Hatpastorns likpredikan

Som jag tidigare nämnt var det här med hårdare musik i Härnösand något av en bristvara. Eller, i alla fall var det brist på människor som verkade uppskatta tonkonsten ifråga. Skivor att köpa fanns det, men problemet var bara att ytterst få köpte dem. På sin höjd kunde väl någon enstaka individ i mer eller mindre förvirring kosta på sig att inhandla något hårdare verk, men det var sällsynt. Om så var fallet, bestod det oftast av någon skiva med Entombed – oftast ‘Wolverine Blues’ – eller kanske en Morbid Angel-platta. Mer än så var det inte, då band som Sepultura och Pantera normalt utgjorde något slags tröskelvärde för hur mycket brutalitet som gick an. Ja, det var mörka tider.

Besynnerligt nog fanns det dock ett undantag från denna regel. Det känns än idag märkligt att tänka på att det strax innan jag fyllde fjorton år faktiskt existerade ett renodlat death/thrash-metal band i samma stad som jag huserade i. Och att bandet dessutom var bra. Till och med riktigt jävla bra. Namnet på det var Godblender.

Härnösands musikklimat var vad man i folkmun brukar kalla för ”under all kritik”. Eller, snarare totalt ointressant – såvida man inte var någon märkvärdig musikestet som med fisförnäm min pratade sig varm om synkoper, spöknoter och Jaco Pastorius fingerfärdighet. Annars var det mestadels skitdålig pseudopunk, tafflig halvgrunge och bedrövliga Green Day-kopior som äntrade scenen när det vankades lokalspelningar. Därför blev kontrasten stor när nämnda Godblender vid ett tillfälle ställde sig på scenen någon gång tidigt 1994 och fläskade på utav bara helvete, med en gurgelbrötande jävel bakom mikrofonen. Större delen av publiken flydde. Ja, ni kan tänka er exakt hur det såg ut.

Tyvärr blev det inte så mycket med projektet. De hann kräma ur sig en demo, inspelad på vad jag antar är en fyra kanalers portastudio, vilken kopierades genom avspelningar och sedermera såldes på den lokala musikaffären där bandets trummis arbetade på deltid. Nämnde trummis kan vara värd att nämna i sammanhanget, då han mig veterligen var den enda i gänget som fick någon slags vidare musikalisk karriär. Han heter Håkan Eriksson och blev några år senare medlem i Face Down, för att sedan också spela i Blackshine. Vad han gör nu vet jag inte. Inte heller har jag någon aning om vad resterande medlemmar kan tänkas syssla med. Då detta var gossar som var betydligt äldre än jag hann jag aldrig knyta kontakt med någon av dem. Samtliga medlemmar flyttade sedan strax därefter till Stockholm för att satsa på bandet mer helhjärtat, men projektet sjönk som en sten. Den faktiskt rätt karismatiske originalsångaren, eller growlaren, Erik Åkesson byttes ut mot en helt värdelös gnällspik vars namn jag glömt bort. I samma veva fick musiken mer av en Panteraprägel och ”moderniserades”. Alla låtar (utom en) från den självbetitlade demon från Härnösand spelades in på nytt med denne nye sångare och blev bara bleka kopior av originalversionerna. Inspelningen blev såvitt jag vet deras sista demokassett, och därmed var sagan all.

Likväl, demoinspelningen från 1994 har jag kvar. Och det är fortfarande en av de kassetter jag värdesätter allra mest i samlingen. Låtarna … ja, de förtjänade ett bättre öde.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

This entry was posted on 27 september, 2018 at 2:34 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.