Hatpastorns likpredikan

Som med Destruction, är Katatonia ett band jag alltid haft svårt att riktigt förhålla mig till. När jag inte sprider felaktiga rykten om deras tidigare basister, baserade på utsagor av tidigare Dark Funeral-medlemmar, tenderar jag att köpa deras skivor men utan att egentligen lyssna på dem. En av orsakerna till att många skivor förblir stående i hyllan har att göra med att Katatonia inte direkt kan sägas vara ett lika konsekvent band som AC/DC, Motörhead eller Slayer. Den samlade utgivningen har bestått av tvära kast innan bandets senare sound åtminstone till viss del kom att cementeras under tjugohundratalet, men då hade jag redan förlorat mycket av intresset. Sedan ville det sig inte riktigt för min del ändå.

Men. Även om jag inte riktigt var med från starten, har jag i efterhand alltid gillat deras demo ’Jhva Elohim Meth’, vilken följdes upp med debutfullängdaren ’Dance Of December Souls’. En skiva jag förvisso delvis uppskattat stort, trots att jag inte tycker att den är helgjuten. En åsikt som dessutom delades av bandmedlemmarna själva. Sedan var det tyst ett kort tag. En tystnad som bröts av vad som i mitt tycke är Katatonias absoluta höjdpunkt. Två låtar som kom 1995 med på samlingsskivan ’WAR Records vol. 2’, med namnen ”Black Erotica” och ”Love Of The Swan”. Än idag tycker jag de är oöverträffade, även om instrumenthanteringen lämnar en del i övrigt att önska. I texthäftet till skivan lät bandet hälsa att en uppföljande EP var i antagande. Munnen vattnades. Detta EP-släpp var dock en sådan besvikelse när det väl dök upp att det faktiskt implicit, och till viss del, skapade den här bloggen då skivan framkallade en sådan ilska hos den gode Pastorn att han i vredesmod skrev en svavelosande diatrib om den. Resultatet blev Likpredikans första inlägg. Bara en sådan sak.

Året därpå blev ett hektiskt sådant för bandet. Den andra fullängdaren, ’Brave Murder Day’, var ett faktum. En skiva jag gillar bättre än debuten, och på vilken en av låtarna från den tidigare nämnda samlingsskivan återfanns. Om än i lite annorlunda tappning. Den nya skivan visade på en stor förändring i ljudbild och framförande, vilket också uppmärksammades av medlemmarna i intervjuer. Det är väl någonstans här Katatonias nuvarande sound initialt börjar ta form. På gott och på ont. Men innan denna fullängdare hade hunnit komma ut i butikerna, hade den faktiskt föregåtts av två andra släpp. Ett av dessa ska vi titta närmare på idag.

I en intervju med Close-Up, hösten/vintern 1996, språkade bandets medlemskärna om att Katatonia mer eller mindre hade tänkt att avslutas eller åtminstone radikalt ändra inriktning. Ett förslag till en sådan sonisk kursomläggning bestod av att låta Katatonia bli ett renodlat gothprojekt. Och döm om min förvåning när det uppdagades att ett sådant försök inte bara gjordes utan också kom att utgöra bidrag till en splitsingel. Med Primordial, av alla jävla band. Just det, Primordial och Katatonia delade en gång diskutrymme med varsin låt av det längre slaget. Det svenska spåret var över tio minuter långt och hette ”Scarlet Heavens”.

För att göra det hela än krångligare, är detta en låt som förekommit även i andra sammanhang. Det finns en kortare version på den tredje fullängdaren ’Discouraged Ones’, och ännu en på EPn ’Saw You Drown’. Båda från 1998. Måhända finns det ännu fler. Det är dock versionen från 1996 år split vi ska undersöka närmare. Tydligen spelades den dock in redan 1994.

Vi kan ganska omedelbart konstatera att det här med att börja spela renodlad goth inte var ett skämt. Skillnaden från demon och den första fullängdaren är, för att uttrycka det milt, slående. Här hörs snarast inte ett uns av den inriktning som präglade Katatonias vid tidpunkten övriga sound. Eller … ja, om man vill vara väldigt öppensinnad, så kanske. Men i betydligt större utsträckning rör det sig om väldigt ordinär svartrock, som musikstilen oftast omnämndes i svenska sammanhang. Inte minst då den vokala insatsen är snarlik flertalet av de sångare som gav sig på att försöka låta som Andrew Eldritch i Sisters Of Mercy. Med varierande resultat. Normalt brukar jag verkligen spy rakt ut av bedrövliga gäng som Dawn Of Oblivion eller Dark Side Cowboys när de gav sig på sådant här, men i Katatonias fall räddas det hela av att Jonas Renkse inte går i samma fälla som de. Eller ännu värre, som när Kristian Wåhlin luftade strupen i Diabolique.

Det hela låter faktiskt väldigt charmigt. Jag får också revidera lite av det initiala uttalandet, för även om ljudbilden är radikalt annorlunda lyser faktiskt de där gitarrslingorna och tonerna som varit Katatonias signum igenom vid ett flertal tillfällen. Mycket av skillnaden från tidigare är att hastigheten ökat, vilket är på både gott och ont. Jonas Renkse, som också hanterade trummor, har uttryckt att han var en ”katastrof bakom dem”. Det hörs. Men även om det är mer än lovligt haltande och småtaffligt blir man ändå lite glad över det. Dubbelkaggarna påminner en hel del om Ancients motsvarighet då Grim satt på trumpallen, ungefär vid samma tidpunkt.

Låten pågår lite för länge för sitt eget bästa, men å andra sidan hade det ju inte varit Katatonia om så inte varit fallet. Ologiska break och besynnerliga arrangemang. Det ska liksom bara vara så.

Om det verkligen är bättre eller sämre än de senare versionerna av samma låt låter jag vara osagt. Jag vill blott konstatera att det faktiskt, åtminstone i mina öron, rör sig om en liten glömd eller gömd juvel.

Utsökt.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

This entry was posted on 20 februari, 2019 at 11:42 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.