Hatpastorns likpredikan

Då var det dags igen. Årets kanonplattor. Det kom en hel del riktiga braksläpp det här året. Mycket dynga med såklart, men dem skrivs det om alla andra dagar på året på dessa sidor. Låt oss prata om något bra för en gångs skull. Sedan kan vi grotta ner oss i misären igen. Innan vi beger oss iväg vill jag snabbt lägga in en brasklapp på skivor som jag initialt tyckt varit bra, men som jag inte hunnit lyssna in mig på. Vi snackar Svartidaudi, Whoredom Rife, Det Eviga Leendet, Archgoat, Portal, Vargrav, Ungfell, Primordial, Unanimated, Skogen, Bhleg, Heiinghund och säkert ett gäng till.

Utan inbördes ordning, tio plattor,  nu kör vi.

Summoning – ‘With doom we come’

Ja, till ingens stora förvåning är Summoning med på listan. Vilket fantastiskt band det är. Det som började med en rätt skrotig demo för hundra år sedan där medlemmarna fick lite feeling och i tacklistan förespråkade tidelag … ja, vi kan väl lugnt säga att skeppet snabbt hamnade på rätt köl. Vissa vill få det till att debutplattan ‘Lugburz’ är lite ”rough around the edges” som kidsen kallar det. Pyttsan. Det blev bäst på en gång och sedan har varje släpp varit monoliter av det bästa som någonsin gjorts. Det är fakta. ‘With doom we come’ saknar de uppenbara hitsen från de senaste plattorna, typ ”Flammifer”, ”Northward”, ”In hollow halls beneath the fells” och … ja, allt är ju hits, men hitshits då. Det skiter man ju i. ‘With doom we come’ är en mörkare historia och avnjutes bäst från pärm till pärm. Summoning, fan vilka fina killar. Åtta fullängdare och allt är bäst. Man blir glad.

Akitsa – ‘Credo’

En av de bästa dagarna på åratal utspelade sig i ett hus i skogen där Akitsas senaste gick på repeat så många gånger att det nästan blev ett problem. Stryk nästan. Dr Panzram har skrivit ett längre inlägg om den dagen så jag stannar där. ‘Credo’ är en svartmetallsuccé. Jag kan knappt minnas sist en skiva golvade mig på det sättet. Total kanalisering. Perfekt ljud, riff som bara maler ner en och sånginsatser som kan väcka döda. Plus nihilistiskt trumspel. Fulländning. Som strypmördarfingrar genom nytvättat hår. Som nekrofilens saliv på kadavrets kön. Som ett hypnosdråp i skymningen.

Djevel – ‘Blant svarte graner’

Som sagt, skivåret 2018 går till historien som ett mycket starkt år för svartmetallen. Här visar Norges stolthet och starkast skinande svarta sol Djevel återigen hur det ska gå till. I sedvanlig ordning är låttitlarna och texterna så jävla true att man flyger baklänges. Texten till exempelvis ”Naa er hele livet paa ravnens bord” fick mig att, no joke, kasta tre texter jag själv skrivit till ett projekt och börja om på ny kula. Musiken då? Ja, det här har jag och Heidenhammer stött och blött i timtal. Hur kommer det sig att Djevel väljer att vara bra och 90 % av deras landsmän väljer att vara skitdåliga? Det är såhär norsk black metal ska framföras. Kallt, rått, melodiskt på rätt sätt och med pondus. ‘Blant svarte graner’ skiljer sig från bandets tidigare alster genom att den inte är lika melodiskt välkomnande. Det är mer hat och granskog än snö och granskog. Jag applåderar så att handflatorna svider. Det ska bli mycket intressant att se Heidenhammers årsbästalista då hans förhållande till ‘Blant svarte graner’ har varit religiöst.

Funeral Mist – ‘Hekatomb’

Jag var i valet och kvalet mellan denna och Marduks senaste. Marduk har ”Werwolf”, men Funeral Mist knep platsen med ”Cockatrice”. Helvete vilken låt. Det var Mysteriis från Setherial som introducerade mig för den låten tidigare i år genom att spela den på styv kuling i sin bil. Precis när jag skulle hålla mitt vanliga anförande om ‘Darkness’-demons överlägsenhet kom Burzum-synthen. Ni som vet, ni vet. Sedan höll jag käft. Resten av skivan är säkert bra, problemet är att när väl ”Cockatrice” dundrar igång är det lätt hänt att det stannar där. Det är som med Katatonia ‘Viva emptiness’, jag har än idag inte kommit förbi den. Snyggt skivomslag med.

Kriegsmaschine – ‘Apocalypticists’

Precis när folk börjar komma underfund med hur man uttalar Mgła kommer sido/huvudprojektet Kriegsmaschine och slår en i skallen med en hoprullad tidning med skivtiteln ‘Apocalypticists’. Jag älskar skivan lika mycket som jag hatar skivtiteln. Jag äger det mesta med Kriegsmaschine, men det är i och med den här skivan som jag blivit riktigt övertygad. Mycket tack vare Darksides enorma trumslagarbegåvning som lyfter låtarna till helt nya höjder. Det svänger och det är tekniskt. Jag tar inte fula ord som ”proggigt” i min mun, men det är mycket trix. Dock utan att förlora flytet i låtarna. Jag ser den här plattan som en lovande förrätt inför kommande Mgła-släpp.

EITR – ‘Hädanfärden’

Det är lätt att bli jävig när man tycker lika mycket om personen bakom musiken som själva musiken, men det kan inte hjälpas. Nachtzeit har ett melodisinne som jag skulle kunna begå våldsbrott för. EITR är såklart inget undantag. Tänk Starlit eller Lustre och plocka bort allt utom syntarna. Det finns nog ingen skogstig eller klippa i Sundsvalls kommun som jag inte passerat utan att ha haft EITR i lurarna. Tvivlare kan ju slå på låten ”Återkomsten” när man befinner sig på en bildskön plats.

Stilla – ‘Synviljor’

På tal om jävig … Det är ingen hemlighet att jag gillar Stillas musik och har lärt känna personerna bakom bandet. Ett mirakel då jag beskrev herr Petterssons vokala insatser på följande vis när året var 2013:
I fallet Stilla händer det så pass mycket på strängfronten att sången hamnar i skymundan trots att han sjunger ruskigt bra. Ingen kan ju låta som en folkmordisk vinalkis så hårt och komma undan med det som han.
En komplimang enligt min mening, men hade Andreas gett mig en lårkaka hade jag accepterat det.
‘Synviljor’ är såklart råbra och jag har haft ynnesten att följa skivan sedan i stort sett inspelningen. Målet var en råare och mer direkt skiva, deras svar på Enslaveds ”Frost” typ. Särskilt när det kommer till gitarrljudet. Jag tycker de lyckades med det och föredrar denna framför förra plattan. Sedan är omslaget skriksnyggt.

Craft – ‘White noise and black metal’

När man blivit bortskämd med titlar som ‘Total soul rape’, ‘Terror propaganda’ och ‘Fuck the universe’ kan man inte komma dragandes med fyndigheter som ‘White noise and black metal’. Jag får samma dåliga smak i truten av detta som när Satyr sjöng om årtal och black metal på ‘Volcano’-plattan. Jag rodnar fan än idag. Med det sagt är skivomslaget en estetisk dröm och låtarna en festmåltid för mig som älskar diskant och disharmonier. Eller ja, ‘Under a funeral moon’. Skivan har växt något enormt under året och har lyft sig en bra bit över ‘Void’ som bara är skitbra när man är som mest deprimerad. Ibland undrar jag om Craft själva vet hur jävla bra de är när de är som allra bäst. Lägg därtill pangbra texter och grym sång i sedvanlig ordning.

Bloodbark – ‘Bloodbranches’

Det var Dr Panzrams fjälla, NecrOphelia, som introducerade mig för detta. Initialt var jag skeptisk. Bandnamnet och titeln är ju en busslast lök, sedan tog det typ en halv minut innan jag var såld. Atmosfärisk svartmetall av klassiskt fjällsnitt med låtar som aldrig tar slut. Jag kan inte bli mätt på skiten. Man slår på skivan och sedan står man bara där med händerna i sidan och ett flin på läpparna utbristandes: jävlar vad hyfsat! Tydligen är bandet hemligt och ingen vet vart de kommer ifrån och bla bla bla. Vem fan bryr sig? Jag undrar emellertid hur jag hade reagerat om det visar sig att Bloodbark var ett hemligt sidoprojekt till typ Mystic Circle? Tja, någon nytta ska man väl ha för den där cyanidkapseln man ständigt har under tungan.

Путь – ‘Песни смерти’

Denna kom från exakt ingenstans. Jag var kär redan när jag såg skivomslaget. Nåstrond möter rysk folksjälsdepression. Musiken var tack och lov i samma klass. Atmosfärisk black metal av relativt modernt snitt blandat med en rejäl dos rysk kärvhet. Jag har ingen aning om vad texterna handlar om, men jag håller med om allt. I ett infall av avgrundslik vetgirighet kontaktade jag min ryska vän Kirill för att kolla om han kände till bandet. Det gjorde han. Därtill fick jag veta att scenen i Pskov blivit riktigt stark de senaste åren så nu vankas det djupdykning i den scenen efter fler fynd.

Ja, det var mina tio favoritalster detta år. Har säkert missat massor, men det finns bara ett visst antal timmar på ett dygn. 2018 har överlag varit ett kanonår på alla fronter. Nu satsar vi på att 2019 blir ännu bättre!

/Hatpastorn

This entry was posted on 6 januari, 2019 at 2:40 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.