Heidenhammer: King Diamond från pärm till pärm. Del 3.

Det kalla tvåtusentalet.

2000: ’House of God’. Jag vet inte vad som egentligen hände, men under de två år som passerade mellan föregångaren ’Voodoo’ och den här skivan hann jag med att tappa mycket av intresset. Det gällde i och för sig inte bara för King Diamond, utan för mycket musik i allmänhet. Som vi alla vet var 1999 lite av ett ödesår för djävulsgospel. Men, men. ’Voodoo’ var inte av samma kaliber som föregångarna. Mercyful Fates ’Dead again’ från 1998, och ’9’ från 1999, hade inte direkt fått exildanskens aktie att skjuta i höjden. Man var rätt mätt, och när ’House of God’ väl anlände kändes det hela rätt tamt. Jag brydde mig inte om att köpa den, då låtar jag provlyssnade på inte engagerade mig alls. Strykfult omslag, dessutom. Därför dröjde det ett gäng år innan jag försökte mig närma mig den på riktigt. Jag vill att det ska röra sig om en g(l)ömd juvel. Det gör det inte. Storyn är stendum, och musiken är mest … bara där. Jag vet inte hur många gånger jag och Pastorn försökt oss på att lyssna igenom skivan från början till slut, men det hela resulterar bara i veckade pannor och uppgivna stön. Titelspåret och ”Black devil” kan väl sägas vara hyfsade låtar, men sedan är det skralt. Tyvärr. Betyget får bli 5 av 10.

2002: ’Abigail 2: the revenge’. På många sätt känns det här albumet som en förolämpning. Förvisso hade King Diamond redan gett sig på ett konceptuellt uppföljningsalbum i form av ’Conspiracy’, men det kändes liksom mer okej då den kom redan året efter ’Them’. Att göra en uppföljare till ’Abigail’ efter femton år och dessutom ha mage att kalla den för något så tamt som ’The revenge’ är rent smaklöst. För att uttrycka det milt hade jag inga höga förhoppningar inför det här släppet. Så vad kan man säga om det, såhär sjutton år efteråt? Egentligen inte så mycket. Precis som på ’House of God’ är musiken mest bara … där. Kim Pedersen proklamerade i intervjuer att de nu hade fått till den bästa ljudproduktionen någonsin. Jag håller verkligen inte med. Själv tycker jag bara att den låter kraftlös, och låtarna är för träiga för att stå på egna ben. Musikaliskt finns det knappt något som har med ’Abigail’ att göra. Stämningen uteblir fullkomligt, och det blir inte bättre av att det som berättas på skivan faktiskt är extremt dåligt skrivet. För första gången började jag uppfatta King Diamond som en rätt usel historieberättare. Och det kanske inte hade gjort så mycket, om det inte hade varit just historien om Abigail han valde att våldföra sig på. Sätter man ribban så pass högt, får man vara beredd på att fallet blir därefter om misslyckandet är ett faktum. Kanske var det därför han sedan drabbades av mördande ryggproblem. Betyg? 4 av 10.

2003: ’The puppet master’. Därför känns det nästan bisarrt att en uppryckning av det mer otroliga slaget skulle komma bara ett år efteråt. Flera gånger har jag undrat om det här rör sig om en skrivbordsroman i skivformat – det vill säga en undanskuffad roman som en författare skrivit ihop och gömt undan i tillfälle skrivkramp skulle infinna sig senare i karriären. Både musik och historia känns så mycket mer genomarbetade än vad de två föregångarna var i närheten av. Framförallt känner man en stämning eller atmosfär som varit frånvarande ända sedan ’The graveyard’. Det här känns olycksbådande och svart, och som att allt hänger ihop. Det enda jag skulle kunna klaga på är väl omslaget som inte direkt är någon höjdare. Skivan gavs också ut i specialversion, med ett tillhörande videoklipp i vilket King Diamond berättar historien skivan baseras på. Varför inte detta använts fler gånger är faktiskt ett mysterium. ”Magic”, ”Blood to walk”, titelspår … åh, det finns så mycket gott. Det kanske inte riktigt kommer upp i åttiotalsklassen, men vi befinner oss i alla fall på nivå 7 av 10.

2007: ’Give me your soul … please’. Den första låt jag hörde från den här skivan var titelspåret. Och jag blev så glad. Pang på, bra refräng, skönt driv, och inga tempoväxlingar. Lite tamt ljud, kanske, men ändå. Det hela bådade gott. Tyvärr blev helhetsupplevelsen en besvikelse när jag väl hade hela albumet att ta ställning till, och det främst på grund av storyn. Om ’Abigail 2’ var obegriplig, och ’Voodoo’ utan riktig poäng, gav ’Give me your soul … please’ mig för första gången en anledning att fråga mig själv ”jaha?” när jag väl tagit mig igenom den. Det var inte värdigt King Diamond. Meningslöst innehåll, och så taffligt berättat. Usch. Musikaliskt då? Tja … den växer med lyssningarna. Det gör den. Men samtidigt finns det kanske inte så många anledningar att låta den göra det, då det finns betydligt bättre skivor att spendera ens korta jordeliv tillsammans med. Och återigen så är produktionen så helvetiskt kraftlös. Allt låter så försiktigt. Nästan fegt. Och … ja, så mycket mer finns det egentligen inte att säga. 5 av 10. Antar jag.

 

De som påstår att King Diamond gick utför på nittiotalet förstår jag mig inte på. Kanske började nedgången där, men jämfört med merparten av det följande decenniets skivproduktion … ja, man hör ju vad man hör. Varje årtionde har hittills bjudit på fyra album vardera. Den stora frågan är såklart om Diamond har förmågan att göra ett sista ryck och avsluta karriären med ett album värdigt hans arv. Det skulle ju vara så fint, liksom. Det är tolv år sedan sist. Det återstår att se om uppehållet gjort honom gott, eller ont. Det lät bra när jag såg honom på Gröna Lund år 2014, och det nyutkomna livealbumet är en god pralin. Men räcker det?

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: