Hatpastorns likpredikan

God afton era dönickar. Hatpastorn is back och idag ska vi sätta tänderna i något riktigt delikat, den indonesiska svartmetallscenen. Denna scen har avhandlats i omgångar tidigare, men jag tror faktiskt inte att gemene man förstår allvaret. Personligen har jag punktmarkerat Indonesien i över 20 år. Varför? Det är en lång och inte speciellt vacker historia. Någon måste ju ta ansvar liksom. För en tid sedan fick jag ett hett tips från församlingens egen docent Mohareb och det han visade mig skakade min värld. Man skulle kunna säga att universum exploderade, men det är en underdrift. Tidigare hade jag primärt avnjutit min indonesiska black metal via CD, kassett och något enstaka klipp på Youtube, men det docenten skickade mig var ett helt nytt monster.

Idag tänkte jag presentera fyra videoklipp. Fyll på med långfil och psykofarmaka.

Nu kör vi.

Låt er inte luras av snubben som sömlöst blandar liksmink, bandana, nitar och hawaiiskjorta eller basisten med den söta incel-luggen. De här snubbarna menar allvar. Kaosets klanger kanaliseras från kadaverklaviaturen. Liemannen strövar slött omkring på scenen. Det slamras lite förstrött på gitarren. Surt som fan låter det. Då. Det är då han dyker upp. Indonesiens längsta man som har ett JÄVLA SPJUT GENOM TORSON! Vad som händer sedan kan inte beskrivas i ord, bara upplevas. Total support. När hade sångaren i ditt jävla band ett spjut genom kroppen? Exakt.

På tal om sångare. När var sångaren i ditt band senast iförd en robust livekokong med tillhörande svångremsbuskage? Just det. Aldrig. Det är på vippen att man missar hur syntspelaren och gitarristen ser ut. Så fokuserad på kokongmannen är man. Men bara nästan. De där helveteskrigarna tar inga fångar. Ja, förutom vokalisten då som får lägga fantasierna om feta Bruce Dickinson-löpningar på hyllan till förmån för … det där. Jag hoppas att hans bandkamrater hjälpte han av scenen. Annars lär han väl stå där än idag, frusen i tiden likt en satanisk Pokémon.

Här snackar vi kanalisering och själva antitesen till en trött tisdagsspelning i München. Makalöst dedikerad publik. Den här vokalisten kör kombinationen peruk, svärd genom magen och bara fötter. Respekt. Hans medmusikanter då? Bandanas, corpse paint och vita läkarrockar. Inga konstigheter. Man blir glad. I en perfekt värld vill jag spela in en roadmovie där jag, Heidenhammer och Dr Panzram går på lokal i detta fantastiska land.

Man blir inte riktigt lika uppåt när man ser följande klipp. Känsliga tittare varnas. Vokalisten väljer här att skära halsen av en levande kanin och dricka blodet. Allt till tonerna av en djävulsk disharmoni som för tankarna till Xasthur. Effektfullt. Enligt legenden offrade Mörk Gryning guldfiskar på scenen. Inte samma sprängkraft precis. Nu när jag tänker efter är det fan ovanligt med djuroffer på spelningar. Primärt är det kadaver som används som rekvisita. Det är nog lika bra det. Det kan vara jag som blivit gammal, men jag tycker synd om den där kaninen. Ett människooffer hade varit rimligare.

Ja, det var Indonesien för den här gången. Näst på tur blir nog en exkursion i min egen skivsamling. Efter en noggrann sortering, det tog 40 timmar att katalogisera allt, hittade jag ett antal släpp som jag fan inte har en aning om hur de hamnat där. Jag har mina misstankar att Heidenhammer, den ormen, smugglat in massa rat när jag varit upptagen med annat. Jag vet att jag exempelvis inte betalat pengar för en demosamling med obandet The Meads Of Asphodel eller att jag med riktiga kontanter köpt inte mindre än FEM plattor med ryska Satarial. Eller har jag det? Heidenhammer har i ett par års tid anklagat mig för att ha planterat massa Godgory-skivor i hans skräckkabinett till skivsamling. Det har jag inte gjort. Eller?

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 3 juni, 2019 at 7:39 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.