Dagens hårdrockstidningsbesvikelse.
Det bästa med lokaltidningar är givetvis insändarsidorna. Undertecknad hyser en nästan pervers fäbless för att gotta sig i andra människors högst triviala problem. Att slå upp Sundsvalls Tidning, Västerbottenskuriren eller varför inte den journalistiska dynamiten E-14 bladet gör mig varm i själen. När Ansgar, 89 år gammal, snubblat på en snökant och vill upplysa hela världen om det får man en stunds underbar läsning. Att jag bor i samma stad som UFO-dåren Sune Hjort har även det inneburit klassisk tidningshistoria. När den gode Sune hävde ur sig de mest vansinniga teorierna om utomjordingar i morgonpressen satte man kalaspuffarna i vrångstrupen.
Hårdrockstidningar är inte ett dugg bättre.
Innan modeflugan Internet effektivt dödade folks förmåga att skriva fysiska brev tog Close-Up Magazine med flera sitt samhällsansvar och publicerade ett flertal insändare där chefredaktörerna efter bästa förmåga besvarade läsarnas gnäll. Ibland skapades stor humor. När jag får lite tid över tänkte jag scanna in några klassiska replikskiften från de insändarsidorna så att ni som antingen missade dem, var för unga eller om ni helt enkelt bara förträngt dem kan uppleva denna magiska era.
Stockholmsbandet ZAVORASH ondgjorde sig exempelvis i Close-Up över att deras första demokassett ”Za vorbashtar raz shapog” slaktades då de bland annat hade titlar på ”orchiska”, eller ”saganomringiska” som jag själv vill kalla det. Till ZAVORASHs försvar måste jag dock erkänna att undertecknad inte var ett dugg bättre. I den omdömeslösa ungdomen författades ett antal dubiösa lyriska stordåd på detta konsonantrika låtsasspråk. För att göra ont värre västes dessa textrader fram över taskigt programmerad dark ambient. Tack och lov hade man sinnesnärvaron att inte skicka iväg eländet till någon blaska för bedömning.
INGEN kommer någonsin att få höra detta.
En glad yngling som spelade i QUATULUM skrev även han ett långt brev till Close-Up där han informerade allmänheten att han efter en lång stunds betänketid bestämt sig för att använda corpse paint. Är det någon ute i stugorna som har mer information om det bandet så tveka inte att höra av er. En QUATULUM-vecka vore en perfekt start på 2011.
Oftast behandlade dock insändarna tycke och smak. I evighetslånga textmassor radade man upp vilka band som sög och vilka som var bra. Själv tyckte jag alltid att man måste ha extremt mycket fritid om man orkade göra en sådan sak.
Stenar och glashus ist krieg.
Det fanns givetvis folk som ville ta sitt gnäll ett steg längre.
På det glada 90-talet var det inte alls ovanligt med anti-flyers. På dessa små flygblad spreds diverse påhopp mot musiker och band i scenen. 2000-talets version att slänga upp en anti-banner på sitt bands MySpace, eller ännu värre på sin Skunk-sida, räknas dock inte.
När man kände att det inte dög med insändare och anti-flyers bildade vissa individer något så obskyrt som anti-band. Både Sverige och Norge stoltserade exempelvis med varsitt FUCK BEHERIT. Med burdus och hatfylld musik hånade man finska BEHERIT som på den tiden var ökända för att starta bråk med allt och alla. Enligt en gammal intervju med Förintelseförsamlingens favorittroll Mortiis hälsade långnäsan på hemma hos Nuclear Holocausto efter att han mottagit ett trevligt litet dödshot från finländaren. Tydligen hände inget värre än att de pratade ut om saken och sedan var allting glömt.
Att starta ett anti-band är en riskfylld historia. Antingen blir det musikaliska slutresultatet så uselt att folk blir irriterade på anti-bandet istället som i fallet med norska och svenska FUCK BEHERIT. Skräckscenariot, som förvisso aldrig har skett hittills, är att utfallet blir otroligt bra. Tänk er att slå igenom med ett anti-band.
“Hello Wacken, we are FUCK EVERYTHING IHSAHN HAS RELEASED POST ANTHEMS TO THE WELKIN AT DUSK, ESPECIALLY THE FIRST PECCATUM ALBUM, from Sweden!”
Sedan står man där som en storidiot och spelar nidlåtar inför 30000 hopplösa tyskar som står och fistbangar och låtsas sjunga med i texterna.
Förekomsten av anti-band har de senaste åren varit mer eller mindre lika med noll tills jag av misstag ramlade över gruppen FUCK XASTHUR.
Snacka om onödigt band.
Det kan vara jag som börjar bli gammal men känns inte XASTHUR lite väl betydelselösa för att man överhuvudtaget ska orka bemöda sig med en dylik aktion. Tänk er om man i början på 2000-talet bildade bandet FUCK NOCTES. Vem skulle bry sig liksom.
Nä, nu ska jag sätta mig och lyssna på OVERDETH-demon igen som jag så vänligt fick hemskickad till mig. Tusen tack för det. Den var sämre än jag någonsin kunde föreställa mig. Efter första lyssningen blev jag alldeles kall inombords.
FUCK OVERDETH.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
13 januari, 2011 den 12:21 f m
När jag var typ 16 så försökte jag och en polare lira metal och covra låtar långt över vår egen förmåga vid den tiden.
Jag tror att jag kunde spela de 30-45 första sekunderna på samtliga låtar från At the Gates ”Slaughter of the soul”-platta (eftersom min vän var besatt av AtG) slag för slag, eftersom jag var alldeles för dum för att inse att man faktiskt får förenkla saker något om man är 16 och ska lira covers. Nåja, till saken… Detta ledde givetvis till att vi aldrig kom någon vart, och i ren tristess började mangla och kraxa på i sann Vithatten-anda. Det var väl precis lika idiotiskt och meningslöst som när någon annan drös skitungar leker den klassiska leken ”Darkthrone möter Marduk”, men, det var åtminstone bättre än Fuck Beherit!
Jag tror att det finns några tramsiga ljudupptagningar från den tiden, man kanske kan släpa det som obskyrt samlarmaterial om trettio år.
13 januari, 2011 den 7:33 f m
Nu blev jag nyfiken att höra detta. vad hette projektet?
13 januari, 2011 den 8:54 e m
Nu ska du inte bli allt för nyfiken =P
Vi var som sagt bara två tramsiga tonåringar som fjantade oss, och kom aldrig längre än till replokalen. Så långt som att komma på ett namn kom vi aldrig (Min väns egentliga uppsåt var ju faktiskt att lira melodöds).
Det jag ville poängtera var snarare hur låg jävla nivå saker och ting inom BM stundtals (eller, allt som oftast) kan hålla.
Dock så hade jag lagt till mig med vanan att hitta på obskyra band med norskklingande (vilket inte visar sig vara ett ord enligt min dator, den föreslår, av alla ting ”Torskklingande”) namn, bara för att driva med pubertala BM-skitungar på internet, och funderade på att ladda upp skit av denna anledning.
Hur som helst vore det kul för egen del att höra hur jävla kassa vi var på våra respektive instrument vid denna tid. Vi var dessutom bara två stycken, vilket är ganska trve.
13 januari, 2011 den 12:34 f m
Oh du fick tag på Overdeath. Grattis 🙂
Pukor ist krieg.
13 januari, 2011 den 7:28 f m
Overdeth? Vilken? Jag har ”King Arthur’s Final Battle” och det är nog så nära gud man kan komma. Bandfotot är EPISKT dessutom. Lajv-vapen och t-shirt ist krieg.
13 januari, 2011 den 7:33 f m
Det är ”King Arthur’s final battle” jag fått”. Den låter verkligen som ingenting annat.
13 januari, 2011 den 7:44 f m
Ah, underhållande som vanligt. Känns som att insändarna var så mycket mera genomtänkta pre-internet. Bara de riktigt störda/entusiastiska orkade höra av sig. Det är alldeles för lätt att trycka på ”skicka kommentar” (sa hon och tryckte på ”skicka kommentar”).
13 januari, 2011 den 8:19 f m
Alla minns väl filuren som kallade sig Nocturnal Grave Desecrator från Close-up runt -96 -97? Klassiskt.
14 januari, 2011 den 11:04 e m
Hahaha. Ja, fan vad man garvade åt hans ordbajsande.
13 januari, 2011 den 8:57 f m
Aaah, Zavorash-battlet minns jag! En milstolpe, och en härlig total brist på självdistans.
När det gäller rubriken på inlägget så borde man ju göra en samhällstjänst och länka till den fjällmagiska bloggen som inspirerat (antar jag):
http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/
13 januari, 2011 den 9:22 f m
Jag gillade bråket angående feminism med sundsvallbördiga fällström i CU. Rock n roll! Club deströjer blir lite tuffare i allas ögon! Midvinter FTW!
13 januari, 2011 den 9:59 f m
Noise Addicts fantastiska insändare i, var det nummer 13? 14? Magiskt.
”disorder krossar dig som en container-jävel”
13 januari, 2011 den 2:21 e m
Några polare till mig gjorde en kul grej där runt -97. Jag skickade ut flyers för att folk skulle köpa min mödosamt inspelade demo, medan dom bakom ryggen skickade ut flyers i mitt namn, där det stod att jag förutom demon även sålde videokameror och diverse konstiga saker. Stor humor 🙂
13 januari, 2011 den 7:30 e m
Insändare är alltid fantastiskt… Det enda som är nästan lika kul är kontaktannonser.
13 januari, 2011 den 7:37 e m
Hahaha! FUCK NOCTES!
Så jävla värdefullt!
Förresten på tal om något helt annat. Någon som kom ihåg Uncle Underground eller vad fan han kallade sig. Tror han var från Holland eller något annat meningslöst land. Han skrev en jävla massa brev och gjorde en stor sak av att han var så förbannat gammal. Tror han hade en viss dragning till unga långhåriga gossar…. Fick både ett och två beundrarbrev av den corpsade gentlemannen.
13 januari, 2011 den 8:39 e m
Gick han under det egenpåhittade namnet ”Nocturnal Church” eller var det en annan lirare?
13 januari, 2011 den 9:25 e m
Det vet jag dessvärre inte. Känns inte bekant tyvärr. Såg nu på internet att Uncle Underground inte var holländare, utan belgare vilket förklarar en hel del….
14 januari, 2011 den 7:15 f m
Belgare… Tvi tvi tvi!
14 januari, 2011 den 8:50 f m
Just fan. Uncle Underground hade jag förträngt, men visst fick även jag nåt brev från den liraren.
Lite i stil med flickfotografer, typ ”I’ll make you famous!”
16 januari, 2011 den 6:56 e m
Ja, och det spelade ingen roll hur många nakenbiler jag skickade. Är fortfarande inte känd. Jävla as.
13 januari, 2011 den 7:51 e m
Min favoritinsändare är när Forss säger att Da Robban skall sparka i stort sett alla kvinnliga skribenter.
14 januari, 2011 den 8:29 f m
Forss som i Sorg? Som i Dawn?
14 januari, 2011 den 8:57 e m
Heheheh, vilket sammanträffande:) Läste just Henke Forss insändare idag när jag tog morgonbajset. Citat: ”…..Close-Up gick från dödsblaska till trend-HC-veggo-BAD RELIGION-trams….” / Close-Up #14 (Sommaren 1995)
Jag måste faktiskt erkänna att jag upplevde exakt samma sak kring den här tiden med Close-Up, att det blev alldeles för mycket Fireside, Refused, Sick of it All etc. Men däremot så gjorde det inte så mycket iom att det fortfarande fanns pappers Fanzines som höll kvalité att köpa på den tiden. Nu finnes ju fan inget kvar annat än just Close-Up & SRF, 2 tidningar som jag väldigt väldigt sällan läser.
14 januari, 2011 den 10:01 e m
Hade jag rätt, eller hade jag rätt?
17 januari, 2011 den 9:02 e m
Vad hände med Latrin kings? 😉
15 januari, 2011 den 8:44 f m
Close-up har aldrig gått att läsa. ”Skinnplågare”, ”strängbändare”, rap metal, idiotiska ledare där chefredaktören funderar över sina giftasplaner. SRM var i ett tidigt skede, förutom att de inte kunde skrivreglerna och att det fungerade som ett husorgan för senila pudlar som Europe, ganska läsvärd. Nu har den i och med det märkliga valet av en skvallertant till ny chefredaktör urartat till något som knappt att ögna igenom utan att vomera.
Håller ni inte med? Eftersom de flesta som håller till här är nazisatanister med uttalat låg tolerans för oliktänkande, får jag väl ta till det enkla argumentet: De två senaste numren har innehållit en serie om kristen hårdrock. Så där ja!
15 januari, 2011 den 11:35 f m
Sweden rock har i mitt tycke alltid varit ljusår efter close-up. Grejen är att båda blaskorna har intervjuat kristna band. Min reaktion uteblev dock.
17 januari, 2011 den 7:46 f m
Haha, Zavorash brydde sig faktiskt till om att skicka mejl till mig när jag gjorde ett fanzine, i vilket jag naturligtvis hade sågat deras demo. Och i dag är bandet ”kvlt”.
Ebay, allas rädare.
17 januari, 2011 den 2:26 e m
Robbans sågande av nazister var alltid lika njutningsfullt. CU har väl inte direkt blivit mer läsvärd, men SRM var en katastrof i början.
17 januari, 2011 den 10:11 e m
SRM en katastrof? Om man gillar pudelrock och fördettingar som gör come-back trettio år för sent uppblandat med sin tuffa metallmusik så är det väl en alldeles utmärkt tidning?
Egentligen tycker jag att CUM är en bättre tidning, men SRM är för min egen del mer nostalgi. Dessutom är SRM, trots sin mossighet, inte bögig på det där amerikanska college-viset som CUM är.
Tyvärr så slutade SRM lukta så där hemtrevligt unket efter några år, men Close-Up luktade gott senast jag köpte ett nummer, vilket i och för sig var några år sedan. Det är väldigt viktigt att tidningarna luktar som de ska.
19 januari, 2011 den 2:41 e m
Här kanske ni kan hitta fler zine-guldkorn: http://www.deathmetal.org/zines/
19 januari, 2011 den 2:57 e m
Tack för tipset!
19 januari, 2011 den 2:46 e m
…en till grej, från mig i egenskap av utomstående icke-scen-snubbe: Varför just Noctes som exempel? (Känner Åsa, därav frågan)
19 januari, 2011 den 2:57 e m
Noctes var det första bandet jag kom på när jag skrev. Äger faktiskt bägge deras skivor, första är riktigt bra. Noctes kom i svängen då No Fashion sprutade ur sig skivor med melodisk svartdöds och även om de var bra så brydde sig folk inte nämnvärt mkt om dem då scenen var så sjukt mättad på dylik musik. Jag kunde lika gärna ha skrivit FUCK HYPOCRITE eller FUCK SINS OF OMISSION. Poängen var att hitta på ett antiband till en anonym grupp för att klargöra hur märkligt FUCK XASTHUR är.