Hatpastorns likpredikan

Displayen hotar med sjuttiofem kvarstående minuter, och vi har inte ens satt igång skivan än. Hatpastorn är på väg halvvägs ut genom dörren, han har då varit hemma hos mig i två minuter. Jag blockerar dörröppningen och hotar med lårkaka.  Inte ens ugnsvarm vetekrans och nybryggt kaffe verkar kunna förhöja stämningen. Pastorn har dessutom försökt muta mig från det här upplägget genom att sticka till mig ett trött promoexemplar av Zyklons ’World ov worms’, liksom för att fördröja processen. Egentligen vill ingen av oss uppleva det vi tagit på oss, men den här utmaningen slipper vi inte undan.

Vi kanske var klara med Sleaszy Rider Records. Men Sleaszy Rider Records var tydligen inte klara med oss. I sammanhanget är det mycket ironiskt att vår lokala Sleaszy Rider-kran, som bistått oss med de här hemskheterna, tidigare drev bolaget Spiritual Winter Productions. Liksom för att kröna och avsluta den här hösten, och därmed gå in i den fullskaliga själsliga vintern, är det dags att testa Sleaszy Rider-kunskaperna med hjälp av bolagets egna ”best of”-samling. Sexton låtar. Sexton. Det är dags att gissa bandet, på liv och död. Vi kan kalla det ett husförhör, och Sleaszy Rider Records har skrivit katekesen.

HP: Sexton låtar … ja, Jesus. För att göra det här ordentligt, får vi värdera låtarna efter Sleaszy Rider-skalan, som löper mellan ett till tio. Skulle någon låt lyckas få sexton av tio på den skalan, vilket givetvis egentligen är omöjligt, har den potential att kvala sig in på den riktiga skalan – som gäller för all annan musik. Typ Steve Wilson och Ildjarn.

HH: Vi har ju försökt beskriva det här bolagets samlade alster på så många vis. Jag tror vi kläckte någon slags kod när vi bäst kunde likna den vid hårdrock framtagen av botar. Som när generatorer scannar igenom utvalda personers ordflöden på sociala medier och därefter kan fabricera artificiella ställningstaganden som i mångt och mycket liknar äkta uttalanden eller konversationer, men som ändå inte riktigt stämmer överens med verkliga sådana.

HP: Kallsvetten dryper. Undrar vilka artister som kan tänkas dyka upp? Är gitarrmogulen Theodor Ziras med? Jag tror fan inte det, men jag kan inte säga varför. Swan Christy, däremot. De är med. W.E.B.? De har säkert bidragit med halva skivan.

HH: Det är som att sitta och spekulera inför en wrestlingmatch.

HP: Och det är bara lik som ska fajtas. Jaja. Nu kör vi.

Låt 1.

HP: Alltså, det låter som introt till TV-serien ’Vänner’. Men här har vi inga vänner. Jag drar redan nu i handbromsen, för det här var en dolkstöt i en kroppsdel som var helt utan gard och skydd. Jag trodde det skulle börja med typ Room With A View … kan det här vara Swan Christy?

HH: Ja, det här hade jag inte väntat mig. Collegerock av absolut mest lengrädddade sort, med ett par svettiga solon av Hellacopterskaraktär.

HP: En kall kåre gick precis längs med ryggraden. Kan det här vara en ”best of” med alla band på Sleaszy Rider som inte är metal utan satsar på en alternativ karriär? I det här jordnötssmöret finns det inga bitar, utan blott en segflytande sörja som fastnar i tänderna och ger upphov till karies.  Man får ju ge Sleaszy Rider det, att när man trodde man hade någon slags grepp om bolaget …

HH: … Då vrider det sig likt en boaorm och ringlar kring strupen på en, redo att strypa luften ur lungorna. Man är chanslös. Alltså … vad fan var det vi nyss hörde? Och var ligger den på Sleaszy Rider-skalan?

HP: Ja, hur i helvete bedömer man det där? Jag ger det en förvirrad femma.

HH: Instämmer. Melodi nummer ett: fem poäng.

Facit: Ricky Warwick, med låten ”Anybody Wanna Waste Some Time?”. Ingen kommentar.

Låt nummer två.

HP: Stråkarna skär likt knivar. Knivar som skär djupt.

HH: Men nu är det väl ändå Room With A View. Det här ger högt utslag på SR-skalan!

HP: Vi lyssnar på Greklands Evergrey. Life metal av absolut värsta sort och med en trummis som får stånd av trixiga kaggar.

HH: Vi har ju hört detta förr, men vad fan heter bandet? Hade man sett det live hade man blivit imponerad av spelskickligheten.

HP: Jo, ljudet är ju bra. Alltså ljudet. Musiken däremot, är vidrig.

HH: Allt ska in. Körer, keyboards, solon. Allt. Tänk att demokratins vagga gav oss Sleaszy Rider Records.

HP: Demokratin fick sin chans. Nu är det dags för det nakna våldet.

HH: Låten har nu pågått i fem minuter.

HP: Omöjligt.

HH: Teflon metal. Inget fastnar.

HP: Jag vill vara gaffeln i teflonpannan. Detta ska bara dö. Och där dog det! TACK. Det här får en svag tvåa. Och då snackar vi på Sleaszy Rider-skalan. Som ett Evergrey helt utan kanter. Jag gissar på att det är … nej, jag vetefan. Jag säger Swan Christy.

HH: Jag vet inte, jag är för tillfället på otroligt gott humör och ger det här en sexa på SR-skalan. Men vi är ju blott på melodi nummer två …

HP: Ja, man vill ju inte kasta ut alla tiopoängare på en gång. Tänk, nu kan det bara bli sämre.

Facit: Fragile Vastness featuring Ray Alder. “Love and loss”. Smaka på det bandnamnet. Det skulle kunna vara en Dark Tranquillity-titel.

Låt nummer tre.

HH: Och DÄR dundrar Greklands eget Epicaderivat in i mitt vardagsrum.

HP: Vänta nu. Det här har vi fan hört tidigare. Som ett grekiskt Crematory, fast med betydligt bättre sång.

HH: Jag undrar allt om inte det här är Angel? Med hon sångerskan från Trail Of Tears?

HP: Var det så här tunt? Men bara på grund av de där smyginstoppade syntarpeggiogrejorna får det här högst betyg hittills. Flörtig goth metal, och det kan bara komma från Grekland eller Italien. För bra uttal på sången för att vara Italien dock.

HH: Kontinental knullgoth. Tänk att det finns på riktigt. Alltså, på riktigt.

HP: Jag ger detta en sjua. Jag blir i alla fall inte arg när jag hör det här. Tänk er en orgie mellan Battlelore, Alcest, och Theatre Of Tragedy. Jag blir genuint förvånad om inte Holy Records-Danne redan har hela diskografin.

HH: Nej, det är ju rätt oförargligt. Jag säger fem av tio på SR-skalan. Undrar hur mycket av de här skivorna vi kan kränga till Holy Records-Danne och på så sätt break even med våra utlägg?

Facit: The Lust. ”Days in black”. Som sagt: In The Lust, we trust.

Låt nummer fyra.

HP: Hmm. Suggestiva syntar … mysryslig ödesmättad spökmusik … vänta nu. Vi satt exakt i denna stund och pratade om Ancient, liksom för att hämta oss, och fan om inte det nu är Dreamlike Horror som drar igång i stereon. Är det Dreamlike Horror får det här en miljard poäng av tio. Är det inte Dreamlike Horror nöjer jag mig med en femma.

HH: Tror inte det kan vara något annat. Visst avhandlade vi inte Dreamlike Horror under Ancientkvartalet? För de oinvigda kan vi upplysa om att det bandet alltså består av Aphazel, eller Gud, och Deadly Kristin som tillsammans spelade in tveksam skräckambient. Vi säger såklart tio av tio, på ALLA skalor. Inklusive Kelvinskalan.

Facit: Dreamlike Horror. ”La Vendetta”. När det gäller Aphazel – oss lurar ni inte.

Låt nummer fem:

HH: Och nu doftar det hemskheter med soporna i stonerbandet Duster 69.

HP: Sucken djup.

HH: *Heidenhammer bryter ihop när ett inslag av datasång kommer in i bilden.*

HP: Jävlar vad kasst!

HH: Den andra koden vi knäckt med Sleaszy Rider Records är att musiken är en slags stock footage-metal. Ponera att någon musiker fått i uppdrag ihop att sno ihop ett tvivelaktigt soundtrack som ska låta ”hårdrock”. Nu har denne tidigare porrfilmstonsättare fått ett jobb att sno ihop en Paradise Lost-klon på 5 minuter. Det gick hyfsat, fram till dess att sången börjar …

HP: Tänk Nick Holmes på en dålig dag. Alltså en riktigt dålig dag och sedan bara PANG blir han matrixifierad av den onda datasnubben i ’The Matrix’. Det är inte riktigt klokt det här. Jag gillar att du bara sjönk ner i stolen.

HH: Det här, det skulle alltså med på en ”best of”-samling. Jag är mållös.

HP: har du någon gissning?

HH: Inte den blekaste. Två poäng får låten.

HP: Två poäng av mig med. Det låter som något som Century Media hade kunnat släppa när de var som mest omdömeslösa.

HH: Typ som Alastis menar du?

HP: Ja. Holy Records-Danne saliverar.

HH: Fem låtar in, och man är fan helt mållös.

Facit: Funeral Revolt. ”Formula”. Ingen kommentar.

Låt nummer sex.

HP: Alltså, det här är fan inte klokt. Ja, det är Greklands Megadeth, fast med sångslingorna från Overdeth.

HH: Få gånger har jag hört maken till klon. Herregud. Jag var för i några sekunder fullständigt övertygad om att Dave Mustaine signat till Sleaszy Rider Records.

HP: ”I am the la-a-aw, said the cruel Magadon …”. Det här får 0 av 10, även på SR-skalan. Jag vågar inte ens ta reda på vad det här bandet heter, för då kommer jag att drabbas av en förbannelse. Jag säger att det här är Swan Christy.

HH: Du har visst fastnat på Swan Christy. Jesus. Låten var i alla fall kort. Jag säger 1 av 10, och då är jag generös.

Facit: Nocta, ”Inner struggle”. Kommentarer överflödiga.

Låt nummer sju.

HP: Alltså, man sitter helt sönderslagen i ringhörnan efter njurslag på njurslag. Som en blandning mellan Apollo Creed i ’Rocky IV’ efter en behandling av Ivan Drago, och Eric Sloane i ’Kickboxer’ efter en omgång av Tong Po. Och sedan kommer ens motståndare och klappar på en bakifrån, utanför ringen, med en stol i huvudet. Man är chanslös.

HH: Ja, vi hör alltså på ett par sekunder att det rör sig om en cover på Black Sabbaths ”Sweet leaf”. Det här … är inte Black Sabbath. Eller, vad vet man …

HP: Ancient gjorde en cover på ”Sweet Leaf”. Det här … är inte Ancient. Ozzy ropade ”Oh yeah”, jag skriker ”Å, nej”. Att göra en cover på den här låten är ju som att göra en cover på Iron Maidens ”Invaders”: det gör man bara inte. Eller, gillar folk den här låten?

HH: Jag tror att det är för att den är så pass enkel att spela. Eller, ja … det är ju enkelt att spela tonerna och riffen. Men det låter ju inte direkt Sabbath för det. Jesus, alltså. Det är ”Sweet Leaf”, med black metal-kväkanden på sång. Är det här verkligen inte Ancient? Då får det tio av tio. Annars minus 5 på SR-skalan.

HP: Jag vågar inte säga något. Men jag tror fan det är så illa. Det här är det FALSKA Ancient. Lord Kaiaphas och Kjetils Ancient. Jag vet inte, jag fick någon slags andrum från resten av materialet. Men okej, till skillnad från när Dark Funeral gör covers på andra bands låtar, måste i alla fall inte Ancient hyra in andra musiker för att spela dem. Här går Aphazel, som riktig virtuos, från klarhet till klarhet. Jag ger tio av tio, men med ett gult kort.

Facit: Ancient, ”Sweet leaf”. Som sagt, oss lurar ni inte.

Låt nummer åtta.

HP: Åh fy FAAN. En riktig jävla proggspya rakt i ansiktet. Jag citerar en textrad av det svenska bandet Mörker: ”jag dog.” Proggig start/stopp-metal av absolut värsta sort, med en riktig tönt på sång. Fy fan vad jag AVSKYR sådant här.

HH: OK, jag vet att vi lyssnat på det här bandet tidigare. Det var ju inte bäst, då heller.

HP: Folk som klagar på att man sällan hör basen i extrem musik, här är anledningen. Fy fan vilken smörja.

HH: Mycket hjärta och smärta.

HP: Primärt smärta.

HH: *Heidenhammer stänger av. Alltså inte musiken, utan sig själv*

HP: Hur mår du?

HH: Life-funk-prog metal. Med metal inom citattecken. Ylande grek på sång.

HP: Vi är inte ens halvvägs.

HH: Får man göra såhär?

HP: Nu blev det visst ormtjusarmusik av hela grejen.

HH: Helvete. Sex minuter, and ticking. Vilken skala vi än använder oss av har vi nått den absoluta nollpunkten.

HP: 0 på Kelvinskalan alltså.

HH: Milda makter. Nä, vi tar en matpaus.

Facit: Wastefall, ”Empty Haven”. Ingen kommentar.

Round two; FIGHT. Låt nummer nio.

HH: Smäktande toner efter soarén. Kan det här vara Hortus Animae, tro? Andrew Lloyd Webber möter Hypocrisy. Kunde de inte tagit deras cover på Mayhems ”Freezing Moon” som de blandat med Mike Oldfields ”Tubular Bells”? Tänk att man inte ens hittar på det där.

HP: Ja, om Ancient fick ha med en cover, så varför inte? Undrar om det faktiskt finns folk som tycker det här låter tungt, kusligt och tufft? För dummare än så här är det svårt att få till. Helt otroligt hur något kan vara så begåvat och obegåvat på samma gång. Tekniken och kunskaperna finns där, men det är som en smörgåstårta med en fyllning av ost och marshmallows. Jag får, hur märkligt det än må låta, lite Devin Townsend-vibbar av det här …

HH: Det här är som de flesta andra band på den här skivan, fast lite sämre.

HP: Det här är som de flesta andra band på den här skivan, fast samtidigt. Hoppas låten bara tar slut.

HH: Jag ger detta tre av tio på SR-skalan. Hade det inte varit för de här besynnerliga ljuddetaljerna i form av opassande blipp-blopp vore det så intetsägande att det jag skriver knappt ens vill fastna på skärmen. Jag är för övrigt en konspirationsteori på spåren. Jag tror att alla de här banden spelar in sina verk i sina respektive hemorter, och sedan skickar sitt magiskt tråkiga material till Sleaszy Riders högkvarter någonstans i Akropolis. Väl på plats tillkallas en konsulterad pseudoproducent, som får ”fixa till” låtarna genom att lägga på synteffekter för att göra dem mer spexiga än de faktiskt är?

HP: Teorin är inte dum, alltså. Det är så sjukt många hjärndöda effekter på låtarna som alls inte passar in, och som inte leder någonstans. Märkligt nog återfinns de på i stort sett alla skivor som bolaget släppt, trots att banden kommer från olika länder och har spelat in i olika studior. I det här fallet har det snickrats musikaldöds med en skittöntig story. Tre av tio.

HH: Sightveiler, kom tillbaka. Allt är förlåtet.

Facit: Hortus Animae, ”The heartfelt murder”. Återigen: det där med potpurriet av Mayhem och Mike Oldfield är inget skämt eller hittepå.

Låt nummer tio.

HH: Är det …?

HP: Kan det vara …?

HH: Jag känner vinden i håret och hur kråsbyxorna krullar sig i knävecken. Greklands Yngwie Malmsteen står på en karg bergstopp på ön Lesbos och masserar gitarrhalsen våt. Han må befinna sig i Grekland, men inte är det Sparta.

HP: Detta måste vara Theodore Ziras. Greken vars skivor jag kastade och Heidenhammer räddade ur soptunnan.

HH: Och där var Bianca Castafiore tillbaka och krossar glas och hjärtan med sin stämma. Historien upprepar sig. Italien ockuperar återigen Grekland med tyskarnas hjälp, fast den här gången med hjälp av kulturfonder från EU som plöjts ned i hellenska skivbolag.

HP: Haha! Kan detta vara det mest smäktande som någonsin spelats in?

HH: Jag hatar hårdrock. Sleaszy Rider-synten är tillbaka. Den är som ett eget filter.

HP: Som när Invasion Records-Maja fixade till sina bands skivomslag. Fast genom musik.

HH: Kusligt. Tänk en ”best of” från Sleaszy Rider Records, med bara låtar med Bianca Castafiore, och som heter ’Bianca Castafiores juveler’.

HP: Jag kräktes lite i munnen.

HH: Betyg?

HP: En svag etta.

HH: Jag instämmer. Den här lilla godbiten sträckte sig tydligen över sex och en halv minut. En olåtarnas ”Bohemian Rhapsody”.

Facit: Phantom Lord, ”Timeline”. Uff.

Låt nummer elva.

HP: Men hur många gånger i rad kan man säga att det här är det värsta jag hört?! Grekisk pubhårdrock av absolut, ABSOLUT, värsta sort. Jag skäms. Det här, det är genant.

HH: Kan det här vara de där Nasty Whores? Tänk att det bandet finns.

HP: Ingen dålig gissning. Och vad är det för värld vi lever i, när man på fullt allvar konstaterar att Nasty Whores är en bra gissning?

HH: Det här är bara inte på riktigt. Det är som en karikatyr av ett Eurovisionbidrag som gör en karikatyr av medelålders gubbrock. Komplett med en halvtonshöjning där i slutet.

HP: Eller som bandet heter på svenska: Heat. Riktiga Sweden Rock-favoriter. Det här är rent vidrigt.

HH: Betyg? Jag kan knappt formulera mig. Det här är en solklar nolla.

HP: På Kelvinskalan. Min läkare säger att jag har högt blodtryck. Det är inte så underligt. Det känns som om man varit med om något slags övergrepp.

Facit: Fahrenheit, ”Sleeping With You”. UFF!

Låt nummer tolv.

HP: Jag är genuint oroad över vad som finns kvar på den här skivan. Men ja … Har vi inte hört den här låten tidigare?

HH: Jodå, fast med robotröst på sång.

HP: Alltså, undrar om Rotting Christ fattar vilken boll de satte i rullning? Alastis, Sentenced … ta ansvar.

HH: Det är sådant här som får mig att sätta mig i en bil och vråla in i en mobilkamera.

HP: Antingen det, eller att man sätter sig i en bil och bara gasar ihjäl sig.

HH: Jag ger … noll. Kelvinskalan igen, givetvis.

HP: Självklart. Tänk att man börjar på en sådant ofattbart låg nivå, och ändå lyckas hacka sig nedåt likt i Dantes Infernos nio kretsar. Lägg av.

Facit: Snowblind, ”Lord of my fate”. Inte Mercyful Fate, direkt.

Låt nummer tretton.

HP: Mardrömmen fortsätter.

HH: Bredbent ökenrock med ett riktigt rivjärn bakom mikrofonen.

HP: Visst var de här belgare va?

HH: Eller Taiwan, men ja, jag vet vilka du menar. Minns inte bandnamnet. Men jag blir faktiskt positivt överraskad. Jag ger en sjua på SSR-skalan. Det här hade i alla fall något.

HP: Jag är inte övertygad.

HH: Den här hade fan hitpotential. Till och med refärngen sätter sig. ”Burn my fuse – dance of the wicked!”

HP: Sjöng du just med?

HH: Ja, alltså hade de skippat ”Burn my fuse”-delen är detta en riktig hit.

HP: Vilken Kafkanovell mitt liv är, var och just blev. Jag ger det här en femma i betyg.

Facit: Sister Sin, ”Dance of the wicked”. När jag i och med detta fick reda på att svenska Sister Sin började sin karriär på Sleaszy Rider Records imploderade både jag och universum. Jag blev helt stum.

Låt nummer fjorton. Ett triumvirat av låtar återstår.

HP: Det här var nog den tamaste krigssampling jag hört. Undrar vilken konflikt det rör sig om? Och kan det vara Truth Denier som är på väg? Eller grekiska Pain?

HH: Det var visst det senare.

HP: Kan det låta mer Sleaszy Records än så här? Jag tror inte det. Detta är bolagets själva essens. Ett grekiskt Raubtier. Istället för att sjunga om skrovmål och thaifruar handlar det om gyros och hajtandsberlocker.

HH: Och där kom visst ett gästinhopp av en förkyld Fernando i Moonspell, med om möjligt ännu mer korvstoppad röst än vanligt. Ackompanjerad av ett par äkta SR-syntar i bakgrunden. Jag är, återigen, alldeles matt. Det här hade kunna vara stock footage-musik på en frän gothklubb i ”The Crow VII”.

HP: I vilken inte ens Mark Dacascos orkar med längre. Man har hört det här så många gånger nu, förut, och ändå aldrig förut. Ofattbart. Men jag ger ändå sju av tio, för detta är liksom vad Sleaszy Records verkligen handlar om.

HH: Jag vet varken ut eller in. Jag säger fem av tio. På SR-skalan. Ett perfekt medeltal av allt Sleaszy Rider släppt fram. Sleaszy Rider-medianen. Into the sunless sleaszy rider-median. Det här är äkta math metal.

HP: Matematik med betoning på matt.

Facit: W.E.B., ”Cockroach”. Våra favoriter! Darkface på sång ju!

Låt nummer femton.

HH: Är det Room With A View? Nehej, syntstråkarna bedrog mig …

HP: Japp, för där kom sången I form av en laserkanon in i bilden.

HH: Blandat med typ Atheist, eller snarare Sadist. De banden gillar jag ju. Men det här är nog inte någon av dem. Så fort man anar någon sorts potential, torpederas den önskedrömmen som av en ”Top Gun”-missil. Från Nintendospelet med samma namn, det vill säga.

HP: Sadist med stulna Ozzy Osbourne-sångslingor. Om ni kan tänka er något så dumt.

HH: Sadistiskt var ordet. TA SLUT. Jag ger betyg … nej, jag ger inget betyg.

HP: Nej, de här får lämna grundskolan med ett samlat betygsdokument. Det blir Komvux för de här grabbarna, när de lämnat det dåliga sällskapet bakom sig.

Facit: Sound Of Silence, ”Fake”. Ingen kommentar.

Låt nummer sexton. Sista låten.

HP: Sista kulan. Death – pierce me.

HH: Kortisolkrypningarna.

HP: Sjuttiofem minuter. Ja, vi är i alla fall strax i mål.

HH: Vad i?

HP: Är det rens?

HH: I fyra sekunder innan Truth Denier stormade replokalen. Första gången det vankas rens på skivan och jag har gjort en sådan Van Helsing.

HP: Fan vad vi bara sitter och avtjänar tiden nu. Grekiska Vader. Minus allt som är bra med Vader.

HH: Med en lytt kolibri på trummor som viftar så gott den kan på skinnen.

HP: Där tog det visst slut.

HH: Tack.

Facit: Soulskinner, ”Rule by the bullet”. Nog nu.

Sammanfattning: Vilket makalöst strunt.

Hatpastorn & Heidenhammer

Bure Bödel tar sig ett snack med förintelseförsamlingsfavoriten Henke Forss.

Innan vi ens börjar med den riktiga intervjun så måste du förklara fenomenet ”Mjölbyhaka” för våra läsare.

En mjölbyhaka är en kombination av flera avgörande faktorer i ansiktet. En död blick ackompanjerat av en slapp haklinje tillsammans med en mun som är lite på glänt. Detta var ett mycket vanligt förekommande fenomen på ett fik i Mjölby på den tiden man fick röka överallt och påtåren som kostade fem kronor aldrig betalades.

Hur arg är du idag på det faktum att In Flames lurat dig på royalties under alla dessa år sedan du lade sång och skrev texterna till ‘Subterranean”?

Måttligt. Får dock inte prata om det. Men det känns som att alla redan vet iallafall.

1992 verkar vara det officiella startskottet på din karriär då du släppte demos med både Dawn och Funeral Feast. Efter det rullade det på rätt bra fram till 2008 med diverse olika band och desto fler släpp. Vi ska dock försöka hålla oss till de tidigare åren denna gång. Vad minns du av det tidiga nittiotalet? Hur kom du i kontakt med death metal? Hur kom det sig att du lite senare gled över mer till black metal?

Egentligen är det väl 90/91 när jag pysslade med Brutal Mag. Beror kanske på hur man ser på det. Skitsamma. Jag vet faktiskt inte hur jag kom i kontakt med death metal. Det var en naturlig utveckling för mig. Från heavy metal, till speed/thrash och i mitten av 80-talet så blev det hårdare grejer i och med Celtic Frost (genom en polares morbror) och jag köpte mina första Bathoryplattor 1985 eller 86 på Heavy Sound när morsan bodde en sväng i Stockholm . På högstadiet, 1987 eller 88, började vi beställa plattor och demos från CBR och på den vägen var det.

På samma sätt var black metal en naturlig väg att gå för mig.

Vad är black metal för dig?

Nuförtiden är det egentligen en fråga om energi. Musik jag lyssnar på idag måste ha en energi och ett driv. Så har det i och för sig alltid varit, men förr var även idealen bakom musiken lika viktiga för mig. Så är det inte längre. Många av idealen bakom black metal bär jag dock med mig fortfarande.

Om du får välja ett album som representerar black metal för dig, vilket skulle det då vara?

”De mysteriis dom Sathanas”. Men det är svårt att bara välja en.

Om man gör en sökning på ”Mjölby” på Metal Archives får man upp hyfsat många träffar med tanke på hur pass liten orten faktiskt är. Hur var bandklimatet i början av nittiotalet?

Jävligt svalt. Vi var ju en klick på kanske tio personer som lyssnade aktivt på death metal. Sedan har det ju flyttat in pajsare från grannkommuner och utökat siffrorna. Men det känns som att det är samma folk idag som spelar/spelat i ALLA band från Mjölby sedan mitten av nittiotalet.

Du fick hjälp av Moratrollet Shamaatae att ”föråldra” några texter till Dawn som användes på debuten och den efterkommande EPn, hur kom ni i kontakt med varandra?

Har för mig att det var Dessen som brevpolade med honom. Han gillade Arckanum som fan och det var även hans idé att låta Shamaatae ”översätta” texterna. Blev ju sådär och i retrospekt ganska pajigt.

Jag har beskådat några live-foton där ni spelar på lokal med Dawn, men var ni ett aktivt live-band? Jag kan nog inte dra mig till minnes att jag sett ert namn någonstans på affischer eller annonser för spelningar.

Nej. Vi var allt annat än aktiva egentligen. Vi blåste väl igenom en näve spelningar i närområdet på demostadiet och något liknande efter första plattan, bland annat i Stockholm och Danmark, men sedan blev det inget mer. Vi skulle även över till USA och lira på Milwaukee Metal Fest + en mindre turné, men av någon anledning så ställde vi in.

Hur upplever du att Dawn mottogs av andra band/profiler i scenen? Min uppfattning är att ni var rätt hyllade, stämmer det eller regnade det in mordhot?

Hyllade? Knappast. Jag minns det som att vi var väldigt anonyma. Plattorna fick väl överlag bra recensioner och så vidare, men i och med att folk jämförde oss med Dissection hela tiden så hamnade vi i deras skugga. Har för övrigt alltid tyckt att den jämförelsen är helt knas. Hade folk jämfört oss med Eucharist hade jag fattat.

Mordhotet stod jag för. Hoppas bara Kamijo sagt förlåt till sin brorsa från mig.

Detta är nästan för nytt för att tas upp, men 1995 så var du med och formade Niden Div. 187. Hur less var ni under er existens på att få höra att ni var Sveriges svar på Zyklon-B?

Inte så farligt. Vi hyllade ju Zyklon-B via Niden. Känns inte som man kunde fått en bättre komplimang.

Detta blir också en på tok för samtida fråga men jag känner att den måste ställas: Hur är statusen med Dawn? Finns ni eller retar ni bara alla fans med att låtsas att ni har något på gång?

Någon sa det så jävla klockrent: att vi är världens mest aktiva döda band. Eller något sånt. Ny platta är ju i inspelningsstadiet, men det går overkligt långsamt på grund av anledningar. Jag gör mitt bästa för att hålla igång FB-sidan så att när/om plattan kommer så ska folk inte ha glömt bort oss. Men jag fattar att folk lackar. Den kommer iallafall heta ”The Fourfold Furnace” och beräknas släppas under 2000-talet.

Jag och Heidenhammer jobbar oss vidare i den ryska kolgruva som är Sleaszy Rider Records och dess hejdukar. Denna lyssningssession gjorde det stundtals fysiskt ont. Problemet är att många av skivorna inte är rådåliga utan snarare fullkomligt utmattande i deras totala identitetslöshet. Det är svårt att riktigt förklara i ord, men det kommer en podcast inom en snar framtid där ni faktiskt få höra själva hur illa det är ställt. Idag ska vi dock igen försöka hitta på färgstarka annonser till ytterst färglösa skivor.

Mycket nöje.

/Hatpastorn  & Heidenhammer

Nocta  ‘Wicked Woman’

Load? Re-Load? Knappast – här snackar vi overload från första till sista tonen! Grekiska Nocta tar Metallica tillbaka till skolan och gör en hel skiva av ”The Memory Remains”. Med låtar som ”Icebergs”, ”Werewolf”, och niomunterseposet ”Samuel Atan” är detta Greklands riktiga koloss från Rhodos! Du kommer att bli helt Noct out!!!

Lost Eden ‘Cycle Repeats’

Candlelight Records gör åter ett explosivt samarbete med Sleasy Rider Records i form av Lost Eden – tvättäkta japansk Trollhättanthrash som detonerar kraftigare än Hiroshima 1945! Med den här skivan är det inte bara cykeln som repeteras – det är snarare repeatknappen på din CD-spelare som kommer att sitta som fasthamrad så fort skivan hamnat i stereon! Inte sedan Callenish Circles absoluta glansdagar har du hört något liknande! Vi säger bara – WOW!

The Lust ‘My Dear Emptiness’

Äkta rysk gotisk metal som utan att behöva förklara sig blandar kompromisslösheten i Primal Fear med sprödheten hos Carmen Elise Espenaes (Midnattsol)! Bandet drar sig inte heller från att bejaka den melankoliska skönheten i Sirenia med glädjen i Sum 41. Av de sju dödssynderna vet du vilken du ska välja! IN THE LUST WE TRUST!

Hypnosis ‘`Shadoworld’

Franska band på grekiska bolag visar sig återigen vara en dödlig kombination. Med Cindy Golubkoff på gitarr och sång är detta vårens presumtiva absoluta storsäljare. För er som inte tyckte att Misanthrope tog ut svängarna tillräckligt – här blandas allt och pressas ihop till en välsmakande och som namnet antyder, hypnotisk, proteinbar, perfekt för långturen. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRGH!

Manticora ‘Darkness With Tales To Tell”

Åtta fullängdare och en EP har det blivit med det danska progressiva metalmiraklet Manticora som här öser på utan pardon i över en timme. Vi snackar valuta för pengarna! Ett danskt metalband som spelar i en helt egen division och liga, men det är lätt att manti-kora en vinnare! Succélåten ”The Saga of the Exiles” från förra skivan fortsätter här i ytterligare två utsvävande kapitel och vi garanterar att du kommer att sitta som klistrad framför högtalarna för att hänga med i berättelsen. En mantikora kännetecknas av att ha en lejons kropp, en människas ansikte och en skorpions svans. Danska Manticora är den perfekta symbiosen av Morifades urkraft, Dragonlands låtskrivartalang och Insania Stockholms legendstatus och poesi. A KILLER!

House Of Spirits ‘Psychosphere’

Just det, ständigt aktuella House Of Spirits är tillbaka! Med gitarristen Benjamin Schippritt går detta nya album direkt till höjderna av tysk, hård metal som ändå är såpass lengräddad att den smälter på tungan. Det här skulle kunnat vara Talk Of The Towns riktiga uppföljare om Thomas Vikström och kompani bara hade fått tummen ur. Missa inte bandet på Örebro Fire Fest 2019 där de kommer att efterfesta med sköningen Ralf Gyllenhammar från Mustasch till nio på morgonen!

Disarmonia Mundi ‘Mind Tricks’

Attityd, pondus, bestämdhet – Italiens svar på Soilwork står med bestämda fötter på jorden och låter sig inte rubbas av någon! Vi snackar kaggar, vi snackar rakbladsvassa leads, vi snackar en fet cover på Panteras ”Mouth For War” som får avsluta skivan på högsta möjliga punkt. I hårdrockens trädgårdsland har vi redan Gardenian och Soilwork, men vi skickar gärna in det här bandet som får luckra upp jorden ytterligare. Morgonstund har guld i Disarmonia Mundi!

Meridian ‘The Seventh Sun’

Om du inte kunde få nog av Satyricons ‘Rebel Extravaganza’, DHGs ‘666 International’ och Mayhems ‘Grand Declaration of War’ har vi här ett schweiziskt derivat som får det att vattnas i munnen på den mest kräsne av läckergommar. Den klarast lysande stjärnan i cyberrymden! Schweiz må vara neutralt, men den här skivan har tagit ställning! Har du?

Relapsed ‘Into A Former State’

Med köttet välstekt och tomaten fet sätter muskelknuttarna i  Relapsed en svårslagen testosteronsvettande standard. Har vi dött och hamnat i arenarockhimlen? Blandat med de funkigaste insatserna en basist spelat sedan introt i Seinfeld, sätter sångaren toner högre än sitt eget hårfäste och hela Dortmund jublar! Här snackar vi inte systemkollaps utan en fullkomlig systemrelapse!

State Of Mind ‘Memory Lane’

Melodisk hårdrock spelad av riktigt rutinerade svenska rävar som efter en tids vinterdvala tittar fram ur sitt gryt och ger oss ett album späckat med det ena solot glammigare än det andra – Swordmaster får se upp! Minnenas allé – årets mest passande titel, här känns allt väldigt bekant och man kan inte värja sig att kasta sig naken i den svalkande simbassäng som är andra bands riff. Dock väldigt originellt och på alla sätt en FULLKOMLIGT relevant skiva som måste finnas i allas skivsamling. Nu. Helst igår.

Shadows Of Sunset ‘Reflection From Afar’

Kyllä kyllä kyllä! Med medlemmar från Axegressor, Devastracktor och Goretorture kommer en hårdslående EP från Finlands kärvaste skogsmyrar. Night In Gales ‘Sylphlike’ filtrerat genom ett finnougriskt kaffefilter skapar en essentiell CD till din samling. Vi snackar mangel, akustiska gitarrer och rakt hår. Turné i höst tillsammans med Throes Of Dawn, Autumn Verses, Alghazanth och … ja, släng in Darkwoods My Betrothed när vi ändå är på gång. Släppt på anrika Fadeless Records – just det, det Fadeless Records!

Erik Barthold är kanske mest känd för den breda massan som trummis i det nyss avsomnade bandet The Kristet Utseende men det få kanske vet är att han var med och grundade ett av Sundsvalls första dödsband och senare ett av de första black-banden nämligen Gloom och Egregori. Erik berättar lite om svunna tiden och hur framtiden är planerad.

/Bure Bödel

Hallå där Erik, du var rätt tidigt involverad i den svenska death-/black-scenen, den tidigaste inspelningen jag känner till med dig är dödsbandet Glooms demo som släpptes 1992.  Kommer du ihåg hur du kom i kontakt med de lite mer extrema tongångarna?

Redan vid 7-8-års ålder fick jag ett stort intresse för hårdrock. Det var band som Twisted Sister, Kiss, WASP och Motörhead som gällde. De två sistnämnda var ju faktiskt ganska hårda för sin tid och jag minns än idag hur låten ”F**k Like A Beast” väckte något inom mig första gången jag hörde den. Jag har svårt att sätta ord på vad det var, kanske någon form av nyfikenhet. Musiken kändes liksom diabolisk på riktigt. Ett par år senare kom jag i kontakt med thrash och speed metal. Nu byttes de flesta hårdrocksskivor snabbt ut mot skivor med band som Kreator, Metallica och Slayer. När jag sedan hörde Napalm Death och grindcore via en barndomskamrat tror jag det brann till i hjärnan på mig. Kunde musik verkligen låta så här? Under högstadiet upptäckte jag death metal, och det var också då jag på allvar började intressera mig för att lära mig spela själv och att faktiskt skriva egna låtar.

Gloom grundades 1991, kommer du ihåg hur visionen för bandet såg ut? Vad ville ni förmedla med er musik och var hittade ni inspiration?

Framförallt var vi oerhört entusiastiska för att spela denna nya typ av musik. Vi var också väldigt fascinerade av skräckfilmer och ”gore”, detta blandades med ett stigande intresse för ockultism. Det bör kanske nämnas att vi blott var i 15-16-årsåldern vid denna tidpunkt. Death metal genren befann sig i sin barndom och vi upptäckte nya band hela tiden. Vi tänkte nog inte så mycket alls på var inspirationen kom ifrån. Vi bara gjorde något. Eftersom vi inte hade tillgång till ett överflöd av denna musik blev det som att vi tvingades göra den själv för att få höra den mer. Då fanns inte riktigt heller den utpräglade kategoriseringen som idag existerar inom metal-genren. Den började komma, men var grymt grumlig i sin indelning. Första gången jag hörde talas om power metal var det Metallica som artikeln handlade om.

Hur såg ”scenen” ut i närområdet när ni drog igång Gloom? Jag kan personligen inte dra till minnes många band från vår fagra stad som var igång så tidigt.

Alltså, det fanns inte så värst många extrema metal-band i stan kring den tiden. Det var mer hårdrock, punk och glamrock. Möjligtvis lite thrash. Detta var ju innan black metal-pesten drog fram över byn.  Ett av de allra tidigaste metalbanden i Sundsvall var ett thrash/dödsmetall band som bestod av Jocke Mårdstam, Jens Höglin, Patrik Lögdahl och Jörgen Fahlberg. De hette Unholy men existerade endast en kort period och gjorde bara en spelning. Jocke och Jörgen startade därefter bandet Left Hand Solution tillsammans med Liljan Liljekvist. Nacksta-bandet Dismorchas bytte bandnamn och tog över namnet Unholy. De var ursprungligen mer inspirerade av Slayer och Sepultura, men utvecklades till ett mer renodlat dödsmetallband.

Senare drog ni igång Hekate som man senare kan säga utvecklades till Egregori, nu var det black metal som gällde. Vad minns du från den korta tid som detta band existerade?

När jag kom in i Hekate 1993 hade de redan kört ett tag som band. Efter att jag börjat lira med dem dröjde det nog inte mer än ett halvår innan det skedde något enstaka medlemsbyte och bandet omvandlades till Egregori. Nu hade black metal på allvar gjort sitt intåg i Sundsvall. Där Hekate tidigare varit death metal blev nu Egregori utpräglat black metal. Det var inte alls min grej. De andra i bandet dök djupt ner i black metal-myllan medan jag avlägsnade mig helt från denna genre. Jag gjorde bara två spelningar med Egregori och sedan splittrades bandet. De andra medlemmarna fortsatte dock med svartmetallen, banden Setherial och Blot Mine är mer eller mindre sprungna ur Egregori.

Min uppfattning är att både Gloom och Egregori var rätt lokala företeelser, fick ni någon större spridning nationellt eller internationellt?

De här banden var ju aktiva under en väldigt kort period och mig veterligen har vi inte rönt några större internationella framgångar. Dock har de inspelningar som Egregori gjorde återutgivits på kassett. Misstänker att den sprids en del inom ljusskygga undergroundkretsar. En liten parentes är att det i Frankrike just nu skrivs en bok med titeln ”The Influence of H.P. Lovecraft and the Cthulhu Mythos on metal music” där jag och en tidigare medlem från Gloom medverkar i en intervju.

Hur tycker du metal-scenen” har varit i Sundsvall genom åren, har du några favoritband?

Sundvall har länge haft en genuin metal-scen. En mängd band med olika stil och inriktning har under åren avlöst varandra. Under 90-talets mitt florerade ju en hel del metalband av varierande kvalité i staden. Åren har väl fått utvisa lite vilka som faktiskt höll måttet. Nämnas bör ju Setherial som stått sig mycket väl. Jag gillar Eldkraft också, grymma gitarriff på deras platta, Bitvis i världsklass. Mitt definitiva favoritband i Sundsvall just nu är dock DRÅP. Såg dem nu senast på Gefle Metal, och de levererar verkligen den energi och totala kompromisslöshet som fick mig att fastna för den mer extrema metallmusiken från allra första början. Riktigt jävla bra!

Efter Gloom och Egregori så började du spela med Left Hand Solution och du var även med och grundade Darklands. Left Hand Solution fick utstå en del spott och spe under nittiotalet från folk som var inne på hårdare musik. Har du någon aning om varför ni hamnade i skottgluggen?

Haha, jo det har jag. Left Hand Solutions första demo-kassett skilde sig väldigt mycket från det som sedan kom att bli den definitiva versionen av Left Hand Solution. Dessutom blev denna demo väldigt populär i Sundsvall. Vissa såg med ogillande ögon på hur medlemmar sedan byttes ut efter den första banduppsättningen. Sedan spelade vi live alldeles för mycket i Sundsvall med omnejd. Bara det fick nog en del att ledsna på oss rejält. Vi hade en tjej som sjöng och det här var ju innan det blev poppis med ”flicksångsmetal”. Dessutom så sjöng sångerskan inte så värst mycket som en tjej heller. Vi var totalt ointresserade av att följa trender och just black metal var fan en trend när den svepte in över staden i början av nittiotalet. Nu snackar jag inte om de personer som blev djupt dedikerade till denna genre och kanske även skapade egen musik, kanske rent av fortfarande gör det. Dem har jag all respekt för och deras drivkraft och dedikation till genren, oavsett om de störde sig på LHS eller ej. Jag talar om posers och wannabees. Plötsligt blev allt så in i helvete löjligt. Det skulle suras och dyrkas Djävulen på riktigt. Vi i LHS garvade åt det. Vi älskade tung jävla metal. Vi var helt ointresserade av att stå och sura med armarna i kors och leka onda. I osäkra blackmetal-pojkars ögon var vi så långt ifrån ”true” man kunde komma. I Norge brände man kyrkor och hatade dödsmetall som var alldeles för mesigt. Vi partajade och skojade. Helst med California white och cider. Snacka om o-metal! Vissa låtar lät lite poppigt och till råga på allt hade vi en förkärlek för skräckromantik, naturromantik och dyster musik. Det störde nog vissa sig på. Under denna tid svarade vi på brev från fans och tidningar mer än vad vi repade och brevväxlade med människor i 36 olika länder (vi räknade…). Inte fan brydde vi oss om vad några surmumrikar i Sundsvall tyckte om oss. När det ett par år senare damp ner skivkontraktserbjudanden från Nuclear Blast och Earache hade vi glömt det där för länge sen. Idag är metalklimatet ganska annorlunda och det finns flera black metal band som jag tycker är svinbra. Har t.o.m. bidragit med sång på en black metal-platta, Bergravens ”Till Makabert Väsen”.

Som den multiinstrumentalist du är, hur kommer det sig att trummor blev ditt huvudinstrument? Du skrev många låtar till Left Hand Solution och stundvis även till Darklands.

Jag har nog alltid burit på en inre rastlöshet vilket gjort att jag ständigt försökt utveckla mig musikaliskt och söka mig till nya områden. Det innebär inte att jag överger det gamla till förmån för det nya. Det handlar om att vidga sina vyer. Tror inte det funnits någon plats på jorden där jag trivts så bra som vid trumsetet. Det är rastlöshetens lekstuga. Med rytmen börjar musiken för mig och jag har nästan alltid en rytmisk rörelse i kroppen eller en melodi i skallen. Antar att jag har någon form av hypomanisk läggning till musik. Det är ibland lite stressande och jag tror nog att jag hade varit en annan sorts människa om jag inte haft trummorna i mitt liv. Trummorna är lite som stressens ventil ut ur kroppen. Att jag också drevs att lära mig spela gitarr, bas, piano, saxofon och tvärflöjt antar jag har att göra med denna inre rastlöshet och viljan att lära mig mer om tonalitet, ackord och harmonik.

När jag var som mest aktiv i Left Hand Solution och Darklands snöade jag in en hel del på goth-rock och mer atmosfärisk metal. Det satte förstås en viss prägel på låtskrivandet. I Left Hand Solution gjorde jag ursprungligen låtarna på akustisk gitarr men övergick senare till att skriva LHS-låtar vid pianot för att försöka hitta nya infallsvinklar. I Darklands var jag främst textförfattare. Den ursprungliga tanken med Darklands var endast att det skulle vara ett litet sidoprojekt. När vi sedan fick ett skivkontraktserbjudande från Heathendoom Music gick det ju liksom inte att tacka nej. Detta gjorde ju också att vi blev tvungna att lägga mer tid på bandet.

Något som jag funderat på många gånger är varför du aldrig tagit äran för att du spelat trummor på så många av Darklands inspelningar? Vad var anledningen till att ni skapade en låtsasmedlem som fick gå under ditt mellannamn?

Ok, det kanske är dags att spräcka den bubblan nu. Vi hade problem att hitta en permanent trummis. När vi fick kontraktet från Heathedoom höll vi knappt på med bandet och hade ingen trummis alls. Tanken var ju aldrig att vi skulle vara en trio där jag satt bakom trummorna och sjöng. För att inte sända ut de signalerna så fick mitt alter ego Paul hoppa in på trummor.

Efter dryga 25 år sedan du slutade spela death metal så har du nu startat ett nytt band med namnet The Slaughterhouse Empire. Är det en 40-årskris vi kan skönja eller hur kom det sig att intresset för att spela döds vaknade igen?

Hehehe, låt mig förklara så här: Death metal blev vägen ut ur krisen. Jag har aldrig slutat lyssna på death metal, den har alltid funnits där. Oavsett om jag snöat in på jazz och lirat i storband så har dödsmetallen alltid varit med mig. Jag kom till en punkt i livet där jag blev tvungen att ta ett beslut om att ställa upp för andra eller att ställa upp för mig själv. Jag hade inte skrivit låtar på många år. Efter en djup depression kom plötsligt intresset att skriva musik tillbaka. Det bokstavligen forsade dödsmetallriff ur mig. Först blev jag förvånad, men sedan bestämde jag mig för att faktiskt följa min egen vilja och göra något av detta. Tack vare en liten puff i ryggen av den kunglige gitarristen Stefan Kihlgren bildades så The Slaughterhouse Empire.

Hänger du med i dagens dödscen, har du några favoriter bland de nyare banden?

Of corpse, det gör jag. Grejen är väl den att jag fortfarande lyssnar väldigt mycket på ”de gamla” banden som fortfarande släpper nya album. Vader t.ex. är en stor favorit. Har märkt en tendens hos mig att jag ofta undviker många nya band som metallmänniskor allmänt anser vara ”de bästa” just nu. Jag kollar in nya album som släpps med band jag aldrig hört talas om. Jag är nog ganska specifik i min metallsmak. Då och då dyker det upp nya guldklimpar som t.ex. det amerikanska grindcorebandet Full Of Hell. Sen är det ju så att jag lyssnar väldigt mycket på jazzrock och fusion. Faktum är att det var bandet Painkiller med John Zorn som fick mig att börja söka mig in i jazzen. Lite bakvänt att börja med det mest extrema kanske, men det fick mig att vilja lära mig spela saxofon riktigt bra.

Om vi ska runda av här kanske så du kan fortsätta med att restaurera ditt ödlehotell, hur ser den närmaste framtiden ut för dig som musiker?

Haha, då bör jag kanske förklara vad mitt ödlehotell är för något. Under åren jag bodde i Stockholm spelade jag saxofon i ett frijazzband som hette Lizard Hotel. Det är nog fan i mig den mest extrema musik jag någonsin spelat. Till och med den mest luttrade dödsmetallare brukar rygga tillbaka när jag spelar upp detta. Grind, jazz och oväsen i en härlig kombo, hehe.

Nu när The Kristet Utseende har lagt ner får jag tid till att ägna mig åt Slaughterhouse Empire på riktigt. Vi har kommit igång med att repa in låtar och det hela känns förbannat kul! TKU kommer dock att spela in ett avskedsalbum nästa år. I höst plockar vi fram Darklands ur garderoben och gör en spelning på Nordfest. I år är det nämligen 20 år sedan vi släppte vårt första fullängdsalbum. Så det blir lite av ett jubileum, och vi har lite överraskningar på gång inför detta. Sen finns det ett band som jag kommer släppa ett album med framåt vintern, men jag säger inte vilket. Än…

Som några av er kanske känner till köpte jag och Heidenhammer inte mindre än 500 CD-skivor av vår lokala Sleaszy Rider Records-kran. Majoriteten av plattorna härstammade från tidigare nämnda bolag, men det fanns även en hel del alster från kranskommunerna Scarlet Records och liknande. Ett kap tyckte vi, ända tills vi började med det bibliska arbetet att lyssna på alla skivor. Ett visst missmod spred sig när den ena skivan efter den andra lyckades slå rekord i hopplöshet. För att överleva pärsen så tänkte vi oss in i mardrömmen att vara annonsförfattare. Då blev allt betydligt enklare. Här kommer således våra påhittade annonser för ett axplock av alstren vi genomlidit.

Mycket nöje.

W.E.B ”Jesus Heist”

Stenhård, tvättäkta grekisk life metal – ett fjärde generationens Rotting Christs ”A Dead Poem” med tuggande, suggestiva gitarrmackor. Med Darkface på sång, Rektor på sex strängar, snabba licks och … ja, det är gudarna i W.E.B helt enkelt. Tre brådmogna greker med bröstsim på dagsschemat. Lyssna en gång och du är också garanterat fast i nätet!

DIm Mak ”Intercepting Fist”

Det HÄR är stökig metal för dig som ger blanka fan i att hänga upp jackan på galgen. Erik Rutan sätter sin patenterade prägel på produktionen och resultatet är en hårdslående gitarrfest med ljudkorvar fetare än Ralf Scheepers lår som siktar mot strupen och dödar omedelbart. Rutinerade rävar från Ripping Corpse och Torture Krypt har skapat det givna soundtracket till Församlingens nystartade dojo. Kampsportslyrik, kinesiska drakar, tuffa killar – vi säger bara KI-AI! Dim Mak är ett band som knockar dig innan du hinner säga ”skrovmål och thaifru”.

Hearse ”Armageddon, Mon Amour”

Sprakande fräsch death n’ roll som gör om din gamla Volvo till en Cabriolet från Helvetet med nitroglycerin i tanken så fort du satt skivan i bilstereon! Att Johan Liivas sargade avsked från Arch Enemy skulle resultera i något såhär vitalt hade ingen kunnat förutspå i sina vildaste fantasier. En Liivasfarlig cocktail av vitamininjektioner och adrenalinsprutor rakt in i halspulsådern. En skiva som aldrig tar slut. Pallar du trycket?

Butterfly Temple ”The Times of Mara”

Med musiker som agerat kompband till legendarer som Blaze Bayley och Paul Di’Anno är det här en läcker fest av slavisk fantasy och keyboardspäckad dramatik. Ryskt, progressivt, och hedniskt i ledning av Mihkail Shmetko. Vi snackar här om ett antifascistiskt ryskt pagan metal-band med låtar om slaviska svastikor och som gör covers på Moonspells portugisiska nationalisthymner. Räkna med riff! OBS! Missa inte den medföljande videon till låten ”Vikingtid”! Hörde jag årsbästalistan?

Closer Than Kin ”The Machineries of Breath”

Wow! För er som inte tyckte att Raised Fist hoppade högt nog! Energisk hardcore tajtare än ett par nyknutna Vans. Attityd och fart i en explosiv kombination med ett misstänkt hemligt gästinhopp av sångaren i Nattvindens Gråt. Slit av skjortärmarna, raka skallen och visa upp tribaltatueringarna. Closer Than Kin mosar allt! Umeå hardcore? Glöm det. Vi snackar Massachusetts hardcore. Räkna med bråk!

Angel ”Don’t Wanna Run”

Med sammet lika krossad som en romantikers dröm sveper goth-drottningen Angel in i våra hjärtan som tas till bristningsgränsen. Med näktergalen Helena Bianca Castafiore Iren som tidigare sjöng med Trail Of Tears bakom mikrofonen svimmar man när toner man inte visste fanns fyller sängkammaren. Angel spås här en lysande karriär. Oumbärlig platta för den sanna samlaren av Imperia-relaterade sidoprojekt. 11% på Metal Archives talar sitt tydliga språk! Watch out Liv Kristine!

Wastefall ”Fallen Stars and Rising Scars”

Rytmiskt pumpande, episk och progressiv life metal med gitarriff skarpare än välslagen tzatziki, med vokala insatser som hämtade från giganterna i Truth Denier. Vi snackar klassiskt Sleaszy Rider-material med bråddjupa lyriska proklamationer. Det här är grekisk metal för er som växt ifrån black metal. Fala-fel? Knappast – här är det alla rätt! Lägg Wastefall på minnet. De här grabbarna kommer bli stora. Och med stora menar vi STÖRST!

Devil’s Whorehouse – ”Revelation Unorthodox”

Oumbärligt Marduksidoprojekt med Mogge i absolut högform. Östgötarna bjuder upp till Danzig och får originalet att framstå som en blyg skolpojke. Jerry Only kan lämna över stafettpinnen till Steinmeyer, B. War och kompani. Den här skivan delar vargintro med Ancients ”Svartalvheim” och det är tillsammans med de vokala insatserna ylanden som går rakt in i hörselgångarna. Sa vi oumbärligt?

Goddess Shiva ”S/T”

Snackar vi legendarer, eller? Det klassiska bandet som gick under namnet Shiva mellan 1977 och 1980 återvänder med pompa och ståt under nygammalt namn. Ett giftermål mellan öst och väst – teutoniskt tunggung blandat med österländsk mysticism. En tikka massaker av minnesvärda riff och tunga refränger. Med Mat Sinner bakom rodret – ja, Mat Sinner, etta på Sinnerlistan då det är han som är Sinner – kan det här inte gå fel. Äkta rostfri metall fistbangar oss in i Tusen och en natt med låtar som ”Ali Baba”. Det här är din biljett från Stuttgart till New Delhi och Goddess Shiva löser biljetten. Sesam skivaffärer – öppna er!

Oblivion ”Renewal”

Det finns trettiotre band som heter Oblivion, men bara ett som menar allvar! Jönköpings Meshuggah ger ateismen en polyrytmisk känga med hjälp av en rasande Jesus på sång, bandlöst basmuller och oriff i 17/39-delstakt. Maken till klagorop har inte hörts sedan Golgata och trumtakterna får Jerichos väggar att rämna på nytt. Bolagskompisar med legenderna i Pantokrator. En lyssning och du är garanterat frälst du med. Varde ljus!

Room With A View ”First Year Departure”

Bedårande goth metal med fotorikt texthäfte. För dig som inte kan få nog av Beseechliknande eftersläntrare och som vill ha den italienska depprocken al dente. Vilken dag är din Room With A View-dag? Ja, varje dag såklart. Den här pastarätten kan man inte bli mätt på. På med kråsskjortan och läppstiftet och av med byxorna. Kontinental knullgoth har inte berört på det här sättet sedan Macbeths glansdagar.

Hortus Animae ”The Blow of Furious WInds …”

Äntligen kan du andas ut – Grom från Ancient och Doomsword är tillbaka med ytterligare två ex-medlemmar från Ancients livesättning – Bless och Scorpios! Som om det inte vore nog medverkar Klaus Spellthrower, känd från både Blaze Bayleys och Tim ”Ripper” Owens liveuppställning. Progressiv black metal står det på skivan – döm själva! En proteinmaxad hingst i Sleaszy Riders urstarka stall. Underhållningen är inte slut när skivan är det – det är bara att ladda videon med en medföljande fullspäckad ‘Making Of’-DVD. Äntligen ett RIKTIGT all star-band värt namnet!

OBS! Missa inte specialutgåvan som inkluderar båda skivorna OCH en special-CD med demoversionerna av låtarna från plattan ‘Waltzing Mephisto’ – vilken inkluderar den nio minuter långa covern av Mayhems ”Freezing Moon” blandad med bland annat Mike Oldfields ”Tubular Bells”!

Scarved ”Dynamite”

Bredbent, belgisk powerrock med låtar från skrevet och som SPARKAR i skrevet! Kaxigheten har fått ett ansikte i och med denna laddade historia med det kvinnliga dynamitpaketet Karo på sång. Vi snackar Belgiens svar på Audioslave med en titel som håller vad den lovar! Jean-Claude Van Damme får se upp – den hårdast slående belgaren heter numera Scarved! Se upp i backen – vi ses på Wacken.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Vi beger oss återigen tillbaka till Härnösand. Innan jag påbörjade min gymnasieutbildning i Sundsvall spenderade jag ett år på Härnösands estetiska gymnasium, närmare bestämt på den musikaliska linjen. Jag hade där tänkt mig att knipa till mig gratis lektioner i vokala prestationer och elbasspelande. Vi kan väl säga att det gick sådär.

Till att börja med hade jag ingen som helst aning om hur fan man gjorde något av det. Den enda erfarenhet jag hade av ”sång” bestod av att growla och skrika som en galning, så när min sångpedagog sade till mig att leta fram ett partitur för någon låt jag skulle vilja sjunga fann jag mig rådlös. Trots att jag hade lyssnat till öronen blödde på Iron Maiden, AC/DC och Judas Priest slog det mig besynnerligt nog aldrig att några av deras låtar kunde utgöra alternativ. Tack och lov kanske, för jag vågar inte tänka på hur i Guds namn det hade låtit om jag försökt sätta de höga tonerna i ”Rime Of The Ancient Mariner”, eller ”Victim Of Changes”. Så vad göra? En snilleblixt infann sig: sångläraren var norska i grunden, och även jag hade ju mitt ursprung i vårt västra grannland. Lösningen blev således att välja ”Mellom Bakkar Og Berg” och ”Håvard Hedde”, då Storms ‘Nordavind’ hade hunnit spelas på styv kuling i pojkrummet många gånger om. Ja, det blev de … och Ulvers ”I Troldskog Faren Vild”. Den senare fanns det dock inga noter på, så den fick bero. Det var nog lika bra det.

Mitt basspel då? Tja, den första gången jag rörde vid en elbas var ganska precis ett år dessförinnan. Nionde klass spenderade jag med att lära mig ”spela” bas genom att köra Ramonescovers. Det vill säga max tre toner i varje låt. Det, och desperata försök att spela bas i det dödsmetallband jag hade varit med att starta året innan. Det gick skitdåligt. Gitarristen i bandet var tekniskt gudabenådad – vid fjorton års ålder satt han och plockade ut Yngwie Malmsteen-solon på pojkrummet, på riktigt – men det här med att skriva låtar, och att lära ut dem … ja, det var det sämre med. Resultatet blev helt enkelt att jag trodde att allt basspelande gick ut på att enbart följa gitarren och spela grundtoner. Ett antagande som visade sig vara helt felaktigt när det var dags att inför min nya estetgymnasielärare visa upp mina samlade kunskaper på området. Ackordlära? Basgångar? Subtonika och dominant? Vad fan pratar du om? Ja, min lärare slet sitt hår. Jag med. Herregud, vad less han till sist måste ha varit.

Nåväl: på detta gymnasium var en sak mer eller mindre skriven i sten, och det var att det här med hårdrock – det var något man fnös åt. Jazz däremot, det var grejen. Ganska ironiskt, då i stort sett alla som gjorde det hade gemensamt att de ett par år tidigare brukade vara uniformerade i hårdrocksattribut, och proklamerade storheten i Maiden, Priest och allehanda heavy metal-band. Något som försvann lika spårlöst som när dödsmetallare i fjortonårsåldern blev femton och därmed i sann black metal-anda började hävda att de aldrig lyssnat på ”något jävla Cannibal Corpse”. Vad jazzmänniskorna på gymnasiet tyckte om black metal fick jag dock aldrig veta, men det enda i tyngre väg som accepterades var Meshuggah. Något som ledde till att jag avskydde bandet i fråga intensivt i flera år därefter.

Men ingen regel utan undantag. I årsklassen ovanför mig huserade tre individer som gemensamt hade flyttat till Härnösand från Sveg, av alla ställen. Det fanns också fler saker som band dem samman. De delade lägenhet, de lyssnade på metal – vilket innebar att de gick under det gemensamma namnet ”Hårdrockarna”, vilket också stod på deras dörr – och de ingick i en bandkonstellation med namnet Nosferatu.

Nosferatu är kanske inte världens mest innovativa namn, och i ärlighetens namn var kanske inte deras musik det heller. Däremot var de fruktat bra. Så bra, att när de till sist fick röven ur vagnen och lyckades spela in en demo var jag så häpen över resultatet att kassetten mer eller mindre gick på repeat hemma hos mig i veckor.

Musiken bestod av Type O Negative-doftande tongångar, och kryddades av ett stort antal extremt catchy melodier, riff och arrangemang. Ljudet? Svinbra. En snygg fiol gjorde saken ännu bättre, men det som avgjorde saken var att karln som stod bakom mikrofonen ägde en av de absolut bästa sångröster jag hört. De vokala insatserna var fan häpnadsväckande. Tydligen var det också vokalisten som skrivit all text och musik, och vederbörande var också den ende av medlemmarna som bodde kvar i Sveg. Vill också minnas att han var några år äldre än de andra. Innan vårterminen 1997 hade nått sitt slut hade också hela bandet importerats för en spelning på ett lokalt hak i Härnösand. Till mitt förtret lät det dock som att de hade gått i en lite mer Panteraliknande inriktning, som inte stod att finna på demon.

Varför har man då aldrig hört talas om bandet? Tja, sannolikt finns det flera orsaker. Jag vet inte riktigt hur de resonerade, men jag tipsade dem att skicka in kassetten till Close-Up och några liknande publikationer, och delgav en lista på skivbolag som eventuellt skulle kunna vara intresserade. Dock var de, metalintresset till trots, alls inte inne på death eller black metal – och således heller inte underkategorierna goth och doom. Då mainstreamintresset för hårdare tongångar var i stort sett lika med noll vid den här tidpunkten antar jag att de större skivbolagens respons bör ha varit minst sagt svalt. Kanske föll allting mellan två stolar – för hårt för att vara mainstream, och kanske lite för melodiskt för att vara något annat. Jag tror dock att Black Mark hade nappat med hull och hår.

Så vad hände? Jag har faktiskt ingen aning. Vid något tillfälle stötte jag ihop med dem efteråt, och fick informationen att hjärnan bakom bandet verkat tröttnat på metal och hellre ville spela folkmusik under namnet Troll. Det verkade dock inte bli något med det heller, men det sista jag hörde var att de på något vis ändå fortsatt under namnet Wounded och till sist fått släppa en skiva. Jag är tämligen säker på att jag återfann dem på MySpace för en tio-elva år sedan, men att det jag hörde inte påminde nämnvärt om de gamla tongångarna från demotiden. Jag har dock försökt hitta igen fullängdaren på nätet, men kammat noll. Sedan är allt höljt i dunkel.

Jaja. Antar att man får vara glad för det man har kvar – kassetten. Den är allt fortfarande för jävla bra, märker jag när jag låter den rulla ytterligare ett varv i bakgrunden.

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Som jag tidigare nämnt var det här med hårdare musik i Härnösand något av en bristvara. Eller, i alla fall var det brist på människor som verkade uppskatta tonkonsten ifråga. Skivor att köpa fanns det, men problemet var bara att ytterst få köpte dem. På sin höjd kunde väl någon enstaka individ i mer eller mindre förvirring kosta på sig att inhandla något hårdare verk, men det var sällsynt. Om så var fallet, bestod det oftast av någon skiva med Entombed – oftast ‘Wolverine Blues’ – eller kanske en Morbid Angel-platta. Mer än så var det inte, då band som Sepultura och Pantera normalt utgjorde något slags tröskelvärde för hur mycket brutalitet som gick an. Ja, det var mörka tider.

Besynnerligt nog fanns det dock ett undantag från denna regel. Det känns än idag märkligt att tänka på att det strax innan jag fyllde fjorton år faktiskt existerade ett renodlat death/thrash-metal band i samma stad som jag huserade i. Och att bandet dessutom var bra. Till och med riktigt jävla bra. Namnet på det var Godblender.

Härnösands musikklimat var vad man i folkmun brukar kalla för ”under all kritik”. Eller, snarare totalt ointressant – såvida man inte var någon märkvärdig musikestet som med fisförnäm min pratade sig varm om synkoper, spöknoter och Jaco Pastorius fingerfärdighet. Annars var det mestadels skitdålig pseudopunk, tafflig halvgrunge och bedrövliga Green Day-kopior som äntrade scenen när det vankades lokalspelningar. Därför blev kontrasten stor när nämnda Godblender vid ett tillfälle ställde sig på scenen någon gång tidigt 1994 och fläskade på utav bara helvete, med en gurgelbrötande jävel bakom mikrofonen. Större delen av publiken flydde. Ja, ni kan tänka er exakt hur det såg ut.

 

Tyvärr blev det inte så mycket med projektet. De hann kräma ur sig en demo, inspelad på vad jag antar är en fyra kanalers portastudio, vilken kopierades genom avspelningar och sedermera såldes på den lokala musikaffären där bandets trummis arbetade på deltid. Nämnde trummis kan vara värd att nämna i sammanhanget, då han mig veterligen var den enda i gänget som fick någon slags vidare musikalisk karriär. Han heter Håkan Eriksson och blev några år senare medlem i Face Down, för att sedan också spela i Blackshine. Vad han gör nu vet jag inte. Inte heller har jag någon aning om vad resterande medlemmar kan tänkas syssla med. Då detta var gossar som var betydligt äldre än jag hann jag aldrig knyta kontakt med någon av dem. Samtliga medlemmar flyttade sedan strax därefter till Stockholm för att satsa på bandet mer helhjärtat, men projektet sjönk som en sten. Den faktiskt rätt karismatiske originalsångaren, eller growlaren, Erik Åkesson byttes ut mot en helt värdelös gnällspik vars namn jag glömt bort. I samma veva fick musiken mer av en Panteraprägel och ”moderniserades”. Alla låtar (utom en) från den självbetitlade demon från Härnösand spelades in på nytt med denne nye sångare och blev bara bleka kopior av originalversionerna. Inspelningen blev såvitt jag vet deras sista demokassett, och därmed var sagan all.

Likväl, demoinspelningen från 1994 har jag kvar. Och det är fortfarande en av de kassetter jag värdesätter allra mest i samlingen. Låtarna … ja, de förtjänade ett bättre öde.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Jag är totalt okunnig när det kommer till musikskapande. Jag kan inte slå ett endaste ackord på gitarr, jag fattar inte hur man får ett piano att låta som det är tänkt, jag har alltid gått på känsla än något annat när det kommer till just musik så när bekanta sitter och diskuterar musikaliska termer nickar jag oförstående med eller så zoomar jag ut. Likväl så fanns det en önskan om att få släppa musik i unga år. Min musikaliska ’karriär’ kan sammanfattas i tre punkter: Fasttracker 2, Microsoft Publisher samt Brighter Death Now.

Fasttracker 2 & Brighter Death Now

Jag ska förklara djupare. För er som inte vet så var Fasttracker 2 ett DOS-baserat musikprogram som bestod av ett antal kanaler som man placerade ut ljud i och som i slutändan tillsammans skulle bli en riktig låt. Det var en drös med koder man skulle använda för att få ljuden att agera på olika sätt, det kunde vara sänkning av volymen, tillfälliga pauser osv. Man kopierade ljud mellan olika låtar och höll på, ljuva tider.

Jag är inte den enda som suttit och försökt producera musik i denna underbara skapelse, det är inte första gången denna mjukvara omnämns på denna blogg om jag säger så. Dock med min totala tondövhet och oförmåga att förstå arrangemang så var jag, trots förinställda ljud och slingor, helt oförmögen att skapa något som lät välljudande. Vilka alternativ fanns då kvar för en så arm stackare som mig? Styrkt av Roger Karmaniks jobb med Brighter Death Now och skivbolaget Cold Meat Industry så fattade jag ett beslut, jag skulle bli en industriartist!

I min ungdomliga naivitet så hade jag fått för mig att industri (eller som vi kallade det ’noise’) inte borde vara så svårt att producera då det mest vara en massa oljud. Jag hade även hittat en funktion i Fasttracker 2 som ’distade’ ljud vilket hjälpte en bra bit på vägen. Jag gjorde faktiskt tre olika inspelningar under tre olika namn vars totala upplaga består av sju stycken ’demon’. Jag återkommer till dessa snart.

Microsoft Publisher

När min familj köpte sin första dator så var vi generellt rätt sena med det om man jämförde med mina klasskompisars familjer. Det kan tidigast ha varit 1995 för operativsystemet var just Windows 95, ett revolutionerande OS för folk i min ålder och de äldre. Med datorköpet medföljde diverse olika program som Encarta 95 och Office-paketet. Ett specifikt program i Office-sviten hette Publisher, programmet var ett designprogram kan man väl säga där man kunde göra allt från inbjudningskort till det som verkligen fångade mig, nämligen kassettomslag. Min familj hade aldrig internet under tiden jag bodde hemma så vad kunde man då göra framför en dator förutom att dominera i spel som Transport Tycoon och Heroes of Might and Magic II? Jag lade ofantligt många timmar på att antingen skapa en databas över alla skivor jag ägde i Microsoft Access eller skapa kassettomslag i Publisher. Så många olika band jag visuellt skapat i Publisher är nog oräkneliga, man lusläste diverse ockulta böcker på jakt efter uppslag till bandnamn och för att kunna få inspiration till ytterligare ett omslag. Jag kunde sitta i långa stunder och testa olika fonter och placeringar av textrutor. Avsaknaden av internet hemma gjorde att jag på skolrasterna fick sitta och Altavista efter fräcka foton/bilder jag kunde ha som omslag.

Ett av projekten gick under namnet Icke-Glädje, ett projekt som bestod av undertecknad och en person som dessvärre inte längre finns bland oss. Denna person, som vi kan kalla M, var en stor inspirationskälla för mig, jag minns honom som en rätt färgstark individ bildligt talat då för det var såklart 99 % svart i våra garderober på den tiden. Vi hade några år av vänskap men efter gymnasiet så gled vi ifrån varandra. Med lika stora delar ironi som faktiskt vilja till att provocera så skapade vi ett band och ett manifest och detta fick gå under samlingsnamnet Non Felix (typ Icke-Glädje på latin). Manifestet tejpade vi fast på diverse väggar på vår gymnasieskola, vad som stod har jag inget som helst minne av och det var faktiskt Hatpastorn själv som nyligen påminde mig att vi ens hade gjort detta. Vi spelade in tre låtar som vi komponerade (i FT2 såklart) och spelade in under en lördag hos min far. Som den amatörmusiker han var och fortfarande är hade han vid denna tidpunkt en analog porta med fyra kanaler. Vi kopplade helt enkelt en gitarrsladd från datorns högtalarutgång direkt in i portan. En av låtarna lade vi faktiskt lite prat på också och texten hämtade vi ur ett medicinvetenskapligt häfte som M stulit på något bibliotek. Vi kopierade upp fem kopior av inspelningen, jag och M behöll varsin, en till har jag lokaliserat, men var de sista två tog vägen har jag ingen aning om alls, förmodligen gav vi bort dem till några bekanta.

Jag har faktiskt inte lyssnat en enda gång på denna inspelning efter den lades på band och jag har svårt att se att jag kommer att göra det då jag inte vill förstöra magin runt den helgen.

De andra två projekten som jag nämnde ovan startades nog snarare i Publisher snarare än med någon musikalisk vision. Dessa två gick under namnet Instrument of Torture och Världsbrand. Instrument of Torture-inspelningen, som jag döpte till ’Death by a Thousand Cuts’, kopierade jag faktiskt upp två kopior av, den ena har jag kvar och den andra finns i tryggt förvar hos en relativt känd black metal-sångare någonstans i Dalarna. Anledningen till att den hamnade där gissar jag var för att få höra några uppmuntrande ord av någon man såg upp till. Jag kommer fortfarande ihåg hans utlåtande, ’Det var rätt monotont’.

Världsbrand gjorde jag en inspelning med men det orkade jag inte ens skriva ut ett omslag till utan det ligger en kassett med dessa låtar på någonstans i mitt förråd.

Nu när jag tänker efter så hade jag faktiskt ytterligare ett projekt under en kort tid tillsammans med en person från Linköping som vi också kan kalla M. Bandet gick under namnet Sloti Slut och det var Ms påhitt, Sloti var polska för pengar och Slut var helt enkelt det engelska ordet som vi alla är bekanta med, så ”pengahora” kallade vi oss. vi gjorde några låtar vardera men problem uppstod när vi skulle skicka dessa mellan varandra då filerna var för stora att skicka via Hotmail på den tiden och några tjänster i stil med Sprend var det inte att tala om då och att skicka disketter fram och tillbaka var helt enkelt inte hållbart i längden så det rann rätt snabbt ut i sanden.

Jag gjorde även några fler musikaliska försök efter dessa olika grupper, men ibland är det nog bättre att bara inse att man inte kommer bli någon rockstjärna så jag la mitt fokus på att skriva om musik i stället.

Förra veckan hittade jag en klon av Fasttracker 2 för Windows 10, är det dags att återigen skapa lite disharmoniska tongångar?

/Bure Bödel

Året var 1998. Jag gick i gymnasiet och var helt besatt i black metal. Fördelen med gymnasiet var att man hittade likasinnade på ett helt annat sätt än i exempelvis högstadiet. Här fann man en klick personer som delade ens brinnande intresse för extrem musik och som dessutom introducerade en för allehanda närbesläktade genrer som industri, dark ambient, power electronics och så vidare. Måhända inte närbesläktade rent musikaliskt, men klart närbesläktade när det kom till mörkret. Faktum är att jag var på en oljudskonsert i lördags och tyska Anemone Tube framkallade mer mörker än i stort sett samtliga metal-konserter jag varit på. Det var helt magiskt. När oljud är som bäst finns det inget som slår det. När oljud är som sämst är det så enerverande att man blir på genuint dåligt humör.

En dag när jag drällde omkring mellan lektionerna träffade jag en bekant som vi kan kalla Metzger. Han hade tidigare lånat ut allsköns skivor till mig från alla möjliga och omöjliga musikaliska håll. En del bra, en del mindre bra. Varför han exempelvis försökte få mig att gilla Dan Swanös Nightingale och The Equinox Ov The Gods är än idag en gåta. Det var dessutom han som ordnade en promoversion av Mystic Circles debutplatta till mig efter att jag pratat sönder alla om den hysteriska annonsen och sågningen i Nordic Vision. Det jag pysslar med idag på dessa sidor kan alltså spåras minst 20 år tillbaka i tiden. Skivan han hade med sig denna dag var en samlingsskiva från Misanthropy Records där även spår från underetiketterna Heroine och Elfenblut fanns med. Jag slutade dock lyssna efter att han förkunnat att på denna fanns ett osläppt spår med Burzum och ett nytt spår med Mayhem. Jag sprang fan hem med skivan i handen. Fatta peppen.

Misanthropy Records var för mig på den tiden det där bolaget som var lite mer seriöst. Lite mer vuxet om man så vill. Annonserna och utgåvorna var alltid snyggt utformade och det kändes genomtänkt. Det fanns en tanke bakom vad som fick släppas och kvalitén var hög. Även om jag inte uppskattade alla band så fanns det inga riktiga stinkare som typ Vermin eller Dunkelgrafen. Misanthropy Records var på riktigt. När man var 17 bast och läste Jung och lyssnade på typ Aphrodisiac. Ja, då kände man sig fan som elitismens fanbärare. Att man i själva verket var totalt slut i roten och inte hade en aning om egentligen någonting är en annan sak.

När jag äntligen kom hem rotade jag snabbt fram en oanvänd 90-minuterskassett av märket Phillips. CDn åkte in i spelaren, sedan rec och play. Medan musiken gick läste jag vartenda ord i den omfattande bookleten. Alla band fick säga sitt och skivbolagsdamen Tiziana hade skrivit ett smärre manifest. Det var tydligen hon som var avbildad på omslaget med vilket jag tyckte var lite coolt. 1998 tyckte jag att allt som var skrivet var helt guld. Såhär 20 år senare är det stundtals en tävling i vem av banden som kunde vara mest märkvärdig. Herregud vad skitnödigt det är ibland och jag förstår varför den norska scenen kollapsade året därpå.

Hursomhelst, jag har letat fram kassetten jag spelade in då så jag skriver några ord om varje artist medan den rullar. Hela rasket finns på Youtube med så har ni inte lyssnat på den här samlingsskivan tidigare så gör er själva en tjänst och gör det.

Dream Into Dust – ”Stormbringer”

Ett band jag vet väldigt lite om. Jag tycker den här låten är skitbra, men jag har aldrig sett en Dream Into Dust-skiva ute i det vilda. Det enda jag ställde mig skeptisk till 1998 var sången som gärna hade kunnat skippats helt. När jag vill nå mitt mentala Black Lodge vill jag inte bli störd av skönsång. Distade vrål och rena kanaliseringar går dock bra. Första gången jag hörde detta var jag helt såld och 20 år senare tycker jag att den håller.

In The Woods – ”Let there be more light”

Jag hade redan ”HEart of the ages” och ”Omnio” på CD så jag var redan såld på In The Woods. Här ska jag dock erkänna en sak. Det dröjde MÅNGA år innan jag fattade att det här var en Pink Floyd-cover. Jag skyller på att jag aldrig riktigt lyssnat på det bandet. Jag gillar det här feberflummet som fan, men om det är en bra cover låter jag vara osagt. Om den bästa Celtic Frost-skivan är ”Panzerfaust” med Darkthrone så är In The Woods iallafall på god väg att toppa Pink Floyd. Undrar hur många Pink Floyd-fanatiker som sprängde ett blodkärl i hjärnan nu?

Solstice – ”The sleeping tyrant”

Mitt första möte med Solstice. Skivomslaget till ”New dark age” var omöjligt snyggt och jag gillade verkligen musiken. Sedan började sångaren ta ton. Herregud vilken klen filur. Lägg därtill det där klassiska TBV-darret på sången. Det här hade varit omöjligt bra om sångaren hållit betydligt högre klass. Rent musikaliskt är det en fullpoängare. Jag vet inte om näktergalen blev bättre med åren. Jag hoppas det iallafall. En återinspelning med bättre ljud och bättre sång hade smakat.

Hagalaz Runedance – ”The oath he swore one winterday”

Okej. Andrea från Aghast och Samoth från Emperor. Folkmusik. Jag gav det här projektet högsta betyg utan att ha hört en ton. Sedan fick jag höra hur det här lät och luften gick ur mig. Nu ska sägas att just den här låten måste vara den absolut bästa i diskografin för jag hyllade detta besinningslöst ända tills jag fick höra hela skivan. Hujedamig. Det är inte det att det är uruselt, men det finns inga rimliga skäl till att det inte är bättre. Den här biten kommer emellertid alltid ha en speciell plats i mitt hjärta eftersom jag lyssnade på den otaliga gånger när kassetten gick från pärm till pärm. Synd bara att Hagalaz Runedance inte var bättre. Förutsättningarna fanns ju. Sedan fnissade jag högt när jag fick höra bandnamnet. Jag fnissar fortfarande.

Primordial – ”Journey´s end”

Mitt första möte med Primordial. Första gångerna jag lyssnade på denna bit tyckte jag den var rätt trist, sedan föll allt på plats och jag blev helt tagen. ”A journey´s end” var en skiva som beställdes rätt omgående efter att den här samlingsvolymen fått snurra ett gäng varv. Än idag är Primordial ett av mina absoluta favoritband och än idag tar det rätt många lyssningar innan magin kommer fram. Men när magin uppstår. Ja, ni som fattar, ni fattar. Sjukt bra sång och råbra texter. Varför sjöng inte Naihmass Nemtheanga i Solstice för? Karln kan ju frammana känslor man inte trodde fanns. När man var tonåring och lyssnade på detta på styv kuling i hörsnäckorna när man drällde i naturen. Religiöst. Sedan har texten till den här låten varit en av mina absoluta favorittexter sedan första gången jag hörde den.

Shafts of morning dew, fade to dusk
Fires in the distance, make shadows dance
Under this Blood Red Sky, a million martyrs died
And beneath the pale moon’s face
They shall Again Arise…

Some things are best left in dreams
Reality, can be a cruel mistress
Are your lessons learnt?…
Chapters close, veins collapse
A passage ends,
A rite is earnt…

Their Blood hath quenched the land
Their spirit has set the stone
And forever the Pagan lands shall cry
With a heart so heavy…
…and limbs so weary

Let no man for his sins atone our days of Glory have gone…

Amen.

Burzum – ”Et hvitt lys over skogen”

Om man inte redan var knäsvag efter Primordial kom då Burzum och slog undan benen för en totalt med ett tidigare osläppt spår. Mycket kan sägas om Greven, men det finns ingen som slår honom när det gäller den här typen av black metal. ”Et hvitt lys over skogen” är en sanslöst kall låt. Tänk att den ursprungligen skulle ersatt ”Tomhet” på ”Hvis lyset tar oss”.  Drömmen hade varit att den här hade varit med på skivan tillsammans med ”Tomhet” som avslutningsspår.

Amber Asylum – ”Dreams of thee”

Första gången jag hörde denna var jag tvungen att lägga mig ner en stund. När tonårshormonerna rasade som värst var den här låten så vacker att det kändes som en dolk av silver rätt i hjärtat. Än idag blir jag smått paralyserad när ”Dreams of thee” spelas. Det var såhär jag ville att goth skulle låta. Sedan kom Crematory och bara bajsade mig i munnen. Nu är detta såklart inte goth utan mer neoklassisk dark ambient av något slag, men som sjuttonåring tolkade jag goth som gotisk, alltså mörk sakral musik som lät som gotisk arkitektur. Gud så fel jag hade. Jag har inte ens vågat lyssna på något mer med Amber Asylum. Låter allt såhär bra? Då dör jag. Och! Ingen kan anklaga en för att ha smal musiksmak när man uppskattar både Mortician och Amber Asylum.

Babylon Whores – ”Somniferum”

Och sedan kom några finska jävla pajsare och förstörde allt med svettig dödsrock av hopplösaste sort. Efter Amber Asylum kändes Babylon Whores stök som ett skändande av allt som är vackert här i världen. Jag ogillar än idag Babylon Whores. Man kan ju för fan inte sjunga ”Come on” efter Primordial, Burzum och Amber Asylum. USCH!

Madder Mortem – ”These mortal sins”

Tack och lov kom Madder Mortem och styrde skutan på rätt köl igen. Jag var och är inte direkt såld på norrbaggarnas musik, men de frambringar en rätt skön atmosfär och de är ju allt annat än obegåvade. Om jag inte minns fel var Madder Mortems ”Mercury” en av de sista skivorna som Misanthropy Records släppte innan de lade ner verksamheten. Genremässigt, jadu, någon sorts form av progressiv doom. Mer coolt än bra i min bok.

Mayhem – ”Ancient skin (True version)”

Sedan kom Mayhem. Jag hade ännu inte hört ”Wolfs lair abyss” så detta blev min introduktion för nya Mayhem. Jag var golvad. Helvete vilket rens och vilken atmosfär. Maniac sjöng som en blandning av en laserkanon och den tasmanska djävulen och var väl den enda plumpen i protokollet. Men låtmaterialet och produktionen. Wow. Efter breaket i slutet där Hellhammer dundrade iväg utan en tanke på morgondagen. Min haka var nere vid golvet. När jag kort därefter fick höra ”Wolfs lair abyss” blev jag paff att den versionen av ”Ancient skin” lät så pass annorlunda. Jag undrar varför de inte körde på singelversionen då den har bättre energi och bättre ljud. Sedan var det något mycket märkligt med att Mayhem signade på samma skivbolag som Burzum. Det har förbryllat mig lika mycket som Thorns medverkan på Nordic Metal-samlingen.

Beyond Dawn – ”Need”

Beyond Dawn är ett jävligt konstigt band. Anledningen till att jag uppskattar ”Need” är mycket tack vare att jag hade den avspelad på kassett så det här med att hoppa över låtar var inte en supersmidig process. Detta på gott och ont. Man lyssnade verkligen in sig på låtarna och lärde sig uppskatta dem. Trumpet/virvel-partiet på denna bit är något jag kan få på hjärnan vid de konstigaste av tillfällen. Jag vet inte om det är särskilt bra, men man hamnar i ett speciellt sinnestillstånd.

Endura – ”Vestigial horn”

Endura hade kanske de snyggaste annonserna man sett så när jag till slut fick höra hur de lät var jag idel öron. Jag blev inte besviken även om ”Vestigal horn” inte har samma sprängkraft som exempelvis monumentala ”The devils stars burn cold”. Sedan är låten löjligt kort. Knappt två minuter. Man törstade efter mer.

Aphrodisiac – ”Lux et tenebrae”

Den här skivan, ”Nonsense chamber”, har jag varit på jakt efter i 20 år. Jag har ALDRIG sett den ute i det vilda. Det stör mig. Obehagligt flum av och med folk från Dödheimsgard. Första gången jag hörde det ruskade jag mest på axlarna, men för varje år som gått har mitt habegär vuxit explosionsartat. Nu har jag bara hört den här låten och den är hellre än bra, men det är något i atmosfären som drar mig tillbaka. Jag vill höra mer.

Monumentum – ”The colour of compassion”

Mitt första möte med Monumentum. Och ett gott sådant bör tilläggas. Jag var såld direkt. Total David Lynch-känsla. Stort fan av Monumentum än idag.

Det bästa med den här samlingen var mötet med så många nya stilar av musik som man knappt ens hade hört talas om innan. Som jag skrev tidigare så gjorde kassettavspelningen att man inte skippade låtar utan man lyssnade verkligen från pärm till pärm. På så vis gjordes många fynd som formade ens framtida musikkonsumtion. Även om det fanns samlingsskivor med bättre låtar på så kommer ”Presumed guilty” alltid ha en speciell plats i mitt hjärta då den var en utmärkt grundkurs i mörk musik som gjorde att man hittade oceaner av bisarr tonkonst man aldrig hade letat efter annars. För det är jag evigt tacksam. Ja, minus Babylon Whores då såklart. Uff.

På återseende.

/Hatpastorn