Hatpastorns likpredikan

Displayen hotar med sjuttiofem kvarstående minuter, och vi har inte ens satt igång skivan än. Hatpastorn är på väg halvvägs ut genom dörren, han har då varit hemma hos mig i två minuter. Jag blockerar dörröppningen och hotar med lårkaka.  Inte ens ugnsvarm vetekrans och nybryggt kaffe verkar kunna förhöja stämningen. Pastorn har dessutom försökt muta mig från det här upplägget genom att sticka till mig ett trött promoexemplar av Zyklons ’World ov worms’, liksom för att fördröja processen. Egentligen vill ingen av oss uppleva det vi tagit på oss, men den här utmaningen slipper vi inte undan.

Vi kanske var klara med Sleaszy Rider Records. Men Sleaszy Rider Records var tydligen inte klara med oss. I sammanhanget är det mycket ironiskt att vår lokala Sleaszy Rider-kran, som bistått oss med de här hemskheterna, tidigare drev bolaget Spiritual Winter Productions. Liksom för att kröna och avsluta den här hösten, och därmed gå in i den fullskaliga själsliga vintern, är det dags att testa Sleaszy Rider-kunskaperna med hjälp av bolagets egna ”best of”-samling. Sexton låtar. Sexton. Det är dags att gissa bandet, på liv och död. Vi kan kalla det ett husförhör, och Sleaszy Rider Records har skrivit katekesen.

HP: Sexton låtar … ja, Jesus. För att göra det här ordentligt, får vi värdera låtarna efter Sleaszy Rider-skalan, som löper mellan ett till tio. Skulle någon låt lyckas få sexton av tio på den skalan, vilket givetvis egentligen är omöjligt, har den potential att kvala sig in på den riktiga skalan – som gäller för all annan musik. Typ Steve Wilson och Ildjarn.

HH: Vi har ju försökt beskriva det här bolagets samlade alster på så många vis. Jag tror vi kläckte någon slags kod när vi bäst kunde likna den vid hårdrock framtagen av botar. Som när generatorer scannar igenom utvalda personers ordflöden på sociala medier och därefter kan fabricera artificiella ställningstaganden som i mångt och mycket liknar äkta uttalanden eller konversationer, men som ändå inte riktigt stämmer överens med verkliga sådana.

HP: Kallsvetten dryper. Undrar vilka artister som kan tänkas dyka upp? Är gitarrmogulen Theodor Ziras med? Jag tror fan inte det, men jag kan inte säga varför. Swan Christy, däremot. De är med. W.E.B.? De har säkert bidragit med halva skivan.

HH: Det är som att sitta och spekulera inför en wrestlingmatch.

HP: Och det är bara lik som ska fajtas. Jaja. Nu kör vi.

Låt 1.

HP: Alltså, det låter som introt till TV-serien ’Vänner’. Men här har vi inga vänner. Jag drar redan nu i handbromsen, för det här var en dolkstöt i en kroppsdel som var helt utan gard och skydd. Jag trodde det skulle börja med typ Room With A View … kan det här vara Swan Christy?

HH: Ja, det här hade jag inte väntat mig. Collegerock av absolut mest lengrädddade sort, med ett par svettiga solon av Hellacopterskaraktär.

HP: En kall kåre gick precis längs med ryggraden. Kan det här vara en ”best of” med alla band på Sleaszy Rider som inte är metal utan satsar på en alternativ karriär? I det här jordnötssmöret finns det inga bitar, utan blott en segflytande sörja som fastnar i tänderna och ger upphov till karies.  Man får ju ge Sleaszy Rider det, att när man trodde man hade någon slags grepp om bolaget …

HH: … Då vrider det sig likt en boaorm och ringlar kring strupen på en, redo att strypa luften ur lungorna. Man är chanslös. Alltså … vad fan var det vi nyss hörde? Och var ligger den på Sleaszy Rider-skalan?

HP: Ja, hur i helvete bedömer man det där? Jag ger det en förvirrad femma.

HH: Instämmer. Melodi nummer ett: fem poäng.

Facit: Ricky Warwick, med låten ”Anybody Wanna Waste Some Time?”. Ingen kommentar.

Låt nummer två.

HP: Stråkarna skär likt knivar. Knivar som skär djupt.

HH: Men nu är det väl ändå Room With A View. Det här ger högt utslag på SR-skalan!

HP: Vi lyssnar på Greklands Evergrey. Life metal av absolut värsta sort och med en trummis som får stånd av trixiga kaggar.

HH: Vi har ju hört detta förr, men vad fan heter bandet? Hade man sett det live hade man blivit imponerad av spelskickligheten.

HP: Jo, ljudet är ju bra. Alltså ljudet. Musiken däremot, är vidrig.

HH: Allt ska in. Körer, keyboards, solon. Allt. Tänk att demokratins vagga gav oss Sleaszy Rider Records.

HP: Demokratin fick sin chans. Nu är det dags för det nakna våldet.

HH: Låten har nu pågått i fem minuter.

HP: Omöjligt.

HH: Teflon metal. Inget fastnar.

HP: Jag vill vara gaffeln i teflonpannan. Detta ska bara dö. Och där dog det! TACK. Det här får en svag tvåa. Och då snackar vi på Sleaszy Rider-skalan. Som ett Evergrey helt utan kanter. Jag gissar på att det är … nej, jag vetefan. Jag säger Swan Christy.

HH: Jag vet inte, jag är för tillfället på otroligt gott humör och ger det här en sexa på SR-skalan. Men vi är ju blott på melodi nummer två …

HP: Ja, man vill ju inte kasta ut alla tiopoängare på en gång. Tänk, nu kan det bara bli sämre.

Facit: Fragile Vastness featuring Ray Alder. “Love and loss”. Smaka på det bandnamnet. Det skulle kunna vara en Dark Tranquillity-titel.

Låt nummer tre.

HH: Och DÄR dundrar Greklands eget Epicaderivat in i mitt vardagsrum.

HP: Vänta nu. Det här har vi fan hört tidigare. Som ett grekiskt Crematory, fast med betydligt bättre sång.

HH: Jag undrar allt om inte det här är Angel? Med hon sångerskan från Trail Of Tears?

HP: Var det så här tunt? Men bara på grund av de där smyginstoppade syntarpeggiogrejorna får det här högst betyg hittills. Flörtig goth metal, och det kan bara komma från Grekland eller Italien. För bra uttal på sången för att vara Italien dock.

HH: Kontinental knullgoth. Tänk att det finns på riktigt. Alltså, på riktigt.

HP: Jag ger detta en sjua. Jag blir i alla fall inte arg när jag hör det här. Tänk er en orgie mellan Battlelore, Alcest, och Theatre Of Tragedy. Jag blir genuint förvånad om inte Holy Records-Danne redan har hela diskografin.

HH: Nej, det är ju rätt oförargligt. Jag säger fem av tio på SR-skalan. Undrar hur mycket av de här skivorna vi kan kränga till Holy Records-Danne och på så sätt break even med våra utlägg?

Facit: The Lust. ”Days in black”. Som sagt: In The Lust, we trust.

Låt nummer fyra.

HP: Hmm. Suggestiva syntar … mysryslig ödesmättad spökmusik … vänta nu. Vi satt exakt i denna stund och pratade om Ancient, liksom för att hämta oss, och fan om inte det nu är Dreamlike Horror som drar igång i stereon. Är det Dreamlike Horror får det här en miljard poäng av tio. Är det inte Dreamlike Horror nöjer jag mig med en femma.

HH: Tror inte det kan vara något annat. Visst avhandlade vi inte Dreamlike Horror under Ancientkvartalet? För de oinvigda kan vi upplysa om att det bandet alltså består av Aphazel, eller Gud, och Deadly Kristin som tillsammans spelade in tveksam skräckambient. Vi säger såklart tio av tio, på ALLA skalor. Inklusive Kelvinskalan.

Facit: Dreamlike Horror. ”La Vendetta”. När det gäller Aphazel – oss lurar ni inte.

Låt nummer fem:

HH: Och nu doftar det hemskheter med soporna i stonerbandet Duster 69.

HP: Sucken djup.

HH: *Heidenhammer bryter ihop när ett inslag av datasång kommer in i bilden.*

HP: Jävlar vad kasst!

HH: Den andra koden vi knäckt med Sleaszy Rider Records är att musiken är en slags stock footage-metal. Ponera att någon musiker fått i uppdrag ihop att sno ihop ett tvivelaktigt soundtrack som ska låta ”hårdrock”. Nu har denne tidigare porrfilmstonsättare fått ett jobb att sno ihop en Paradise Lost-klon på 5 minuter. Det gick hyfsat, fram till dess att sången börjar …

HP: Tänk Nick Holmes på en dålig dag. Alltså en riktigt dålig dag och sedan bara PANG blir han matrixifierad av den onda datasnubben i ’The Matrix’. Det är inte riktigt klokt det här. Jag gillar att du bara sjönk ner i stolen.

HH: Det här, det skulle alltså med på en ”best of”-samling. Jag är mållös.

HP: har du någon gissning?

HH: Inte den blekaste. Två poäng får låten.

HP: Två poäng av mig med. Det låter som något som Century Media hade kunnat släppa när de var som mest omdömeslösa.

HH: Typ som Alastis menar du?

HP: Ja. Holy Records-Danne saliverar.

HH: Fem låtar in, och man är fan helt mållös.

Facit: Funeral Revolt. ”Formula”. Ingen kommentar.

Låt nummer sex.

HP: Alltså, det här är fan inte klokt. Ja, det är Greklands Megadeth, fast med sångslingorna från Overdeth.

HH: Få gånger har jag hört maken till klon. Herregud. Jag var för i några sekunder fullständigt övertygad om att Dave Mustaine signat till Sleaszy Rider Records.

HP: ”I am the la-a-aw, said the cruel Magadon …”. Det här får 0 av 10, även på SR-skalan. Jag vågar inte ens ta reda på vad det här bandet heter, för då kommer jag att drabbas av en förbannelse. Jag säger att det här är Swan Christy.

HH: Du har visst fastnat på Swan Christy. Jesus. Låten var i alla fall kort. Jag säger 1 av 10, och då är jag generös.

Facit: Nocta, ”Inner struggle”. Kommentarer överflödiga.

Låt nummer sju.

HP: Alltså, man sitter helt sönderslagen i ringhörnan efter njurslag på njurslag. Som en blandning mellan Apollo Creed i ’Rocky IV’ efter en behandling av Ivan Drago, och Eric Sloane i ’Kickboxer’ efter en omgång av Tong Po. Och sedan kommer ens motståndare och klappar på en bakifrån, utanför ringen, med en stol i huvudet. Man är chanslös.

HH: Ja, vi hör alltså på ett par sekunder att det rör sig om en cover på Black Sabbaths ”Sweet leaf”. Det här … är inte Black Sabbath. Eller, vad vet man …

HP: Ancient gjorde en cover på ”Sweet Leaf”. Det här … är inte Ancient. Ozzy ropade ”Oh yeah”, jag skriker ”Å, nej”. Att göra en cover på den här låten är ju som att göra en cover på Iron Maidens ”Invaders”: det gör man bara inte. Eller, gillar folk den här låten?

HH: Jag tror att det är för att den är så pass enkel att spela. Eller, ja … det är ju enkelt att spela tonerna och riffen. Men det låter ju inte direkt Sabbath för det. Jesus, alltså. Det är ”Sweet Leaf”, med black metal-kväkanden på sång. Är det här verkligen inte Ancient? Då får det tio av tio. Annars minus 5 på SR-skalan.

HP: Jag vågar inte säga något. Men jag tror fan det är så illa. Det här är det FALSKA Ancient. Lord Kaiaphas och Kjetils Ancient. Jag vet inte, jag fick någon slags andrum från resten av materialet. Men okej, till skillnad från när Dark Funeral gör covers på andra bands låtar, måste i alla fall inte Ancient hyra in andra musiker för att spela dem. Här går Aphazel, som riktig virtuos, från klarhet till klarhet. Jag ger tio av tio, men med ett gult kort.

Facit: Ancient, ”Sweet leaf”. Som sagt, oss lurar ni inte.

Låt nummer åtta.

HP: Åh fy FAAN. En riktig jävla proggspya rakt i ansiktet. Jag citerar en textrad av det svenska bandet Mörker: ”jag dog.” Proggig start/stopp-metal av absolut värsta sort, med en riktig tönt på sång. Fy fan vad jag AVSKYR sådant här.

HH: OK, jag vet att vi lyssnat på det här bandet tidigare. Det var ju inte bäst, då heller.

HP: Folk som klagar på att man sällan hör basen i extrem musik, här är anledningen. Fy fan vilken smörja.

HH: Mycket hjärta och smärta.

HP: Primärt smärta.

HH: *Heidenhammer stänger av. Alltså inte musiken, utan sig själv*

HP: Hur mår du?

HH: Life-funk-prog metal. Med metal inom citattecken. Ylande grek på sång.

HP: Vi är inte ens halvvägs.

HH: Får man göra såhär?

HP: Nu blev det visst ormtjusarmusik av hela grejen.

HH: Helvete. Sex minuter, and ticking. Vilken skala vi än använder oss av har vi nått den absoluta nollpunkten.

HP: 0 på Kelvinskalan alltså.

HH: Milda makter. Nä, vi tar en matpaus.

Facit: Wastefall, ”Empty Haven”. Ingen kommentar.

Round two; FIGHT. Låt nummer nio.

HH: Smäktande toner efter soarén. Kan det här vara Hortus Animae, tro? Andrew Lloyd Webber möter Hypocrisy. Kunde de inte tagit deras cover på Mayhems ”Freezing Moon” som de blandat med Mike Oldfields ”Tubular Bells”? Tänk att man inte ens hittar på det där.

HP: Ja, om Ancient fick ha med en cover, så varför inte? Undrar om det faktiskt finns folk som tycker det här låter tungt, kusligt och tufft? För dummare än så här är det svårt att få till. Helt otroligt hur något kan vara så begåvat och obegåvat på samma gång. Tekniken och kunskaperna finns där, men det är som en smörgåstårta med en fyllning av ost och marshmallows. Jag får, hur märkligt det än må låta, lite Devin Townsend-vibbar av det här …

HH: Det här är som de flesta andra band på den här skivan, fast lite sämre.

HP: Det här är som de flesta andra band på den här skivan, fast samtidigt. Hoppas låten bara tar slut.

HH: Jag ger detta tre av tio på SR-skalan. Hade det inte varit för de här besynnerliga ljuddetaljerna i form av opassande blipp-blopp vore det så intetsägande att det jag skriver knappt ens vill fastna på skärmen. Jag är för övrigt en konspirationsteori på spåren. Jag tror att alla de här banden spelar in sina verk i sina respektive hemorter, och sedan skickar sitt magiskt tråkiga material till Sleaszy Riders högkvarter någonstans i Akropolis. Väl på plats tillkallas en konsulterad pseudoproducent, som får ”fixa till” låtarna genom att lägga på synteffekter för att göra dem mer spexiga än de faktiskt är?

HP: Teorin är inte dum, alltså. Det är så sjukt många hjärndöda effekter på låtarna som alls inte passar in, och som inte leder någonstans. Märkligt nog återfinns de på i stort sett alla skivor som bolaget släppt, trots att banden kommer från olika länder och har spelat in i olika studior. I det här fallet har det snickrats musikaldöds med en skittöntig story. Tre av tio.

HH: Sightveiler, kom tillbaka. Allt är förlåtet.

Facit: Hortus Animae, ”The heartfelt murder”. Återigen: det där med potpurriet av Mayhem och Mike Oldfield är inget skämt eller hittepå.

Låt nummer tio.

HH: Är det …?

HP: Kan det vara …?

HH: Jag känner vinden i håret och hur kråsbyxorna krullar sig i knävecken. Greklands Yngwie Malmsteen står på en karg bergstopp på ön Lesbos och masserar gitarrhalsen våt. Han må befinna sig i Grekland, men inte är det Sparta.

HP: Detta måste vara Theodore Ziras. Greken vars skivor jag kastade och Heidenhammer räddade ur soptunnan.

HH: Och där var Bianca Castafiore tillbaka och krossar glas och hjärtan med sin stämma. Historien upprepar sig. Italien ockuperar återigen Grekland med tyskarnas hjälp, fast den här gången med hjälp av kulturfonder från EU som plöjts ned i hellenska skivbolag.

HP: Haha! Kan detta vara det mest smäktande som någonsin spelats in?

HH: Jag hatar hårdrock. Sleaszy Rider-synten är tillbaka. Den är som ett eget filter.

HP: Som när Invasion Records-Maja fixade till sina bands skivomslag. Fast genom musik.

HH: Kusligt. Tänk en ”best of” från Sleaszy Rider Records, med bara låtar med Bianca Castafiore, och som heter ’Bianca Castafiores juveler’.

HP: Jag kräktes lite i munnen.

HH: Betyg?

HP: En svag etta.

HH: Jag instämmer. Den här lilla godbiten sträckte sig tydligen över sex och en halv minut. En olåtarnas ”Bohemian Rhapsody”.

Facit: Phantom Lord, ”Timeline”. Uff.

Låt nummer elva.

HP: Men hur många gånger i rad kan man säga att det här är det värsta jag hört?! Grekisk pubhårdrock av absolut, ABSOLUT, värsta sort. Jag skäms. Det här, det är genant.

HH: Kan det här vara de där Nasty Whores? Tänk att det bandet finns.

HP: Ingen dålig gissning. Och vad är det för värld vi lever i, när man på fullt allvar konstaterar att Nasty Whores är en bra gissning?

HH: Det här är bara inte på riktigt. Det är som en karikatyr av ett Eurovisionbidrag som gör en karikatyr av medelålders gubbrock. Komplett med en halvtonshöjning där i slutet.

HP: Eller som bandet heter på svenska: Heat. Riktiga Sweden Rock-favoriter. Det här är rent vidrigt.

HH: Betyg? Jag kan knappt formulera mig. Det här är en solklar nolla.

HP: På Kelvinskalan. Min läkare säger att jag har högt blodtryck. Det är inte så underligt. Det känns som om man varit med om något slags övergrepp.

Facit: Fahrenheit, ”Sleeping With You”. UFF!

Låt nummer tolv.

HP: Jag är genuint oroad över vad som finns kvar på den här skivan. Men ja … Har vi inte hört den här låten tidigare?

HH: Jodå, fast med robotröst på sång.

HP: Alltså, undrar om Rotting Christ fattar vilken boll de satte i rullning? Alastis, Sentenced … ta ansvar.

HH: Det är sådant här som får mig att sätta mig i en bil och vråla in i en mobilkamera.

HP: Antingen det, eller att man sätter sig i en bil och bara gasar ihjäl sig.

HH: Jag ger … noll. Kelvinskalan igen, givetvis.

HP: Självklart. Tänk att man börjar på en sådant ofattbart låg nivå, och ändå lyckas hacka sig nedåt likt i Dantes Infernos nio kretsar. Lägg av.

Facit: Snowblind, ”Lord of my fate”. Inte Mercyful Fate, direkt.

Låt nummer tretton.

HP: Mardrömmen fortsätter.

HH: Bredbent ökenrock med ett riktigt rivjärn bakom mikrofonen.

HP: Visst var de här belgare va?

HH: Eller Taiwan, men ja, jag vet vilka du menar. Minns inte bandnamnet. Men jag blir faktiskt positivt överraskad. Jag ger en sjua på SSR-skalan. Det här hade i alla fall något.

HP: Jag är inte övertygad.

HH: Den här hade fan hitpotential. Till och med refärngen sätter sig. ”Burn my fuse – dance of the wicked!”

HP: Sjöng du just med?

HH: Ja, alltså hade de skippat ”Burn my fuse”-delen är detta en riktig hit.

HP: Vilken Kafkanovell mitt liv är, var och just blev. Jag ger det här en femma i betyg.

Facit: Sister Sin, ”Dance of the wicked”. När jag i och med detta fick reda på att svenska Sister Sin började sin karriär på Sleaszy Rider Records imploderade både jag och universum. Jag blev helt stum.

Låt nummer fjorton. Ett triumvirat av låtar återstår.

HP: Det här var nog den tamaste krigssampling jag hört. Undrar vilken konflikt det rör sig om? Och kan det vara Truth Denier som är på väg? Eller grekiska Pain?

HH: Det var visst det senare.

HP: Kan det låta mer Sleaszy Records än så här? Jag tror inte det. Detta är bolagets själva essens. Ett grekiskt Raubtier. Istället för att sjunga om skrovmål och thaifruar handlar det om gyros och hajtandsberlocker.

HH: Och där kom visst ett gästinhopp av en förkyld Fernando i Moonspell, med om möjligt ännu mer korvstoppad röst än vanligt. Ackompanjerad av ett par äkta SR-syntar i bakgrunden. Jag är, återigen, alldeles matt. Det här hade kunna vara stock footage-musik på en frän gothklubb i ”The Crow VII”.

HP: I vilken inte ens Mark Dacascos orkar med längre. Man har hört det här så många gånger nu, förut, och ändå aldrig förut. Ofattbart. Men jag ger ändå sju av tio, för detta är liksom vad Sleaszy Records verkligen handlar om.

HH: Jag vet varken ut eller in. Jag säger fem av tio. På SR-skalan. Ett perfekt medeltal av allt Sleaszy Rider släppt fram. Sleaszy Rider-medianen. Into the sunless sleaszy rider-median. Det här är äkta math metal.

HP: Matematik med betoning på matt.

Facit: W.E.B., ”Cockroach”. Våra favoriter! Darkface på sång ju!

Låt nummer femton.

HH: Är det Room With A View? Nehej, syntstråkarna bedrog mig …

HP: Japp, för där kom sången I form av en laserkanon in i bilden.

HH: Blandat med typ Atheist, eller snarare Sadist. De banden gillar jag ju. Men det här är nog inte någon av dem. Så fort man anar någon sorts potential, torpederas den önskedrömmen som av en ”Top Gun”-missil. Från Nintendospelet med samma namn, det vill säga.

HP: Sadist med stulna Ozzy Osbourne-sångslingor. Om ni kan tänka er något så dumt.

HH: Sadistiskt var ordet. TA SLUT. Jag ger betyg … nej, jag ger inget betyg.

HP: Nej, de här får lämna grundskolan med ett samlat betygsdokument. Det blir Komvux för de här grabbarna, när de lämnat det dåliga sällskapet bakom sig.

Facit: Sound Of Silence, ”Fake”. Ingen kommentar.

Låt nummer sexton. Sista låten.

HP: Sista kulan. Death – pierce me.

HH: Kortisolkrypningarna.

HP: Sjuttiofem minuter. Ja, vi är i alla fall strax i mål.

HH: Vad i?

HP: Är det rens?

HH: I fyra sekunder innan Truth Denier stormade replokalen. Första gången det vankas rens på skivan och jag har gjort en sådan Van Helsing.

HP: Fan vad vi bara sitter och avtjänar tiden nu. Grekiska Vader. Minus allt som är bra med Vader.

HH: Med en lytt kolibri på trummor som viftar så gott den kan på skinnen.

HP: Där tog det visst slut.

HH: Tack.

Facit: Soulskinner, ”Rule by the bullet”. Nog nu.

Sammanfattning: Vilket makalöst strunt.

Hatpastorn & Heidenhammer

This entry was posted on 4 december, 2018 at 5:05 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.