON SPELADE IN DETTA!?

Då WordPress med största sannolikhet kommer att muppa sig om jag lägger upp videon här så får ni en länk där ni kan tanka hem videon istället.

http://www.sataniccorpse.com/SANCTUM1.wmv

Ja, jag vet seriöst inte vad man ska säga om SATANIC CORPSE. Bli inte förvånade om detta projekt kommer att omnämnas igen i framtiden när jag idisslat alla intryck. Nu blir det en rejäl kopp kaffe och en stunds kontemplation.

/Hatpastorn

Stopp.

Jag tar tillbaka allt jag skrev om ANCESTRUM och deras cover på VINTERSORGs gamla allsångslåt ”Till Fjälls”. Länge har jag trott att amerikanska ASKE var konungarna utav bedrövliga DARKTHRONE-covers men ack vilken lögn man levt i. Ryska BLACK DEATH drar sig inte för något när de gör en fri tolkning utav ”Transilvanian Hunger” och det är med en viss animositet jag ser dessa vildar skoningslöst slakta en utav mina stora musikfavoriter.

Ponera att ni bestämmer er för att gå på en spelning en kväll. Lönen ligger färsk på kontot och gommen suktar efter blaskig pilsner till hutlösa priser. Ni möter upp med ett gäng bekanta och i samlad trupp beger ni er till stadens musikklubb för att få er en dos rå musik. På planschen utanför dörren kan man läsa att det ryska svartmetallbandet BLACK DEATH spelar. Ni nickar unisont gillande trots att ingen utav er hört bandet ifråga. Kommer man ifrån Ryssland, heter BLACK DEATH och spelar svartmetall med tveksamma politiska åsikter kan ju inget gå fel. Eller hur?

Jo, jag tackar jag.

Efter att ha betalat inträde ställer ni er i publiken. Lukten utav svett, utspilld öl och rökmaskin ligger tung i lokalen. Någon drar en anekdot om skivomslaget till ANCIENTs återsläpp utav ”Svartalvheim” och alla fnissar i kör. Plötsligt börjar rökmaskinen att väsa och svulstig musik strömmar ut ur PA-anläggningen. Under introt som består utav en låt ifrån Conan-soundtracket stövlar ett gäng utmärglade rakade ryssar upp på scenen. Sångaren tittar snabbt ut mot publiken och börjar genast se en smula nervös ut då han med egna ögon får se en klassisk svensk halvmåne. Alla som varit på en spelning i Sverige vet vad det är för något. Någon enstaka yngling i NOKTURNAL MORTUM-tröja, page och glasögon vågar dock trotsa halvmånen och ställer sig vid scenkanten med händerna i fickorna. Resten utav publiken håller sig självklart cirka 2 meter bakom med armarna i kors.

Introt ebbar ut och gitarristen har inte hunnit stämma klart gitarren då hans distpedal börjat strula så det blir några sekunders pinsam tystnad innan han är redo att köra igång. Sångaren höjer mikrofonen till munnen och skriker:

Hello Sweden, we are BLACK DEATH from Russia! Feel our TRANSILVANIAN HUNGER!

Sedan bär det iväg likt en dödsmarsch till helvetet…

God natt.

/Hatpastorn

Sydamerikaner. Satan signe dem.

Vintersorgs sångröst kan jag hålla timslånga föredrag om, särskilt efter de gånger jag beskådat honom live. När ANCESTRUM ifrån Argentina krigar sig igenom den gamla slagdängan ”Till Fjälls” ställer jag mig dock på balkongen och skriker följande:

Vintersorg, kom tillbaka! Allt är förlåtet! Jag lovar att aldrig mera köra turkhits på dina låtar i storfyllan bara du ger dessa sydamerikaner på nöten!

Visst, svenska är inte precis planetens enklaste språk men denna argentinske näktergal är lite väl nonchalant då hans svenska har mer gemensamt med den svenske kocken ifrån Mupparna än någonting annat. Pluspoäng ska dock delas ut då han med skrämmande precision lyckats ta Vintersorgs patenterade mummelsångsteknik till en helt ny nivå.

Jag älskar även hur den andra sångaren i corpse paint står skönt rastlös igenom nästan hela videon. Att han sedan sjunger på helt fel ställen när han väl få tjuta ”till fjälls” gör allt ännu bättre.

För övrigt måste jag inflika att det är helt OK att ta artistnamn ifrån Tolkiens böcker, att ta artistnamn ifrån Margit Sandemos böcker om isfolket känns inte alls lika käckt.

Vintersorg…

Undertecknad som är en stor fantast utav anagram tycker självklart att det är jättefestligt att man kan bilda meningen ”Svinet Gror” utav norrlänningens artistnamn. Inte lika roligt som att DARK FUNERAL blir Rune Drakalf men man kan ju inte få allt här i världen.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

Detta kommer att bli vad man på filmspråk kallar för en ”double-feature” då det är 2 plutoner som är inne på samma linje vad det gäller ologiskt tänkande. Det första bandet är Åtvidabergs gamla stoltheter VERGELMER vars omslag till ”Light The Black Flame” är ett rent och skärt mysterium. Jag minns att jag stod och bläddrade bland plattorna i den lokala skivbutiken i slutet på 90-talet då denna CD dök fram likt en glömd kvartalsräkning från CSN. Uppenbart hypnotiserad beskådade eder Hatpastor detta kaos under vad som kändes som en smärre evighet. Detta var verkligen obeskrivligt fult.

Musiken var inget man jublade över precis, standardiserad slingbaserad melodisk svartmetall utav klassiskt svenskt snitt och skulle någon spela upp skivan för mig idag så skulle jag förmodligen inte känna igen en ton. Skivomslaget kommer jag dock aldrig någonsin att glömma.

Hur gick det egentligen till när detta skapades? Ringde någon utav medlemmarna i bandet upp konstnären och sade att han ville ha en bockfotad demon med melonpattar och nyckelhålsvagina som slickar på en missbildad puppa som omslag? Varför sade ingen stopp och belägg? Hur kunde Cacophonus Records godkänna detta?

Jag kräver svar.

Det finns 3 skivomslag som jag kan stirra på i timmar. Det första är ”Somewhere In Time” med IRON MAIDEN, det andra är ”In The Nightside Eclipse” med EMPEROR och det tredje är detta omslag. Gissa vilka jag njuter av att beskåda och gissa vilket som får mig att kräkas inombords.

Det andra bandet är det gamla Bodengänget SATARIEL vars debutplatta ”Lady Lust Lilith” ifrån 1998 har ett skivkonvolut som skrämmer folk och stöter frukt. Självklart äger jag plattan i någon specialversion där det står att det är en 24 karats guldskiva.

 Jojo.

CD-skivan är visserligen guldfärgad men jag ställer mig starkt skeptisk till att det finns någon som helst karat närvarande. Musikaliskt är detta stycke plast ljusår bättre än ”Light The Black Flame”. Tids och områdestypisk svartdöds med en hel del hitriff. En snygg logotyp hade de med och det är en jävla skandal att de bytte ut den mot en betydligt mesigare variant. Har man en gång lyckats trixa till en logotyp som ser ut som ett pentagram har man redan uppnått perfektion. Att ändra på det är som att täcka Mona Lisa med fekalier för att se om den blir bättre.

90-talet bjöd på mycket gott och Internetadresser ifrån förr är en utav mina stora passioner. I boken till skivan har SATARIEL länkat till sin hemsida som för den tiden var väldigt välgjord. Det krävdes dock Rainman-kunskaper för att kunna komma ihåg följande adress:

http://www.orion.boden.se/~azazel/satariel.html

Själva skivomslaget är jättefult. Ett gulgrönt fruntimmer med svanspanna, trasiga vingar och spiktuttar som är på väg att nysa är ingenting som i min värld skriker ”KÖP MIG” när man går fram i skivbackarna likt en tjackskadad kråkbärsplockare. Att fröken Lilith hovrar över vad som ser ut som ett deltasystem bortom Timrå i fullmånens sken gör detta än mer obskyrt.

Ett utav Europas lökigaste skivbolag, Hammerheart Records, gjorde ett återsläpp på ”Lady Lust Lilith” och döm utav min förvåning då det omslaget var ännu värre. Bildmanipulerade ultranakna fruntimmer med älghorn är inte OK. Lökarna är dock utav hög kvalitet.

Både VERGELMER och SATARIEL släppte sina skivor 1998. Bägge hade gröna kvinnodemoner med fula tuttar som omslagskonst. Det här mysteriet måste jag gräva djupare i.

Ett stort tack vill jag skicka till de som påminde mig om dessa omslag!

/Hatpastorn

Folk har för mycket fritid säger jag och kastar samtidigt en gigantisk betongsugga i glashuset. En musikalisk avart inom svartmetallgenren som poppat upp mer och mer de senaste åren är ”Ambient Noise Black Metal”. Detta är inget annat än en dålig ursäkt för mediokra ”musiker” att släppa tonvis med totalt poänglösa skivor som ingen vettig människa kan bry sig om. Visst, det finns alltid undantag, men inom denna gren så är guldkornen lika lätta att hitta som en nykter britt på Ibiza.

Ramlade över sällsynt usla CLOAK OF DISPLACEMENT när jag surfade på surnätet för en tid sedan.  Amerikansk svartmetall närmar jag mig alltid med största försiktighet och amerikanska enmansband som spelar ”Noise Black Metal” vet jag per automatik att de kommer suga kopiösa mängder drontpenis.

CLOAK OF DISPLACEMENT är inget undantag.

Bandets ”mastermind” T. Bjorklund har sedan 2008 släppt 4 skivor. 3 utav dessa släpptes 2010 vilket är ganska imponerande då vi knappt klivit in i månaden mars! Samtliga alster är självklart fullsmetade med de tröttaste riffen någonsin, det mest patetiska trumspelet jag hört sedan SATANIC DESTROYER och bedrövliga sånginsatser. Namnet T. Bjorklund känns inte så lite svenskklingande så undertecknad kollade upp om de hade några titlar på svenska. Självklart hittade jag rent guld. Vad sägs om klassiker som:

”Liket Av En Hjort”

”Apperl Av Natten”

”Bedomning Av Soul”

”Detta Liv Har Inget Menande”

Att ett namn låter svenskt är då ingen garanti för att personen i fråga ska ha någon som helst kunskap inom språket.

På gruppens Myspace kan man läsa att de låter som ”lava flowing through a wind tunnel”. En inte helt dum beskrivning men jag skulle vilja modifiera den en smula. ”Enormous amounts of crap that forces itself through a flesh tunnel” är betydligt mera passande.

Skivkonvolutet till senaste given betitlad ”F.D.K.L.S.O.M.F” ger mig huvudbry. Inte visste jag att Satan själv jagade hjort i skogen på sin fritid. Att han även föredrar att hålla till i närheten där monumentala ENSLAVED tog fotot till sitt magnum opus ”Frost” gör inte saken mindre märklig.

”F.D.K.L.S.O.M.F”

Jag vågar inte ens tänka på vad den förkortningen står för.

Fet Dum Klåpare Lirar Samhalls-Orienterad Musik. Fiasko.

Fan, Denna Katastrof Låter Som Otajt Mauretansk Funk.

Fransk Dvärg Klädd Likt Shakira Orsakar Mer Förtjusning.

/Hatpastorn

NATTVINDENS GRÅT var ett band jag såg i skivbackarna som ultrarå tonåring och jag bestämde mig redan då att detta var life-metal utav värsta sort. Jag minns att jag lyssnade på gruppens debut ”A Bards tale” då den släpptes på Solistitium Records som även släppt godbitar såsom HELHEIM, BEHEMOTH samt ISVIND. Besvikelsen efter att ha lyssnat igenom den veritabla mardrömmen var enorm och jag lämnade den lokala skivbutiken med en bitter smak utav Jesus i munnen. Solistitium må ha varit ett bolag vars släpp bitvis kan ifrågasättas men att de släppte den här dyngan ser jag som ett lika stort mysterium som Capricornus trumspel i GRAVELAND. Vad tänkte de egentligen?

Sedan 1995 har undertecknad inte hört en enda ton NATTVINDENS GRÅT och jag var lycklig över det faktumet ända tills min gode norske kamrat helt sonika bestämde sig för att skicka en länk till en utav bandets kompositioner. Jag sitter nu här småfull och genuint förbannad över det avgrundslika träck som ljuder ut ur högtalarna.

NATTVINDENS GRÅT är och förblir ett utav de sämsta bandnamnen jag vet. Bandfotot innehåller så mycket blåjeans och suspekta frisyrer att det är snudd på att man ringer efter hjälp. Musiken är så fadd att tänderna krullar sig och sångaren är på fullaste allvar en jävla idiot.

Jag menar verkligen det.

Han är en jävla idiot.

Lyssna på bandets ultrakalkon ”Stormwind The Soothsayer” ifrån nyss nämnda ”A Bards Tale”. Själva musiken är förvisso lika tandlös som Shane Macgowan men ändå välspelad och relativt välproducerad. Det är sångaren som är det stora problemet. Han låter som ett svin som klafsar i sitt grisiga tråg ifrån första till sista stund och när man inte tror att det kan bli värre lägger han sig till med en ännu mera utvecklingsstörd sångteknik. Jag har varit på fester där de mest tondöva människorna tolkat KING DIAMOND med tonarter som trotsar naturens lagar och jag skulle hellre lyssna på ljudupptagningar utav dessa människor till Ragnarök bara jag slipper höra den här näktergalen igen.

Eftersom eran Hatpastor är så upprörd över denna musikaliska katastrof så orkar jag inte lägga in videon till denna monstrositet så ni får klicka på länken nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=nxNPxHlhuiI

Det som skrämmer mig en smula är att jag är så pass gammal att jag ser NIGHTWISH som ett sidoprojekt till just NATTVINDENS GRÅT.

Finlands sak är INTE vår…

/Hatpastorn

Detta skivkonvolut gör mig genuint förbannad, kränkt och illa till mods. Att beskåda denna visuella mardröm är ungefär som att bevittna en bilolycka, man kan inte titta bort hur vämjeligt det än är. Återigen ställer man sig frågan: ”Vad fan tänkte de egentligen”?

Att Mortiis stod i ringbrynja, hjälm och med en näsa gjord utav plastic padding på sitt debutalster har man skrockat gott åt genom årens lopp. Det omslaget vill jag tatuera in över hela torson bara jag slipper bevittna Eminenz omslag till ”Exorial” igen. Eminenz. Vilket jävla band. ”One could not imagine the scene without Eminenz” som det stod i ett gammalt pressmeddelande. Ja, ibland vaknar jag upp kallsvettig mitt i natten och tänker på hur scenen sett ut om Eminenz inte funnits. Obs, ironi.

En mycket god kamrat till mig hävdade i ett infall utav  tillfällig sinnesförvirring att plutonens magnum opus ”Anti-Genesis” var en dunderplatta. Med stor skepsis spisades skivan och han fick givetvis äta upp sina ord likt en bytta fylld utav skendöd Tartexpastej.

Eminenz har varit förband åt Mayhem vid 2 tillfällen. Snacka om att vara vid rätt plats vid rätt tidpunkt. Om de inte agerat förband åt dessa norska giganter i Leipzig i början på 90-talet betvivlar jag att man brytt sig speciellt mycket om dem. Sen att de vägrar kalla sin tonkonst för black metal utan envisas med nödepitetet dark metal gör mig bara trött. Om dark metal innebär blaskig tysk svartmetall med synth och hejiga artistnamn såsom ”Dark Man” är det en genre man uppenbarligen ska passa sig för.

Titta er mätta på detta skivomslag då det kommer att förfölja er i era drömmar likt en mara på fultjack.