Hatpastorns likpredikan

Inom svartmetallen är det inte ont om mysterier. Dels har vi det rent esoteriska, vi snackar symboler, utdöda/påhittade språk, andebesvärjelser och så vidare. Sedan har vi mysterier såsom varför i glödheta helvetet Dolk hade en cowboyhatt på bandfotot när han spelade i Mock. I denna serie ska vi forska i bägge dessa kategorier.

Innan vi sätter tänderna i chiffret till låtsasspråket gloatre som Vordb Dréagvor Uèzréèvb från bland annat Belkètre, Brenoritvrezorkre, Nœuvrbtraurvne och Bvrolarimnambde hittade på i 90-talets mitt ger vi oss denna dag itu med något mer lättsmält: Aldrahns sång.

Aldrahn, eller Björn Dencker, är en av mina absoluta favoritvokalister. När han vrålar. När han bestämmer sig för att sjunga på riktigt får man våldsam kramp i både magen och ögonbrynsmuskulaturen. 1995 var Aldrahns år. Ett magiskt år. Med elgitarren i handen och strupen arg dominerade han på Dödheimsgards mäktiga debut ”Kronet til konge”. När man precis hämtat sig efter den soniska urladdningen fick man höra Zyklon-Bs ”Blood must be shed”. Man baxnade. Aldrahn sjöng som en besatt och är det en skiva jag verkligen tror på allt sångaren sjunger är det den. Samma år köpte man Isengards ljuvliga skiva ”Höstmörke”. Gästar gör Aldrahn. Ingen superinsats, men kom igen, det är ändå ”Höstmörke” vi snackar om. I november 1995 blev Aldrahn uppenbarligen duperad att gästsjunga på Old mans Childs debutplatta ”Born of the flickering”. En skiva så blaskig och menlös att inte ens Aldrahns vrålande kan väcka en ur den totala koma som drabbar alla som lyssnar på smörjan. Trots den sistnämnda fadäsen var 1995 ett finfint år för Aldrahn.

Om det inte vore för en liten detalj. Hans insats på Dimmu Borgirs ”For all tid”.

Alla som lyssnat på Dimmu Borgirs debutalbum har upplevt samma sak. De två första bitarna är underbart valhänt svartmetall av absolut näpnaste sort. Sedan kommer låt tre, ”Over bleknede blåner till dommedag” och gapskrattet är ett faktum. Inte nog med att denna slagdänga är så söt att man får diabetes, sånginsatserna liknade inget annat man hört tidigare. Vi möts av en tondöv busshållplatsalkoholist som ylar och yrar om blåbärsfjäll och någon orimlig lallare vid namn ”Bleppe”. Det låter inte riktigt klokt. Sedan kom chocken. Det var Aldrahn som sjöng. Själv kände jag en oerhörd olustkänsla i magen och var tvungen att lyssna på både Dödheimsgard och Zyklon-B tills gryningen kom för att försöka dämpa ångesten. Visst, han gnolar lite på ”Kronet til konge” men i Dimmu Borgirs våld skedde något mystiskt. Den första frågan är givetvis enkel: vem fan godkände detta? Jag har några teorier:

1. Skivan är inspelad i Stovner Rokkefabrikk av Bård Norheim. Då black metal var relativt nytt vid tidpunkten kanske Bård helt enkelt trodde att det skulle låta sådär. Resten av Dimmu Borgir-skivan är ju inte direkt fattig på märkligheter. Denna teori faller emellertid på några punkter. För det första hade Bård producerat Old mans Childs demo ”In the shades of life” och han skötte även ljudet på Dödheimsgards ”Kronet til konge”. Jag orkar inte grotta i exakta datum dessa spelades in, men jag är nästan bombsäker på att ”In the shades of life” spelades in före ”For all tid”. Sedan har jag mycket svårt att tro att någon ljudtekniker, oavsett erfarenhet, på fullaste allvar kan tycka att denna sångövning var en god idé.
2. Dimmu Borgir vågade inte säga nej. Med tanke på Aldrahns brutala stämma var det kanske så att grabbarna i Dimmu Borgir inte vågade säga ifrån när Aldrahn gav sig iväg på sin näktergalsutflykt. Detta låter dock inte speciellt sannolikt. Kan det vara så att Aldrahn var en så pass schysst kille att de inte hade hjärta att säga ifrån? Det känns troligare. Aldrahn har ju gästsjungit med alla möjliga och omöjliga orkestrar så uppenbarligen är han en hyvens kille som det är lätt att samarbeta med. Det förklarar dock inte varför låten har plats tre på skivan och inte plats sist. Kan det verkligen vara så att alla tyckte det lät skitbra?

Nu kommer nästa fundering. Vi vet att detta godkändes, men varför bestämde sig den gode Aldrahn att han skulle sjunga ”rent”? Jag har återigen några troliga scenarion:

1. Ulvers ”Bergtatt” spelades in typ november/december 1994. Enligt uppgift ska även Dimmu Borgir ha spelat in sin debut vid samma tidpunkt. Jag tar bara för givet att Aldrahn fick höra en advance-tape av ”Bergtatt” och tänkte helt sonika att om Garm kan sjunga rent så kan minsann jag. En tankevurpa han inte var ensam om, se Vintersorg för referens. Aldrahn var även tjenis med Fenriz vars projekt Isengard var pangfylld med vokalt örongodis.
2. Han var full och/eller hög.

Om vi börjar pussla bland teorierna så känns det troligt att Aldrahn blev inspirerad av antingen Fenriz eller Garm och att Dimmu Borgir tyckte att det lät helt suveränt i studion. Kan det vara så enkelt? Jag har på känn att det är något mer i görningen i den här historien så är det någon ute i läsekretsen som har mer info eller andra teorier tar jag mer än gärna emot dem.

Vad hände då sedan? Ja, vi ska väl inte hålla på och älta det här in i förbannelsen, men Dödheimsgard släppte en kalasplatta 1996 vid namn ”Monumental possession” innan den första råsopen kom 1998 med ”Satanic art” där Aldrahn nu kallade sig Mr. Always Safe and Sound. Jävla trams. Sedan kom 1999 och ”666 international”. En skitskiva. Tack och lov fick han upprättelse på Thorns självbetitlade album 2001 som är ett mirakel av kvalitet. Trist bara att Aldrahn inte sjunger på alla låtar utan delar på jobbet med den alltid lika slemme Satyr Wongraven. Efter Thorns-plattan blev det tyst ända tills projektet The Deathtrip sjösattes runt 2008. Två demos och en fullängdare har det blivit än så länge. Det är bra, men inte ”Kronet til konge”-bra. 2013 valde Aldrahn att återigen börja spela med Dödheimsgard som han lämnade någon gång runt 2004. Det finns säkert många som tycker att Dödheimsgard post-1996 är bra, trist bara att de personerna har fel.

Sedan har vi hans splitternya projekt Urarv vars ”Promo 2016” inte alls är så tokig. Den har dock två stora problem: 1. Man kan tycka att han kanske blivit bättre på att sjunga rent de senaste 20 åren. Det har han inte. 2. Han har anlitat en dansk på ”additional guitars”. Vilken dansk? Ynleborgaz från Angantyr. Det där danska (usch!) svartmetallbandet man kan luras att tro att de är bra.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 14 juni, 2016 at 10:58 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.