Hatpastorns likpredikan

Att bandmedlemmar kan komma i alla möjliga och omöjliga storlekar är inga konstigheter. En del är långa, en del är korta … vänta lite nu. Vi låter den kristna popsångaren Ingemar Olsson förklara detta genom att i allsång stämma upp i refrängen till låten ”Sköna människor”:

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah, yeah, yeah, nåt att ge

Och nu när vi sjungit klart kan vi tvätta munnen med tvål och vatten för att tvaga bort den religiösa smörjan.

Det jag vill komma till är att det kan vara ett problem om det är stora horisontella och vertikala skillnader mellan bandmedlemmarna när det vankas bandfoton. Är någon i bandet väldigt kort brukar man lösa det genom att låta den personen stå närmare kameran medan den längsta i bandet förslagsvis står längst bak. Att be den kortaste medlemmen stå på en liten låda kan resultera i legendariskt dålig stämning. Undvik det.

Det finns emellertid vissa orkestrar som fullkomligt skiter i det här och då blir det som det blir. Idag snackar vi Crystal Shark från Tyskland. Fyra teutoniska heavy metal-krigare som tävlar i att ha de fulaste skivomslagen som någonsin gjorts. När de inte gör det tränger de ihop sig framför en kamera och förgyller min dag.

Tysklands längsta man stoltserar här med flera tunnland läder och hår. Tittar man snabbt ser det ut som att Peter Griffin tittar ut genom Chewbaccas mustiga rövhål. Medlemmarna heter Stefan, Didi, Wolfgang och Carsten. Jag gissar att detta är Carsten. Det är något visst med det namnet när det kommer till hårsvall.

Efter Tysklands längsta man kan vi parkera blicken på tyska Mikael Persbrandt som sommarjobbat i Innsmouth de senaste tjugofem åren. Nu haglar referenserna, men det är så det får bli idag. Det måste i alla fall vara han som heter Wolfgang. Allt annat vore fel.

Om pingvinen från Batman och Dio fått ett kärleksbarn hade han hetat Didi Schulz och sjungit i Crystal Shark. Förstår ni nu vad jag menar när jag säger att det kan bli problem om medlemmarnas storlek skiljer sig och fotografen inte korrigerar det? Det här ser ju inte riktigt klokt ut. Alltså titta på fotografiet. Ta ett djupt andetag och bara titta på det. Märker ni att samtliga medlemmar lutar sig lite framåt? Jo tack. Fotografen försökte garanterat ordna upp detta inferno genom att diplomatiskt titta på alla utom Didi och be dem luta sig lite. Tyvärr var bildkonstnären konflikträdd så han kunde inte säga åt Didi att han kunde stå upprätt. Det kan ju vara duktigt känsligt det där med längd. Detta resulterade i total förvirring och alla lutade sig således framåt. Titta bara på Didis ansiktsuttryck. En sagolik kombination av förvirring och mild irritation. Och Carsten … Carsten får ju för helvete inte ens plats på bilden!

Sist ut. Den nya unga killen i gänget. Stefan Schwedt. Ja, han heter det i verkligheten. Garanterat trummis. Stefan. Schwedt. Svett-Steffe.

Nu kan vi blunda. Eller ja, kanske inte exakt nu. Det blir så svårt att läsa då. Titta först på bilden så länge att ni kan se den när ni blundar. Nu ska vi låta några andra sinnen arbeta. Vi börjar med att lyssna. Koncentrera er. Hör ni ljudet av knarrande skinnkläder och obalsamerat hår som frasar? Bra. Hör ni ett lätt stånkande och skor som gnisslar över golvet? Perfekt. Ni är där. Nu ska vi använda näsan. Det luktar läder. Det luktar schamponeringsmedel. Är det raklödder vi känner lukten av? Jag tror det. Old Spice? Kanske. Fotsvett? Definitivt.

Vi skiter i smak och känsel.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 5 juni, 2016 at 12:00 e m and is filed under Bandfotokatastrofer., Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.