Phil Anselmos black metal-utflykter
Amerikansk black metal kan i mångt och mycket sammanfattas med att de aldrig riktigt fattat grejen. Det finns såklart undantag, men i det stora hela är amerikaner och svartmetall en usel kombination. Lägger vi dessutom till den ruttnande gödselstack som är amerikanska black metal-fans så har vi något att knota och klaga över tills solen slocknar. En kollega till mig brukar roa sig med att hänga i diverse svartmetalltrådar på Reddit och jösses, amerikaner alltså. De fattar inte grejen.
Jag har aldrig varit en fantast av Pantera eller något av Phil Anselmos tusen sidoprojekt. Det finns inget som tilltalar mig. Vill man göra mig på osedvanligt dåligt humör kan man slå på Hellyeah som Pantera-trummisen bankar i numera. Fy fan vilken skit. Med det sagt vill jag att vi börjar reda ut dagens ämne som är den fasa som är Phil Anselmos black metal-utflykter. Jag är redan trött.
Phil Anselmo. Vissa anser att han är ett geni, vissa anser att han är en hårt pundande version av seriefiguren Acke Black. Arg, högljudd, burdus och med ett ego som är större än Lake Superior. Jag brydde mig inte alls om honom som person förrän ödesåret 1999 och en viss EP med Viking Crown låg färsk på skivdisken. 1999. Det räckte liksom inte med …, ja ni vet exakt vad jag menar. Nu kokar det i lillhjärnan så vi tar det från start.
Året var 1999. Nä, det här går inte.
1999 … Nej.
Året …
Ok. Som om allt inte redan var en mardröm bestämde sig Phil Anselmo under artistnamnet Anton Crowley att även han skulle hoppa på black metal-tåget. Det skedde med bandet Viking Crown som i juni 1999 skivdebuterade med ”Unorthodox steps of ritual”. Jag vet inte varför, men omslaget har alltid tilltalat mig. Det är sådär skönt fulsnyggt och sprider en viss aura av fördärv. Musiken däremot … ja, vad ska man säga? Det är naturligtvis skitdåligt men på det där klåparsättet som medför att det inte är roligt dåligt utan bara utmattande. Man hör att Phil lyssnat på black metal, men att han missuppfattat allt. Ljudet är dåligt på helt fel sätt. Trummaskinen löper amok, gitarrljudet är dränkt i effekter och det skriks konstant. Syntpartierna är på gycklarnivå. Enligt bookleten spelades denna in under fullmånen 1994. Spindelkänslan pinglar. Jag har mycket svårt att tro att Phil spelade in detta 1994 och lät inspelningen ligga i träda lagom tills att black metal blev allmängods. Då Satyricon var förband till Pantera under denna tidsperiod har jag på känn att Satyr haft dåligt inflytande på Phil. Det resulterade i detta. ”Unorthodox steps of ritual” kan bäst beskrivas som en mix av Mortician och Nåstrond på sina respektive sämsta dagar. Undvik.
Redan nästa år, 2000, var det dags för en andra portion Viking Crown. Nu tillsammans med sin dåvarande fru Opal på synt och Killjoy på sång. Skivan hette ”Innocence from Hell” och är givetvis precis lika kass som ”Unorthodox steps of ritual”. Lustigt att debuten spelades in ”1994” och uppföljaren 1999. Fem år har passerat och ändå är produktionen och låtarna misstänkt lika. Otroligt mystiskt. Jag skriver ofta om oriff, men den här skivan stoltserar med rena olåtar. Det puttrar på en stund, Killjoy sjunger som en tvättäkta sopa och sedan ebbar det bara ut. Ibland tutas det på en synt. Så håller det på i nästan 40 minuter. Återigen är produktionen helt fel. Kom ihåg att Phil inte är någon ung entusiast med en fyrakanalersporta. Han var i det närmaste rockstjärna med en hemmastudio få band ens kunde drömma om. Det är en stor skillnad på att försöka få så bra ljud som möjligt med små medel än att medvetet få saker och ting att låta dåligt med hjälp av filter och studiotrix.
Tredje smockan, ”Banished rhythmic hell”, släpptes 2001 och hade samma line-up som föregående skiva. Här ska jag erkänna att jag stundtals nickar gillande. Det primära låtmaterialet är en blandning av dungeonsynt och lättsmält noise. Det är stämningsfullt och jag gillar ljuden. Hade hela plattan varit av samma dungeonsyntkaliber hade mina klackar varit i taket. När de ”riktiga” låtarna dundrar igång vill man emellertid göra en Van Gogh och bara skära av sig örat. Produktionen är nu på så låg nivå och låtmaterialet så klent att man nästan blir imponerad. Vissa låtar tar bara slut. Hur ska jag förklara detta på ett passande sätt? Tänk att du sitter och pratar med någon. Mitt i en mening reser sig personen upp och bara går iväg. Så låter de ”riktiga” låtarna på ”Banished rhythmic hell”.
De två första plattorna släpptes på Baphomet Records som drevs av tidigare nämnda Killjoy. Det kan jag på sätt och vis förstå. Killjoy och Phil var polare och när det vankades black metal kändes det väl bara naturligt att Killjoy släppte möget. ”Banished rhythmic hell” var det Season Of Mist som släppte. Visst, det bolaget har sina djupa dalar men det här är bortom mitt förstånd. Om vi leker med tanken att Viking Crown varit ett band där medlemmarna var totala okändisar från typ Falun. Hade Season Of Mist släppt skivan då? Självklart inte. Phil var sångaren i Pantera. Ett stort band. Det räckte tydligen för att hans helt genomvärdelösa black metal-projekt fick förtur. Vem köpte det här? På fullaste allvar, vem köpte Viking Crowns plattor och bara ”wow, det här var ju otroligt bra”? Gillar man Pantera ser jag ingen anledning att lyssna på Viking Crown. Gillar man black metal ser jag ingen anledning att lyssna på Viking Crown. Gillar man att plåga sig själv, köp Viking Crown. Blint! Det tragiska är att det som sagt finns små partier som är tilltalande. jag har redan nämnt introt, ”View of a desolate wasteland”, och ”Swallowed by black mass” är även de stämningsfulla stycken. Varför släppte de inte bara en skiva med sådana låtar? Förstår ni nu vilken nivå vi befinner oss på. En skiva där introt är bäst! Inte sedan Melek Taus glansdagar har jag varit med om något liknande.
Efter ”Banished rhytmic hell” lade Phil Anselmo ner Viking Crown och det var för allas bästa. Jag förstår varför han startade bandet. Black metal var relativt nytt och fräscht och han ville visa att hans streetcred var tyngre än Crowbars riff. Trist bara att det inte blev bättre än det här. Faktum är att det nästan är chockerande hur kasst det blev. Jag menar, kom igen. Det finns inga ursäkter.
Nu hade sagan kunnat vara slut. Det är den inte. Vi minns alla den totala axelryckningen som var Eibon. Minns ni inte den kan ni läsa min och Heidenhammers recension av smörjan på vår genomgång av Moonfog 2000 – A different perspective. För att göra en lång historia kort var Eibon en supergrupp bestående av bland andra Satyr, Fenriz och Phil Anselmo. Det blev ett par låtar inspelade och sedan var den sagan all. Tack för det. Inte ens de mörka gudarna kan sia om det fiasko som en hel fullängdare med det projektet hade kunnat uppnå. Om Satyr var ansvarig för införandet av Matrix-viruset i Norge kan han mycket väl även vara ansvarig för Phil Anselmos black metal-exkursioner. Återigen, ponera att Viking Crown bestod av okändisar från Falun. Hade Satyr kommit springandes då med saliven forsandes ur limpsaxen?
Jag minns inte om det var i Close-Up eller om det var i Terrorizer, men Phil var intervjuad då han var aktuell med något av sina miljarder sidoprojekt. Han fick då frågan varför Viking Crown var så kasst och då erkände han att Viking Crown inte var någon höjdare utan hans riktiga black metal-hjärta bultade i det gamla projektet Christ Inversion. Jag minns att jag läste detta och tänkte att det här Christ Inversion lät högst tvivelaktigt. Sedan glömde jag bort det bandet helt ända tills för något år sedan då jag en dag bara vaknade och tänkte ”Christ Inversion”. Då Internet gjort det möjligt att rota fram gammal musik man bara kunnat drömma om i ungdomen blev jag sugen att på vinst och förlust kolla om någon lagt upp Christ Inversion-material på Youtube. Jodå. Det fanns. Enligt metal-archives släpptes det en demo 1994 och en demo 1995 samt en samlingsvolym från 2008. Jag var naturligtvis skeptisk då jag aldrig sett en recension, en intervju eller någon ens nämna Christ Inversion i ett fanzine under hela 90-talet. Jag kan såklart ha fel. Musikaliskt är det inte så mycket black metal alls, mer gammal döds i symbios med sludge och andra dubiösa genrer. Inte skitdåligt, inte heller skitbra. Som kuriosa lite småkul. På Youtube fanns gamla liveklipp från 1994. Samma år som Pantera släppte ”Far beyond driven”. Ett hafsverk som hamnade på förstaplatsen på den omtalade billboardlistan. Jag vet inte, men det är något som inte stämmer. Christ Inversion har så mycket bättre ljud och bättre låtmaterial än Viking Crown någonsin hade och detta ska vara inspelat långt före Viking Crown. Ja, det står att första Viking Crown är inspelad 1994 men den informationen lägger jag i samma påse som Nargaroths tidslinje. Jag är långt ifrån någon Anselmo-specialist så finns det något expert ute i etern som kan reda upp det här vore jag tacksam.
Vi spolar fram till 2015. Phil Anselmo är åter aktuell med ett black metal-projekt. Skam den som ger sig. Scour heter bandet. Medlemmar från bland annat Cattle Decapitation och Pig Destroyer. Hittills har vi fått två EPs. ”Grey” släpptes 2016 och ”Red” 2017. Jag vet inte jag. Det är välspelat och det låter stundtals som black metal. Däremot är låtarna knappt tre minuter långa och det påminner mest om låtidéer som aldrig blivit färdigställda. Vill man vara elak låter det som att någon klippt ut black metal-flörtarna ur Cattle Decapitations låtar och gjort en skiva av det. Känslan efter att ha lyssnat igenom Scours två släpp är mest tomhet. Vad ska det här vara bra för? Det är som sagt inte direkt dåligt, men det känns ofärdigt. Ni vet de där halvfärdiga låtarna man spelat in på datorn och sedan glömt bort. Så låter Scour. Enligt kommentarerna på Youtube är dock detta det bästa som hänt i musikhistorien. Hur var det nu med amerikaner och black metal?
De fattar inte grejen.
På tal om det kommer luftslottet Necrophagia få sig en åthutning framöver.
På återseende.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
9 januari, 2018 den 5:54 e m
Väl skrivet. Ser gärna mer om diverse amerikanska luftslott.