Heidenhammer går lös i skivbacken. Del 1.
Vi har väl alla stått vid skivbackarna och helt plötsligt sett en skiva reas ut för en spottstyver. Ibland kan man göra ett riktigt fynd, jag köpte exempelvis själv ABIGORs två första alster för en struntsumma under 90-talet, men som oftast finns det en god anledning till varför albumen är kraftigt rabatterade.
En god anledning.
Heidenhammer är redaktionens stora prisjägare. Under snart två decennier har han med ljus och lykta sökt i de mörkaste skrymslena efter den mest nihilistiska och Satansdyrkande musiken. Antalet nitlotter han dragit i skivsamlarlotteriet är skrämmande.
Som ren samhällsinformation kommer nu Heidenhammer börja med att nämna en handfull alster man bör undvika när de poppar upp likt en giftsvamp i REA-backen.
/Hatpastorn
LET ME DREAM – ”My dear succubus”.
Jag borde egentligen fått betalt av Adipocere Records, för ingen kunde väl vara så dum att man köpte ohörda verk från deras katalog? CRYPT OF KERBEROS. AKHENATON. Smaka på bandnamnen. LET ME DREAM var ett av de där banden jag aldrig köpte, men jag hade likaväl kunnat göra det. Kanske jag lärt av mina misstag, eller också var det bara med rena förskräckelsen jag duckade den här kulan. ”Omslagskonstnären” fick säkert motta rejäla ryggdunkningar av grabbarna i bandet. Vi andra tyckte mest att den porträtterade tösabiten på omslaget såg ut att lida av Downs syndrom.
NOVEMBRE – ”Wish I could dream it again”.
Skulle väl kunna ta texten jag nyss skrev för LET ME DREAM och kopiera in den här, för det är egentligen precis samma sak. Jag köpte inte denna heller, trots att den gäckat mig i backen otaliga gånger. Alltså, Adipocere records … det fanns två skivbolag som konkurrerade om tronen i pretentionernas palats, och det var förutom detta franska (självklart) bolag, landskamraterna Holy records. Doro Pest eller koleragrav? Vilken av dessa två bolags backkataloger skulle du välja att lyssna igenom om ditt liv hängde på det? Omslaget till ”Wish I could dream it again” bestod av en båt i en torrlagd sjö. Jag kan ju alltid titta på den och fantisera om att detta vore en temaskiva om den av konstbevattning förstörda Aralsjön, delad av Kazakstan och Uzbekistan. Kanske skulle det göra upplevelsen mer uthärdlig. Kanske.
UNMOORED – (Äh, vem fan orkar bry sig om titlarna …)
Egentligen borde jag väl inte ens ta upp det här, men … detta bands backkatalog har jag sett på rea otaliga gånger. Jag blir bara mer förbannad för varje tillfälle. Samtliga skivhandlare lider av samma åkomma. De vill bli av med skiten, men de kan inte slänga dem. De måste säljas, för att lura någon stackare på sin själ. Ondskefulla ting, som med hjälp av mediokratins helgon Antonio Salieri biter sig fast i skivhyllan. Du kanske tror att omslagen gömmer oupptäckta guldkorn. Kanske tycker att du ändå läst om bandet. Trots att du inte minns vad som stod i recensionerna, kan de väl ändå inte vara så tokiga? Två simpla tjugor, vad är väl det? Vad är väl en bal på slottet? Vad är väl UNMOORED? Bevare mig.
GATES OF ISHTAR – ”The dawn of flames”.
Alltså, grejen med GATES OF ISHTAR är inte att de är dåliga. Faktum är att detta album är helt klart lyssningsbart. Saken är istället den att jag på fler skivrealisationer än jag kan minnas alltid stött på både ”The dawn of flames” och, några färre gånger, uppföljaren jag aldrig minns namnet på. Dess omslag lider av klassiskt Invasion-photoshoppande i alla fall. Men om man nu anser att omslaget till nämnda uppföljare är problematiskt, kanske man bör slänga ett getöga på ”The dawn of flames” och beskåda vad som aldrig borde fått lämna planeringsstadiet. En vulgärt gröntonad och bedrövligt tecknad bild vars motiv jag vid återkommande tillfällen sett på surt tillverkade t-shirts till salu på Härnösands årliga sommarmarknad, hängandes bredvid motiv som ”100% SVENSK” och ”Fuck GUNS N’ ROSES – here comes METALLICA”. Bilden som förmodligen refuserats av någon Conan-redaktör har så många gånger stirrat mig i ögonen, kallat på min plånbok och till sist fått sin vilja igenom. Den var som den där påträngande försäljaren med Göteborgsdialekt som aldrig släpper taget innan du i rent vredesmod slänger en hopskrynklad sedel på honom – likt en biff till en rabiessmittad rottweiler – i hopp om att han eller hon skall lämna dig i fred. Och mycket riktigt, det blev två GATES OF ISHTAR-skivor efter besöket hos Uppsala Skivbörs den där gången för tre år sedan.
NIGHTFALL – ”Eons aura”.
”Se på fan, NIGHTFALL! De har jag faktiskt aldrig hört, men jag vill minnas att det var ett jävla snack om både dem och alla de där grekiska banden. Äntligen kan man för en billig slant få höra hur de låter. Digipack, till och med!”.
Ja, så tänkte jag inombords. Och med skivan i hand traskade jag hemåt till mina föräldrar, slängde in den i spelaren och frös ända in i kropp och själ. Den kostade tjugo kronor, men det kändes som trettio silverpenningar jag just sålt mig själv för till den leende ockraren på Repeat Records i Lund.
Några individer försökte göra sig märkvärdiga genom att hävda att den grekiska scenen var en skarp konkurrent till den skandinaviska. Det var den aldrig. Med NECROMANTIA och ROTTING CHRISTs första demo undantagna, I fucking dare you to komma upp med ett enda bra släpp från de solbrända strandraggarnas rike. Smaka på en kompott med lika delar SEPTIC FLESH, VARATHRON och ZEMIAL. Ett av dessa band var känt som ”bandet som gjort en split med bandet som gjort en split med NECROMANTIA”. Den enda selling point i samma liga var väl ISVINDs proklamation att de delade replokal med ARCTURUS och MAYHEM. Grekland? Tacka vet jag Montenegro.
EVOL – ”Saga of the horned king”.
Jag växte upp i den lilla staden Härnösand, fem mil norr om Sundsvall. Där finns en domkyrka, ett videotek och en lokal ”galleria” kallad Prisma, omtalad för att med sin uppenbarelse estetiskt våldtagit stadskärnan i denna kommun. Annars finns där just ingenting. På det ljuva nittiotalet fanns där dock tre personer som på en något sånär regelbunden basis köpte så kallad hård musik. Av de tre var det bara en som uppskattade svart och vit ansiktsfärg, gallskrik och kyrkbränder. Det var jag. Av någon anledning hindrade inte detta den lokala skivleverantören, en kombinerad bok- och skivhandel belägen i redan omnämnda Prisma, att köpa in mängder med album distribuerade av House of Kicks. Fan vet varför, då ingen annan än undertecknad köpte dem. Då detta var en tid innan sådant trams som nedladdning fanns att tillgå, fick man ta till andra medel för att med så lite pengar som möjligt tillskansa sig så mycket musik det bara gick. Detta gjordes på två sätt.
1) Man köpte skivan, säg LORD BELIALs ”Kiss the Goat”, spelade av den på kassett och bytte den sedan. Av någon anledning hade denna skivhandel en policy som gick ut på att man fick byta en köpt skiva en gång. Jag förstod aldrig logiken, men anpassade mig efter den.
2) Taktiken jag kom på efter en stund – man kunde helt enkelt vänta tills platthögarna reades ut. Detta var en tämligen säker taktik, då ingen annan kom på idén att köpa FORGOTTEN WOODS ”Sjel av natten”. Undrar än i dag varför. Nåja, tålmodigt väntande gjorde att jag efter en stund hade kapat åt mig högar av fynd som nu säkert skulle göra mig ekonomiskt oberoende för resten av livet om jag kunnat sälja dem på E-bay. Självklart stals merparten under ett inbrott i mitt förrådsrum.
Hur som helst, var det i alla fall en platta jag trots min späda ålder, ringa kunskap och idoga törstande efter nya misantropiska orkestrar höll mig på behörigt avstånd från. Italienska EVOLs, ”Saga of the horned king”, vars omslag inte ens Invasion Records hade kunnat göra värre. Med medlemmar som Princess of Disease (Keeper of the Unholy Feelings, Succubus of the Sensual Realms) och Prince of Agony (Black Philosopher, Master of the Silver Key) var detta för magstarkt till och med för mig. Det där lilatonade, proto-photoshoppade omslaget kallar än i dag fram olustkänslor hos mig. Och jag har faktiskt för mig att skivan luktade illa, men det kan ha varit inbillning.
Vid ett tillfälle bestämde jag mig, tillsammans med Dr Panzram som fick hålla mig i handen, konfrontera min kombinerade barndomsskräck och tonårsångest och via Youtube lyssna igenom inte bara en, utan två EVOL-alster. Terrorn har inte lagt sig ännu. Hur det lät? Ingen aning. Ingen av oss kunde faktiskt urskilja vare sig riff eller låtar. Jag förnimmer en Casio-synt som löper fullständigt amok, ivrigt påhejad av stönande väsningar och desperat trumspel. Vad som hände med exemplaret där i Härnösand vet jag heller inte, men om inget annat hänt, står den väl där fortfarande under bokstaven ”E” och bara väntar på att bli adopterad av en intet ont anande själ. Förmodligen är den ganska billig.
Vågar du?
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
27 januari, 2011 den 8:52 f m
Bonus för ”mediokratins helgon Antonio Salieri”.
27 januari, 2011 den 9:18 f m
Hugaligen. Har tvingats recensera en stor del av dessa stinkande avskrädeshögar. Det enda som känns lite bra, är att jag då slapp köpa eländet. Men vad är det för fel på Septic Flesh? Dem gillar man ju!
27 januari, 2011 den 5:31 e m
Septic flesh gillar man skarpt! Hyser stora förhoppningar om deras nästa släpp, tror det kan bli väldigt bra!
27 januari, 2011 den 9:25 f m
bra tips! då vet man till en del vad man ska undvika..
27 januari, 2011 den 9:37 f m
Jag såg den skivan länge på Repeat Records, men aldrig föll det mig in att köpa den.. Inte alla som har den spärren..
27 januari, 2011 den 11:06 f m
Men Crypt Of Kerberos var/är ju bra?
27 januari, 2011 den 11:24 f m
Så här vill jag minnas Dawn of Flames-omslagets tillkomst. Extrem, andrahandsinformation dock eftersom jag var full och det var länge sedan.
Hur som helst: någon av Ishtargrabbarna berättade för mig att de hade Kristian Wåhlin upplinad för omslaget. De hade enats om ett bra pris och alla var glada. Sedan sade skivbolagschefen, likt sådan så ofta gör, ”Nej, jag har en kusin som är bra på att rita, han skall göra ert omslag”
Okej… det är inget att göra åt, tysken ritar omslag och det är tungt Conan-inspirerat men inte totalt katastrofalt. Så grabbarna går med på det.
Sen kommer ännu en totalupplevelse när skivbolagschefen hör av sig och säger något i stil med (och jag parafraserar fritt ur minnet här).
”I thought the cover was missing something so I drew in an really evil looking bitch, I’m really happy with her.”
Vilket ju verkligen var vad som behövdes för att driva omslaget från mediokert medelmåttig Frank Frazetta-pastish till komplett generande Manowarkopia.
27 januari, 2011 den 11:59 f m
Ännu ett mysterium löst! Fan vad guld.
27 januari, 2011 den 4:19 e m
Mystiska människor på Internet, solving lives mysteries since 196-something. 🙂
27 januari, 2011 den 1:41 e m
Hahaha! Det förklarar allt man faktiskt tidigare misstänkt. Vi har här på redaktionen en term för det där fenomenet – när tryckeriet eller konstnären väljer att ”hjälpa till” utan bandets, eller för den delen, skivbolagets initiativ och godkännande. Men det är en historia vi skall vidareutveckla senare.
27 januari, 2011 den 11:51 f m
Grekland= Dead congregation ingen svart metal men fantastisk döds.
27 januari, 2011 den 11:58 f m
Dead Congregation, visst men de är ju ganska nya.
27 januari, 2011 den 11:55 f m
Let me dream…
Ja, jag är nog en av de få som betalt fullpris(!!) för den plattan EFTER (!!!) att ha lyssnat på den i skivbutiken. Fatta då hur svältfödd man var på allt som på nåt sätt påminde om metal. Vi hade inte turen i Luleå att ha någon skivleverantör som tog in HoK-plattor av slentrian, utan det fanns en minimal ”hårdrocks”-sektion som kanske fylldes ut med nån ny skiva i månaden. Ofta av samma kvalitet som Let me Dream, dessutom.
Minns att jag och Satariel-Mange nästan slogs om vem som skulle få köpa Diabolos Rising-plattan (den med ”killar är luder!”) bara för att den var ny och man till och med hört talas om bandet.
Han fick till slut men jag drog längsta strået med facit i hand.
27 januari, 2011 den 11:58 f m
HAHA! Fantastiskt!
27 januari, 2011 den 1:43 e m
Novembre – Wish I Could Dream It Again. Den skivan kan ju inte möjligtvis innehålla ett spår av metal, ser ju ut som medföljande soundtrack till valfri Danielle Steele-roman (googla…). Var tvungen att kolla upp dem på MA, jösses. Att de dessutom fortfarande är aktiva och ligger på Peaceville! Nu har ju Peaceville inte släppt något mera nämnvärt utöver Darkthroneskivorna, Autopsyplattorna, Isengard och Abscess (förutom några släpp på Tyrant Syndicateetiketten) men ändå – de utgör en klar minoritet bland alla melankoli(k)-griniga/trötta doom/goth skivor de gett ut (Katatonia, My Dying Bride, Madder Mortem…). Lyssnade dessutom in mig på ett spår från skivan (”The Dream Of The Old Boats ” – sekken Eureka!titel), och döm om min förvåning när basgången sätter in runt 1:01 – det är ett soundtrack till valfri Danielle Steele-roman!
Peaceville måste göra sig en hacka på dyster-ysterskivor för varför annars ta upp Novembre – men vid närmre inspektion på de skivor de släppt från de brittiska öarna så verkar de bara anlitat samma omslagsartist och vips!, nu kan vi släppa Katatonia 2 ggr om året (ta bort texten på omslagen och jag utmanar er att se skillnad på en Novembreplatta och en Katatoniadito.)
27 januari, 2011 den 1:43 e m
Som sagt Krypt of Cerberos är det ju inget fel på.
27 januari, 2011 den 2:01 e m
Krypt of cerberos-sjuan var ju ingen höjdare vill jag minnas, inte den tidiga fullängdaren jag hörde för tusen år sedan heller. Hur de låter numera har jag ingen aning om. Det lustiga är att av alla band som förekommit i denna skrift så hörs det högst protester när man nämner Krypt of Cerberos. 🙂
27 januari, 2011 den 3:16 e m
Crypt of Kerberos om jag får bedja! Det är dock bara den andra sjuan som är bra, och det med råge. Hur de gjorde för att klanta till sig så med sin övriga utgivning vet jag icke, något att ta itu med under en Crypt of Kerberos-vecka kanske…eh..
27 januari, 2011 den 8:09 e m
En Crypt of Kerberos-vecka, ja varför inte 🙂
27 januari, 2011 den 4:58 e m
med risk för bli stämplad som myterist så vill jag minnas att Crypt of Kerberos fösta fullängdare var helt ok, iaf när jag hörde en låt ifrån den som jag lyssnade på lite halvhjärtat på en polares studentrum för sisådär 15 år sedan.
27 januari, 2011 den 2:58 e m
Crypt of Kerberos var faktiskt en frisk fläkt när skivan kom ´93. Sen hur den stått sig under åren vete fan men det intressanta här är ju att dom två sista inläggen skiftat C och K och det är ett ohyggligt vanligt fenomen med detta band.
27 januari, 2011 den 9:45 e m
På tal om något helt annat så tycker jag Nattefrost borde få smaka på hatpastorns bitska sarkasm. Han är ju nämligen totalt värdelös (nattefrost alltså).
29 januari, 2011 den 2:35 e m
Och jag väntar fortfarande på en Shining-special! Men den gode pastorn kanske tycker att det är lite för enkelt, dörrarna är ju så att säga redan vidöppna och inte i behov av att sparkas in.
Nattefrost är förvisso rätt rolig han också. Jag minns Metalhearts (RIP) gamla intervju där han mest berättade om hur gott det var med fiskgratäng och rökheroin.
27 januari, 2011 den 10:24 e m
Crypt of Kerberos första platta world of myths tycker jag är skaplig. Ja, det är lite spelfel och otight ibland men vad jag förstår så är plattan mer eller mindre inspelad live i studio.
27 januari, 2011 den 11:19 e m
Hur kom det sig att man alltid, i varenda marknadsstånd, såg minst en Gates of Ishtar-tröja? Jag är nyfiken på riktigt faktiskt, nån som vet? Metallica, Iron maiden och …. Gates of Ishtar?
28 januari, 2011 den 8:06 e m
Crypt of Kerberos platta ”World of Myths” är ju kanon, visst lite otight och så på sina ställen men jävligt charmig och teknisk för sin tid. Vad gäller Gates of Ishtar tröjan så är min gissning att någon nöt helt enkelt tyckte att: ”Shit!, vilken snygg tribal (loggan dårå), den skall jag trycka på en tröja med en ful dödskalle på och sälja på marknader.” Unmoored skivan har även den sin charm men vid sidan av de två efterföljande skivorna har den dock inte så mycket att komma med.
30 januari, 2011 den 2:44 e m
Usch ja, misstag har vi alla gjort. Kan inte eller vill inte minnas hur Bloodhammer hamnat i mitt hem, skyller på exet.
Novembre, var det de som var förband till Woven hand for ett par å sen? Har en förmåga att missa förbanden, tänk vad man missat, Ghost t.ex , nej skämt åt sidan! men synd vad en mediahype kan förstöra ens förhållande till ett band men det är bara att gå vidare, eller skita i media. Tur att man kan hänga här och få lite hjärrnsubstans!
31 januari, 2011 den 10:38 f m
*En gång, runt år 2000, på en lekplats utanför en McDonaldsrestaurang i norra Sverige såg jag en unge i 7-årsåldern med en T-shirt med Iron Maiden Eddie på, men med Gates Of Ishtars’ logotyp. Klart mysko.
*Jag intervjuade Evol på basis av deras demo (Som förmodligen är sämre än deras skivor) i mitt fanzine ca 1995. Har ingen riktig ursäkt eller förklaring till hur jag tänkte. Tror att jag tyckte de var orginella och förmodligen kändes det exotiskt med en kvinnlig medlem samt att de var ända från tropiska Italien. Världen var större då och scenen mindre.
*Ingen som har en Scan på artikeln i finska fanzinet Isten om Nightfall? Det var väl dem som spelade i Berlin någon gång på 90-talet och publiken bestod av en (1st) betalande gäst? Isten intervjuade detta ensamma fan.
Deras skivbolag försökte visst förhindra publicering osv. Episk humor.
2 februari, 2011 den 8:49 f m
Snacka om Gates of crypyed cereberos eller vafandenuheter när nya Burzum är ”ute”!
Om ni gillade Belus så är Fallen något i hästväg.
Bara för kännedom, liksom
3 februari, 2011 den 6:21 e m
Alltid lika kul att läsa Hatpastorns likpredikan, även med sina ”sidekicks” haha. Ville bara passa på att retas lite med pastorn då jag såg i ett tidigare inlägg, närmare bestämt ett ”Encyclopedia Pestilentia”-inlägg, då Odium var med, så skrev du att du tyckte dom var grymma och att du gärna ville ha ”The Sad Realm of the Stars” i CD-version… Vann den häromdagen på eBay :] har också letat efter den i åratal, så det var en mycket härlig vinst! Fick bara punga ut cirka 400 SEK för den, men pengar har inget riktigt värde så, det var det värt.
Sådär, nu har jag retats färdigt. Krya på dig!
4 februari, 2011 den 11:50 f m
Grattis till skivan, den är en riktig höjdare!
4 februari, 2011 den 5:24 e m
Man tackar, jag hoppas och tror att den kommer vara toppen! Har bara hört låtarna dom har uppe på Myspace, så det ska bli kul att höra skivan i sin helhet.
Nu kan ni förövrigt inte klaga på min skivsamling 😉 hehe. Eller jo, kanske det. Men inte på denna!
5 februari, 2011 den 6:03 f m
Men alltså, dissa Grekland? Rotting Christ – Thy might contract, Necromantias två första fullängdare och EP:n ”Ancient pride”, Nergals demo ”Ljus mörker”, Thou Art Lords sjutummare (känd i Åtvidaberg som wöskivan) en hel del av Septic Fleshs släpp mm. Inte direkt soldränkt musik det alltså!
8 februari, 2011 den 11:50 f m
Äsch, NIGHTFALL var ju skitbra, och första låten på den där EP:n i synnerhet!
13 februari, 2011 den 1:13 f m
Jag väntade alltid på att Prisma bokhandel skulle rea bort skivorna som stod på hyllorna år efter år (många med en kort handskriven och entusiastisk beskrivning klistrad på omslaget) men missade alla de tillfällen det hände, utom den troligen sista stora utförsäljningen (omkring 1999) och då fanns bara Moonspells Wolfheart kvar som var värd att köpa. Härnösand var en svår plats att leva på.
24 juli, 2014 den 9:44 e m
Senare måste något sådant där marknadströjeföretag ha bestämt sig för att rakt av kapa Gates of Ishtar-loggan.
[IMG]http://i61.tinypic.com/2l9p5hj.jpg[/IMG]
25 juli, 2014 den 11:32 f m
En klassiker på marknader 🙂