Hatpastorns likpredikan

När man ligger och njuter av 40-gradig feber brukar hjärnan göra en hel del aktiva val. Under denna influensa snöade jag in på namnet Lilith och alla de märkligheter som kommer i det namnets kölvatten. Jag har aldrig tyckt att Lilith varit ett speciellt bra namn att sjunga om i black metal. Oavsett dess betydelse så låter man alltid som en storidiot när man sjunger det. Testa själv. Ställ dig upp och skrik ”Lilith”. Kände du dig som en fåntratt?

Just min poäng.

Vissa ord och namn ligger helt enkelt inte bra i munnen och jag vet inte hur många gånger skämskudden åkt fram när man lyssnat på sinister musik och hört någon halvmedioker sångare kraxa fram ”Lilith, you are so beautiful”. I nio fall av tio är även dessa textrader maskerade kärleksförklaringar och det gör INTE saken bättre.

Lilith.

I stort sett alla fruntimmer som var inne på black metal under 90-talet har någon gång kallat sig Lilith. Så är det bara. Var det inte Lilith var det Hekate, Hel, Ereshkigal eller Lamia. Det blir väl så när det inte precis kryllar av bra namn. Själv höjde jag på ögonbrynet när jag såg att inte bara Lilith utan även den gode Hekate var med i skolrådet när skolkatalogen damp ner i brevlådan när man gick i gymnasiet. Heidenhammer stod även han under pseudonym och såg svår ut i någon kvasiintellektuell skolförening men vad han kallade sig och vilken förening han var med i låter jag vara osagt. Även fast karlsloken just nu befinner sig i Ryssland så kan jag känna hur en lårkaka är på ingång om jag knystar mer om den saken. Till hans försvar stod han dock inte i corpse paint.

Det fanns det andra som gjorde…

Lilith fanns inte bara i skolkataloger utan även på fan vet hur många chattar och communitys. Ibland spelade Lilith blockflöjt i LORD BELIAL och ibland smekte hon tangenterna i något svettigt romantiskt black metal-band. Lilith fanns överallt.

En gång för länge sedan när jag kollade på MTV´s ”Headbangers Ball” så dök Lilith upp i en musikvideo med ANCIENT. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma. Visste ni förresten att lyriken till ANCIENTs album ”The Cainian Chronicle” bygger på det litterära verket ”The book of Nod”? Vad är då denna Nods bok?

Ett rollspelstillbehör till Vampire: The Masquerade.

Jag skämtar inte, det är ett rollspelstillbehör. Inte för att det aldrig tagits inspiration från tärningskastarnas förlovade värld i black metal tidigare men där drog jag en skarp gräns.

Inom black metal har Lilith oftast varit ett artistnamn för en flöjtspelande flickvän till någon i bandet eller en bifigur i en taskigt skriven text men det finns en hel del band som bär namnet som bandnamn. I ett infall av absolut hjärndödhet kommer jag nu att botanisera bland dessa grupper för att kröna vilket som är The True Lilith.

Först ut är bolivianska LILITH. De bildades 1997 och har tröstlöst tröskat på i det melodiska black metal-träsket sedan dess. Inte helt inkompetent måste jag dock tillägga men No Fashion Records sög effektivt blodet ur denna stil redan för över tio år sedan. Slingor, akustiska gitarrer, körsyntar, skriksång. Ni fattar poängen. Något som slår mig är hur icke-sydamerikanskt det låter och det är ett plus. Hör jag ett till sydamerikanskt band som försöker spela rå war/black metal med trixiga låttitlar självmordsbombar jag pärleporten. Ni gillar dåligt ljud, gasmasker och ordet ”blasphemy”. Vi fattar poängen. Sluta spela musik.

Polska LILITH drog igång ett år senare än sin bolivianska namne, 1998. Gothic metal med tunga inslag av progg. Ursäkta, men jag spydde just en smula. Minns ni det usla supertyska bandet CREMATORY som var med på ALLA musikvideokassetter Nuclear Blast pumpade ut runt millennieskiftet? Tänk er en polsk variant som faktiskt är en smula bättre.

Bandfotot behöver dock en närmare analys. Längst till vänster har vi Svenne Banan med en utmanande pose och säker blick. Det är garanterat hans band som han har på sidan av sitt vardagskneg som systemanalytiker på Polski Enterprises.

Tjejen bredvid honom jobbar även hon där fast som receptionist. Att Svenne Banan pressar in sin armbåge i hennes rygg tyder på en osund arbetsrelation med sexuella undertoner. I övrigt ser hon mest snäll ut.

Det hopplösa fyllot i mitten som ser ut som att han precis ska lägga av en regelrätt mastodontspya förbryllar mig. Att damerna ser ut att hålla upp honom så han inte bara faller ihop i en hög av onykterhet och självförakt gör detta bandfoto till en högst suspekt historia. Håret doftar inte liljekonvalj, det kan man se på långt håll. Enligt uppgift vann han ett respektingivande EM-brons i grenen chipshår mars 2003 i Bremen.

Amazonen bredvid honom kurar paniskt ihop sig för att inte vara två huvuden längre än de andra medlemmarna. Hon har i alla fall det sunda förnuftet att ha en skinnjacka och mörka byxor på sig. Hon ser också ganska snäll ut.

Svenne Banan den äldre vill verkligen inte vara kortare än den blonda krigarkvinnan så han sträcker på sig så att hans designertröja stramar mot öststatstorson. Händerna nonchalant i bakfickorna och ett par EMPEROR-solglasögon käckt i pannan. En brokig skara människor gott folk. Sannerligen en brokig skara människor.

Det räckte tydligen inte med ett polskt LILITH så här har vi ett till. 2000 bjöd dessa polacker upp till dans för första gången och det var en svängom på den gotiska metallens dansgolv jag gärna hade stått över. Visst, det är inte rakt igenom uselt men den här typen av pop/goth/metal med kvinnosång är inte superkul. Logotypen gör mig livstrött.

Vi flyr ur askan i elden till Italien. Ett land vars musikaliska arv inom den hårdare musiken lämnar en hel del att önska. WHITE LILITH hette tidigare bara LILITH men bestämde sig 1995 att byta bandnamn för att få en skarpare doft av life metal över hela spektaklet. Enligt dem själva spelar de mörk heavy metal med inslag av progg. Själv lyckas jag inte hitta en enda låt med dem på nätet så jag får tro på deras ord. Däremot är en av medlemmarna insyltad i gruppen DRAKKAR. Italiensk svulstmusik av värsta sort. WHITE LILITH. Uselt bandnamn.

Skräckscenario: Tänk er en mörk fredagskväll i deras replokal. Vinet flödar, hår permanentas och citat från Rocky-filmerna far som projektiler genom den myskstinkande replokalen. Plötsligt får basisten en snilleblixt.

– Grabbar, vad sägs om att köra en BILLY IDOL-cover fast istället för att sjunga ”White wedding” sjunger vi ”White Lilith”.

I ett tillstånd av total omdömeslöshet nickar de övriga medlemmarna i samförstånd och börjar direkt öva på vad som senare skulle visa sig vara den största musikaliska våldtäkten sedan följande:

Tyskland måste givetvis även de ha ett bidrag så 2003 plockade dessa glada musikanter upp instrumenten och resultatet blev MIGHT OF LILITH. En skamlös DIMMU BORGIR-klon med tunga drag av AGATHODAIMON. 2006 släppte de en EP vid namn ”Dawn of the end” och tro mig när jag säger att ni inte behöver springa till skivhandlaren efter denna giv. Välspelat, välljudande, totalt identitetslöst.

Mot Mexiko! Sedan starten 2004 har invånarna i staden Chihuahua tvingats utstå orkestern LILITH’S MORTUARYs desperata tonkonst. Brötdöds med synt, gitarrsolon och visksång varvas med rent heavy metal-fjantande och slutresultatet lämnar mig med en stilla önskan att mardrömmen bara ska ta slut. Sologitarristen slutar ALDRIG att flaxa runt bland strängarna och ett låtarrangemang har aldrig låtit så ologiskt. Det finns kompetens men det här blir bara för rörigt. Ovanligt hög klass för att komma från Mexiko dock. Har ni hört mexikansk NSBM? Det är en jävla resa.

Brasilianska LILITH. Det låter som en dubiös vuxenfilm. Mochlath och Agarat Autopsy har sedan 1996 spelat ambient black metal. En genre man bör hålla under sträng uppsikt för här finns det gott om dynga. Agarat Autopsy. Undrar om hon är en avlägsen släkting till Barbro Havohej?

Skit samma.

Bandet finns inte längre och jag hittar inte deras demo från 1996 men jag tippar på att det finns bättre konstellationer än brasilianska LILITH.

I samma ögonblick som jag insåg att detta inlägg var en riktigt dålig idé ramlade jag över LILITH’s CHILD från Thailand.

Ibland blir jag bara så förbannat rädd.

Kolla in bandfotot, Lilith har hyfsat ouppfostrade ungar! Tolvåringen till vänster pekar finger utan en tanke på morgondagen. Fjortonåringen där bak ser paff ut när han inser att det var en dum idé att skicka ett Pringlesrör upp i mumindalen. Tioåringen tycker att MORTICIAN är ett bra band, bara det är ett varningstecken. Den nioåriga flickan eller pojken har tittat ohälsosamt mycket på tecknad film och trettonåringen längst till höger har sniffat så mycket lim att det nästan är imponerande.

Liliths barn.

Vart är det sociala? Vart är pappa Lilith? De här barnen behöver hjälp.

När tjeckiska LILITH framför sin musik hålls klubbarna rena och fina. Ibland skär det i hjärtat att se på dylika bilder. Tjeckerna vill så gärna men avsaknaden av publik talar sitt tydliga språk.

Lägg instrumenten på hyllan och gör något annat istället.

Tänk er SIX FEET UNDERs tröttaste låtar. Vattna ur dem ett par varv. Tillsätt en dryg skopa inkompetens. Torktumla skiten tillsammans med BENEDICTIONs ”Grind bastard” och vips har ni en varm portion tjeckiska LILITH.

Det finns fler band som har Lilith i bandnamnet men nu ger jag upp. Jag står inte ut längre. Det finns inget The True Lilith, det finns bara…

Hopplöshet.

/Hatpastorn

This entry was posted on 6 februari, 2011 at 11:10 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.