Hatpastorns likpredikan

Liveskivor. Man frågar sig vad de skall vara bra för. Det var ursprungligen tänkt att jag, Heidenhammer, skulle skriva ett bonusinlägg till King Diamond-veckan i vilket jag skulle gå igenom hans livesläpp, samlingsskivor och kanske en eller annan singel och EP, men i slutändan kändes det ganska poänglöst. Samtidigt utmynnade spekulationerna i samtal inom Församlingen angående just liveskivor, och vad vi har för koppling till dem. Spontant verkar vi ha en minst sagt sval inställning till dem. Jag har en förkärlek för AC/DCs ’Live’ från 1992, då man där kan höra gamla Bon Scott-låtar fast nu med Brian Johnson på sång. Plus att de aldrig släppt någon ’Best of’, vilket gör att den tjänar lite samma syfte. Vilket stämmer överens med Pastorns kommentar att liveskivor i bästa fall är samlingsskivor med dåligt ljud.

Nåväl. Det finns många märkliga sorters liveupptagningar. Vi hade här tänkt gå igenom några av dem för att delge några snabba tankar om dem, utan närmare analys.

Liveskivor i allmänhet

HP: Tja, som sagt – det enda mervärde jag kan tänka mig är det som konstaterats tidigare. Om det är bra ljud, och med en ny sångare bakom mikrofonen som framför äldre låtar – som i fallet med AC/DC – må det ju finnas en poäng. Annars är det rätt poänglöst. Iron Maidens ’Live after death’, och Mayhems ’Live in Leipzig’ är favoriterna, men sedan är det nog stopp. När det gäller den senare är det ju såklart också estetiken och mystiken som är tilltalande. Eller vänta, jag slänger med Deaths ’Live and raw’, också, utan att riktigt kunna motivera det. Rehearsalkassetter inspelade i replokalen däremot, är en helt annan sak. Typ Emperors ’Moon over Kara-Sher’. Och: om Graveland skulle släppa en riktig live, är jag genuint intresserad av att få höra hur resten av bandet ”spelar” till Capricornus gamla trumtakter. Att få uppleva ett tajt Graveland känns nästan hädiskt.

HH: Ja, jag instämmer nog där, men för mig är det AC/DC. Maidens liveplattor har jag aldrig riktigt fastnat för, om vi inte räknar riktigt tidiga bootlegs. Inte ens Venoms liveupptagningar är vidare intressanta i mitt tycke.

Pseudoliveskivor. Skivor inspelade ”live” i studio, framför ”publik”

HH: Besynnerlig genre. Mest kända är väl Slayers ’Live undead’, och möjligen Type O Negatives ’The origin of the feces’. Normalt brukar ljudet på sådana här skivor vara aningens bättre än på vanliga liveskivor, trots att sådana ändå brukar vara fulla av dubbningar och extrapålägg. Av nostalgiska skäl gillar jag Type O Negatives ’The origins …’, men den är ju i sig egentligen helt menlös.

HP: Jag har nog inget förhållande alls till den här underkategorin. Live i studio inför publik … det är ett sådant otroligt märkligt koncept. Sadistik Exekution live i studio, inför en kanonpackad publik bestående av berusade kängurur som vrålar för full hals. Nej, jag har nog inget att säga om det. Jag vet inte om någon sådan här skiva existerar inom black metal, men i så fall måste det vara extremt sällsynt. Räknas det om någon rundlagd tysk från typ Metal Hammer sitter med, nickar, och säger ”ahh, ja, das ist super!”?

Live i studio, utan publik

HP: Okej. Gorgoroths ’Live in Grieghallen’, från 2008. Spelades in när King ov Hell och Gaahl var med. Men efter att debaclet kring bandet var ett faktum gick Infernus in och lade om basen själv, och släppte den sedan efteråt. Och en av låtarna är dessutom ”Unchain my heart!!!”. Vilket jävla strunt. Men vad är grejen? Live i studio … ja, Morningstar spelar ju in sina skivor live i studio, men det var ju inga jävla tänkta liveskivor, utan det var ju bara så de spelade in. Antar att man kan säga att alla skivor som spelades in förr i tiden framför en mikrofon eller två, får räknas som liveplattor.

HH: Otroligt besynnerlig kategori. Den skiva jag kommer att tänka på i första hand är Bruce Dickinsons ’Alive in Studio A’, på vilken han kör låtar från sina två första soloplattor. Det låter inte direkt dåligt, men att det faktiskt släpptes som riktig skiva övergår mitt förstånd. Maken till utfyllnadsalbum. Jag vet inte riktigt om man i den här genren också kan räkna in grejor som ’Peel sessions’ med Napalm Death och Carcass, då de är inspelningar ämnade för radio. Antar att sådana släpp kanske hade någon poäng förr i tiden när internet inte fanns att tillgå, men det är inget jag vet.

HP: Live i studio, det är väl som lyxrehearsals. ’Peel sessions’-liknande prylar är mer coola än bra, men jag har aldrig varit särskilt intresserade av dem. Om Summum Malum gjort en ´Peel-session´ däremot …

Unpluggedskivor

HP: Det här kan jag faktiskt förstå meningen med, för det är ändå rätt unika och annorlunda tolkningar av existerande låtmaterial.

HH: Jag är faktiskt barnsligt förtjust i Alice In Chains ’Unplugged’, och även Nirvanas. Även om det kanske inte är några absoluta favoritband. Kan dock inte klaga på idén, även om Kiss ’Unplugged’ kanske inte är sådär fantastiskt nödvändig.

HP: Instämmer. Lyssningsvänliga, även om det inte är ens egen genre. Vi kan väl bara tacka de mörka gudarna att det här fenomenet inte spritt sig till black metal, även om Dimmu Borgir gjorde en akustisk spelning i Finland med Shagrath på skriksång … på fyllan. Fast vänta, Djevel har faktiskt släppt något liknande förra året.

HH: Finns det några band man skulle kunna tänka sig göra det här bra, annars?

HP: Jag är beredd att betala pengar för Morticians ’Unplugged’.

Liveskivor med inhyrd orkester som back-up

HP: Här är det lätt att man går i fällan och tänker att det kommer att låta mäktigt. Men i efterhand inser man att det bara är ett slöseri med allas tid. Faktum är att jag själv gjort bättre orkestrala arrangemang när jag legat i soffan med min Casiosynt och spelat till skivor än vad produktioner för miljoner kronor varit med och skapat.

HH: Visst kan jag förstå konceptet, men jag har aldrig hört en enda skiva i den här genren som varit i närheten av engagerande. Framför allt ges aldrig orkestrar någon framskjuten plats i produktionen, vilket gör det fullkomligt poänglöst.

HP: Metallicas ’S & M’ får antas vara patient noll när det kommer till värdelösa orkesterrunk. Två helt separata entiteter som blandar sig som olja och vatten. Men! Det är att lätt att falla i fällan liksom. Ta Dimmu Borgir som exempel. Wow, ett band som har massa dataorkestrar kör med riktig orkester som de sedan i studion fixar till med dataorkestrar. Vad ska det tjäna till? Säkert fräckt att uppleva i verkligheten, men på skiva är det meningslöshetens nirvana. Eller när Satyricon körde med orkester. Ja, han som spelade oboe hade säkert ett lätt jobb när han såg Frost rassla iväg på någon ödeslåt från ’Nemesis divina’.

HH: Tja, med tanke på att alla stråkar på Guns N’ Roses ”November rain” är framförda på syntar, vilka låter betydligt mer äkta än riktiga motsvarigheter, får väl poängen med inhyrda orkestrar sägas vara tämligen borttappade. Och då är ’Use your illusion’-skivorna redan tjugoåtta år gamla vid det här laget …

Bootlegs

HP: På ett sätt kan jag uppskatta en livebootleg mer än en officiell liveskiva. Vet dock inte riktigt varför.

HH: Jag kan tänka mig att det är en lite kul minnesgrej om man råkade befinna sig på den inspelade konserten ifråga, men allt som oftast rör det sig mest om dåligt ljud och bortkastade pengar. De brukar ju inte vara direkt billiga. Och inte ens när jag samlade som hårdast på Iron Maiden- och AC/DC-skivor brydde jag mig nämnvärt om bootleghistorier.

HP: De kan ju vara roliga med tanke på hur de ibland ser ut, låter, och med felstavade ibland ganska fantasifulla egna låttitlar. Det är något ärligt i skurkaktigheterna. Jag har en fyrvägssplit med en Celtic Frost-live, Bathorys ”demo”, Emperors rehearsalcover på ”The usurper” och en rehearsal med Hellhammer … den är inte dum.

HH: Antar att man får räkna in Mayhems ’Dawn of the black hearts’ här. Tror dock inte den sålde sådär vansinnigt många exemplar på grund av det musikaliska innehållet.

Det riktiga bottenskrapet

HH: När jag såg att Cradle Of Filth på något mellansläpp slog på stora trumman för att den innehöll en soundcheckversion av ”Funeral in Carpathia” dog faktiskt något inombords.

HP: Svar ja. Det var mjölkning, det, av en pengastinn fanbase. Och det resulterade i ett par slappa bröst. Inte ens Steve Harris har kommit upp i den kalibern ännu.

HH: Ge honom ett par månader till, bara.

HP: Om någon förresten tycker sig sakna ett par liveskivor i hyllan kan man ju kolla upp japanska Abigail, som släppt inte mindre än tjugoåtta liveskivor. Oumbärliga, allihop. Och med oumbärliga menar jag fullkomligt jävla olyssningsbara.

/Hatpastorn & Heidenhammer

This entry was posted on 28 mars, 2019 at 9:09 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.