Hatpastorns likpredikan

2017 kastar sin ruttnande lekamen mot det definitiva slutet och då är det dags att sammanfatta årets bästa skivsläpp. I sedvanlig ordning är detta en pärs då man alltid missar något. För någon månad sedan satt jag och kollade hur många black/döds-skivor som egentligen släppts i år. Jag gav upp när listan visade över 2000 släpp. Över 2000 jävla skivor. I min skivsamling har jag lite drygt 2000 CD-skivor och det har ackumulerats sedan barnsben! Det som gjorde mig mest trött är att när jag kollade igenom detta berg av träck som släppts i år så kände jag igen max vart femte band. Att skivbolagsbranschen är döende är uppenbarligen en myt. Black metal är världens mest inkluderande genre. Alla får vara med. Alla får släppa skivor. Vart är kvalitetskontrollen? Visst, det har alltid släppts en massa smörja, men nu har dammarna fullkomligt brustit. Detta borde ge oss i Förintelseförsamlingen oändligt med material att jobba med och ja, det gör det. Samtidigt är det så mycket som släpps som inte är roligt dåligt utan bara mediokert. Tänk er ett derivat av Mactätus och Liar Of Golgotha. Det är inte dåligt spelat utan mest bara själskrossande intetsägande. De banden är det svårt att skriva om. Med detta sagt går vi över till de skivor som gett mig mest glädje i år. Observera att jag inte kommer att inkludera någon dungeonsynt, en genre som slukat mig fullkomligt. 2018 får bli året då vi ger oss i kast med den genren. Hursomhelst, utan rangordning, här kommer Hatpastorns favoriter 2017.

Evilfeast – ”Elegies of the stellar wind”

Det polska enmansbandet Evilfeast spelar musik som är sprungen ur mina önskedrömmar. Karlsloken gör allt rätt. Tänk er gamla Emperor och Gehenna, det stuket av atmosfärisk svartmetall fast utan att vara en total stöldfest. Lägg istället till den där polska auran och den klassiskt bräkande sångstilen som härstammar från detta land och ni får Evilfeast. Jag vet, bandnamnet är ett jävla skämt, men låt för guds skull det inte smutsa ner denna juvel till band. ”Elegies of the stellar winter” är snubbens femte fullängdare och är en bra inkörsport till denna musikskatt. Sedan kan ni jobba er från ”Mysteries of the nocturnal forest” från 2004 och framåt. Black metal med synt som det lät förr. Jag applåderar så att handflatorna blir röda.

Grift – ”Arvet”

”Syner” som släpptes 2015 är en skiva jag lyssnat generande mycket på. Förväntningarna var således skyhöga när ”Arvet” släpptes i år. ”Arvet” har inte de där direkta hitsen som exempelvis ”Svältorna”, utan låtmaterialet kommer istället krypande och överraskar ständigt med partier som får en att knyta näven i kosmos generella riktning. Det kan vara jag som har en trasig DNA-stege men när jag lyssnar på ”Arvet” lyssnar jag på den som en enda lång låt. Det är en angenäm resa mellan partier som är så vackra att underläppen darrar till partier som är så deprimerande att ja, underläppen darrar. Det är kort och gott en jävla massa underläpp som darrar. Erik har träffat en musikalisk och tematisk guldåder. Må hembygdsångesten fortsätta att riva i honom så vi får avnjuta mer musik.

Blut Aus Nord – ”Deus salutis meæ”

Ska sanningen fram är jag fortfarande inte riktigt klar med den magiska 777-trilogin men det jag hört hittills av ”Deus salutis meæ” är tillräckligt övertygande för att få vara med på årsbästalistan. Blut Aus Nord är ett av få band som hanterar både melodi och krossande dissonans. På denna giv är det dock mer krossande dissonans än melodi så var vaksam. Blut Aus Nord är även ett av få band som har ett helt unikt sound. Det tar två sekunder så vet man exakt vilket band det är. Gillar man det så har man en ocean av skivor i dess diskografi att lyssna på. Har man aldrig fattat grejen kommer denna inte att övertyga tvivlarna. Skivtiteln kan emellertid studsa rätt åt helvete. Man låter som en idiot när man uttalar den.

Saiva – ”Markerna bortom”

Äntligen har den här godbiten släppts. Den totala Isengard-dyrkan som genomsyrade ”Finnmarkens folk” är här till stor del ersatt av vemodigt fyrtaktsdriv som hämtar lika mycket från sentida Armagedda/Lönndom till Katatonia runt ”Discouraged ones”. Om det snöade på ”Finnmarkens folk” är ”Markerna bortom” mer en höstplatta. Det är myggigt och jävligt, spritfebern härjar och det är förbannat långt hem. När det kommer till norrländsk svartmetall blir det inte mer norrländskt än detta. Det finns många goda minnen sammankopplade med detta album.

Acrimonious – ”Eleven dragons”

Drivig svartmetall från Grekland som musikaliskt blandar auran från Dödheimsgards ”Kronet til konge” med den melodiska våldsamheten och antiarrangemangen från Darkened Nocturn Slaughtercult. Naturligtvis svinbra. När det kommer till ortodox svartmetall tillhör de här lirarna mina personliga favoriter och nu ska jag göra något som man väldigt sällan gör när man pratar om black metal, jag ska berömma basspelet. Det kan vara jag som levt under en sten, men detta borde ju ha hypats sönder vid det här laget. Det kanske det har gjorts. Vad fan vet jag? Ortodox black metal har en tendens att bli jävligt rörig och på tok för tyngd av sångpartier som aldrig tar slut. Acrimonious är betydligt mer lättsmält. Om det ses som något positivt i genren vågar jag inte ens spekulera i.

Ungfell – ”Tôtbringære”

Jag lyssnade som fan på denna i våras. Oklart egentligen varför, men den gjorde mig glad. Desperat black metal med allehanda inslag av folkinstrument. Inte ett mirakel av originalitet, men jag gillar energin och ljudbilden. Det räcker uppenbarligen långt. Schweiz kryllar inte av bra band, men Ungfell kan helt klart räknas in i de glesa leden. De glesa leden som är schweizisk svartmetall. De vilar något österrikiskt över ”Tôtbringære”, som om tidiga Amestigon hade varit bra. Ja, det är väl den bästa liknelsen. Tänk er att 90-talets Amestigon var så bra som du hoppades på när du köpte skivan blint eftersom det fanns kopplingar till Abigor. EXAKT så låter Ungfell. Man blir glad.

Auðn – Farvegir fyrndar

Denna har gått varm de senaste veckorna och just nu gillar jag det som fan. Isländsk svartmetall av det mer atmosfäriska slaget. Frågan är bara om den håller i längden eller om jag är på väg att gå i Agalloch-fällan igen. Ett band jag en dag bara vaknade upp och insåg att jag fan inte tålde. Något som aldrig skett förr. Jag ska försöka förklara hur jag menar. Vissa band bockar i alla ens kriterier för musik man gillar. Agalloch fyllde i en jävla massa bockar och när jag lyssnade på det hörde jag att det fanns väldigt mycket bra material. Däremot kändes många av låtarna som enorma projekt att ta sig igenom, men erfarenheten säger att det oftast är värt att ta sig an kampen att komma in i en skiva då slutresultatet kan bli att det blir en skiva man aldrig tröttnar på. I Agallochs falls vaknade jag upp i soffan när jag insåg att mig lurar de fan inte genom att köra samma jävla pissmelodi i en halv evighet bara för att sedan bjuda på några minuter av önskvärt material. Auðn fyller i många bockar men jag känner Agalloch-sinnet pingla i bakhuvudet. Jag får återkomma om Auðn håller i längden. Just nu är det helt guld.

Ja, det var väl det för den här gången. Saknar ni något på listan? Antingen har jag inte hört det eller så tyckte jag att skiten sög. Eller så har jag glömt något. Det är inte ovanligt.

2018 ser mycket lovande ut. Dels släpper Panphage sin sista skiva ”Jord” som är omöjligt bra och sedan släpper SUMMONING sitt nya mästerverk. Peppen är orimlig. Nachtzeit-fullängdaren borde släppas tidigt 2018. DEN är så bra att man kissar på sig. Samma sak med Stillas nya skiva.

Låt nu 2017 dö i gas så man får ta del av de godsakerna.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 29 december, 2017 at 4:57 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.