Hatpastorns likpredikan

Det är sällan jag rekommenderar något, men när någonting är bra på riktigt måste man sprida ordet. Särskilt om det är något som kan vara av intresse för er som är inne och läser tokerierna på denna sida med jämna mellanrum. Som ni märkt kryllar det inte av intervjuer på denna blogg. De senaste sex åren har det blivit typ en. Med Vithatten. Jag gillar att läsa intervjuer, men är rätt oduglig på att skriva dem själv. I tidningssammanhang är det ännu svårare då det finns ett strängt tak på hur många tecken man får använda. En intervju på typ tusen tecken blir inte så spännande att skriva eller läsa. Eller att medverka i. Jag vet inte hur många gånger man gjort timslånga telefonintervjuer och så slutar det med en halvsida i pressen där informationen som står lika gärna kunnat hämtas från promobladet. Jag har full förståelse att det i skriven press finns platsbrist. Det är därför jag föredrar fanzines. Där är det oftast helt laglöst. Nackdelen där är att kvalitén på det som skrivs kanske inte alltid är av absoluta toppklass.

Det är här min rekommendation kommer in i bilden.

Många av er har förhoppningsvis redan hört talas om sidan Bardo Methodology. Ni som missat denna juvel på internet har här rent guld att upptäcka. Ruskigt välskriva och fängslande intervjuer där de medverkande får prata till punkt. Vi snackar intervjuer med bland andra Sorhin, Mgla, Unanimated, Tribulation, Deströyer 666, Malign och Solstice. Turnéreportage med Marduk, Watain och Nifelheim. Och mycket annat. Intressant och stundtals helt hysteriskt rolig läsning. Står man i valet och kvalet vart man ska börja läsa rekommenderar jag intervjun med Deströyer 666. Där snackar vi levnadsöde.

Solhelvetet lyser. Då passar det utmärkt att stanna inne och läsa.

Home

/Hatpastorn

/Dr Panzram

Det är sällan man känner sig som ett barn på julafton, men idag är en sådan dag. Det är nämligen så att ständigt aktuella Ancient äntligen satt ett releasedatum för sin kommande platta, ”Back to the land of the dead”. Den 16:e september beräknas den dimpa ner på skivdiskarna. Detta måste ju uppmärksammas på något vis.

Ni som hängt med ett tag vet mycket väl vilken udda fågel Ancient är och hur mycket glädje de skänkt oss genom åren. Framförallt är det ingen hemlighet att jag har en osund relation till bandet ifråga. Det är tolv år sedan deras förra platta släpptes, den skapligt fisljumma ”Night visit”. Bara tanken på en ny skiva smällpackad med Aphazels patenterade oriff får mig att svettas. Naturligtvis saknas det inte orosmoln på himlen. Enligt uppgift ska den ”nya” medlemmen Dhilorz ha skrivit över hälften av låtarna. Jag bävar.

Då det är ett tag kvar så finns det gott om tid att förbereda inför denna händelse. Jag känner lukten av Ancient-vecka/månad lång väg. Sedan vore det festligt med någon sorts form av dunderevenemang på releasedagen. Jag tänker en livestream av skivan med mig och mina hantlangare som kommentatorer. Hur man enklast löser det rent tekniskt är något man får klura på. I nödfall får man väl skaffa en Twitchkanal och spela Rygar samtidigt som nya Ancient dånar över internets pestlandskap.

Hur kan man då vara så upprymd över en skiva med ett band som inte varit speciellt bra på över två decennier?

Kom igen.

Det är Ancient.

Våra grabbar.

/Hatpastorn

Vi öppnar portarna på vid gavel och bjuder in församlingen på en fritidsaktivitet som vanligtvis sker bakom lyckta dörrar. Det var Dr Panzram som i forntiden kläckte idén. Man utmanar en lämplig individ och på ett bestämt klockslag får bägge slagskämparna en timme på sig att skriva och spela in en låt i sin hemmastudio varpå man sedan jämför och ser vem som har vunnit. För att krydda detta så brukar temat slumpas fram samma sekund som inspelningen startar. Något som kan resultera i magsår.

En timme må låta mycket, men att gå in i ett projekt helt tom i skallen kan få de mest enkla uppgifter att bli oöverstigliga. Som exempel kan nämnas då jag och Panzram körde detta för första gången och trummorna i CuBase slutade fungera varpå jag i vild panik fick spela in slagverk live via synten. Det lät må ni tro. Jag hoppas att den gode doktorn har kvar den dängan i gömmorna då jag vill minnas att jag vann på walk over eftersom doktorn inte kunde sluta skratta.

Dessvärre har denna aktivitet legat i dvala alldeles för länge så jag tog mod till mig och utmanade min vän och kollega Krigkniv på en dust i hemmastudiornas blodiga arena. Han tackade otroligt nog ja. För att göra det enkelt för oss så bestämde undertecknad att temat för detta slag skulle vara ”sjaskig demosvartmetall från Nässjo anno 1996”. Jag vet inte ens vart Nässjö ligger. Kravet var dock att man var tvungen att hitta på ett bandnamn, fixa skivomslag, skriva en biografi över detta påhittade band samt sno ihop en snabb beskrivning över hur själva inspelningen gick till. En timme i studion, en timme att pilla på text och omslag. Inga konstigheter.

Hur gick det då?

Hatpastorns bidrag.

Åska – ”Mordpsalm” från den osläppta demokassetten ”Förintelsepsalmer”.

Biografi:

Åska bildades våren 1996 av Nebelfaust (sång, gitarr, bas) och Sorg (trummor) och gjorde sig väl egentligen mest kända för att Nebelfaust satt på kåken en månad efter att ha hamnat i handgemäng med Nässjös största fotbollsprofil, Markus ”Sopan” Lindberg. Det gick även rykten om att Sorg skulle ha tagit över trumpinnarna efter Fredrik Andersson i Allegiance, men med största sannolikhet var det nog bara något han ljög ihop för att få ragg på internetsidan Skunk.

Det blev tyvärr bara en demo med Åska och det var ”Förintelsepsalmer” som spelades in i Rockgruvan av Tobias Jensén. Grabbarna blev väl inte helt nöjda med ljudet men med tanke på att Tobbe aldrig tidigare jobbat med black metal fick det ändå anses vara ett godkänt jobb. Demon fick aldrig några lysande recensioner och många musikskribenter anklagade bandet för att ha norpat lite väl många Burzum-riff, något som primärt Nebelfaust nekade i sten. Det var lite snack om att Invasion Records var sugna att få höra mer med bandet, tyvärr splittrades de innan de hann spela in något nytt.

Ingen vet vad de här ljusskygga filurerna gör idag.

Inspelningsprocessen:

Jag hade faktiskt en plan inför denna batalj och det var att snabbt sopa in tre grundriff i E och sedan försöka rädda eländet med några eleganta slingor. Det gick inte helt som planerat. Detta då jag lade alldeles för ”lång tid” på introt som spelades in i allt annat än fyrtakt. Något som fick min främre cortex att explodera när resten av låten går i fyrtakt och tempot blev alldeles för lågt för min patenterat sjaskiga spelstil. Det är därför den enda slingan på låten inte sågas utan plockas. Det sista riffet, även det i E naturligtvis, blev till då jag var tvungen att ha ett tungt avslutsriff för att göra detta mästerverk fulländat och det enda min hjärna sa åt mig var ”stjäl ett Burzum-riff, stjäl ett Burzum-riff, stjäl ett Burzum-riff”. Jag stal således ett Burzumriff men hade ändå anständigheten att lägga till lite tomma strängar som ”Freezing moon”-tribut. Sången då. Ja, det blev ju lite av ett sorgekapitel då jag bara hade några minuter kvar av timmen så jag sprang in i klädkammaren och improviserade fram skiten och sedan satt jag i desperation och klippte och klistrade för att få ihop något som kunde användas. Jag var även noll procent uppvärmd så det var för allas trevnad jag lade en rimlig del dist och eko på skiten. Basen? Hade det varit ett riktigt band hade jag kickat basisten.

Produktionsmässigt blev det lite som det blev. Jag använde bara de inbyggda stärkarsimulatorerna och trumtjohejsan som fanns i CuBase 5. Det lät inte helt förjävligt innan det sista jag gjorde var att panga upp alla reglage till max i tron att volymen var för låg. Det var den kanske inte. Fråga mig inte hur, men jag lyckades faktiskt få slutresultatet att kassettsvaja. Jag trodde det var omöjligt. Man lär så länge man lever!

Instrument då. Ja, min gitarr är av SG-modell och röd, micken var en SM57:a och basen en Maisonbas. Just det. En sådan där barnbas som är MINDRE än en gitarr. Omöjlig att stämma.

Med tanke på hur kort tid man ändå har och att jag fattade några rejält kassa beslut är jag ändå nöjd med dagens tävling.

Krigknivs bidrag:

Runehymn – ”Hav” från ”Ancient Germanic rune hymns”.

Biografi:

Nässjös Runehymn var en surmulen konstellation vars karriär var kort men ack så intensiv. ”Ancient Germanic Rune Hymns” var från början tänkt att släppas i samarbete med No Fashion i november -96, men då gänget var kantat av ”nazist-rykten” så valde bolaget att dra sig ur projektet i grevens tid. Kvar stod Hednaman (aka. Jörgen Spetz, sång & gitarr) och Berzerker (aka Eric Stråhed, trummor) utan vare sig bolag eller komplett sättning. Kanske var det Hednamans koppling till Nässjös nationella rörelse i samband med bandets aldrig-utskrivna texter som gjorde att Runehymn drog öron åt sig, vilket kan varit orsaken till att den ombestridda spelningen i Bringetofta Bygdeförenings samlingslokal också blev blott den enda (med Gregory ”Hugin” Håkansson på basgitarr). Enligt ögonvittnen idkade bandet handgemäng på scenen då Hednaman, med sitt storhetsvansinne, prompt och orepat ville spela engelskt horn mellan låtarna – en idé som bandkamraterna föga omhuldade. Hugin fick hornet i truten och lever idag utan ’s-ljud’ i sitt vokabulär. Bandet splittrades efter bolagstjafset och ”AGRH” släpptes aldrig till den breda massan, men Hatpastorn kan för första gången härmed presentera en roughmix av ridåspåret ”Hav”. ”

Inspelningsprocessen:

Oj oj oj… Det här var kanske den värsta pärsen i mitt liv. När jag fick temat kastat i mitt knä så ville jag på något sätt tänka mig tillbaks till den tiden och vilken gröt som var hetast då. Jag vill tro att prick varenda halvmusiker i Nässjö 1996 ville låta som Dissection. Men om man ska fulplanka Dissection så krävs ett tydligt melodispråk + _många riff_ – något som jag omöjligt skulle hinna lägga tid på under blott en timme. Så min utgångspunkt var _få_ riff och kopiera spår till förbannelse. Men hur närmar jag mig då projektet? Lösningen finner vi i hos våra förfäder: Vikingarna. Lite vemod, lite Manowar-trumma och lite… ja, naket. Jag visste att jag behövde en slinga för att greppa lyssnarens uppmärksamhet direkt, samtidigt som den måste vara prototypisk. Alltså inget krångel eller meck.

Arbetsmodell:

Spela in riff fort som fan. 3-4 stycken (högst) och börja med slinga.

Lägga basen på ett riff åt gången, så jag slipper att lägga onödig tid på plankning av riff (eftersom ‘stress is king’ så kommer jag troligtvis ha glömt hur riffen spelas om jag lägger bas på samtliga i efterhand).

Rädda skiten med att programmera trummor och ge illusion av variation.

Lägga ”sång”, med grannen vägg i vägg. Abbath? Viska? Sjunga? Helvete.

Mixa rakt in i hin håle.

Det började jävligt bra. På 15 minuter satt riffen + bas. Jag började fundera om huruvida jag skulle ta en paus och slänga på bryggar’n. Men då händer det… ”Control panel” i Cubase försvinner spårlöst. Ni som spenderat 18 sekunder framför Cubase eller motsvarande vet hur saker helt sonika kan försvinna, sluta fungera eller bara jävlas. Ni vet också att de rimliga förklaringsmodellerna _aldrig_ kan appliceras på just _ditt_ exempel. Så även här. Efter att jag letat i menyerna och krånglat med ”show controlpanel” (eller vad fan det heter) och trixat med andra omöjliga varianter så måste jag lägga dyrbar tid på att starta om skiten.

Ok, nu är vi igång igen. Control panels fagra nuna ger mig en slängkyss genom retinan och det är dags att sätta formen på låten. För att det inte ska bli Minor Threat-längd på biten så bestämmer jag mig för att slingriffet ska dundra i oändlighet. Inte direkt ett oävet grepp i genren. Manowar-takts-riffet ska få utgöra versen, och de andra riffen får bli någon slags brygga fram tills slingriffet återigen gör entré. En liten slutflärp på det så är vi hemma sen.

Dags att progga trummor! Denna kretinsyssla av halvkneg. Hade jag på riktigt varit en vikinglirare så hade jag bums åkt österled och hittat mig en liten träl vid Kaspiska Havet som skulle få fixa skiten åt mig – men dagdrömmeri är ’life’ i sammanhanget. Tiden flyger nu iväg. När trummorna är klara ser jag att det enkom är 10 minuter kvar av arbetstiden och det är dags att lägga sång. Självklart har myriaden av sladdar bildat en enda boll (lite som Clark Griswalds julljusboll i ”Ett Päron till Farsa”) med ett mickstativ som centralgestalt. Efter tråcklande av guds nåde och världens snabbaste ”soundcheck” (det får inte slå över _för mycket_ på rött) är det dags att börja kvida. Här visar sig ”Havs” absolut svagaste länk. Fem minuter kvar och jag kör igång och trycker på ’rec’. Eftersom jag inte har någon text så ser jag till att direkt efter inledningsskriket googla på ”vikings”, vilket för mig vidare till Wikipedia. Jag har kraftiga minnesluckor från sångtagningen (1 tagning, såatteh….) men jag tror att jag sjunger något om ”british isles” medan ”vikingasången” består av kontemplerandet över det hav som eventuellt finns i sikte. Herrejävlar. Mix? Ja, det hade varit trevligt.

På det hela får jag väl kalla mig ”nöjd”. Många skivsläppar-jeppar får ofta frågan om det är något de skulle vilja ändra på i den nysläppta produktion som ligger under lupp. Prick alla som svarar något annat än ett rungande ”JA!” är förbannade lögnare som förtjänar ett skålpund lego i baktutan. I det här fallet så talar nog resultatet för sig själv.

Mycket missnöje!

Krigkniv, juni 2016

Ja, det var den första svartmetallbataljen det. Är det någon eller några som är ute efter en utmaning framöver så går det bra att hojta i kommentarsfältet eller på Facebook.

Många tack till Krigkniv för sin medverkan!

På återseende.

/Hatpastorn

Inom svartmetallen är det inte ont om mysterier. Dels har vi det rent esoteriska, vi snackar symboler, utdöda/påhittade språk, andebesvärjelser och så vidare. Sedan har vi mysterier såsom varför i glödheta helvetet Dolk hade en cowboyhatt på bandfotot när han spelade i Mock. I denna serie ska vi forska i bägge dessa kategorier.

Innan vi sätter tänderna i chiffret till låtsasspråket gloatre som Vordb Dréagvor Uèzréèvb från bland annat Belkètre, Brenoritvrezorkre, Nœuvrbtraurvne och Bvrolarimnambde hittade på i 90-talets mitt ger vi oss denna dag itu med något mer lättsmält: Aldrahns sång.

Aldrahn, eller Björn Dencker, är en av mina absoluta favoritvokalister. När han vrålar. När han bestämmer sig för att sjunga på riktigt får man våldsam kramp i både magen och ögonbrynsmuskulaturen. 1995 var Aldrahns år. Ett magiskt år. Med elgitarren i handen och strupen arg dominerade han på Dödheimsgards mäktiga debut ”Kronet til konge”. När man precis hämtat sig efter den soniska urladdningen fick man höra Zyklon-Bs ”Blood must be shed”. Man baxnade. Aldrahn sjöng som en besatt och är det en skiva jag verkligen tror på allt sångaren sjunger är det den. Samma år köpte man Isengards ljuvliga skiva ”Höstmörke”. Gästar gör Aldrahn. Ingen superinsats, men kom igen, det är ändå ”Höstmörke” vi snackar om. I november 1995 blev Aldrahn uppenbarligen duperad att gästsjunga på Old mans Childs debutplatta ”Born of the flickering”. En skiva så blaskig och menlös att inte ens Aldrahns vrålande kan väcka en ur den totala koma som drabbar alla som lyssnar på smörjan. Trots den sistnämnda fadäsen var 1995 ett finfint år för Aldrahn.

Om det inte vore för en liten detalj. Hans insats på Dimmu Borgirs ”For all tid”.

Alla som lyssnat på Dimmu Borgirs debutalbum har upplevt samma sak. De två första bitarna är underbart valhänt svartmetall av absolut näpnaste sort. Sedan kommer låt tre, ”Over bleknede blåner till dommedag” och gapskrattet är ett faktum. Inte nog med att denna slagdänga är så söt att man får diabetes, sånginsatserna liknade inget annat man hört tidigare. Vi möts av en tondöv busshållplatsalkoholist som ylar och yrar om blåbärsfjäll och någon orimlig lallare vid namn ”Bleppe”. Det låter inte riktigt klokt. Sedan kom chocken. Det var Aldrahn som sjöng. Själv kände jag en oerhörd olustkänsla i magen och var tvungen att lyssna på både Dödheimsgard och Zyklon-B tills gryningen kom för att försöka dämpa ångesten. Visst, han gnolar lite på ”Kronet til konge” men i Dimmu Borgirs våld skedde något mystiskt. Den första frågan är givetvis enkel: vem fan godkände detta? Jag har några teorier:

1. Skivan är inspelad i Stovner Rokkefabrikk av Bård Norheim. Då black metal var relativt nytt vid tidpunkten kanske Bård helt enkelt trodde att det skulle låta sådär. Resten av Dimmu Borgir-skivan är ju inte direkt fattig på märkligheter. Denna teori faller emellertid på några punkter. För det första hade Bård producerat Old mans Childs demo ”In the shades of life” och han skötte även ljudet på Dödheimsgards ”Kronet til konge”. Jag orkar inte grotta i exakta datum dessa spelades in, men jag är nästan bombsäker på att ”In the shades of life” spelades in före ”For all tid”. Sedan har jag mycket svårt att tro att någon ljudtekniker, oavsett erfarenhet, på fullaste allvar kan tycka att denna sångövning var en god idé.
2. Dimmu Borgir vågade inte säga nej. Med tanke på Aldrahns brutala stämma var det kanske så att grabbarna i Dimmu Borgir inte vågade säga ifrån när Aldrahn gav sig iväg på sin näktergalsutflykt. Detta låter dock inte speciellt sannolikt. Kan det vara så att Aldrahn var en så pass schysst kille att de inte hade hjärta att säga ifrån? Det känns troligare. Aldrahn har ju gästsjungit med alla möjliga och omöjliga orkestrar så uppenbarligen är han en hyvens kille som det är lätt att samarbeta med. Det förklarar dock inte varför låten har plats tre på skivan och inte plats sist. Kan det verkligen vara så att alla tyckte det lät skitbra?

Nu kommer nästa fundering. Vi vet att detta godkändes, men varför bestämde sig den gode Aldrahn att han skulle sjunga ”rent”? Jag har återigen några troliga scenarion:

1. Ulvers ”Bergtatt” spelades in typ november/december 1994. Enligt uppgift ska även Dimmu Borgir ha spelat in sin debut vid samma tidpunkt. Jag tar bara för givet att Aldrahn fick höra en advance-tape av ”Bergtatt” och tänkte helt sonika att om Garm kan sjunga rent så kan minsann jag. En tankevurpa han inte var ensam om, se Vintersorg för referens. Aldrahn var även tjenis med Fenriz vars projekt Isengard var pangfylld med vokalt örongodis.
2. Han var full och/eller hög.

Om vi börjar pussla bland teorierna så känns det troligt att Aldrahn blev inspirerad av antingen Fenriz eller Garm och att Dimmu Borgir tyckte att det lät helt suveränt i studion. Kan det vara så enkelt? Jag har på känn att det är något mer i görningen i den här historien så är det någon ute i läsekretsen som har mer info eller andra teorier tar jag mer än gärna emot dem.

Vad hände då sedan? Ja, vi ska väl inte hålla på och älta det här in i förbannelsen, men Dödheimsgard släppte en kalasplatta 1996 vid namn ”Monumental possession” innan den första råsopen kom 1998 med ”Satanic art” där Aldrahn nu kallade sig Mr. Always Safe and Sound. Jävla trams. Sedan kom 1999 och ”666 international”. En skitskiva. Tack och lov fick han upprättelse på Thorns självbetitlade album 2001 som är ett mirakel av kvalitet. Trist bara att Aldrahn inte sjunger på alla låtar utan delar på jobbet med den alltid lika slemme Satyr Wongraven. Efter Thorns-plattan blev det tyst ända tills projektet The Deathtrip sjösattes runt 2008. Två demos och en fullängdare har det blivit än så länge. Det är bra, men inte ”Kronet til konge”-bra. 2013 valde Aldrahn att återigen börja spela med Dödheimsgard som han lämnade någon gång runt 2004. Det finns säkert många som tycker att Dödheimsgard post-1996 är bra, trist bara att de personerna har fel.

Sedan har vi hans splitternya projekt Urarv vars ”Promo 2016” inte alls är så tokig. Den har dock två stora problem: 1. Man kan tycka att han kanske blivit bättre på att sjunga rent de senaste 20 åren. Det har han inte. 2. Han har anlitat en dansk på ”additional guitars”. Vilken dansk? Ynleborgaz från Angantyr. Det där danska (usch!) svartmetallbandet man kan luras att tro att de är bra.

http://www.tgnd.no/urarv/

På återseende.

/Hatpastorn