Hatpastorns likpredikan

När man var yngre så betydde recensioner verkligen någonting. I brist på Internet och välsorterade skivbutiker fann man sig ofta i knipan att lita på folks omdömen i diverse fanzines. Ibland hade man tur och beställde riktiga guldkorn efter att ha läst en positiv recension men lika ofta placerades recensenten på min mentala dödslista. Idag är det tack och lov enklare att skaffa sig sin egen uppfattning om saker och ting. Trillar man över något som verkar lovande är det enkelt att kolla upp på nätet hur orkestern verkligen låter. Det har sparat mig en förmögenhet och många gråa hår.

På Metal Archives får kreti och pleti skicka in recensioner bäst de vill och det har sina för och nackdelar. Mest nackdelar. Tydligen är SACRAMENTUMs ”Far away from the sun” världens bästa skiva. Av åtta recensioner har den ett snitt på hissnande 96 % av 100 % möjliga. Visst, albumet är inte uselt men jag vill minnas att den inte var speciellt märkvärdig när den kom. Svensk melodisk slingblack i rakt nedåtstigande led från DISSECTION gick det tretton band på dussinet på och SACRAMENTUM var inte precis en grupp som stack ut ur den svarta massan.

Världens bästa grupp var de då inte.

Det är det tydligen STRIBORG som är. Antalet recensioner där denna avgrundsdjupa bedrövelse hyllas till skyarna är svindlande. Jag förstår ingenting. Man kan komma med floskler som att alla har rätt till sin åsikt och så vidare men i fallet STRIBORG drar jag en skarp gräns. Lyssna själva. Är det här det bästa ni hört?

Alla som följt denna Likpredikan vet vad jag tycker om MAYHEM-coverbandet MAYHEMs senaste mardröm ”Ordo ad chao”. Det kan mycket väl vara den största skivbesvikelsen jag upplevt till dags dato och det här är inte sista gången den plattan kommer att avhandlas i dessa skrifter. För en tid sedan ramlade jag över en recension av nyss nämnda album som fick mig att surna hårdare än vad KRABATHOR gjorde efter att de tog in Paul Speckmann i bandet. Efter en 45 minuter lång monolog gällande mänsklighetens totala utrotning och ytterligare 45 minuters lusläsande av texterna till OCTINOMOS eminenta ”Welcome to my planet” hade jag till slut sansat mig. Långsamt läste jag recensionen igen, idisslade innehållet och analyserade vad den uppenbara människospillran verkligen skrev. Det slutade med att jag satte mig på balkongen och andades rytmiskt i en pappåse.

BRAVE NEW MAYHEM – By Bimu

Ordo ad chao. 93 % of 100 %.

This review is written by a person who:

– thinks that ”Deathcrush” is catchy but ultimately forgettable

– considers ”De Mysteriis Dom Sathanas” a mediocre album

– enjoys ”Wolf’s Lair Abyss” a lot

– thinks ”Great Declaration of War” is a good, listenable album, nothing close to the atrocity it has been proclaimed as

– was quite pleased with ”Chimera”

– enjoys Maniac’s vocals

– doesn’t like Attila’s performance on ”De Mysteriis…”

– doesn’t mind Hellhammer’s triggered blasting

– prefers Maniac and Blasphemer over Dead and Euronymous any day

Vart ska man egentligen börja? Dessa totala felaktigheter kan mycket väl vara det mest ljusdyrkande trams jag någonsin läst. Först trodde jag att recensenten var ironisk och jag skrattade faktiskt riktigt gott åt detta uppenbara skämt. När jag insåg att han menade allvar växte sig hatådran i pannan till ofattbara proportioner. Att tycka att ”De mysteriis dom Sathanas” är ett mediokert album är för övrigt som att tycka att Udo Dirkschneider är en jävligt läcker kille.

This said, the new Mayhem album is in a league of its own. Maniac is gone Atilla is back – and his vocals are excellent. Blasphemer’s riffs are as good as ever, but this time they’re more twisted, more doom/drone/noise influenced and more interesting than before. Hellhammer cuts down on blast beats and triggering and shows a totally new side to his drumming, more loose, devoid of rhythm and aimed at evoking certain atmosphere.

Att detta album spelar i sin egen liga kan undertecknad verkligen hålla med om. Synd bara att vi snackar Solens IF-klass. Att Blasphemers ”riff” är skruvade kan vi även det instämma i. Av misstag skrev jag ett helt MAYHEM-album när jag stämde min gitarr och Guitar Rig fick totalt fnatt och spydde ur sig den mest atonala ljudanarkin jag hört sedan, ja MAYHEMs ”Ordo ad chao”. Hellhammers trumspel? Jag vill helst inte prata om det. Många har efterfrågat en specialare om Hellhammer. Den kommer. Vem vet, det kanske till och med blir en Hellhammer-vecka.

When I heard the final track ”Anti” for the first time, and was thoroughly impressed by it, I just hoped that this was not a pre-production version and that the album will sound as raw and filthy as the said track did. How relieved I was to hear the album with its cavernous production! It was probably recorded on highly professional equipment but it sounds genuinely raw. The guitars are full of low end and muffled, the bass is buried and the drums are oddly produced – the ride cymbal being the loudest element. This fits the music wholesomely and shows that Mayhem can once again sound raw without falling into the ”St, Anger” trap of unauthenticity and bullshit.

Jag kommer ihåg när “Anti” smekte mina hörselgångar för första gången. Jag skrek rätt ut av avsky och när det visade sig att det var den bästa ”låten” på albumet var jag tvungen att ännu en gång plocka fram den gymnastiska övningen ”hatvolten” för att lätta på trycket. Produktionen ska vi inte ens börja tala om. Förr i tiden hade folk i regel rått ljud för att det var det bästa ljudet de kunde uppbringa med den utrustning de hade. Att ha utrustning för gud vet hur mycket pengar och spela in med dåligt ljud med flit får VIKING CROWN-larmet att tjuta likt ett barn på ett flygplan när man är trött, bakfull och otrygg. Faktum är att skivan är inspelad i den från ARCTURUS bekante Knut M Valles studio och där kan man få till ett bra men samtidigt rått ljud bara man har sinnesnärvaron till det. Som exempel kan jag nämna den grekiska gruppen RAVENCULT som satte sitt mycket angenäma debutalster ”Temples of torment” på pränt där. Det finns ingen ursäkt för att släppa en platta som låter såhär uselt. Särskilt inte om man kallar sitt band för MAYHEM.

Strangely enough, the two most important people on this album are the non-original members, Atilla and Blasphemer. They are the ones responsible for the music and lyrics and their performances are the most notable. The former shrieks, wails, cries, grumbles and produces a wide variety of odd noises in a far more effective way than on ”DMDS”. The latter, on the other hand, proves himself capable of creating disturbing, dissonant, and original riffs that are able to remain interesting despite being inherently difficult to comprehend.

Det kryllar inte av originalmedlemmar i MAYHEM nuförtiden. Necrobutcher var med från ett tidigt stadium men eftersom han varken spelar bas eller har komponerat en enda ton på ”Ordo ad chao” kan han inte räknas. När EMPEROR släppte svanesången ”Prometheus – The discipline of fire & demise” blev jag seriöst deprimerad när jag fick se att Samoth degraderats till att spela ”additional guitars”. Var det verkligen nödvändigt att skriva det i bookleten till deras sista skiva? Kunde inte Ihsahn i alla fall ljugit ihop något och skrivit att Samoth spelade mer gitarr än vad han egentligen gjorde?

Samoth – Additional guitars.

Aj.

Necrobutcher spelar alltså inte en enda ton på ”Ordo ad chao” och det är precis lika deprimerande. Atilla sköter sig emellertid rätt hyfsat men det var tyvärr inte den vokala comeback jag hade väntat på i alla fall. Textförfattandet då? Om jag säger ”DARK TRANQUILLITY-obegripligt” så får ni tolka det bäst ni vill.  

In conclusion, this is the beginning of the NEW Mayhem, one that is able to stand on it’s own without any comparisons to past efforts. Not an easy listening, but a highly rewarding one.

Självklart, MAYHEM klarar sig kanonbra på sina nya låtar. Ingen vill väl höra slagdängor från hafsverket ”De mysteriis dom Sathanas”? Jag vet inte hur många gånger jag varit på en konsert med bandet ifråga och tillsammans med tiotusentals andra fistbangat fram låtönskningar såsom ”Great work of ages”, ”Wall of water” och klassikern ”Key to the storms”. Givetvis har alla i publiken stått undrande över totalt okända låtar som ”Funeral fog”, ”Buried by time and dust” och ”Freezing moon”.

Jag använde just så mycket ironi att jag spräckte ett blodkärl i hjärnan.

Vi minns väl alla hur nöjda vi var när MAYHEM valde att i tjurskallighetens namn turnera utan att spela en enda låt från ”De mysteriis dom Sathanas”?

The true MAYHEM.

Jo, jag tackar jag.

/Hatpastorn

Eller nio one-hit-wonders om man så vill.

En förkylning från Sibiriens sjunde krets har för tillfället slagit ut mig och jag ligger således utan göromål i Sankt Petersburg. Tankarna började fara och efter en stund kom jag fram till att ett långt inlägg om grupper som spåddes en lysande framtid men helt enkelt gav blanka fan i det var precis vad som behövdes en onsdag med minus 25 utomhus. Temperaturen innanför rummets kala väggar är inte heller att leka med för den delen. Valet till titel på detta inlägg stod mellan att fokusera på om man bör se vissa släpp som one-hit-wonders, eller som reguljära släpp som någon gång i framtiden var tänkta att följas upp med ytterligare material. Ibland har det ju faktiskt hänt att vissa försvunna tidigare dödsdyrkare försökt sig på en comeback, bara för att upptäcka att de sedan länge passerat bäst före-datum.

1. KVIST

”For kunsten maa vi evig vike” var faktiskt ett stycke laserplast jag aldrig införskaffade i min ljuva ungdom, reapris till trots. Kan mycket väl ha att göra med att bandnamnet var hiskeligt och att bookleten bjöd på noll info om vare sig texter eller medlemmar. Till sist hann en kompis till mig före. Hon hade då ingen vidare förståelse för bandets storhet och till sist fick jag överta skivan för en billig penning. Verket växte trots allt med åldern och även om jag inte direkt är benägen att hylla detta till skyarna kan det ändå ses som en trevlig parentes i en för den tiden redan övermättad marknad. Svårt att kalla KVIST för särskilt originella, men låtar och musik har ett visst ”je nais se quoi”. Hur mycket vi än önskat oss i efterhand blev det i alla fall inget mer. Vi väntar tålmodigt och håller andan under tiden.

2. MYRKGRAV

OK, Lars Jensen, mannen bakom detta, lovar förvisso att en ny fullängdare är på gång. Tyvärr börjar det dock dröja lite för länge för att ta det uttalandet på allvar. Dessutom kan jag räkna upp ett antal orkestrar som hävdat samma sak och som efter ett decennium ännu inte kommit loss från förstoppningen. ”Trollskau, skrømt og kølabrenning” (det är en titel, det …) är ett av de bästa släppen på denna sida av 2000-talet. Hade herr Jensen bara gett fan i trummaskinen och ruffat till produktionen hade det blivit ännu bättre. Vi kan ju förvisso alltid hoppas på mirakel, men då Jensen på sina senast publicerade bandfoton lagt sig till med en riktig DARK TRANQUILLITY-frisyr bådar det inte gott.

3. KVIKKSÖLVGUTTENE

Dessa norrmän klämde ur sig en EP och en fullängdare på Head Not Found, vilka båda nu få räknas som obskyra rariteter. Bestående av medlemmar från VOMIT – som under en kortare tid också försökte sig på en karriär i MAYHEM – kan detta beskrivas som någon slags smutsig midtempothrash. Inte alls så illa som det låter, utan riktigt kul på sina ställen.

Vad hände sen? Enligt Metal Archives detta:

”Kittil Kittilsen has left the music-business, and is now a fundamentalist christian. H.M.P.D.K. is now an opera singer”.

Kommentarer överflödiga. En uppföljare kan bara bli hur rå som helst.

4. VED BUENS ENDE

Dolores Records i Göteborg saluförde skivan ”Written in waters” och dess upphovsmän genom att hävda att de härstammade från ULVER, SATYRICON och något band till. Tror inte detta stämde till 100 %, men det var ändå nog för att pocka på min uppmärksamhet. När jag väl inhandlat den någon gång i januari 1996 och lyssnade på den för första gången visste jag inte vad jag skulle tro eller tycka. Kunde mest bara konstatera att jag aldrig tidigare hört något liknande, men att jag på fläcken visste att jag antingen skulle hata det eller älska det. Lotten föll på det senare, även om vissa punkter på skivan var svårsmälta. Alla som för första gången hörde Vicotnik kväka likt en drunknande groda med sin ”grim voice” vet vad jag talar om. Trots allt bar plattan på en helt unik atmosfär, vilket gjorde att jag skattat den som ett av mina absoluta favoritsläpp.

Vad hände sen? Såväl skivbolaget Misanthropy Records som bandet självt utlovade en snar uppföljning och att detta skulle innebära stordåd. Likväl hände ingenting, förutom att demon utgavs på CD i ett tjusigt digipack. När sångaren och trumslagaren Carl-Michael senare under oklara omständigheter föll från en balkong och krossade fötterna samt delar av benen trodde väl de flesta att historien definitivt var slut. Vi vet nu att så inte var fallet, utan att bandet långt senare – i slutet av det förra decenniet – försökte sig på en comeback, men att det hopskrapade materialet inte höll måttet och således kasserades. Ett handlande fler band borde lära av. Det besläktade projektet VIRUS har jag än så länge inte fallit för och betvivlar att det heller aldrig kommer att ske.

VED BUENS ENDE skapade på egen hand en ny genre – jazz/BM. Något som nu tydligen spritt sig, då norska SHINING med flera anammat konceptet. Själv håller jag fast vid att originalet var bäst.

5. ZYKLON-B

Få släpp var väl så kontroversiellt inom den mer etablerade BM-scenen anno 1995 som just detta. Att något annat svin i Härnösand hann lägga rabarber på plaststycket innan mig gör mig än idag uppriktigt förbannad. Någon tyckte väl att bandnamnet lät coolt, men jag lovar och svär på att denna life metal-fjant i förklädnad inte var true. Nej, jag fick aldrig reda på vem det var.

Hur som helst, tre låtar rent jävla hat insprängt på drygt tio minuter är precis vad doktorn ordinerar. ZYKLON-B var precis hur bra som helst. Tänk om herrarna Samoth och Ihsahn fortsatt på den här vägen? Istället för att göra bort sig med PECCATUM och … just det, den så kallade ”fortsättningen” på detta projekt. Visst, vi vet alla att Samoth tjatat om att ZYKLON inte alls var menat att ta över stafettpinnen efter ”Blood must be shed”, men så lät det inte riktigt på tiden det begav sig. Fy fan vilken besvikelse ZYKLON var. För min del tänker jag på det som en NILE-bluff jag inte gick på. Jag gillade aldrig något ZYKLON krystade ur sig, oavsett hur hypat det än blev. Undrar just hur många idag som tycker att de minsann rockade fett? Jag tänker mig att ljudbilden de gick i bräschen för kommer att ses som black metals svar på neo-metal inom en snar framtid.

6. EXCRETION

Detta band är unikt för Metal Archives. Hur ofta träffar du där på ett gammalt svenskt dödsband vars medlemmar inte gjort väsen av sig i andra konstellationer? Hur mycket jag än letat har jag inte lyckats få fram någon info om vad som hände med de här grabbarna. För att vara ärlig har jag heller inte läst en enda intervju med dem. För er som inte känner till EXCRETION låg de på det en gång i tiden så bra skivbolaget Wrong Again Records, tillsammans med då relativt okända förmågor som IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och EUCHARIST. Och detta på den tid då dessa akter inte wimpat ur fullständigt. Jag vidhåller för övrigt fortfarande att IN FLAMES mini-CD ”Subterranean” med Henke Forss på sång är riktigt bra. Eller åtminstone låten ”Ever dying”.

Skit samma.

EXCRETION hade blivit hyllade för sina demokassetter lite varstans i underjorden och fick med dessa i ryggen ur sig en fullängdare vid namn ”Voice of harmony” innan både de och Wrong Again tackade för sig och lade ned verksamheten. Själva musiken är relativt svårkategoriserad, för även om detta till viss del kan sägas vara melodöds är det så mycket svartare och mer desperat än vad många ens kommit i närheten av. Produktionen var förvisso ganska usel för att vara Wrong Again-standard, men skivan i sig innehåller några rejäla guldklimpar till låtar bara man vänjer sig. Och långt innan SHINING börjat behandla vardagsrealism i sina texter, hade EXCRETION redan utvecklat denna ordkonst till fullo.

7. PURGATORIUM

Wrong Again. Igen. Släppte kalassamlingsskivan med det originella namnet ”WAR Compilation no 1”. Tvåan kom aldrig. DÄR har vi faktiskt en potentiell uppföljare som borde hamnat på den här listan när jag tänker efter. På skivan återfanns, som sista bidrag, ett band från Umeåtrakten med låten ”Still in search”. Låten var lika bra som deras bandnamn var uselt och sedan hördes de aldrig av igen. Kanske det är fel att prata om en uppföljare som aldrig kom – strikt sett släppte de aldrig någon sådan – men då de var representerade på en samling vars övriga medverkande band är etablerade, så får det gå för den här gången. Jag läste om bandet 1995 i mastodontnumret nummer 5 av franska fanzinet Peardrop. Där recenserades kassetten ”Travels”, som jag än idag inte hört. Om någon därute har denna till hands vore det en kulturgärning att rippa och skicka in den till Förintelseförsamlingen. Belöning utlovas. 

8. WONGRAVEN

Om VENOM lyckades få folk att gå man ur huse och starta egna band på grund av enkelheten i musiken, var det nog ingenting jämfört med hur många unkna ambientband som skapades med hjälp av Fasttracker med utgångspunkt i Satyrs one-hit-wonder-projekt WONGRAVEN. Minimalism … du ljuva koncept. Egentligen är det anmärkningsvärt hur något såpass simpelt komponerat och arrangerat kunde gå hem i stugorna, men faktum är att ”Fjelltronen” gjorde det med den äran. Jag tycker på fullt allvar fortfarande att det här släppet är svinbra.

Ja, vad tror ni hände sen med WONGRAVEN? Självklart skulle det, med ”glimten i ögat”, spexas till med ”hjälp” av det gamla norska techno/synt/jag vet inte vad-bandet PÄRONSODA. Vi kan väl säga att magin uteblev, men det blev ett fint sätt att fylla utrymmet på Moonfogs andra samlingsskiva, ”A different perspective”, med. Vid den här tidpunkten hade SATYRICON börjat flörta med PANTERA och gangbangandet resulterade i sidoprojektet EIBON, som också fick vara med på nämnda samlingsalster. SATYRICON, DARKTHRONE och PANTERA … ja, jag säger då det.

9. STORM

Man kan såklart hävda att detta kunde skrivas under samma rubrik som WONGRAVEN, men några saker skiljer ändå dessa släpp åt. Den största anledningen är faktiskt att både Satyr och Fenriz, två av de tre pionjärerna i detta band, verkade bombsäkra på att skivan ”Nordavind” absolut skulle få en uppföljare. Så blev det alltså inte, men ett ynka extraspår på samlingen ”Crusade from the north” kan man kanske trösta sig med. Var då STORM egentligen bra? Svårt att säga. 

Jag vet inte hur många skratt den här skivan lockat till bland norska fränder som inte haft en fot inne i black metal, men många är det. Vid något tillfälle då plasten spelades frågade faktiskt en förvirrad själ vad det var för packad alkoholist som kommit in på festen och börjat gasta ”Mellom bakkar og berg” för full hals. Jag höll tyst.

Oavsett vad folk säger om ”Nordavind” nuförtiden kan det knappast förnekas att den, likt MORTIIS, har en speciell plats i allas våra hjärtan.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Förintelseförsamlingen firar 99404 träffar på denna likpredikan och det måste givetvis firas. Vår skjutjärnsjournalist Dr Panzram filmade för några år sedan en hel turné med SHINING, URGEHAL och SALACIOUS GODS, eller DELICIOUS FAGS som de kom att kallas under resans gång. För att spinna vidare på temat godsaker var mycket av det inspelade materialet Panzram kom hem med vedervärdiga romrussinpraliner men bitvis bjöds man på en och annan visuell trofénougat. En av de mest nihilistiska och starka scener jag sett på vita duken, eller i det här fallet den gode doktorns mastodont-TV, var exempelvis när URGEHALs frontman Trondr Nefas åt potatismos utan vare sig bestick eller livsglädje i ett kylslaget backstage-område i Tyskland.

Glamouren.

Under den mer än lovligt efterblivna och sydamerikanskt doftande titeln ”The drums of doom duel” serverar vi denna gång inget potatismos men däremot en genuin och väldigt exklusiv trumduell mellan ett antal karaktärer från detta turnépaket. Allt frambankat på Ludvig Witts mäktiga och för genren oortodoxa trumset.

Jag vill även ta tillfället i akt och lägga ut ännu en efterlysning. DU FUMLAR I LJUSET-demon var det uppenbarligen ingen som hade i sin ägo men det skramlade in bra tips om en snubbe på nätet som hade den. Förhoppningsvis är jag snart en stolt ägare av denna kassett.

Det jag söker denna gång är något mer obskyrt och det är serietidningen ”Våra värsta år” som kom ut i ett fåtal exemplar för en herrans massa år sedan. Rent specifikt är det numret med den monumentala titeln ”Peggys märkliga chokladbarometer” jag är ute efter.

Ni kanske undrar vad detta har att göra med black metal?

Allt.

I detta nummer har nämligen en av Sveriges främsta vokalister skrivit en insändare som jag verkligen vill läsa. Jag misstänker att det kan vara rent guld.

Så, ”Våra värsta år”-serietidningen. ”Peggys märkliga chokladbarometer”. Belöning utfärdas.

EDIT: Så här ser omslaget ut.

Tusen tack för alla tips och kommentarer.

/Förintelseförsamlingen

När man ligger och njuter av 40-gradig feber brukar hjärnan göra en hel del aktiva val. Under denna influensa snöade jag in på namnet Lilith och alla de märkligheter som kommer i det namnets kölvatten. Jag har aldrig tyckt att Lilith varit ett speciellt bra namn att sjunga om i black metal. Oavsett dess betydelse så låter man alltid som en storidiot när man sjunger det. Testa själv. Ställ dig upp och skrik ”Lilith”. Kände du dig som en fåntratt?

Just min poäng.

Vissa ord och namn ligger helt enkelt inte bra i munnen och jag vet inte hur många gånger skämskudden åkt fram när man lyssnat på sinister musik och hört någon halvmedioker sångare kraxa fram ”Lilith, you are so beautiful”. I nio fall av tio är även dessa textrader maskerade kärleksförklaringar och det gör INTE saken bättre.

Lilith.

I stort sett alla fruntimmer som var inne på black metal under 90-talet har någon gång kallat sig Lilith. Så är det bara. Var det inte Lilith var det Hekate, Hel, Ereshkigal eller Lamia. Det blir väl så när det inte precis kryllar av bra namn. Själv höjde jag på ögonbrynet när jag såg att inte bara Lilith utan även den gode Hekate var med i skolrådet när skolkatalogen damp ner i brevlådan när man gick i gymnasiet. Heidenhammer stod även han under pseudonym och såg svår ut i någon kvasiintellektuell skolförening men vad han kallade sig och vilken förening han var med i låter jag vara osagt. Även fast karlsloken just nu befinner sig i Ryssland så kan jag känna hur en lårkaka är på ingång om jag knystar mer om den saken. Till hans försvar stod han dock inte i corpse paint.

Det fanns det andra som gjorde…

Lilith fanns inte bara i skolkataloger utan även på fan vet hur många chattar och communitys. Ibland spelade Lilith blockflöjt i LORD BELIAL och ibland smekte hon tangenterna i något svettigt romantiskt black metal-band. Lilith fanns överallt.

En gång för länge sedan när jag kollade på MTV´s ”Headbangers Ball” så dök Lilith upp i en musikvideo med ANCIENT. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma. Visste ni förresten att lyriken till ANCIENTs album ”The Cainian Chronicle” bygger på det litterära verket ”The book of Nod”? Vad är då denna Nods bok?

Ett rollspelstillbehör till Vampire: The Masquerade.

Jag skämtar inte, det är ett rollspelstillbehör. Inte för att det aldrig tagits inspiration från tärningskastarnas förlovade värld i black metal tidigare men där drog jag en skarp gräns.

Inom black metal har Lilith oftast varit ett artistnamn för en flöjtspelande flickvän till någon i bandet eller en bifigur i en taskigt skriven text men det finns en hel del band som bär namnet som bandnamn. I ett infall av absolut hjärndödhet kommer jag nu att botanisera bland dessa grupper för att kröna vilket som är The True Lilith.

Först ut är bolivianska LILITH. De bildades 1997 och har tröstlöst tröskat på i det melodiska black metal-träsket sedan dess. Inte helt inkompetent måste jag dock tillägga men No Fashion Records sög effektivt blodet ur denna stil redan för över tio år sedan. Slingor, akustiska gitarrer, körsyntar, skriksång. Ni fattar poängen. Något som slår mig är hur icke-sydamerikanskt det låter och det är ett plus. Hör jag ett till sydamerikanskt band som försöker spela rå war/black metal med trixiga låttitlar självmordsbombar jag pärleporten. Ni gillar dåligt ljud, gasmasker och ordet ”blasphemy”. Vi fattar poängen. Sluta spela musik.

Polska LILITH drog igång ett år senare än sin bolivianska namne, 1998. Gothic metal med tunga inslag av progg. Ursäkta, men jag spydde just en smula. Minns ni det usla supertyska bandet CREMATORY som var med på ALLA musikvideokassetter Nuclear Blast pumpade ut runt millennieskiftet? Tänk er en polsk variant som faktiskt är en smula bättre.

Bandfotot behöver dock en närmare analys. Längst till vänster har vi Svenne Banan med en utmanande pose och säker blick. Det är garanterat hans band som han har på sidan av sitt vardagskneg som systemanalytiker på Polski Enterprises.

Tjejen bredvid honom jobbar även hon där fast som receptionist. Att Svenne Banan pressar in sin armbåge i hennes rygg tyder på en osund arbetsrelation med sexuella undertoner. I övrigt ser hon mest snäll ut.

Det hopplösa fyllot i mitten som ser ut som att han precis ska lägga av en regelrätt mastodontspya förbryllar mig. Att damerna ser ut att hålla upp honom så han inte bara faller ihop i en hög av onykterhet och självförakt gör detta bandfoto till en högst suspekt historia. Håret doftar inte liljekonvalj, det kan man se på långt håll. Enligt uppgift vann han ett respektingivande EM-brons i grenen chipshår mars 2003 i Bremen.

Amazonen bredvid honom kurar paniskt ihop sig för att inte vara två huvuden längre än de andra medlemmarna. Hon har i alla fall det sunda förnuftet att ha en skinnjacka och mörka byxor på sig. Hon ser också ganska snäll ut.

Svenne Banan den äldre vill verkligen inte vara kortare än den blonda krigarkvinnan så han sträcker på sig så att hans designertröja stramar mot öststatstorson. Händerna nonchalant i bakfickorna och ett par EMPEROR-solglasögon käckt i pannan. En brokig skara människor gott folk. Sannerligen en brokig skara människor.

Det räckte tydligen inte med ett polskt LILITH så här har vi ett till. 2000 bjöd dessa polacker upp till dans för första gången och det var en svängom på den gotiska metallens dansgolv jag gärna hade stått över. Visst, det är inte rakt igenom uselt men den här typen av pop/goth/metal med kvinnosång är inte superkul. Logotypen gör mig livstrött.

Vi flyr ur askan i elden till Italien. Ett land vars musikaliska arv inom den hårdare musiken lämnar en hel del att önska. WHITE LILITH hette tidigare bara LILITH men bestämde sig 1995 att byta bandnamn för att få en skarpare doft av life metal över hela spektaklet. Enligt dem själva spelar de mörk heavy metal med inslag av progg. Själv lyckas jag inte hitta en enda låt med dem på nätet så jag får tro på deras ord. Däremot är en av medlemmarna insyltad i gruppen DRAKKAR. Italiensk svulstmusik av värsta sort. WHITE LILITH. Uselt bandnamn.

Skräckscenario: Tänk er en mörk fredagskväll i deras replokal. Vinet flödar, hår permanentas och citat från Rocky-filmerna far som projektiler genom den myskstinkande replokalen. Plötsligt får basisten en snilleblixt.

– Grabbar, vad sägs om att köra en BILLY IDOL-cover fast istället för att sjunga ”White wedding” sjunger vi ”White Lilith”.

I ett tillstånd av total omdömeslöshet nickar de övriga medlemmarna i samförstånd och börjar direkt öva på vad som senare skulle visa sig vara den största musikaliska våldtäkten sedan följande:

Tyskland måste givetvis även de ha ett bidrag så 2003 plockade dessa glada musikanter upp instrumenten och resultatet blev MIGHT OF LILITH. En skamlös DIMMU BORGIR-klon med tunga drag av AGATHODAIMON. 2006 släppte de en EP vid namn ”Dawn of the end” och tro mig när jag säger att ni inte behöver springa till skivhandlaren efter denna giv. Välspelat, välljudande, totalt identitetslöst.

Mot Mexiko! Sedan starten 2004 har invånarna i staden Chihuahua tvingats utstå orkestern LILITH’S MORTUARYs desperata tonkonst. Brötdöds med synt, gitarrsolon och visksång varvas med rent heavy metal-fjantande och slutresultatet lämnar mig med en stilla önskan att mardrömmen bara ska ta slut. Sologitarristen slutar ALDRIG att flaxa runt bland strängarna och ett låtarrangemang har aldrig låtit så ologiskt. Det finns kompetens men det här blir bara för rörigt. Ovanligt hög klass för att komma från Mexiko dock. Har ni hört mexikansk NSBM? Det är en jävla resa.

Brasilianska LILITH. Det låter som en dubiös vuxenfilm. Mochlath och Agarat Autopsy har sedan 1996 spelat ambient black metal. En genre man bör hålla under sträng uppsikt för här finns det gott om dynga. Agarat Autopsy. Undrar om hon är en avlägsen släkting till Barbro Havohej?

Skit samma.

Bandet finns inte längre och jag hittar inte deras demo från 1996 men jag tippar på att det finns bättre konstellationer än brasilianska LILITH.

I samma ögonblick som jag insåg att detta inlägg var en riktigt dålig idé ramlade jag över LILITH’s CHILD från Thailand.

Ibland blir jag bara så förbannat rädd.

Kolla in bandfotot, Lilith har hyfsat ouppfostrade ungar! Tolvåringen till vänster pekar finger utan en tanke på morgondagen. Fjortonåringen där bak ser paff ut när han inser att det var en dum idé att skicka ett Pringlesrör upp i mumindalen. Tioåringen tycker att MORTICIAN är ett bra band, bara det är ett varningstecken. Den nioåriga flickan eller pojken har tittat ohälsosamt mycket på tecknad film och trettonåringen längst till höger har sniffat så mycket lim att det nästan är imponerande.

Liliths barn.

Vart är det sociala? Vart är pappa Lilith? De här barnen behöver hjälp.

När tjeckiska LILITH framför sin musik hålls klubbarna rena och fina. Ibland skär det i hjärtat att se på dylika bilder. Tjeckerna vill så gärna men avsaknaden av publik talar sitt tydliga språk.

Lägg instrumenten på hyllan och gör något annat istället.

Tänk er SIX FEET UNDERs tröttaste låtar. Vattna ur dem ett par varv. Tillsätt en dryg skopa inkompetens. Torktumla skiten tillsammans med BENEDICTIONs ”Grind bastard” och vips har ni en varm portion tjeckiska LILITH.

Det finns fler band som har Lilith i bandnamnet men nu ger jag upp. Jag står inte ut längre. Det finns inget The True Lilith, det finns bara…

Hopplöshet.

/Hatpastorn

Då eder Hatpastor legat döende i en infernalisk influensa har antalet knop inte varit många. Dr Panzram har dock inte legat på latsidan så här har ni ett stycke kulturgärning i form av en demoniskt rå låt av Östersunds gamla stoltheter CELEBORN. Gillar ni vad ni hör så är det bara att hojta till i kommentarsfältet så kan hela demon bli er i digital form.

CELEBORN är ett band som få söder om Dalhelvetesälven ens hört talas om. Tillsammans med HARASSED var de det enda Östersund hade att erbjuda när det kom till extrem metal i början av det onda 90 talet.
De var bara aktiva i tre år innan medlemmarna emigrerade från sköna Norrland och långsamt flöt nedåt landet likt ett saringasoffers dödspya, för att senare på vägen sugas upp av eminenta akter som TIAMAT, DISMEMBER, WHALE och THE HELLACOPTERS. Under deras korta existens hann de med två demos och en pentalogisk split ( omständiga ord ftw ).
Musikmässigt skilde de sig en smula från den tidens rådande Stockholms/USA-influenser och blickade mera åt den engelska dödsscenen. Men det var först på andra demon som de tog det steget fullt ut, på debuten som bär den hyfsat skapelsefientliga titeln ”Pestilentia Sabbata” var det black/döds blandat med en stor dos Jämtland som gällde och från den ger vi er psalm nr 1 från de förtappades lungsotsvarta psalmbok.

– Dr Panzram

EDIT: Ni som vill ha en digital kopia mailar den gode doktorn på DrPanzramathatpastorn@gmail.com så fixar han en sprendlänk i rödaste rappet.

Vi har väl alla stått vid skivbackarna och helt plötsligt sett en skiva reas ut för en spottstyver. Ibland kan man göra ett riktigt fynd, jag köpte exempelvis själv ABIGORs två första alster för en struntsumma under 90-talet, men som oftast finns det en god anledning till varför albumen är kraftigt rabatterade.

En god anledning.

Heidenhammer är redaktionens stora prisjägare. Under snart två decennier har han med ljus och lykta sökt i de mörkaste skrymslena efter den mest nihilistiska och Satansdyrkande musiken. Antalet nitlotter han dragit i skivsamlarlotteriet är skrämmande.

Som ren samhällsinformation kommer nu Heidenhammer börja med att nämna en handfull alster man bör undvika när de poppar upp likt en giftsvamp i REA-backen.

/Hatpastorn

LET ME DREAM – ”My dear succubus”.

Jag borde egentligen fått betalt av Adipocere Records, för ingen kunde väl vara så dum att man köpte ohörda verk från deras katalog? CRYPT OF KERBEROS. AKHENATON. Smaka på bandnamnen. LET ME DREAM var ett av de där banden jag aldrig köpte, men jag hade likaväl kunnat göra det. Kanske jag lärt av mina misstag, eller också var det bara med rena förskräckelsen jag duckade den här kulan. ”Omslagskonstnären” fick säkert motta rejäla ryggdunkningar av grabbarna i bandet. Vi andra tyckte mest att den porträtterade tösabiten på omslaget såg ut att lida av Downs syndrom.

NOVEMBRE – ”Wish I could dream it again”.

Skulle väl kunna ta texten jag nyss skrev för LET ME DREAM och kopiera in den här, för det är egentligen precis samma sak. Jag köpte inte denna heller, trots att den gäckat mig i backen otaliga gånger. Alltså, Adipocere records … det fanns två skivbolag som konkurrerade om tronen i pretentionernas palats, och det var förutom detta franska (självklart) bolag, landskamraterna Holy records. Doro Pest eller koleragrav? Vilken av dessa två bolags backkataloger skulle du välja att lyssna igenom om ditt liv hängde på det? Omslaget till ”Wish I could dream it again” bestod av en båt i en torrlagd sjö. Jag kan ju alltid titta på den och fantisera om att detta vore en temaskiva om den av konstbevattning förstörda Aralsjön, delad av Kazakstan och Uzbekistan. Kanske skulle det göra upplevelsen mer uthärdlig. Kanske.

UNMOORED – (Äh, vem fan orkar bry sig om titlarna …)

Egentligen borde jag väl inte ens ta upp det här, men … detta bands backkatalog har jag sett på rea otaliga gånger. Jag blir bara mer förbannad för varje tillfälle. Samtliga skivhandlare lider av samma åkomma. De vill bli av med skiten, men de kan inte slänga dem. De måste säljas, för att lura någon stackare på sin själ. Ondskefulla ting, som med hjälp av mediokratins helgon Antonio Salieri biter sig fast i skivhyllan. Du kanske tror att omslagen gömmer oupptäckta guldkorn. Kanske tycker att du ändå läst om bandet. Trots att du inte minns vad som stod i recensionerna, kan de väl ändå inte vara så tokiga? Två simpla tjugor, vad är väl det? Vad är väl en bal på slottet? Vad är väl UNMOORED? Bevare mig.

GATES OF ISHTAR – ”The dawn of flames”.

Alltså, grejen med GATES OF ISHTAR är inte att de är dåliga. Faktum är att detta album är helt klart lyssningsbart. Saken är istället den att jag på fler skivrealisationer än jag kan minnas alltid stött på både ”The dawn of flames” och, några färre gånger, uppföljaren jag aldrig minns namnet på. Dess omslag lider av klassiskt Invasion-photoshoppande i alla fall. Men om man nu anser att omslaget till nämnda uppföljare är problematiskt, kanske man bör slänga ett getöga på ”The dawn of flames” och beskåda vad som aldrig borde fått lämna planeringsstadiet. En vulgärt gröntonad och bedrövligt tecknad bild vars motiv jag vid återkommande tillfällen sett på surt tillverkade t-shirts till salu på Härnösands årliga sommarmarknad, hängandes bredvid motiv som ”100% SVENSK” och ”Fuck GUNS N’ ROSES – here comes METALLICA”. Bilden som förmodligen refuserats av någon Conan-redaktör har så många gånger stirrat mig i ögonen, kallat på min plånbok och till sist fått sin vilja igenom. Den var som den där påträngande försäljaren med Göteborgsdialekt som aldrig släpper taget innan du i rent vredesmod slänger en hopskrynklad sedel på honom – likt en biff till en rabiessmittad rottweiler – i hopp om att han eller hon skall lämna dig i fred. Och mycket riktigt, det blev två GATES OF ISHTAR-skivor efter besöket hos Uppsala Skivbörs den där gången för tre år sedan.

NIGHTFALL – ”Eons aura”.

 ”Se på fan, NIGHTFALL! De har jag faktiskt aldrig hört, men jag vill minnas att det var ett jävla snack om både dem och alla de där grekiska banden. Äntligen kan man för en billig slant få höra hur de låter. Digipack, till och med!”.

Ja, så tänkte jag inombords. Och med skivan i hand traskade jag hemåt till mina föräldrar, slängde in den i spelaren och frös ända in i kropp och själ. Den kostade tjugo kronor, men det kändes som trettio silverpenningar jag just sålt mig själv för till den leende ockraren på Repeat Records i Lund.

Några individer försökte göra sig märkvärdiga genom att hävda att den grekiska scenen var en skarp konkurrent till den skandinaviska. Det var den aldrig. Med NECROMANTIA och ROTTING CHRISTs första demo undantagna, I fucking dare you to komma upp med ett enda bra släpp från de solbrända strandraggarnas rike. Smaka på en kompott med lika delar SEPTIC FLESH, VARATHRON och ZEMIAL. Ett av dessa band var känt som ”bandet som gjort en split med bandet som gjort en split med NECROMANTIA”. Den enda selling point i samma liga var väl ISVINDs proklamation att de delade replokal med ARCTURUS och MAYHEM. Grekland? Tacka vet jag Montenegro.

EVOL – ”Saga of the horned king”.

Jag växte upp i den lilla staden Härnösand, fem mil norr om Sundsvall. Där finns en domkyrka, ett videotek och en lokal ”galleria” kallad Prisma, omtalad för att med sin uppenbarelse estetiskt våldtagit stadskärnan i denna kommun. Annars finns där just ingenting. På det ljuva nittiotalet fanns där dock tre personer som på en något sånär regelbunden basis köpte så kallad hård musik. Av de tre var det bara en som uppskattade svart och vit ansiktsfärg, gallskrik och kyrkbränder. Det var jag. Av någon anledning hindrade inte detta den lokala skivleverantören, en kombinerad bok- och skivhandel belägen i redan omnämnda Prisma, att köpa in mängder med album distribuerade av House of Kicks. Fan vet varför, då ingen annan än undertecknad köpte dem. Då detta var en tid innan sådant trams som nedladdning fanns att tillgå, fick man ta till andra medel för att med så lite pengar som möjligt tillskansa sig så mycket musik det bara gick. Detta gjordes på två sätt.

1) Man köpte skivan, säg LORD BELIALs ”Kiss the Goat”, spelade av den på kassett och bytte den sedan. Av någon anledning hade denna skivhandel en policy som gick ut på att man fick byta en köpt skiva en gång. Jag förstod aldrig logiken, men anpassade mig efter den.

2) Taktiken jag kom på efter en stund – man kunde helt enkelt vänta tills platthögarna reades ut. Detta var en tämligen säker taktik, då ingen annan kom på idén att köpa FORGOTTEN WOODS ”Sjel av natten”. Undrar än i dag varför. Nåja, tålmodigt väntande gjorde att jag efter en stund hade kapat åt mig högar av fynd som nu säkert skulle göra mig ekonomiskt oberoende för resten av livet om jag kunnat sälja dem på E-bay. Självklart stals merparten under ett inbrott i mitt förrådsrum.

Hur som helst, var det i alla fall en platta jag trots min späda ålder, ringa kunskap och idoga törstande efter nya misantropiska orkestrar höll mig på behörigt avstånd från. Italienska EVOLs, ”Saga of the horned king”, vars omslag inte ens Invasion Records hade kunnat göra värre. Med medlemmar som Princess of Disease (Keeper of the Unholy Feelings, Succubus of the Sensual Realms) och Prince of Agony (Black Philosopher, Master of the Silver Key) var detta för magstarkt till och med för mig. Det där lilatonade, proto-photoshoppade omslaget kallar än i dag fram olustkänslor hos mig. Och jag har faktiskt för mig att skivan luktade illa, men det kan ha varit inbillning.

Vid ett tillfälle bestämde jag mig, tillsammans med Dr Panzram som fick hålla mig i handen, konfrontera min kombinerade barndomsskräck och tonårsångest och via Youtube lyssna igenom inte bara en, utan två EVOL-alster. Terrorn har inte lagt sig ännu. Hur det lät? Ingen aning. Ingen av oss kunde faktiskt urskilja vare sig riff eller låtar. Jag förnimmer en Casio-synt som löper fullständigt amok, ivrigt påhejad av stönande väsningar och desperat trumspel. Vad som hände med exemplaret där i Härnösand vet jag heller inte, men om inget annat hänt, står den väl där fortfarande under bokstaven ”E” och bara väntar på att bli adopterad av en intet ont anande själ. Förmodligen är den ganska billig.

Vågar du?

/Heidenhammer

Drakar. Svärd. Omdömeslöshet.

Det är power metal-torsdag på Hatpastorns Likpredikan.

Power metal är en genre jag alltid närmat mig med största försiktighet men efter att ha spisat OVERDETH har gamla sår rivits upp. Ett fasansfullt minne som ockuperat mitt sinne den senaste tiden var när jag spelade i Hamburg med mitt gamla dödsband för ett gäng år sedan. Jag var redan från start på ett starkt skapelsefientligt humör den dagen så när jag märkte att spelstället var knökfullt av fulla omdömeslösa tyskar som sjöng JUDAS PRIEST-låtar i baren flydde jag ner till backstageområdet i källaren. Efter att ha parkerat mig i en nedsutten soffa började spindelsinnet pingla och jag kollade runt på väggarna för att insupa en dos tysk inredningskultur.

Det visade sig att jag befann mig i monstrets håla.

På väggarna hängde enorma GAMMA RAY-backdrops föreställandes det ena vidriga motivet efter det andra. Jag befann mig nämligen utanför deras replokal. Innan jag hann fly hördes ljud från replokalen och jag kunde inte längre röra mig. Paralyserad av skräck fick jag i ett ex antal timmar lyssna på när någon tysk batterist övade dubbla kaggar till ett klassiskt stycke musik. Jag är ingen expert på klassisk musik men jag antar att det inte är inspelat efter metronom för när trummisen smattrade baskaggar till basfiol och flöjt lät det helt otroligt stört. Just när det inte kunde bli värre skramlade en gänglig figur in genom dörren. Med Napoleon Dynamite-kropp, Tin Tin-frisyr och dryg uppsyn satte han sig i soffan och började helt ogenerat dricka vår gratispilsner. Det visade sig att kretinen var skribent på blaskan Rock Hard och han gjorde i ett tidigt skede klart att han inte var där för att recensera spelningen utan han var där bara för att han tvingat in sig gratis. Då han fick veta att vi var svenskar ville han givetvis ha snus så jag slängde åt honom min utläggningsdosa som jag haft i skinnjackan under hela turnén. För er som inte är bekant med konceptet utläggningsdosa är det helt enkelt en dosa man lägger ut sina använda snusar i så man slipper kasta dem på golvet i turnébussen. Dessa dosor har en tendens att bli makalöst ofräscha men tysken var helt oblyg när han fyllde limpsaxen med den svarta sörjan.

– This is some strong shit, sade tysken och flinade med idisslat snus i hela ansiktet.

– Mmmm, mumlade jag och kände glädje för första gången den dagen.

Ett annat fasansfullt minne var när jag runt millennieskiftet gick lös i skivbackarna på stadens skivaffär Metalstore. Near Dark-Tobbe som stod bakom kassan började plötsligt fnissa och musik av värsta sort spred sig i lokalen. Det som spelades var ett nytt italienskt power metal-band vid namn WONDERLAND och det var det mest tandlösa jag hört i hela mitt liv. Om Johannes Brost hade varit en ljudbild hade den låtit exakt så här och sångaren gjorde mig genuint förbannad. Till råga på allt så naglade låten fast sig i skallen likt böldpest och trots att jag bara hört eländet en gång har jag till och från haft den på skallen i snart ett decennium.

I ett infall av total avsaknad av självbevarelsedrift sökte jag efter låten på Youtube.

Den var till och med sämre än vad jag mindes den. Trumspelet saknar all sorts form av pondus, gitarrerna har lika mycket kuk som ett ägg, Casiosynten är inställd på stjärt och bassisten har basen under hakan.

Sångaren är dock värst. På urusel engelska gnolar han ur sig den mest intetsägande lyriken jag läst sedan CEMETARYs ”Sundown”. Är det bara jag eller måste CEMETARY stavat fel på bandnamnet och sedan hittat på en rövarhistoria att de stavat fel med flit.

Skit samma.

Pelikanstrupen i WONDERLAND lyckas inte bara med att rimma ”eye” med ”desire”, det låter även som att någon nyper honom i lillstjärten när han klämmer i på andra vändan av refrängen.

Bandfotot orkar jag inte ens kommentera.

/Hatpastorn

Det bästa med lokaltidningar är givetvis insändarsidorna. Undertecknad hyser en nästan pervers fäbless för att gotta sig i andra människors högst triviala problem. Att slå upp Sundsvalls Tidning, Västerbottenskuriren eller varför inte den journalistiska dynamiten E-14 bladet gör mig varm i själen. När Ansgar, 89 år gammal, snubblat på en snökant och vill upplysa hela världen om det får man en stunds underbar läsning. Att jag bor i samma stad som UFO-dåren Sune Hjort har även det inneburit klassisk tidningshistoria. När den gode Sune hävde ur sig de mest vansinniga teorierna om utomjordingar i morgonpressen satte man kalaspuffarna i vrångstrupen. 

Hårdrockstidningar är inte ett dugg bättre.

Innan modeflugan Internet effektivt dödade folks förmåga att skriva fysiska brev tog Close-Up Magazine med flera sitt samhällsansvar och publicerade ett flertal insändare där chefredaktörerna efter bästa förmåga besvarade läsarnas gnäll. Ibland skapades stor humor. När jag får lite tid över tänkte jag scanna in några klassiska replikskiften från de insändarsidorna så att ni som antingen missade dem, var för unga eller om ni helt enkelt bara förträngt dem kan uppleva denna magiska era.

Stockholmsbandet ZAVORASH ondgjorde sig exempelvis i Close-Up över att deras första demokassett ”Za vorbashtar raz shapog” slaktades då de bland annat hade titlar på ”orchiska”, eller ”saganomringiska” som jag själv vill kalla det. Till ZAVORASHs försvar måste jag dock erkänna att undertecknad inte var ett dugg bättre. I den omdömeslösa ungdomen författades ett antal dubiösa lyriska stordåd på detta konsonantrika låtsasspråk. För att göra ont värre västes dessa textrader fram över taskigt programmerad dark ambient. Tack och lov hade man sinnesnärvaron att inte skicka iväg eländet till någon blaska för bedömning.

INGEN kommer någonsin att få höra detta.

En glad yngling som spelade i QUATULUM skrev även han ett långt brev till Close-Up där han informerade allmänheten att han efter en lång stunds betänketid bestämt sig för att använda corpse paint.  Är det någon ute i stugorna som har mer information om det bandet så tveka inte att höra av er. En QUATULUM-vecka vore en perfekt start på 2011.

Oftast behandlade dock insändarna tycke och smak. I evighetslånga textmassor radade man upp vilka band som sög och vilka som var bra. Själv tyckte jag alltid att man måste ha extremt mycket fritid om man orkade göra en sådan sak.

Stenar och glashus ist krieg.

Det fanns givetvis folk som ville ta sitt gnäll ett steg längre.

På det glada 90-talet var det inte alls ovanligt med anti-flyers. På dessa små flygblad spreds diverse påhopp mot musiker och band i scenen. 2000-talets version att slänga upp en anti-banner på sitt bands MySpace, eller ännu värre på sin Skunk-sida, räknas dock inte.

När man kände att det inte dög med insändare och anti-flyers bildade vissa individer något så obskyrt som anti-band. Både Sverige och Norge stoltserade exempelvis med varsitt FUCK BEHERIT. Med burdus och hatfylld musik hånade man finska BEHERIT som på den tiden var ökända för att starta bråk med allt och alla. Enligt en gammal intervju med Förintelseförsamlingens favorittroll Mortiis hälsade långnäsan på hemma hos Nuclear Holocausto efter att han mottagit ett trevligt litet dödshot från finländaren. Tydligen hände inget värre än att de pratade ut om saken och sedan var allting glömt.

Att starta ett anti-band är en riskfylld historia. Antingen blir det musikaliska slutresultatet så uselt att folk blir irriterade på anti-bandet istället som i fallet med norska och svenska FUCK BEHERIT. Skräckscenariot, som förvisso aldrig har skett hittills, är att utfallet blir otroligt bra. Tänk er att slå igenom med ett anti-band.

“Hello Wacken, we are FUCK EVERYTHING IHSAHN HAS RELEASED POST ANTHEMS TO THE WELKIN AT DUSK, ESPECIALLY THE FIRST PECCATUM ALBUM, from Sweden!”

Sedan står man där som en storidiot och spelar nidlåtar inför 30000 hopplösa tyskar som står och fistbangar och låtsas sjunga med i texterna. 

Förekomsten av anti-band har de senaste åren varit mer eller mindre lika med noll tills jag av misstag ramlade över gruppen FUCK XASTHUR.

Snacka om onödigt band.

Det kan vara jag som börjar bli gammal men känns inte XASTHUR lite väl betydelselösa för att man överhuvudtaget ska orka bemöda sig med en dylik aktion. Tänk er om man i början på 2000-talet bildade bandet FUCK NOCTES. Vem skulle bry sig liksom.

Nä, nu ska jag sätta mig och lyssna på OVERDETH-demon igen som jag så vänligt fick hemskickad till mig. Tusen tack för det. Den var sämre än jag någonsin kunde föreställa mig. Efter första lyssningen blev jag alldeles kall inombords.

FUCK OVERDETH.

/Hatpastorn

De extremt sällsynta redaktionsmötena vi har här på Hatpastorns Likpredikan brukar i nio fall av tio resultera i totalt vansinne. Heidenhammer och Dr Panzram fick exempelvis för sig att bestämma vilken av följande skivor som var mest medioker:

LIAR OF GOLGOTHA – “Dancing through the palace of the ungodly beauty”

MACTÄTUS – “The complex bewitchment”

CRADLE OF FILTH – “Godspeed on the Devil’s thunder”

Det var tre timmar av deras liv de aldrig kommer att få tillbaka.

Nu när det är ett nytt år tänkte jag bjuda på en liten inblick om hur givande dessa redaktionsmöten kan vara.

Mot bättre vetande tyckte jag att det vore en bra idé att lyssna igenom gamla plattor och demokassetter man inte direkt brydde sig om när det begav sig. Ibland kan man hitta gamla oslipade diamanter. Då Dr Panzram låg hemma och led helvetets alla kval på grund av sjukdom var det bara jag och Heidenhammer som gick igenom högen med musik. Heidenhammers tålamod tog slut redan efter ett par timmar och då jag avslutningsvis valde att plöja igenom norska FAUNs genomruttna demokassett ”Bethrothed unto death” från 1995 lät protesterna inte vänta på sig. Personligen tyckte jag att det var lite väl mycket gnäll från hans sida då vi faktiskt spisat guldkorn som norska NAGLFARs självbetitlade demo från 1994 samt en instrumental rehearsal med tyska FJELL. Att den första timmens lyssning dedikerades till att gå igenom hyfsat bedrövlig rysk DSBM på demostadiet kan kanske ha påverkat Heidenhammers goda humör.

Varje gång jag varit hemma hos dig så slutar det alltid med att jag aldrig mer vill lyssna på black metal. – Heidenhammer

Efter detta musikaliska trauma blev det inte så mycket vettigt gjort så vi körde ”skivsamlingsrazzian” istället. För er som inte känner igen denna fritidssysselsättning så innebär det att den som är på besök går igenom värdens skivsamling och letar efter suspekta skivsläpp. Värden får efteråt försöka motivera varför han eller hon köpte albumet. Risken att det blir dålig stämning är hundraprocentig. Då vi var hemma hos mig var det min samling som dissekerades. Observera hur jag skickligt undviker att försvara mina egna skivköp genom att kasta anklagelser mot min antagonist.

Här kommer en transkription av detta mer eller mindre utvecklingsstörda samtal.

HH: Vad tänkte du med när du köpte SHADOWSEEDs ”Dreams of Lilith”?

HP: Ett enkelt svar – Ginza, 10 kronor.

HH: Nice try. Men så lätt går det inte.

HP: Nej, på allvar. Jag visste inte ens hur skivan såg ut, utan jag gick bara på namnet. Skivan är helt fantastiskt usel. Det finns en slinga på första låten som jag än idag inte kan begripa hur någon kunde skriva utan att vara ironisk.

1:18 in i låten. Hur löd tankegången?

HH: Hur förklarar du ANCIENTs ”Mad grandiose Bloodfiends”?

HP: Alltså, jag betalade fullpris för den här skivan när den släpptes. 179 spänn. Jag köpte den för att jag hade alla skivor de gjort tidigare. Varför jag i sin tur gjorde det kan jag faktiskt inte svara på. Det tog mig säkert fem genomlyssningar innan jag gav upp – och den skivan är LÅNG, närmare 75 minuter inklusive en tveksam cover av MERCYFUL FATEs ”Black Funeral”. Bra är den inte och det var faktiskt den här skivan som bröt min förbannelse att köpa plattor bara för att få kompletta diskografier.

HH: THERIONs ”Secrets of the runes”?

HP: Den fick jag faktiskt, som en slags present.

HH: … och varför gick den inte åt i lågorna med en endaste gång?

HP: Ja, det är ju faktiskt en jävligt bra fråga.

HH: Ja, men nu vill jag ha ett svar.

HP: Alltså, den innehåller en ABBA-cover och är hyfsat svettig… jag är svarslös. Varför köpte du DARK FUNERALs ”Teach children to worship Satan”?

HH: Det har jag aldrig gjort!

HP: …

HH: Allvarligt talat, jag köpte inte ens ”Vobiscum Sathanas”.

HP: …

HH: Alltså, jag fick den av Dr Panzram. Eller, jag har den inte ens!

HP: …

HH: …

HP: Sist jag var hemma hos dig hittade jag MOURNING SIGNs ”Alienor” i din skivsamling. Kommentar?

HH: På kanonsamlingsskivan War Compilation 1, för övrigt den bästa samlingsskivan som någonsin släppts, fanns en hejig låt med MOURNING SIGN som hette ”En to pan”. Hur de lyckades hitta den godbiten vet jag inte för resten av MOURNING SIGNs låtar är bedrövliga.

HP: Hur ställer du dig till att MOURNING SIGN kan klassas som ett pre-AMARAN, studieförbundsmetal av värsta sort med kvinnosång?

HH: Hur ställer du dig till att du äger AMARANs debutplatta?

HP: …

HH: SACRAMENTUMs ”Far away from the sun”, den kan du väl ändå inte mena att du tyckte var bra.

HP: Nu ska vi reda ut begreppen. Jag tycker än idag att den skivan har sina poänger.

HH: TRELLDOMs ”Til minne”?

HP: Den fick jag gratis av Regain Records. Skivan är skitdålig. Överraskande usel faktiskt. Debuten köpte jag begagnad för 50 spänn någon gång i slutet på 90-talet. Den är inte heller speciellt kul men ljusår bättre än ”Til minne”. Skön titel för övrigt. ”Til minne”. Den som kan minnas ett riff från ”Til minne” förtjänar en medalj.

HH: NIGHT IN GALES – ”Thunderbeast”?

HP: Men det var då fan vilken razzia du gjorde i skivsamlingen. Jadu, vafan ska jag säga. Jag fick den på promo och sedan stal en polare till mig det riktiga skivomslaget som jag sedan fick.

HH: …

HP: Det är sant! Kolla CD-skivan då ditt as! Där står det att det är en promoversion.

HH: Det gör det inte alls…

HP: Hit med skivan.

Nu började ett infernaliskt letande där jag tvingades rota igenom sex miljarder promoskivor efter det tomma NIGHT IN GALES-fodralet medan Heidenhammer stod och skrattade i mjugg åt mig. Mycket riktigt hittade jag fodralet men Heidenhammer stod envist fast vid att det inte står att det är en promo på själva CD-skivan.

HP: Ibland blir jag bara så förbannat trött. NIGHT IN GALES i all ära men är det inte du som äger GATES OF ISHTARs – ”Dawn of flames” SAMT ”At dusk and forever”?

HH: Skivbörsen i Uppsala. Där fanns mycket konstigt. Där hittade jag DARKESTRAHs andra skiva och Jennie Teblers ”Silverwing” och för att få ihop erbjudandet fyra skivor för hundra spänn var jag tvungen att plocka med GATES OF ISHTAR-plattorna.

Heidenhammer bytte nu desperat samtalsämne och började yra om Belial Centers katalog där man kunde beställa ritualkåpor som enligt uppgift var duktigt lättantändliga.

HP: Om vi återgår till GATES OF ISHTAR…

HH: Ja, det är ju inte det sämsta jag hört. Det finns ett och annat riff… Nya BURZUM då?

HP: Vad var det du sa? Att du var mycket för den melodiska dödsen?

HH: Kommer du att skriva lögner om mig och melodisk döds nu?

HP: Ja. Jag tycker förresten inte vi har pratat klart om Jennie Teblers ”Silverwing”.

HH: Det är ju inte jag som äger en NIGHT IN GALES-skiva eller THOKKs ”Of rape and vampirism”.

HP: Haha, skitroligt.

HH: Med hits som ”Haunted by saturnian phantoms (abducted in the cosmic bog)” och bandbilder som saknar motstycke. Vänta lite nu. Är det Lord Kaiaphas från ANCIENT som spelar i THOKK!? Köpte du den här skivan för att det var ett sidoprojekt till ANCIENT?

HP: Moget.

HH: HAHAHA!

HP: Alltså, jag köpte skivan. Det gjorde jag. Det är rätt schysst virvelljud och ganska bra sång.

HH: …

HP: OK, jag erkänner. Jag vette fan vad jag tänkte med när jag köpte skivan. Den har något visst. Bra är den inte men inte helt usel heller. Det är inte melodisk döds iallafall. Eller Jennie Tebler.

HH: OK, så här är det. LAKE OF TEARS är ett av mina favoritband och på ”A crimson cosmos” så gästsjunger Jennie med bejublat resultat.

HP: Först melodisk döds och nu knullgoth från Borås. Berätta lite mer.

HH: ”Bejublad” är väl kanske inte vad jag skulle kalla ”Silverwing”. Hennes soloplatta ville jag verkligen höra men hittade inte den någonstans. Förrän i Uppsala då.

HP: Inte ens vår gemensamme bekant Holy Records-Danne nickar gillande åt fullängdaren hon släppte efteråt. Visst köpte du förresten CHORONZONs – ”Magog agog” en gång i forntiden?

HH: Hur fan kommer du ihåg det?

HP: Du betalade för den. Med pengar.

HH: Jag köpte den för max 50 spänn. Det finns en skitbra låt på skivan som heter ”Crimson awakening”. På grund av den låten inbillade jag mig i flera månader att detta var the shit. Jag lyssnade på skivan säkert 30 gånger. Efter 31:a genomlyssningen insåg jag att jag inte mindes en ton av de andra låtarna. Det var som att vakna upp ur en psykos men den är inte värre än AGATHODAIMONs ”Blacken the angel”.

HP: Ja, här är det bara att blotta strupen och krypa till korset. Eh … är det inte du som har den?

HH: Så här var det; jag ville byta bort mitt ex av KATATONIAs ”Discouraged ones”. Du svarade med ett SMS. ”Ja, för fan! Förslag på byte: AGATHODAIMONs ‘Blacken the Angel’?” Åh gud, vad jag önskar att jag hade sparat det där jävla skambudsmesset.

HP: As.

HH: Nu när jag tittar efter, står skivan mycket riktigt här i din hylla. Mellan någon samlingsvolym med AETERNUS och spanska AKERBELTZ.

HP: OK att jag köpte ”Blacken the angel”, för pengar. Men vad tänkte du med när du smällde en fjärdedel av studiebidraget på DIE VERBANNTEN KINDER EVAS självbetitlade debutalbum?

HH: (Tystnad) Nu står jag faktiskt helt mållös. Grejen är, att jag egentligen skaffade den i en skivrea ganska nyligen, men det KUNDE mycket väl ha varit en skiva jag köpte anno 1995. Ja vad ska man säga … om det finns en enda skiva som bevisar att BM-musiker skall hålla sig långt från ambient, är det nog den. Österrikes scen har aldrig imponerat på mig, men jag hade någon sjuk dragning till folk/black metal/ambient på 90-talet. Skyller på WONGRAVENs gamla dänga ”Fjelltronen”.

HP: NILE – ”Black seeds of vengeance”. En skitskiva.

HH: Den bluffen gick vi på allihop. Jag sätter en miljon på att ingen minns en ton förutom refrängen på titelspåret.

HP: Jag äger den skivan jag med, jag äger även den som kom före och den som kom efter. Vad fan tänkte jag med? Ormtjusardöds med en trummis som spelar fills genom hela skivan. Att ingen reagerat på bandnamnet är obegripligt. Jag ska starta ett surt dödsband vid namn SELÅNGERSÅN som protest mot NILE och deras trixdöds. ALLA gillade NILE när de kom. Snacka om masspsykos. På tal om psykos, visst köpte du MISANTHROPEs ”Miracles: Totem Taboo”.

HH: Märkligt hur gamla sår kan rivas upp så enkelt. Den skiten är fullkomligt olyssningsbar. FULLKOMLIGT. Ärligt talat, det där jävla alstret kandiderar till att vara det största magplasket jag någonsin hört. Jag köpte den på grund av att den hade en fullsidesannons på baksidan av det första fanzinet jag köpte – Evisceration ‘Zine från Litauen. Holy Records slog på stora trumman, vilket inte var så konstigt med tanke på att det var skivbolagsbossens egna band. Märkligt nog fick skivan även hyfsade recensioner. Helt ärligt, den är obeskrivlig. Minns att den, likt ”Vinterskugge”, var uppdelad i tre delar, den ena sämre än den andra. Eländet blir mer och mer obegripligt för varje låt som går. Någon del av skivan saknar för övrigt bas, och trummisen insisterar på att spela fills på VARENDA vända. Omslagsbilden bestod av fyra statyer i en vild gruppsexorgie.

HP: Nog måste du väl, innerst inne, vetat att den här skivan sög innan du köpte den?

HH: Jag har inget försvar. Alls. Det är den sämsta skivan jag någonsin ägt.

Så här höll vi på i alltför många timmar tills stämningen blev mer än lovligt hätsk. Som avslutning på kvällen tittade vi på en duett mellan Doro och Udo Dirkschneider varpå stämningen höjdes en smula. När Udo gör sin värsta Marge Simpson-imitation måste jag ge all heder åt Doro att hon inte bara brast ut i gapskratt eller lämnade studion i vredesmod. Att ingen bara klev in och sade åt gubbjäveln att hålla käften är obegripligt. Det finns franska black metal-sångare som sjunger bättre än Udo och det är aldrig ett bra tecken. Seriöst, blunda och lyssna på hur Udo faktiskt låter.

Udo Dirkschneider.

Just. Wow.

Så, nu vet ni hur det går till när Förintelseförsamlingen har redaktionsmöte. Ni kanske förstår varför vi så sällan har dem. Nästa skivsamlingsrazzia kommer att ske hemma hos Dr Panzram då Heidenhammer ska flytta till Ryssland om en månad och bli vår tunge utrikeskorrespondent. Att tvinga ut honom till diverse kylslagna replokaler för att kolla in vad de ryska satanskrigarna sysslar med är något jag ser fram emot.

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingen tar sig nu en välförtjänt ledighet och återkommer med nya dekret efter årsskiftet. Det är tydligen någon modefluga vid namn ”jul” som står för dörren och då är det väl lika bra att följa med strömmen. 73 inlägg hann det bli under 2010. Eftersom de flesta är hyfsat långa känns det ganska lagom även om målet var 3-4 nya inlägg i veckan.

Förutom bloggen jobbar jag på ett mastodontprojekt vid namn ”Nekrokatekesen”. Detta kommer jag att återkomma till vid ett senare tillfälle men målet är att det ska släppas i pappersformat. Nej, det kommer inte att bli en svartmetallversion av ”Encyclopedia of Swedish death metal” och det kommer absolut inte bli en svensk version av urusla ”Nasjonalsatanisten”. Perfekt läsning när man sitter på skithuset kommer det att bli i alla fall.

Förintelseförsamlingens Skivbod kommer att slå upp portarna under 2011. Ursprungstanken var att första släppet skulle bli en julklapp till er läsare men då dygnet har för få timmar kommer kassetten att ligga rykande färsk inom några månader istället. Det kommer att bli det råaste.

Ett stort tack till alla läsare som följer Hatpastorns Likpredikan. Kommentarsfältet är ibland roligare läsning än själva artikeln. Jag har fortfarande inte hämtat mig efter alla vansinniga anekdoter som poppat upp där med jämna mellanrum. Fortsätt även att skicka in tips till hatpastorn@gmail.com.

Nu ska jag fylla hela ansiktet med krokant samt halsa julmust så tårarna rinner men innan det hinner jag riva av lite livsnödvändig trivia.

Visste ni att det blev hysteriskt dålig stämning i turnébussen när Norges pianomaestro Sverd tyckte att Hellhammers yngre bror skulle heta Lillehammer?

Visste ni att det blev ännu sämre stämning i bussen då chauffören tvärnitade varpå Hellhammer ramlade och tuppade av för att sedan vakna upp och börja mucka gräl med alla eftersom han trodde att någon slagit ner honom?

Visste ni att Attila bör hålla sig långt borta från italienska musikvideoinspelningar?

/Hatpastorn