Hatpastorns likpredikan

Jag är totalt okunnig när det kommer till musikskapande. Jag kan inte slå ett endaste ackord på gitarr, jag fattar inte hur man får ett piano att låta som det är tänkt, jag har alltid gått på känsla än något annat när det kommer till just musik så när bekanta sitter och diskuterar musikaliska termer nickar jag oförstående med eller så zoomar jag ut. Likväl så fanns det en önskan om att få släppa musik i unga år. Min musikaliska ’karriär’ kan sammanfattas i tre punkter: Fasttracker 2, Microsoft Publisher samt Brighter Death Now.

Fasttracker 2 & Brighter Death Now

Jag ska förklara djupare. För er som inte vet så var Fasttracker 2 ett DOS-baserat musikprogram som bestod av ett antal kanaler som man placerade ut ljud i och som i slutändan tillsammans skulle bli en riktig låt. Det var en drös med koder man skulle använda för att få ljuden att agera på olika sätt, det kunde vara sänkning av volymen, tillfälliga pauser osv. Man kopierade ljud mellan olika låtar och höll på, ljuva tider.

Jag är inte den enda som suttit och försökt producera musik i denna underbara skapelse, det är inte första gången denna mjukvara omnämns på denna blogg om jag säger så. Dock med min totala tondövhet och oförmåga att förstå arrangemang så var jag, trots förinställda ljud och slingor, helt oförmögen att skapa något som lät välljudande. Vilka alternativ fanns då kvar för en så arm stackare som mig? Styrkt av Roger Karmaniks jobb med Brighter Death Now och skivbolaget Cold Meat Industry så fattade jag ett beslut, jag skulle bli en industriartist!

I min ungdomliga naivitet så hade jag fått för mig att industri (eller som vi kallade det ’noise’) inte borde vara så svårt att producera då det mest vara en massa oljud. Jag hade även hittat en funktion i Fasttracker 2 som ’distade’ ljud vilket hjälpte en bra bit på vägen. Jag gjorde faktiskt tre olika inspelningar under tre olika namn vars totala upplaga består av sju stycken ’demon’. Jag återkommer till dessa snart.

Microsoft Publisher

När min familj köpte sin första dator så var vi generellt rätt sena med det om man jämförde med mina klasskompisars familjer. Det kan tidigast ha varit 1995 för operativsystemet var just Windows 95, ett revolutionerande OS för folk i min ålder och de äldre. Med datorköpet medföljde diverse olika program som Encarta 95 och Office-paketet. Ett specifikt program i Office-sviten hette Publisher, programmet var ett designprogram kan man väl säga där man kunde göra allt från inbjudningskort till det som verkligen fångade mig, nämligen kassettomslag. Min familj hade aldrig internet under tiden jag bodde hemma så vad kunde man då göra framför en dator förutom att dominera i spel som Transport Tycoon och Heroes of Might and Magic II? Jag lade ofantligt många timmar på att antingen skapa en databas över alla skivor jag ägde i Microsoft Access eller skapa kassettomslag i Publisher. Så många olika band jag visuellt skapat i Publisher är nog oräkneliga, man lusläste diverse ockulta böcker på jakt efter uppslag till bandnamn och för att kunna få inspiration till ytterligare ett omslag. Jag kunde sitta i långa stunder och testa olika fonter och placeringar av textrutor. Avsaknaden av internet hemma gjorde att jag på skolrasterna fick sitta och Altavista efter fräcka foton/bilder jag kunde ha som omslag.

Ett av projekten gick under namnet Icke-Glädje, ett projekt som bestod av undertecknad och en person som dessvärre inte längre finns bland oss. Denna person, som vi kan kalla M, var en stor inspirationskälla för mig, jag minns honom som en rätt färgstark individ bildligt talat då för det var såklart 99 % svart i våra garderober på den tiden. Vi hade några år av vänskap men efter gymnasiet så gled vi ifrån varandra. Med lika stora delar ironi som faktiskt vilja till att provocera så skapade vi ett band och ett manifest och detta fick gå under samlingsnamnet Non Felix (typ Icke-Glädje på latin). Manifestet tejpade vi fast på diverse väggar på vår gymnasieskola, vad som stod har jag inget som helst minne av och det var faktiskt Hatpastorn själv som nyligen påminde mig att vi ens hade gjort detta. Vi spelade in tre låtar som vi komponerade (i FT2 såklart) och spelade in under en lördag hos min far. Som den amatörmusiker han var och fortfarande är hade han vid denna tidpunkt en analog porta med fyra kanaler. Vi kopplade helt enkelt en gitarrsladd från datorns högtalarutgång direkt in i portan. En av låtarna lade vi faktiskt lite prat på också och texten hämtade vi ur ett medicinvetenskapligt häfte som M stulit på något bibliotek. Vi kopierade upp fem kopior av inspelningen, jag och M behöll varsin, en till har jag lokaliserat, men var de sista två tog vägen har jag ingen aning om alls, förmodligen gav vi bort dem till några bekanta.

Jag har faktiskt inte lyssnat en enda gång på denna inspelning efter den lades på band och jag har svårt att se att jag kommer att göra det då jag inte vill förstöra magin runt den helgen.

De andra två projekten som jag nämnde ovan startades nog snarare i Publisher snarare än med någon musikalisk vision. Dessa två gick under namnet Instrument of Torture och Världsbrand. Instrument of Torture-inspelningen, som jag döpte till ’Death by a Thousand Cuts’, kopierade jag faktiskt upp två kopior av, den ena har jag kvar och den andra finns i tryggt förvar hos en relativt känd black metal-sångare någonstans i Dalarna. Anledningen till att den hamnade där gissar jag var för att få höra några uppmuntrande ord av någon man såg upp till. Jag kommer fortfarande ihåg hans utlåtande, ’Det var rätt monotont’.

Världsbrand gjorde jag en inspelning med men det orkade jag inte ens skriva ut ett omslag till utan det ligger en kassett med dessa låtar på någonstans i mitt förråd.

Nu när jag tänker efter så hade jag faktiskt ytterligare ett projekt under en kort tid tillsammans med en person från Linköping som vi också kan kalla M. Bandet gick under namnet Sloti Slut och det var Ms påhitt, Sloti var polska för pengar och Slut var helt enkelt det engelska ordet som vi alla är bekanta med, så ”pengahora” kallade vi oss. vi gjorde några låtar vardera men problem uppstod när vi skulle skicka dessa mellan varandra då filerna var för stora att skicka via Hotmail på den tiden och några tjänster i stil med Sprend var det inte att tala om då och att skicka disketter fram och tillbaka var helt enkelt inte hållbart i längden så det rann rätt snabbt ut i sanden.

Jag gjorde även några fler musikaliska försök efter dessa olika grupper, men ibland är det nog bättre att bara inse att man inte kommer bli någon rockstjärna så jag la mitt fokus på att skriva om musik i stället.

Förra veckan hittade jag en klon av Fasttracker 2 för Windows 10, är det dags att återigen skapa lite disharmoniska tongångar?

/Bure Bödel

This entry was posted on 23 september, 2018 at 11:39 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.