Kasseptember. En till kassett från Heidenhammers formativa tid i Härnösand. Nosferatu, ‘Demo 1996’.

Vi beger oss återigen tillbaka till Härnösand. Innan jag påbörjade min gymnasieutbildning i Sundsvall spenderade jag ett år på Härnösands estetiska gymnasium, närmare bestämt på den musikaliska linjen. Jag hade där tänkt mig att knipa till mig gratis lektioner i vokala prestationer och elbasspelande. Vi kan väl säga att det gick sådär.

Till att börja med hade jag ingen som helst aning om hur fan man gjorde något av det. Den enda erfarenhet jag hade av ”sång” bestod av att growla och skrika som en galning, så när min sångpedagog sade till mig att leta fram ett partitur för någon låt jag skulle vilja sjunga fann jag mig rådlös. Trots att jag hade lyssnat till öronen blödde på Iron Maiden, AC/DC och Judas Priest slog det mig besynnerligt nog aldrig att några av deras låtar kunde utgöra alternativ. Tack och lov kanske, för jag vågar inte tänka på hur i Guds namn det hade låtit om jag försökt sätta de höga tonerna i ”Rime Of The Ancient Mariner”, eller ”Victim Of Changes”. Så vad göra? En snilleblixt infann sig: sångläraren var norska i grunden, och även jag hade ju mitt ursprung i vårt västra grannland. Lösningen blev således att välja ”Mellom Bakkar Og Berg” och ”Håvard Hedde”, då Storms ‘Nordavind’ hade hunnit spelas på styv kuling i pojkrummet många gånger om. Ja, det blev de … och Ulvers ”I Troldskog Faren Vild”. Den senare fanns det dock inga noter på, så den fick bero. Det var nog lika bra det.

Mitt basspel då? Tja, den första gången jag rörde vid en elbas var ganska precis ett år dessförinnan. Nionde klass spenderade jag med att lära mig ”spela” bas genom att köra Ramonescovers. Det vill säga max tre toner i varje låt. Det, och desperata försök att spela bas i det dödsmetallband jag hade varit med att starta året innan. Det gick skitdåligt. Gitarristen i bandet var tekniskt gudabenådad – vid fjorton års ålder satt han och plockade ut Yngwie Malmsteen-solon på pojkrummet, på riktigt – men det här med att skriva låtar, och att lära ut dem … ja, det var det sämre med. Resultatet blev helt enkelt att jag trodde att allt basspelande gick ut på att enbart följa gitarren och spela grundtoner. Ett antagande som visade sig vara helt felaktigt när det var dags att inför min nya estetgymnasielärare visa upp mina samlade kunskaper på området. Ackordlära? Basgångar? Subtonika och dominant? Vad fan pratar du om? Ja, min lärare slet sitt hår. Jag med. Herregud, vad less han till sist måste ha varit.

Nåväl: på detta gymnasium var en sak mer eller mindre skriven i sten, och det var att det här med hårdrock – det var något man fnös åt. Jazz däremot, det var grejen. Ganska ironiskt, då i stort sett alla som gjorde det hade gemensamt att de ett par år tidigare brukade vara uniformerade i hårdrocksattribut, och proklamerade storheten i Maiden, Priest och allehanda heavy metal-band. Något som försvann lika spårlöst som när dödsmetallare i fjortonårsåldern blev femton och därmed i sann black metal-anda började hävda att de aldrig lyssnat på ”något jävla Cannibal Corpse”. Vad jazzmänniskorna på gymnasiet tyckte om black metal fick jag dock aldrig veta, men det enda i tyngre väg som accepterades var Meshuggah. Något som ledde till att jag avskydde bandet i fråga intensivt i flera år därefter.

Men ingen regel utan undantag. I årsklassen ovanför mig huserade tre individer som gemensamt hade flyttat till Härnösand från Sveg, av alla ställen. Det fanns också fler saker som band dem samman. De delade lägenhet, de lyssnade på metal – vilket innebar att de gick under det gemensamma namnet ”Hårdrockarna”, vilket också stod på deras dörr – och de ingick i en bandkonstellation med namnet Nosferatu.

Nosferatu är kanske inte världens mest innovativa namn, och i ärlighetens namn var kanske inte deras musik det heller. Däremot var de fruktat bra. Så bra, att när de till sist fick röven ur vagnen och lyckades spela in en demo var jag så häpen över resultatet att kassetten mer eller mindre gick på repeat hemma hos mig i veckor.

Musiken bestod av Type O Negative-doftande tongångar, och kryddades av ett stort antal extremt catchy melodier, riff och arrangemang. Ljudet? Svinbra. En snygg fiol gjorde saken ännu bättre, men det som avgjorde saken var att karln som stod bakom mikrofonen ägde en av de absolut bästa sångröster jag hört. De vokala insatserna var fan häpnadsväckande. Tydligen var det också vokalisten som skrivit all text och musik, och vederbörande var också den ende av medlemmarna som bodde kvar i Sveg. Vill också minnas att han var några år äldre än de andra. Innan vårterminen 1997 hade nått sitt slut hade också hela bandet importerats för en spelning på ett lokalt hak i Härnösand. Till mitt förtret lät det dock som att de hade gått i en lite mer Panteraliknande inriktning, som inte stod att finna på demon.

Varför har man då aldrig hört talas om bandet? Tja, sannolikt finns det flera orsaker. Jag vet inte riktigt hur de resonerade, men jag tipsade dem att skicka in kassetten till Close-Up och några liknande publikationer, och delgav en lista på skivbolag som eventuellt skulle kunna vara intresserade. Dock var de, metalintresset till trots, alls inte inne på death eller black metal – och således heller inte underkategorierna goth och doom. Då mainstreamintresset för hårdare tongångar var i stort sett lika med noll vid den här tidpunkten antar jag att de större skivbolagens respons bör ha varit minst sagt svalt. Kanske föll allting mellan två stolar – för hårt för att vara mainstream, och kanske lite för melodiskt för att vara något annat. Jag tror dock att Black Mark hade nappat med hull och hår.

Så vad hände? Jag har faktiskt ingen aning. Vid något tillfälle stötte jag ihop med dem efteråt, och fick informationen att hjärnan bakom bandet verkat tröttnat på metal och hellre ville spela folkmusik under namnet Troll. Det verkade dock inte bli något med det heller, men det sista jag hörde var att de på något vis ändå fortsatt under namnet Wounded och till sist fått släppa en skiva. Jag är tämligen säker på att jag återfann dem på MySpace för en tio-elva år sedan, men att det jag hörde inte påminde nämnvärt om de gamla tongångarna från demotiden. Jag har dock försökt hitta igen fullängdaren på nätet, men kammat noll. Sedan är allt höljt i dunkel.

Jaja. Antar att man får vara glad för det man har kvar – kassetten. Den är allt fortfarande för jävla bra, märker jag när jag låter den rulla ytterligare ett varv i bakgrunden.

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Ett svar to “Kasseptember. En till kassett från Heidenhammers formativa tid i Härnösand. Nosferatu, ‘Demo 1996’.”

  1. Ändå en klockren tidsmarkör att omslaget på kassetten är DIREKT rippat från omslaget till Sierras peka-klicka-äventyrsspels-klassiker Gabriel Knight 2 från 1995: https://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/3/32/Gabriel_Knight_The_Beast_Within.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: