Hatpastorns likpredikan

Året var 1998. Jag satt hemma hos min polare Rasmus då han precis fått hem senaste numret av Terrorizer. Då han var prenumerant hade han även fått med en käck liten samlings-CD. De flesta av låtarna var rent skrot, men det var en av dem som jag tyckte lät bra. Efter lite efterforskning visade det sig att bandet härstammade från Grekland och hette THE ELYSIAN FIELDS. Tydligen hade de en ny platta på gång via Wicked World, en underkatalog till Earache. Jag tänkte inte mer på det utan körde slagdängan på repeat några gånger och sedan var det bra med det.

Någon månad senare stod jag och rotade bland skivorna på Skivbutiken här i Sundsvall. Av en ren slump fiskade jag upp ett album jag aldrig sett förut. Omslaget var en brungrön Photoshopspya som påminde mig om den färgfest som blir när man snyter sig när man har bihåleinflammation. Jag kollade upp vad bandet hette. THE ELYSIAN FIELDS.

Låten jag hade hört tidigare var ju riktigt vass, så glad i hågen promenerade jag till den plats i butiken där man fick provlyssna. Det lustiga med Skivbutiken var att trots att undertecknad lagt ut astronomiska summor på plattor där så var det här med provlyssning ingen höjdare bland personalen. Herregud, då fick de ju jobba. Efter att ha fått stå och vänta med mössan i hand i en smärre evighet fick man äntligen lyssna.

Förutom låten jag redan var bekant med var det inget som fastnade på en gång. Det var inte skitdåligt, men jag anade att man kanske var tvungen att lyssna in sig bättre på materialet. Naturligtvis köpte jag plattan trots att min magkänsla inte riktigt var med på den investeringen.

Väl hemma slog jag upp bookleten och spindelkänslan började pingla omedelbart.

På första sidan fann jag ett bandfoto på två allt annat än brådmogna greker. Den ena hade flottig legofrisyr med mycket kort lugg och en allmänt lengräddad aura över sig. Den andra liraren hade en onaturligt lång hårlös överläpp som han putade mot mig samtidigt som han erbjöd mig en kniv.

Jag frös till is.

Legoluggen kallade sig Michael K och spelade ”Glittering star echoes and heroic narration”. Knivmannen gick under namnet Bill A och spelade ”Mega dramatic arias and possessed shrills”. Under bandfotot hade duon slängt in en varning:

The use of any words and symbols taken from the glorious Greek mythology and culture is prohibited. There will be no further warning.

Varför sätter man sig alltid i sådana här situationer?

CD-skivan placerades i stereon och efter att den gått några varv så erkände jag att det fanns några goda idéer och lite schyssta riff. Tyvärr överskuggades de av det allmänt grekpretentiösa anslaget. På baksidan av plattan stod det i gigantiska bokstäver ”The majestic art of Drama” och hur i helvete jag kunde missa den varningen när jag hittade skivan på affären är bortom mitt förstånd.

Låtmaterialet består av grekisk svulstmelodisk svartmetall primärt i medeltempo, även om det brassar iväg ibland. Det snålas inte med synt så räds ni billiga Casio-orglar och ännu billigare Casio-pianon så kan ni skippa den här given. Javisst ja, det är även trummaskin. Den låter inget vidare även om man hört värre. Det är främst när det rensas som den låter riktigt bedrövlig.

Året jag köpte ”We … the enlightened” gick den relativt varm i stereon eller i den ”bärbara” CD-spelaren när man var ute på vift. Sedan blev jag mätt och har faktiskt inte lyssnat på den på sedan jag plågade Heidenhammer med en gissa bandet-tävling för något halvår sedan. Det stora problemet med THE ELYSIAN FIELDS är att de lurar in en i en falsk trygghet för att sedan bajsa en i munnen.

Tillåt mig gå igenom låten ”Until the night cries rise in your heart” så kommer ni nog fatta vad jag menar. Snacka om titel som ligger sagolikt kasst i munnen.

0-12 sekunder. Tunggung. Tydlig melodi. Nog för att jag hatar när gitarrerna tuggar i svartmetall, men låt gå.

13-24 sekunder. Hoppla, en hurtig BURZUM-takt och nu börjar gitarrerna såga istället. Det börjar värka i byxorna.

25-47 sekunder. Fullt datagrind. En billig SATYRICON-flöjt piper över slinggitarrerna. Ingen fattar någonting. Jag håller med om allt.

48-58 sekunder. Tillbaka till BURZUM-takten. Jag är fortfarande med i matchen och väntar med spänning på vad som kommer härnäst.

…

3 minuter och 20 sekunder in i låten vaknar jag plötsligt upp med intorkad saliv över hela hakan. Vad är det som händer? Jag måste ha somnat in. Vad i hela helvetet är det som pågår på stereon? Det låter som en slutboss i något 16-bitarsspel till Nintendo samtidigt som MORTICIANs trummaskin gör studiebesök i den grekiska studion. Jag skriker allt vad jag kan och stänger av.

Jag har mycket svaga minnen vad som hände mellan de bra partierna i början och det genomruttna avslutet. Kusliga minnesfragment av lökiga pianon, trötta tuggande gitarrer, slingor ingen jävel orkar bry sig om. Olustigt.

Exakt så är hela skivan.

Grekerna har släppt tre fullängdare till. En före ”We … the enlightened” och två efter. Jag sket högaktningsfullt i dem. Det märkliga är att jag aldrig ens har sett dem någonstans.

Vem kan tänkas gilla detta då? Tja, Kamijo från ALGAION är en gammal grekofil av rang. Tveksamt om han skulle gilla detta dock. Annars kan jag rekommendera detta till er som gillar svartmetall släppt strax före millennieskiftet som inte riktigt var svartmetall men eftersom ingen orkade bry sig så fick det heta svartmetall iallafall. Typ AGATHODAIMON. Ett grekiskt AGATHODAIMON.

Jag kräktes just i min mun.

På återseende.

/Hatpastorn

Och förresten. Det kan kanske räknas som fusk att köra detta band på ”E” då de heter THE ELYSIAN FIELDS. Lugn i stormen. Mellan 1994 och 1998 hette de bara ELYSIAN FIELDS.

This entry was posted on 24 juli, 2014 at 9:43 f m and is filed under Från A till Ö. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.