Hatpastorns likpredikan

Amerikansk black metal kan i mångt och mycket sammanfattas med att de aldrig riktigt fattat grejen. Det finns såklart undantag, men i det stora hela är amerikaner och svartmetall en usel kombination. Lägger vi dessutom till den ruttnande gödselstack som är amerikanska black metal-fans så har vi något att knota och klaga över tills solen slocknar. En kollega till mig brukar roa sig med att hänga i diverse svartmetalltrådar på Reddit och jösses, amerikaner alltså. De fattar inte grejen.

Jag har aldrig varit en fantast av Pantera eller något av Phil Anselmos tusen sidoprojekt. Det finns inget som tilltalar mig. Vill man göra mig på osedvanligt dåligt humör kan man slå på Hellyeah som Pantera-trummisen bankar i numera. Fy fan vilken skit. Med det sagt vill jag att vi börjar reda ut dagens ämne som är den fasa som är Phil Anselmos black metal-utflykter. Jag är redan trött.

Phil Anselmo. Vissa anser att han är ett geni, vissa anser att han är en hårt pundande version av seriefiguren Acke Black. Arg, högljudd, burdus och med ett ego som är större än Lake Superior. Jag brydde mig inte alls om honom som person förrän ödesåret 1999 och en viss EP med Viking Crown låg färsk på skivdisken. 1999. Det räckte liksom inte med …, ja ni vet exakt vad jag menar. Nu kokar det i lillhjärnan så vi tar det från start.

Året var 1999. Nä, det här går inte.

1999 … Nej.

Året …

Ok. Som om allt inte redan var en mardröm bestämde sig Phil Anselmo under artistnamnet Anton Crowley att även han skulle hoppa på black metal-tåget. Det skedde med bandet Viking Crown som i juni 1999 skivdebuterade med ”Unorthodox steps of ritual”. Jag vet inte varför, men omslaget har alltid tilltalat mig. Det är sådär skönt fulsnyggt och sprider en viss aura av fördärv. Musiken däremot … ja, vad ska man säga? Det är naturligtvis skitdåligt men på det där klåparsättet som medför att det inte är roligt dåligt utan bara utmattande. Man hör att Phil lyssnat på black metal, men att han missuppfattat allt. Ljudet är dåligt på helt fel sätt. Trummaskinen löper amok, gitarrljudet är dränkt i effekter och det skriks konstant. Syntpartierna är på gycklarnivå. Enligt bookleten spelades denna in under fullmånen 1994. Spindelkänslan pinglar. Jag har mycket svårt att tro att Phil spelade in detta 1994 och lät inspelningen ligga i träda lagom tills att black metal blev allmängods. Då Satyricon var förband till Pantera under denna tidsperiod har jag på känn att Satyr haft dåligt inflytande på Phil. Det resulterade i detta. ”Unorthodox steps of ritual” kan bäst beskrivas som en mix av Mortician och Nåstrond på sina respektive sämsta dagar. Undvik.

Redan nästa år, 2000, var det dags för en andra portion Viking Crown. Nu tillsammans med sin dåvarande fru Opal på synt och Killjoy på sång. Skivan hette ”Innocence from Hell” och är givetvis precis lika kass som ”Unorthodox steps of ritual”. Lustigt att debuten spelades in ”1994” och uppföljaren 1999. Fem år har passerat och ändå är produktionen och låtarna misstänkt lika. Otroligt mystiskt. Jag skriver ofta om oriff, men den här skivan stoltserar med rena olåtar. Det puttrar på en stund, Killjoy sjunger som en tvättäkta sopa och sedan ebbar det bara ut. Ibland tutas det på en synt. Så håller det på i nästan 40 minuter. Återigen är produktionen helt fel. Kom ihåg att Phil inte är någon ung entusiast med en fyrakanalersporta. Han var i det närmaste rockstjärna med en hemmastudio få band ens kunde drömma om. Det är en stor skillnad på att försöka få så bra ljud som möjligt med små medel än att medvetet få saker och ting att låta dåligt med hjälp av filter och studiotrix.

Tredje smockan, ”Banished rhythmic hell”, släpptes 2001 och hade samma line-up som föregående skiva. Här ska jag erkänna att jag stundtals nickar gillande. Det primära låtmaterialet är en blandning av dungeonsynt och lättsmält noise. Det är stämningsfullt och jag gillar ljuden. Hade hela plattan varit av samma dungeonsyntkaliber hade mina klackar varit i taket. När de ”riktiga” låtarna dundrar igång vill man emellertid göra en Van Gogh och bara skära av sig örat. Produktionen är nu på så låg nivå och låtmaterialet så klent att man nästan blir imponerad. Vissa låtar tar bara slut. Hur ska jag förklara detta på ett passande sätt? Tänk att du sitter och pratar med någon. Mitt i en mening reser sig personen upp och bara går iväg. Så låter de ”riktiga” låtarna på ”Banished rhythmic hell”.

De två första plattorna släpptes på Baphomet Records som drevs av tidigare nämnda Killjoy. Det kan jag på sätt och vis förstå. Killjoy och Phil var polare och när det vankades black metal kändes det väl bara naturligt att Killjoy släppte möget. ”Banished rhythmic hell” var det Season Of Mist som släppte. Visst, det bolaget har sina djupa dalar men det här är bortom mitt förstånd. Om vi leker med tanken att Viking Crown varit ett band där medlemmarna var totala okändisar från typ Falun. Hade Season Of Mist släppt skivan då? Självklart inte. Phil var sångaren i Pantera. Ett stort band. Det räckte tydligen för att hans helt genomvärdelösa black metal-projekt fick förtur. Vem köpte det här? På fullaste allvar, vem köpte Viking Crowns plattor och bara ”wow, det här var ju otroligt bra”? Gillar man Pantera ser jag ingen anledning att lyssna på Viking Crown. Gillar man black metal ser jag ingen anledning att lyssna på Viking Crown. Gillar man att plåga sig själv, köp Viking Crown. Blint! Det tragiska är att det som sagt finns små partier som är tilltalande. jag har redan nämnt introt, ”View of a desolate wasteland”, och ”Swallowed by black mass” är även de stämningsfulla stycken. Varför släppte de inte bara en skiva med sådana låtar? Förstår ni nu vilken nivå vi befinner oss på. En skiva där introt är bäst! Inte sedan Melek Taus glansdagar har jag varit med om något liknande.

Efter ”Banished rhytmic hell” lade Phil Anselmo ner Viking Crown och det var för allas bästa. Jag förstår varför han startade bandet. Black metal var relativt nytt och fräscht och han ville visa att hans streetcred var tyngre än Crowbars riff. Trist bara att det inte blev bättre än det här. Faktum är att det nästan är chockerande hur kasst det blev. Jag menar, kom igen. Det finns inga ursäkter.

Nu hade sagan kunnat vara slut. Det är den inte. Vi minns alla den totala axelryckningen som var Eibon. Minns ni inte den kan ni läsa min och Heidenhammers recension av smörjan på vår genomgång av Moonfog 2000 – A different perspective. För att göra en lång historia kort var Eibon en supergrupp bestående av bland andra Satyr, Fenriz och Phil Anselmo. Det blev ett par låtar inspelade och sedan var den sagan all. Tack för det. Inte ens de mörka gudarna kan sia om det fiasko som en hel fullängdare med det projektet hade kunnat uppnå. Om Satyr var ansvarig för införandet av Matrix-viruset i Norge kan han mycket väl även vara ansvarig för Phil Anselmos black metal-exkursioner. Återigen, ponera att Viking Crown bestod av okändisar från Falun. Hade Satyr kommit springandes då med saliven forsandes ur limpsaxen?

Jag minns inte om det var i Close-Up eller om det var i Terrorizer, men Phil var intervjuad då han var aktuell med något av sina miljarder sidoprojekt. Han fick då frågan varför Viking Crown var så kasst och då erkände han att Viking Crown inte var någon höjdare utan hans riktiga black metal-hjärta bultade i det gamla projektet Christ Inversion. Jag minns att jag läste detta och tänkte att det här Christ Inversion lät högst tvivelaktigt. Sedan glömde jag bort det bandet helt ända tills för något år sedan då jag en dag bara vaknade och tänkte ”Christ Inversion”. Då Internet gjort det möjligt att rota fram gammal musik man bara kunnat drömma om i ungdomen blev jag sugen att på vinst och förlust kolla om någon lagt upp Christ Inversion-material på Youtube. Jodå. Det fanns. Enligt metal-archives släpptes det en demo 1994 och en demo 1995 samt en samlingsvolym från 2008. Jag var naturligtvis skeptisk då jag aldrig sett en recension, en intervju eller någon ens nämna Christ Inversion i ett fanzine under hela 90-talet. Jag kan såklart ha fel. Musikaliskt är det inte så mycket black metal alls, mer gammal döds i symbios med sludge och andra dubiösa genrer. Inte skitdåligt, inte heller skitbra. Som kuriosa lite småkul. På Youtube fanns gamla liveklipp från 1994. Samma år som Pantera släppte ”Far beyond driven”. Ett hafsverk som hamnade på förstaplatsen på den omtalade billboardlistan. Jag vet inte, men det är något som inte stämmer. Christ Inversion har så mycket bättre ljud och bättre låtmaterial än Viking Crown någonsin hade och detta ska vara inspelat långt före Viking Crown. Ja, det står att första Viking Crown är inspelad 1994 men den informationen lägger jag i samma påse som Nargaroths tidslinje. Jag är långt ifrån någon Anselmo-specialist så finns det något expert ute i etern som kan reda upp det här vore jag tacksam.

Vi spolar fram till 2015. Phil Anselmo är åter aktuell med ett black metal-projekt. Skam den som ger sig. Scour heter bandet. Medlemmar från bland annat Cattle Decapitation och Pig Destroyer. Hittills har vi fått två EPs. ”Grey” släpptes 2016 och ”Red” 2017. Jag vet inte jag. Det är välspelat och det låter stundtals som black metal. Däremot är låtarna knappt tre minuter långa och det påminner mest om låtidéer som aldrig blivit färdigställda. Vill man vara elak låter det som att någon klippt ut black metal-flörtarna ur Cattle Decapitations låtar och gjort en skiva av det. Känslan efter att ha lyssnat igenom Scours två släpp är mest tomhet. Vad ska det här vara bra för? Det är som sagt inte direkt dåligt, men det känns ofärdigt. Ni vet de där halvfärdiga låtarna man spelat in på datorn och sedan glömt bort. Så låter Scour. Enligt kommentarerna på Youtube är dock detta det bästa som hänt i musikhistorien. Hur var det nu med amerikaner och black metal?

De fattar inte grejen.

På tal om det kommer luftslottet Necrophagia få sig en åthutning framöver.

På återseende.

/Hatpastorn

Då fjolårets försök till att göra en gemensam lista slutade i att Heidenhammer likt en perverterad (läs: nykter) Martin Luther spikade upp sitt hatfyllda dekret på Hatpastorns ytterdörr. Vi beslutade därför att skrinlägga det årets lista i ett fruktlöst försök att undvika interna pogromer och skärmytslingar. Det är dels på grund av denna konflikt och dels för att jag är sämst på att hitta ny musik som jag nu presenterar:

Dr Panzrams årsbästalista 2016/2017.

Master’s Hammer – ”Formulæ”

 

Samtidigt som han har fullt upp med att designa typsnitt och vissla duetter på Gangesfloden, så finner ändå František Štorm (som f.ö. är hans riktiga namn) tid till att hålla ett av världens bästa black metal-band rullande, likt någon sorts post-post-ironisk jävla mardrömsfabrik.

Visst, det gick lite skakigt där på mitten av nittiotalet, men vad spelar det för roll då Master’s Hammer spenderat det senaste årtiondet med att kontinuerligt ta hela scenen till skolan.

Ljudet är bra, stämningen är bra, låtarna är bra, omslaget är pissdåligt.

Lyssna på denna skiva nu.

Isengard – ”Traditional Doom Cult”

 

Jag accepterar detta som en ren och sann introduktion till det ärevarv som är Isengards diskografi. Visst, öppningsspåret ”The Light” är kanske aningen för hejigt… Men B-sidans ”The Fright” skulle kunna ha smugits in någonstans mellan ”Trollvandring” och ”The Fog” på ”Vinterskugge” och ingen hade höjt på ögonbrynet över det.

Extra plus för omslag och layout.

Katatonia – ”The Fall of Hearts”

 

Det är när Katatonia smörar så att CDn är som att hålla i en våt tvål som katatonia är som allra bäst. När denna platta släpptes ifjol lyssnade jag så besatt mycket på den att jag till sist fick lova NecrOphelia att bara lyssna på Katatonia när hon inte var hemma.

Att bonusspåret ”Vakaren” INTE gick och blev en radioplåga är för mig ett mysterium större än det faktum att Nocturnal Depressions ”Nostalgia” har 1.3 miljoner visningar på Youtube.

Kill – ”Great Death”

 

Medlemmarna i Kill är goda vänner till mig, men med det sagt har jag aldrig varit ett större fan av deras musik. Inte för att det har varit dåligt (med undantag för den tragedi som är kaggeljudet på ”Inverted Funeral”) utan för att jag helt enkelt aldrig varit ett nekroblackhead.

Med det sagt så är ”Great Death” det ondaste som släppts sedan ”Nefarious Dismal Orations”.

ALLT på den här plattan är bara så jävla true och depraverat.

Ulver – ”The Assassination of Julius Caesar”

 

Jag har inte brytt mig om Ulver sedan ”Bergtatt” släpptes för 23 år sedan. I min mening spårade det ur redan på ”Kveldsanger” och det totala bottennapp som var 1998 års ”Themes from William Blake’s The Marriage of Heaven and Hell” cementerade mina redan syrliga åsikter om bandet. Men så en dag så satt jag som vanligt och ångestscrollade på Youtube i ett hopplöst försök att förgylla den grå avgrund som är mitt liv. Denna skiva kom upp i flödet och eftersom jag både är masochist och för tillfället lite så där gubbintresserad av Romarriket så klickade jag på videon.

Två veckor senare fick lova NecrOphelia att bara lyssna på Ulver när hon inte var hemma.

/Dr  Panzram

(Tack till: E. Mandelbaum)

Det ändlösa kriget mot de som förstörde skivomslagen runt millennieskiftet fortsätter. Idag ska vi granska Chad Michael Ward, en ”konstnär” som fick härja ostört i bra många år innan han en dag bara försvann. Chad Michael Ward må vara borta, men minnena från hans skivomslagsövergrepp kommer att leva kvar likt runstenar. Det är inte helt lätt att hitta fram information om denne Ward, mer än att han stundtals gick under namnet Digital Apocalypse. Ett MYCKET passande namn. Därför ska vi med hjälp av hans konst försöka få en klar bild över vem han egentligen var. Jag kommer inte att gå igenom alla omslag han gjort, det har ni inte psyket för. Däremot kommer vi att gå igenom så pass många att ni ser att det finns ett visst mönster i hans konstnärskap …

Vi börjar från 1998 och arbetar oss framåt.

Grief Of Emerald – ”Nightspawn” 1998

Fy fan vad fult. Jag skrek då, jag skriker nu. Titta. Titta på omslaget. Ghostrider gjorde en könsoperation och skyler nu fabrikspattarna mot en logotyp och en skivtitel som är så tröstlös och digitalgrumlig att man helst bara vill stänga Word-dokumentet, ta på sig skorna och sedan vandra ner mot Selångersån och låta strömmen föra bort ens lekamen till glömskans land. Det är liksom inte bara fult och taffligt gjort, det är nästan imponerande vilken klåparnivå det här ligger på. Att någon godkände detta är fullkomligt obegripligt. Det scenen behöver är något motsvarande en #metoo-kampanj, fast för de som blivit utsatta för kassa omslag. Jag är ett av offren så jag börjar. #jagblevutsattförfult

Crest Of Darkness – ”The ogress” 1999

Bröstkalaset fortsätter med denna styggelse jag en gång höll i mina egna händer på Skivbutiken. Usch vad jag känner mig smutsig. Mycket kan sägas om detta men vi börjar med hornen. Skön gycklarnivå. Tänk att den här snubben FICK BETALT för att göra skivomslag. Måste ha varit en fantastisk tid. Man googlar fram ett naket fruntimmer, klistrar på lite krafs i Photoshop, dränker skiten i filter och sedan cashar in. Är det vingar eller en halfpipe? Är det en snowboardsuccubus iförd ryggsäck och täckplast? Skjut den.

Darkane – ”Rusted angel” 1999

Vingar? Ja. Lättklätt fruntimmer? Ja. Påklistrat Photoshopkrafs? Ja. Datagrummel? Ja. Detta är en av Chad Michael Wards snyggare alster så jag kan förstå att grabbarna i Darkane gick på bluffen. Det tog de igen på ”Insanity” som släpptes två år senare som kanske har det fulaste skivomslaget genom alla tider. Jag både beklagar och gratulerar.

In Thy Dreams – ”The gate of pleasure” 1999

Börjar ni se mönstret nu? Det är inte bara det att Chad Michael Ward var helt sämst på Photoshop. Han var även mer än lovligt gubbsjuk. Hade jag varit grabbarna i In Thy Dreams hade jag fan skämts. Vad heter skivan sa du? Jag vet inte eftersom titeln är helt söndersprängd av dataträck! Kolla in logon. TITTA PÅ DEN! Den får ju fan knappt plats utan slickar ovansidan av bilden. Gud förbjude att göra logon lite mindre. Vet ni vad det riktigt sorgliga är? Att det garanterat finns en tysk som runkat åt detta. Ja, alltså inte åt skivomslaget, det är ju en potensdödare av hög rang. Ingen runkar ju åt något sånt. Det jag menar är att det garanterat fanns en tysk som runkade åt In Thy Dreams vattniga jävla melodöds. Fy fan.

Aurora – ”Devotion” 2000

Vilka var egentligen de här stackars kvinnorna som återfinns på dessa skivomslag? Vet de ens om att de existerar? Skön portfoolio att ha med sig till någon agentur om man vill vara modell i typ Jotex-katalogen. Ja, titta här. Här är jag med på ett skivomslag med det danska melodödsbandet Aurora. Vad tycker du? Ut. Ut härifrån.

Crest Of Darkness – ”Project regeneration” 2000

Crest Of Darkness gör storstilad comeback. Nu i Matrixvirusskrud! Hur fan kunde de anlita Chad Michael Ward IGEN?! En gång är ju inte ingen gång eftersom en gång är en gång. Men två gånger! Kvinnan på bilden har manstorso. Det här regenerationsprojektet skivan handlar om verkar vara mycket suspekt.

In Thy Dreams – ”Highest beauty” 2001

På tal om band som hörde av sig till Chad Michael Ward för en andra portion är In Thy Dreams tillbaka. Highest beauty. Ironin känner inga gränser när det kommer till den skivtiteln. Om förra In Thy Dreams-plattan var en bild på helvetet måste detta vara en bild från himlen. Om himlen är full av rakade argbiggor med draktatueringar på ryggen vill säga. När jag en vacker dag packar väskan och låter döden hämta mig ska jag be om en biljett till limbo. Efterlivets svar på Centerpartiet.

Liar – ”Liar´s hell” 2001

Det räcker liksom inte med att Liar är belgisk metalcore som sjunger om veganism, de var även tvungna att ha ett skivomslag där en photoshopstyggelse skyler brösten. Jag är mållös. Det finns fult. Sedan finns det ”Liar´s hell”-fult. Kom ihåg vad jag sa om limbo. Ser helvetet ut såhär kan du hoppa över det resmålet.

Wykked Wytch – ”Angelic vengeance” 2001

Att Wykked Wytch hade skivomslag, i plural, skapade av Chad Michael Ward känns såhär i efterhand som den mest naturliga saken i världen. Självklart ska världens sämsta band ha världens fulaste skivomslag. Man tycker att Chad borde blivit bättre med åren. Det är liksom så det brukar gå till. Nädå, ni har inte ens sett hälften än.

Deadspeak – ”My blood is the seed of the beast” 2002

Lycka till att hitta det här skivomslaget i högupplöst version. Inte så konstigt egentligen. Det fanns ingen i det här solsystemet som brydde sig om Deadspeak. Inte ens Chad Michael Ward. Det är lite naken torso, lite filter, lite datagrummel, lite inklippt jox. Vänta lite nu. Klart han brydde sig.

Beyond The Flesh – ”What the mind perceives” 2003

Orkeslösheten. Samma jävla tjatiga motiv igen. Inte konstigt det tagit fem år för mig att färdigställa detta inlägg. En del satsar på karriären, en del på familjen. Någon kanske lyckas bra i idrottssammanhang, eller i databranschen. Jag, jag sitter och recenserar Chad Michael Wards skivomslagskonst. Någon måste ju för fan ta ansvar!

Pleurisy – ”Dazed & deranged” 2003

Någon måste ju som sagt ta ansvar för här var det då fan ingen som tog ansvar! Usch, det tröskas i replokaler, musikstudios bokas, skivbolagen styr med annonser och turnéer. Och så mitt i allt detta slit, ett skadeskjutet missfoster till skivomslag som med kuslig precision pissar på allt jobb som det faktiskt är att göra en skiva. Vet ni vad det sjuka är? Alla dessa människor bad om det här. De hörde av sig till folk som Chad Michael Ward och gladeligen betalade för skiten. Börsar öppnades och affärstransaktioner utfördes! Nu har jag inte ens hört Pleurisy men jag kan lova er detta: Chad Michael Ward fick mer betalt för detta skivomslag än vad bandet någonsin fick utbetalt i royalties. Ändå ENVISAS folk med att göra musik. Det här är så deprimerande att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Wykked Wytch – ”Nefret” 2004

Ja, men självklart! Mer Wykked Wytch! Kom allihopa, Wykked Wytch har släppt nytt! Titta vilket snyggt skivomslag. En nacklös straight edge-tjej framför Orient Kebabs skyltfönster. Självklart äger jag den här skivan. Heidenhammer, den jävla ormen, gav mig den i ett paket med helt ogudaktiga skitskivor. Är det över snart?

Crest Of Darkness – ”Give us the power to do your evil” 2007

Crest Of Darkness! Igen! Jag har räknat ut en sak. Den enda gången man som kille kan uppleva sann glädje är ett smalt tidsspann mellan 10 till 12 års ålder. Det är precis i brytgränsen mellan att man är så pass ung att man knappt ens räknas och puberteten. Där kan man uppleva sann oförfalskad glädje. Visst, man kan såklart vara glad och ha roligt efteråt, men det finns alltid en svart botten av vemod, oro, rädsla, ångest, tvivel, stress eller någon annan närrelaterad känsla. Jag minns sista gången jag var glad på riktigt. Det var sommarlov och jag var 10 eller 11 år gammal. Jag och två polare var ute och drällde eftersom det var fint väder och vi inte hade speciellt mycket att göra. Efter en stund kom vi överens om att vi skulle dra till en äventyrspark som fanns uppe vid Tonhallen här i Sundsvall. Vi var medvetna om att vi egentligen var lite för gamla, men det spelade som ingen roll. Väl framme blev vi överraskade över det faktum att vi var helt ensamma i lekparken. Vi klättrade och härjade en bra stund och efteråt satt vi uppe på taket på ett av tornen och surrade skit. Det var som hämtat ur en bok eller film, tänk er Stand By Me fast utan lik och blodiglar på kuken.  När vi var less på parken stack vi hem till den av oss som bodde närmast. Han var ensam hemma så vi hade hans morsas lägenhet för oss själva. Han undrade om vi hört Onkel Kånkel och fiskade raskt fram en kassett innan vi hunnit svara. Ur högtalarna ljöd Helan & Halvan. Jag var fullkomligt trollbunden. Vi garvade såklart åt texten, men för mig var det själva musiken som var det mest storslagna. Än idag får jag gåshud när jag hör den klassiska gitarrslingan i Helan & Halvan. Han lät musiken rulla och visade oss sedan sin spritgömma. Under hans klädbyrå hade han fiffigt gömt undan en glasflaska som han fyllt med sprit han nallat från sin mor och styvfarsa. Det var inga mängder, men flaskan gick runt så alla tre fick smaka. Ingen av oss drack så vi kände något annat än den genomvidriga smaken av dålig blanksprit. Sedan rundade vi av kvällen och alla gick hem till sitt. Ingen av oss lekte någonsin i en lekpark efter det. Vi hade blivit för gamla. Däremot hänger Onkel Kånkel med än idag. Spriten då? Fortfarande ingen fantast av blanksprit.

Egentligen är det inget märkvärdigt, bara ett gäng grabbar som hade kul på en av sommarlovets sista dagar. Jag tippar på att alla upplevt något liknande. Däremot var det sista gången jag kände äkta glädje. Vad har nu detta med Crest Of Darkness att göra? Ingenting. Jag ville bara påminna mig om att glädje är en känsla som faktiskt existerar i verkligheten innan vi fortsätter.

Arise – ”The reckoning” 2009

Såvitt jag vet var detta det sista omslaget som Chad Michael Ward förpestade världen med. Och vilket omslag sedan. Vi har hornen från ”The ogress” och bröstskylandet från … ja, typ alla hans omslag. På sätt och vis är det här omslaget perfekt. Det sammanfattar allt. Här tycker jag lite synd om Arise. När deras debutplatta släpptes 2001 var det stor hype i Close-Up, men den riktiga succén uteblev. Detta är bandets svanesång från 2009. Ett sista desperat försök att få skiten att rulla. Det sket sig. Jag skyller allt på omslaget. Kom igen, titta på det.

Vem var då Chad Michael Ward? En hal jävel som blåste folk på pengar genom att göra gubbsjuka photoshopspyor till skivomslag som åldrats med samma värdighet som HIV-smitta. Punkt.

Innan vi avslutar för dagen vill jag skicka en hälsning till några bekanta i Umeå. Nästa gång vi ses vill jag ha en väldigt bra förklaring.

På återseende.

/Hatpastorn

2017 kastar sin ruttnande lekamen mot det definitiva slutet och då är det dags att sammanfatta årets bästa skivsläpp. I sedvanlig ordning är detta en pärs då man alltid missar något. För någon månad sedan satt jag och kollade hur många black/döds-skivor som egentligen släppts i år. Jag gav upp när listan visade över 2000 släpp. Över 2000 jävla skivor. I min skivsamling har jag lite drygt 2000 CD-skivor och det har ackumulerats sedan barnsben! Det som gjorde mig mest trött är att när jag kollade igenom detta berg av träck som släppts i år så kände jag igen max vart femte band. Att skivbolagsbranschen är döende är uppenbarligen en myt. Black metal är världens mest inkluderande genre. Alla får vara med. Alla får släppa skivor. Vart är kvalitetskontrollen? Visst, det har alltid släppts en massa smörja, men nu har dammarna fullkomligt brustit. Detta borde ge oss i Förintelseförsamlingen oändligt med material att jobba med och ja, det gör det. Samtidigt är det så mycket som släpps som inte är roligt dåligt utan bara mediokert. Tänk er ett derivat av Mactätus och Liar Of Golgotha. Det är inte dåligt spelat utan mest bara själskrossande intetsägande. De banden är det svårt att skriva om. Med detta sagt går vi över till de skivor som gett mig mest glädje i år. Observera att jag inte kommer att inkludera någon dungeonsynt, en genre som slukat mig fullkomligt. 2018 får bli året då vi ger oss i kast med den genren. Hursomhelst, utan rangordning, här kommer Hatpastorns favoriter 2017.

Evilfeast – ”Elegies of the stellar wind”

Det polska enmansbandet Evilfeast spelar musik som är sprungen ur mina önskedrömmar. Karlsloken gör allt rätt. Tänk er gamla Emperor och Gehenna, det stuket av atmosfärisk svartmetall fast utan att vara en total stöldfest. Lägg istället till den där polska auran och den klassiskt bräkande sångstilen som härstammar från detta land och ni får Evilfeast. Jag vet, bandnamnet är ett jävla skämt, men låt för guds skull det inte smutsa ner denna juvel till band. ”Elegies of the stellar winter” är snubbens femte fullängdare och är en bra inkörsport till denna musikskatt. Sedan kan ni jobba er från ”Mysteries of the nocturnal forest” från 2004 och framåt. Black metal med synt som det lät förr. Jag applåderar så att handflatorna blir röda.

Grift – ”Arvet”

”Syner” som släpptes 2015 är en skiva jag lyssnat generande mycket på. Förväntningarna var således skyhöga när ”Arvet” släpptes i år. ”Arvet” har inte de där direkta hitsen som exempelvis ”Svältorna”, utan låtmaterialet kommer istället krypande och överraskar ständigt med partier som får en att knyta näven i kosmos generella riktning. Det kan vara jag som har en trasig DNA-stege men när jag lyssnar på ”Arvet” lyssnar jag på den som en enda lång låt. Det är en angenäm resa mellan partier som är så vackra att underläppen darrar till partier som är så deprimerande att ja, underläppen darrar. Det är kort och gott en jävla massa underläpp som darrar. Erik har träffat en musikalisk och tematisk guldåder. Må hembygdsångesten fortsätta att riva i honom så vi får avnjuta mer musik.

Blut Aus Nord – ”Deus salutis meæ”

Ska sanningen fram är jag fortfarande inte riktigt klar med den magiska 777-trilogin men det jag hört hittills av ”Deus salutis meæ” är tillräckligt övertygande för att få vara med på årsbästalistan. Blut Aus Nord är ett av få band som hanterar både melodi och krossande dissonans. På denna giv är det dock mer krossande dissonans än melodi så var vaksam. Blut Aus Nord är även ett av få band som har ett helt unikt sound. Det tar två sekunder så vet man exakt vilket band det är. Gillar man det så har man en ocean av skivor i dess diskografi att lyssna på. Har man aldrig fattat grejen kommer denna inte att övertyga tvivlarna. Skivtiteln kan emellertid studsa rätt åt helvete. Man låter som en idiot när man uttalar den.

Saiva – ”Markerna bortom”

Äntligen har den här godbiten släppts. Den totala Isengard-dyrkan som genomsyrade ”Finnmarkens folk” är här till stor del ersatt av vemodigt fyrtaktsdriv som hämtar lika mycket från sentida Armagedda/Lönndom till Katatonia runt ”Discouraged ones”. Om det snöade på ”Finnmarkens folk” är ”Markerna bortom” mer en höstplatta. Det är myggigt och jävligt, spritfebern härjar och det är förbannat långt hem. När det kommer till norrländsk svartmetall blir det inte mer norrländskt än detta. Det finns många goda minnen sammankopplade med detta album.

Acrimonious – ”Eleven dragons”

Drivig svartmetall från Grekland som musikaliskt blandar auran från Dödheimsgards ”Kronet til konge” med den melodiska våldsamheten och antiarrangemangen från Darkened Nocturn Slaughtercult. Naturligtvis svinbra. När det kommer till ortodox svartmetall tillhör de här lirarna mina personliga favoriter och nu ska jag göra något som man väldigt sällan gör när man pratar om black metal, jag ska berömma basspelet. Det kan vara jag som levt under en sten, men detta borde ju ha hypats sönder vid det här laget. Det kanske det har gjorts. Vad fan vet jag? Ortodox black metal har en tendens att bli jävligt rörig och på tok för tyngd av sångpartier som aldrig tar slut. Acrimonious är betydligt mer lättsmält. Om det ses som något positivt i genren vågar jag inte ens spekulera i.

Ungfell – ”Tôtbringære”

Jag lyssnade som fan på denna i våras. Oklart egentligen varför, men den gjorde mig glad. Desperat black metal med allehanda inslag av folkinstrument. Inte ett mirakel av originalitet, men jag gillar energin och ljudbilden. Det räcker uppenbarligen långt. Schweiz kryllar inte av bra band, men Ungfell kan helt klart räknas in i de glesa leden. De glesa leden som är schweizisk svartmetall. De vilar något österrikiskt över ”Tôtbringære”, som om tidiga Amestigon hade varit bra. Ja, det är väl den bästa liknelsen. Tänk er att 90-talets Amestigon var så bra som du hoppades på när du köpte skivan blint eftersom det fanns kopplingar till Abigor. EXAKT så låter Ungfell. Man blir glad.

Auðn – Farvegir fyrndar

Denna har gått varm de senaste veckorna och just nu gillar jag det som fan. Isländsk svartmetall av det mer atmosfäriska slaget. Frågan är bara om den håller i längden eller om jag är på väg att gå i Agalloch-fällan igen. Ett band jag en dag bara vaknade upp och insåg att jag fan inte tålde. Något som aldrig skett förr. Jag ska försöka förklara hur jag menar. Vissa band bockar i alla ens kriterier för musik man gillar. Agalloch fyllde i en jävla massa bockar och när jag lyssnade på det hörde jag att det fanns väldigt mycket bra material. Däremot kändes många av låtarna som enorma projekt att ta sig igenom, men erfarenheten säger att det oftast är värt att ta sig an kampen att komma in i en skiva då slutresultatet kan bli att det blir en skiva man aldrig tröttnar på. I Agallochs falls vaknade jag upp i soffan när jag insåg att mig lurar de fan inte genom att köra samma jävla pissmelodi i en halv evighet bara för att sedan bjuda på några minuter av önskvärt material. Auðn fyller i många bockar men jag känner Agalloch-sinnet pingla i bakhuvudet. Jag får återkomma om Auðn håller i längden. Just nu är det helt guld.

Ja, det var väl det för den här gången. Saknar ni något på listan? Antingen har jag inte hört det eller så tyckte jag att skiten sög. Eller så har jag glömt något. Det är inte ovanligt.

2018 ser mycket lovande ut. Dels släpper Panphage sin sista skiva ”Jord” som är omöjligt bra och sedan släpper SUMMONING sitt nya mästerverk. Peppen är orimlig. Nachtzeit-fullängdaren borde släppas tidigt 2018. DEN är så bra att man kissar på sig. Samma sak med Stillas nya skiva.

Låt nu 2017 dö i gas så man får ta del av de godsakerna.

På återseende.

/Hatpastorn

En tidig julklapp i form av ett nytt avsnitt Svartsudd där era favoritförintelseförsamlingsfarbröder försöker utröna vilken film som är bäst av Creepozoids och Beasties? Ja tack. Varsågoda.

På grund av rättighetsmög så kan detta avsnitt i nuläget inte spisas på en mobiltelefon. Packa upp stordatorn och tjockskärmen. Det är ju ändå helg.

På återseende.

/Förintelseförsamlingen

För lite drygt ett år sedan tipsade jag om Bardo Methodology. En fantastisk sida om man vill förkovra sig i läsvärda och välskrivna intervjuer med allehanda band och artister som kan vara av intresse för er som läser dessa sidor. Mycket har hänt sedan dess. Förutom den digitala delen har det även hunnit blivit två tidningar innehållandes dels material som tidigare funnits online och helt exklusivt material. Om ni inte redan har köpt dem, gör er själva en tjänst och gör det. Nummer ett är helt slutsåld, men nummer två finns det exemplar kvar av. När det kommer till högkvalitativ tryckt media som berör de extremaste formerna av musik är vi inte bortskämda. Tidningarnas glansdagar är sedan länge förbi och ska vi vara helt ärliga var en stor del av de gamla alstren dåligt skrivna eller i värsta fall erbarmligt tråkiga. Därför får man fan passa på när det faktiskt bjuds upp till dans på riktigt. Bägge numren är på över 60 sidor vardera och nivån på band som är representerade är imponerande. Abigor, Inquisition, Master´s Hammer, Sadistik Exekution, Bölzer, Mgla, Forndom, Clandestine Blaze och så vidare. Layouten är snygg och lättläst, även om min nostalgiska sida är upprörd över avsaknaden av bilder knyckta från Tolkiens Bestiarium. En bok som på 90-talet måste legat etta på toppen över böcker stulna från bibliotek.

Så. Oavsett om ni köper tidningarna eller spanar in sidan digitalt är det viktigt att dylika tilltag uppmärksammas och premieras. Allt som kan förhindra att genomruttna skitsidor som Blabbermouth och Metalsucks får fortsätta måste stödjas.

Niklas undrade om jag ville bli intervjuad på Bardo så jag fick berätta för en engelsktalande publik vad vi pysslar med på dessa sidor. Sprida ordet om Matrix-viruset om man så vill. Jag sa naturligtvis ja, med en tydlig regel: att intervjun skulle göras på svenska och att Niklas fick det otacksamma jobbet att översätta mina svar. Ända sedan Hatpastorns Likpredikan startades har jag klurat på om det vore rimligare att skriva på engelska. Svaret har alltid varit nej. Jag är inte i närheten lika bra på att uttrycka mig på engelska som jag är på svenska. För Dr Panzram och Heidenhammer hade det garanterat fungerat, men för mig tar det tvärstopp samma sekund som jag inte hittar en bra engelsk synonym för typ ”Johannes Brost-ljudbild” eller ”landstingsfrisyr”. Svenska må vara ett fattigt språk om man kollar till antal ord i ordlistan, men möjligheten att kombinera ord som normalt sett inte borde kunna kombineras gör det till ett enormt nöje att skriva. Sedan finns det en risk med att ironi och sarkasm inte skulle lysa igenom på samma vis om jag skulle börja skriva på engelska. Något jag har noll procent tid med är att svara på upprörda mail från icke-engelsktalande läsare som tolkar exempelvis ordvitsar som absolut sanning. Det får räcka som det är idag med band som kör Google Translate och blir upprörda. Jag har ett standardsvar vars budskap är att om de ägnade mer tid i replokalen och att de tänkte efter några gånger innan de beslöt sig för att göra något visuellt efterblivet skulle jag inte behöva vara ett sådant rövhål. Det faller inte alltid i god jord. Märkligt.

Intervjun blev iallafall jävligt underhållande och Niklas ska ha en eloge för det brutala översättningsarbetet. Nu kanske vi till slut får svar på de frågor jag, Heidenhammer och Dr Panzram har stött och blött i evigheter. Detta är ett steg i rätt riktning. För er som raskt vill klicka sig fram till detta har vi en länk i det högra fältet samt här:

Home

Vill man köpa ett exemplar av tidningen finns den här på Nordvis sida:

https://www.nordvis.com/bardo-methodology-m-11/

Hatpastorns Likpredikan kommer självfallet att vara skriven på svenska även i fortsättningen, men om det finns intresse hos en internationell läsekrets för fortsatt samarbete med Bardo Methodology vet man aldrig vad som kan hända i framtiden. Jag tipsade Niklas om att det finns ungefär 16 artiklar med Ancient-relaterat material som skulle göra sig bra på engelska.

Han har inte svarat på tre dagar.

På återseende.

/Hatpastorn

Amerikansk black metal. Vart börjar man? Det finns såklart bra band från USA, men i det stora hela fattar de helt enkelt inte grejen. Ska man göra en grov generalisering kan man säga att amerikaner har lika bra koll på black metal som norska band har på death metal. Vi snackar en klar minoritet som får till det.

Ett typexempel på hur bisarrt det kan bli när amerikaner bestämmer sig för att spela black metal är Sol Evil. Redan på bandnamnsstadiet anar man oråd. Dessa tuffingar har tröskat på sedan 1997, men hade ett uppehåll på en sisådär tio år då vokalisten Raymond ”Lord Mörder” Shipley valde att avfyra ett vapen mot en kristen drogrehabiliteringsklinik. Det föll inte i god jord hos myndigheterna och när de såg att han spelade i ett svartmetallband gick det som det gick.

Lärde sig Raymond något av detta? Nja, runt 2012 vankades det nytt material med Sol Evil. Musikaliskt rör det sig primärt om rätt kass black metal. Man har hört sämre band och man har hört jävligt mycket bättre band. Det finns som ingen anledning att lyssna på skiten.

Skivomslagen däremot. Här snackar vi stor konst. Att sätta bandmedlemmar på skivomslaget är ett koncept som funnits sedan musikbranschen var ung. Däremot är det inte varje dag man ser något som uppnår omdömeslöshetens nirvana.

Vi börjar med ”Descent into hell” från 2014. Här står Raymond och tomskriker i en grushög. Musklerna är spända till max och med tanke på de där nackmusklerna blir man lite fundersam om Lord Mörder är ovilligt inställd till det man i folkmun brukar kalla ”ren idrott”. Jag anklagar inte snubben för att knapra anabola, men skjuter man hejvilt omkring sig och tycker att DET DÄR är ett bra omslag blir man fundersam.

”Master of ascendancy Vol. 1” från 2015 höjer ribban. Här hittar vi den där Raymond på en sorglig borggård. Den svarta collegetröjan sitter som ett korvskinn. Med suktande blick tittar han på en halvnaken version av sig själv i en magisk spegel. Jag anklagar inte Lord Mörder för att vara narcissistiskt lagd, men det känns som att han gillar att runka lillkuken åt sin egen spegelbild.

”Lux diaboli” från samma år är en återgång till ”Descent into hell”. Här är det dock full fokus på Raymond och noll fokus på den soliga grushögen.

”Master of ascendancy Vol. 2”, återigen 2015, är ett magnifikt litet fiasko. Den nakna torson gör comeback, nu i symbios med en klassisk photoshopspya. Kolla blicken på honom. Han är nöjd. Jävligt nöjd. Låt oss nu leka med tanken att de där ynkliga vingarna finns i verkligheten. Hur långt tror ni att de kan bära honom? För mitt inre öga ser jag Raymond planlöst spinna runt på golvet som en vårtrött kärlekshumla.

Vi spolar fram till 2016, ”Master of ascendancy Vol. 3” ligger färsk på skivdisken. Nu ljög jag. Den släpptes bara digitalt. Om vi får tro låttitlarna, ”Seeker of truth”. ”Echo of my soul” och ”My lover´s embrace” rör sig det här om genomvidrig life metal av värsta sort. Omslaget bekräftar det. Något jävla myspys. Lord Mörder har träffat kärleken. Vad fan är det som händer?

Vad Sol Evil kommer att leverera i framtiden kan vi bara spekulera i. Däremot har jag på känn att Raymond ”Lord Mörder” Shipley är en filur vi inte sett för sista gången på dessa sidor.

På återseende.

/Hatpastorn
 

Metalion skrev i sin Slayer Mag Diaries att han hatar dålig metal. Han tar det personligt. Därför blir det otroligt märkligt när man tar en titt på de band han själv valde att rekrytera till sitt skivbolag Head Not Found. Ett bolag som gick i graven efter några hektiska år av skivsläpp av tvivelaktig karaktär. Ett flertal av dem finns representerade på samlingsskivan ”Cutting Edge Metal” vi nu ska titta närmare på.

Forlorn ”The Crystal Palace”

HP: Inte en av de starkaste låtarna från själva skivan, och dessutom innehåller den ett obehagligt breakdown med någon slags trip hop i mitten.

HH: Det var alltså inte första gången trip hop skulle med på en norsk dubiös samlingsskiva.

HP: Kristallslottet … det här är en skiva som bjuder in på en öl och en smörgås, men som efter ett tag gör det till en tillställning med Bill Cosby i centrum.

HH: Alltså, vad ska man säga … det här är det släpp som fick oss att uppfinna ordet diabetes-black metal. Man blir glad. Men det är lätt att ta en för stor bit av den här kakan. Sannolikt giftig glasyr.

Adorior ”Isegrim”

HH: Det här har jag ingen aning om vad det är. Rensade ganska bra, ska sägas …

HP: Stor Stockholmshype i väldigt små kretsar. Kvinnlig vokalist. Rätt bra. Tror det blev två fullängdare.

HH: Tja, det är alls inte dåligt. Det som dock är aningens förbluffande är att Metalion under den här perioden vräkte ut sin avsky över mediokra orkestrar men ändå valde att signa band som tja … inte direkt sticker ut från mängden. Det här var nog dock ett av de bättre av dem.

HP: Ja, det är … det är hyfsad black metal. Skulle gärna äga skivan. Men varför lyssna på detta när man kan vräka på, säg, Darkend Nocturnal Slaughtercult? Skivtiteln ”Like cutting the sleeping” får i alla fall högsta poäng.

HH: Hur ofta ser man egentligen HNF-skivor ute i det vilda?

HP: Ibland. Om du kollar igenom texthäftet här … det är alltså bilder på varje släpp. Men på den här samlingen återfinns alltså inte Emperor, 3rd and the Mortal, Gehenna, Ulver, Alastis, Troll, eller Pazuzu. Trots att de räknas upp i bookleten och får anses vara de släpp som gjorde Head Not Found till ett känt bolag. Helt bisarrt.

HH: Lite som när Mayhem valde att inte spela något från ”De Mysteriis …” live.

Ragnarok ”The Predicted Future”

HP: Nu du …

HH: Äsch, fan … jag vill ju egentligen gilla det här bandet. Men de gör det så svårt.

HP: Norges svar på Sargatanas Reign på så sätt att ingen brydde sig.

HH: Har inte du Sargatanas Reigns singel?

HP: Jo.

HH: Det här är en svåräten gröt och vare sig socker eller kanel finns till hands.

HP: Shagraths julkalendersyntar var kanelen i Ragnarok. Här måste han gått på dass när det vankades inspelning …

HH: Julskivan?

HP: Ja. Att de sedan förresten heter Ragnarok och inte Ragnarök …

HH: Jag tänkte precis på det själv. Jesus vilken Van Helsing jag är inne i nu … Metalion sket alltså i Ulver och Gehenna på sin skivsampler. Men en mellanlåt med Ragnarok, då dög det.

HP: Att den här låten har mage att vara över fyra minuter lång. Det här är alltså cutting edge metal …

HH: Titeln känns väldigt ironisk. Det förutsägbara … den här låten är ganska förutsägbar.

HP: Jag har haft den här samlingen i tjugo år och jag har aldrig kommit såhär långt in i låten. Vilken pissbomb.

HH: Låten är inne på snart sju minuter.

HP: Det här börjar likna en sketch. Jag utmanar ALLA att lyssna igenom hela låten utan att tappa koncentrationen. Med alla fejkslut intakta.

Carpe Tenebrum ”Velvet Claws”

HH: Head Not Found gick alltså i konkurs efter för många släpp som inte genererade profit. Och! ”Velvet claws”. Sammetsklor. De kan inte vara särskilt vassa.

HP: Den här skivan är … när man har alla andra skivor, med alla andra band, då kan man kanske lyssna på Carpe Tenebrum. Det är så jag känner. Det är för övrigt den här skivan som har DET omslaget. Du vet vilket jag menar.

HH: Oh ja. Det här omslaget har vi förvånats över i tjugo år. Alltså på riktigt.

HP: Och oriffen.

HH: Inte ens Aphazel är i närheten. Vad skulle hända om han hoppade in i det här bandet?

HP: Allt och ingenting. Fast det skulle i och för sig skulle få den där Aphazelflärden.

HH: Det där sista var ett ord din ordbehandlare inte riktigt godkände. Töntigt. Jag blandar förresten jämt ihop det här bandet med Catamenia.

HP: Det är det nog ingen som kommer att klandra dig för det. Den här villfarelsen om att det släpptes bättre skivor förr i tiden, den kan man nog lägga i en påse. Vilket jävla skitsolo nu efter fyra och en halv minut, förresten …

Windir ”Mörkret Sin Fyrste”

HP: Jag är ju ett Windirhead, så jag gillar det här.

HH: Vänta nu, är det inte den här låten som också är med på den där bisarra samlingen vi lyssnade på hemma hos mig för ett par veckor sedan?

HP: Jodå.

HH: Nej, det här är för sliskigt för min del. Både Forlorn och Windir på samma skiva. Uttrycket ”tårta på tårta” är inte ens roligt i sammanhanget. Vad är tårtan och vilken är glasyren? Metalion gnällde under den här tiden på att svartmetallscenen hade wimpat ur och att det typ bara var Marduk som var bra … jisses.

HP: Windir är ett sådant där band som är svinbra när jag inte lyssnar på dem. Alltså, ingen klarar ju av en hel skiva med Windir, men ett par chokladrutor i veckan blir man inte tjock av.

HH: Har han snott slingan från TV-spelet Rygar?

HP: Det kan nog mycket väl stämma. Det är lite sus, lite dus … En Nordvis man vi bägge känner var förresten inte vidare imponerad över av att den här snubben dog på fjället.

HH: Jag är inte vidare imponerad över huvud taget.

Hemlock ”Unleash Armageddon”

HH: Gud hjälpe. Det här är alltså med Dan Lilker från Brutal Truth?

HP: Det här är så JÄVLA dåligt. Ja, man förstår att de har Darkthrones ”Panzerfaust” i hyllan … men vad hjälper det. Har han Lilker förresten någonsin gjort något bra på riktigt?

HH: Grejen är ju att jag verkligen gillar Brutal Truth. Eller åtminstone ”Extreme Conditions …” och ”Need To Control”. Resten är väl sådär …

HP: Men hur i HELVETE kunde Metalion släppa det här? Det här kan vara den pinsammaste Darkthronestöld jag någonsin hört. Och då har man hört en del sådana.

Kvikksölvguttene ”Sluts”

Av oklar anledning finns inte låten ”Sluts” i ensamt majestät på Youtube. För er som orkar bry sig är det låt sju på fullängdaren ”Krieg”.

HH: Oj, en liten favorit. Trots att Necrobutcher är inblandad …

HP: Den här låten har ju i alla fall något. Om man tänker sig att Unleasheds ”Ragnarök” hade varit bra … på tal om Ragnarök.

HH: Och hur i helvete skulle det gå till?

HP: Jo, men man garvar med Kvikksölvguttene. Unleasheds ”Warrior” skrattar man åt.

HH: Hur är egentligen resten av Kvikksölvguttenes grejor? Jag har ju hört dem flera gånger, men minns inte helt.

HP: Resten låter typ som den här. Fast inte lika kul.

HH: Skönt osvar.

Atrox ”Steeped In Misery As I Am”

HP: Haha, Holy Records ringde och KRÄVDE att Metalion skulle lämna tillbaka Atrox. Han vägrade.

HH: Holy Records gick kanske till domstol och Metalion förlorade? Är vi den här konkurshistorien på spåren?

HP: Ja, det vore ju synd att få höra Ulver eller 3rd And The Mortal … nä, gnällig goth metal med skitdålig sång är det som serveras istället. Det blir gammalt fort, det.

HH: Hemlock och Atrox. Båda låter på fullt allvar som ett gäng fjortonåringar som precis lärt sig ta ackord. Och då inte på ett positivt sätt.

HP: Här är det många stora gester och breda penseldrag.

HH: Jag tänker på när jag skulle recensera goth metal för Cadla. Alla band lät EXAKT såhär. Det gick inte ens att mobba dem för att det efter ett kort tag inte fanns något att säga. Tänk dig ett blindtest mellan Japp och Mars.

HP: Alla som gillar Japp och Mars kan studsa rakt åt helvete. De smakar skit. Det är som en Snickers som ramlat av bandet innan det vankades jordnötter.

HH: Jag gillar dem. Gillar du typ Skotte och Geisha?

HP: Geisha ja, Skotte nej. Vad är skillnaden mellan Geisha och Pigall?

HH: Den senare har jag knappt ens hört talas om. Var köper man den?

HP: Den finns i alla välsorterade livsmedelsbutiker. Tänk att de slutade tillverka Kexnougat. Men Japp och Mars, de får fylla upp hela hyllmetrar. Jag blir TOKIG!

HH: Undrar hur den gemene Skotteinhandlaren ser ut?

HP: Där var visst låten slut. Tack.

Valhall ”Arctic”

HP & HH: Äntligen!

HP: Det här är en sådan jävla hit. Men resten är väl inte riktigt lika bra?

HH: Jag älskar hela den här skivan, rakt av. Tyvärr är ”Moonstoned” och ”Red Planet” inte sådär värst upphetsande. Jag gjorde dock en småkul upptäckt när jag till sist fick tag i ”Moonstoned” och såg att det i texthäftet finns ett gäng texter skrivna av Fenriz och som inte återfinns på nätet. Däribland en fortsättning på Neptune Towers-temat.

HP: Men tror du att den här låten hade varit lika bra om man hört den idag? Skumt att Valhall inte blev större ändå, med Gylve på trummor och allt. Fast det är klart, Metalion hade kanske fullt upp med att promota The Darksend eller nåt …

HH: Skitsvårt att säga vad man hade tyckt om det här var första gången. Jag vill dock ändå gärna tro att det kanske inte varit äkta kärlek vid första ögonkastet, men att man hade återkommit i alla fall.

Fig Leaf ”New Ship”

Föga förvånande finns inte Fig Leaf på Youtube. Denna är emellertid ett fullgott substitut.

HP: Det här är ett band jag irriterat mig på i tjugo år men som jag inte vet något om. Ganska udda.

HH: Vi snackar alltså funk metal. Introt till Nile City 105.6 fast med distade gitarrer. Alltså, det är inte ens ett skämt.

HP: Nej, det är exakt så det låter.

HH: Vilket slöseri med allas tid. Undrar vem som var sämst på det här med att driva skivbolag? Fy fan, det här är ju inte ens en låt. Är det ett slags konstigt försök att göra Cathedral?

HP: Ingen aning … de finns tydligen med på Prog Archives och kan således fara åt helvete. Skivsatan kostar åttioen dollar på Amazon!

HH: I texthäftet till den här samlingsskivan hävdar Metalion att Fig Leaf inte kan matcha Ulver när det gäller sålda skivor, men ”fuck that, it’s heavy music!!!!!”.

Cybele ”Asleep”

HH: Vill minnas att jag hade en promo med det här bandet … och att jag ville gilla dem, men att det inte gick ända fram. Lite för sura toner ibland och inga riktigt bra låtar. Om än en ganska skön stämning.

HP: Lite småcharmigt. Man behöver det här efter Fig Leaf. Jävla gladidioter.

HH: Låter ju extremt mycket demoband.

HP: Såhär ser alltså sista skivan med bandet ut … hur fan tror du den låter?

HH: Till och med de gick alltså i Matrixfällan. Jesus. Eller Mirror Soul Jesus, kanske man ska säga i sammanhanget.

Paradigma ”Come Winter”

HH: Vi snackar alltså skittråkig goth metal, återigen, i form av bedrövlig My Dying Bride-rip off med sur kvinnlig sång som grädde på moset.

HP: Sångerskan heter, och jag skämtar inte nu, Zilla Aidskräm.

HH: Va?

HP: Jo, på riktigt. Zilla Eidskrem.

HH: Hon hade inte en chans, hon. Lite som hela bandet.

Twin Obscenity ”Dreams Of A Holocaust Night”

HH: Hmm … den här titeln och så hette väl en skiva ”For Blood, Honour And Soil”. Ger mig vissa associationer.

HP: Fast den här biten är från ”Where Light Touches None”. Så synergin uteblir. Tycker dock att den här låten är lite ärtig.

HH: Jämfört med de senaste hemskheterna är detta en vitamininjektion.

HP: Finns annars inte så mycket att säga om Twin Obscenity. Det är vad det är, liksom.

HH: Men du skrev ju ett helt inlägg om dem för tre år sedan?

HP: *Host*. Ja, men … det … ja. Det var då.

Crest of Darkness ”The Acknowledgment”

Youtube hatar låten “The Acknowledgement” i allmänhet och skivan “Sinister scenario” i synnerhet. Ni får gissa hur det låter.

HH: Ytterligare ett band jag inte vet någonting om.

HP: Det är alltså det där norska bandet som släppte sju skivor, men ingen jag känner har ägt en enda av dem.

HH: De har snott introt till ”Sympathy For The Devil” av Rolling Stones. Skitband, för övrigt. Men kom igen, vi måste krysta ur oss NÅGOT om det …

HP: Jamen vad faaan … ja, det är en trögflytande soppa av oriff, stönande goth, fejkindustrigrejor som är snodda från Blade … vad fan ska jag säga då …

HH: Det räcker så.

Netherworld ”Grim”

Originalet fanns inte på Youtube. Däremot den här covern!

HH: Jag vill att den här låten ska handla om Grim från Västervik.

HP: Från ditt favoritland Australien, dessutom. Medlemmar från Bestial Warlust. Du, det trodde jag inte … det här är ju ”Mad Grandiose Bloodfiends” del två.

HH: Är det samma sura sångerska som vi hört tre gånger tidigare?

HP: Ja. Alltså, OK. Vi tar det en gång till: Gehenna. 3rd And The Mortal. Ulver. Det bra Ulver, ska sägas. Emperor. Usurper. Tormentor. Till och med Trelldom, Pazuzu eller Troll. Nä, de ska inte med. Vi kör på Fig Leaf istället. Och mellanlåtar med Netherworld, Paradigma och Crest of Darkness.

Reflektioner:

HH: Jesus. Inte ens när man var sjutton bast och relativt oförstörd … inte ens då hade de här låtarna fått en att köpa skivorna de är plockade från.

HP: Nej, som sagt har jag haft den här i tjugo års tid. Tänk dig: den creddigaste tidningen, jävligt många bra släpp … och så den här fullkomliga systemkollapsen. Jag vill ha Slayer Diaries 2, i vilken Metalion gör avbön.

HH: Den hade varit värd sjuhundrafemtio sidor. Tänk dig en skivrazzia hemma hos Metalion.

HP: En hel del lugubra fynd finns det nog att hämta i den skivhyllan.

HH: Man blir ju nyfiken på vilka band han ratade.

HP: Det vet vi ju. Emperor, Ulver, Gehenna …

HH: Ja, jo. Men nu tänkte jag väl på demoband.

HP: Det kan ju inte funnits ett enda band han inte signade. Man kommer liksom inte lägre än Fig Leaf.

HH: Jisses. OK för att Emperor kanske hade problem med rättighetstjafs eller något med Candlelight, men tänk dig den samlingsskiva Metalion ändå hade kunnat slänga ihop med tanke på de kontakter han höll på? Han hade, utan problem, kunnat släppa en egen Nordic Metal. Fast som trippel-CD.

HP: Min skivsamling är ökänd. Men inte ens jag har … eller, vänta så att jag inte säger för mycket … nej, inte ens jag ruvar på de här skapelserna. Eller, kanske en sex-sju av dem … nej, fem var det visst.

Epilog:

Efter att ha lyssnat igenom ”Cutting Edge Metal” infann sig flera timmars nekrokontemplationer i form av frågor utan svar. Det var dags att söka efter dem i Metalions egna publikation, Slayer Mag. Sagt och gjort, men det ledde bara till fler frågeställningar och höjda ögonbryn. Förutom bandet Adorior återfinns nämligen inte ett enda band av de som återfinns på skivan ifråga. Det enda jag hittar om Head Not Found rent specifikt står att hitta i ett av de förord som utgör introduktioner till de olika nummer som gavs ut – närmare bestämt till nummer femton, som gavs ut år 2000.

Dessvärre ger det inte så värst mycket information heller, förutom att Metalion själv skriver att han egentligen inte visste vad han gav sig in i. Intressant nog nämns faktiskt Fig Leaf i förbifarten, i en beklagan över att deras skiva inte sålde så mycket som han hade hoppats. Annars nämns i stort sett knappt ett band med namn, bortsett från de mer etablerade akterna. Är det bara jag, eller hade det åtminstone inte varit av intresse att i efterhand få reda på hur han resonerade när Ragnarok, Trelldom eller Carpe Tenebrum fick sina respektive kontrakt? Än märkligare blir det när man läser några av de krönikor som förekommer i numren från ungefär samma tidsperiod. Under pseudonymen Tornado spyr han galla över band som Darkthrone, Emperor och Immortal då han menar att de mer eller mindre är överskattade dyngband som passerat bäst före-datum med flera år. Satyricons tidiga skivor är tydligen rent genanta och Dimmu Borgir är ett projekt skapat av pengakåta tyskar. Samtidigt intervjuas banden i andra delar av tidningen.

Slayer Mag verkar ha varit ett tvetydigt kapitel i norsk (eller för den delen global) metallhistoria. På sätt och vis kanske släppen på Head Not Found helt enkelt speglar denna inställning.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Uppmärksamma läsare kanske minns att jag nämnde den bisarra sången på en viss Benighted Leams-skiva i min Alex Kurtagić-special. Bra att ni minns det, för jag hade helt glömt bort eländet. ”Caliginous romantic myth” är en skiva som egentligen kräver en djupare analys. Den är nämligen sensationellt märklig. Blott en halvtimme lång, men känns som en evighet. Mycket tack vare de labyrintliknande arrangemangen och det brutala överflödet av oriff. Värst är dock sången och lyriken. Man har sett och hört mycket, men ”Caliginous romantic myth” är efter 20 år fortfarande en gåta utan svar. Så länge Alex kacklar sitter man lugnt i båten. Han har inget kanonkrax, men man har ju släppt igenom på den här nivån tidigare. Det är när han ska börja sjunga på riktigt som verkligheten går sönder.

Eftersom jag inte kommer att orka rippa mitt exemplar av skivan och lägga ut enskilda låtar på Youtube får vi köra på en variant. Här är hela skivan.

Lugn.

Lugn lugn lugn.

Bara de riktigt stenhårda masochisterna slukar Benighted Leams med hull och hår. Gör istället såhär:

Spola fram till 6:30.
Pausa.
Hämta något stärkande att dricka.
Drick.
Ta ett djupt andetag.
Tryck ”Play” och följ med i texten nedanför.
Efteråt diskuterar vi i grupper om tre.

Ydle cabais apash pip tpilizte
Delkins obonbrid unseen in sostric mirp
Benigted leams; a moon ‘gainst arms
Of oaks in a haunted fneade aft a nizt repast.

Festering de gentrie
Of ravaging chevaunce
Addyng flamboyaunce
To a cataclysmass fall.

The harvest blede amour cavalier.
Melodies teering, a pantoune phim.
Plondered darknesse erred pis (dismal) summer
Genled I not be encrypted blizt?

De lyrical declenfioun
Of pampered grandeur
Cruelty serenading
Till poetry fears.

De morbid river ran prouz your land
Corrupting all alonge its shores.
On my pryde your beheading you blame,
Dielded I be axe you forged?

På återseende.

/Hatpastorn

KeyDragon är fullkomligt ohotade när det kommer till bisarra band. De har som allt. Och lite till. Blotta tanken på att det skulle finnas andra  band som får allt att klaffa på samma vis är befängd. Eller är den det?

För en tid sedan satt jag och skrev på en Dan Lilker-special som handlade om hans förehavanden i black metal-träsket. En ruggig historia. Under det arbetet ramlade jag över Nokturnal Hellstorm. Ett relativt nytt gäng jag aldrig tidigare hört talas om. Vokalisten i nyss nämnda band spelade även i för mig totalt obekanta Elfspell. Spindelkänslan pinglade samtidigt som det vattnades i munnen. Plötsligt var jag som i en trans. Alla tankar om Nokturnal Hellstorm försvann. Min hjärna kokade.

Elfspell.

Elfspell.

Elfspell.

Jag sköt Dan Lilker-specialen åt sidan och slungade mig in i Elfspells värld.

Bandfotot liknade inget annat och jag blev orolig att detta skulle röra sig om någon sorts form av plojband. Med dylika orkestrar är det svårt att veta ibland. Än idag vet jag varken ut eller in när det kommer till Elfspell. Vi måste emellertid börja någonstans så vi spanar in bandfotot.

Först och främst. Wow. Invasion Records-mätaren slår på rött. Invasion Records-rött. Elfspell valde här att använda den bortglömda färgskalan Gates Of Ishtar-grönt. Ett mycket obehagligt val. Till det adderar vi dataeld och inklippta orch-skallar från Sagan Om Ringen. Om vi stannat här hade jag kunnat acceptera eländet. Jag har på senare tid snöat in på dungeonsynth och om det är något den genren lär en så är det tålamod. Elfspell stannade såklart inte där. Det vore märkligt att ha ett bandfoto utan några medlemmar. Håll i er nu.

På huk till vänster har vi en skrikande mestönt med kort hår, pangvit tröja och svarta narkomanvantar. Jag tror att det är han som spelar med Dan Lilker i Nokturnal Hellstorm. Dan Lilker är i runda slängar femhundra år gammal. Det innebär att den här liraren borde vara minst trettio. Han borde fan veta bättre.

Högst upp har vi en glad tjej i gräslig klänning. Om vi leker med tanken att dessa människor fallit genom en portal och hamnat i ett mintgrönt fantasiland så kan vi väl ändå anta att de på vägen föll genom en UFF-container. Helvete hur de ser ut. Sedan verkar hon sitta på något. Vad och varför? Ja, hon är iallafall glad.

Om ni tvivlar på min UFF-terori. Spana då in killen bredvid henne. Just det. Han. Är det en peruk? Hur löd resonemanget bakom pannbandet? Är det en ringbrynja under t-shirten? Varför är han så tom i blicken. Lever han ens?

PANG! En medelålders Harry Potter med rejält tilltagen svank och dumdryg uppsyn. Han pekar på mig. Vad vill han? En sak vet jag och det är vilken trollformel som gått varmast de senaste åren. Accio hamburgare. Harry Potter och de vises gallsten och Harry Potter och fullblodsmongot är två romaner som skriver sig själva bara man tittar på honom.

Längst fram har vi iallafall någon som försöker. Bandet heter Elfspell så någon måste vara lite alvlik. Klädseln, håret och gesten fungerar i sammanhanget. Däremot har jag aldrig sett en alv med så brutala påsar under ögonen förr. Inte så konstigt. Ponera att man är en alv som sitter och alvar sig i skogen och sedan dimper det här dödskallegänget ner via en portal och man tvingas bli fadder åt dem. Jösses alltså.

– Du, arga skrikande killen. Lugna ner dig! Du skrämmer skiten ur Lord Rhododendron!

Eller

– Men sitt där och flina då in din dyngklänning! Vi drar iallafall på äventyr!

Eller

– Hallå? Hallå? Lever du ens? HALLÅ!

Eller

– Ett jävla avada kedavra till från dig och jag brassar in glasögonen i hjärnan på dig ditt förbannade tjockarsle!

En sak ska Elfspell ha lite credd för och det är att de iallafall får fantasin att bubbla.

Hur står det då till med diskografin? Ja, Elfspell har på gott och ont släppt väldigt lite. Vi har en knapp handfull demos från 2015 och framåt. Omslagen till dessa är hyfsat stilrena och vi finner inget spektakulärt bland låttitlarna. Varför de valde att ha DET DÄR bandfotot är en gåta.

Nu är det dags att lyssna på hur det här egentligen låter. Om vi börjar med låten ”Crystalheart” från första demon så möts vi av hyfsat episk metal i gränslandet mellan doom och ordinär hårdrock. Inte helt tokigt faktiskt. Oftast faller det på sången, men jag tycker att den håller. Man har släppt igenom på den här nivån förr om man säger som så.

De har faktiskt den goda smaken att smyga in lite dungeonsynth i mixen. Ett stort problem med denna är såklart att den inte är fyrtiofem minuter lång.

Hoppar vi fram till senaste given låter det såhär.

Såvida jag inte fått solsting är det riktigt hyfsat.

Om vi ska sammanfatta Elfspell så rör det sig om rätt hejig doom/hårdrock med anständig sång. Varför de valde att begagna sig av ett av planeten Jordens sämsta bandfoton förstår ingen. Snacka om att skjuta sig själv i foten. Å andra sidan hade jag ALDRIG lyssnat på dem, än mindre skrivit om dem, såvida jag inte sett det fotot. Vänta lite nu. Har jag gått i en fälla? Är Elfspell marknadsföringsgenier?

Jag måste nog lägga mig en stund.

/Hatpastorn