Hatpastorns likpredikan

Enligt internationell standard motsvaras bokstaven ”å” av ”aa”. Den som inte tror mig ombeds titta i texthäftena till BURZUMs ”Det som engang var” och kolla in titeln ”En ring til aa herske”. Så.

AARDIA alltså. Detta är heller inte black metal utan snarare en blandning av ambient, film- och dataspelsmusik skapad av en snubbe i min vänkrets som jag bara kan beskriva som den mest envisa och drivna musiker jag någonsin träffat. Då han alltid varit verksam på ett eller annat sätt i metalscenen här i Sundsvall anser jag, kanske med viss reservation, att skivan kan ta plats i detta sammanhang. En annan anledning är att huvudinspirationen åtminstone till en början stavades MORTIIS.

Hans första demo, som släpptes under annat namn, kan hittas från norr till söder i hela Sverige, då han lyckades kränga den i en upplaga som skulle få majorbolag att storkna av avundsjuka. Jag har träffat på den självbetitlade demon med SYMPHONY OF THE NIGHT i de mest osannolika sammanhang, vilket jag faktiskt alltid beundrat. I inte mindre än arton år har artisten komponerat och gett ut skivor och kassetter på egen hand utan att ge upp. Om jag förstår saken rätt släpptes dock denna skiva, ”Conquest of the ancient halls”, på bolaget Waerloga Records, som enligt Wikipedia fokuserar på ”dark ritualistic fantasy music”, framförda av grupper jag aldrig tidigare hört talas om.

Problemet med sådan här musik är att jag inte riktigt vet hur den ska användas. För mig blir den, hur man än vrider och vänder, till sist bara bakgrundsmusik. Då de absolut första verken med AARDIA var såpass primitiva att det fick MORTIIS debutalster att framstå som MESHUGGAH fanns där ändå melodier som fastnade, just för att de var såpass enkla. Den här skivan, som släpptes 2011, är utan tvekan kompetent framförd och arrangerad. Det hörs mycket väl att Söderlund gjort sin läxa och lärt sig använda syntar och allt på ett riktigt vis, men det tar aldrig riktigt fart.

Musik att läsa till, kanske?

/Heidenhammer

Den grekiska black metal-scenen gav upphov till lika mycket beundran som till spott och spe. Själv förhöll jag mig tämligen neutral till den på grund av att jag aldrig riktigt fick tillfälle att fördjupa mig i dess utbud. ROTTING CHRIST och NECROMANTIA, visst, men sedan var det i stort sett stopp. Ganska lustigt egentligen, då jag läst om de grekiska banden lika länge som de nordiska motsvarigheterna. Band som VARATHRON, THOU ART LORD, NIGHTFALL och SEPTIC FLESH medverkade i ett antal publikationer av varierande kvalitet och upplaga, men det fanns ändå alltid andra band jag prioriterade.

Såhär i efterhand framstår det som ett mycket klokt beslut. Allteftersom har jag köpt skivor med grupperna ifråga, och bortsett från några undantag har jag mest ryckt på axlarna åt låtarna, ställt in skivorna i resten av samlingen för att därefter glömma bort dem.

ZEMIAL var dock lite beryktade här i Församlingen. Detta var nämligen bandet vars selling point var att de gjort en split med ett band som i sin tur gjort en split med NECROMANTIA. Jag skojar inte. Det var alltså ZEMIALs claim to fame.

När jag nu tittar igenom bandets historik ser jag dock att vi haft fel i alla dessa år. De har inte alls gjort en split med ett band som gjort en split med NECROMANTIA. Däremot har de gjort en split med KEIWAR, som stoltserar med att de delat skivutrymme med höjdare som NOCTERNITY, SCYTHIAN och … vänta nu … jo, faktiskt, SIGH. ZEMIAL är alltså bandet som gjort en split med bandet som gjort en split med SIGH år 1994. Rätt ska vara rätt.

”For the glory of UR” är en rätt bedrövlig historia, späckad med otajt trumspel, orchestral hits och en kacklande fåne vars idiotiska ylanden får HELHEIMs dito att låta som rimliga. Några har gjort gällande att detta mer ska låta som BATHORY, DARKTHRONE och CELTIC FROST än andra grekiska band. Det är ungefär lika sant som att DEINONYCHUS låter som BURZUM fast bättre.

Jag går och gör mer kaffe i väntan på att skivan ska ta slut.

/Heidenhammer

I slutet av nittiotalet fick jag ett uppdrag. Jag skulle för ett sundsvallsbaserat fanzine samla ihop alla bedrövliga goth metal-skivor som inkommit till redaktionen för att i en krönika osa svavel över eländet. Om nu folk därute råkat glömma eller lyckats förtränga den fullständigt makabra mängd skit som spottades fram av etiketter som Napalm Records och liknande, ska jag ge er en liten påminnelse.

Jag vet inte riktigt vilka band som kan hållas ansvariga för att saker och ting utvecklades på det här viset, men THEATRE OF TRAGEDY står som huvudmisstänkta. Plötsligt insåg horder av skivbolag att det här med ”romantisk death/doom/goth” var det nya svarta, och plötsligt fylldes annonssidorna i Close-Up av kråsskjorteprydda manliga ynglingar med svårmodig blick och kvinnliga vandrande tragedier iförda billiga klänningar av krossad sammet. Successivt försvann de få element av dödsmetall som först funnits i musiken för att ersättas av gapiga tyska syntar med fruktansvärda stråkljud, samtidigt som growlsång fick stryka på foten för ”vanlig sång”.

Vanlig sång. Rensång. Vilken stinkande lögn. För, mig veterligen, fanns det ta mig fan inte en enda kvidande vokalist i den här avskyvärda genren som behärskade konsten att sjunga rent. Vad som fattades i toner skulle kompenseras med ”känsla”. Nog kändes det, när toner surare än härsken keso kraxades ut för att ge röst åt ”poesin”. Såhär många citationstecken har jag nog aldrig använt i en och samma artikel, men jag hittar faktiskt inget alternativ. Jag tror de flesta kan gissa vad för slags texter det handlade om.

YEARNING var ett av de där banden. Jag vet inte varför, men tidningen Terrorizer valde vid något tillfälle att ge dem en helsidesartikel efter att debuten ”With tragedies adorned” nyligen släppts. Om man ska tro reportern talade intervjuoffret, bandets vokalist Juhani Palomeki, med en brytning tjockare än rådjursstuvning. Det förvånar mig inte, för samma fenomen återges även på skivan.

Egentligen finns det inte så mycket mer att säga. Musiken är nämligen så intetsägande att hur mycket jag än försöker finner jag det omöjligt att hitta något att ta fasta på. Det var samma sak den där gången jag skulle hitta ord till artikeln för sjutton år sedan. Eftersom alla skivor lät mer eller mindre precis likadant och allt förvandlades till en såsig gröt erbjöd det inte ens någon humor. Den enda detalj som verkar skilja YEARNING från resten är ljudet av en flöjt. Själv önskar jag att jag hade den där trollflöjten från Legend of Zelda.

Den som tar en någon helt annanstans när man blåser i den.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

En trend som idag torde vara fullkomligt passé och bortglömd var att medlemmar i band gav sig på att göra instrumentala och orkestrala versioner av tidigare släppta låtar. Ihsahn lade ut en trevare på 1997 års EP ”Reverence” av EMPEROR, där han gjorde en syntbaserad tolkning av ”Inno a Satana”, då omdöpt till ”Opus a Satana”. Resultatet lät som bakgrundsmusiken till Fångarna på Fortet. Något år därpå valde han att återta sitt gamla bandnamn och tillika föregångaren till EMPEROR, THOU SHALT SUFFER, för att under denna namne spela in och släppa en hel skiva med liknande musik, skapad av en orkester bestående av ettor och nollor. Än idag förstår jag inte vitsen med att släppa skivan under namnet THOU SHALT SUFFER då förlagan spelade atmosfärisk death metal. Än mindre tycker jag om resultatet. Namnet på själva skivan var dock betydligt mer passande – ”Somniferum”. Maken till sömnpiller hade inte hörts sedan … XYTRAS ”Passage”.

Detta är då Xy från SAMAEL som valt att göra något snarlikt, fast då med låtar från sitt huvudbands skivor ”Passage” och ”Exodus”. Trots att SAMAEL är ett av mina absoluta favoritband kan jag säga att den här laserplasten inte snurrat många gånger i spelaren. Visst är det kompetent arrangerat och framfört, men Jesus Kristus vad tråkigt det är. Att göra en sådan här version och slänga med den som extramaterial på någon singel eller EP kan jag väl till viss del förstå poängen med, men vem i guds namn kan med handen på hjärtat säga att detta är ett utmärkt komplement till plattorna de är baserade på?

Lagom till nästa skivsläpp med det egna bandet ska jag istället spela in en trippel-CD med bossa nova-versioner av hela vår backkatalog.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Vilket jävla klipp jag tyckte att jag gjorde när jag övertog den här plattan från Dr Panzram. Likt två hungriga asgamar satt jag och Pastorn i Panzrams kök för att frossa i begravningsbuffén. Överraskande nog kom vi faktiskt ganska snabbt överens om vem som skulle ha vad nu när den exekutiva auktionen av doktorns skivsamling skulle pytsas ut. Vissa skivor var dock svårare än andra. För att underlätta parade vi ihop vissa skivor som liknande varandra i stil, utformning och innehåll så att vi skulle kunna välja varsin. Det slutade med att jag fick denna del av dubbelmackan och att Pastorn fick ”With us or against us”, även det en smått legendarisk samlingsskiva.

När jag väl nu lyssnat igenom samtliga spår två gånger är jag inte lika övertygad om att förväntningarna infriades. Inte heller ges något vidare samlat intryck som kan sägas sammanfatta bidragen. För att göra det hela enklare tänker jag därför då igenom samtliga låtar var för sig.

BEHERITs ”Paradise of demonic lust” är precis vad man väntar sig. Ren skit. De som påstår att detta är ett klassiskt band kan knappast basera det på de musikaliska förehavandena, för jämfört med vad som släpptes i samma veva är finnarnas skivor bara patetiska. Det har redan pratats alltför mycket om BEHERIT. Det räcker så.

BESTIAL WARLUST heter i texthäftet fortfarande CORPSE MOLESTATION. Jag har alltid haft ett ganska gott öga till dessa australiensare, även om det är svårt att verkligen peka på något särskilt som utmärker dem. Det är bra rens, men även om jag har två fullängdsalbum med dem i hyllan är det ytterst sällan jag plockar ned dem. Den här låten är varken bättre eller sämre än vanligt. Tror jag.

PANDEMONIUM vet jag inget om. Annat än att de kom från Polen och spelade en ganska bisarr, tung black metal som musikaliskt kanske har mer gemensamt med primitiv doom kryddad med lite ljudeffekter. Alls inte illa, då det faktiskt finns en genuin stämning i materialet som dessutom är ganska tajt framfört. Klart är att CELTIC FROST och HELLHAMMER står för den huvudsakliga inspirationen, men PANDEMONIUM är ändå ganska egna.

MASTER’S HAMMERs låt ”Lithographic calender’” återfinns här i demoversion. På alla sätt och vis är detta det bästa du någonsin hört. Vad vi glömde bort i den första turkhitssamlingen är att det dessutom finns en fortsättning på den svenska texten som innefattar hockeyproffs med bröst, fast med breda ben i mjölk, soppa och speed. Jag skämtar inte.

En av de skivor vi ännu inte kommit överens om är THE BLACKs ”The priest of Satan”. Det står mellan den och TORMENTORs ”Anno Domini”. I alla fall återfinns ”The book of Leviathan” från de förstnämndas demo här. Jag gillar’t, även om musiken i sig inte är så värst märkvärdig. En papperstunn produktion gör inte saken bättre, men likväl går stämningen inte att ta miste på.

CRUCIFIER då? En evighetslång biografi om bandet som jag inte orkar läsa igenom finns att fördjupa sig i på Metal Archives, om nu någon orkar bry sig. Den låt som tråkar ut min själ och mina öron nu vill jag mest bara att den ska ta slut. En habil gitarrist försöker sminka över ett annars extremt mediokert trams. Trams!

Fram tills alldeles nyligen var vi i Församlingen övertygade om att den enda låt som funnits att tillgå i skivformat med PERDITION HEARSE är den på ”The wine of Satan”. Jag har i väldigt många år undrat hur det här bandet egentligen lät, då det varit smått mytomspunnet tack vare dess kopplingar till MAYHEM och butiken Helvete. Det kan hända att om gruppen fått publicera något mer på riktigt, skulle det kunnat ha blivit något. Här är ljudkvaliteten usel på ett sätt som verkligen inte passar själva musiken, vilket gör att eventuella nyanser helt går förlorade. Äsch, det låter tekniskt ganska kompetent men riffen hänger inte ihop för fem öre. Dessutom vill jag passa på att säga att band som insisterar på att ha med intron på låtar skickade till samlinsskivor förtjänar nackskott.

Sist ut har vi italienska MORTUARY DRAPE, ett band som existerat sedan vår skapare befläckade sig själv och intet genom att spruta ut den spermafläck kallad Jorden och dömde oss till ett evigt straff, inte i brinnande eldar men väl genom italiensk black metal. Det här är ett band som inte ens har vett att leva på gamla meriter. Det lever bara för att det är gammalt. Fy fan, den här skiten får mig att bli socialdarwinist och införa ättestupan på nytt.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Mer Fenriz. Den här skivan kan jag helt utantill och den är tillika en av de jag skattar allra högst i samlingen. Samt en av de skivor jag tycker är svårast att placera in i ett fack, vilket jag i och för sig brukar se som ett osedvanligt gott tecken på att man kommit något bra på spåren. En del väljer att kalla det här för doom, men jag kan i ärlighetens namn inte höra några direkta likheter med den genren i övrigt. Då några texter och delar av bandets framtoning kan ge vissa associationer till vad som normalt brukar hamna i stonerfacket, kan jag förvisso förstå att de ibland oförtjänt hamnat där … men musiken är så mycket mer. Någon sorts blandning av hårdrock, folkmusik, 70-talssväng med Hammondorgel som extra krydda, stoner och doom kanske är en något sånär adekvat beskrivning. Och med riktigt intressanta och välskrivna texter. När jag tänker efter, kan kanske VALHALL vara Norges svar på LAKE OF TEARS. En liten detalj är att jag dock aldrig lyckats bli klok på vad som sjungs i låten ”Past era”, varför jag frågade keyboardisten i bandet någon kväll på Elm Street. Dessvärre kunde inte han heller ge något svar, så jag undrar fortfarande.

Men, det viktigaste med den här plattan är att det verkligen är hits rakt igenom. Varenda en av låtarna naglar sig fast i huvudet efter ett par genomlyssningar och jag tycker aldrig att de blir tråkiga. Några rättshaverister stör sig på sången då den kanske inte alltid är helt tonsäker och dessutom väldigt nasal, men jag tycker det passar som hand i handske. Långa diskussioner har förts under vår församlings bönemöten om huruvida det möjligen är denna vokalist som luftar strupen under ISENGARDs brakhit ”Our lord will come”, särskilt då VALHALL specifikt tackas på konvolutet till ”Vinterskugge”. Har dock inte stött på någon information som skulle kunna bekräfta detta.

Då jag tycker att albumet är ett litet mästerverk är det väldigt synd att inget av bandets andra alster är i närheten av samma kvalitet. Den i och för sig ganska fyndigt titulerade föregångaren ”Moonstoned” framkallar mest gäspningar, och den långt senare och makalöst försenade ”Red planet” mottogs mest från mitt och andras håll med en axelryckning. Trist.

/Heidenhammer

Kvalitetsmangel från St Petersburg, vars främsta inspiration förmodligen är ARMAGEDDAs ”Ond spiritism”. Även om jag normalt inte är världens främsta anhängare av black metal släppt efter nittiotalets första hälft kan jag inte förneka att nämnda album är goda startpunkter att utgå från om man nu måste envisas med att skapa musikalisk svartkonst av nyare snitt.

Och om inget annat så svänger detta utav bara helvete. I mina öron låter detta faktiskt bättre än ARMAGEDDA, men förmodligen är jag mest partisk då jag lärde känna dessa gynnare under vistelsen i Ryssland. En liten kul anekdot är att en av deras medlemmar, Kirill, var på besök här i Sverige för några år sedan. Då han insisterade på att jag skulle lotsa honom igenom ett Stockholm som i de östra kretsarna fått något slags mytiskt skimmer över sig, insåg jag väl på plats att jag fan inte hade någon aning om var några i sammanhanget intressanta platser faktiskt låg. Jag hade inte varit och botaniserat i huvudstadens second hand-skivbutiker på närmare ett decennium, så när vi väl i ett klassiskt snöregnslaskande bara ett sentida november kan uppbringa hittat till mina gamla tillhåll hade de lagt ned verksamheten allihop. Jag svor inombords men drog i varje fall iväg honom och hans sambo Olga till Kellys och Anchor, i tanken att de åtminstone brukar frekventeras av hårdrockande gäster.

Anchor. Bah. En inredning bestående av attribut hämtade från Kapten Haddocks samlade bakluckeloppis och en DVD med AEROSMITH-videor rullandes på repeat på skärmarna i bakgrunden. Jag skämdes. Det blev inte bättre av att gå till Kellys, ett ställe så tråkigt att jag inte ens orkar försöka beskriva mina intryck. Nåja, sagan fick ett någorlunda lyckligt slut då vi åkte till mina gamla hemtrakter i Uppsala dagen därpå för att bevista gravkullarna och köpa begagnade vinyler inne i stan.

Vilket jävla antiklimax. Då ryska löner allt som oftast brukar bestå av en fjärdedel av svenska motsvarande ersättningar vågar jag inte tänka på vad den där trippen måste kostat dem. Jag frågade inte riktigt heller.

Just ja, ULVDALIRs musik. Den är bra. Dessutom är den kryddad med några riktigt hejiga hårdrocksriff, som lök på laxen. Kolla sedan in Kirills andra band KHASHM. Du kommer inte att ångra dig.

/Heidenhammer

Fy fan vad bra det här är. Jag sitter och verkligen njuter i fulla drag av vad som torterar mina hörlurar och trumhinnor. Det rusler og tusler, tisler og tasler. En dissonant violin gnider över en bas krispigare än en veckogammal Skogaholmslimpa. Trumljudet, sångljudet, gitarrerna … jag finner inte ord. Och detta skriver jag om en skiva släppt 2007. I Norge!

Hur det är möjligt vågar jag inte ens spekulera kring. Jag kan bara konstatera att i ett år då så gott som alla norska band fullkomligt tappade fattningen för vad de höll på med och rejält mangel skulle ersättas med blipp blopp-syntar (och det är inte NEPTUNE TOWERS-kollage jag pratar om) och andra märkvärdigheter var det alltså ett band som prickade in alla rätt. TULUS fattade allt. På en skiva som till och med heter ”Evil 1999” fortsatte de leverera vital, energisk och obehaglig black metal.

OK, ska sanningen fram var de inte helt ensamma – som ett ytterligare svart tänt ljus i en annars i neonljus meningslös tillvaro släppte också THORNS sin fantastiska och hittills enda fullängdare detta förbannade år. Jag funderade ett tag på om jag skulle skriva om den när jag var på denna bokstav, så vi kan väl säga att det blev lite delad förstaplats. På något vis.

Åter till TULUS och deras magiska ”Biography obscene” . Det här är vad jag kallar för en riktig utveckling av vad ett band tidigare hamrat fram. Genom åren har det tillkommit fler nyanser och grepp, men bandet har ändå varit konsekvent med att hålla fast i den kärna som utgör själva grundbygget. Nu är det som att själva fernissan och dess detaljer pryder en solid stomme, istället för att som andra band låta en plastig fasad desperat försöka sminka över väggar och innanmäten som ruttnat för länge sedan.

Inte ett riff, inte en del känns irrelevant på den här skivan. Den är faktiskt såpass bra att jag inte vågat kolla upp den skiva som kommit efteråt. Jag vill leva kvar i den här bilden.

Amen.

/Heidenhammer

Innan någon börjar orda om att detta minsann inte är black metal och kanske inte ens metal vill jag be vederbörande att hålla käft. Vad Glenn Danzig än företagit sig är det likväl mer sataniskt och true än vad som tänkas kan.

Sedan kanske det i och för sig är ganska synd att all den musik han skrivit och framfört knappast kan sägas inge samma respekt för Djävulen som de fyra första skivor han gjorde under namnet DANZIG. Går man till Metal Archives påstår någon där att SAMHAIN och DANZIG tekniskt sett är samma band, då det var producenten Rick Rubin som fick Glenn att byta namn på det. Det må vara hur det vill med den saken, men i mina ögon kommer SAMHAIN och DANZIG alltid att vara två olika band.

Och hur mycket jag än vill, kan jag inte till fullo uppskatta de album som släpptes under namnet SAMHAIN. ”November coming fire”, som vi kommer att prata om idag är album nummer två av totalt tre. Man hade kunnat hoppas att några av de barnsjukdomar som präglade debuten skulle vara borta, men så är icke fallet. Även om här finns guldkorn och några i grunden riktigt bra låtar, förstörs helhetsintrycket av ett minst sagt klumpigt framförande. Jag tyckte alltid att MISFITS var bättre ju tajtare de blev, och de hade åtminstone vett att inte spela över sin förmåga. Detsamma kan inte sägas om SAMHAIN. Tydligen är det Glenn själv som spelar trummor på skivan, och det är då inget han gör med den äran. Egentligen framstår det som obegripligt att någon som tagit sin musik på så stort allvar inte velat lämna över trumpinnarna till någon mer kompetent förrän bandet bytte namn.

Ibland får jag lust att verkligen ge mig fan på att uppskatta det här mer. Jag var nära att köpa den där dyra boxen som innehåller allt som bandet spelade in och lite till. För ett hutlöst pris. Tro mig, jag vill verkligen förstå den storhet som så många andra verkar uppfatta.

Antingen har jag fel eller också är den berömde kejsaren utan kläder. Som en annan kejsare som år 1999 valde att släppa ett album kallat ”IX Equillibrium”. Som också uppskattades av märkvärdiga individer. Tvi.

/Heidenhammer

Det här var då den skiva som jag desperat ville skulle vara intressant den där bedrövliga skivmässan förra året. Givetvis var det ett utfall av ”MOTÖRHEAD i reabacken”-­syndromet som jag tidigare beskrivit, men ändå. Tack vare ROKs ”This is satanik” kom jag mycket riktigt hem med en MOTÖRHEAD-­platta och en fullängdare med tidigare nämnda LORD BLASPHEMATE.

Nå. Jag kommer aldrig att förstå varför SADISTIK EXEKUTION valde att vara ett skämtband istället för att hålla sig till den delvis fullkomligt briljanta dödsmetall de kved ur sig på sina två första fullängdare. Visst fanns där även en del flams och dumheter, men så länge det hölls på en relativt rimlig nivå var det inte direkt något som störde. När de sedan släppte sitt magplask ”K.A.O.S.” var dock måttet rågat även för min del. Den skivan har jag inte rört sedan jag köpte den någon gång i början av år 2000 och sannolikt kommer jag inte att göra det heller ens i rent researchsyfte.

Kan då bandets frontman Rok få ordning på torpet i och med ett ”solosläpp”? Givetvis inte. Även här återfinns det glimtar av fantastiska riff och delar av låtar, men det hela drunknar i någon slags intern buskishumor blandat med oväsen framfört på gitarr och orgel, krönt med vokala tramsläten. Det hela är på en sådan låg nivå att jag börjar förstå varför det till sist gick åt fanders med Osmose Productions. Att ett såpass etablerat skivbolag släpper igenom sådant här måste ses som det yttersta av dåligt omdöme.

Varför bryr jag mig så mycket? Tja, hade det bara varit en buskisplatta som spelats in enkom för någons prepubertala nöjes skull hade väl ­ inte ens jag ­ höjt på ögonbrynet utan bara suckat och gått vidare. Varför inte bara ta bort tramset och släppa en fullgod EP med genuint bra material? Det blev tydligen en fullängdare till och tillika en singel på det, sedan var det slut med det här bandet.

Och inte ens jag kommer att orka kolla upp uppföljaren.

Om den nu inte råkar stå i en reaback.

/Heidenhammer