Hatpastorns likpredikan

Det finns ingen hejd på det antal timmar som jag och Heidenhammer diskuterat King Diamond. Exakt allt har stötts och blötts. Ljudet, texterna, musikerna, låtarna, omslagen, allt. Vi är helt besatta av dansken. För en tid sedan satt vi och diskuterade ’Give me your soul … please’ från 2007. En skiva som inte är helt dum, men som lämnar en hel del att önska gällande texterna. Det är även tolv år sedan den släpptes och man är ju minst sagt spänd på en ny platta. Det var då vi började spåna på vad nästa skiva skulle kunna handla om.

Kingen har hittills bjudit på mer eller mindre fantastiska teman. Magiska tavlor, spöken och andar i alla dess färger och former, galna tanter, tedrickning, hemsökta hus, häxprocesser, absurda läkare och spindlar, mördare, voodoo, varulvar och Jesuslik i källaren, onda dockmakare och så vidare. Inte alla lyriska uppslag har varit bra, men man ska inte klaga på ambitionsnivån. Konceptskivor är underhållande. Vad skulle han kunna tänka skriva om härnäst? Det var vid den tanken som det gick en kall kåre längs våra ryggar. Med tanke på hur trött ’Give me your soul … please’ var när det kom till de lyriska uppslagen bådar det inte gott inför nästa giv. Det finns en magisk regel som säger att när man kört kreativiteten i botten är det dags att skicka rasket ut i rymden. Fredagen den 13:e hamnade i rymden, Hellraiser 4 likaså. Till och med Leprechaun 4: In space utspelar sig i … just, det rymden. Dracula 3000 … listan är oändlig. Är man kreativt bankrutt löser man det genom att placera handlingen i rymden. Klassiskt Hollywood-knep.

Tänk er då detta.

Abigail 3: Resurrection in space/Abigalien

Året är 2777. Ett forskarteam på Jorden snappar upp en svag SOS-signal från ett rymdskepp som varit försvunnen i många år. Den medaljprydde veteranen tillika rymdkaptenen Commander De LaFey får i uppdrag att leda ett räddningsuppdrag. Med sig på skeppet Miriam har han en liten men trogen besättning. Molly Candlepainting, Missy Byebye, Dr Landau Sammaelson, Juan D’basson Jr, Harry Spiderface, skeppskatten Lucy och den tokroliga och lite lynniga roboten O.A.T.H 2000. Under skivans första akt lär vi känna karaktärerna och deras motivationer och ränkspel. Väl framme vid det spöklika skeppet letar räddningspatrullen igenom rasket, utan att hitta någon vid liv. De hittar dock ett antal lik på mystiska platser. Spänningen är olidlig. Commander De LaFey kopplar till slut upp sig mot spökskeppets huvuddator för att se vad som hänt och då PANG, skeppet vaknar till liv och Commander De LaFeys dator blir infekterat av ett olustigt datavirus vid namn Abi:G41L. Dataviruset ser till att skeppet Miriam sprängs i småbitar och hela gänget, ja minus kattjäveln Lucy då som blev halshuggen av en HDMI-kabel, blir strandsatta på spökskeppet. En efter en av karaktärerna dör när Abi:G41L går bananas och gillrar listiga rymdfällor. Till sist är det bara Commander De LaFey kvar och i ett sista desperat försök att mosa Abi:G41L kopplar han upp sitt eget medvetande till skeppsdatorn. Slutkampen är dramatisk och så plötsligt ba PANG plot twist! Commander De LaFeys datamedvetande och Abi:G41L blir kära i varandra och tillsammans skickar de ut ett nytt SOS-meddelande till Jorden så de kan få mörda tillsammans. The end.

När jag och Heidenhammer spånade ihop detta skrattade vi gott. Ja, ända tills vi fick en ytterst obehaglig klarsyn och såg King Diamond sitta och rulla tummarna i Texas och sedan bara, ”Halleluja, jag har det! Abigail 3. I rymden!”. Vi vet ju alla hur det gick när Andy skulle spela framtidshårdrock i X-World/5 liksom. En mardröm. En annan sak som var kuslig var att dagen efter vi haft detta King Diamond-snack gick jag in på Blabbermouth och såg nyheten att Kingen jobbar inte på en utan TVÅ nya skivor. Jag blev så glad att jag nästan grät. Ända tills jag mindes rymdstoryn. Om nu Kingen får för sig att göra ”Abigail 3: Ett rymdäventyr” bjuder vi på både storyn och titlarna. Tacka oss i bookleten bara.

Låt 1. ”S.O.S (Save Our Souls)”

Låt 2. “Per aspera ad astra”

Låt 3. “The family ghost ship”

Låt 4. “Abi:G41L”

Låt 5. ”Lucy is decapitated”

Låt 6. “Frozen in carbonightmare”

Låt 7. ”Black hole, black soul”

Låt 8. ”Going insane (In the mainframe motherbrain)”

Låt 9. “S.O.S (Sacrifice Our Souls)”

En annan sak som Hollywood brukar göra när idéerna sinar är superkorkade versus-filmer. Vi snackar Alien Vs Predator, Freddy Vs Jason, Batman Vs Superman och så vidare. Tänk er följande. Grandma Vs Abigail, McKenzie Vs Miriam Natias eller om vi ska göra det riktigt dumt, Madame Sarita Vs Jesuskadavret från ‘House of God’. Konstigare saker har ju skett i verkligheten.

Skämt åsido ser vi verkligen fram emot nytt material med King Diamond. Det är sällan man får längta efter en skiva nuförtiden, så nyheten att exildansken jobbar på två alster gör en genuint glad. Bara vi slipper rymden, zombies och folk som blir besatta. Eller en versusskiva.

På återseende och tack för kaffet.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Det kalla tvåtusentalet.

2000: ’House of God’. Jag vet inte vad som egentligen hände, men under de två år som passerade mellan föregångaren ’Voodoo’ och den här skivan hann jag med att tappa mycket av intresset. Det gällde i och för sig inte bara för King Diamond, utan för mycket musik i allmänhet. Som vi alla vet var 1999 lite av ett ödesår för djävulsgospel. Men, men. ’Voodoo’ var inte av samma kaliber som föregångarna. Mercyful Fates ’Dead again’ från 1998, och ’9’ från 1999, hade inte direkt fått exildanskens aktie att skjuta i höjden. Man var rätt mätt, och när ’House of God’ väl anlände kändes det hela rätt tamt. Jag brydde mig inte om att köpa den, då låtar jag provlyssnade på inte engagerade mig alls. Strykfult omslag, dessutom. Därför dröjde det ett gäng år innan jag försökte mig närma mig den på riktigt. Jag vill att det ska röra sig om en g(l)ömd juvel. Det gör det inte. Storyn är stendum, och musiken är mest … bara där. Jag vet inte hur många gånger jag och Pastorn försökt oss på att lyssna igenom skivan från början till slut, men det hela resulterar bara i veckade pannor och uppgivna stön. Titelspåret och ”Black devil” kan väl sägas vara hyfsade låtar, men sedan är det skralt. Tyvärr. Betyget får bli 5 av 10.

2002: ’Abigail 2: the revenge’. På många sätt känns det här albumet som en förolämpning. Förvisso hade King Diamond redan gett sig på ett konceptuellt uppföljningsalbum i form av ’Conspiracy’, men det kändes liksom mer okej då den kom redan året efter ’Them’. Att göra en uppföljare till ’Abigail’ efter femton år och dessutom ha mage att kalla den för något så tamt som ’The revenge’ är rent smaklöst. För att uttrycka det milt hade jag inga höga förhoppningar inför det här släppet. Så vad kan man säga om det, såhär sjutton år efteråt? Egentligen inte så mycket. Precis som på ’House of God’ är musiken mest bara … där. Kim Pedersen proklamerade i intervjuer att de nu hade fått till den bästa ljudproduktionen någonsin. Jag håller verkligen inte med. Själv tycker jag bara att den låter kraftlös, och låtarna är för träiga för att stå på egna ben. Musikaliskt finns det knappt något som har med ’Abigail’ att göra. Stämningen uteblir fullkomligt, och det blir inte bättre av att det som berättas på skivan faktiskt är extremt dåligt skrivet. För första gången började jag uppfatta King Diamond som en rätt usel historieberättare. Och det kanske inte hade gjort så mycket, om det inte hade varit just historien om Abigail han valde att våldföra sig på. Sätter man ribban så pass högt, får man vara beredd på att fallet blir därefter om misslyckandet är ett faktum. Kanske var det därför han sedan drabbades av mördande ryggproblem. Betyg? 4 av 10.

2003: ’The puppet master’. Därför känns det nästan bisarrt att en uppryckning av det mer otroliga slaget skulle komma bara ett år efteråt. Flera gånger har jag undrat om det här rör sig om en skrivbordsroman i skivformat – det vill säga en undanskuffad roman som en författare skrivit ihop och gömt undan i tillfälle skrivkramp skulle infinna sig senare i karriären. Både musik och historia känns så mycket mer genomarbetade än vad de två föregångarna var i närheten av. Framförallt känner man en stämning eller atmosfär som varit frånvarande ända sedan ’The graveyard’. Det här känns olycksbådande och svart, och som att allt hänger ihop. Det enda jag skulle kunna klaga på är väl omslaget som inte direkt är någon höjdare. Skivan gavs också ut i specialversion, med ett tillhörande videoklipp i vilket King Diamond berättar historien skivan baseras på. Varför inte detta använts fler gånger är faktiskt ett mysterium. ”Magic”, ”Blood to walk”, titelspår … åh, det finns så mycket gott. Det kanske inte riktigt kommer upp i åttiotalsklassen, men vi befinner oss i alla fall på nivå 7 av 10.

2007: ’Give me your soul … please’. Den första låt jag hörde från den här skivan var titelspåret. Och jag blev så glad. Pang på, bra refräng, skönt driv, och inga tempoväxlingar. Lite tamt ljud, kanske, men ändå. Det hela bådade gott. Tyvärr blev helhetsupplevelsen en besvikelse när jag väl hade hela albumet att ta ställning till, och det främst på grund av storyn. Om ’Abigail 2’ var obegriplig, och ’Voodoo’ utan riktig poäng, gav ’Give me your soul … please’ mig för första gången en anledning att fråga mig själv ”jaha?” när jag väl tagit mig igenom den. Det var inte värdigt King Diamond. Meningslöst innehåll, och så taffligt berättat. Usch. Musikaliskt då? Tja … den växer med lyssningarna. Det gör den. Men samtidigt finns det kanske inte så många anledningar att låta den göra det, då det finns betydligt bättre skivor att spendera ens korta jordeliv tillsammans med. Och återigen så är produktionen så helvetiskt kraftlös. Allt låter så försiktigt. Nästan fegt. Och … ja, så mycket mer finns det egentligen inte att säga. 5 av 10. Antar jag.

De som påstår att King Diamond gick utför på nittiotalet förstår jag mig inte på. Kanske började nedgången där, men jämfört med merparten av det följande decenniets skivproduktion … ja, man hör ju vad man hör. Varje årtionde har hittills bjudit på fyra album vardera. Den stora frågan är såklart om Diamond har förmågan att göra ett sista ryck och avsluta karriären med ett album värdigt hans arv. Det skulle ju vara så fint, liksom. Det är tolv år sedan sist. Det återstår att se om uppehållet gjort honom gott, eller ont. Det lät bra när jag såg honom på Gröna Lund år 2014, och det nyutkomna livealbumet är en god pralin. Men räcker det?

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Det svala nittiotalet.

’The eye’, 1990. Det inledande spåret, ”Eye of the witch”, var faktiskt den första King Diamond-låt jag hörde. Strax dessförinnan hade jag också blivit varse om artistens existens genom att som tioåring läsa om honom i … ja, kan det ha varit Cats? En eller annan knulltidning stod i alla fall för informationen. Sådant läste man ju ”för artiklarna”. Men okej, ny snubbe på trumpallen i form av Snowy Shaw. Eller, trumpallen förresten … än idag är det inte helt klarlagt om det rör sig om trummaskin, datatrummor, eller en blandning. Plastigt låter det, i alla fall. Och i efterhand förefaller det helt obegripligt att det kunde gå igenom. Men förutom det, gör King Diamond här ett ärligt försök med en rätt seriös story om inkvisitionen under 1600-talet. Jag är dock osäker på om jag tycker att det räcker hela vägen. Omslaget är tack och lov målat den här gången, men dessvärre är det faktiskt rätt strykfult – åtminstone framsidan, då den bild som pryder baksidan ser betydligt bättre ut. Det finns några kanonlåtar i form av introspåret, ”Burn”, och ”The curse”, men resan har allt några rejäla gupp på vägen. När väl stämningen infinner sig är den magisk, men mycket känns som utfyllnad och intresset vill inte riktigt infinna sig. Vissa vill påstå att det här är ett av King Diamonds främsta, och förbisedda, album. Jag är inte en av dem. 6 av 10.

’The spider’s lullabye’, 1995. Det blev ett rejält uppehåll på fem år, vilket också innebar en återförening av Mercyful Fate som hann med att klämma ur sig två solida album under tiden. De låtar som återfinns på ’The spider’s lullabye’ var enligt uppgift klara flera år innan skivan hann bli inspelad, men skivbolagsstrul och medlemsbyten segade ned processen. Men alltså … vilken jävla återhämtning jämfört med ’The eye’. Faktum är att den här skivan från 1995 är en av de skivor som gått varmast i min spelare de senaste åren – och tillika en av de King Diamond-skivor jag upptäckt allra sist. Men varje gång den gått ett varv, kör jag den alltid ytterligare en gång. Och en till. Här finns det fanimig inga svaga punkter, och inte ens det faktum att enbart de tre (eller fyra, beroende på hur man ser det) sista låtarna hänger ihop förtar den upplevelsen. Ljudet är fett, fullt med adekvat åttiotalsreverb, och Diamonds falsett låter fem gånger starkare än på föregångaren. Att nämna en favoritlåt är nästintill omöjligt. 10 av 10. Hell kungen!

’The graveyard’, 1996. I och med detta släpp infinner sig, vad jag vet, den första riktiga vattendelaren. Vissa älskar det förbehållslöst – som hela Församlingen – och andra menar att det är ett riktigt bottennapp. På något konstigt vis kan jag förstå båda sidor. Fjorton låtar fördelade på över sextio minuter, och en mycket annorlunda ljudbild jämfört med skivan från året dessförinnan. På ett sätt är det nästan otroligt att det är samma line-up som på ’The spider’s lullabye’, för här är det inte tal om samma sväng, över huvud taget. Produktionen är torrare, plattare, och tydligare. Eventuella hits lyser med sin frånvaro. Men … ja. Återigen rör det sig om ett konceptalbum, men här är historien oerhört mycket mörkare och mer allvarligt betonad än tidigare. Jag tycker det är en sådan jävla fullträff. Sedan får jag erkänna att jag inte vet hur mycket min egen nostalgi spelar in i bilden, då detta var det första album jag verkligen tog mig igenom från början till slut. Jag var helt trollbunden. Så till den grad att jag faktiskt skrev av texterna, samtliga av dem, för hand i samband med att jag fick låna skivan och spela av den. Det tog sin tid. Det var värt det. 8 av 10.

’Voodoo’, 1998. Det här är en skiva jag har ett minst sagt delat förhållande till. Det är så mycket med den som verkligen är helt rätt – konceptet (jag har alltid tyckt att voodoo, eller voudu om man skall vara petig, är extremt fascinerande och ett förbisett ämne i extremmetallen), omslaget, inledningen och inramningen, och tillika några höjdarlåtar. Men samtidigt … King Diamond sade i intervjuer – faktiskt även i en jag var med och skrev frågor till – att han som research tuggat sig igenom tusentals sidor om fenomenet ifråga. Heder till honom för detta, men med det i åtanke känns själva historien tunn och faktiskt väldigt basal. Att studera texterna till den här skivan ger en inte särskilt mycket insikt i voodoo, och storyn är inte direkt engagerande utan framstår mest som en tråkigare variant av ’Abigail’. Hälften av gångerna jag lyssnar på skivan tycker jag den är fantastisk rent musikaliskt. Lika ofta bara seg och tråkig. Framför allt tycker jag att det är i och med ’Voodoo’ som bandet King Diamond låter alltmer som Mercyful Fate, i det avseendet att det ska trixas så förbannat med tempot i låtarna. Start, stopp, start, stopp. Svänget och helheten uteblir. Sammantaget blir det inte helt lätt att sätta betyg på albumet, men 6,5 av 10 får duga för tillfället. Är man generös kanske man kan sträcka sig till 7.

King Diamonds nittiotal var alltså blandad komp(l)ott. Jag tillhör sannerligen inte de som vill hävda att det barkade rejält utför under decenniet ifråga, men det går onekligen att hitta en del skavanker här och var. Det bör kanske påpekas i sammanhanget att Diamond också krängde ur sig fyra skivor med Mercyful Fate under samma årtionde, med varierande resultat. Kanske hade det varit bättre om vår monark hade hållit sig till att regera i en domän, snarare än i två.

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

På sistone har jag varit inne i en King Diamond-period, något som inträffar med ojämna mellanrum. Kungens förehavanden och skivproduktion är vanliga samtalsämnen inom Församlingen, och samtliga av oss är kanske som bekant rätt hängivna följeslagare av monarken i fråga. Dock har vi lite olika åsikter om vilken skiva, story, eller period, som egentligen är bäst. Diskussionerna har varit många, hätska, och ibland rent fientliga. You say forgive him, and I say revenge.

Av någon anledning har det dock aldrig tidigare slagit mig att King Diamonds samlade diskografi är, i antal skivor, precis jämnt fördelad över tre decennium. Sammanlagt tolv fullängdare har det blivit. Fyra av dem under åttiotalet, fyra under nittiotalet, och fyra under tvåtusentalet. Det ryktas nu om inte enbart en utan två kommande fullängdare under 2019, och det vore ju förträffligt. Jag vill inte gärna tänka mig ett decennium utan åtminstone något nytt från vår laveyanske favorit. Liveplattor och samlingar räknas liksom inte på samma sätt, även om just samlingen ’A dangerous meeting’, med låtar både av King Diamond och Mercyful Fate samt en kortare biografi i texthäftet, var mitt första riktiga (och farliga) möte med detta original.

Med det sagt: vi måste prata om King Diamonds olika perioder. Det är dags att gå till botten med detta. Samtliga album skall kommenteras. För enkelhetens skull berör det här inlägget först och främst fullängdare. En och annan EP och liknande slinker måhända med av bara farten. Det är bara så det är och blir. Då kör vi.

Del 1. Det ljuva åttiotalet.

’Fatal portrait’, 1986. King Diamonds första soloutflykt efter att Mercyful Fate tackat för sig. Sanningen att säga tog det faktiskt ganska lång tid innan jag fick chansen att lyssna igenom detta album från början till slut, då det var en av de sista skivorna med King Diamond jag införskaffade. Ingen aning om varför, då de låtar jag hade hört från skivan var minst sagt bättre än typ … ja, allt annat. ”The candle”, ”Halloween”, ”Charon” … herre Satan. Såhär i efterhand undrar jag om det kan ha berott på att det faktum att skivan inte är ett fullfjädrat konceptalbum. Efter att först ha inmundigat ’Abigail’, ’Them’, och ’The graveyard’, hörde det liksom till att en platta med Diamond också skulle vara en sammanhängande historia. Icke desto mindre … är ju ’Fatal portrait’ en sinnessjukt stark debut på alla sätt och vis. Ändå är det något med den som gör att jag inte vill ge full pott … men vi säger väl i alla fall 9 av 10 möjliga poäng. Jag efterhandskonstruerar ihop att bandet ”inte riktigt hittat sin form ännu”, men egentligen är det rent skitsnack. Snarare rör det sig om att jag bara inte har lika stark koppling till albumet som jag har till andra i kollektionen.

’Abigail’, 1987. Historien. Låtarna. Omslaget. Produktionen. Alla vet att det rör sig om 11 av 10 poäng. Jag har den i tre olika utgåvor, men det är klart att det inte räcker. Tretusen kanske hade varit det. Nåja. I ärlighetens namn är det svårt att egentligen skriva något om den här skivan, men: jag vill hävda att det här är så nära perfektion man kommer, i King Diamond-sammanhang. Musicerande och sånginsatser, riff och melodier, stämning och teknik … alla ingredienser är i perfekt syntes. Aldrig för mycket, aldrig för lite. Alla låtar är helgjutna, och även om de är delar av en längre berättelse står de samtliga på helt egna ben. Självständiga, utan att spreta. Vissa vill hävda att uppföljaren ’Them’ är ett strå vassare rent historiemässigt – jag vill minnas att jag själv varit en av dem – men jag vacklar. Historien om Abigail och kompani slår mig som mer originell, och … tja, komplett? Däri finns en början, en mitt, och ett slut. Inga konstigheter, och säcken knyts ihop utan problem. Amen.

’Them’, 1988. I och med denna berättelse om Amon, huset som Gud glömde och därmed överlät åt andar och en demonisk och bokstavligen blodtörstig mormor i rullstol, inleds det första försöket av Diamond att skriva en historia som sträcker sig över inte bara ett, utan två album. Inledningsspåret ”Welcome home” är givet på liveframträdanden än idag, och jag minns att jag blev helt paff över hur väl karln satte varenda ton när jag såg honom på Gröna Lund 2014. Dessvärre verkar det vara den enda låten från den här skivan som verkligen är en ”hit”, eller vad man nu skall kalla det. Tro mig när jag säger att jag försökt älska den här skivan med hela mitt svarta hjärta, men varenda gång jag kört den från pärm till pärm har koncentrationen så smått velat smyga iväg ju längre in i den jag kommer. Ljudet är annorlunda än på föregångaren, och även själva framförandet. Produktionen känns på ett besynnerligt sätt både plattare och rörigare på samma gång – skendränkt i reverb, men samtidigt tokkomprimerat. Och även om jag älskar Mikkey Dees trumspel, känns trixandet lite för mycket i sammanhanget. Lyxproblem? O ja. Men icke desto mindre blir det snarare 7,5 av 10 poäng den här gången.

’Conspiracy’, 1989. Och på tal om Mikkey Dee, hade han uppenbarligen fått nog vid det här laget och hoppade av innan inspelningen av uppföljaren. Småmärkligt nog fick dock Dee agera ”hired gun” och hyrdes in för att sätta trumspåren även denna gång. Man hade därför kunnat förvänta sig en rätt oinspirerad insats, men det är inget som märks. ’Conspiracy’ skiljer sig dock märkbart från de tre föregångarna, då såväl låtar, och riff, som produktion är avsevärt tyngre än tidigare. Virvelslagen är så pass triggade att de låter som mindre explosioner, och ljudet är betydligt fetare. Antar att det är en smaksak, och personligen gillar jag det. ”Sleepless nights”, liksom. Man svimmar. Ja, skivan är svinbra, men även här finns det lyxproblem. Jag har aldrig gillat omslaget. Jag fattar verkligen inte vitsen med att bryta idén med extremt stämningsfulla målade omslag, med att istället enbart ha en bild på King Diamonds nuna. Inte blir det bättre av att samma grej hade gjorts året dessförinnan på EPn ’The dark sides’. Bilderna är därtill så pass lika att jag skulle bli förvånad om inte ett betydande antal skivköpare tog fel på album i affären. Det återfinns förvisso en tecknad, svartvit, bild i ’Conspiracy’-texthäftet som anspelar på historien … men den känns mest bara malplacerad då tecknarstilen mer påminner om ett sämre omslag till en medioker serietidning utgiven av Marvel. Historien känns inte som en vare sig värdig eller reell uppföljare till ’Them’, utan snarare mest krystad. Faktum är att den ger samma intryck som ljumma uppföljare tyvärr tenderar att göra. Så … 7,5 den här gången också. Eller … äh, 8, då.

Fatta att King Diamond alltså spottade ur sig fyra initiala höjdaralbum på lika många år. Stjärnorna stod onekligen rätt på den här tiden. Denna trend skulle hålla för ytterligare ett album, men i och med att åttio- blev nittiotal inträffade också en hel del förändringar för den sminkade danskens del.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Haavard eller Håvard Jørgensen var gitarrist i Ulver under ”metal-åren” och han har även spelat in med dem på senare album. Vi tog ett kort snack för att prata lite om det förgångna och gläntade även lite på dörren till framtiden.

Det tidigaste materialet man kan hitta med dig är faktiskt ett klipp du själv laddat upp på Youtube med en replokalsinspelning från bandet Eczema. Detta band bytte sedan namn till Satyricon och resten är historia. Vad kan du berätta om den första tiden när ni faktiskt hette Eczema? Hur gick det till när ni grundade bandet och vad hade ni får mål med er musik?

Jeg fant en gammel eske med kassetter hos min mor, hvor bla denne fra en Eczema øving var. Tror det må være det eneste fysiske sporet av Eczema (det kunne vært mer). For min del startet Eczema da jeg som 15 åring i 1991, møtte Carl Michael (Exhurtum) og Vegard (Wargod) på Videregående skole. Calle og Vegard hadde allerede startet Eczema med en besetning på 2, Calle på trommer og Vegard på bass. De trengte en gitarist og jeg trengte noen å spille med. Vi skrev noen låter og fant ut av vi trengte en vokalist, Vegard hadde tatt seg av dette frem til nå. Vi hengte opp annonser i musikkforetninger i byen, og ikke lenge etterpå fikk vi en telefon fra Sigurd Wongraven. Vi meldte oss på OM (Oslo Mesterskapet i Rock) og vant dette, til vår store overraskelse.

När kom du först i kontakt med de mer extrema formerna av metal?

Takket være Carl Michael og Vegard som jeg spilte med i Eczema – 90/91-ish. Før den tid gikk det mest i Kiss og Metallica.

Hade du några musikaliska förebilder i Norge när du började skriva låtar eller letade du utomlands efter inspiration? Vad lyssnade du på för band under denna tid?

Jeg fikk min første elektriske gitar når jeg var typ 14-15 år, og da var det spesielt Kiss og Metallica som gav meg inspirasjon. Brukte noen timer om dagen med å plukke riff. Det ble gradvis tyngere musikk ettersom jeg søkte mer ekstreme utrykksformer og fant også mye i Sverige (Bathory, Dismember, Entombed).

Det var en handfull band från Norge som grundades ungefär samtidigt som Eczema och som skulle bli väldigt kända t.ex. Phobia/Enslaved, Old Funeral/Immortal, Burzum, Thou Shalt Suffer/Emperor och sedan fanns såklart Mayhem & Darkthrone sedan innan. Var ni alla bekanta och umgicks med varandra?

”Scenen” var ikke så stor den gangen, så de fleste viste vel hvem hverandre var. Jeg har egentlig aldri stukket meg frem i sosiale sammenhenger, så jeg kjenner egentlig ikke så mange fra den gangen. Jeg var en del innom ”Helvete” selvfølgelig, man møtte jo de fleste der.

Efter Satyricon så grundade Carl-Michael, du samt några till Ulver, hur kommer det sig att ni både valde att lämna Satyricon? Visste ni redan när ni lämnade bandet att ni skulle bilda ett nytt band tillsammans?

Må presisere at jeg ikke er en av grunnleggerne av Ulver. For min del så valgte jeg å slutte i Satyricon da jeg ikke ønsket å assossiere meg med aktivitetene utover musikken. For meg har black metal alltid vært en utrykksform fremfor image. Jeg har lest at jeg sluttet pga press fra familien – det stemmer ikke, de visste knapt hva jeg holdt på med.

Med Ulver så implementerades det en hel del folkmusikinfluenser i ljudbilden, var folkmusik något du hade med dig sedan barnsben eller var det något du började utforska vid denna tidpunkt?

Jeg har alltid vært opptatt av gode melodier og stemninger og akustiske instrumenter har ofte den dimensjonen ved seg. Jeg var heldig å ha en musikklærer på ungdomsskolen som mente det var viktig at vi kjente til vår musikkarv og ikke bare populærmusikk. Den gangen var det også obligatorisk å lære å spille gitar i skolen – så den akustiske delen har egentlig vært med meg helt siden den gang.

Ulvers tre första album lämnade ett väldigt stort avtryck på black metal-scenen. Vilka är dina åsikter och tankar om denna trilogi så här drygt 20 år efter att sista delen släpptes? Kan du relatera till hur omtalad, stor och omtyckt denna period i Ulvers historia är?

Min første tanke er at jeg begynner å bli gammel, haha. Jeg var kun 18 år når vi begynte arbeidet med ’Bergtatt’ og for å sitere Torbjørn (Eismal) fra intervjuet vi gjorde for Invisible Oranges ifbm ’Nattens Madrigal’ jubileumet: ”At jeg blir intervjuet om triologien nå 20 år senere, er helt utrolig.”

Vad pysslar du med musikaliskt nu för tiden? Jag läste någonstans om att du håller på med två olika projekt just nu, ett akustiskt i stil med ’Kveldssanger’ och även något som är mer black metal-inriktat?

Det stemmer det. Jeg er ved å avslutte en akustisk skive samt en EP med black metal. Ser spent frem mot release av begge i 2019.

/Bure Bödel

Akitsa – ’Credo’

För några veckor sedan var vi på studiebesök hemma hos Förintelseförsamlingens egen diakonissa Vivi Sektion i hennes lätt frostskadade lya, lokaliserad djupt inne i de eviga nordiska skogarna. Första dagen spenderade vi med att inmundiga rusmedel och lyssna på allt möjligt trams som hon och Hatpastorn grävde fram ur någonting som jag tror hette typ ”spott och fy”. Vi hade stora planer inför nästföljande dag, dungeonsynth skulle kanaliseras och podcasts spelas in, som de pensionärer vi är så klappade/kollapsade vi ihop redan vid midnatt.

Lördagen grydde i scharlakansröd prakt, vi gick en liten promenad genom de förfallna minnena från en civilisation som gav upp för längesedan. När vi kommit hem och satt oss i soffan så föreslog jag att vi skulle ta en lyssning på kanadensiska Akitsas senaste släpp, ’Credo’. (Jag tror den är döpt efter snubben som Han Solo skjuter i Mos Eisley).

Det blev inte bättre än att vi lyssnade på den ungefär åtta gånger i rad, sedan tog vi oss en tupplur men kunde inte riktigt förmå oss att stänga av den, så den fick gå på repeat likt en hypnotisk vaggvisa. När vi vaknade lyssnade vi på den ett par gånger till, sedan körde vi igenom hela Akitsas diskografi från pärm till pärm och avslutade kvällen med att lyssna igenom ’Credo’ fem – sex gånger till.

Det är så här Darkthrone borde ha låtit efter ’Panzerfaust’.

Ghost – ’Prequell’

2018 kan inte ha varit ett lätt år att vara ex-medlem från Ghost. Först släpper man nytt med Magna Carta Cartel, en skiva som lyckades hålla sig på tapeten i ungefär en timme. Sedan förlorar man stort i en rättstvist man själv dragit igång mot sin forne frontfigur, drar igång en insamlingskampanj för att betala rättegångskostnaderna som endast genererar en droppe till det hav som är skulden. Och som en sista spark på pungen så måste man höra sitt gamla band vinna nya triumfer varenda gång man slår på radion. För Cardinal Copia har ännu en gång lyckats klämma ur sig en jävla hit-skiva. Jag gillar precis allt på denna giv, men har en viss förkärlek till balladen ”Pro-Memoria” och den skräckfilmsdoftande progghiten ”Helvetesfönster”.

Master´s Hammer – ’Fascinator’

Att den här skivan verkar ha lyckat flyga under allas radar är en ren skam och ännu ett tecken på att den här världen förtjänar att dö så snabbt och plågsamt som möjligt. Det finns på riktigt inget jag kan säga annat än att Franta tillsammans med sina underhuggare åter har levererat ett jävla mästerverk. Kvalitén står sig från 2016 års ’Formulæ’ med skillnaden att den här gången har de lyckats styra ett ordentligt skivkonvolut. Inget spår summerar den här skivan bättre än dess hymn till den legendariske finske eko-fascisten Penti Linkola.

Det Eviga Leendet – ’Lenience’

Skönt att få höra ett nytt band som vågar köra lite snygga slingor, schyssta riff och spejsade syntar. Det originella stilrena omslaget ger även det ett plus kanten. Varje titel består av ett någorlunda intetsägande, men ändå passande ord och gör så att hela skivan balanserar perfekt på kanten mellan det dedikerade och pretentiösa. Om jag skulle framföra några klagomål så skulle det vara att sången borde ha varit lite mer true (den blir dock bättre mot slutet) och att skivan var aningen mer varierad. Men å andra sidan har bandet den goda smaken att hålla längden på plattan till strax över en halvtimme så den hinner aldrig bli enerverande. Fullt godkänt och ett jävla statement till debutplatta.

(Fotnot: Vivi Sektion vill göra gällande att den här skivan låter väldigt isländsk, men jag tycker varken det låter som Björk eller Flames of Hell.)

Mr Cool – Discofeber (Eller: Mr Cools varnande sagor)

Bara det faktum att den här låten fick fullvuxna män att med darrande underläpp sitta och argumentera att ”Onkel Kånkel är minsann satir medan det här är menat som blodigt allvar”, gör att den här plattan kvalar in på årsbästalistan.

Bubblare: Mortiis live på Baroeg, Craft – ‘White noise and black metal’, Body Count – ‘Bloodlust’, Ministry – ‘Amerikkkant’.

/Dr panzram

Generellt sett så lyssnar jag ytterst sällan på nya band eller knappt nya släpp från gamla band (band som grundades efter millennieskiftet), om det beror på att kvalitén är låg, intresset är obefintligt eller om jag bara är gammal och gaggig råder det väl delade meningar om. 2018 måste dock ha varit det år jag lyssnat mest på ny black metal sedan det förra millenniet. Det har kommit mycket bra musik, men det går inte att komma ifrån att allt var mycket bättre förr.

Funeral Mist – ’Hekatomb’

En vecka innan släpp kom ett elektroniskt brev från skivbolaget att Funeral Mist skulle släppa ett nytt album och det alldeles strax. Black metal-världen stod för en kort sekund helt blickstilla. När väl chocken lagt sig så satt alla som på nålar. Nio år hade gått sedan förra albumet kom, skulle Arioch lyckas leverera ytterligare en gång? Det gjorde han, jag är villig att sträcka mig så långt att säga att detta är det bästa ”bandet” någonsin krånglat ur sig. Innan detta släpp har jag alltid ansett att ett helt album med Funeral Mist kan vara väl kämpigt att ta sig igenom då det kräver så mycket av lyssnaren (iallafall undertecknad) men denna gång tycker jag att han lyckats hitta den perfekta balansen mellan kaos och struktur.

Akitsa – ’Credo’

Akitsa var fram till nyligen ett band vars namn jag bara stött på emellanåt, då en bekant tipsade om bandet i en Facebook-grupp och jag gjorde slag i saken och slog igång deras då senaste album, ”Grands Tyrans”, på Spotify och gillade verkligen det jag hörde. När de väl släppte ’Credo’ satt jag på första bänk fylld av förväntas och jävlar vad leveransen var perfekt. Detta är hur Filosofems uppföljare skulle kunnat låta om Varg inte åkt in i finkan.

Kriegsmaschine – ’Apocalypticists’

Ett av de där banden man ska ha lyssnat på sedan innan och dyrkat tillsammans med systerbandet Mgła. Som ni förstår så har jag inte orkat kolla upp dem förrän nyligen, i och med att detta släpp, dök upp på Spotify. Lagom meckigt, bra känsla men lite för bra ljud. Då jag är av åsikten att Mgła kanske har lite väl för stor hype både på platta och live så föredrar jag faktiskt Kriegsmaschine om de två projekten ska ställas mot varandra.

Heiinghund – ’Draugkvad’

Om Kriegsmaschine hade lite för bra ljud så är det definitivt inget man kan beskylla Heiinghunds andra giv att dras med. Namnet Heiinghund kanske några känner igen från den norska kultinstitutionen Sort Vokter vars enda album ’Folkloric Necro Metal’ är en dold juvel, efter den plattan tog han en paus på 20 år för att sedan återkomma till black metal-scenen igen. Detta är hans andra soloplatta och det är rått, så förbannat rått.

Bubblare: Stoa & Rymdborg – ’Den svenska utvandringen till Furuhjelm 46’, Nattsvargr – ’Night of the Crimson Thirst’, Wolvennest – ’Void’, Dreadful Fate – ’Vengeance’, Clandestine Blaze – ’Tranquillity of Death’.

/Bure Bödel

Djevel, ’Blandt svarte graner’

Tårarna är inte långt borta, och man har knappt nått halvvägs in i det första spåret. På fullt allvar trodde jag att Norge hade förlorat precis all potential till att krysta ur sig svartmetall som ens med nöd och näppe skulle kunna klassificeras som sådan, men alltså … precis som Pastorn skrev i sin lista över det gångna årets förträffligheter, uppenbarar sig frågan: varför väljer alla norska band, förutom Djevel, att vara dåliga? ’Blandt svarte graner’ låter exakt som du ville att Satyricon skulle fortsätta utvecklas till, om de inte spårat ur efter ’The shadowthrone’. Fast sannolikt ännu bättre. Att Faust övertagit rollen på trumpallen efter Dirge Rep gör egentligen varken till eller från. För en gångs skull är det stämningen, riffen, och framförallt låtarna som står i fokus. Man finner knappt ord.

Djevel, ’Saa raa og kald’

Och på tal om diverse influenser från tidiga Satyricon, kan jag sätta en slant på att den här skivans titel inte i första hand härstammar från Theodor Kittelsens poetiska textrader i hans epos ’Svartedauen’. Ja, vad säger man? Den här plattan kanske inte riktigt når upp till fjolårets absoluta fullträff, men det spelar egentligen mindre roll. Det är ändå det bästa du hört på år och dag.

Djevel, ’Norske ritualer’

Med titlar och låtar som ”Vi slakter den foerste og den andre, den tredje lar vi gaa mot nord” värms blodet samtidigt som själen isas. Varför ska det vara så förbannat svårt för andra gamla rävar i den norska scenen att förstå att det är såhär det ska låta, osa, och helt enkelt vara? Det enda problemet här är att texterna dessvärre lyser med sin frånvaro, så jag får fantisera ihop egna utefter titlarna.

Djevel, ’Besatt av maane og natt’

Trots Djevels fyndiga rim (och reson) i titlar som ”Om prest og pest” och ”Hode og hals i doedsvals” tog det faktiskt en stund innan jag fattade av den här skivtiteln också rimmade. Inte för att det gjorde något, men ändå. På denna fullängdare nummer två, från 2013, märks det att bandet börjat hitta sin form.

Djevel, ’Doedssanger’

Detta var den första skiva jag införskaffade med bandet, trots att den hade några år på nacken. Efter den första genomlyssningen var jag inte helt övertygad, men det tog sig allt eftersom. Skivan är givetvis fantastisk, men på sina håll låter den lite väl standard och reverbet hade kunnat tonas ned en nivå. Jag begriper egentligen inte att jag skrev det där sista, men i det här fallet hade produktionen ändå gynnats av en aningens klarare ljudbild. Äh. Det här är musik för folk som fattar grejen. Ni andra kan ju lyssna på Taake eller Anthrax.

Slayer, på Hovet i december

De mörka gudarna skall veta att man hade all anledning att vara skeptisk. Dave Lombardo lyste med sin frånvaro och inte ens Gary Holt, som efterträtt Jeff Hannemann, stod på scenen. Hur fan de här gubbarna som nu befinner sig runt de femtiofem lyckas prestera sådant mangel som det ändå gavs uttryck för är bortom mitt förstånd. Obehagligt nog agerade tramserier som Anthrax och Lamb Of God förband, men de sket man så klart i. Ja, fy fan vad bra det var.

Gloomy Grim, ’Blood, Monsters, Darkness’

Fick precis hem den i posten. Ny guilty pleasure. Säg det inte till någon.

Skinflint, ’Iklwa’

Afrikansk metal rent generellt, och botswanenisk sådan i synnerhet, är oftast fan så mycket intressantare än nittionio procent av resten av världens nutida motsvarigheter. Musik som på allvar får mig att vackla mellan att tycka att den är genialisk eller bara bisarr har alltid pluspoäng i min bok. När jag var femton tyckte jag så om Ved Buens Ende, nu gör jag så med Skinflint och ugandesiska Vale Of Ammonition.

Sleaszy Rider Records

Kommentarer överflödiga.

”The twilight zone”, på blu-ray

I år fick jag två julklappar av min sambo: Tom of Finland-lakan, och en box med samtliga hundrafemtiosex avsnitt av den här femtio/sextiotalserien. I en tid då det här med bra historier på film verkar vara ett skällsord … ja, det var helt enkelt bättre förr. Tom Serling som skapade serien i fråga skrev dessutom nittiotvå av samtliga avsnitt. Boom.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Då var det dags igen. Årets kanonplattor. Det kom en hel del riktiga braksläpp det här året. Mycket dynga med såklart, men dem skrivs det om alla andra dagar på året på dessa sidor. Låt oss prata om något bra för en gångs skull. Sedan kan vi grotta ner oss i misären igen. Innan vi beger oss iväg vill jag snabbt lägga in en brasklapp på skivor som jag initialt tyckt varit bra, men som jag inte hunnit lyssna in mig på. Vi snackar Svartidaudi, Whoredom Rife, Det Eviga Leendet, Archgoat, Portal, Vargrav, Ungfell, Primordial, Unanimated, Skogen, Bhleg, Heiinghund och säkert ett gäng till.

Utan inbördes ordning, tio plattor,  nu kör vi.

Summoning – ‘With doom we come’

Ja, till ingens stora förvåning är Summoning med på listan. Vilket fantastiskt band det är. Det som började med en rätt skrotig demo för hundra år sedan där medlemmarna fick lite feeling och i tacklistan förespråkade tidelag … ja, vi kan väl lugnt säga att skeppet snabbt hamnade på rätt köl. Vissa vill få det till att debutplattan ‘Lugburz’ är lite ”rough around the edges” som kidsen kallar det. Pyttsan. Det blev bäst på en gång och sedan har varje släpp varit monoliter av det bästa som någonsin gjorts. Det är fakta. ‘With doom we come’ saknar de uppenbara hitsen från de senaste plattorna, typ ”Flammifer”, ”Northward”, ”In hollow halls beneath the fells” och … ja, allt är ju hits, men hitshits då. Det skiter man ju i. ‘With doom we come’ är en mörkare historia och avnjutes bäst från pärm till pärm. Summoning, fan vilka fina killar. Åtta fullängdare och allt är bäst. Man blir glad.

Akitsa – ‘Credo’

En av de bästa dagarna på åratal utspelade sig i ett hus i skogen där Akitsas senaste gick på repeat så många gånger att det nästan blev ett problem. Stryk nästan. Dr Panzram har skrivit ett längre inlägg om den dagen så jag stannar där. ‘Credo’ är en svartmetallsuccé. Jag kan knappt minnas sist en skiva golvade mig på det sättet. Total kanalisering. Perfekt ljud, riff som bara maler ner en och sånginsatser som kan väcka döda. Plus nihilistiskt trumspel. Fulländning. Som strypmördarfingrar genom nytvättat hår. Som nekrofilens saliv på kadavrets kön. Som ett hypnosdråp i skymningen.

Djevel – ‘Blant svarte graner’

Som sagt, skivåret 2018 går till historien som ett mycket starkt år för svartmetallen. Här visar Norges stolthet och starkast skinande svarta sol Djevel återigen hur det ska gå till. I sedvanlig ordning är låttitlarna och texterna så jävla true att man flyger baklänges. Texten till exempelvis ”Naa er hele livet paa ravnens bord” fick mig att, no joke, kasta tre texter jag själv skrivit till ett projekt och börja om på ny kula. Musiken då? Ja, det här har jag och Heidenhammer stött och blött i timtal. Hur kommer det sig att Djevel väljer att vara bra och 90 % av deras landsmän väljer att vara skitdåliga? Det är såhär norsk black metal ska framföras. Kallt, rått, melodiskt på rätt sätt och med pondus. ‘Blant svarte graner’ skiljer sig från bandets tidigare alster genom att den inte är lika melodiskt välkomnande. Det är mer hat och granskog än snö och granskog. Jag applåderar så att handflatorna svider. Det ska bli mycket intressant att se Heidenhammers årsbästalista då hans förhållande till ‘Blant svarte graner’ har varit religiöst.

Funeral Mist – ‘Hekatomb’

Jag var i valet och kvalet mellan denna och Marduks senaste. Marduk har ”Werwolf”, men Funeral Mist knep platsen med ”Cockatrice”. Helvete vilken låt. Det var Mysteriis från Setherial som introducerade mig för den låten tidigare i år genom att spela den på styv kuling i sin bil. Precis när jag skulle hålla mitt vanliga anförande om ‘Darkness’-demons överlägsenhet kom Burzum-synthen. Ni som vet, ni vet. Sedan höll jag käft. Resten av skivan är säkert bra, problemet är att när väl ”Cockatrice” dundrar igång är det lätt hänt att det stannar där. Det är som med Katatonia ‘Viva emptiness’, jag har än idag inte kommit förbi den. Snyggt skivomslag med.

Kriegsmaschine – ‘Apocalypticists’

Precis när folk börjar komma underfund med hur man uttalar Mgła kommer sido/huvudprojektet Kriegsmaschine och slår en i skallen med en hoprullad tidning med skivtiteln ‘Apocalypticists’. Jag älskar skivan lika mycket som jag hatar skivtiteln. Jag äger det mesta med Kriegsmaschine, men det är i och med den här skivan som jag blivit riktigt övertygad. Mycket tack vare Darksides enorma trumslagarbegåvning som lyfter låtarna till helt nya höjder. Det svänger och det är tekniskt. Jag tar inte fula ord som ”proggigt” i min mun, men det är mycket trix. Dock utan att förlora flytet i låtarna. Jag ser den här plattan som en lovande förrätt inför kommande Mgła-släpp.

EITR – ‘Hädanfärden’

Det är lätt att bli jävig när man tycker lika mycket om personen bakom musiken som själva musiken, men det kan inte hjälpas. Nachtzeit har ett melodisinne som jag skulle kunna begå våldsbrott för. EITR är såklart inget undantag. Tänk Starlit eller Lustre och plocka bort allt utom syntarna. Det finns nog ingen skogstig eller klippa i Sundsvalls kommun som jag inte passerat utan att ha haft EITR i lurarna. Tvivlare kan ju slå på låten ”Återkomsten” när man befinner sig på en bildskön plats.

Stilla – ‘Synviljor’

På tal om jävig … Det är ingen hemlighet att jag gillar Stillas musik och har lärt känna personerna bakom bandet. Ett mirakel då jag beskrev herr Petterssons vokala insatser på följande vis när året var 2013:
I fallet Stilla händer det så pass mycket på strängfronten att sången hamnar i skymundan trots att han sjunger ruskigt bra. Ingen kan ju låta som en folkmordisk vinalkis så hårt och komma undan med det som han.
En komplimang enligt min mening, men hade Andreas gett mig en lårkaka hade jag accepterat det.
‘Synviljor’ är såklart råbra och jag har haft ynnesten att följa skivan sedan i stort sett inspelningen. Målet var en råare och mer direkt skiva, deras svar på Enslaveds ”Frost” typ. Särskilt när det kommer till gitarrljudet. Jag tycker de lyckades med det och föredrar denna framför förra plattan. Sedan är omslaget skriksnyggt.

Craft – ‘White noise and black metal’

När man blivit bortskämd med titlar som ‘Total soul rape’, ‘Terror propaganda’ och ‘Fuck the universe’ kan man inte komma dragandes med fyndigheter som ‘White noise and black metal’. Jag får samma dåliga smak i truten av detta som när Satyr sjöng om årtal och black metal på ‘Volcano’-plattan. Jag rodnar fan än idag. Med det sagt är skivomslaget en estetisk dröm och låtarna en festmåltid för mig som älskar diskant och disharmonier. Eller ja, ‘Under a funeral moon’. Skivan har växt något enormt under året och har lyft sig en bra bit över ‘Void’ som bara är skitbra när man är som mest deprimerad. Ibland undrar jag om Craft själva vet hur jävla bra de är när de är som allra bäst. Lägg därtill pangbra texter och grym sång i sedvanlig ordning.

Bloodbark – ‘Bloodbranches’

Det var Dr Panzrams fjälla, NecrOphelia, som introducerade mig för detta. Initialt var jag skeptisk. Bandnamnet och titeln är ju en busslast lök, sedan tog det typ en halv minut innan jag var såld. Atmosfärisk svartmetall av klassiskt fjällsnitt med låtar som aldrig tar slut. Jag kan inte bli mätt på skiten. Man slår på skivan och sedan står man bara där med händerna i sidan och ett flin på läpparna utbristandes: jävlar vad hyfsat! Tydligen är bandet hemligt och ingen vet vart de kommer ifrån och bla bla bla. Vem fan bryr sig? Jag undrar emellertid hur jag hade reagerat om det visar sig att Bloodbark var ett hemligt sidoprojekt till typ Mystic Circle? Tja, någon nytta ska man väl ha för den där cyanidkapseln man ständigt har under tungan.

Путь – ‘Песни смерти’

Denna kom från exakt ingenstans. Jag var kär redan när jag såg skivomslaget. Nåstrond möter rysk folksjälsdepression. Musiken var tack och lov i samma klass. Atmosfärisk black metal av relativt modernt snitt blandat med en rejäl dos rysk kärvhet. Jag har ingen aning om vad texterna handlar om, men jag håller med om allt. I ett infall av avgrundslik vetgirighet kontaktade jag min ryska vän Kirill för att kolla om han kände till bandet. Det gjorde han. Därtill fick jag veta att scenen i Pskov blivit riktigt stark de senaste åren så nu vankas det djupdykning i den scenen efter fler fynd.

Ja, det var mina tio favoritalster detta år. Har säkert missat massor, men det finns bara ett visst antal timmar på ett dygn. 2018 har överlag varit ett kanonår på alla fronter. Nu satsar vi på att 2019 blir ännu bättre!

/Hatpastorn