Hatpastorns likpredikan

Var det ett band som fick en obegriplig mastodonthype efter millennieskiftet var det tyska MOONBLOOD. Lite lustigt då det var ungefär ingen som brydde sig om dem under 90-talet. Om jag inte missminner mig var det någon mindre begåvad snubbe som betalade över 10000 spänn för en MOONBLOOD-platta på Ebay när det här med överpriser för gammal sunkig svartmetall var det hetaste.

Ett av mina första möten med MOONBLOOD skedde via den legendariskt usla samlingen ”Encyklopedia Pestilentia”. En kompilation så hopplös att den fått en egen kategori här på Hatpastorns Likpredikan. Lite senare fick jag en split av Terrorgoat som innehöll MOONBLOOD på A-sidan och NEMA på B-sidan. Det är främst den MOONBLOOD-låten vi ska prata om idag. Ni kan kanske lista ut vilket låt vi ska prata om imorgon. NEMA är ett band jag inte spytt tillräckligt med galla över.

MOONBLOOD bildades omkring 1994 av Occulta Mors, eller Occultis som han ibland kallade sig, som spelar alla instrument och Gaamalzagoth som sjunger på det där fransktyska kacklande viset. En inte direkt dynamisk duo, men likväl en duo. Tyskarna var helt absurt produktiva och fullkomligen sket ur sig demo och rehearsalkassetter. Ska sanningen fram fanns det några bra riff på de här alstren, men man måste ha en mordängels tålamod för att orka ta sig igenom deras enorma diskografi. Det är även lite av ett heltidsjobb att försöka få tag i alla dessa alster såvida man inte nöjer sig med en simpel MP3-mapp. Tvi. Anledningen till att jag själv inte riktigt orkade kolla upp allt de släppt var bland annat den vanvettiga och absolut omdömeslösa hypen som spirade på black metal-forumet på Helgon. Ni som kikade in där runt 2004-2005 vet vad jag pratar om. När folk började häva ur sig saker som att MOONBLOOD var bättre än den tidiga norska scenen ville man ju bara döda alla jävla grisungar som överdoserat på hemsidan anus.com. Lite tråkigt då MOONBLOOD i all sin sunkighet faktiskt fick till det med jämna mellanrum.

Man kan sammanfatta det hela med att fans är sämst.

Dagens låt är i alla fall ”Moonstruck” från 1996, en bit som snurrat många gånger på min skivspelare. Själva huvudriffet som kommer cirka 34 sekunder in i låten är smått genialiskt i sin enkelhet. Jag minns första gången jag fick höra det och nickade lika gillande åt det som jag asgarvade åt vokalistens inledande ångestvrål. Heidenhammer kan göra en kuslig imitation av det skriket, inte i musikaliska sammanhang utan snarare när det går dåligt för honom när man kör det klassiska liret PANG, eller Buster Bros som det också kallas.

”Moonstruck” är lite av en dänga och de dagar man känner att man vill slå på något riktigt teutoniskt fyller den alla kriterier. Det jag gillar mest är dedikationen. Man kan höra att grabbarna tycker att denna låt blev riktigt skarp och de spelar och sjunger därefter. Sedan är det lite käckt att en av medlemmarna spelar alla instrument och kommer undan med det medan sångaren har en uppgift och … Ja, ni hör ju själva. Det kacklas så det räcker och blir över.

Återigen är vi i sunkträsket och vadar, men ibland kräver själen en rejäl dos tysk sunk. Jag vet att jag tjatat om band som har sagt det de vill ha sagt, men jag tycker verkligen att MOONBLOOD sammanfattade hela sin karriär med denna terrortrudelutt.

Denna rekommenderas till alla som begriper att MOONBLOOD inte var världens bästa band men att de ibland kunde få till det.

På återseende.

/Hatpastorn

LIDSKJALV kan nog vara Norges hemligaste band. Jag upptäckte dem via Misantrof ANTIRecords för några år sedan och även om det inte var det bästa man någonsin hört var det som att hitta en liten skatt. LIDSKJALV härstammade från Bergen och startade runt 1992. 1996 stövlade grabbarna in i Grieghallen och spelade in en demo vid namn ”Helferd” som aldrig släpptes. Enligt uppgift lades projektet ner 1997, men det ska tydligen finnas mer material och på Misantrofs hemsida kan man läsa att en kommande fullängdare kanske inte är en omöjlighet.

Ett band från Bergen som man aldrig hört talas om. En demo inspelad i Grieghallen som aldrig släpptes då det begav sig. Det låter nästan för bra för att vara sant.

Medlemsmässigt är det bara en av lirarna som gjort något väsen av sig och det är basisten D. Andersson, mest känd under namnen Dreggen och Dommedag. Ringer det fortfarande ingen klocka har han lirat med bland annat TAAKE, SLAVIA, GRIMFIST, AETERNUS och GRAVDAL. Enligt Internet kallar han sig numera Don Raul och bor i Mexiko.

Är det bara jag eller låter det som att jag bara hittar på allt det här?

”Helferd” är en hyfsat tidstypisk norsk svartmetalldemo. Den är inte precis originell men det finns en hel del krispiga riff och desperata trummor. De överlägset bästa bitarna är inledande ”Helferd” och avslutande ”Evig natt”. ”En reise genom drømmer” är lite för dödsdoftande för min smak och ”Maktenes mørke” vill inte riktigt fastna i mitt medvetande. Hade man dock ramlat över den här demon 1996 istället för långt över ett decennium senare skulle jag nog stampat takten betydligt hårdare.

LIDSKJALV hade inte blivit nästa stora grej om demon nu släppts 1996, personligen tycker jag det stora värdet i ”Helferd” ligger i att det är en gammal bortglömd norsk svartmetallartefakt. Bara tanken på att det finns fler bortglömda gamla kassetter från det området som ligger och ruvar i någons hem gör att mina handflator blir alldeles fuktiga.

Och ja, logotypen lämnar ingen oberörd.

På återseende.

/Hatpastorn

”K” är en riktig kvalitetsbokstav och här blev det återigen svårt att välja bland godsakerna. Sist jag pratade om KUXAN SUUM på dessa sidor var i april 2011. Då gällde det logorecensioner och en snabb inblick bland de amerikanska Black Twilight Circle-banden. För att snabbt fräscha upp minnet om ni glömt bort något så är BTC en grupp amerikanska svartmetallband som håller bra kvalitet. De flesta av banden kretsar kring Volahn, eller Eduardo Ramirez som han egentligen heter. Förutom att vara en multiinstrumentalist av rang har han en jävligt grym skinnjacka samt ett melodisinne som inte går av för hackor. Visst, han gillar att nypa riff från det norska 90-talet, men när blev det ett problem?

Det blev en liten hype kring de här banden för några år sedan men den verkar ha dött ut. Det tackar vi för. Hypemaskinen är nämligen som en gräshoppssvärm som sveper fram och lämnar ödeläggelse efter sig. Kan folk inte bara vara lite konsekventa och tycka att saker är bra istället för att tokdyrka något i 2 veckor och sedan kliva på nästa stora sak och hävda att det man ansåg vara guld för 14 dagar sedan är ute och sämst. Visst, det finns band man helt enkelt växer ifrån, men det brukar ta betydligt längre tid än det mardrömstempo man ser i forum och liknande. GHOST är ett riktigt bra exempel. Jag vet inte hur många jag sett som kysste deras fötter i början, köpte allt och tjatade sig fördärvade för att sedan sälja allt de köpt och hävda att det här aldrig var bra. Ett beteende jag aldrig kommer att förstå.

Som sagt, att försöka begripa sig på hur folk tänker är omöjligt.

Så, nu har jag fått det ur systemet. Nu blir det KUXAN SUUM.

Det enda man egentligen behöver bry sig om är den självbetitlade samlingsvolymen som släpptes 2012. Den består av 2 låtar. Inget krångel. Däremot kan den vara svår att få tag i då det alltid ska vara så förbannat limiterat och märkvärdigt. Om ni tycker att 2 låtar är alldeles för lite så var lugn. Plattan är nästan en halvtimme lång så man får många riff för slanten.

Musikaliskt är detta rörig och hypnotisk svartmetall av finaste sort. Arrangemangen är obegripliga, men vad spelar det för roll när man blir matad med kanonparti efter kanonparti. Här gäller det att bara luta sig tillbaka och kanalisera. Herr Ramirez är en hejare på att frammana den där specifika svartmetallatmosfären som träffar en rätt i själen. Detta är inget man lyssnar på tillsammans med polarna utan det här ska avnjutas i total ensamhet. Det transliknande tillståndet som uppstår är magiskt.

I sedvanlig ordning är produktionen helt i min smak. Man behöver inte alltid höra vad som spelas för att man ska hamna i rätt sinnesstämning. Det är relativt sparsamt med vokala insatser men när de kommer ligger de duktigt högt i mixen och de här lirarna är inte rädda för att använda eko. Två tummar upp.

En annan sak jag gillar med BTC-banden är att många av dem lånar estetik och textupplägg från Maya-kulturen. Ett ämne som inte direkt tjatats sönder genom åren. Bandnamnet KUXAN SUUM … äh, jag rippar förklaringen rakt av från Internet:

In Mayan astrology, Kuxan Suum are streams or portals which allow the disciple to travel between realities. They are made of ‘life-force consciousness’ emanating from Hunab Ku, the centre of the cosmos.

Med andra ord ett namn som väcker ett betydligt större intresse än låt oss säga … INFERNAL DOMINION. Naturligtvis fanns det ett band som hette det. Låt oss hitta på något annat supergeneriskt. DARK WINTER. Hoppsan, det fanns 3 band som kallade sig DARK WINTER. Ett försök till. COLD ABYSS. Vad trött jag blir. Det bandet fanns också. Från Brasilien. Naturligtvis. De har släppt en EP 2012 som heter ”Beyond the dark horizon”. Fräsch titel.

Jag skämtar inte nu. Jag skrev in de tröttaste namnen jag kunde komma på och sökte på surnätet. Samtliga fanns.

Såvitt jag vet har Ramirez inte släppt någon ny musik på över 2 år. Det kan vara så att han sagt det han ville ha sagt och då är det bra så. Om så är fallet slutar han på topp. Däremot skulle det smaka med nytt material med antingen VOLAHN eller KUXAN SUUM.

Detta rekommenderas till er som har tålamod och intresse för atmosfärisk svartmetall av 90-talskaraktär som växer med lyssningarna.

På återseende.

/Hatpastorn

Om någon i läsekretsen funderar på att starta ett band. Skaffa ett bandnamn på ”J”. Då slipper ni trängas i skivhyllorna. När jag ögnade igenom samlingen så fanns det få band som jag egentligen hade någon lust att skriva om. JUMALHÄMÄRÄ är ju lite festliga då någon i bandet tyckte det var en bra idé att lappa fast en dildo i pannan inför en livespelning. Den enhörningen hade jag gärna sett. I övrigt är deras ”Resignaatio” som släpptes 2010 inte alls så tokig. JUDAS ISCARIOT tänker jag absolut inte prata om idag. Det blir en längre specialare i framtiden, tro mig, det bandet har kommit undan lindrigt. JOYLESS faller inom samma kategori som JUDAS ISCARIOT, här räcker det inte med någon blänkare. Som sagt, det var ganska tunnsått på intressanta band på den här bokstaven.

Heidenhammer kom senare på besök och vi diskuterade länge om band på ”J”, dock utan att komma fram till något vettigt. I vild desperation började vi söka efter band för att se om det var något uppenbart vi missat.

Då fann vi det.

JOTUNGHEIM från Ryssland.

JOTUNGHEIM släppte bara en EP, ”Путь в Сваргу”, från 2008. Det är lite oklart om detta var ett soloprojekt, men jag tar för givet att Iscariot sköter rubb och stubb själv. Det låter då som det.

På bandfotot kan vi beskåda en riktig brakryss med en legendarisk problemlugg. Iscariot kan vara allt mellan 12 och 50 år gammal. Det är som svårt med ryssar ibland.

Musikaliskt rör det sig om nonchalant pagan black metal med spännande basgångar och stor underhållningsfaktor. Det som är så underbart är att ju längre musiken går, desto sämre spelar han så mot slutet är det svårt att inte kvida fram ett hest gubbskratt. Samtidigt är det ganska catchy.

JOTUNGHEIM är ett solklart exempel på lökiga band som gör mig på bra humör.

Vi kör ”Огонь Перуна”. Den har som allt. Låten inleds med ett stämningsfullt gitarrplink som doftar en smula polska FULLMOON (”Carpathian windspirit”) för att sedan urarta totalt i en härva av desperata trummor, kacklande sång, dagcentergitarrer och ansvarslösa basgångar. Trots detta är det omöjligt att inte sitta med ett vargflin och förnöjt knäppa med fingrarna.

Det blev som sagt bara en EP med JOTUNGHEIM. Det var nog lika bra.

På återseende.

/Hatpastorn

Dagens inlägg blir lite av en specialare då jag bara hört en låt med det här bandet och tro mig, det räckte. Det har funnits många band som kallat sig IMPERIAL, men det är bara ett av dem som fått mig att tappa förtroendet för ett helt skivbolag. Franska IMPERIAL.

Året var 1998 när Close-Up damp ner på hallmattan. Det följde alltid med en CD med tidningen och denna gång fick man Osmose Produktions ”World domination III”. Jag tjöt högt av glädje. De två första volymerna var rena guldet, visst det fanns lite skit på tvåan, men överlag var det gott om kanonlåtar på den.

Jag kollade på baksidan av skivan för att se vilka artister som medverkade denna gång. Något kallt drog över mig och jag började känna tvivel. Hursomhelst lyssnade jag igenom plattan från pärm till pärm och efteråt ville jag bara döda.

Alla som har någon sorts form av kulturkännedom vet att Osmose Productions var ett bolag som förr i världen släppte vansinnigt många klassiska album med band som SAMAEL, IMMORTAL, IMPALED NAZARENE, ABSU, MARDUK, ENSLAVED, ROTTING CHRIST, NECROMANTIA, MASTERS HAMMER, DARK TRANQUILLITY och ANGELCORPSE.

För att nämna några få. Fatta allvaret.

Sedan runt 1998 bestämde sig skivbolagsdirektören Hervé att det inte fanns någon bra black metal längre så han sket i den genren och inriktade sig på … ja, skit. Ungefär i samma veva hoppade i stort sett alla klassiska band av bolaget och hamnade på andra ställen. Skeppet började sjunka och det snabbt.

Vi ska lite snabbt gå igenom vilka som medverkade på denna kompilation så ni får lite hum över hur illa det var ställt. Franska IMPERIAL kommer jag gå igenom sist.

EXCITER – ”Aggressor”.

Kanadensisk speed metal vars bäst före-datum gick ut någon gång på 80-talet. De fick vara med. Låten är skitdålig och produktionen suger mer kuk än en gerontofil på ett äldreboende. Vill ni se en riktig Photoshopspya söker ni på ”The dark command” på Google.

ANGELCORPSE – ”Phallelujah”.

OK då, det här bandet var det bra drag i. Synd att de inte riktigt hämtade sig efter millennieskiftet. ”Exterminate” (1998) och ”The inexorable” (1999) är två essentiella alster för alla som uppskattar våldsam döds med bra sång.

DELLAMORTE – ”666 and pentagrams”.

Jag fullkomligt avskyr gapig death ‘n’ roll/punkdöds. Därför blir det svårt att lämna ett rimligt omdöme om DELLAMORTE.

INFERNÖ – ”Rot in hell”.

När norska black metal-musikanter bestämmer sig för att spela tokrolig thrash med stulna riff känner jag ett så djupt hat att lukten av död, svavel och aska bränner i näsborrarna. Jag skämtar inte.

BEWITCHED – ”Night of the sinner”.

BEWITCHED lider av samma syndrom som INFERNÖ: svartmetallmusikanter som snöade in på thrash när det kunnat lägga krut på sina övriga projekt. Thrashvågen som svepte in strax före millennieskiftet var en nästan, om inte lika, mörk historia som goth och The Matrix-tsunamin som dränkte allt som en gång var bra.

MARDUK – ”Of hells fire”.

Om ni visste hur höga förhoppningar jag hade på den här skivan skulle ni baxna. ”Heaven shall burn …” är nämligen en av mina absoluta favoritskivor. Naturligtvis var ”Nightwing” inte alls lika bra, men det fanns ett par godbitar. ”Of hells fire” är en av dem. Dessvärre låter Legion trött och produktionen överlag är svagare än plattan innan. Däremot Tog MARDUK snabbt revansch med ”Panzer divison Marduk” som alltid får blodet att koka.

DISFEAR – ”Captured by life”.

Vill jag ha någon sorts form av punk lyssnar jag på tidiga RÖVSVETT. Punkt. Den sångaren kan flytta berg med sin rabiata stämma.

SWORDMASTER – ”Deathrider 2000”.

”Wraths of time”-EPn från 1995 har några bra riff. Sedan tappade både jag och bandet sugen. Det märkligaste ryktet jag hört är att SWORDMASTER eller DEATHSTARS, minns inte exakt vilket, tog in Magnus Olsfelt från CROWN OF THORNS som coolhetscoach. Om det stämmer är det en rätt lustig historia. Låten de medverkar med på denna samlingsskiva heter ”Deathrider 2000” och det luktar lattjolajban lång väg. När Close-Up senare hyllade svanesången ”Moribound transgoria” med strofer som ”det ena gitarrsolot glammigare än det andra” skrek jag. Högt.

GEHENNAH – ”Beat that poser down”.

GEHENNAHs ”Hardrocker” är ett klassiskt album. Ett problem, den här låten är inte från ”Hardrocker”.

THE ROCKING DILDOS – ”Teenage cunt”.

THE ROCKING DILDOS kan vara det största slöseriet med tid sedan filmatiseringen av Inspector Gadget med mitt hatobjekt Matthew Broderick i huvudrollen. Nä, det räcker inte. Inga ord kan beskriva hur oöverträffat genomvärdelöst det här är.

LOUDPIPES – ”Evil juice”.

På tal om slöseri med tid har vi LOUDPIPES. Som sidoprojekt betraktat var detta säkert jättekul att spela i. Det var inte lika festligt att lyssna på det. Milt uttryckt.

MESSE NOIR – ”Messe noir”.

Minns ni att jag sa att Hervé inte ville släppa fram nya black metal-band eftersom han ansåg att de sög? Han måste haft en hjärnblödning den dagen han lät MESSE NOIR komma ombord på den här samlingsplattan. MESSE NOIR är sämst. Milt uttryckt.

LUCIFER – ”Omen”.

Det enda bra som LUCIFER har gjort är att de inte släppt något nytt på fjorton år. Vi hoppas att den trenden håller i sig.

RAISM – ”Hate you”.

DIABOLOS RISING var ett intressant projekt. När de bytte namn till RAISM försvann all magi.

Vi avslutar med IMPERIAL och eftersom ingen jävel brydde sig om det här förbannade skitbandet så var jag tvungen att rippa låten och lägga upp en Youtube-video så ni får höra smutsen. Jag har med andra ord lagt mer tid på IMPERIAL än vad IMPERIAL själva gjorde. Varenda ton och varje trumslag är en skymf. Sedan börjar vokalisten kackla. På franska. Jag kan ärligt säga att på sexton år har den här låten inte åldrats ett dugg. Den är EXAKT lika värdelös idag som då. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något i den här smörjan som sakta men säkert bryter ner mitt förstånd. Skivomslaget är även det ingen höjdare.

Osmose Productions, vad hände? Alltså seriöst, vad hände? Det sjuka i allt det här är att ”World domination III” är bara toppen på det berg av träck som kom därefter.

Den här samlingsskivan och jag är dödligt allvarlig nu, tog bort all glädje jag brukade känna när man kom över en ny kompilation och var sugen att hitta nya bra band. När man redan var på knäna och kämpade febrilt för att finna upptäckarlustan igen, vad hände då? Jo, det ska jag tala om. 1999, året allt bara sket sig.

Nu när jag tänker på det var det ”World domination III” och årtalet 1999 som på allvar födde Hatpastorn. Om du surnar till för att jag råkar hacka på just ditt band, skyll för fan inte på mig. Skyll på ”World domination III” och franska IMPERIAL.

På återseende.

/Hatpastorn

Det norska B-laget på 90-talet. Det var fina grejor det. Ofta när man pratar om HELHEIM är det debutplattan ”Jormundgand” från 1995 som diskuteras. Har ni inte hört den så är det en Lidl-variant av ENSLAVEDs ”Frost” fast med hysteriskt kacklande sång. Den är med andra ord helt utsökt.

HELHEIMs andra giv ”Av Norrøn Ætt” från 1997 är det aldrig någon som pratar om. Ja, förutom jag då. Det är hög tid att vi tar oss en titt på den.

Dessa två album släpptes via Solistitium Records. Ett bolag som släppt underbart mycket hyfsad black metal i sina dagar. Vill man få sig en dos helt OK svartmetall är det dit man ska söka sig. Passa er dock för NATTVINDENS GRÅT. Det var typ fyra år sedan jag varnade för det bandet så det kanske är hög tid att friska upp minnet.

”Av Norrøn Ætt”, vi börjar med skivomslaget. Till vänster har vi en vrålhungrig snubbe som smörjer kråset. Bredvid honom sitter Steven Seagal som efter ett par rejält tilltagna krus starkbock ger kåta ögat åt … mig när jag var typ fjorton?

Olustigt.

Ja, själva omslaget kanske inte är någon höjdare. Då undertecknad obegripligt nog bara äger promon av denna så består själva bookleten av ett uppvik med ett bandfoto. Jag vet att CD-versionen även innehåller texterna för jag har bläddrat i den och undrat över hur fan de kommer ihåg dem. De är tämligen långa även om de fuskar en smula genom att återanvända textstycken. Precis som ENSLAVED gjorde på den tiden de var bra så är samtliga texter dessutom översatta till engelska. Ett välkommet grepp.

Lite övrig kuriosa innan vi går in på det rent musikaliska är att medlemmarna gjorde en SAMAEL och kortade ner artistnamnen inför deras EP ”Terrorveldet” som släpptes 1999. Vad är det med det årtalet och norska band? Istället för att nöja sig med kanonnamn såsom Hrimgrimnir (gitarr och sång) och Vanargandr (bas och sång) så kortades de ner till H’grimnir och V’gandr. Jävla trams. Trummisen Hrymr var dock konsekvent, men jag har genom alla år bara kallat honom Steven Seagal. Av förklarliga skäl.

Nu när jag var inne på Metal-Archives för att sno en bild på skivomslaget så ser jag att hela namndebaclet står på första sidan. Det finns alltså någon annan än jag som bryr sig om sådan här skit? Mina ögon vattnas.

Musikaliskt är detta norsk viking/svartmetall av kanske inte ädlaste valör, men brons i alla fall. Om ENSLAVED är en finrestaurang så är HELHEIM den där underbart sunkiga kvarterskrogen. Ibland vill man ha kalventrecôte serverad med färsk lök, sparris, rödvinssky, dragonemulsion och färskpotatisstomp till middag och ibland vill man ha en starköl och en grillbit med bearnaisesås för 69 spänn.

Man tar vad man är sugen på helt enkelt.

En sak jag gillar med HELHEIM är att de har hyss för sig. Ofta dyker det upp partier som man inte hade väntat sig. Lattjolajbanriffet som kommer 1 minut och 7 sekunder in i ”De eteriske åndevesenes skumringsdans” är ett bra exempel på det. När jag 1997 läste den titeln kom jag för övrigt så hårt i byxan att jag fick mjälthugg. Förutom det så kan man inte prata om HELHEIM utan att nämna trummisen. Steven Seagal är en av Norges absolut avigaste batterister. Han spelar konstant över sin egen förmåga och ofta i hastigheter han ej behärskar. Däremot har han rätt dedikation och jag älskar att höra honom rassla bakom trumsetet. Alla förbannade fantomtrummisar på Youtube kan studsa åt helvete. Spola fram till runt 2 minuter på ”Åpenbaringens natt” och njut. Jaså, ni tycker att sången är sällsynt sur? Kom igen, ibland får man bara acceptera att det är såhär det är menat att låta. Förresten, kör igång låten runt 1 minut och 30 sekunder istället. Då hamnar man i rätt stämning. Äh, kör skiten från start.

Som ni märker är jag förtjust i det här alstret. Kanske mer än det egentligen förtjänar då det tar sin lilla tid att lyssna in sig på materialet. Jag hade tålamodet och ångrar ingenting idag. Produktionen är även den helt underbar. Det ska vara lite skevt.

HELHEIM håller på än idag och även om de hade några tunga år runt millennieskiftet så är 2011 års ”Heiðindómr ok mótgangr ”en mycket fin giv. Då ENSLAVED slutat vara ENSLAVED och istället inriktat sig på att vara ett norskt OPETH känns det skönt att HELHEIM fått axla någon sorts form av mantel.

Denna rekommenderas till er som gillar norsk svartmetall från 90-talet men som inte har haft orken att kolla upp B och C-lagen. Tro mig, det finns gott om smaskens där bara man orkar gräva sig ner i gödselstacken. Som jag skrev tidigare, ibland är det inte helt dumt med en starköl och en flottig grillbit. Egentligen borde jag kanske rekommendera att man börjar med ”Jormundgand” då den har tydligare låtar men det skiter vi i.

Äh, vi tar en till låt när vi ändå är igång. ”Fra Ginnunga-gap til evig tid” är en riktig topp ett-låt när man är på det humöret. När det börjar mangla vill man bara ställa sig på balkongen och hytta sig helt fördärvad. Sedan, 2 minuter och 11 sekunder in i låten. Då dör man. Alltså lyssna på riffet.

LYSSNA PÅ RIFFET!

Fy fan vad jag älskar sunkig black metal. Nu ska jag gå och duscha, man blev ju helt svettig efter det här.

På återseende.

/Hatpastorn

När det kommer till black metal har vi VITHATTEN. När det kommer till death metal har vi DISPATCHED. När det kommer till heavy metal har vi OVERDETH.

När det kommer till dark ambient har vi GRIM från Västervik.

GRIMs demokassett ”Färd” från 1995 gör mig alldeles varm och död i själen samtidigt. Den får mig att minnas tillbaka till 90-talet då man satt och skapade musikaliska hjältebragder i Fasttracker. Mina låtar lämnade aldrig datorn. Det gjorde GRIMs och för det kommer jag alltid att respektera honom. Om han var inspirerad av MORTIIS? Har grodor vattentäta arslen? Det lustiga med MORTIIS är att ALLA äger minst en skiva med något av hans projekt. Jag tror inte alla äger något med GRIM dock.

Av förklarliga skäl.

Detta var en epok då det enda man behövde var några hyfsade syntljud, en handfull sköna låttitlar, ett rått bandnamn och lite corpse paint. Allt var med andra ord bättre förr.

”Färd” i sin primitiva uselhet har sina höjdpunkter, eller så är det bara jag som överdoserat på nostalgi alternativt fått värmeslag. Avslutande ”Svävande genom hallarna” har ett stämningsfullt gitarrplink i början som får mig att tänka på CARPATHIAN FORESTs finaste stund, ”Journey through the cold moors of Svarttjern”-demon från 1993. Naturligtvis inte lika bra, men den har något visst. Det övriga materialet lämnar emellertid en hel del att önska, vi kommer väl exempelvis aldrig att glömma alla spoken word-partier som hemsöker demon. Eller för den delen syntmelodierna som mest påminner om någon som för första gången slumpvis trycker på några tangenter för att testa vilka ljud som finns. Ett spännande grepp är att herr GRIM lagt den överlägset ”bästa” låten sist. Det är med andra ord bara de sanna GRIM-anhängarna som orkar ta sig till guldet vid regnbågens slut.

Att låt två, ”War march”, osökt får mig att tänka på ”Den röda analens armé” av gudarna i BINNIKE BENGT OCH ROY RÖVMUNS ORKESTER behöver inte vara något negativt. Bägge låtarna gör mig på osedvanligt gott humör. Även om ”War march” inte riktigt förtjänar att vara elva förbannade minuter lång.

Omslaget är fenomenalt och ett strålande exempel på hur rörigt det kan bli om man väljer att åka längdskidor iförd liksmink och mantel. Vi ser ju klart och tydligt hur stavarna trasslat ihop sig och hur GRIM med skräck i blick inser att han i ilfart närmar sig en brant backe. Snacka om ”Färd”.

Denna demo kan jag bara rekommendera till de mest masochistiska anhängarna av tvivelaktig dark ambient från 90-talets mitt. De sanna GRIM-anhängarna. ”Färd” är en märklig parantes i svensk musikhistoria och som tidsdokument betraktat har den faktiskt ett existensberättigande. Om inte annat är den ganska kul.

Om ni trodde att detta var det enda som GRIM släppte har ni fel. Tänk på det när försöker somna ikväll.

På återseende

/Hatpastorn

Denna bokstav visade sig vara mer problematisk än jag trodde då det finns gott om band i samlingen man kan prata om. FULLMOON, FURZE, FAERGHAIL, FLUISTERWOUD, FLEURETY och så vidare och så vidare. Sedan kom jag på att är det ett band jag tjatat om på dessa sidor är det FORLORN.

Norska FORLORN.

Detta gäng har jag refererat till så många gånger så nu är det hög tid att vi sätter tänderna i dem en gång för alla.

FORLORN startade redan 1992 och har under resans gång innehållit medlemmar från GEHENNA, ett av mina favoritband. Om GEHENNA genom åren, främst på de två första alstren, varit galet söta så är det inget i jämförelse med FORLORNs tidiga verk. Uttrycket ”söt black metal” härstammar från FORLORN. Fatta allvaret.

Skivan vi ska prata om idag är ”The crystal palace” från 1997, släppt via Head Not Found. Bara skivtiteln får mig att vilja ta bandmedlemmarna i kinderna och ruska om dem likt en bisarr överbeskyddande farförälder. Det första jag märkte när skivan kom var att omslaget kändes väldigt bekant, men jag kunde inte placera det. Detta gnagde mig länge tills jag kom på det. Spana in.

Först har vi brittpopparna i BLUR med sin singel ”Country house” som släpptes 1995.

Sedan två år senare har vi norska FORLORN med ”The crystal palace”.

Vad är det förresten med svartmetallare och slott? Antalet omslag som pryds av detta byggnadsverk är oräkneliga. Det kanske får bli en helt egen specialare längre fram.

Förutom omslaget är hela bookleten en mardröm av tidiga Photoshopkunskaper. Har ni möjlighet att bläddra i den, gör det. Snacka om bildmanipulationer som åldrats med samma värdighet som vinjetten till ”komedi”serien The Sinbad Show.

Rent musikaliskt är det inte lika illa ställt, tvärtom, fram till låt sex är detta finfin norsk viking/svartmetall av sockersötaste sort. Melodierna är många och trevliga, tempot behagligt, rensången OK, produktionen fullgod. Att ligga tillbakalutad i soffan med balkongdörren öppen medan man lyssnar på detta bäddar för en fin stund. Inledande ”Lik av falne menn” är ett praktexempel.

Sedan var det någon i bandet, oklart vem, som fick gothsjukan. En fruktansvärd åkomma som slog ner som en hammare i Stavanger och orsakade mer skräck och förtvivlan än ebolaviruset. ”Gate of mystic” är även det ett praktexempel.

Tar man låtarna ur sitt sammanhang så kanske man inte riktigt fattar poängen, men tro mig. Skivan går från söt och behaglig till sliskig och osund. Trist då merparten av skivan är kanon.

Det är väldigt sällan som ”The crystal palace” går flera varv i spelaren utan den plockas fram då och då och avnjutes i små doser. Tänk om detta varit en mini-CD, det hade smakat! En annan mystisk sak med albumet är att de var inne en hel månad i studion och trots det är hälften av låtarna inspelade med trummaskin. Varför!? Det är inte precis så att de låtar som inte har riktiga trummor är mer tekniskt avancerade. Detta skulle jag hemskt gärna vilja ha ett bra svar på.

Jag pratade tidigare om det hemska gothviruset. FORLORN var tyvärr ett väldigt sjukdomsdrabbat band. Efter att de gått igenom en tung antibiotikakur och släppt hyfsade ”Opus III – Ad caelestis res” trillade de dit rejält på deras sista giv, ”Hybernation”. Minns ni när jag pratade om när hela Norge gick och såg The Matrix på bio och klev ut ur salongen med ambitionen att skapa urtråkig svartmetall med framtidstema? Jo tack, ”Hybernation” är ett typexempel på det och är således fullkomligt olyssningsbar. Efter det fiaskot lade FORLORN ner hela verksamheten.

Jag tycker vi tar en tyst minut och tänker på de fina stunderna vi trots allt hade med FORLORN.

Avslutningsvis vill jag bara visa en kymig bild på hur det kan se ut när ett helt band unisont drabbas av The Matrix-viruset.

På återseende.

/Hatpastorn

Året var 1998. Jag satt hemma hos min polare Rasmus då han precis fått hem senaste numret av Terrorizer. Då han var prenumerant hade han även fått med en käck liten samlings-CD. De flesta av låtarna var rent skrot, men det var en av dem som jag tyckte lät bra. Efter lite efterforskning visade det sig att bandet härstammade från Grekland och hette THE ELYSIAN FIELDS. Tydligen hade de en ny platta på gång via Wicked World, en underkatalog till Earache. Jag tänkte inte mer på det utan körde slagdängan på repeat några gånger och sedan var det bra med det.

Någon månad senare stod jag och rotade bland skivorna på Skivbutiken här i Sundsvall. Av en ren slump fiskade jag upp ett album jag aldrig sett förut. Omslaget var en brungrön Photoshopspya som påminde mig om den färgfest som blir när man snyter sig när man har bihåleinflammation. Jag kollade upp vad bandet hette. THE ELYSIAN FIELDS.

Låten jag hade hört tidigare var ju riktigt vass, så glad i hågen promenerade jag till den plats i butiken där man fick provlyssna. Det lustiga med Skivbutiken var att trots att undertecknad lagt ut astronomiska summor på plattor där så var det här med provlyssning ingen höjdare bland personalen. Herregud, då fick de ju jobba. Efter att ha fått stå och vänta med mössan i hand i en smärre evighet fick man äntligen lyssna.

Förutom låten jag redan var bekant med var det inget som fastnade på en gång. Det var inte skitdåligt, men jag anade att man kanske var tvungen att lyssna in sig bättre på materialet. Naturligtvis köpte jag plattan trots att min magkänsla inte riktigt var med på den investeringen.

Väl hemma slog jag upp bookleten och spindelkänslan började pingla omedelbart.

På första sidan fann jag ett bandfoto på två allt annat än brådmogna greker. Den ena hade flottig legofrisyr med mycket kort lugg och en allmänt lengräddad aura över sig. Den andra liraren hade en onaturligt lång hårlös överläpp som han putade mot mig samtidigt som han erbjöd mig en kniv.

Jag frös till is.

Legoluggen kallade sig Michael K och spelade ”Glittering star echoes and heroic narration”. Knivmannen gick under namnet Bill A och spelade ”Mega dramatic arias and possessed shrills”. Under bandfotot hade duon slängt in en varning:

The use of any words and symbols taken from the glorious Greek mythology and culture is prohibited. There will be no further warning.

Varför sätter man sig alltid i sådana här situationer?

CD-skivan placerades i stereon och efter att den gått några varv så erkände jag att det fanns några goda idéer och lite schyssta riff. Tyvärr överskuggades de av det allmänt grekpretentiösa anslaget. På baksidan av plattan stod det i gigantiska bokstäver ”The majestic art of Drama” och hur i helvete jag kunde missa den varningen när jag hittade skivan på affären är bortom mitt förstånd.

Låtmaterialet består av grekisk svulstmelodisk svartmetall primärt i medeltempo, även om det brassar iväg ibland. Det snålas inte med synt så räds ni billiga Casio-orglar och ännu billigare Casio-pianon så kan ni skippa den här given. Javisst ja, det är även trummaskin. Den låter inget vidare även om man hört värre. Det är främst när det rensas som den låter riktigt bedrövlig.

Året jag köpte ”We … the enlightened” gick den relativt varm i stereon eller i den ”bärbara” CD-spelaren när man var ute på vift. Sedan blev jag mätt och har faktiskt inte lyssnat på den på sedan jag plågade Heidenhammer med en gissa bandet-tävling för något halvår sedan. Det stora problemet med THE ELYSIAN FIELDS är att de lurar in en i en falsk trygghet för att sedan bajsa en i munnen.

Tillåt mig gå igenom låten ”Until the night cries rise in your heart” så kommer ni nog fatta vad jag menar. Snacka om titel som ligger sagolikt kasst i munnen.

0-12 sekunder. Tunggung. Tydlig melodi. Nog för att jag hatar när gitarrerna tuggar i svartmetall, men låt gå.

13-24 sekunder. Hoppla, en hurtig BURZUM-takt och nu börjar gitarrerna såga istället. Det börjar värka i byxorna.

25-47 sekunder. Fullt datagrind. En billig SATYRICON-flöjt piper över slinggitarrerna. Ingen fattar någonting. Jag håller med om allt.

48-58 sekunder. Tillbaka till BURZUM-takten. Jag är fortfarande med i matchen och väntar med spänning på vad som kommer härnäst.

…

3 minuter och 20 sekunder in i låten vaknar jag plötsligt upp med intorkad saliv över hela hakan. Vad är det som händer? Jag måste ha somnat in. Vad i hela helvetet är det som pågår på stereon? Det låter som en slutboss i något 16-bitarsspel till Nintendo samtidigt som MORTICIANs trummaskin gör studiebesök i den grekiska studion. Jag skriker allt vad jag kan och stänger av.

Jag har mycket svaga minnen vad som hände mellan de bra partierna i början och det genomruttna avslutet. Kusliga minnesfragment av lökiga pianon, trötta tuggande gitarrer, slingor ingen jävel orkar bry sig om. Olustigt.

Exakt så är hela skivan.

Grekerna har släppt tre fullängdare till. En före ”We … the enlightened” och två efter. Jag sket högaktningsfullt i dem. Det märkliga är att jag aldrig ens har sett dem någonstans.

Vem kan tänkas gilla detta då? Tja, Kamijo från ALGAION är en gammal grekofil av rang. Tveksamt om han skulle gilla detta dock. Annars kan jag rekommendera detta till er som gillar svartmetall släppt strax före millennieskiftet som inte riktigt var svartmetall men eftersom ingen orkade bry sig så fick det heta svartmetall iallafall. Typ AGATHODAIMON. Ett grekiskt AGATHODAIMON.

Jag kräktes just i min mun.

På återseende.

/Hatpastorn

Och förresten. Det kan kanske räknas som fusk att köra detta band på ”E” då de heter THE ELYSIAN FIELDS. Lugn i stormen. Mellan 1994 och 1998 hette de bara ELYSIAN FIELDS.

Sluta skratta! Sluta skratta, sa jag! ”Soria Moria slott” var ett surhål man klev rätt ner i runt 1997. Det var norskt. Låttitlarna osade norsk black metal. Napalm Records stod vid rodret. Klart som fan man köpte. Jag borde kanske anat oråd med tanke på skivomslaget, men även solen har sina fläckar. Däremot ångrar jag att jag sålde den ganska omgående, man hade kunnat plåga sin bekantskapskrets med den. Denna samt bland annat ALGAIONs ”General enmity” såldes strax före millennieskiftet för att jag skulle ha råd att åka buss ut till min dåvarande flickvän. En galen felinvestering bör kanske tilläggas.

”Soria Moria slott” är ingen höjdare, även om det ska erkännas att det finns några enstaka bra partier. Dessvärre dränks de i den märkligaste sörjan av syntstinkande knätofsmetall med urusel kvinnosång som missfostret Tellus någonsin kunnat uppbåda. Det finns söt black metal typ tidiga FORLORN och så finns det DISMAL EUPHONY som är direkt skadligt att lyssna på. Jag har inte lyssnat på skiten på över femton år, men den går i bakgrunden nu när jag sitter och skriver. Jösses vilket träck. Det är galet mycket melodier, men det är inget som fastnar. Allt är bara en smet av toner. Ibland rensar det på en smula och just när man tänker att detta kanske inte var så dumt trots allt ballar det ur fullständigt. På min mentala topplista över album som åldrats med allt annat än värdighet ligger denna högt upp. Allt här i världen går i cykler. Jag undrar när det är dags för den gothflörtande svartmetallen att göra comeback i våra liv.

Jag bävar och knyter i förebyggande syfte redan nu näven i fickan.

Ni som är runt de trettio minns säkert Napalm Records annonser där de inte sparade på krutet när det gällde att beskriva DISMAL EUPHONYs storhet. Dessa annonser skämtar jag om än idag. Mer om dessa vid ett annat tillfälle, men vi kan ju alla enas om att allt Napalm Records skrev om DISMAL EUPHONY var svarta stinkande lögner.

Norrbaggarna red på en liten framgångsvåg då det begav sig eftersom de A) var från Norge B) hade ett tjusigt fruntimmer på synt som även poserade lättklätt när andan föll på. Tvivlar ni på det sistnämnda? Kolla in detta då, DISMAL EUPHONY var ett band som inte tvekade en sekund.

Smakfullt.

Den sista bilden är emellertid tagen från bandets andra platta, ”Autumn leaves: The rebellion of tides”. Jag tog med den då baksidan av albumet alltid fått mina ögonbryn att höja sig i förundran. Den som var ansvarig för layouten förtjänar en smäll.

Skivan heter som sagt ”Soria Moria slott”. Vore det inte rimligt att kanske ha ett slott på omslaget istället för ett naket fruntimmer? En naken dam framför ett slott hade fungerat. Hellre det än en Photoshopspya till omslag med en inklippt flicksnärta i ett sorgligt vattenfall.

Ja, mycket mer än så vill jag inte prata om DISMAL EUPHONY, jag äger inte ens längre skivan men den har lämnat ett brännmärke efter sig som ej går att tvätta bort. Vem kan tänkas gilla detta då? Har du lyssnat dig mätt på SIEBENBÜRGENs ”Loreia” och önskar att stockholmarna nyttjat mer synt och gått vilse totalt i arrangemangen så varsågod, ”Soria Moria slott” är för dig.

Man kan luras att tro att det här är bra. Gå inte i fällan gott folk.

På återseende.

/Hatpastorn

EDIT: En sak glömde jag säga. Hon som poserar på ”Soria Moria slott” var runt femton när dessa omslag gick i tryck. Hur bandet tänkte här är helt obegripligt.