Här är din död. Erik Barthold.
Erik Barthold är kanske mest känd för den breda massan som trummis i det nyss avsomnade bandet The Kristet Utseende men det få kanske vet är att han var med och grundade ett av Sundsvalls första dödsband och senare ett av de första black-banden nämligen Gloom och Egregori. Erik berättar lite om svunna tiden och hur framtiden är planerad.
/Bure Bödel
Hallå där Erik, du var rätt tidigt involverad i den svenska death-/black-scenen, den tidigaste inspelningen jag känner till med dig är dödsbandet Glooms demo som släpptes 1992. Kommer du ihåg hur du kom i kontakt med de lite mer extrema tongångarna?
Redan vid 7-8-års ålder fick jag ett stort intresse för hårdrock. Det var band som Twisted Sister, Kiss, WASP och Motörhead som gällde. De två sistnämnda var ju faktiskt ganska hårda för sin tid och jag minns än idag hur låten ”F**k Like A Beast” väckte något inom mig första gången jag hörde den. Jag har svårt att sätta ord på vad det var, kanske någon form av nyfikenhet. Musiken kändes liksom diabolisk på riktigt. Ett par år senare kom jag i kontakt med thrash och speed metal. Nu byttes de flesta hårdrocksskivor snabbt ut mot skivor med band som Kreator, Metallica och Slayer. När jag sedan hörde Napalm Death och grindcore via en barndomskamrat tror jag det brann till i hjärnan på mig. Kunde musik verkligen låta så här? Under högstadiet upptäckte jag death metal, och det var också då jag på allvar började intressera mig för att lära mig spela själv och att faktiskt skriva egna låtar.
Gloom grundades 1991, kommer du ihåg hur visionen för bandet såg ut? Vad ville ni förmedla med er musik och var hittade ni inspiration?
Framförallt var vi oerhört entusiastiska för att spela denna nya typ av musik. Vi var också väldigt fascinerade av skräckfilmer och ”gore”, detta blandades med ett stigande intresse för ockultism. Det bör kanske nämnas att vi blott var i 15-16-årsåldern vid denna tidpunkt. Death metal genren befann sig i sin barndom och vi upptäckte nya band hela tiden. Vi tänkte nog inte så mycket alls på var inspirationen kom ifrån. Vi bara gjorde något. Eftersom vi inte hade tillgång till ett överflöd av denna musik blev det som att vi tvingades göra den själv för att få höra den mer. Då fanns inte riktigt heller den utpräglade kategoriseringen som idag existerar inom metal-genren. Den började komma, men var grymt grumlig i sin indelning. Första gången jag hörde talas om power metal var det Metallica som artikeln handlade om.
Hur såg ”scenen” ut i närområdet när ni drog igång Gloom? Jag kan personligen inte dra till minnes många band från vår fagra stad som var igång så tidigt.
Alltså, det fanns inte så värst många extrema metal-band i stan kring den tiden. Det var mer hårdrock, punk och glamrock. Möjligtvis lite thrash. Detta var ju innan black metal-pesten drog fram över byn. Ett av de allra tidigaste metalbanden i Sundsvall var ett thrash/dödsmetall band som bestod av Jocke Mårdstam, Jens Höglin, Patrik Lögdahl och Jörgen Fahlberg. De hette Unholy men existerade endast en kort period och gjorde bara en spelning. Jocke och Jörgen startade därefter bandet Left Hand Solution tillsammans med Liljan Liljekvist. Nacksta-bandet Dismorchas bytte bandnamn och tog över namnet Unholy. De var ursprungligen mer inspirerade av Slayer och Sepultura, men utvecklades till ett mer renodlat dödsmetallband.
Senare drog ni igång Hekate som man senare kan säga utvecklades till Egregori, nu var det black metal som gällde. Vad minns du från den korta tid som detta band existerade?
När jag kom in i Hekate 1993 hade de redan kört ett tag som band. Efter att jag börjat lira med dem dröjde det nog inte mer än ett halvår innan det skedde något enstaka medlemsbyte och bandet omvandlades till Egregori. Nu hade black metal på allvar gjort sitt intåg i Sundsvall. Där Hekate tidigare varit death metal blev nu Egregori utpräglat black metal. Det var inte alls min grej. De andra i bandet dök djupt ner i black metal-myllan medan jag avlägsnade mig helt från denna genre. Jag gjorde bara två spelningar med Egregori och sedan splittrades bandet. De andra medlemmarna fortsatte dock med svartmetallen, banden Setherial och Blot Mine är mer eller mindre sprungna ur Egregori.
Min uppfattning är att både Gloom och Egregori var rätt lokala företeelser, fick ni någon större spridning nationellt eller internationellt?
De här banden var ju aktiva under en väldigt kort period och mig veterligen har vi inte rönt några större internationella framgångar. Dock har de inspelningar som Egregori gjorde återutgivits på kassett. Misstänker att den sprids en del inom ljusskygga undergroundkretsar. En liten parentes är att det i Frankrike just nu skrivs en bok med titeln ”The Influence of H.P. Lovecraft and the Cthulhu Mythos on metal music” där jag och en tidigare medlem från Gloom medverkar i en intervju.
Hur tycker du metal-scenen” har varit i Sundsvall genom åren, har du några favoritband?
Sundvall har länge haft en genuin metal-scen. En mängd band med olika stil och inriktning har under åren avlöst varandra. Under 90-talets mitt florerade ju en hel del metalband av varierande kvalité i staden. Åren har väl fått utvisa lite vilka som faktiskt höll måttet. Nämnas bör ju Setherial som stått sig mycket väl. Jag gillar Eldkraft också, grymma gitarriff på deras platta, Bitvis i världsklass. Mitt definitiva favoritband i Sundsvall just nu är dock DRÅP. Såg dem nu senast på Gefle Metal, och de levererar verkligen den energi och totala kompromisslöshet som fick mig att fastna för den mer extrema metallmusiken från allra första början. Riktigt jävla bra!
Efter Gloom och Egregori så började du spela med Left Hand Solution och du var även med och grundade Darklands. Left Hand Solution fick utstå en del spott och spe under nittiotalet från folk som var inne på hårdare musik. Har du någon aning om varför ni hamnade i skottgluggen?
Haha, jo det har jag. Left Hand Solutions första demo-kassett skilde sig väldigt mycket från det som sedan kom att bli den definitiva versionen av Left Hand Solution. Dessutom blev denna demo väldigt populär i Sundsvall. Vissa såg med ogillande ögon på hur medlemmar sedan byttes ut efter den första banduppsättningen. Sedan spelade vi live alldeles för mycket i Sundsvall med omnejd. Bara det fick nog en del att ledsna på oss rejält. Vi hade en tjej som sjöng och det här var ju innan det blev poppis med ”flicksångsmetal”. Dessutom så sjöng sångerskan inte så värst mycket som en tjej heller. Vi var totalt ointresserade av att följa trender och just black metal var fan en trend när den svepte in över staden i början av nittiotalet. Nu snackar jag inte om de personer som blev djupt dedikerade till denna genre och kanske även skapade egen musik, kanske rent av fortfarande gör det. Dem har jag all respekt för och deras drivkraft och dedikation till genren, oavsett om de störde sig på LHS eller ej. Jag talar om posers och wannabees. Plötsligt blev allt så in i helvete löjligt. Det skulle suras och dyrkas Djävulen på riktigt. Vi i LHS garvade åt det. Vi älskade tung jävla metal. Vi var helt ointresserade av att stå och sura med armarna i kors och leka onda. I osäkra blackmetal-pojkars ögon var vi så långt ifrån ”true” man kunde komma. I Norge brände man kyrkor och hatade dödsmetall som var alldeles för mesigt. Vi partajade och skojade. Helst med California white och cider. Snacka om o-metal! Vissa låtar lät lite poppigt och till råga på allt hade vi en förkärlek för skräckromantik, naturromantik och dyster musik. Det störde nog vissa sig på. Under denna tid svarade vi på brev från fans och tidningar mer än vad vi repade och brevväxlade med människor i 36 olika länder (vi räknade…). Inte fan brydde vi oss om vad några surmumrikar i Sundsvall tyckte om oss. När det ett par år senare damp ner skivkontraktserbjudanden från Nuclear Blast och Earache hade vi glömt det där för länge sen. Idag är metalklimatet ganska annorlunda och det finns flera black metal band som jag tycker är svinbra. Har t.o.m. bidragit med sång på en black metal-platta, Bergravens ”Till Makabert Väsen”.
Som den multiinstrumentalist du är, hur kommer det sig att trummor blev ditt huvudinstrument? Du skrev många låtar till Left Hand Solution och stundvis även till Darklands.
Jag har nog alltid burit på en inre rastlöshet vilket gjort att jag ständigt försökt utveckla mig musikaliskt och söka mig till nya områden. Det innebär inte att jag överger det gamla till förmån för det nya. Det handlar om att vidga sina vyer. Tror inte det funnits någon plats på jorden där jag trivts så bra som vid trumsetet. Det är rastlöshetens lekstuga. Med rytmen börjar musiken för mig och jag har nästan alltid en rytmisk rörelse i kroppen eller en melodi i skallen. Antar att jag har någon form av hypomanisk läggning till musik. Det är ibland lite stressande och jag tror nog att jag hade varit en annan sorts människa om jag inte haft trummorna i mitt liv. Trummorna är lite som stressens ventil ut ur kroppen. Att jag också drevs att lära mig spela gitarr, bas, piano, saxofon och tvärflöjt antar jag har att göra med denna inre rastlöshet och viljan att lära mig mer om tonalitet, ackord och harmonik.
När jag var som mest aktiv i Left Hand Solution och Darklands snöade jag in en hel del på goth-rock och mer atmosfärisk metal. Det satte förstås en viss prägel på låtskrivandet. I Left Hand Solution gjorde jag ursprungligen låtarna på akustisk gitarr men övergick senare till att skriva LHS-låtar vid pianot för att försöka hitta nya infallsvinklar. I Darklands var jag främst textförfattare. Den ursprungliga tanken med Darklands var endast att det skulle vara ett litet sidoprojekt. När vi sedan fick ett skivkontraktserbjudande från Heathendoom Music gick det ju liksom inte att tacka nej. Detta gjorde ju också att vi blev tvungna att lägga mer tid på bandet.
Något som jag funderat på många gånger är varför du aldrig tagit äran för att du spelat trummor på så många av Darklands inspelningar? Vad var anledningen till att ni skapade en låtsasmedlem som fick gå under ditt mellannamn?
Ok, det kanske är dags att spräcka den bubblan nu. Vi hade problem att hitta en permanent trummis. När vi fick kontraktet från Heathedoom höll vi knappt på med bandet och hade ingen trummis alls. Tanken var ju aldrig att vi skulle vara en trio där jag satt bakom trummorna och sjöng. För att inte sända ut de signalerna så fick mitt alter ego Paul hoppa in på trummor.
Efter dryga 25 år sedan du slutade spela death metal så har du nu startat ett nytt band med namnet The Slaughterhouse Empire. Är det en 40-årskris vi kan skönja eller hur kom det sig att intresset för att spela döds vaknade igen?
Hehehe, låt mig förklara så här: Death metal blev vägen ut ur krisen. Jag har aldrig slutat lyssna på death metal, den har alltid funnits där. Oavsett om jag snöat in på jazz och lirat i storband så har dödsmetallen alltid varit med mig. Jag kom till en punkt i livet där jag blev tvungen att ta ett beslut om att ställa upp för andra eller att ställa upp för mig själv. Jag hade inte skrivit låtar på många år. Efter en djup depression kom plötsligt intresset att skriva musik tillbaka. Det bokstavligen forsade dödsmetallriff ur mig. Först blev jag förvånad, men sedan bestämde jag mig för att faktiskt följa min egen vilja och göra något av detta. Tack vare en liten puff i ryggen av den kunglige gitarristen Stefan Kihlgren bildades så The Slaughterhouse Empire.
Hänger du med i dagens dödscen, har du några favoriter bland de nyare banden?
Of corpse, det gör jag. Grejen är väl den att jag fortfarande lyssnar väldigt mycket på ”de gamla” banden som fortfarande släpper nya album. Vader t.ex. är en stor favorit. Har märkt en tendens hos mig att jag ofta undviker många nya band som metallmänniskor allmänt anser vara ”de bästa” just nu. Jag kollar in nya album som släpps med band jag aldrig hört talas om. Jag är nog ganska specifik i min metallsmak. Då och då dyker det upp nya guldklimpar som t.ex. det amerikanska grindcorebandet Full Of Hell. Sen är det ju så att jag lyssnar väldigt mycket på jazzrock och fusion. Faktum är att det var bandet Painkiller med John Zorn som fick mig att börja söka mig in i jazzen. Lite bakvänt att börja med det mest extrema kanske, men det fick mig att vilja lära mig spela saxofon riktigt bra.
Om vi ska runda av här kanske så du kan fortsätta med att restaurera ditt ödlehotell, hur ser den närmaste framtiden ut för dig som musiker?
Haha, då bör jag kanske förklara vad mitt ödlehotell är för något. Under åren jag bodde i Stockholm spelade jag saxofon i ett frijazzband som hette Lizard Hotel. Det är nog fan i mig den mest extrema musik jag någonsin spelat. Till och med den mest luttrade dödsmetallare brukar rygga tillbaka när jag spelar upp detta. Grind, jazz och oväsen i en härlig kombo, hehe.
Nu när The Kristet Utseende har lagt ner får jag tid till att ägna mig åt Slaughterhouse Empire på riktigt. Vi har kommit igång med att repa in låtar och det hela känns förbannat kul! TKU kommer dock att spela in ett avskedsalbum nästa år. I höst plockar vi fram Darklands ur garderoben och gör en spelning på Nordfest. I år är det nämligen 20 år sedan vi släppte vårt första fullängdsalbum. Så det blir lite av ett jubileum, och vi har lite överraskningar på gång inför detta. Sen finns det ett band som jag kommer släppa ett album med framåt vintern, men jag säger inte vilket. Än…
Hatpastorns likpredikan 
Kommentera