Hatpastorns likpredikan

För att fylla ut mellan de lite längre inläggen så tänkte jag nu under semestern gå igenom några plattor som jag vanligtvis inte får möjlighet att prata så mycket om. Ursprungstanken var att redogöra för tio skivor per bokstav i min skivsamling, men det skulle bara göra mig alldeles för deprimerad. Den andra idén var fem album per bokstav. Även det ganska dystert.

Det blir en skiva per bokstav. På så vis kan jag spotta ur mig inlägg betydligt snabbare.

När jag ögnade igenom bokstaven ”A” i mitt skräckkabinett till skivsamling insåg jag raskt att det skulle bli svårt att välja något. En hel del skrot finns det. ABAZAGORATH, ALAS, usla jävla AKERBELTZ, ABHOR, AGATHODAIMON, AZAGHAL, bara för att nämna några få. Visst, det finns fantastiskt många kanonplattor i samlingen, men ni som hängt med ett tag vet att detta är en ritualplats där vi inte hyllar något i onödan.

Dagen till ära vankas det finska ALGHAZANTH och deras debutalbum ”Thy aeons envenomed sanity” som släpptes 1999 via ständigt mediokra Woodcut Records. Just det, 1999, skammens år.

Vi börjar med bandnamnet. Det suger. Jag garvade mig harmynt när jag upptäckte ABAZAGORATH runt ”Tenebrarum cadent exsurgemus”-eran. När jag fick ALGHAZANTHs debutalster på promo orkade jag inte ens klucka förtjust. Det blev bara för mycket. Enligt uppgift ska bandnamnet kommit till då en av bandmedlemmarna drömde fram det. En mardröm får vi anta. Just finländare och drömmar verkar vara en allmänt olustig kombination. AND OCEANS dubiösa lyrik härstammar från drömmar och vi har bandet LET ME DREAM som man aldrig riktigt kan prata sig mätt om. Lägg därtill NIGHTWISH. Det finns fler fall bara man börjar gräva lite. THY SERPENT har exempelvis femtioelva varianter av sitt magnum opus ”In blackened dreams”. Som sagt, vi är något farligt på spåren så vi slutar här. Bandnamnet är i alla fall en fullkomlig katastrof och rent hopplöst att försöka stava till. Tänk dig att beställa skivan på en skivbutik och en stackars sommarjobbare försöker skriva ner eländet medan man själv står och spottar ur sig en obegriplig härva av dödsdyrkarvokaler och skarprättarkonsonanter. Det påminner mig om när jag beställde KVISTs platta och popsnöret bakom disken gav ifrån sig ett kvävt litet fniss. Näven knöts i fickan.

Skivtiteln då?  Finländare och det engelska språket är ett tema som vi stött och blött på denna sida. Varför inte stöta och blöta lite till? ”Thy aeons envenomed sanity”. Smaka på skiten. Jag är rätt hyfsad på språk men denna titel gör mig rent sjösjuk. Dina eoners förgiftade förstånd? Vad menas? Vad vill de ha sagt? Omslagsbilden föreställer ett gäng fotonegativa vargar som kalasar på en hybrid mellan en gris och en känguru. I vissa fall brukar skivomslaget ha med titeln att göra. Inte denna gång. Eller? Symbolik?

Jag begriper ingenting. Vi tittar på några av låttitlarna: ”When the spirits dance in grief”, ”Of a stormgrey vision”, ”Towards the tempting infinity”, ”He awaits” och så vidare. Inga konstigheter och hade jag fått bestämma borde de ha döpt skivan till typ ”When the spirits dance in grief” för det betyder i alla fall något. Det finns alltså ingen låt på plattan som heter ”Thy aeons envenomed sanity”. Mitt förstånd börjar bli förgiftat. Lyriken är inte alls speciellt obegriplig. Ganska pang på med vissa inslag av nördiga black metal-ord. Varför då döpa plattan till något så urbota korkat som ”Thy aeons envenomed sanity”? Hjälp mig.

Bandfotot. Jag svär att på baksidan av min promo är inte fotografiet inverterat eller negativt eller hur man nu säger. Orkar jag scanna in det? Naturligtvis inte. Möjligt att de körde detta filter på den riktiga skivan då det såg bättre ut än originalbilden. Det måste vara så. Vad vi har är tre svarthåriga krabater i full corpse paint och en blond historia med kortärmad polotröja utan det vita och svarta sminket i ansiktet. Jag avskyr okonsekventa bandfoton. Antingen har alla corpse paint eller så har ingen corpse paint. Ska det vara så förbannat svårt att förstå? Den korthåriga tuffingen spelar garanterat synt eller trummor.

Musiken. Man kan luras att tro att det här är bra för det rensar på ganska friskt, produktionen är fullgod och det är synt nästan hela tiden. Med synt hela tiden menar jag både maffiga körsyntar i bakgrunden och ettriga julpianon typ doddeli-doddeli-doddeli-doddeli i moll över gitarrfräset. Inspirerade av DIMMU BORGIR? Gratulerar, du vann ett fint pris. Det är inte uselt, mest bara förlamande hyfsat. Hur skivorna efter denna låter vet jag inte, jag gav som upp, men då de är finnar har de givetvis släppt sju fullängdare och en massa annat krafs. Samtliga medlemmar är även involverade i ett flertal andra projekt. Hur fan har de tid?

Att skivan släpptes 1999 är inget konstigt. Detta var ett år då i stort sett hela scenen tappade musten. ALGHAZANTH tappade musten redan på första plattan och på något märkligt vis respekterar jag dem för det. Är du ute efter en finsk variant av MISTELTEIN så spana för all del in ALGHAZANTH. Vi andra kan ju göra något helt annat typ ta en promenad, ringa en vän eller kasta en frisbee.

Om sanningen ska fram är partiet från cirka 4:10 och framåt inte så tokigt.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 20 juli, 2014 at 1:30 e m and is filed under Från A till Ö. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.