Hatpastorns likpredikan

Jesu död kan bara firas på ett sätt och det är tillsammans med gudarna i Ancient. Detta klipp är från när Dr Panzram såg dem nu senast på Baroeg. Ni som förstår, ni förstår. Vi kommer att bjuda på mer guld från den händelsen när vi vid ett senare tillfälle publicerar en podcast vigd till just Dr Panzrams Aphazel-religiösa upplevelser.

Hell Aphazel!

/Förintelseförsamlingen

Det blev onekligen rejält med gnäll från olika håll när jag själv behagade gnälla på Iron Maidens mer eller mindre katastrofala skivor på vilka en viss Blaze Bayley luftade sin strupe. De som tyckte att mitt omdöme var hårt i överkant hade givetvis fel. En del av dessa propsade dessutom på att jag var mer eller mindre tokig då jag hintat om att även de skivor med Iron Maiden som släppts efter att Bruce Dickinson kom tillbaka inte riktigt förmår leva upp till den standard de nio första studioalbumen fram till 1992 satte. Jaja. Ni som känner er träffade bör nog sluta läsa redan här.

Då jag redan förklarat både mitt, Pastorns och Panzrams förhållande till Iron Maiden känns det onödigt att upprepa vad som redan förtäljts såväl i skrift som i audioformat. Iron Maiden är typ världens bästa band. Eller, de var åtminstone världens bästa band. En gång i tiden. Sedan gick något snett. Jag vidhåller att Iron Maiden aldrig blev sig likt efter att Bruce Dickinson valde att hoppa av 1993. Åtminstone blev det aldrig lika bra, av flera anledningar.

Jag valde att inte åka och se dem på comebackturnén år 2000. Någon får rätta mig om jag har fel i detta, men jag tror att det var första gången de beträdde svensk mark efter att Dickinson likt en prodigal son axlat frontmansrollen ånyo. Vill dock minnas att de gjorde en mindre världsomsegling året dessförinnan i samband med lanseringen av fiaskospelet ’Ed Hunter’ och medföljande soundtrack, men jag tror inte att de kom till Sverige den gången. Skit samma. Såhär i efterhand känns det såklart som ett synnerligen dumt beslut, särskilt då jag är en av få i hela världen som aldrig sett Maiden live. Trots att jag kan de första nio albumen utantill. Och jag märker också att jag har svårt att riktigt i ord förklara varför jag inte åkte. Särskilt då de framträdde tillsammans med Slayer.

Men … jag vet inte, hela grejen kändes som den hade en lite besk bismak. Första gångerna jag fick höra ’Brave New World’ var jag långt ifrån övertygad. Skivan har växt såhär i efterhand, men när den var färskpressad kändes den lite … billig. Jag gillade inte att de hade valt att behålla den kapade logotypen. Jag tyckte inte att omslaget nådde upp till klassiska höjder. Bandbilderna såg för jävliga ut. I ärlighetens namn var hela layouten på skivan ganska usel. Varför de valde att använda ett av de fulaste typsnitten för att presentera låtordningen på baksidan kommer jag aldrig att begripa. Men framför allt kändes också låtarna och produktionen rätt halvljumma. När jag lyssnar på den idag märker jag att många av de intryck jag fick redan då kvarstår. Vissa recensenter valde att hylla producenten Kevin Shirley till skyarna. Jag var inte en av dem. Idén att Iron Maiden plötsligt skulle låta ”live” i studion tycker jag helt enkelt suger. Okej att den första skivan – och för den delen ’The Soundhouse Tapes’ – låter som de gör med tanke på låg budget och brist på erfarenhet och bra producent, men att comebackskivan med Bruce gör det … det köpte jag aldrig. Att skivan är högljudd då den mastrats med hög volym är en sak, men sammantaget har jag alltid tyckt att det låter så utstuderat. Som att skriva lyssnaren på näsan att nu, nu har vi minsann gått tillbaka till rötterna och kört in låtarna i studion som om vi stod på scen. Något medlemmarna också var väldigt ivriga med att poängtera i samtida intervjuer. Är det bara jag som tycker att sådant i så fall ska framgå mer under själva genomlyssningen utan att det blir en selling point i marknadsföringen? Jag vet inte, kanske är jag bara överdrivet tjurig. Och som sagt, idag tycker jag dessutom att ’Brave New World’ var den sista riktigt bra skivan som släppts av bandet i fråga. Lite småskavanker till trots. Vilket för oss till det vi egentligen ska prata om idag.

’Dance of Death.’

För att gå rakt på sak: första gången jag såg och hörde den här skivan blev jag på fullt allvar sorgsen och illa till mods. Året var 2003 och jag bodde för tillfället i Umeå. På min födelsedag fick jag chansen att provlyssna på den nyligen utkomna skivan på … Åhléns, tror jag det var. Sannolikt var det också en av de sista gångerna jag provlyssnade på något i en butik. Och jag kände mig mest tom. Både under och efter genomlyssningen. Vi ska se om samma sak händer även idag.

Under tiden nästföljande skiva dök upp, ’A Matter of Life and Death’, kände jag mig också tom. Främst för att något avskum hade brutit sig in i det förråd där jag förvarade min skivsamling vilket medförde att den decimerades med hälften. Detta ledde till att jag började låna skivor på biblioteket. Internet och MP3 kan brinna i helvetet, fysiskt format till varje pris är det som gäller. Vid detta tillfälle bodde jag i Uppsala och där hade stadsbiblioteket valt att köpa in det senaste alstret med Iron Maiden. Perfekt, tänkte jag. Det gjorde jag inte när jag hade låtit den gå ett par varv i stereon. Vi ska se om samma reaktion händer även idag.

’Dance of Death’. Vi kan inte gå vidare utan att nämna elefanten i rummet en gång till. Omslaget. Alltså – vad tänkte de egentligen? Om jag fattat saken rätt, var det som kom att hamna på det officiella omslaget tänkt som en skiss. När konstnären bakom verket fick reda på att det utan hans kännedom kom att pryda det upptryckta konvolutet skall han ha krävt att få sitt namn borttaget i texthäftet. Jag vet inte om det verkligen stämmer, men om så är fallet kan ingen förebrå honom.

”Wildest Dreams”

Jag har alltid tyckt att den här låten känns mer som en cover än som en genuin Iron Maiden-låt. Kanske skulle den kunna ha varit en hygglig b-sida på någon singel från åttiotalet och egentligen skriven av någon halvt gudsförgäten hårdrocksproggig grupp från Frankrike. Inte så att det här är direkt dåligt – i skrivande stund låter det faktiskt bättre än på länge. Det är mest bara att jag hade föredragit något annat. Om man vill, kan man hävda att videon inte direkt är något cineastiskt mästerverk … men å andra sidan har väl det här gänget sällan gjort sig känt för några sådana ens tidigare i karriären.

”Rainmaker”

Känslan från den tidigare låten håller i sig en aning. Överlag låter det här mer som traditionell hårdrock än som heavy metal från tiden det begav sig. Ach, fan alltså … har jag varit alldeles för hård mot den här skivan i snart femton års tid? Solot skulle ha platsat någonstans på ’Fear of the Dark’. De som tycker att Maiden mer eller mindre gick och halvdog då Adrian Smith valde att sluta och Janick Gers tog över stafettpinnen har jag alltid tyckt överdrivet allvaret. Gers må inte vara världens bästa gitarrist, men jag har alltid brytt mig mer om melodier och riff än gitarronani.

”No More Lies”

Nja, här börjar allt bekymmersrynkorna i pannan vecka sig. Jag vet inte om det är produktionen som gör det, men de här halvplockade och småsura akustiska tonerna låter verkligen inget vidare. Av någon anledning får jag känslan av att det mer skulle platsa på ett taffligt album av typ Adorned Brood som inför chansen att vara med på en samlingsskiva utgiven av Adipocere Records bestämmer sig för att smyga in lite extra medeltidskänsla då tillfälle ges. Dessvärre låter det mer The Soil Bleeds Black än något annat. Jag får dock medge att låten har växt med några lyssningar. Besynnerligt nog tycker jag dock det låter bättre ju lägre volym jag lyssnar på. Ett makabert omen.

”Monstegur”

Darkthrone var före med att sjunga om katarerna, även om det är aningen oklart varför en antik kristen gnostisk sekt pockade på Satans poets intresse. Iron Maiden vill dock inte vara sämre, men misslyckas i mitt tycke kapitalt med att framkalla stämning i en låt som mest låter som ett flåshurtigt och skojfriskt ledmotiv till en bana i det gamla dataspelet ”Wonderboy”, i vilket man styrde en bastukjolsförsedd blond yngling som åkte skateboard och mumsade i sig överdimensionerade körsbär. Såhär glada melodier kan inte ens Rock N’ Rolf skriva när han är på sitt glättigaste humör. Glöm ”Quest For Fire”, det här är Maidens mest Spinal Tap-liknande låt någonsin.

”Dance of Death”

Dags för något som tyvärr skulle bli alltmer standard för senare Iron Maiden; evighetslånga epos som inte är ”Rime of the Ancient Mariner”. Jag vet inte vad som hände, men någonstans vid den här tidpunkten verkade Harris och kompani få för sig att låtar skulle vara långa enbart för sakens skull. Missförstå mig inte, några av bandets främsta stycken har varit av det längre slaget utan att det gått ut över kvalitén. Men det krävs att varje extra minut och sekund faktiskt tillför något som annars skulle saknas i låten. Det gör det bara inte här. För skojs skull hade det varit intressant att få höra hur det här hade låtit om de hade kapat bort sisådär en fem minuter och gjort en singelversion. Hur många hade egentligen saknat de här gitarreskapaderna? Och för att fortsätta prata om Spinal Tap … den där gitarrslingan vid 3.10 är så kusligt lik flöjtslingan i ”Stonehenge” att det knappt ens är roligt.

”Gates of Tomorrow”

Varför ska det låta så jävla glatt för? Jag börjar ångra det jag tidigare skrev om Janick Gers, men inte på grund av hans solon. Däremot verkar det ha varit en dålig idé att låta tre gitarrister slåss om utrymmet, för det är enormt irriterande att inte få höra Bruce sjunga en melodi utan att bli ”hjälpt på traven” av en förbannad gitarr som ska ligga och tjuta ut samma toner i bakgrunden. Det fyller inte ut, det är bara i vägen. Mellanpartiet får sägas vara klassisk Maiden, och det tackar vi för. Synd bara att det inte går ihop så där vansinnigt bra med resten av låten. Och de där triolmarkeringarna på trummorna hade de kunnat skippa, särskilt med tanke på att de skulle överanvändas på skivan som kom efter denna. Men vi ska inte gå händelserna i förväg.

”New Frontier”

Här är det faktiskt lite drag, i alla fall. Hade jag fortfarande spelat in blandband hade detta sannolikt varit den låt jag förärat utrymme på tejpen. Tacksamt att de väljer att köra på i samma tempo utan onödiga krumbukter. I övrigt finns det kanske inte så mycket att säga om det här, annat än att de kanske hade kunnat klippa bort en minut. Maiden var ju typ bäst på att smälla in rökare under fyra minuter, så jag förstår verkligen inte den här tendensen att envisas med att göra dem längre än nödvändigt. Nåja, i det här fallet stör det inte nämnvärt. Lite överraskande att Nicko varit med och skrivit låten ifråga.

”Paschendale”

Det här har väl, om jag förstår saken rätt, blivit lite av en livefavorit. Och ja, dåligt är det inte … allsångsvänligt, omväxlande utan att vara krystat och som extra piff ett par grepp som inte testats så värst många gånger förut. Ach, den här låten är bra, inget snack om saken. Men eftersom jag är gnällig och jobbig väljer jag ändå att påpeka att jag tycker att en bättre produktion, företrädelsevis signerad Martin Birch, hade lyft det här till de riktigt höga höjderna. Istället för att låta suggestiva och omfattande låter gitarrerna mest pipiga, särskilt när de enbart spelar toner och inte ackord. Om man nu ska lyssna på de här låtarna gör man klokt i att lyssna på de liveversioner som finns tillgängliga på de otaliga skivor och DVD-släpp som prånglats ut de sista tretton åren.

”Face in the Sand”

Den här låten passerade visst helt obemärkt. Det lät som nyare Iron Maiden. Tror jag.

”Age of Innocence”

När jag gick till jobbet för någon dag sedan hann jag med att lyssna igenom hela ’Piece of Mind’. Det var det bästa jag någonsin hört, trots att det måste vara genomlyssning nummer femhundra eller något liknande. Var tog allt det som gjorde Maiden så sjukt bra en gång i tiden vägen? Ska jag vara snäll kan jag gå med på att refrängen i den här låten är lite halvt medryckande, men mest av allt låter den som något överblivet spår från Dickinsons ’Tattooed Millionaire’. Försumbar men småtrevlig radiorock. Resten av låten är mest bara ett hopplöst tröskande med ett mindre lyckat försök till samhällsanalys insprängd i texten. Självklart kan de heller inte hålla sig från att vrida ut ett par extra minuter från en melodi som redan stannat alldeles för länge och inte fattar vinken att det är dags att gå hem.

”Journeyman”

Sista anhalten på skivan och ett nytt grepp för bandet, då det är den första låt de gjort som framförs helt akustiskt. Det ska sägas att jag var genuint nyfiken på att höra den, då jag alltid tänkt mig att något sådant borde passa som hand i handske. Särskilt nu som det gavs tillfälle att briljera med tre gitarrer. Lustigast är dock att det faktiskt inte gör värst mycket skillnad alls. Även om de flesta av gitarrerna är akustiska kvarstår trummor, syntstråkar och några solotoner som jag har svårt att se skulle komma från något annat än en gitarr driven av elektricitet. Och ja … känslan kvarstår i stor utsträckning från de förra låtarna. Det är inte dåligt, men det är verkligen inte särskilt engagerande heller. ”I know what I want, I say what I want” maler Bruce Dickinson på, men det låter inte som att han egentligen menar något av det. Vad vet jag? Säkert finns det folk som avgudar detta, men jag är inte en av dem.

Sammanfattning:

Trots mina initiala frustanden ska det sägas att jag gett den här skivan ett antal chanser nu. Jag har väntat på att det snart ska lossna, och att jag till sist ska inse att jag haft fel i min första bedömning. Att det skulle bli som med ’Brave New World’ – först kallt konstatera att det inte är som förr, men ändå tillräckligt. Och med det i åtanke kanske hitta ett och annat spår som kan fungera som glömda halvädelstenar. Så är inte fallet. Precis när jag skriver detta går spelaren över och kör igång ”Aces High” från 1984. Vi kan nöja oss med att säga att skillnaden är tämligen avgrundsdjup. Men: jag vill avsluta med att säga att vissa av spåren på ’Dance of Death’ onekligen har potential men att produktionen inte gynnar materialet. Och på liveskivorna blir detta än tydligare. Trodde aldrig jag skulle rekommendera någon att införskaffa exempelvis ’Death on the Road’, men faktiskt: den har ett egenvärde. Hade jag varit mer konspiratoriskt lagd hade jag hävdat att de gjort ljudbilden på studioalbumet medvetet sämre så att det i sig skulle motivera ett inköp av senare livealbum och remixar. Vad vet jag? I dessa dagar drar de sig nog inte för något.

’A Matter of Life and Death’

Kanske är det bara jag, men jag tycker det känns lite halvsunkigt med ytterligare en skiva med ordet “death” I titeln direkt efter den förra. Omslaget är väl marginellt bättre, men det skulle lika gärna kunna platsa på en brasiliansk coverskiva med orkestrar ingen människa hört talas om framförandes Iron Maiden-låtar. Jag har också alltid tyckt att layouten och valet av typsnitt känns lika billiga som de på ’Brave New World’.

”Different World”

Det tar inte många sekunder att höra att samma sorts produktion som sänkte de två förra skivorna har valts ytterligare en gång. Samma höga volym, samma pseudoliveljud. Av någon anledning får jag känslan av att den här skivan skulle vara lite mörkare och lite mer allvarsam än föregångaren, men det kan också vara omslaget som ser till den saken. Och på tal om det: även om bilden på framsidan inte är lika katastrofal som ni-vet-vilken är det inte direkt ’Seventh Son …’ vi snackar om heller. Hur låter den här första låten då? Ja, ganska precis som ett av de tråkigare numren från ’Dance of Death’ fast med lite mer betoning på moll.

”These Colours Don’t Run”

När jag först hörde den här skivan – efter att ha lånat hem den från Uppsala stadsbibliotek – var jag beredd att fullkomligt ge upp tanken på att Iron Maiden någonsin skulle kunna bli bra igen. Efter ett par genomlyssningar mindes jag verkligen ingenting förutom att jag tyckte att den var smått olidlig och att samtliga låtar lät mer eller mindre exakt likadant. Det här kan vara sjätte eller sjunde gången jag tar mig igenom hela skivan och jag får erkänna att jag delvis tar tillbaka mina första utlåtanden. Den här låten är faktiskt ganska catchy och arrangemangen känns i sammanhanget rimliga, trots att jag initialt verkligen hatade dem. Jag kan förvisso tycka att de hade kunnat spara på framförallt triolkompet på trummorna, som jag nämnde förut, men i just den här biten fungerar det.

”Brighter Than A Thousand Suns”

Jag tror att det var i och med den här låten jag kläckte nya Iron-Maiden-koden.  Enkelt uttryckt känns det som om de övergett melodier till förmån för riff. Jag gillar det inte. Iron Maiden har för mig alltid handlat om att riff och melodier ska utgöra en fungerande symbios. Mycket var det också därför plattorna med Blaze Bayley kändes så bedrövligt tråkiga, då mannen i fråga aldrig fick till sångmelodierna utan att ta i så han sprack. Och inte ens då gick det. Här följer Dickinson återigen bara de grundtoner som spelas och han låter mer som ett extrainstrument som skall fylla ut låten istället för att föra befälet på skutan. Det blir inte bättre av att gitarrerna är lika högt mixade som sången vilket gör att de tävlar om utrymmet. Precis som när man lyssnar på Setherials ’Lords of the Nightrealm’ blir det heller inte bättre om man höjer volymen – det blir bara värre.

Men: därmed inte sagt att låten egentligen är dålig. Riffen är på sina ställen riktigt bra och den röda tråden är intakt stycket igenom trots en relativt lång speltid. Att de sedan snott titeln från Killing Joke ger ett litet extra plus i min bok.

Eller vänta. Det där skrev jag visst på tre och en halv minuter. Jag märkte inte att det då kvarstod cirka fem av låtens totalt åtta minuter och tjugotre sekunder. Det känns trist att behöva upprepa det jag konstaterat flera gånger tidigare, men varför i hela helvete skall låtarna vara så jävla långa för? Jag har en teori som baseras på psykologins syn på relativt tidsförlopp. Enligt den så accelererar uppfattningen av tid ju äldre man blir. Alltså: är man ett år gammal är ett år hela ens livstid. När man fyllt två, blir ett år plötsligt hälften av livet. Vid tre är ett år en tredjedel. Och så vidare. På grund av detta upplever man att åren blir allt kortare ju äldre man blir. Vid de femtio är ett år enbart en femtiondel. Med detta i baktanke; är det så att medlemmarna i Iron Maiden nått en så pass hög ålder att tiominuterslåtar numera känns som om de är lika korta som deras treminutersdängor var på åttiotalet? Det skulle förklara en del.

”The Pilgrim”

Fånig intromelodi, men det vore att ljuga att säga att den inte sätter sig. Rejält, dessutom. På samma irriterande sätt som refrängen till ”Blood Brothers”. Det sista du vill höra innan du lämnar huset på morgonen, för du vet att det kommer att hålla i sig resten av dagen oavsett vad du försöker göra åt saken. Angående ”The Pilgrim” … jag kan verkligen inte avgöra om det här är en bra låt. Den har ingredienserna, man minns partierna och det är lite småsubtila passningar till gamla stordåd. Trots det vill det sig inte riktigt, och jag kan inte sätta fingret på varför. Kan ha att göra med de där FÖRBANNADE triolerna i bryggan. Ett knep som blir alltmer störigt för varje gång. Det kan också ha att göra med att låten har så många separata delar att det till sist framstår som ett pussel med suddiga konturer när bilden väl framträder. Jag hade också gärna hört en mer ordentlig melodi, men som sagt är det kanske att hoppas på för mycket vid det här laget.

”The Longest Day”

Jag är bara en bit in på den femte kakan på det här fatet och jag är redan mätt. Till den grad att jag börjar kväljas över den till bredden överfyllda buffén. Jag känner att jag går från att vara rent gnällig till rent grinig. ”Va? Ska vi göra en till platta? Fantastiskt! Nu ska vi allt ge fansen så det räcker och blir över!” verkar Steve Harris med manskap resonera. Ett recept som de dessutom kommer att följa fast med målet att laga ihop ännu större portioner allteftersom. ”The Longest Day” bara fortsätter och fortsätter, med en alltmer fadd eftersmak. Som tuggummi direkt taget från en påse med Garbage Pail Kids-kort. Låttiteln känns mest ironisk.

”Out of the Shadows”

Låt sex och det återstår närmare fyrtio minuter av den här skivan. Jag står fast vid teorin angående åldrande och accelererad uppfattning om tiden. Vilket stärks då det här just nu känns som en smärre evighet. From here to eternity, skulle man kunna uttrycka det om man vill vara putslustig. Den här biten påminner till viss del om ”Wasting Love” från ’Fear of the Dark’. Eller, till viss del förresten … snarare en cover på en egen låt. Kommer någon ihåg att Guns N’ Roses valde att spela in två versioner av ”Don’t Cry” på de respektive utgåvorna av ’Use Your Illusion’ del ett och två, och att det enda som skilde versionerna åt var att de hade två olika texter? Ungefär så verkar även Maiden ha velat göra. Tja, återigen är det inte så dåligt. Mest ganska onödigt. Med tanke på skivans längd, kunde de inte ha skalat bort åtminstone denna?

”The Reincarnation of Benjamin Breeg”

Den här låten valde de att släppa som singel vilken marknadsfördes med lite mystik kring låten och texten ifråga. Om jag minns rätt var det tal om att huvudpersonen som titeln anspelar på skulle ha funnits på riktigt och befattat sig med ljusskygg aktivitet, men jag minns alls inte vad. Det tog dock inte lång tid förrän det avslöjades att allt var hittepå. Ingen brydde sig. Är det verkligen någon som tror att det går att fejka sådana saker idag? Cult of Luna försökte sig på samma sak – fast lite snyggare – genom att hitta på en fiktiv författare som i schizofrent tillstånd skulle ha skrivit en dagbok som sedan texterna på skivan ’Eternal Kingdom’ utgick från. Det höll heller inte särskilt länge. Kul idé dock. Musik blir helt enkelt roligare om man väljer att tro på skrönor och myter. ”The Reincarnation …” då? Ja, den tröskar på här i bakgrunden. Hade jag fått välja tror jag knappast att jag hade utsett den här låten till singel, då den verkligen inte engagerar något särskilt. Apropå det här med besynnerliga val gällande låtval till singlar, kan någon svara på varför i Satans namn Samael valde att släppa ”Telepath” från skivan guldplattan ’Reign of Light’ som singel? Finns det någon som inte håller med om att det är den sämsta låten på skivan? Jag kräver svar.

”For the Greater Good of God”

Jag gillar titeln. Faktiskt. Men förutom det … en sak som förbryllar mig en aning när jag återigen lyssnar igenom de här senare skivorna är att det på sina håll tjatats om att Iron Maiden i och med senare alster blivit alltmer progginfluerade och att det är i det ljuset man nu måste se dem för att till fullo kunna uppskatta dem. Jag tycker inte det stämmer för fem öre. Det är nämligen ingen direkt skillnad i arrangemang från tidigare alster. Skillnaden ligger i att de inte längre lyckas med att binda ihop dem lika bra. Med andra ord har de drabbats av samma förbannelse som King Diamond och Mercyful Fate. Ju senare skivor, ju svårare verkar det vara att få takt- och tempobyten att låta som det vore den självklaraste saken i världen. Betänk hur det lät så länge Mickey Dee spelade med King Diamond. Aldrig några problem att sakta ned, öka och skifta komp flera gånger i samma låt utan att det gjorde något. Jämför sedan det med hur det låter på ”Give Me Your Soul … Please”. Eller Mercyful Fates ’Don’t Break the Oath’ med ’Dead Again’. Det märkliga med Maiden är att det fortfarande samma trummis som sitter på pallen nu som gjorde det under inspelningen av ‘Peace of Mind’.

Det tog en liten stund att skriva ned det där. Men vad gjorde det. Låtjäveln håller fortfarande på och visar inga tecken på att lägga av. Snart gör jag det. Lägger av.

”Lord of Light”

En sak slog mig just. De fyra första album som släppts av Iron Maiden efter att Bruce kom tillbaka har i tre fall följts upp av ett tillhörande livealbum eller DVD. ’Brave New World’ med ’Rock in Rio’, ’Dance of Death’ av ’Death on the Road’ och ’the Final Frontier’ av ’En Vivo!’. Det enda studioalbum som inte fått samma behandling är det jag nu lyssnar på. Inte en enda låt finns representerad på ett senare livealbum. En slump? Eftersom jag aldrig såg Maiden uppträda ens på tiden det begav sig har jag haft än mindre lust att göra det efteråt. Hur det lät mellan ’A Matter of Life and Death’ och ’The Final Frontier’ på konserterna vet jag ingenting om, men jag blir nyfiken på hur många av låtarna från ’A Matter …’ som framfördes på dem. Rent spontant är det rätt svårt att tänka sig att det blev några direkta publikfavoriter att sjunga med i. ”Lord of Light” passerar i alla fall helt obemärkt förbi. Trots att låten är närmare sju och en halv minut är det helt blankt efteråt.

”The Legacy”

Vägs ände. Finis malorum. Via dolorosa. Givetvis är ju även den här låten över nio minuter lång. Och jag vet inte … det är som om man hela tiden förväntar sig att uppbyggnaden ska utmynna i något slags förlösande crescendo, men det vill sig aldrig riktigt. Det är synd, för här – liksom på en mängd ställen på hela skivan – finns det tillstymmelser till något som hade kunnat vara riktigt bra. Jag kan tänka mig att om man skulle dra in den här låten på en spellista, eller ännu hellre ett blandband, och verkligen håller sig till den för att låta den växa skulle den kanske inte bli en ny favorit men åtminstone en bra mellanlåt. Ach, det känns tråkigt att inte ha så värst mycket mer att förtälja. Så vi får väl säga så. Dags för påtår och en stunds kontemplation.

Summering och slutcitat:

Det känns helt bisarrt att det nu är femton år sedan ’Dance of Death’ dök upp och att det gått över ett decennium sedan ’A Matter of Life and Death’ såg dagens ljus. Men skit samma, det är inte det vi ska prata om. Tidigare har jag mest upplevt det som om de här senare skivorna flutit ihop till en slags smet, mer eller mindre omöjliga att egentligen skilja från varandra. Efter närmare genomlyssningar kan jag i alla fall konstatera att de är hyfsat olika, åtminstone på en del plan. ’Dance of Death’ känns, i brist på bättre ord, som en betydligt gladare skiva än uppföljaren. Om det är något positivt vet jag inte. Vad jag märker är dock att det var betydligt svårare att kora en ”vinnare” av de här två plattorna, då ingen av dem kan sägas vara direkt bättre än den andra. Av någon anledning sätter sig riffen från ’A Matter …’ sig hårdare på huvudet än de från föregångaren, men det märkliga är att trots detta faktum blir det inte direkt en mer angenäm upplevelse att verkligen lyssna på skivan, då de få stunderna av genuint bra material drunknar i poänglösa arrangemang, överflödiga partier och evighetslängd på låtarna. Hade det varit helt omöjligt att kapa bort det onödiga och istället koncentrera sig på de partier som faktiskt ger utdelning?

Det här med låtlängden gör mig mer förbryllad än jag först trodde det skulle göra. Alltså: Iron Maiden kånkar ju runt på vägarna, världen över, och spelar sina gamla dängor år ut och år in. De dyker dessutom upp på ett oräkneligt antal samlingsskivor av tvivelaktig karaktär och på lika många livealbum. Det kan med andra ord knappast vara så att de glömt bort hur de en gång i tiden skrev låtar som uppenbarligen verkat fungera bättre än de på, säg, exempelvis ’A Matter of Life and Death’.

Som ni förstått blev ju inte direkt en hatmatch. För man kan såklart inte hata en Iron Maiden-skiva, ens om det är med Blaze Bayley bakom mikrofonen. Eller jo kanske, men bara då.  Det är nu sjutton år sedan Bruce Dickinson återvände. Det är sju år fler än hans förra session. På tio år hann han medverka på sju av världens absolut bästa skivor. Det är länge sedan nu.

Jag avstår från att kora vare sig vinnare eller förlorare den här gången. Om jag orkar ta mig igenom Iron Maidens två senaste skivor – ’The Final Frontier’ och ’Book of Souls’ kanske kampen blir mer ojämn. Vem vet. Jag vet inte när det i så fall blir. Men vi vet ju att jag inte kommer att kunna hålla mig från det heller. So it shall be written, so it shall be done …

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Det första inlägget i denna intervjuserie presenterades, inte helt ologiskt, av Hatpredikanten själv då det är hans blogg och han som håller i taktpinnen. Nu tänkte jag dock själv ta och författa en ingress till denna intervju; Anledningen till att jag valde att intervjua Niclas ”Whortael” Svensson var för hans inblandning i ett av de bättre och mer förbisedda banden i den svenska myllan, nämligen Throne Of Ahaz. Om ”Nifelheim” hade fått släppas inom en snävare tidsram från den faktiska inspelningen hade de säkerligen blivit mer omtalade, men när den väl släpptes 1995 var scenen redan dränkt.

Jag ska inte dra ut mer på tiden utan jag presenterar här del två i ’Här är din död’.

/Bure Bödel

Anledningen till att jag valt att intervjua just dig är för att jag har bestämt mig att grotta lite i tidig svensk black metal och med tanke på din medverkan i Throne of Ahaz så känns du som ett väldigt lämpligt offer. Vi kan väl börja på ett traditionellt vis, så berätta om hur du kom i kontakt med black metal? Var det Djävulen som kallade?

Jag var ganska tidigt inne på death metal. Min moster träffade en snubbe från Gotland vars son var polare med grabbarna i Grave. Jag började få Grave-demos i brevlådan och på den vägen var det. Sedan gjorde jag väl som många andra vid den tiden och sökte mig vidare till black metal. Jim ”All” Berger (Abruptum, Ophthalamia, Vondur, War) spelade nog också en stor roll i mitt fall. Han flyttade upp till Boden (där jag växte upp) från Finspång och vi lärde snabbt känna varandra. Han introducerade mig för massa nytt. Musiken var inte bara death metal-brutal utan den hade någonting mer. En mäktig upprymd känsla och en stämning som infinner sig. En känsla jag verkligen gillade, och fortfarande gillar.

Throne Of Ahaz var ett väldigt tidigt svenskt black metal-band i vad man kan kalla den andra vågen. Bandet grundades 1991. Även om du inte var med från början, vet du hur visionerna såg ut när bandet drog igång?

Jag kommer inte ihåg exakt, men jag vill minnas att de var trötta på musiken som spelades runtom i Umeåtrakten där de bodde. De ville göra något mer.

Du började i bandet mellan demon och första plattan, hur gick rekryteringsprocessen till när du blev gitarrist?

Det stämmer. Deras tidigare gitarrist hade andra idéer om hur bandet skulle utvecklas och låta så de gick skilda vägar efter demon. Jag träffade dem på en festival i Tegsparken i Umeå och vi började snacka. Vi hade mycket gemensamt och jag började ta bussen ner till Umeå på helgerna för att repa. En resa på ungefär 60 mil, tur och retur.

Hur såg scenen i Norrbotten ut i början av 90-talet? Var Throne Of Ahaz lite av en udda fågel med tanke på den hord av death metal-band som fanns i era trakter?

Throne Of Ahaz var ju ett Umeåband, det vill säga Västerbotten, om jag nu ska vara en besserwisser. Jag bodde dock i Boden i Norrbotten och pendlade till Umeå på helgerna. Men jag fattar såklart vad du menar, och det var inte så stor skillnad på de två olika länen. Du har nog rätt i att Throne Of Ahaz var lite av en udda fågel. Det fanns inte så många band som spelade black metal, även om det började bli ”populärt”.

Luleå-Boden måste ha varit högsätet i Sverige när det kommer till bandinavel. Ni kan väl knappt varit mer än tio personer som spelade in och släppte hundratals skivor under nittiotalet, hade ni inget bättre för er?

Haha! Det var ju lite så faktiskt. Men vad skulle vi göra? Vi var ju inte så många som verkligen brann för att spela black/death metal. Norrbotten är ju sjukt mycket skog, få större samhällen och lågt invånarantal, kort sommar och lång kolsvart vinter. En bra grogrund.

Hur var kontakten med övriga Sverige/världen under det tidiga 90-talet? Jag kan tänka mig att ni var rätt isolerade där uppe. Hade ni koll på hur scenen växte runt om eller skötte ni er själva?

Avståndet till de större städerna söderut gjorde oss såklart lite isolerade men vi hade stenkoll och hängde med i allt som hände. Däremot hade vi kanske en lite mer annorlunda mentalitet än vad folk hade söderut, och eftersom vi inte var särskilt bortskämda med gigs och spelställen så fick vi ta saken i egna händer. Pierre Törnkvist (Devil’s Force, Helltrain, The Everdawn, The Moaning, Scheitan, Decortication etc etc) var väldigt drivande och tog upp band söderifrån till Luleå. Vi brukade också för övrigt inbördes skämta om folk söderifrån, sådana som påstod sig vara så jävla true. Testa skinnbrallor, skinnpaj och patronbälte i trettio minusgrader. Ingen var fan så true som oss!

Med tanke på att det inte fanns så många black metal-band i er närhet eller ens i Sverige för den delen under de första åren av Throne of Ahaz existens, vilka var dina förebilder?

Jag måste såklart säga att Quorthon och Bathory var min absolut största förebild. Än idag är det svårt att beskriva den respekt och vördnad jag känner för en sådan låtskrivare som han. Jag bor tjugo minuter från hans grav och brukar promenera dit på hans födelsedag. Jag var också tidigt i kontakt med bland annat Mutilator i Rotting Christ och grabbarna i Samael. De sistnämnda intervjuade jag också till mitt fanzine Exhumation Mag som jag gav ut 1992. Jag upptäckte så sjukt mycket bra musik de åren. Darkthrone och Mayhem älskade jag också från första stund.

Om man kastar ett getöga på din diskografi så är det enbart Throne of Ahaz som man kan klassa som black metal, sedan blev det melodisk döds för hela slanten fram till 2003 då du började spela punk. Hur kommer det sig att din black-karriär blev så kortlivad?

Vet inte faktiskt. I Throne Of Ahaz skrev jag ju inte musiken, bara något riff här och där. När jag och min barndomsvän Mikael Granqvist (The Moaning, Satariel) började skriva musik ihop så blev det naturligt mycket melodier och stämmor. Jag har alltid varit svag för bra melodier och dyrkar Iron Maiden. Det kanske är deras fel. Men jag har också haft ett black metal-projekt tillsammans med några killar i Satariel. Vi hette Moloch (Vi var före det andra bandet med samma namn!) och släppte en demo med titeln Cutting Holy Throats 1995. Rå och bra skit! Finns på Youtube.

Här i Hatpastorns inverterade synagoga har vi alla en stor fäbless for det minst sagt mytomspunna Invasion Records. Du som faktiskt släppt en platta där, vad kan du berätta om detta bolag? Hur kommer det sig att The Everdawn klarade sig undan ”photoshopspyorna” som nästan alla andra band på bolaget blev påtvingade?

Jag vet exakt vad du pratar om! Hahaha! Vad fan höll de på med där på Invasion? Jag vet fan inte. Vi hade nog bara tur. Gamla omslaget till Poems – Burn The Past är ok, men det nya på re-releasen från Century Media 2012 är fan så mycket snyggare.

Och med det tackar vi Whortael.

Vi sammanfattar helgens festligheter på följande vis.

/Förintelseförsamlingen

För en tid sedan fick jag ett meddelande från Dr Panzram som löd:

”Jag utmanar dig i dungeonsynt. Vi har en timme på oss. Säg ett datum.”

Jag knöt näven i fickan. Nu jävlar. Sist det vankades låtskrivarkamp i Hatpastor-sammanhang torskade jag mot ett mordbrännande rovdjur från Dalarna. Han var Runehymn, jag var Åska. Det gick som det gick. Men nu! Dungeonsynt. Ljuvligt. Jag och doktorn diskuterade fram och tillbaka gällande regler och datum. Datum var det svåraste, men till slut enades vi om torsdagen den femte oktober mellan 12 och 13. Dagarna gick i snigelfart. Ungefär lika långsamt som publicerandet av denna kamp.

När jag vaknade på torsdagen var jag övertaggad. Jag trodde att jag hade en vattentät plan på hur jag skulle vinna. Planen var att inte använda klick, inte klippa i låtarna samt bara använda de vita tangenterna för att få den där ”I en svart kiste”-känslan. Vilken synt skulle jag använda? Min Yamaha SY-55? Nej. Den var för tung att ha i knät när jag spelade. Mjukvarusyntarna i CuBase? Knappast. Min Casio SA-77? Jackpott. Den väger som en chipspåse och är så liten att man utan problem kan ta ackord som inte finns i verkligheten. Jag petade in nya batterier i det högteknologiska underverket och gjorde mig redo. Klockan slog tolv, jag tryckte på ”spela in”-knappen i CuBase och började kanalisera.

Min plan var som sagt att inte använda klick eller klipp. Det krävde att jag spelade i det närmaste felfritt under minst fyra minuter. Det gick åt helvete. Kom nu ihåg att synt inte på något sätt är ett instrument jag egentligen vet hur man hanterar. Minuterna rann iväg. Ny plan. Jag komponerade och spelade i vild panik in fyra partier i typ samma tonart. Separerade dem och improviserade fram desperata pålägg med olika syntljud för att få det att låta som något annat än ett haveri. Ett nytt problem var att hålla tempot hyfsat jämt samt hålla reda på vilken vända man är på samtidigt som man mentalt skriver nästa parti. Något som inte var helt enkelt.

Alarmet gick. En timme hade passerat.

Medan jag exporterade möget hittade jag på en undanflykt att låten är uppdelad i fyra olika årstider. Vår, sommar, höst och vinter. Med god fantasi kan man gå på det. Nästa steg var att döpa mästerverket. ”The four seasons of Harondor”. Harondor ligger en bit bortanför Gondor enligt kartan över Middle Earth. Bandnamn då? Thuringwethil. Vet man inte vad en Thuringwethil är kan jag upplysa om att det är namnet på vampyren i Isengard-logon. Om möjligt världens BÄSTA bandnamn. Nu taget av mig. Layout då? Enkelt. Stjäla en bild på Internet föreställandes en ringvålnad, på med lite filter och ett hejigt typsnitt. Klart. När jag senare skickade det till Panzram skrattade han så högt att jag fick extra mycket tinnitus. Han gjorde sedan all layout åt mig genom att använda gamla bilder på mig som av en och annan orsak aldrig tidigare sett dagens ljus.

När allt var exporterat var det dags att lyssna på slutresultatet. Uppenbarligen hade jag råkat ha lite för hög insignal på syntkuken då det brusade, vobblade och lät lite väl platt. Kuken också.

Dungeonsynt är en märklig genre. Mitt bidrag blev en otajt historia som inte låter riktigt klokt. Med andra ord något av det mest genretrogna man kan göra. Om jag blev nöjd? Jag vet inte än. Hjärnan uppför sig märkligt när man gör musik. Precis när man är klar med något är man i regel hyfsat nöjd. Det är en åsikt som snabbt kan ändras när man lyssnar på samma stycke igen efter några månader. Jag hann iallafall klart med slagdängan och bandnamnet är världsklass. Det jag egentligen grämer mig mest över är att jag inte hann lägga någon voiceover där man bara får gå an och vräka ur sig strofer som:

Där fjällhammarens slag ekar över de kantrade långskeppen från ett utdött människosläkte.

Och

Ett ruttnade liv fött ur dimma och månsken.

Jaja, det kommer väl en dag för det med.

Dr Panzram & Necrophelias bidrag:

Vanavond – Like a canvas stained with roses and ash (Visions from the pagan winter war: part I)

Biografi:

We have existed from the morning of the world and we shall exist until the last star falls from the night.

Inspelningsprocessen:

När jag (Dr Panzram) ger mig in i de här soniska skärmytslingarna så inleder jag alltid processen med att häva i mig en skräckblandad cocktail bestående av lika delar ångest och ren terror över insikten av vad fan det är jag egentligen har gett mig in på. Denna session var inget undantag …

Redan när temat presenterades så visste jag att vi var ute på exceptionellt tunn is. Visst, Necrophelia är kanske församlingens främste konnässör av dungeonsynt och det till den milda grad att hon faktiskt har besökt hela festivaler dedikerade enkom till genrens storhet. Själv så kan jag skryta med att jag har inte ägt en MP3-spelare, ett blandband eller hemmabränd samlingsplatta som INTE haft Isengardhiten ”Bergatrollets gravferd” (och Eddie Meduzas ”Do the ronka”) på sig.

Detta till trots så visste vi att vi stod inför en formidabel motståndare i Hatpastorn.

För när det kommer till att primitivt plinka fram spröda melodier manifesterade i ett helt förjävligt platt och artificiellt ljudlandskap så spelar Hatpastorn helt i en klass för sig.

Med den insikten visste vi att vi skulle bli tvungna att gå ”all in”.

Eller så mycket ”all in” man kan nu kan gå på en timma.

Arbetsmodell:

Vi började med att Necrophelia frenetiskt hamrade på synthen samtidigt som jag på måfå scrollade bland symfoniorkesterljudbankerna. Inom en minut hade vi hittat ett ljud vi båda var nöjda med och i och med det bestämdes även vilket stuk låten skulle gå i.

Att vela är ingen vinnande strategi i den här tävlingen.

Inte långt senare hade vi ett grundriff spikat, vi skruvade vidare och la även till en slinga som jag är rätt säker på att jag har använt på något annat men jag kan inte riktigt minnas var/när. Nu började det att ta sig som kyrkbrännaren sa och i ett relativt fokuserat lugn så började vår hymn till de som vakar i skogens skuggor att sakta men säkert hitta sin form. Det rullade stilla på tills att vi plötsligt inser vi att vi suttit och filat samma riff i en halvtimma och en fullständig panik slår över oss som en hink med isvatten.

Andra riffet blir därför en ytterst spartansk historia som vi valde att täcka upp med att slänga på en krigssampling som jag alltid har liggandes nära till hands för just sådana här situationer. Som avslutning blev det första bästa melodi som vi lyckades improvisera fram i vad som bäst kan beskrivas som ett dungeonsynt-jam.

45 minuter in i tävlingen så börjar vi att klippa och arrangera vårt opus och inser till vår obeskrivliga fasa att låtjäveln bara är två och en halv minut lång. Det blir till plocka fram lådan med alla tricks i hur man suger på karamellen. För att uppnå önskad effekt så valde vi att trippla antalet vändor, lägga på en stämma och dra till med på tok för högt mixad trumpet samt sänkta hastigheten på hela kreationen till nästan hälften.

Slutet blev en oväntat episk och suggestiv historia som pompigt klingade ut i ett ödesmättat crescendo!

Allra sist öste vi på med ett totalitärt brus som intro och outro, renderade filen och gjorde den redo för den absolut sista klippningen samt en redig omgång reverb. Allt gick som det skulle tills att vi insåg att vårt tidigare så hypade slut måste ha varit resultatet av en bugg i CuBase och att det inte kom med i renderingen. Vi gör snabbt ett nytt försök men faktum kvarstår, vår avslutning låter bokstavligt talat helt cp.

Med bara tre minuter kvar av tiden står vi inför helvetet att fixa ett nytt slut, vi måste även mixa ner allt och se till att låten ligger i Hatpastorns mail för att inte bli diskvalificerade.

Det fick bli som det blev…

Det var först efter att den skickats som vi faktiskt kunde luta oss tillbaka och med lackande kallsvett ta del av vårat stordåd i sin helhet och jag måste säga att det finns låtar jag jobbat på i dagar/veckor som inte blivit hälften bra som denna.

Vem vet… kanske vi får fler visioner från det hedniska vinterkriget!

/Belatu-Cadros (on the behalf of Vanavond)

Vilka vann? Thuringwethil eller Vanavond? You decide!

/Hatpastorn, Necrophelia och Dr Panzram

Hej. Hatpastorn här. Något det inte kryllar av på Hatpastorns Likpredikan är intervjuer. Det beror primärt på att jag är kass på att intervjua folk och att jag nog aldrig kommer att bräcka min intervju med Vithatten. Med det sagt finns det andra som är lämpad för jobbet varpå jag skickade ut knogjärnsjournalisten Bure Bödel på fältet. I intervjuserien Här är din död kommer vi att stifta bekantskap med gamla rävar ur black metal-scenen som får minnas tillbaka till 90-talets glansdagar.

Först ut är ständigt aktuella Mathias Kamijo från Algaion.

Mycket nöje!

Innan vi ens börjar så måste du svara på det som alla i hela världen frågat sig själva under flera år: Hur kommer det sig att en asiat uppvuxen i Åtvidaberg började spela grekisk black metal? Var du ute på något multikulturellt (upp-och-nedvänt)korståg under dina tonår?

Du säger asiat, jag väljer att kalla det trans racial. Jag har alltid inbillat mig att jag startade Algaion för att jag helt snöat in på Thy mighty contract, men med hjälp av Google inser jag att den skivan släpptes efter vi spelat in första demon så då måste jag fastnat för det grekiska soundet tack vare antingen Satanas tedeum-demon eller Passage to Arcturo-EPn. Kan inte komma på en enda rimlig förklaring till det annars.

Jag vill väl påstå att du är mest känd som gitarrist i Algaion, men innan du var med och grundade detta band så spelade du (och Mårten) i ett dödsband som hette Abemal. Vad var det som lockade med death metal som liten spoling?

Jag växte ju upp med band som Helloween, King Diamond och Iron Maiden innan man upptäckte thrashen tack vare Metal Hammer och Headbangers Ball på MTV. Jag minns att jag tyckte att Dark Angels We have arrived kändes omänskligt snabb första gången jag såg den videon, men känslan av att bli överkörd av en ångvält när man hörde Bolt Throwers Cenotaph eller Massacres Corpsegrinder första gången var något jag inte upplevt innan. Dödsmetall så som den lät i början av 90-talet innan allt blev kliniskt framfört med sportriff är ju fortfarande helt överlägset.

Hade du/ni några direkta influenser när ni drog igång Abemal? Eller om jag vänder på frågan och säger: Vad var er vision över hur Abemal skulle låta?

Jag tror vi var helt överens om att vi ville låta som Bolt Thrower, men om man går tillbaka och lyssnar på den musik vi gjorde så tror jag inte vi riktigt lyckades. Stundtals tycker jag snarare att vi lät som tidiga Profanatica eller Incantation. Men det lät ju … charmigt iallafall.

Ryktet säger att Abemal inte var första namnet på detta band, vad kan du säga om det?

Vi hette från början Abysmal, men när vi skulle göra en spelning på församlingsgården i Åtvidaberg (ett kyrkligt arrangemang har jag för mig, tänk så snubblande nära det var att vi blev nya Mortification) så lyckades tanten som gjorde affischerna stava fel så Abysmal blev Abemal. Då bytte vi helt enkelt namn på bandet. Enklare så.

Abemal startades 1992 och sent 1993 drog ni igång Algaion, vad var anledningen att ändra inriktning från döds till black metal?

Jag knåpade ihop en massa riff som inte passade in i Abemal överhuvudtaget så då blev det enda logiska att starta ett nytt band. Både jag och Mårten (som sjöng i Abemal) var ganska överens om att Rotting Christ var ett Topp ett-band (första och nästan sista gången vi tyckt lika om ett band. Mårten har helt fruktansvärd musiksmak) så vi drog igång Algaion som ett sidoprojekt och sedan rullade det på. Jag lärde mig nog inte skriva dödsriff förrän 2002, men då var det liksom för sent.

Hur skulle du säga att black och death metal format dig som person?

Min fru säger att jag är död inombords. Men jag tror att jag mer eller mindre har exakt samma värderingar och åsikter idag som jag hade för 20-25 år sedan och dessa har självklart till stor del formats av den miljö och kultur man var del av. Även om jag kanske har tonat ner det en smula med det ökade ansvar man får med åldern. Svårt att försörja en familj om man gapar och härjar i verkliga livet som 42-årig trebarnsfarsa som man gjorde på Exilen (de som minns Exilen fattar EXAKT vad jag menar) på den tiden det begav sig.

Hur såg scenen i Åtvidabergstrakten ut tidigt nittiotal? Fanns det fler band i din direkta närhet eller var det till Linköping man fick vallfärda för att träffa likasinnade?

Det fanns andra band i Åtvidaberg som i vilken liten håla som helst men tidigt 90-tal var det väl bara Abemal och Algaion som spelade ”extrem” musik vad jag kan minnas. Det fanns i och för sig ett gäng yngre förmågor som startade band några år efter Algaion som släppte ett gäng demos. Beltane, Mithrandir (vet inte om de släppte något dock), Obscure Minds. Jag personligen vallfärdade ingenstans men vi umgicks flitigt med Fredrik och Henry från Puissance. I övrigt hade vi nog inget umgänge med Linköpingsfolk i någon större utsträckning vad jag kan minnas förrän slutet på 90-talet när jag började spela med Nephenzy. Vill även minnas att vissa band från Linköping inte riktigt gillade oss …

Till skillnad från många samtida band så använde ni er aldrig av corpse paint i Algaion. Var det ett medvetet val för att distansera er från gängse rutin?

Corpse paint var nog aldrig ens uppe som samtalsämne vad jag kan minnas. Kanske var därför vi aldrig brejkade.

Rent generellt känns det som Algaion alltid valt att stå utanför ”scenen”, även om ni alltid varit ett respekterat band så verkar ni aldrig hängt i de ”rätta kretsarna” utan hållit er mer i skymundan, är detta rätt observerat av mig?

Att vi skulle varit ett respekterat band är nog någonting folk fått för sig på senare tid sett till det ganska stora intresse vi får från folk runt om i världen idag som vill återsläppa gammalt material. Jag vet inte om vi valde att stå utanför scenen. Vår inbjudan kom nog helt enkelt bort på posten efter att Marduk fyllt Östgötakvoten. Att vi heller aldrig gjorde några gig innan 1997 kan ju varit en del i det hela också. Vi har ju trots allt spelat live 4 gånger på 25 år. De enda band från den tiden jag gillar som lyckats hålla sig relevanta än idag utan att göra spelningar i någon större utsträckning är nog Malign och Sorhin.

Du var även involverad i, enligt mig, det mesta icke-band som någonsin existerat i Sverige, nämligen Weltmacht. Detta var ett kortlivat projekt du hade med Nattfursth från Sorhin under den senare hälften av nittiotalet. Nattfursth la även lite gästsång på Algaions debutplatta. Hur korsades era vägar och hur kommer det sig att det aldrig blev något faktiskt släpp av låtarna ni spelade ni?

Helt ärligt så minns jag inte hur vi lärde känna varandra, men skulle gissa på gammal hederlig tape trading. Weltmacht var ett projekt som Shadow Records skulle släppa. Från början var det jag, Nattfursth, Mårten (Algaion) samt Tobbe (sång i Vergelmer), men det slutade med att det var jag och Nattfursth som spelade in ett gäng låtar med Tommy Tägtgren i Abyss. Det släpptes aldrig för att vi hann aldrig göra klart skiten. Tror vi spelade in 5 låtar, men vi hann bara lägga sång på tre av dem för två av låtarna skrev jag på natten mellan de två dagarna vi hade bokat i Abyss eftersom NÅGON (vi kan kalla honom Hobbe) som hade utlovat låtmaterial aldrig bidrog med något. Eftersom Nattfursth aldrig hört låtarna hade han helt naturligt heller inga texter till dem. Det rann ut i sanden kan man säga, men Tena säger än i dag att det var hans bästa investering så han är nöjd iallafall.

På tal om andra band du varit involverad i, jag känner att det vore ett gravt tjänstefel av mig att inte fråga om omslaget till Vergelmers enda album. Vad är det för rippad demonkvinna som visar upp sig på målningen och vad är det egentligen som hon försöker slicka på?

”We have a well known artist painting your cover artwork. Trust me it’s going to be great.”. Och sedan gick Cacophonous i konkurs. Bildgoogla Vergelmer Light the black flame så hittar man ett rosaskimrande omslag som användes till promoskivorna som är ungefär en miljon gånger snyggare och då är det inte ens supersnyggt. Tror målningen symboliserar Neil (Nihil) som försöker slicka i sig det sista han kan i pengaväg efter att Cradle of Filth och Dimmu Borgir hade lämnat Cacophonous Records.

Stämmer det att du lurade i någon stackars sate lavemang under någon forna turné bara för att han var jobbig?

Nej! Men någon annan i turnésällskapet kanske gjorde det och det kanske var hysteriskt roligt att bevittna. Vem vet. Men om man är opening act i ett turnépaket på 5 band men beter sig som ett mongo och hävdar sig vara coolare än Kerry King så har det till slut konsekvenser. De andra i hans orkester var dock trevliga. OM det ens har hänt alltså.

En sista fråga, är du upprörd över att Tägtgren snuvade dig på all cred du rätteligen borde fått för alla riff du skrev till The Abyss?

Jag har gjort honom till vad han är idag. Mina jurister kommer kontakta honom. Det är allt jag kan säga om den saken.

Och med det tackar vi herr Kamijo.

 

Fredagsunderhållningen är i hamn.

 

Och missa för guds skull inte föregående avsnitt.

 

På återseende.

/Förintelseförsamlingen

En sådan här var ju fan inte igår. Nu tar vi helg. Näst på tur är en skrämmande analys gällande Phil Collins. Nergals 40-årskris ska även den synas i sömmarna.

Det finns nog ingen i detta avlånga land som inte äger en skiva som är släppt av No Fashion Records. Det finns nog heller ingen i detta avlånga land som någonsin köpt en hårdrocksblaska som inte sett en annons från nyss nämnda skivbolag. Ja, det finns nog fan ingen i detta avlånga land som inte undrar vad fan det var som hände med det här skivbolaget.

Även om de tre första meningarna i detta inlägg är något överdrivna så ligger de inte långt ifrån sanningen. NFR var under många år en hovleverantör av klassiska album som sålde som smör. De var även hovleverantörer på att sjabbla till det och inte betala sina band, men det kommer vi att komma in närmare på lite senare i detta inlägg som jag anar kommer vara av det längre slaget.

Tomas Nyqvist hette herren som startade No Fashion Records. Detta skedde någon gång 1992. Det var även han som drev det klassiska fanzinet Putrefaction Zine. Har ni missat den tidningen så gör er själva en tjänst och jaga rätt på ett gammalt exemplar. Den är stundtals rena guldet. En anekdot gällande den publikationen är att sista numret jag köpte hade Terra Firma på omslaget och Nyqvist gnällde på att svartmetallen var sjukt ute i hela numret. I protest ritade jag då corpse paint på grabbarna i Terra Firma och vips såddes fröet till Digital Corpse Paint Productions. Herr Nyqvist var hursomhelst en hejare på att nosa fram bra band och mellan 1992 till 1995 vankades det debutplattor med bland andra Dissection, Marduk, Katatonia, Unanimated, Mörk Gryning, Lord Belial och Throne Of Ahaz. Fatta allvaret. Dessvärre var han ingen legend på att sköta ett företag varpå skutan, trots att dessa band sålde mängder av plattor, var på väg att sjunka. Då passade lymlarna på House Of Kicks på att glida in i matchen och på något märkligt vis tog de över No Fashion Records och Tomas blev avpolletterad. Alla detaljer gällande denna usurpering känner jag inte till, men det var duktigt sura miner i intervjuer i många år framöver. Med all rätt måste sägas. Om jag inte är helt ute och cyklar så tog House Of Kicks-maffian över någon gång 1995. 1997 startade Tomas ett nytt skivbolag, Iron Fist Productions. Ett minst sagt ojämnt bolag där de riktiga guldkornen är svåra att hitta. Särskilt om man jämför med den succé som var No Fashion Records tidiga stall.  Vad hände då efter att House Of Kicks tog över? Ja, de puttrade på fram till ungefär 2004 och de gick väl knappast från klarhet till klarhet. Magin var borta och det var en duktig mängd smuts som fick skriva skivkontrakt.

Vill man läsa mer om personerna och historien bakom No Fashion Records rekommenderar jag att ni kilar in på Bardo Methodology. Där finns en pangbra artikel med mycket matnyttig information. Idag tänkte jag att vi istället går igenom alla skivsläpp i kronologisk ordning. Eller ja, kronologisk ordning och kronologisk ordning. Samlingsskivor, återsläpp och sånt tjafs skiter vi i. Vi går direkt på godsakerna.

Brygg en kanna kaffe för detta inlägg kommer att bli långt. Nu kör vi.

Bestial Summoning – The dark war has begun

Först ut på bolaget var denna giv som släpptes 1992. Holland har aldrig varit en stormakt när det kommer till black metal. Kollar man på de tidigaste banden snackar vi Countess, Deinonychus och Bestial Summoning. Man knyter inte direkt näven i luften och utbrister i ett positivt laddat ”yes”. Sedan kom Liar Of Golgotha och … ja, de släppte en skiva med ett omslag där en blålila drake bajsar på en lika blålila delfin. Och det är ändå deras bästa skiva! Som sagt, Holland och svartmetall är ingen vidare kombination.

”The dark war has begun” har dock sina poänger. Inget man häpnar över, men vill man ha en halvtimme tidig svartmetall med thrashundertoner får man sig en angenäm stund. En kopp kaffe, en mazarin och Bestial Summoning. Man kan ha det värre. Anekdoter om bandet då? Tja, trummisen Sephiroth lever tydligen numera på att producera bröllopsvideos. Man lär så länge man lever.

Fester – Winter of sin

1992 släpptes även denna platta. Riktigt urusel faktiskt. Fester har vi avverkat för en tid sedan på dessa sidor, men då var det deras andra giv som stod i fokus. Detta är då deras första och den är i det stora hela exakt lika hopplös som uppföljaren. Ett norskt Temperance. Ibland glimmar det till men överlag är det en salig röra av olika stilar. Det låter demo och det i negativ bemärkelse. Nästa!

Marduk – Dark endless

Först Bestial Summoning och sedan Fester. Snacka om start i backe första dagen på körskolan. Som tur är blev det ordning på torpet när Marduk dundrade in sin smaskiga debut ”Dark endless” 1992. Jag gillar den skarpt. Visst, det är fler stopp i låtarna än vad det finns hår på ett cypriotiskt strandraggararsel, men vad gör det när man serveras klassiker såsom ”Still fucking dead” och ”Departure from the mortals”? Min favorit är dock ”The funeral seemed to be endless”. Det avslutande riffet i den låten är så true att jag i min ungdom spolade tillbaka så många gånger på min CD-spelare att lasern skar ihop. Dessutom var Norrköpingsborna lustiga nog att låta slutet på låten tona ut varpå man höjde och höjde och höjde och PANG körde ”The black …” igång med en ljudvolym som kunde spränga solsystem. Fiffigt nog hade man cirka fem sekunder på sig innan trummorna kom in så man kunde paniksänka. Marduks ”Dark endless” är med andra ord en skiva man fan inte lyssnar hursomhelst på.

”Dark endless” var då No Fashions största succé hittills. Marduk själva var då inte alls lika imponerade då de raskt bytte bolag till Osmose Productions och uttryckte allmänt missnöje över NFR i allehanda hårdrockstidningar världen över. Alla detaljer i den historien lär vi aldrig få veta.

Fråga: på baksidan av skivan får vi veta att originaltiteln var ”R.I.P”. Vad fan var det tänkt att vi som skivköpare skulle göra med den informationen?

Unanimated – In the forest of the dreaming dead

1993, ett fantastiskt år. No Fashion bjuder direkt upp till dans med Unanimateds debutskiva ”In the forest of the dreaming dead”. En klassiker. En klassiker som förtjänade ett bättre öde. Produktionen föll mig aldrig på läppen och skivomslaget är rent utsagt bedrövligt. Man kan inte ha en av de snyggaste logotyperna som skapats och sedan ha ett omslag där en risig bild på förvirrade bandmedlemmar är vad man får. Skivtiteln är dessutom inklistrad på ett sätt som fullkomligt stinker nödlösning. Men. Låtarna. Vilka låtar. Utsökt svartdöds av ädlaste valör. Det är denna och Dissections ”The somberlain” som enligt min mening är mallen när det kommer till svensk svartdöds.

Dissection – The somberlain

Som sagt. Samma år släpptes ”The somberlain”. Ett mästerverk. En klassiker. Låtarna, texterna, produktionen, skivomslaget, logotypen. Man baxnar. Plattan är dedikerad till Euronymous vilket gör detta till den andra skivan på No Fashion som är en hylling till någon i Mayhem. Den första var Bestial Summoning som dedikerade sitt verk i Deads ära. Alla har hört det här albumet tusen gånger så det finns ingen anledningen att mala på, men det är dock en sak jag alltid har undrat och med lite flax kanske det är någon ute i läsekretsen som kan svara mig detta. Under första låten, ”Black horizons”, finns ett mystiskt ljud som låter som ett snabbt ”bipp-bipp”. Det hörs primärt när introriffet återkommer andra gången och som allra tydligast hörs det runt 1:38 in i låten. Jag minns första gången jag hörde skivan att jag reagerade på ljudet, men när jag påpekade detta för mina kamrater sade de att de inte hörde någonting. Detta ledde till mild irritation från min sida varpå jag höjde och ylade frågan igen. Till slut hörde de vad jag hörde, men ingen kunde begripa vad det var för något. En teori jag fick höra då var att det var ett missljud från gitarren, men jag är skeptisk. Det låter för digitalt på något sätt. Kan det röra sig om ett Dan Swanö-dribbel? Han fick ju till några duktigt märkliga ljud på Katatonias EP ”For funerals to come”. ”Bipp-bipp”-ljudet är emellertid inget jag irriterar mig på eller störs av. Jag är bara genuint nyfiken vad det är för något.

”The somberlain” blev som vi alla vet en succé, men Dissection gjorde en Marduk och bytte skivbolag. I en gammal intervju med Zwetsloot antyddes det att det var pengar och allmänt strul som var orsaken till bytet. I samma intervju nämnde han även att obetalade royalties svävade någonstans runt en kvarts miljon. Exakt vad som hände och vilka summor det rörde sig om har jag noll koll på, men eftersom skivbolag i allmänhet är allergiska till att betala sina band har jag på känn att det var några rejäla slantar som inte gick till rätt personer.

Katatonia – Dance of December souls

Jag älskar den här skivan. Punkt. Det spelar ingen roll att kaggarna är ett triggat skrivbord eller att det stundtals är så otajt att självaste Capricornus från Graveland rynkade på näsan. Stämningen jag hamnar i varje gång jag lyssnar på plattan är magisk. Den är faktiskt så bra att jag förvandlades till en av de där idioterna som står och vrålar efter gamla låtar på spelningar. Jag skrek efter ”Without God” tills jag blev hes när Katatonia var i Sundsvall för att presentera ljuvliga ”Viva emptiness” och då tycker jag inte ens att den är bäst på skivan! Jag var dessutom nykter. Åh söte Jesus. Så bra är ”Dance of December souls”.

I god tradition bytte Katatonia skivbolag efter denna debut. Jag tippar på att de var ungefär lika nöjda då med No Fashion som de blev när Black Lodge återsläppte detta verk i den mest vidriga version man kan tänka sig. Nästa släpp för Katatonias del blev ”For funerals to come” och den kan ni läsa mer om i mitt absolut första inlägg på den här bloggen.

Merciless – Unbound

Året är nu 1994 och No Fashion chockerar med att inte släppa ett bands debutplatta. Här har vi ”Unbound”. Bandets tredje skiva. En ärtig historia som tyvärr är lite förbisedd. Den är naturligtvis inte lika true som debuten ”The awakening”, men med en leverpastejsmörgås i flabben och ett glas iskall mjölk som komplement är den magnifik. En klassisk frukostplatta.

Merciless är rent allmänt ett band som inte vann livets lotteri när det kom till skivbolag. Smaka på följande:

”The awakening” släpptes 1990 på Deathlike Silence Productions. Mer magiskt än så kan det inte bli. Dessvärre blev ju Euronymous mördad så det bolaget gick ju åt helvete. När Osmose Productions återsläppte godbiten stavade de fel på bandnamnet på ryggen av skivan. Ridå.

1992 släpptes ”The treasures within” av bolaget med det hyfsat ironiska namnet Active Records. Jag har aldrig sett den här skivan i verkligheten bör tilläggas.

2003 satte tidigare nämnda Black Lodge tänderna i denna och ni kan ju ana vad det innebar. Och nej, jag har inte heller sett återsläppet i verkligheten.

1994 släpptes som sagt ”Unbound” på No Fashion. Det gick ju som det gick.

2002 släpptes bandets sista giv av amatörerna på Black Lodge.

Merciless förtjänade ett bättre öde.

Throne Of Ahaz – Nifelheim

1995 var det full fart igen med Throne Of Ahaz magnifika ”Nifelheim”. Eller ja, full fart var ju kanske att ta i. ”Nifelheim” spelades in i mars 1993 men släpptes 1995 vilket gjorde att denna skiva fick leva en undangömd tillvaro. Hade denna brakplatta släppts i slutet av 1993 hade det garanterat varit ett helt annat ljud i skällan. Nu släpptes den när hela svartmetallscenen fullkomligt exploderat, stämplades som Darkthrone-klon och försvann i mängden. Orättvist är bara förnamnet. Att skivomslaget och layouten tillhör det absoluta bottenskiktet gjorde inte saken bättre.

Mörk Gryning – Tusen år har gått …

Ännu en platta från 1995 och ännu ett debutalster. Jag gillar den här skivan skarpt, men jösses vilket GNÄLL det var på folk gällande denna giv. Det skämtades vilt om att medlemmarna var så unga och att den borde hetat ”Fjorton år har gått …”. Jag skämtade om samma saker jag med när det begav sig och då är jag två år yngre än Jonas Berndt. Psykos. Dessutom vill jag tillägga att mina egna musikaliska eskapader i den åldern inte på långa vägar var lika imponerande. Vi snackar dungeonsynt av absolut sämsta sort. Hursomhelst, ”Tusen år har gått …”, jag älskar skiten. Melodisk black metal där hitsen står som spön i backen. Skolengelskan däremot …

Dö seven siils häss bin bråuken änd de biist iss loos agänn. Armageddån häss kåm to päss. Fajnally.

Unanimated – Ancient God of evil

Vi fortsätter att gräva runt och vad hittar vi härnäst? Jo, Unanimateds andra giv ”Ancient God of evil”. Unanimated är då det första bandet på No Fashion som släpper sin andra platta på samma bolag. Jag tror att jag gillar den här skivan liiite bättre än deras debut. Bättre produktion, bättre låtar, bättre skivomslag. Slingan på inledande ”Life demise” har jag för övrigt haft på hjärnan i snart två decennier. Däremot fattade jag aldrig texten och titeln till ”Eye of the greyhound”. Om debuten kanske är musikaliskt jämnare i kvalitet så har denna betydligt högre toppar. ”Life demise” är braktoppen.

Efter denna juvel blev det som inte så mycket alls med Unanimated. De gjorde en comeback 2009 med skivan ”In the light of darkness”, men det tog som aldrig fart.

I likhet med Merciless förtjänade Unanimated ett bättre öde. Ett av de mer udda inslagen i tillvaron var när jag och sångaren Micke gjorde lokalradioreklam ihop för ett par år sedan. I producentstolen satt Rehn från Abyssos. Jag minns att jag kom hem och undrade om jag drömt alltihop. Vi skämtade iallafall om det faktum att den där halvtimmen vi spelade in reklam genererade mer pengar än något av våra respektive skivsläpp.

Lord Belial – Kiss the goat

Ännu en debut. Kyss geten med Lord Belial. Knallrosa omslag, anskrämliga teckningar i bookleten, låttitlar såsom ”Hymn to the ancient misanthropic spirit of the forest”. Jag köpte blint. Det finns ett stort problem med den här skivan och det är att första låten, ”Hymn to the ancient misanthropic spirit of the forest”, är ljusår bättre än alla andra låtar på plattan. Sedan är ju inte trummisen Sin ett mirakel av tajthet.

Lord Belial var tidiga med att inkorporera flöjt i sitt mangel. Ett hemtrevligt tilltag. En annan sak med Trollhättangrabbarna var att de var lite äldre än många andra band. Både jag och Heidenhammer minns när vi läste en intervju med bandet ifråga och det visade att trummisen var typ 25. En helt overklig realisation på den tiden. I researchsyfte inför denna text var jag tvungen att kolla när Sin är född och se på fan, han är född på 60-talet. Typ två månader äldre än Hellhammer. Det kan inte bara vara jag som tycker sådant här är intressant.

A Canorous Quintet – Silence from the world beyond

Vi lämnar 1995 bakom oss och glider in på 1996. Nu blir det lite rörigt i vilken ordning skivorna är släppta för nu börjades det dribblas rejält. Kollar man på ryggarna på skivorna borde man rimligtvis kunna gå efter vilket nummer de är släppta i. Logiskt va? Ja, kruxet är bara att vissa av skivorna är släppta i oordning. Nummer 19 är släppt före typ nummer 14 och så vidare. Jag kör på så ser vi vart vi hamnar helt enkelt. Huvudsaken är att alla skivor kommer med.

Varför har jag inga problem med att stava till Azhubham Haani när jag inte ens under hot om elstötar kan stava till A Canorous Quintet? Ingen vet. Skön barbershop-logotyp förresten. Kvintetten är inte alls tokiga. Problemet med skivan är att jag tappar intresset efter tre-fyra bitar och det blir en jämntjock sörja av välspelad och välproducerad svensk svartdöds. Grymt bra sång av Mårten dock. Ska vi göra det brakrörigt? Bandet startade under namnet A Canorous Quartet, bytte till A Canorous Quintet och lade sedan ner verksamheten. De väckte upp liket runt 2004, men under det nya namnet The Plague för att bara något år senare landa i namnet This Ending. Varför detta jommel?

Innan de släppte ”Silence from the world beyond” på No Fashion så fes de ur sig en EP på Chaos Records som jag har för mig var något underbolag till House Of Kicks. Den är inte heller så tokig, men lite klurig att få tag i. Sedan har vi deras musikvideo …

Allegiance – Hymn till hangagud

Ännu ett debuterande gäng. Jag köpte skivan, öppnade bookleten och läste på bandfotot följande rad: Ty vi äro kungar av Svea rike. Jag suckade, slog på skivan. Och suckade. Jag vet inte vad det är, men jag fastnade aldrig för Allegiance. Kompetent mangel är det och jag gillar ju när det är lite folkmusikdoftande. Likväl fastnade inget. Ja, förutom Bogges bedrövliga engelska uttal när han sjöng då.

5:40 in i första låten är det dock ett hejigt riff. Man har ju köpt skivor för mindre än så.

Dark Funeral – The secrets of the black arts

Tjong i medaljongen! Det är ingen hemlighet att jag älskar ”The secrets of the black arts”. Grymma låtar, ett helvetiskt rens, elegant omslag och sjukt bra sång. En lyxprodukt. Om rymdvarelser skulle komma till Sundsvall och be mig att ta fram en skiva med typiskt svensk svartmetall så är det nog fan ”Secrets …” som åker fram. Dessvärre blev plattan naggad i kanten av grabbarnas oförmåga att bete sig i intervjuer och TV-framträdanden. Om fler band gjorde som Deathspell Omega och bara höll käften skulle vi bli gladare. Sedan hade de gott och väl kunnat slopa Von-covern.

Vinterland – Welcome my last chapter

Jag tycker inte jag gjort annat än att skriva om Vinterland så vi håller detta kort. Debutskiva. Hyfsad svartdöds. Få brydde sig när det begav sig, men bandet fick ett uppsving efter millennieskiftet. Så kan det gå. Snyggt omslag dock! Mortiis-lila och silver är ju så satans tilltalande för ögonen att man skriker. Varför kör inte fler på det temat?

Decameron – My shadow …

Ännu ett debuterande band på No Fashion Records. ”My shadow …” är en skiva som det märkligt nog aldrig blev något surr kring. Den är faktiskt riktigt hyfsad, om än duktigt rörig när det kommer till arrangemang och allmänt kaos bakom trummorna. Enligt bookleten är merparten av trummorna helt improviserade. Det var ju dumt. Detta är även ett album som tydligt förklarar varför band INTE ska ha tacklistor i sina skivor. Jisses vilket fjanteri. ”I would like to thank my family (Except my dad)”, massa tjafs med ex-flickvänner och fan vet allt. Om de hade fokuserat på att repa och putsa till låtmaterialet istället för att hålla på med strunt som mänskliga relationer hade detta kunnat bli en dräpare. Dessvärre var det få som brydde sig när denna damp ner i butikerna. Däremot dög det att hajpa Satanized som i mångt och mycket måste vara ett av de största luftslotten i svensk musikhistoria. Jag minns när denna skiva släpptes och folk refererade till den som ”ja, det är Satanized-grabbarnas nya band”. Själv stod jag med frågande min och undrade vilka fan Satanized var. Vilka var då Satanized? Jo, ett band bestående av medlemmar som senare skulle spela i alla möjliga kända dödsorkestrar. Släppte de något då? Jo, en rehearsal 1991. MED TVÅ LÅTAR!

Är Satanized Sveriges svar på Perdition Hearse? Ett tidigt band med coolt folk i sättningen som egentligen aldrig gjorde något större musikaliskt avtryck.

Det är det här som är problemet med Decameron. Det går inte att prata om Decameron utan att mala på om Satanized.

Nästa!

Ablaze My Sorrow – If emotions still burn

No Fashion visste hur man sniffade upp debuterande och hungriga band. Här är det Falkenbergs Ablaze My Sorrow som fick förtroendet att snickra ihop en debutplatta. Ärtig, ettrig och melodiös döds är vad som bjuds. Redan i låt ett hinner pågarna klösa av i runda slängar femtusen riff, slingor, taktbyten och fan vet allt. Den musikaliska motsvarigheten till smörgåstårta till frukost, lunch, middag och kvällsvard. Svingott ett tag, men efter dryga halvtimmen är man illamående. Precis då är albumet över. Sjukt smart. Sedan kan man undra varför folk tjatar om Vinterland när Ablaze My Sorrows debut var betydligt fräsigare. Undrar förresten hur det kommer sig att ju fler skivor man släpper desto färre riff är det. Är det så att man är så satans pepp på första skivan att man klämmer in allt i ren desperation? Det måste vara så. Debuten är som vi alla vet alltid bäst.

Throne Of Ahaz – On twilight enthroned

Uff! När norrlänningarna i TOA släppte sin efterlängtade uppföljare till magiska ”Nifelheim” var jag galet peppad. Efter första genomlyssningen kände jag mig groteskt blåst på konfekten. ”On twilight enthroned” är som fikabröd betraktad en mandelkubb. Torr så in i helvete, men det finns lite gott både här och där, men i det stora hela är det något massivt som saknas. Det behövs saft! Vi har tjatat nog om den här skivan på dessa sidor så vi behöver inte gå igenom allt igen. Debuten är ljusår bättre.

Sammanfattningsvis var 1996 inte alls ett dumt år för No Fashion Records. A Canorous Quintet, Allegiance, Dark Funeral, Vinterland, Decameron, Ablaze My Sorrow och Throne Of Ahaz. Det är dumt att klaga. Men roligt.

Lord Belial – Enter the moonlight gate

Året är nu 1997. Ett väldigt speciellt år då detta var året då många av de största banden, både svenska och norska, gjorde uppföljare till sina framgångsrika debutskivor. Ett mycket underskattat årtal och ja, norrmännen vann stort, men det kom några fina bidrag från Sverige med. Först ut är Lord Belial som med sin ”Enter the moonlight gate” äntligen fick till det. Vrålsnyggt omslag, ett gäng braklåtar och härligt stökig produktion. Denna är på alla sätt bättre än debuten och är man sugen på att höra svensk svartmetall från 90-talet är detta att rekommendera. Det enda riktiga lågvattenmärket är låten ”Lamia” som i likhet med Dissections ”Where dead angels lie” bara är bra när det matas dubbla baskaggar. Fick du en blodpropp av ilska nu? Det var ju synd.

Mörk Gryning – Return fire

Här kan vi verkligen snacka om att debuten var bättre. Det finns bra slingor i de två första låtarna men sedan blir det bara trögflytande. Det är precis som att de tog allt jag tyckte var bra med ”Tusen år har gått … ” och skar bort det. Kvar finns … ja, ljud och lite skrik. Jag blev sur då och jag blir lika sur nu. Så mycket talang och så blir det såhär knasigt.

Allegiance – Blodörnsoffer

”Hymn till hangagud” föll mig aldrig på läppen. ”Blodörnsoffer” är sämre. Jag vet att det finns gott om folk som tycker Allegiance är svinbra. Jag fattar väl bara inte grejen. Det kryper i kroppen och jag får svårt att andas när jag lyssnar på möget. Rent logiskt borde jag gilla det här manglandet. Fan vet vad det är som inte stämmer.

Noctes – Pandemonic Requiem

Lord Belial fick till det på sin andra skiva. Mörk Gryning och Allegiance fick inte till det. Nu ska vi kika på Noctes, ett band som debuterade till skillnad från de tre gängen jag nyss nämnde. Jag köpte ”Pandemonic Requiem” när den släpptes och den är inte alls fy skam. Vid tidpunkten var den här typen av musik inte direkt pangfräsch, men kom igen, öppna era hjärtan. Stockholmarna i Noctes lyckades charma mig rejält med sin slingsvartdöds. Tänk er att Naglfar och Unanimated fått ett kärleksbarn. Ett kärleksbarn som aldrig slutar skrika då näktergalen Johan Lönn skrev texter längre än mitt utlägg om Mayhem. Det var för övrigt Johan som ritade Haimads logotyp så det finns en liten Sundsvallskoppling.

Korten på bordet är ”Pandemonic requiem” inte ett mirakel av bäst, men vill man lyssna på något riktigt jävla hyfsat passar den utmärkt till kvällsfikat. Och återigen, varför detta tjat om Vinterland?! Ge Noctes lite kärlek.

Lobotomy – Kill

Ett band som aldrig fick någon kärlek från min sida var Lobotomy. Detta är deras andra giv och deras första på No Fashion Records. Stockholmsdöds. Jag gillar Stockholmsdöds. Detta går emellertid fetbort. Man skulle kunna kalla detta för ett segflytande tröstlöst Entombedderivat, men det är för snällt. Är det någon därute som minns Hypocrites debut ”Edge of existance”? Den där skivan som bara får en att sjunka ihop av trötthet och missmod. Den är bättre än Lobotomys ”Kill”. Fatta allvaret. Lobotomy har dessutom mage att vara sluga redan i låt två, ”Frozen”. Det börjar med melodiskt gitarrplink och precis när man sänker garden och tänker ”wow” så PANG. Stönande segbröt i rakt nedåtstigande led från Benedictions värsta stunder. Tvi vale! Precis när man ska plantera foten i stereon för att göra slut på lidandet drar solot igång. Ja, ni hör ju.

The Moaning – Blood from stone

I likhet med norrlänningarna i Throne Of Ahaz blev även denna debutplatta försenad i evigheter vilket gjorde att den drunknade i Dissectionklonshavet. Mycket sorgligt då detta är en energisk historia med en massa sataniskt sprutt som förtjänade ett bättre öde. Framförallt är den en miljard gånger bättre än medlemmarnas övriga musikprojekt. Varför tröska runt i The Everdawn, Scheitan och Helltrain när The Moaning var ljusår bättre?! Jag fortsätter att tjata om Vinterland genom att påpeka att ”Blood from stone” är skivan du ska lyssna på istället. Köp för fan. Snygg logotyp även.

Vermin – Millenium ride

Nu började däcken att vobbla. Rejält. Matrix-viruset i all ära men death n roll-pesten som härjade i Sverige vid samma tidpunkt är minst lika vederstygglig. Vermins ”Millenium ride” är en av världens sämsta skivor. Jag hatar death n roll med varje fiber i min kropp. Även om Matrix-viruset framkallade många tårar gav den iallafall även många goda skratt. Vermin däremot, här är det ingen som skrattar. Det är inte bara det att musiken suger, det är hela auran av smuts som slår emot en likt en tsunami. Fy fan. Här vill man dela ut dödliga handkantsslag till samtliga inblandade. Jag har en enorm toleransnivå när det kommer till folks åsikter och smak, men gillar du death n roll är du död för mig. Nu kokar jag fan av ilska. Jag minns det som igår. Året var 1995 och Dismember försökte flörta in sig med sin vedervärdiga låt ”Casket garden”. Där satt man. Fjorton år. Svältfödd på döds. Vi snackar MTV, vi snackar Headbangers Ball. Dismember dyker upp. Man kissade ju på sig. Och sedan. IN DÖH KÄSKETT GAAARDEN! Följt av de lökigaste jävla riffen man kan tänka sig. Tre av mina bästa polare köpte ”Massive killing capacity” när det begav sig. Jag har inte kontakt med någon av dem idag.

Ablaze My Sorrow – The plague

Falkenbergarna gör comeback med sin andra giv. En brinnande Bruce Willis på omslaget. Den där Peter Grøn som gjorde många skivomslag på den här tiden kommer jag att återkomma till. Jag tror iallafall att det var han som var ansvarig för detta. ”The plague” är inte så tokig, men inte lika fräsig som debuten. Denna ägde jag aldrig själv när det begav sig, däremot hade en polare den på promo så den gick några varv i skivspelaren. Det jag minns mest, förutom Bruce Willis, var ett enerverande power metal-yl på låten ”Mournful serenade” som borde strukits innan idén ens var påtänkt. Och att kaggarna lät som blöta pizzakartonger.

A Canorous Quintet – The only pure hate

Det största problemet med den här skivan är produktionen. På grund av att Abyss var fullbokad valde de att spela in i Sunlight och det slutade inte lyckligt. Det finns en hel del bra idéer och riff på denna, men ljudet gör att jag tröttnar direkt. Sedan är ju skivomslaget en jävla Invasion Records-röd sorg.

Dark Funeral – Vobiscum Satanas

På tal om skivomslagssorg så har vi ”Vobiscum Satanas” näst på tur. Varför de valde att ha en suddig bild på rymdhunden Lockjaw är bortom mitt förstånd. Det var för övrigt samma lirare som snodde ihop det här omslaget på en kvart som även var ansvarig för Vermins ”Millenium ride” OCH A Canorous Quintets ”The only pure hate”. ”Vobisum Satanas” har helt klart sina stunder, men den bleknar i jämförelse med den vätebomb som var ”The secrets of the black arts”. Masse sjunger inte lika bra som Themgoroth, Alzazmon har inte samma driv bakom trummorna som Equimanthorn och även om Ahriman susar fram klassiska Dark Funeral-riff känns det ändå som att det saknas något. Blackmoon finns det många historier om, men att skriva lyxriff, det kunde han. En allt annat än dålig skiva, men som sagt. I jämförelse med ”Secrets …” bleknar den.

Ophthalamia – Dominion

Denna har avhandlats tidigare under denna Likpredikans historia, men vi tar det igen. ”Dominion” är skitdålig. Om death n roll kan få mig på kasst humör är det inget mot den avgrundslika kokilska som black n roll-trams kan frambesvärja. Och ja. Jag vet att det ska vara apostrofer och skit när man skriver n roll, men jag tänker inte nedlåta mig att slösa energi på att trycka ner en enda extra tangent i onödan. ”Dominion” är även bandets tolkning av Macbeth. Ja, ni hör ju.

Lord Belial – Unholy crusade

Vi stannar kvar vid ödesåret 1999 och minns tillbaks till när Lord Belial stod redo med sin tredje platta. Jag fick denna på promo av Widda som höll i fanzinet Cadla. ”Unholy crusade” innehåller en del goda idéer, bland annat på låten ”War of hate” som är lite av ett epos. Däremot kroknar skivan halvvägs. Det kan vara den torra produktionen som gör det. Energin som fanns på ”Enter the moonlight gate” ersattes primärt av en pyrande gubbilska. Fungerar i små doser.

Allegiance – Vrede

Trots att jag aldrig varit något fan av Allegiance så hindrade det inte mig från att äga deras fullständiga katalog. ”Vrede” är den jag minns minst av och den jag lyssnat minst på. Om man redan var frälst är det mer av samma. Sedan har det stört mig något enormt att bokstaven ”E” är felvänd i albumtiteln av någon outgrundlig jävla anledning.

Noctes – Vexilla Regis Prodeunt Inferni

En andra portion Noctes? Året var fortfarande 1999 och jag svarade ja. Sedan spottade jag ut allt likt Pentti Varg när han åt glöpfräs. Bandets debut spelades in i Sunlight och hade helt OK ljud. Även denna spelades in där men detta låter inte riktigt klokt. Jag vill tycka om ”Vexilla Regis Prodeunt Inferni” men det går inte. Sedan är albumtiteln helt hopplös att komma ihåg. Synd på rara ärtor. Efter denna lade bandet ner verksamheten och var märkligt nog inte involverade i några andra band såvitt jag minns.

Lobotomy – Born in hell

Hu. Den här är inte kul alltså. Om vi bortser från Photoshopspyan till skivomslag och bara riktar in oss på det musikaliska är det här en kämpig historia. Det är liksom inte dåligt spelat eller så, mest bara erbarmligt tråkigt. Jag gillar som sagt Stockholmsdöds, Lobotomy kan jag dock bara inte med.

Hypocrite – Into the halls of the blind

Naturligtvis äger jag den här OCH debuten. 1999. Vilket skitår alltså. Hypocrites melodöds är som att krydda köttfärssåsen uteslutande med mjöl. En fadd historia. När det är dags att ranka de onödigaste skivorna som släppts ligger Hypocrite bra till. Det här tjänar ingenting till. Absolut roligast var i tidningen Grimoire Of Exalted Deeds där skjutjärnsjournalisten Bill Zebub intervjuade dem och tvingade dem att låtsas vara Hypocrisy istället. Det säger fan allt.

Insania Stockholm – World Of Ice

Jag har redan redogjort för detta under min textanalys så jag kan korta ner denna recension med följande textrad:

World of bajs.

Vassago – Knights from hell

1999 klamrar sig fast. Det var ett himla tjoande och hojtande om hur extrema och brutala Lord Belial-sidoköret Vassago skulle vara. När skivan väl kom passerade den med en axelryckning. Den här skivan känns lika farlig och spännande som ett avsnitt av TV-serien ALF. Planen var väl att göra något War-doftande. Det blev vårdoftande.

Jag blev så förbannat nöjd med den ordvitsen så nu tar jag mig en starköl istället för att fokusera på Vassagos lyrik som naturligtvis är helt jävla bedrövlig! ”666 carved in a bullet, sent out of hell …”. Jösses.

Wolf – S/T

1999 är över. År 2000 är här. Hårdrocksbandet Wolf släpper sin debutplatta. Jag älskade det bisarra barnboksomslaget och tyckte de hade en skön inställning i de intervjuer jag läste med dem. Det snackades Iron Maiden, det snackades Mercyful Fate. Och äppelmos. Jag ville gilla Wolf. Men det gick inte. Målet under 2018 är kanske att lyssna in sig rejält på Wolf. Eller så tar jag en promenad istället.

Misteltein – Rape in rapture

Det är lätt att avfärda Misteltein som ett skånskt Dimmu Borgir. Det är ju faktiskt exakt vad det är. Med det sagt har ”Rape in rapture” sina poänger. Jag gillade alltid sången och en del partier är det bra skjuts i. Kruxet är väl den totala identitetslösheten. Misteltein i likhet med Hecate Enthroned fyller väl egentligen ingen större funktion, men det är ju ändå kul att folk håller på med annat än att vandra planlöst på stan.

Lobotomy – Holy shit

Den här är ju bara ett slöseri med allas tid.

Vermin – Filthy f***ing vermin

Det här mina damer och herrar och allt däremellan är kanske den skiva som  symboliserar allt som är death n roll. Den står som en orubblig monolit av hårt packad avföring och ditt jobb som lyssnare är att med plastbestick förtära den. Att lyssna igenom denna från pärm till pärm är en uppgift av gammaltestamentlig karaktär. Återigen, om du lyssnar på death n roll: där är dörren! Ut! Schas! Det är helt otroligt vad folk fokuserar på fel saker. När Blake från Nachtmystium blåste folk till höger och vänster för att finansiera sitt skenande drogmissbruk GRÄT folk på Internet. För i helvete, har ni aldrig handlat från Dolores Records?! Eller legat på ett skivbolag? Skärp er! Blake gjorde iallafall några riktiga kanonskivor. Men när hela jävla Stockholm inklusive kranskommunerna slutade spela bra death metal till förmån för livsbejakande life n roll! Då dög det! Inte en jävel protesterade. Förutom jag, en ensam förbannad lallare från Sundsvall. Jag kan ge mig fan på att ni stod där i publiken, med kortärmade skjortor med flames på och långa jävla kedjor som var kopplade till plånboken och diggade järnet när Vermin ruskade höft live på typ Pub Anchor eller vad fan det heter. Skämmes tammefan! Nu är det ni som reciterar texterna till ”De mysteriis dom Sathanas” 100 gånger och sedan lägger ni er utan att få kvällsmat!

Jaså? Vermin kommer från Nässjö. Inte Stockholm. Kuken.

Dark Funeral – Teach children to worship Satan

JOJO! Den här EPn kan studsa rätt åt helvete. Vilket strunt. Jag äger den naturligtvis. I TRE EXEMPLAR! Här bjussar Dark Funeral på en egen låt och fyra covers. FYRA! Hur de sista tre tolkningarna låter vet jag inte eftersom jag får hjärnblödning av den inledande slakten av King Diamonds ”The trial”. Komplett med jamande tjejgnol och inhyrd sologitarrist. Ett tips till er som just startat band och vill göra en cover. Se till att ni kan spela låten för samma sekund som ni ringer någon polare för att lägga solon eftersom ni själva inte kan kommer jag stå där och dela ut handkantsslag utan en tanke på morgondagen.

Dominion Caligula – A new era rises

Den här är lite kul. Masse från Dark Funeral fick feeling och snodde ihop en platta med några andra lirare. Inte helt dumt. Svartmetall i midtempo med lån från melodöds och lite industri. Bra sång. ”A new era rises” är långt ifrån ett mästerverk, men jag hade gärna hört hur en uppföljare låtit om de putsat bort alla skavanker. Det hade kanske kunnat blivit något. Skön Photoshopspya för övrigt. Jag fnös då, jag fnyser nu.

The Storyteller – S/T

Söt power metal från Gävle. Det är nästan så att man inte kan bli arg. Man hör ju att de vill väl. Titeln på låt nummer åtta sammanfattar mitt musikintresse på ett otroligt passande sätt. ”A test of endurance and strength”. I övrigt finns det inte så mycket att säga.

Mörk Gryning – Maelstrom chaos

Nu är året 2001 och vi är inne på rond tre med Mörk Gryning. Det var evigheter sedan jag lyssnade på denna, men jag minns den som bättre än ”Return fire”. Det andra jag minns är när de spelade playback på TV-programmet Hannah. När jag vid den här tidpunkten spelade med Jonte i ett annat band frågade jag honom om den dubiösa låttiteln ”My friends”. Jag kommer fan inte ihåg hur motiveringen/försvaret löd. Däremot minns jag en spelning i Örebro där Jonte och en gitarristerna i bandet hyrde en porrfilm på VHS i storfyllan. Den hyrdes i hotellets lobby bör tilläggas. Det visade sig emellertid vara en rökfetishfilm så det var halvnakna damer som satt och rökte cigarretter och det var liksom allt. All puffed up, hette den. Otroligt roligt. Om jag inte minns fel somnade Jonte med fjärrkontrollen i handen med Forward-knappen intryckt.

Insania Stockholm – Sunrise in Riverland

Avbryt verksamheten.

Wyvern – No defiance of fate

Om det är ett band som duckat för kulorna på denna Likpredikan är det Wyvern. ”The ancient sword”-demon är hands down den roligaste demokassetten jag äger. ”No defiance of fate” är bandets svanesång och vilken svanesång sedan! Vi snackar hejdlös power metal som egentligen kulminerar redan på låt två, ”The liquid and the metal”. Heidenhammer hatar power metal mer än jag hatar death n roll och ändå blir han alltid på gott humör när Wyvern kommer på tal. Han kan för övrigt hela texten till tidigare nämnda låt utantill. Det är superkasst, men man blir iallafall glad. När Mörk Gryning spelade i Sundsvall så lade Jonte upp ett gäng Wyvern-plattor för försäljning. Sedan kom vår gemensamma kamrat Widda förbi och följande replikväxling utspelade sig:

– Ska du sälja dom där?

– Öööh, ja?

– För pengar?

Tystnad.

Dark Funeral – Diabolus Interium

Den här är inte dum. Jag äger bland annat varianten med doft-CD. Den luktar fan, men skivan är bra. Det är bra energi, bra sång och makalöst rens av Matte Modin. En på alla sätt bättre produkt än bleka ”Vobiscum Satanas”. Kul med band som faktiskt lyckas att återhämta sig. Särskilt efter en EP som ”Teach children to worship Satan”.

Misteltein – Divine. Desecrate. Complete.

Misteltein är tillbaka. Året är 2001. Problemet med den här skivan är såklart omslaget. Hur fan tänkte de här? I övrigt är det brutalare än sist. Inte dåligt, inte heller kalasbra. Det är hyfsat. Nirag, Nagrinn, Hel, Karagat, Seron och Mishrack må låta som ett gäng karaktärer i ett rollspelsäventyr jag spelade 1988, men de är dugliga musiker och vet hur man snickrar ihop låtar. Detta blev svanesången då det tydligen blev dålig stämning i bandet och någon gjorde anspråk på bandnamnet och fan vet allt. Lite som Gorgoroth-debaclet, fast Skånes Dimmu Borgir.

Wolf – Black wings

Mer Wolf! Eftersom folk hade mage att klaga på omslaget på debuten är denna mera sansad. Dock riktigt snygg. En bra platta jag önskar jag gett mer tid för här finns hårda karameller. Fan, 2018 blir kanske Wolf-året ändå. Sent ska syndaren vakna.

Wolfen Society – Conquer divine

Efter Masses utspel i Dominion Caligula var det dags för Lord Ahriman själv att testa på något nytt. Wolfen Society var ingen höjdare. En fyraspårsbagatell med fisljummet stand strong, stand alone-tema. Ni vet hur det brukar låta. ”I am elite”, ”I am superior”,  ”I am something something wolfpack” och så vidare och så vidare. Det lustiga är att majoriteten av alla som någonsin författat sådana texter är arbetslösa slan som inte ens gjort militärtjänstgöringen. Skön elit. Nu säger jag inte att så var fallet med Wolfen Society, men de krigar mot kassa odds. Sedan vinner bandfotot pris i kategorin ”minsta möjliga ansträngning”. Jag menar, kom igen. Shorts.

The Storyteller – Crossroad

Ja, denna är väl varken bättre eller sämre än debuten.

Lord Belial – Angelgrinder

I början av millennieskiftet fick alla skägg och väst-band dille på att kapa melodierna och börja mangla istället. Lord Belial och In Aeternum är väl de tydligaste exemplen. ”Angelgrinder” är i det närmaste olyssningsbar tack vare de bedrövligt mixade trummorna. Det är otroligt mystiskt att batteristen Sin blev supertajt samma sekund som datorer blev vardagsmat i landets musikstudios. Att sedan redan på låt tre köra en återinspelad låt från ”Kiss the goat” känns jävligt ängsligt. Nä, detta är bara trist och tråkigt. Och Invasion Records-rött.

Ablaze My Sorrow – Anger, hate and fury

2002 var den melodiska dödsmetallen stendöd och ”Anger, hate and fury” får väl ses som en sista dödsryckning i en sargad kropp. Inte dåligt, men energin från debuten saknas. Det känns lite lengräddat vilket inte rimmar med albumtiteln. Om ”If emotions still burns” är Edward Furlong i Terminator 2 är ”Anger, hate and fury” Edward Furlong idag. Plufsig.

Insania Stockholm – Fantasy (A new dimension)

Stick, annars ringer jag snuten.

Mörk Gryning – Pieces of Primal Expressionism

Jag vet inte jag. Vart tog de bra låtarna vägen? Visst, det är bra spelat och det är tekniskt och krångligt på sina håll. Till ingen nytta givetvis.

Wolf – Evil star

Om jag inte är helt slut i roten så är detta den sista skivan som släpptes på No Fashion Records. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte ens om jag hört den. Jag har då aldrig sett skivan i fysiskt format i verkligheten.

Det var allt! jag kan ha missat någon EP, men jag är nästan säker på att jag fått med alla fullängdare. Det är smått otroligt vilka klassiker som ändå släpptes via No Fashion Records. När jag kollar i skivsamlingen är det galet hur många av släppen man faktiskt äger. Och vilken nostalgi dessa plattor väcker. Alla är såklart inte bra, men när man satt med Ginza-katalogen i ungdomen och såg att de släppte ifrån sig typ andra Noctes för några tior var det klart att man slog till. Med tanke på de släpp som gjordes är det fascinerande att det inte gick runt. Visst, det var några tunga år på slutet och de var inte lika hungriga på att hitta nya förmågor. Då går det utför. Snabbt. Men ändå. Något mystiskt är det ju.

Vilka plattor är era favoriter och har ni några sköna anekdoter gällande detta skivbolag? Dela med er i kommentarsfältet.

Det var allt för idag. Nu ska jag lyssna på Vlad Tepes. Hejdå.

/Hatpastorn

/Förintelseförsamlingen