Hatpastorns likpredikan

KeyDragon är fullkomligt ohotade när det kommer till bisarra band. De har som allt. Och lite till. Blotta tanken på att det skulle finnas andra  band som får allt att klaffa på samma vis är befängd. Eller är den det?

För en tid sedan satt jag och skrev på en Dan Lilker-special som handlade om hans förehavanden i black metal-träsket. En ruggig historia. Under det arbetet ramlade jag över Nokturnal Hellstorm. Ett relativt nytt gäng jag aldrig tidigare hört talas om. Vokalisten i nyss nämnda band spelade även i för mig totalt obekanta Elfspell. Spindelkänslan pinglade samtidigt som det vattnades i munnen. Plötsligt var jag som i en trans. Alla tankar om Nokturnal Hellstorm försvann. Min hjärna kokade.

Elfspell.

Elfspell.

Elfspell.

Jag sköt Dan Lilker-specialen åt sidan och slungade mig in i Elfspells värld.

Bandfotot liknade inget annat och jag blev orolig att detta skulle röra sig om någon sorts form av plojband. Med dylika orkestrar är det svårt att veta ibland. Än idag vet jag varken ut eller in när det kommer till Elfspell. Vi måste emellertid börja någonstans så vi spanar in bandfotot.

Först och främst. Wow. Invasion Records-mätaren slår på rött. Invasion Records-rött. Elfspell valde här att använda den bortglömda färgskalan Gates Of Ishtar-grönt. Ett mycket obehagligt val. Till det adderar vi dataeld och inklippta orch-skallar från Sagan Om Ringen. Om vi stannat här hade jag kunnat acceptera eländet. Jag har på senare tid snöat in på dungeonsynth och om det är något den genren lär en så är det tålamod. Elfspell stannade såklart inte där. Det vore märkligt att ha ett bandfoto utan några medlemmar. Håll i er nu.

På huk till vänster har vi en skrikande mestönt med kort hår, pangvit tröja och svarta narkomanvantar. Jag tror att det är han som spelar med Dan Lilker i Nokturnal Hellstorm. Dan Lilker är i runda slängar femhundra år gammal. Det innebär att den här liraren borde vara minst trettio. Han borde fan veta bättre.

Högst upp har vi en glad tjej i gräslig klänning. Om vi leker med tanken att dessa människor fallit genom en portal och hamnat i ett mintgrönt fantasiland så kan vi väl ändå anta att de på vägen föll genom en UFF-container. Helvete hur de ser ut. Sedan verkar hon sitta på något. Vad och varför? Ja, hon är iallafall glad.

Om ni tvivlar på min UFF-terori. Spana då in killen bredvid henne. Just det. Han. Är det en peruk? Hur löd resonemanget bakom pannbandet? Är det en ringbrynja under t-shirten? Varför är han så tom i blicken. Lever han ens?

PANG! En medelålders Harry Potter med rejält tilltagen svank och dumdryg uppsyn. Han pekar på mig. Vad vill han? En sak vet jag och det är vilken trollformel som gått varmast de senaste åren. Accio hamburgare. Harry Potter och de vises gallsten och Harry Potter och fullblodsmongot är två romaner som skriver sig själva bara man tittar på honom.

Längst fram har vi iallafall någon som försöker. Bandet heter Elfspell så någon måste vara lite alvlik. Klädseln, håret och gesten fungerar i sammanhanget. Däremot har jag aldrig sett en alv med så brutala påsar under ögonen förr. Inte så konstigt. Ponera att man är en alv som sitter och alvar sig i skogen och sedan dimper det här dödskallegänget ner via en portal och man tvingas bli fadder åt dem. Jösses alltså.

– Du, arga skrikande killen. Lugna ner dig! Du skrämmer skiten ur Lord Rhododendron!

Eller

– Men sitt där och flina då in din dyngklänning! Vi drar iallafall på äventyr!

Eller

– Hallå? Hallå? Lever du ens? HALLÅ!

Eller

– Ett jävla avada kedavra till från dig och jag brassar in glasögonen i hjärnan på dig ditt förbannade tjockarsle!

En sak ska Elfspell ha lite credd för och det är att de iallafall får fantasin att bubbla.

Hur står det då till med diskografin? Ja, Elfspell har på gott och ont släppt väldigt lite. Vi har en knapp handfull demos från 2015 och framåt. Omslagen till dessa är hyfsat stilrena och vi finner inget spektakulärt bland låttitlarna. Varför de valde att ha DET DÄR bandfotot är en gåta.

Nu är det dags att lyssna på hur det här egentligen låter. Om vi börjar med låten ”Crystalheart” från första demon så möts vi av hyfsat episk metal i gränslandet mellan doom och ordinär hårdrock. Inte helt tokigt faktiskt. Oftast faller det på sången, men jag tycker att den håller. Man har släppt igenom på den här nivån förr om man säger som så.

De har faktiskt den goda smaken att smyga in lite dungeonsynth i mixen. Ett stort problem med denna är såklart att den inte är fyrtiofem minuter lång.

Hoppar vi fram till senaste given låter det såhär.

Såvida jag inte fått solsting är det riktigt hyfsat.

Om vi ska sammanfatta Elfspell så rör det sig om rätt hejig doom/hårdrock med anständig sång. Varför de valde att begagna sig av ett av planeten Jordens sämsta bandfoton förstår ingen. Snacka om att skjuta sig själv i foten. Å andra sidan hade jag ALDRIG lyssnat på dem, än mindre skrivit om dem, såvida jag inte sett det fotot. Vänta lite nu. Har jag gått i en fälla? Är Elfspell marknadsföringsgenier?

Jag måste nog lägga mig en stund.

/Hatpastorn

This entry was posted on 14 augusti, 2017 at 12:51 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.