Hatpastorns likpredikan

God afton era dönickar. Hatpastorn is back och idag ska vi sätta tänderna i något riktigt delikat, den indonesiska svartmetallscenen. Denna scen har avhandlats i omgångar tidigare, men jag tror faktiskt inte att gemene man förstår allvaret. Personligen har jag punktmarkerat Indonesien i över 20 år. Varför? Det är en lång och inte speciellt vacker historia. Någon måste ju ta ansvar liksom. För en tid sedan fick jag ett hett tips från församlingens egen docent Mohareb och det han visade mig skakade min värld. Man skulle kunna säga att universum exploderade, men det är en underdrift. Tidigare hade jag primärt avnjutit min indonesiska black metal via CD, kassett och något enstaka klipp på Youtube, men det docenten skickade mig var ett helt nytt monster.

Idag tänkte jag presentera fyra videoklipp. Fyll på med långfil och psykofarmaka.

Nu kör vi.

Låt er inte luras av snubben som sömlöst blandar liksmink, bandana, nitar och hawaiiskjorta eller basisten med den söta incel-luggen. De här snubbarna menar allvar. Kaosets klanger kanaliseras från kadaverklaviaturen. Liemannen strövar slött omkring på scenen. Det slamras lite förstrött på gitarren. Surt som fan låter det. Då. Det är då han dyker upp. Indonesiens längsta man som har ett JÄVLA SPJUT GENOM TORSON! Vad som händer sedan kan inte beskrivas i ord, bara upplevas. Total support. När hade sångaren i ditt jävla band ett spjut genom kroppen? Exakt.

På tal om sångare. När var sångaren i ditt band senast iförd en robust livekokong med tillhörande svångremsbuskage? Just det. Aldrig. Det är på vippen att man missar hur syntspelaren och gitarristen ser ut. Så fokuserad på kokongmannen är man. Men bara nästan. De där helveteskrigarna tar inga fångar. Ja, förutom vokalisten då som får lägga fantasierna om feta Bruce Dickinson-löpningar på hyllan till förmån för … det där. Jag hoppas att hans bandkamrater hjälpte han av scenen. Annars lär han väl stå där än idag, frusen i tiden likt en satanisk Pokémon.

Här snackar vi kanalisering och själva antitesen till en trött tisdagsspelning i München. Makalöst dedikerad publik. Den här vokalisten kör kombinationen peruk, svärd genom magen och bara fötter. Respekt. Hans medmusikanter då? Bandanas, corpse paint och vita läkarrockar. Inga konstigheter. Man blir glad. I en perfekt värld vill jag spela in en roadmovie där jag, Heidenhammer och Dr Panzram går på lokal i detta fantastiska land.

Man blir inte riktigt lika uppåt när man ser följande klipp. Känsliga tittare varnas. Vokalisten väljer här att skära halsen av en levande kanin och dricka blodet. Allt till tonerna av en djävulsk disharmoni som för tankarna till Xasthur. Effektfullt. Enligt legenden offrade Mörk Gryning guldfiskar på scenen. Inte samma sprängkraft precis. Nu när jag tänker efter är det fan ovanligt med djuroffer på spelningar. Primärt är det kadaver som används som rekvisita. Det är nog lika bra det. Det kan vara jag som blivit gammal, men jag tycker synd om den där kaninen. Ett människooffer hade varit rimligare.

Ja, det var Indonesien för den här gången. Näst på tur blir nog en exkursion i min egen skivsamling. Efter en noggrann sortering, det tog 40 timmar att katalogisera allt, hittade jag ett antal släpp som jag fan inte har en aning om hur de hamnat där. Jag har mina misstankar att Heidenhammer, den ormen, smugglat in massa rat när jag varit upptagen med annat. Jag vet att jag exempelvis inte betalat pengar för en demosamling med obandet The Meads Of Asphodel eller att jag med riktiga kontanter köpt inte mindre än FEM plattor med ryska Satarial. Eller har jag det? Heidenhammer har i ett par års tid anklagat mig för att ha planterat massa Godgory-skivor i hans skräckkabinett till skivsamling. Det har jag inte gjort. Eller?

På återseende.

/Hatpastorn

Liveskivor. Man frågar sig vad de skall vara bra för. Det var ursprungligen tänkt att jag, Heidenhammer, skulle skriva ett bonusinlägg till King Diamond-veckan i vilket jag skulle gå igenom hans livesläpp, samlingsskivor och kanske en eller annan singel och EP, men i slutändan kändes det ganska poänglöst. Samtidigt utmynnade spekulationerna i samtal inom Församlingen angående just liveskivor, och vad vi har för koppling till dem. Spontant verkar vi ha en minst sagt sval inställning till dem. Jag har en förkärlek för AC/DCs ’Live’ från 1992, då man där kan höra gamla Bon Scott-låtar fast nu med Brian Johnson på sång. Plus att de aldrig släppt någon ’Best of’, vilket gör att den tjänar lite samma syfte. Vilket stämmer överens med Pastorns kommentar att liveskivor i bästa fall är samlingsskivor med dåligt ljud.

Nåväl. Det finns många märkliga sorters liveupptagningar. Vi hade här tänkt gå igenom några av dem för att delge några snabba tankar om dem, utan närmare analys.

Liveskivor i allmänhet

HP: Tja, som sagt – det enda mervärde jag kan tänka mig är det som konstaterats tidigare. Om det är bra ljud, och med en ny sångare bakom mikrofonen som framför äldre låtar – som i fallet med AC/DC – må det ju finnas en poäng. Annars är det rätt poänglöst. Iron Maidens ’Live after death’, och Mayhems ’Live in Leipzig’ är favoriterna, men sedan är det nog stopp. När det gäller den senare är det ju såklart också estetiken och mystiken som är tilltalande. Eller vänta, jag slänger med Deaths ’Live and raw’, också, utan att riktigt kunna motivera det. Rehearsalkassetter inspelade i replokalen däremot, är en helt annan sak. Typ Emperors ’Moon over Kara-Sher’. Och: om Graveland skulle släppa en riktig live, är jag genuint intresserad av att få höra hur resten av bandet ”spelar” till Capricornus gamla trumtakter. Att få uppleva ett tajt Graveland känns nästan hädiskt.

HH: Ja, jag instämmer nog där, men för mig är det AC/DC. Maidens liveplattor har jag aldrig riktigt fastnat för, om vi inte räknar riktigt tidiga bootlegs. Inte ens Venoms liveupptagningar är vidare intressanta i mitt tycke.

Pseudoliveskivor. Skivor inspelade ”live” i studio, framför ”publik”

HH: Besynnerlig genre. Mest kända är väl Slayers ’Live undead’, och möjligen Type O Negatives ’The origin of the feces’. Normalt brukar ljudet på sådana här skivor vara aningens bättre än på vanliga liveskivor, trots att sådana ändå brukar vara fulla av dubbningar och extrapålägg. Av nostalgiska skäl gillar jag Type O Negatives ’The origins …’, men den är ju i sig egentligen helt menlös.

HP: Jag har nog inget förhållande alls till den här underkategorin. Live i studio inför publik … det är ett sådant otroligt märkligt koncept. Sadistik Exekution live i studio, inför en kanonpackad publik bestående av berusade kängurur som vrålar för full hals. Nej, jag har nog inget att säga om det. Jag vet inte om någon sådan här skiva existerar inom black metal, men i så fall måste det vara extremt sällsynt. Räknas det om någon rundlagd tysk från typ Metal Hammer sitter med, nickar, och säger ”ahh, ja, das ist super!”?

Live i studio, utan publik

HP: Okej. Gorgoroths ’Live in Grieghallen’, från 2008. Spelades in när King ov Hell och Gaahl var med. Men efter att debaclet kring bandet var ett faktum gick Infernus in och lade om basen själv, och släppte den sedan efteråt. Och en av låtarna är dessutom ”Unchain my heart!!!”. Vilket jävla strunt. Men vad är grejen? Live i studio … ja, Morningstar spelar ju in sina skivor live i studio, men det var ju inga jävla tänkta liveskivor, utan det var ju bara så de spelade in. Antar att man kan säga att alla skivor som spelades in förr i tiden framför en mikrofon eller två, får räknas som liveplattor.

HH: Otroligt besynnerlig kategori. Den skiva jag kommer att tänka på i första hand är Bruce Dickinsons ’Alive in Studio A’, på vilken han kör låtar från sina två första soloplattor. Det låter inte direkt dåligt, men att det faktiskt släpptes som riktig skiva övergår mitt förstånd. Maken till utfyllnadsalbum. Jag vet inte riktigt om man i den här genren också kan räkna in grejor som ’Peel sessions’ med Napalm Death och Carcass, då de är inspelningar ämnade för radio. Antar att sådana släpp kanske hade någon poäng förr i tiden när internet inte fanns att tillgå, men det är inget jag vet.

HP: Live i studio, det är väl som lyxrehearsals. ’Peel sessions’-liknande prylar är mer coola än bra, men jag har aldrig varit särskilt intresserade av dem. Om Summum Malum gjort en ´Peel-session´ däremot …

Unpluggedskivor

HP: Det här kan jag faktiskt förstå meningen med, för det är ändå rätt unika och annorlunda tolkningar av existerande låtmaterial.

HH: Jag är faktiskt barnsligt förtjust i Alice In Chains ’Unplugged’, och även Nirvanas. Även om det kanske inte är några absoluta favoritband. Kan dock inte klaga på idén, även om Kiss ’Unplugged’ kanske inte är sådär fantastiskt nödvändig.

HP: Instämmer. Lyssningsvänliga, även om det inte är ens egen genre. Vi kan väl bara tacka de mörka gudarna att det här fenomenet inte spritt sig till black metal, även om Dimmu Borgir gjorde en akustisk spelning i Finland med Shagrath på skriksång … på fyllan. Fast vänta, Djevel har faktiskt släppt något liknande förra året.

HH: Finns det några band man skulle kunna tänka sig göra det här bra, annars?

HP: Jag är beredd att betala pengar för Morticians ’Unplugged’.

Liveskivor med inhyrd orkester som back-up

HP: Här är det lätt att man går i fällan och tänker att det kommer att låta mäktigt. Men i efterhand inser man att det bara är ett slöseri med allas tid. Faktum är att jag själv gjort bättre orkestrala arrangemang när jag legat i soffan med min Casiosynt och spelat till skivor än vad produktioner för miljoner kronor varit med och skapat.

HH: Visst kan jag förstå konceptet, men jag har aldrig hört en enda skiva i den här genren som varit i närheten av engagerande. Framför allt ges aldrig orkestrar någon framskjuten plats i produktionen, vilket gör det fullkomligt poänglöst.

HP: Metallicas ’S & M’ får antas vara patient noll när det kommer till värdelösa orkesterrunk. Två helt separata entiteter som blandar sig som olja och vatten. Men! Det är att lätt att falla i fällan liksom. Ta Dimmu Borgir som exempel. Wow, ett band som har massa dataorkestrar kör med riktig orkester som de sedan i studion fixar till med dataorkestrar. Vad ska det tjäna till? Säkert fräckt att uppleva i verkligheten, men på skiva är det meningslöshetens nirvana. Eller när Satyricon körde med orkester. Ja, han som spelade oboe hade säkert ett lätt jobb när han såg Frost rassla iväg på någon ödeslåt från ’Nemesis divina’.

HH: Tja, med tanke på att alla stråkar på Guns N’ Roses ”November rain” är framförda på syntar, vilka låter betydligt mer äkta än riktiga motsvarigheter, får väl poängen med inhyrda orkestrar sägas vara tämligen borttappade. Och då är ’Use your illusion’-skivorna redan tjugoåtta år gamla vid det här laget …

Bootlegs

HP: På ett sätt kan jag uppskatta en livebootleg mer än en officiell liveskiva. Vet dock inte riktigt varför.

HH: Jag kan tänka mig att det är en lite kul minnesgrej om man råkade befinna sig på den inspelade konserten ifråga, men allt som oftast rör det sig mest om dåligt ljud och bortkastade pengar. De brukar ju inte vara direkt billiga. Och inte ens när jag samlade som hårdast på Iron Maiden- och AC/DC-skivor brydde jag mig nämnvärt om bootleghistorier.

HP: De kan ju vara roliga med tanke på hur de ibland ser ut, låter, och med felstavade ibland ganska fantasifulla egna låttitlar. Det är något ärligt i skurkaktigheterna. Jag har en fyrvägssplit med en Celtic Frost-live, Bathorys ”demo”, Emperors rehearsalcover på ”The usurper” och en rehearsal med Hellhammer … den är inte dum.

HH: Antar att man får räkna in Mayhems ’Dawn of the black hearts’ här. Tror dock inte den sålde sådär vansinnigt många exemplar på grund av det musikaliska innehållet.

Det riktiga bottenskrapet

HH: När jag såg att Cradle Of Filth på något mellansläpp slog på stora trumman för att den innehöll en soundcheckversion av ”Funeral in Carpathia” dog faktiskt något inombords.

HP: Svar ja. Det var mjölkning, det, av en pengastinn fanbase. Och det resulterade i ett par slappa bröst. Inte ens Steve Harris har kommit upp i den kalibern ännu.

HH: Ge honom ett par månader till, bara.

HP: Om någon förresten tycker sig sakna ett par liveskivor i hyllan kan man ju kolla upp japanska Abigail, som släppt inte mindre än tjugoåtta liveskivor. Oumbärliga, allihop. Och med oumbärliga menar jag fullkomligt jävla olyssningsbara.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Som med Destruction, är Katatonia ett band jag alltid haft svårt att riktigt förhålla mig till. När jag inte sprider felaktiga rykten om deras tidigare basister, baserade på utsagor av tidigare Dark Funeral-medlemmar, tenderar jag att köpa deras skivor men utan att egentligen lyssna på dem. En av orsakerna till att många skivor förblir stående i hyllan har att göra med att Katatonia inte direkt kan sägas vara ett lika konsekvent band som AC/DC, Motörhead eller Slayer. Den samlade utgivningen har bestått av tvära kast innan bandets senare sound åtminstone till viss del kom att cementeras under tjugohundratalet, men då hade jag redan förlorat mycket av intresset. Sedan ville det sig inte riktigt för min del ändå.

Men. Även om jag inte riktigt var med från starten, har jag i efterhand alltid gillat deras demo ’Jhva Elohim Meth’, vilken följdes upp med debutfullängdaren ’Dance Of December Souls’. En skiva jag förvisso delvis uppskattat stort, trots att jag inte tycker att den är helgjuten. En åsikt som dessutom delades av bandmedlemmarna själva. Sedan var det tyst ett kort tag. En tystnad som bröts av vad som i mitt tycke är Katatonias absoluta höjdpunkt. Två låtar som kom 1995 med på samlingsskivan ’WAR Records vol. 2’, med namnen ”Black Erotica” och ”Love Of The Swan”. Än idag tycker jag de är oöverträffade, även om instrumenthanteringen lämnar en del i övrigt att önska. I texthäftet till skivan lät bandet hälsa att en uppföljande EP var i antagande. Munnen vattnades. Detta EP-släpp var dock en sådan besvikelse när det väl dök upp att det faktiskt implicit, och till viss del, skapade den här bloggen då skivan framkallade en sådan ilska hos den gode Pastorn att han i vredesmod skrev en svavelosande diatrib om den. Resultatet blev Likpredikans första inlägg. Bara en sådan sak.

Året därpå blev ett hektiskt sådant för bandet. Den andra fullängdaren, ’Brave Murder Day’, var ett faktum. En skiva jag gillar bättre än debuten, och på vilken en av låtarna från den tidigare nämnda samlingsskivan återfanns. Om än i lite annorlunda tappning. Den nya skivan visade på en stor förändring i ljudbild och framförande, vilket också uppmärksammades av medlemmarna i intervjuer. Det är väl någonstans här Katatonias nuvarande sound initialt börjar ta form. På gott och på ont. Men innan denna fullängdare hade hunnit komma ut i butikerna, hade den faktiskt föregåtts av två andra släpp. Ett av dessa ska vi titta närmare på idag.

I en intervju med Close-Up, hösten/vintern 1996, språkade bandets medlemskärna om att Katatonia mer eller mindre hade tänkt att avslutas eller åtminstone radikalt ändra inriktning. Ett förslag till en sådan sonisk kursomläggning bestod av att låta Katatonia bli ett renodlat gothprojekt. Och döm om min förvåning när det uppdagades att ett sådant försök inte bara gjordes utan också kom att utgöra bidrag till en splitsingel. Med Primordial, av alla jävla band. Just det, Primordial och Katatonia delade en gång diskutrymme med varsin låt av det längre slaget. Det svenska spåret var över tio minuter långt och hette ”Scarlet Heavens”.

För att göra det hela än krångligare, är detta en låt som förekommit även i andra sammanhang. Det finns en kortare version på den tredje fullängdaren ’Discouraged Ones’, och ännu en på EPn ’Saw You Drown’. Båda från 1998. Måhända finns det ännu fler. Det är dock versionen från 1996 år split vi ska undersöka närmare. Tydligen spelades den dock in redan 1994.

Vi kan ganska omedelbart konstatera att det här med att börja spela renodlad goth inte var ett skämt. Skillnaden från demon och den första fullängdaren är, för att uttrycka det milt, slående. Här hörs snarast inte ett uns av den inriktning som präglade Katatonias vid tidpunkten övriga sound. Eller … ja, om man vill vara väldigt öppensinnad, så kanske. Men i betydligt större utsträckning rör det sig om väldigt ordinär svartrock, som musikstilen oftast omnämndes i svenska sammanhang. Inte minst då den vokala insatsen är snarlik flertalet av de sångare som gav sig på att försöka låta som Andrew Eldritch i Sisters Of Mercy. Med varierande resultat. Normalt brukar jag verkligen spy rakt ut av bedrövliga gäng som Dawn Of Oblivion eller Dark Side Cowboys när de gav sig på sådant här, men i Katatonias fall räddas det hela av att Jonas Renkse inte går i samma fälla som de. Eller ännu värre, som när Kristian Wåhlin luftade strupen i Diabolique.

Det hela låter faktiskt väldigt charmigt. Jag får också revidera lite av det initiala uttalandet, för även om ljudbilden är radikalt annorlunda lyser faktiskt de där gitarrslingorna och tonerna som varit Katatonias signum igenom vid ett flertal tillfällen. Mycket av skillnaden från tidigare är att hastigheten ökat, vilket är på både gott och ont. Jonas Renkse, som också hanterade trummor, har uttryckt att han var en ”katastrof bakom dem”. Det hörs. Men även om det är mer än lovligt haltande och småtaffligt blir man ändå lite glad över det. Dubbelkaggarna påminner en hel del om Ancients motsvarighet då Grim satt på trumpallen, ungefär vid samma tidpunkt.

Låten pågår lite för länge för sitt eget bästa, men å andra sidan hade det ju inte varit Katatonia om så inte varit fallet. Ologiska break och besynnerliga arrangemang. Det ska liksom bara vara så.

Om det verkligen är bättre eller sämre än de senare versionerna av samma låt låter jag vara osagt. Jag vill blott konstatera att det faktiskt, åtminstone i mina öron, rör sig om en liten glömd eller gömd juvel.

Utsökt.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Det finns ingen hejd på det antal timmar som jag och Heidenhammer diskuterat King Diamond. Exakt allt har stötts och blötts. Ljudet, texterna, musikerna, låtarna, omslagen, allt. Vi är helt besatta av dansken. För en tid sedan satt vi och diskuterade ’Give me your soul … please’ från 2007. En skiva som inte är helt dum, men som lämnar en hel del att önska gällande texterna. Det är även tolv år sedan den släpptes och man är ju minst sagt spänd på en ny platta. Det var då vi började spåna på vad nästa skiva skulle kunna handla om.

Kingen har hittills bjudit på mer eller mindre fantastiska teman. Magiska tavlor, spöken och andar i alla dess färger och former, galna tanter, tedrickning, hemsökta hus, häxprocesser, absurda läkare och spindlar, mördare, voodoo, varulvar och Jesuslik i källaren, onda dockmakare och så vidare. Inte alla lyriska uppslag har varit bra, men man ska inte klaga på ambitionsnivån. Konceptskivor är underhållande. Vad skulle han kunna tänka skriva om härnäst? Det var vid den tanken som det gick en kall kåre längs våra ryggar. Med tanke på hur trött ’Give me your soul … please’ var när det kom till de lyriska uppslagen bådar det inte gott inför nästa giv. Det finns en magisk regel som säger att när man kört kreativiteten i botten är det dags att skicka rasket ut i rymden. Fredagen den 13:e hamnade i rymden, Hellraiser 4 likaså. Till och med Leprechaun 4: In space utspelar sig i … just, det rymden. Dracula 3000 … listan är oändlig. Är man kreativt bankrutt löser man det genom att placera handlingen i rymden. Klassiskt Hollywood-knep.

Tänk er då detta.

Abigail 3: Resurrection in space/Abigalien

Året är 2777. Ett forskarteam på Jorden snappar upp en svag SOS-signal från ett rymdskepp som varit försvunnen i många år. Den medaljprydde veteranen tillika rymdkaptenen Commander De LaFey får i uppdrag att leda ett räddningsuppdrag. Med sig på skeppet Miriam har han en liten men trogen besättning. Molly Candlepainting, Missy Byebye, Dr Landau Sammaelson, Juan D’basson Jr, Harry Spiderface, skeppskatten Lucy och den tokroliga och lite lynniga roboten O.A.T.H 2000. Under skivans första akt lär vi känna karaktärerna och deras motivationer och ränkspel. Väl framme vid det spöklika skeppet letar räddningspatrullen igenom rasket, utan att hitta någon vid liv. De hittar dock ett antal lik på mystiska platser. Spänningen är olidlig. Commander De LaFey kopplar till slut upp sig mot spökskeppets huvuddator för att se vad som hänt och då PANG, skeppet vaknar till liv och Commander De LaFeys dator blir infekterat av ett olustigt datavirus vid namn Abi:G41L. Dataviruset ser till att skeppet Miriam sprängs i småbitar och hela gänget, ja minus kattjäveln Lucy då som blev halshuggen av en HDMI-kabel, blir strandsatta på spökskeppet. En efter en av karaktärerna dör när Abi:G41L går bananas och gillrar listiga rymdfällor. Till sist är det bara Commander De LaFey kvar och i ett sista desperat försök att mosa Abi:G41L kopplar han upp sitt eget medvetande till skeppsdatorn. Slutkampen är dramatisk och så plötsligt ba PANG plot twist! Commander De LaFeys datamedvetande och Abi:G41L blir kära i varandra och tillsammans skickar de ut ett nytt SOS-meddelande till Jorden så de kan få mörda tillsammans. The end.

När jag och Heidenhammer spånade ihop detta skrattade vi gott. Ja, ända tills vi fick en ytterst obehaglig klarsyn och såg King Diamond sitta och rulla tummarna i Texas och sedan bara, ”Halleluja, jag har det! Abigail 3. I rymden!”. Vi vet ju alla hur det gick när Andy skulle spela framtidshårdrock i X-World/5 liksom. En mardröm. En annan sak som var kuslig var att dagen efter vi haft detta King Diamond-snack gick jag in på Blabbermouth och såg nyheten att Kingen jobbar inte på en utan TVÅ nya skivor. Jag blev så glad att jag nästan grät. Ända tills jag mindes rymdstoryn. Om nu Kingen får för sig att göra ”Abigail 3: Ett rymdäventyr” bjuder vi på både storyn och titlarna. Tacka oss i bookleten bara.

Låt 1. ”S.O.S (Save Our Souls)”

Låt 2. “Per aspera ad astra”

Låt 3. “The family ghost ship”

Låt 4. “Abi:G41L”

Låt 5. ”Lucy is decapitated”

Låt 6. “Frozen in carbonightmare”

Låt 7. ”Black hole, black soul”

Låt 8. ”Going insane (In the mainframe motherbrain)”

Låt 9. “S.O.S (Sacrifice Our Souls)”

En annan sak som Hollywood brukar göra när idéerna sinar är superkorkade versus-filmer. Vi snackar Alien Vs Predator, Freddy Vs Jason, Batman Vs Superman och så vidare. Tänk er följande. Grandma Vs Abigail, McKenzie Vs Miriam Natias eller om vi ska göra det riktigt dumt, Madame Sarita Vs Jesuskadavret från ‘House of God’. Konstigare saker har ju skett i verkligheten.

Skämt åsido ser vi verkligen fram emot nytt material med King Diamond. Det är sällan man får längta efter en skiva nuförtiden, så nyheten att exildansken jobbar på två alster gör en genuint glad. Bara vi slipper rymden, zombies och folk som blir besatta. Eller en versusskiva.

På återseende och tack för kaffet.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Det kalla tvåtusentalet.

2000: ’House of God’. Jag vet inte vad som egentligen hände, men under de två år som passerade mellan föregångaren ’Voodoo’ och den här skivan hann jag med att tappa mycket av intresset. Det gällde i och för sig inte bara för King Diamond, utan för mycket musik i allmänhet. Som vi alla vet var 1999 lite av ett ödesår för djävulsgospel. Men, men. ’Voodoo’ var inte av samma kaliber som föregångarna. Mercyful Fates ’Dead again’ från 1998, och ’9’ från 1999, hade inte direkt fått exildanskens aktie att skjuta i höjden. Man var rätt mätt, och när ’House of God’ väl anlände kändes det hela rätt tamt. Jag brydde mig inte om att köpa den, då låtar jag provlyssnade på inte engagerade mig alls. Strykfult omslag, dessutom. Därför dröjde det ett gäng år innan jag försökte mig närma mig den på riktigt. Jag vill att det ska röra sig om en g(l)ömd juvel. Det gör det inte. Storyn är stendum, och musiken är mest … bara där. Jag vet inte hur många gånger jag och Pastorn försökt oss på att lyssna igenom skivan från början till slut, men det hela resulterar bara i veckade pannor och uppgivna stön. Titelspåret och ”Black devil” kan väl sägas vara hyfsade låtar, men sedan är det skralt. Tyvärr. Betyget får bli 5 av 10.

2002: ’Abigail 2: the revenge’. På många sätt känns det här albumet som en förolämpning. Förvisso hade King Diamond redan gett sig på ett konceptuellt uppföljningsalbum i form av ’Conspiracy’, men det kändes liksom mer okej då den kom redan året efter ’Them’. Att göra en uppföljare till ’Abigail’ efter femton år och dessutom ha mage att kalla den för något så tamt som ’The revenge’ är rent smaklöst. För att uttrycka det milt hade jag inga höga förhoppningar inför det här släppet. Så vad kan man säga om det, såhär sjutton år efteråt? Egentligen inte så mycket. Precis som på ’House of God’ är musiken mest bara … där. Kim Pedersen proklamerade i intervjuer att de nu hade fått till den bästa ljudproduktionen någonsin. Jag håller verkligen inte med. Själv tycker jag bara att den låter kraftlös, och låtarna är för träiga för att stå på egna ben. Musikaliskt finns det knappt något som har med ’Abigail’ att göra. Stämningen uteblir fullkomligt, och det blir inte bättre av att det som berättas på skivan faktiskt är extremt dåligt skrivet. För första gången började jag uppfatta King Diamond som en rätt usel historieberättare. Och det kanske inte hade gjort så mycket, om det inte hade varit just historien om Abigail han valde att våldföra sig på. Sätter man ribban så pass högt, får man vara beredd på att fallet blir därefter om misslyckandet är ett faktum. Kanske var det därför han sedan drabbades av mördande ryggproblem. Betyg? 4 av 10.

2003: ’The puppet master’. Därför känns det nästan bisarrt att en uppryckning av det mer otroliga slaget skulle komma bara ett år efteråt. Flera gånger har jag undrat om det här rör sig om en skrivbordsroman i skivformat – det vill säga en undanskuffad roman som en författare skrivit ihop och gömt undan i tillfälle skrivkramp skulle infinna sig senare i karriären. Både musik och historia känns så mycket mer genomarbetade än vad de två föregångarna var i närheten av. Framförallt känner man en stämning eller atmosfär som varit frånvarande ända sedan ’The graveyard’. Det här känns olycksbådande och svart, och som att allt hänger ihop. Det enda jag skulle kunna klaga på är väl omslaget som inte direkt är någon höjdare. Skivan gavs också ut i specialversion, med ett tillhörande videoklipp i vilket King Diamond berättar historien skivan baseras på. Varför inte detta använts fler gånger är faktiskt ett mysterium. ”Magic”, ”Blood to walk”, titelspår … åh, det finns så mycket gott. Det kanske inte riktigt kommer upp i åttiotalsklassen, men vi befinner oss i alla fall på nivå 7 av 10.

2007: ’Give me your soul … please’. Den första låt jag hörde från den här skivan var titelspåret. Och jag blev så glad. Pang på, bra refräng, skönt driv, och inga tempoväxlingar. Lite tamt ljud, kanske, men ändå. Det hela bådade gott. Tyvärr blev helhetsupplevelsen en besvikelse när jag väl hade hela albumet att ta ställning till, och det främst på grund av storyn. Om ’Abigail 2’ var obegriplig, och ’Voodoo’ utan riktig poäng, gav ’Give me your soul … please’ mig för första gången en anledning att fråga mig själv ”jaha?” när jag väl tagit mig igenom den. Det var inte värdigt King Diamond. Meningslöst innehåll, och så taffligt berättat. Usch. Musikaliskt då? Tja … den växer med lyssningarna. Det gör den. Men samtidigt finns det kanske inte så många anledningar att låta den göra det, då det finns betydligt bättre skivor att spendera ens korta jordeliv tillsammans med. Och återigen så är produktionen så helvetiskt kraftlös. Allt låter så försiktigt. Nästan fegt. Och … ja, så mycket mer finns det egentligen inte att säga. 5 av 10. Antar jag.

De som påstår att King Diamond gick utför på nittiotalet förstår jag mig inte på. Kanske började nedgången där, men jämfört med merparten av det följande decenniets skivproduktion … ja, man hör ju vad man hör. Varje årtionde har hittills bjudit på fyra album vardera. Den stora frågan är såklart om Diamond har förmågan att göra ett sista ryck och avsluta karriären med ett album värdigt hans arv. Det skulle ju vara så fint, liksom. Det är tolv år sedan sist. Det återstår att se om uppehållet gjort honom gott, eller ont. Det lät bra när jag såg honom på Gröna Lund år 2014, och det nyutkomna livealbumet är en god pralin. Men räcker det?

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Det svala nittiotalet.

’The eye’, 1990. Det inledande spåret, ”Eye of the witch”, var faktiskt den första King Diamond-låt jag hörde. Strax dessförinnan hade jag också blivit varse om artistens existens genom att som tioåring läsa om honom i … ja, kan det ha varit Cats? En eller annan knulltidning stod i alla fall för informationen. Sådant läste man ju ”för artiklarna”. Men okej, ny snubbe på trumpallen i form av Snowy Shaw. Eller, trumpallen förresten … än idag är det inte helt klarlagt om det rör sig om trummaskin, datatrummor, eller en blandning. Plastigt låter det, i alla fall. Och i efterhand förefaller det helt obegripligt att det kunde gå igenom. Men förutom det, gör King Diamond här ett ärligt försök med en rätt seriös story om inkvisitionen under 1600-talet. Jag är dock osäker på om jag tycker att det räcker hela vägen. Omslaget är tack och lov målat den här gången, men dessvärre är det faktiskt rätt strykfult – åtminstone framsidan, då den bild som pryder baksidan ser betydligt bättre ut. Det finns några kanonlåtar i form av introspåret, ”Burn”, och ”The curse”, men resan har allt några rejäla gupp på vägen. När väl stämningen infinner sig är den magisk, men mycket känns som utfyllnad och intresset vill inte riktigt infinna sig. Vissa vill påstå att det här är ett av King Diamonds främsta, och förbisedda, album. Jag är inte en av dem. 6 av 10.

’The spider’s lullabye’, 1995. Det blev ett rejält uppehåll på fem år, vilket också innebar en återförening av Mercyful Fate som hann med att klämma ur sig två solida album under tiden. De låtar som återfinns på ’The spider’s lullabye’ var enligt uppgift klara flera år innan skivan hann bli inspelad, men skivbolagsstrul och medlemsbyten segade ned processen. Men alltså … vilken jävla återhämtning jämfört med ’The eye’. Faktum är att den här skivan från 1995 är en av de skivor som gått varmast i min spelare de senaste åren – och tillika en av de King Diamond-skivor jag upptäckt allra sist. Men varje gång den gått ett varv, kör jag den alltid ytterligare en gång. Och en till. Här finns det fanimig inga svaga punkter, och inte ens det faktum att enbart de tre (eller fyra, beroende på hur man ser det) sista låtarna hänger ihop förtar den upplevelsen. Ljudet är fett, fullt med adekvat åttiotalsreverb, och Diamonds falsett låter fem gånger starkare än på föregångaren. Att nämna en favoritlåt är nästintill omöjligt. 10 av 10. Hell kungen!

’The graveyard’, 1996. I och med detta släpp infinner sig, vad jag vet, den första riktiga vattendelaren. Vissa älskar det förbehållslöst – som hela Församlingen – och andra menar att det är ett riktigt bottennapp. På något konstigt vis kan jag förstå båda sidor. Fjorton låtar fördelade på över sextio minuter, och en mycket annorlunda ljudbild jämfört med skivan från året dessförinnan. På ett sätt är det nästan otroligt att det är samma line-up som på ’The spider’s lullabye’, för här är det inte tal om samma sväng, över huvud taget. Produktionen är torrare, plattare, och tydligare. Eventuella hits lyser med sin frånvaro. Men … ja. Återigen rör det sig om ett konceptalbum, men här är historien oerhört mycket mörkare och mer allvarligt betonad än tidigare. Jag tycker det är en sådan jävla fullträff. Sedan får jag erkänna att jag inte vet hur mycket min egen nostalgi spelar in i bilden, då detta var det första album jag verkligen tog mig igenom från början till slut. Jag var helt trollbunden. Så till den grad att jag faktiskt skrev av texterna, samtliga av dem, för hand i samband med att jag fick låna skivan och spela av den. Det tog sin tid. Det var värt det. 8 av 10.

’Voodoo’, 1998. Det här är en skiva jag har ett minst sagt delat förhållande till. Det är så mycket med den som verkligen är helt rätt – konceptet (jag har alltid tyckt att voodoo, eller voudu om man skall vara petig, är extremt fascinerande och ett förbisett ämne i extremmetallen), omslaget, inledningen och inramningen, och tillika några höjdarlåtar. Men samtidigt … King Diamond sade i intervjuer – faktiskt även i en jag var med och skrev frågor till – att han som research tuggat sig igenom tusentals sidor om fenomenet ifråga. Heder till honom för detta, men med det i åtanke känns själva historien tunn och faktiskt väldigt basal. Att studera texterna till den här skivan ger en inte särskilt mycket insikt i voodoo, och storyn är inte direkt engagerande utan framstår mest som en tråkigare variant av ’Abigail’. Hälften av gångerna jag lyssnar på skivan tycker jag den är fantastisk rent musikaliskt. Lika ofta bara seg och tråkig. Framför allt tycker jag att det är i och med ’Voodoo’ som bandet King Diamond låter alltmer som Mercyful Fate, i det avseendet att det ska trixas så förbannat med tempot i låtarna. Start, stopp, start, stopp. Svänget och helheten uteblir. Sammantaget blir det inte helt lätt att sätta betyg på albumet, men 6,5 av 10 får duga för tillfället. Är man generös kanske man kan sträcka sig till 7.

King Diamonds nittiotal var alltså blandad komp(l)ott. Jag tillhör sannerligen inte de som vill hävda att det barkade rejält utför under decenniet ifråga, men det går onekligen att hitta en del skavanker här och var. Det bör kanske påpekas i sammanhanget att Diamond också krängde ur sig fyra skivor med Mercyful Fate under samma årtionde, med varierande resultat. Kanske hade det varit bättre om vår monark hade hållit sig till att regera i en domän, snarare än i två.

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

På sistone har jag varit inne i en King Diamond-period, något som inträffar med ojämna mellanrum. Kungens förehavanden och skivproduktion är vanliga samtalsämnen inom Församlingen, och samtliga av oss är kanske som bekant rätt hängivna följeslagare av monarken i fråga. Dock har vi lite olika åsikter om vilken skiva, story, eller period, som egentligen är bäst. Diskussionerna har varit många, hätska, och ibland rent fientliga. You say forgive him, and I say revenge.

Av någon anledning har det dock aldrig tidigare slagit mig att King Diamonds samlade diskografi är, i antal skivor, precis jämnt fördelad över tre decennium. Sammanlagt tolv fullängdare har det blivit. Fyra av dem under åttiotalet, fyra under nittiotalet, och fyra under tvåtusentalet. Det ryktas nu om inte enbart en utan två kommande fullängdare under 2019, och det vore ju förträffligt. Jag vill inte gärna tänka mig ett decennium utan åtminstone något nytt från vår laveyanske favorit. Liveplattor och samlingar räknas liksom inte på samma sätt, även om just samlingen ’A dangerous meeting’, med låtar både av King Diamond och Mercyful Fate samt en kortare biografi i texthäftet, var mitt första riktiga (och farliga) möte med detta original.

Med det sagt: vi måste prata om King Diamonds olika perioder. Det är dags att gå till botten med detta. Samtliga album skall kommenteras. För enkelhetens skull berör det här inlägget först och främst fullängdare. En och annan EP och liknande slinker måhända med av bara farten. Det är bara så det är och blir. Då kör vi.

Del 1. Det ljuva åttiotalet.

’Fatal portrait’, 1986. King Diamonds första soloutflykt efter att Mercyful Fate tackat för sig. Sanningen att säga tog det faktiskt ganska lång tid innan jag fick chansen att lyssna igenom detta album från början till slut, då det var en av de sista skivorna med King Diamond jag införskaffade. Ingen aning om varför, då de låtar jag hade hört från skivan var minst sagt bättre än typ … ja, allt annat. ”The candle”, ”Halloween”, ”Charon” … herre Satan. Såhär i efterhand undrar jag om det kan ha berott på att det faktum att skivan inte är ett fullfjädrat konceptalbum. Efter att först ha inmundigat ’Abigail’, ’Them’, och ’The graveyard’, hörde det liksom till att en platta med Diamond också skulle vara en sammanhängande historia. Icke desto mindre … är ju ’Fatal portrait’ en sinnessjukt stark debut på alla sätt och vis. Ändå är det något med den som gör att jag inte vill ge full pott … men vi säger väl i alla fall 9 av 10 möjliga poäng. Jag efterhandskonstruerar ihop att bandet ”inte riktigt hittat sin form ännu”, men egentligen är det rent skitsnack. Snarare rör det sig om att jag bara inte har lika stark koppling till albumet som jag har till andra i kollektionen.

’Abigail’, 1987. Historien. Låtarna. Omslaget. Produktionen. Alla vet att det rör sig om 11 av 10 poäng. Jag har den i tre olika utgåvor, men det är klart att det inte räcker. Tretusen kanske hade varit det. Nåja. I ärlighetens namn är det svårt att egentligen skriva något om den här skivan, men: jag vill hävda att det här är så nära perfektion man kommer, i King Diamond-sammanhang. Musicerande och sånginsatser, riff och melodier, stämning och teknik … alla ingredienser är i perfekt syntes. Aldrig för mycket, aldrig för lite. Alla låtar är helgjutna, och även om de är delar av en längre berättelse står de samtliga på helt egna ben. Självständiga, utan att spreta. Vissa vill hävda att uppföljaren ’Them’ är ett strå vassare rent historiemässigt – jag vill minnas att jag själv varit en av dem – men jag vacklar. Historien om Abigail och kompani slår mig som mer originell, och … tja, komplett? Däri finns en början, en mitt, och ett slut. Inga konstigheter, och säcken knyts ihop utan problem. Amen.

’Them’, 1988. I och med denna berättelse om Amon, huset som Gud glömde och därmed överlät åt andar och en demonisk och bokstavligen blodtörstig mormor i rullstol, inleds det första försöket av Diamond att skriva en historia som sträcker sig över inte bara ett, utan två album. Inledningsspåret ”Welcome home” är givet på liveframträdanden än idag, och jag minns att jag blev helt paff över hur väl karln satte varenda ton när jag såg honom på Gröna Lund 2014. Dessvärre verkar det vara den enda låten från den här skivan som verkligen är en ”hit”, eller vad man nu skall kalla det. Tro mig när jag säger att jag försökt älska den här skivan med hela mitt svarta hjärta, men varenda gång jag kört den från pärm till pärm har koncentrationen så smått velat smyga iväg ju längre in i den jag kommer. Ljudet är annorlunda än på föregångaren, och även själva framförandet. Produktionen känns på ett besynnerligt sätt både plattare och rörigare på samma gång – skendränkt i reverb, men samtidigt tokkomprimerat. Och även om jag älskar Mikkey Dees trumspel, känns trixandet lite för mycket i sammanhanget. Lyxproblem? O ja. Men icke desto mindre blir det snarare 7,5 av 10 poäng den här gången.

’Conspiracy’, 1989. Och på tal om Mikkey Dee, hade han uppenbarligen fått nog vid det här laget och hoppade av innan inspelningen av uppföljaren. Småmärkligt nog fick dock Dee agera ”hired gun” och hyrdes in för att sätta trumspåren även denna gång. Man hade därför kunnat förvänta sig en rätt oinspirerad insats, men det är inget som märks. ’Conspiracy’ skiljer sig dock märkbart från de tre föregångarna, då såväl låtar, och riff, som produktion är avsevärt tyngre än tidigare. Virvelslagen är så pass triggade att de låter som mindre explosioner, och ljudet är betydligt fetare. Antar att det är en smaksak, och personligen gillar jag det. ”Sleepless nights”, liksom. Man svimmar. Ja, skivan är svinbra, men även här finns det lyxproblem. Jag har aldrig gillat omslaget. Jag fattar verkligen inte vitsen med att bryta idén med extremt stämningsfulla målade omslag, med att istället enbart ha en bild på King Diamonds nuna. Inte blir det bättre av att samma grej hade gjorts året dessförinnan på EPn ’The dark sides’. Bilderna är därtill så pass lika att jag skulle bli förvånad om inte ett betydande antal skivköpare tog fel på album i affären. Det återfinns förvisso en tecknad, svartvit, bild i ’Conspiracy’-texthäftet som anspelar på historien … men den känns mest bara malplacerad då tecknarstilen mer påminner om ett sämre omslag till en medioker serietidning utgiven av Marvel. Historien känns inte som en vare sig värdig eller reell uppföljare till ’Them’, utan snarare mest krystad. Faktum är att den ger samma intryck som ljumma uppföljare tyvärr tenderar att göra. Så … 7,5 den här gången också. Eller … äh, 8, då.

Fatta att King Diamond alltså spottade ur sig fyra initiala höjdaralbum på lika många år. Stjärnorna stod onekligen rätt på den här tiden. Denna trend skulle hålla för ytterligare ett album, men i och med att åttio- blev nittiotal inträffade också en hel del förändringar för den sminkade danskens del.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Haavard eller Håvard Jørgensen var gitarrist i Ulver under ”metal-åren” och han har även spelat in med dem på senare album. Vi tog ett kort snack för att prata lite om det förgångna och gläntade även lite på dörren till framtiden.

Det tidigaste materialet man kan hitta med dig är faktiskt ett klipp du själv laddat upp på Youtube med en replokalsinspelning från bandet Eczema. Detta band bytte sedan namn till Satyricon och resten är historia. Vad kan du berätta om den första tiden när ni faktiskt hette Eczema? Hur gick det till när ni grundade bandet och vad hade ni får mål med er musik?

Jeg fant en gammel eske med kassetter hos min mor, hvor bla denne fra en Eczema øving var. Tror det må være det eneste fysiske sporet av Eczema (det kunne vært mer). For min del startet Eczema da jeg som 15 åring i 1991, møtte Carl Michael (Exhurtum) og Vegard (Wargod) på Videregående skole. Calle og Vegard hadde allerede startet Eczema med en besetning på 2, Calle på trommer og Vegard på bass. De trengte en gitarist og jeg trengte noen å spille med. Vi skrev noen låter og fant ut av vi trengte en vokalist, Vegard hadde tatt seg av dette frem til nå. Vi hengte opp annonser i musikkforetninger i byen, og ikke lenge etterpå fikk vi en telefon fra Sigurd Wongraven. Vi meldte oss på OM (Oslo Mesterskapet i Rock) og vant dette, til vår store overraskelse.

När kom du först i kontakt med de mer extrema formerna av metal?

Takket være Carl Michael og Vegard som jeg spilte med i Eczema – 90/91-ish. Før den tid gikk det mest i Kiss og Metallica.

Hade du några musikaliska förebilder i Norge när du började skriva låtar eller letade du utomlands efter inspiration? Vad lyssnade du på för band under denna tid?

Jeg fikk min første elektriske gitar når jeg var typ 14-15 år, og da var det spesielt Kiss og Metallica som gav meg inspirasjon. Brukte noen timer om dagen med å plukke riff. Det ble gradvis tyngere musikk ettersom jeg søkte mer ekstreme utrykksformer og fant også mye i Sverige (Bathory, Dismember, Entombed).

Det var en handfull band från Norge som grundades ungefär samtidigt som Eczema och som skulle bli väldigt kända t.ex. Phobia/Enslaved, Old Funeral/Immortal, Burzum, Thou Shalt Suffer/Emperor och sedan fanns såklart Mayhem & Darkthrone sedan innan. Var ni alla bekanta och umgicks med varandra?

”Scenen” var ikke så stor den gangen, så de fleste viste vel hvem hverandre var. Jeg har egentlig aldri stukket meg frem i sosiale sammenhenger, så jeg kjenner egentlig ikke så mange fra den gangen. Jeg var en del innom ”Helvete” selvfølgelig, man møtte jo de fleste der.

Efter Satyricon så grundade Carl-Michael, du samt några till Ulver, hur kommer det sig att ni både valde att lämna Satyricon? Visste ni redan när ni lämnade bandet att ni skulle bilda ett nytt band tillsammans?

Må presisere at jeg ikke er en av grunnleggerne av Ulver. For min del så valgte jeg å slutte i Satyricon da jeg ikke ønsket å assossiere meg med aktivitetene utover musikken. For meg har black metal alltid vært en utrykksform fremfor image. Jeg har lest at jeg sluttet pga press fra familien – det stemmer ikke, de visste knapt hva jeg holdt på med.

Med Ulver så implementerades det en hel del folkmusikinfluenser i ljudbilden, var folkmusik något du hade med dig sedan barnsben eller var det något du började utforska vid denna tidpunkt?

Jeg har alltid vært opptatt av gode melodier og stemninger og akustiske instrumenter har ofte den dimensjonen ved seg. Jeg var heldig å ha en musikklærer på ungdomsskolen som mente det var viktig at vi kjente til vår musikkarv og ikke bare populærmusikk. Den gangen var det også obligatorisk å lære å spille gitar i skolen – så den akustiske delen har egentlig vært med meg helt siden den gang.

Ulvers tre första album lämnade ett väldigt stort avtryck på black metal-scenen. Vilka är dina åsikter och tankar om denna trilogi så här drygt 20 år efter att sista delen släpptes? Kan du relatera till hur omtalad, stor och omtyckt denna period i Ulvers historia är?

Min første tanke er at jeg begynner å bli gammel, haha. Jeg var kun 18 år når vi begynte arbeidet med ’Bergtatt’ og for å sitere Torbjørn (Eismal) fra intervjuet vi gjorde for Invisible Oranges ifbm ’Nattens Madrigal’ jubileumet: ”At jeg blir intervjuet om triologien nå 20 år senere, er helt utrolig.”

Vad pysslar du med musikaliskt nu för tiden? Jag läste någonstans om att du håller på med två olika projekt just nu, ett akustiskt i stil med ’Kveldssanger’ och även något som är mer black metal-inriktat?

Det stemmer det. Jeg er ved å avslutte en akustisk skive samt en EP med black metal. Ser spent frem mot release av begge i 2019.

/Bure Bödel

Akitsa – ’Credo’

För några veckor sedan var vi på studiebesök hemma hos Förintelseförsamlingens egen diakonissa Vivi Sektion i hennes lätt frostskadade lya, lokaliserad djupt inne i de eviga nordiska skogarna. Första dagen spenderade vi med att inmundiga rusmedel och lyssna på allt möjligt trams som hon och Hatpastorn grävde fram ur någonting som jag tror hette typ ”spott och fy”. Vi hade stora planer inför nästföljande dag, dungeonsynth skulle kanaliseras och podcasts spelas in, som de pensionärer vi är så klappade/kollapsade vi ihop redan vid midnatt.

Lördagen grydde i scharlakansröd prakt, vi gick en liten promenad genom de förfallna minnena från en civilisation som gav upp för längesedan. När vi kommit hem och satt oss i soffan så föreslog jag att vi skulle ta en lyssning på kanadensiska Akitsas senaste släpp, ’Credo’. (Jag tror den är döpt efter snubben som Han Solo skjuter i Mos Eisley).

Det blev inte bättre än att vi lyssnade på den ungefär åtta gånger i rad, sedan tog vi oss en tupplur men kunde inte riktigt förmå oss att stänga av den, så den fick gå på repeat likt en hypnotisk vaggvisa. När vi vaknade lyssnade vi på den ett par gånger till, sedan körde vi igenom hela Akitsas diskografi från pärm till pärm och avslutade kvällen med att lyssna igenom ’Credo’ fem – sex gånger till.

Det är så här Darkthrone borde ha låtit efter ’Panzerfaust’.

Ghost – ’Prequell’

2018 kan inte ha varit ett lätt år att vara ex-medlem från Ghost. Först släpper man nytt med Magna Carta Cartel, en skiva som lyckades hålla sig på tapeten i ungefär en timme. Sedan förlorar man stort i en rättstvist man själv dragit igång mot sin forne frontfigur, drar igång en insamlingskampanj för att betala rättegångskostnaderna som endast genererar en droppe till det hav som är skulden. Och som en sista spark på pungen så måste man höra sitt gamla band vinna nya triumfer varenda gång man slår på radion. För Cardinal Copia har ännu en gång lyckats klämma ur sig en jävla hit-skiva. Jag gillar precis allt på denna giv, men har en viss förkärlek till balladen ”Pro-Memoria” och den skräckfilmsdoftande progghiten ”Helvetesfönster”.

Master´s Hammer – ’Fascinator’

Att den här skivan verkar ha lyckat flyga under allas radar är en ren skam och ännu ett tecken på att den här världen förtjänar att dö så snabbt och plågsamt som möjligt. Det finns på riktigt inget jag kan säga annat än att Franta tillsammans med sina underhuggare åter har levererat ett jävla mästerverk. Kvalitén står sig från 2016 års ’Formulæ’ med skillnaden att den här gången har de lyckats styra ett ordentligt skivkonvolut. Inget spår summerar den här skivan bättre än dess hymn till den legendariske finske eko-fascisten Penti Linkola.

Det Eviga Leendet – ’Lenience’

Skönt att få höra ett nytt band som vågar köra lite snygga slingor, schyssta riff och spejsade syntar. Det originella stilrena omslaget ger även det ett plus kanten. Varje titel består av ett någorlunda intetsägande, men ändå passande ord och gör så att hela skivan balanserar perfekt på kanten mellan det dedikerade och pretentiösa. Om jag skulle framföra några klagomål så skulle det vara att sången borde ha varit lite mer true (den blir dock bättre mot slutet) och att skivan var aningen mer varierad. Men å andra sidan har bandet den goda smaken att hålla längden på plattan till strax över en halvtimme så den hinner aldrig bli enerverande. Fullt godkänt och ett jävla statement till debutplatta.

(Fotnot: Vivi Sektion vill göra gällande att den här skivan låter väldigt isländsk, men jag tycker varken det låter som Björk eller Flames of Hell.)

Mr Cool – Discofeber (Eller: Mr Cools varnande sagor)

Bara det faktum att den här låten fick fullvuxna män att med darrande underläpp sitta och argumentera att ”Onkel Kånkel är minsann satir medan det här är menat som blodigt allvar”, gör att den här plattan kvalar in på årsbästalistan.

Bubblare: Mortiis live på Baroeg, Craft – ‘White noise and black metal’, Body Count – ‘Bloodlust’, Ministry – ‘Amerikkkant’.

/Dr panzram

Generellt sett så lyssnar jag ytterst sällan på nya band eller knappt nya släpp från gamla band (band som grundades efter millennieskiftet), om det beror på att kvalitén är låg, intresset är obefintligt eller om jag bara är gammal och gaggig råder det väl delade meningar om. 2018 måste dock ha varit det år jag lyssnat mest på ny black metal sedan det förra millenniet. Det har kommit mycket bra musik, men det går inte att komma ifrån att allt var mycket bättre förr.

Funeral Mist – ’Hekatomb’

En vecka innan släpp kom ett elektroniskt brev från skivbolaget att Funeral Mist skulle släppa ett nytt album och det alldeles strax. Black metal-världen stod för en kort sekund helt blickstilla. När väl chocken lagt sig så satt alla som på nålar. Nio år hade gått sedan förra albumet kom, skulle Arioch lyckas leverera ytterligare en gång? Det gjorde han, jag är villig att sträcka mig så långt att säga att detta är det bästa ”bandet” någonsin krånglat ur sig. Innan detta släpp har jag alltid ansett att ett helt album med Funeral Mist kan vara väl kämpigt att ta sig igenom då det kräver så mycket av lyssnaren (iallafall undertecknad) men denna gång tycker jag att han lyckats hitta den perfekta balansen mellan kaos och struktur.

Akitsa – ’Credo’

Akitsa var fram till nyligen ett band vars namn jag bara stött på emellanåt, då en bekant tipsade om bandet i en Facebook-grupp och jag gjorde slag i saken och slog igång deras då senaste album, ”Grands Tyrans”, på Spotify och gillade verkligen det jag hörde. När de väl släppte ’Credo’ satt jag på första bänk fylld av förväntas och jävlar vad leveransen var perfekt. Detta är hur Filosofems uppföljare skulle kunnat låta om Varg inte åkt in i finkan.

Kriegsmaschine – ’Apocalypticists’

Ett av de där banden man ska ha lyssnat på sedan innan och dyrkat tillsammans med systerbandet Mgła. Som ni förstår så har jag inte orkat kolla upp dem förrän nyligen, i och med att detta släpp, dök upp på Spotify. Lagom meckigt, bra känsla men lite för bra ljud. Då jag är av åsikten att Mgła kanske har lite väl för stor hype både på platta och live så föredrar jag faktiskt Kriegsmaschine om de två projekten ska ställas mot varandra.

Heiinghund – ’Draugkvad’

Om Kriegsmaschine hade lite för bra ljud så är det definitivt inget man kan beskylla Heiinghunds andra giv att dras med. Namnet Heiinghund kanske några känner igen från den norska kultinstitutionen Sort Vokter vars enda album ’Folkloric Necro Metal’ är en dold juvel, efter den plattan tog han en paus på 20 år för att sedan återkomma till black metal-scenen igen. Detta är hans andra soloplatta och det är rått, så förbannat rått.

Bubblare: Stoa & Rymdborg – ’Den svenska utvandringen till Furuhjelm 46’, Nattsvargr – ’Night of the Crimson Thirst’, Wolvennest – ’Void’, Dreadful Fate – ’Vengeance’, Clandestine Blaze – ’Tranquillity of Death’.

/Bure Bödel