Hatpastorns likpredikan

I början av året tog jag mig an King Diamonds samlade diskografi. Kanske kunde det vara en idé att göra samma sak med den andra delen av Kim Bendix kungadöme. Sagt och gjort.

Det skall dock sägas på en gång att jag aldrig närt samma intresse för Mercyful Fate som för King Diamond. Och jag kan egentligen inte svara på varför. Jag upptäckte båda grupperna i stort sett samtidigt. Förvisso hade jag sporadiskt hört ett par låtar både med King Diamond och Mercyful Fate via MTV och annan luguber media, men det var genom samlingsskivan ”A dangerous meeting” från 1992, med låtar av bägge banden som jag fick min genuina introduktion till dem. Tydligen ska King Diamond själv varit sådär lagom nöjd över plattan, men för en yngling som mig var det rena guldet. Förutom ett knippe kanonlåtar innehöll texthäftet också en mindre biografi som redogjorde för turerna kring båda konstellationer, vilket gjorde det enklare att förstå hur saker och ting hängde ihop. Ändå har jag alltid föredragit King Diamond. Jag gissar på att det har flera orsaker. Konceptskivor, rakare låtar, fler skivor, keyboards och effekter … ja, listan kan göras lång. I slutändan tror jag det handlar om något så enkelt som att Mercyful Fate kändes lite … färglöst, jämfört med det andra bandet. Samtidigt har jag också tyckt att några av Mercyful Fates kompositioner faktiskt varit överlägsna King Diamonds. Typ ‘Come to the sabbath’.

Ska jag krypa till det inverterade korset, får jag faktiskt erkänna att det tog mig många år att köpa på mig Mercyful Fates samlade alster. En hel del av dem kommer faktiskt från en av bloggens mest trogna följeslagare och intervjuoffer, Mattias Kamijo. Än idag finner jag mig kliandes i skalpen över att jag inte ens i mina tonår gjorde slag i saken och köpte de två klassiska första skivorna, ”Melissa” och ”Don’t break the oath”. Detta trots att jag hade lyssnat ”A dangerous meeting” sönder och samman och haft med ‘Come to the sabbath’ på jag vet inte hur många blandband. Därför ska jag fan gå till botten med varför. En genomkörare med samtliga album kanske kan ge svaren. Det kan ju dessutom vara på sin plats nu när bandet ifråga, på ålderns höst, kört igång igen och gett sig ut för att turnera.

Vi kör. Mercyful Fate, från pärm till pärm. Betyg 0 – 10. Observera att vi kommer att köra på Bendix-skalan. En sjua på Bendix-skalan är med andra ord inte jämförbart med att typ nya Helheim får en sjua i betyg. Vi snackar Bendix, vi snackar den absoluta elitserien.

”Melissa”, 1983

Debuten. Sju låtar fördelade på ca fyrtio minuter. Den första av dem är mästerverket ‘Evil’. Och … jävlar vad bra. Eller som Thomas Quick uttryckte sig när han tillsammans med en kamrat rymde från Säter, och i en anordnad flyktbil proppade hela övergommen fylld med amfetaminpasta, ”jävlar, vad gott”.

Ljudbilden är ju lite dov, skall sägas, men med en riktigt skön liten extra ruffighet som river dödsskönt i kistan. Kan faktiskt förstå att vissa just därför föredrar den här skivan framför ”Don’t break the oath”. Det finns ingen dålig låt att finna här, men samtidigt … jag vet inte, för mig är det som att den där låten inte riktigt vill infinna sig heller. Det är kanonbra hårdrock, och enligt mig är tidiga Mercyful Fate det enda band som kan konkurrera på riktigt med Iron Maiden och Judas Priest. Ja, om man inte räknar King Diamond, då. Men det är mer som att det glimmar till lite extra i vissa låtpartier, snarare än genom hela låtar. Hade kompositionerna trimmats lite ytterligare hade det i mina öron blivit ännu bättre. Själv har jag aldrig varit vidare svag för gitarrsolon, och om några sådana hade skalats bort hade helheten haft mer driv. Ja, ja. Detaljer, kanske. Men betyget blir 7 av 10.

Är det förresten bara jag som alltid tyckt att introriffet till ‘Curse of the pharaoh’ låter bra likt Iron Maidens motsvarighet i ‘2 minutes to midnight’? ”Melissa” kom dock ut året före ”Powerslave”, skall sägas.

”Don’t break the oath”, 1984

Omslaget. Jämte Venoms ”Black metal” det enda som konkurrerar med att få utgöra ryggtavla på min lekamen. Ni förstår. Antar att jag dock knappast skulle vara unik med en sådan tatuering. Nåväl. Vi kan ju börja med att ljudet är betydligt klarare än på föregångaren, och med introriffet till ‘A dangerous meeting’ kan det liksom inte gå fel.

Skönhetsfläckarna är onekligen få. Det hörs dock att Kings röst fortfarande inte är helt utvecklad. Även om falsettjuten sitter där de ska, är de inte lika dramatiska som de skulle komma att bli under eget namne. En märklig grej är att när jag lyssnar igenom skivan från början till slut, inser jag att jag kan låtarna nästan utantill när jag väl gör det … men annars sällan tänker på dem. Återigen är det väl låtuppbyggnaderna som spökar. Tempomixtrande, start och stopp-arrangemang och liknande faller mig bara inte på läppen om det inte görs sinnessjukt bra. Det kan också vara att jag alltid tyckt att bra hårdrock kräver knallhårda refränger, och sådana har nog aldrig varit det här bandets starkaste sida.

Om man dock slutar tjura fattar man att trots allt mitt gnäll är det här såklart hur bra som helst. ‘Come to the sabbath’ är ju faktiskt med som en fulländad avslutning på skivan. Och låtar som ‘Night of he unborn’ och ‘Gypsy’ … ja, det är grejer, det. Apropå den senare, hur kommer det sig att romantisering och exotisering av romer är så påfallande i heavy metal? Betyget får bli 8 av 10.

”The beginning”, 1987

Givetvis borde inte den här samlingen stå efter ”Don’t break the oath”, då materialet på den först släpptes 1982 på en självbetitlad mini-LP, också känd som ”Nuns have no fun”. Men då dessa låtar slängts ihop på ”The beginning” tillsammans med tre låtar som senare kom att hamna på ”Melissa”, här inspelade i ett BBC-sammanhang, får det bli så. Som extra godis har det slängts med en B-sida från en singel.

Ja, vad säger man? ‘Doomed by the living dead’ och ‘A corpse without soul’ var de två första låtarna med bandet jag hörde, på riktigt. Tror fan det är ett par av favoriterna, och en av orsakerna är att de är så jävla … rakt på. Från första stund står det klart att det man hör, det är det som gäller. Det är extremt. Kingens vrål … här ursäktas INGENTING. På med reverb bara, och skrik allt vad fan du kan. Och det gör han. Antingen gillar man det, eller inte. Och om inte, far åt helvete. Och även om det må låta klyschigt, i stil med att ”demon alltid är bättre än skivan”, finns här ett driv som inte riktigt infinner sig på de två senare fullängdarna. Faktiskt.

Om detta också gäller för låtarna som senare kom att hamna på ”Melissa” är jag mindre säker på. I mina öron är det inte sådär hemskt mycket som skiljer inspelningarna åt, även om tempot är betydligt snabbare på ”The beginning”. Tror dock att jag föredrar den här versionen av ‘Satan’s fall’, jämfört med den på fullängdaren. I alla fall är det imponerande om allt är inspelat mer eller mindre live, som det nu påstås i texthäftet. Sist ut på skivan är låten ‘Black masses’, tagen från B-sidan på singeln ‘Black funeral’. Ingen dålig låt, men kanske inte så mycket att hoppa jämfota för heller. Sannolikt ett ganska klokt beslut att inte ta med den från fullängdaren den var tänkt att hamna på. Betyget blir … ja, 7 av 10.

Det var de tre första skivorna, det. Egentligen känns det lite märkligt att ta med samlingar och dylikt, men tja … det blir roligare så. Särskilt med tanke på att King Diamond under eget namn hunnit med att klämma ut tolv fullängdare, jämfört med Mercyful Fates lite blygsammare sju.

Sammanfattningsvis verkar det som om mina intryck verkar ha stått sig. Det är fortfarande svinbra, men hamnar lite i skuggan av Kingens soloverk. Det här med solon är inte min grej, men gillar man sådana kan jag bättre förstå varför man föredrar Mercyful Fate istället. Sedan tycker jag inte heller att historieberättaren King Diamond får tillräckligt mycket utrymme genom de här låtarna. Texterna är därtill långt ifrån lika roliga som de senare kom att bli. Kanske är det främst det jag saknar. Hur konstigt det än må låta, med tanke på Diamonds patenterade ylanden, känns det ibland som om Mercyful Fate hade föredragit att vara ett instrumentalband. Sången hamnar i bakgrunden jämfört med alla solon, temposkiftningar och jiddrande. Eller också är det bara i jämförelse med bandet King Diamond.

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Nergal från Behemoth är som vi alla vet en sann entreprenör. Förutom musiken pysslas det bland annat med skäggverksamhet i hemlandet Polen. Efter ett hett tips från läsekretsen (Vithatten av!) fick jag nys om hans senaste affärsverksamhet.

Hundmat.

Vegansk hundmat om man ska vara exakt. Tänk om ni stått i replokalen i mitten av 90-talet och någon klivit in och sagt, ”Grabbar, ni anar inte vad jag drömde inatt! Jag drömde att Nergal började saluföra vegansk hundmat!”. Det hade ju inte blivit något mer rep den dagen.

Visst, kravmärkt hundmat är ju en fin tanke och naturligtvis har det paralleller till Behemoths dänga ”God=Dog”. Likväl kan jag inte sluta gubbfnissa i det absurda att Behemoth numera är hundmatsförsäljare. Sventevith – Storming near the Frolic.

What a time to be alive.

Att artister säljer märkliga saker är såklart inget nytt. Det är allt från dildos till rödtjut liksom. Cashen ska in. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Dissonans i hjärnan blir det ju. I en värld av Dark Funeral-isskrapor och Beherit-skateboards är det lätt att man tappar sugen. Jag har förståelse att band vill dra in några extra kronor, men det offrar som oftast all mystik. Samma sak när booklets är smällfulla av sponsorer. Jag vill inte veta att någon namnlös fantom i nitar och kåpa är sponsrad av någon jävla tatuerare i Flen. Eller vilka trumprylar Lord Xzoriath Ljusbane får 10 % rabatt på. Jag är såklart skyldig till sponsorer själv, eller ja, band jag har spelat i har varit sponsrade av allsköns mög vars logos förpestat bookleten. Som musiker är det guld med spons, som konsument är det inte lika kul att se. Jag minns inte om det var At The Gates eller In Flames som i början av karriären var sponsrade av något skejtklädmärke. Det syntes i alla fall på bandfotot. Rena rama Ellos-katalogen. Den totala antitesen till Grotesques bandfoton som alltid var extremt true.

I slutändan, är det värt det? Sponsring av instrument/studioprylar, ja. Fem skjortor från MQ, nej. Fingertoppskänsla är väl ordet jag söker efter. Varför är det inget band som är sponsrade av något extremt förresten? Typ IS, Guns & Ammo eller kärnkraftslobbyn? Hade jag köpt en skiva som förkunnat att de var sponsrade av något riktigt oheligt hade man i alla fall höjt på ögonbrynen och utbrustit i en lätt vissling. Ha lite uppfinningsrikedom för fan! Det är ju bara en tidsfråga innan band börjar annonsera mobilspel. Wolves In The Throne Room Farming Simulator 2000. Mayhems Candy Deathcrush. Ramones Bejeweled Blitzkrieg Blipp Blopp. Clash Of Clandestine Blaze.

Men ja, hundmat var det.

Min tipskälla kläckte Royal CanIn Aeternum. Jag kontrade med Vov Hell. Sedan kan man alltid falla tillbaka på Eukanuba Haani.

På återseende.

/Hatpastorn

Tjena, Hatpastorn här. För en tid sedan köpte jag en mystery box med 600 promoskivor. Det utlovades döds, black, thrash och annan metal i alla dess färger och former. Man gick ju igång. Dagarna gick och när paketet anlände var jag i sjunde himlen. Ja, ända tills jag bar hem det. Satan vad tungt. Väl hemma startade en sorteringsprocess och när jag var klar hade jag två högar. En hög med 350 skivor som jag ville behålla, chockerande många bra plattor ska tilläggas. Samt en hög med dubbletter, band jag inte är så inne på, olyssningsbart rat och skivor jag fan inte hade en aning om vad det ens var. Jag messade Heidenhammer att han hade en hög med 250 godbitar att hämta om han ville. Det dröjde inte många minuter innan han plingade på min dörr. I ren taktik hade jag delat upp hans hög i fyra mindre högar där den första innehöll de bra skivorna och sedan … ja, ni anar ju vart detta är på väg. Glad i hågen började han bläddra i sin nyfunna skattgömma, men när det vankades hög två, tre och fyra blev det annat ljud i skällan. Ni som minns när jag och Heidenhammer köpte norra Europas största restlager av Sleaszy Rider Records-plattor kan ana uppgivenheten. Vi körde en snabb lyssning av några av plattorna och det garvades friskt. Tänk vad mycket musik det finns. Sedan cyklade Heidenhammer hem i natten med två pappkassar fullproppade med CD-skivor.

Heidenhammers högar

Vi spolar fram ett par dagar och jag är på väg hem till Hammaren för en kopp kaffe efter jobbet. Redan i hallen möter jag Hammarens sambo som ger mig bannor över den generösa gåvan. De hade nämligen köpt massa nya hyllor för att få plats med hans skenande samlingsmani och min gåva hade således sprängt allt varpå de tvingats fylla köksskåp och hallmöbler med skivor. Från botten av mig hjärta vill jag framföra ett enormt och genuint ”förlåt”. Alltså på riktigt. Förlåt. Sedan finns det å andra sidan något oerhört fnissigt med att öppna ett skåp i jakt efter ett skohorn för att krossas under en lavin av ogudaktiga skivor.

Efter en första kopp kaffe i Heidenhammers soffa diskuterade vi det sjuka i att samla på saker och andra tunga existentiella frågor. Han tog sedan fram en enorm hög med skivor och placerade dem på bordet, gav mig en ond blick och undrade vad fan han skulle göra med dem. Jag svarade att alla omöjligt kunde vara dåliga och att det måste finnas guldkorn i gödselstacken. Vi enades om att göra lyssningen lite roligare genom att han fick agera annonsförfattare och jag skrev min genuina uppfattning. Vi tog varsin laptop och började lyssna och skriva. Detta är resultatet.

Anthenora ”The last command”

 

HH: PANG på mozzarellan – här snackar vi en välsmakande, kryddig italiensk huvudrätt. Över 52 minuter kaloririk pasta special, och det snålas inte på parmesanosten. Italiens svar på Megadeth går direkt på knockout och man hämtar sig inte i första taget. Vad kan man säga förutom: bravissimo!

HP: Kallsvetten. Jag har också ett exemplar av denna då jag fick dubbletter. Olyssnad, givetvis. Pumpande metal ljuder, lätta stråk av actionrock ligger som en pestdimma i Heidenhammers lägenhet. Jag vet inte om det är bättre än jag trodde, förhoppningarna var rekordlåga, men jag har hittills inte fått en stroke av hat. Frågan är återigen, vem köper detta? Finns det verkligen en marknad och om den nu finns. Borde inte den vara mättad? Och det är ett uttalande från mig som gillar black metal vars marknad är mättare än Jon Oliva.

Tierra Santa ”Indomable”

 

HH: Som en lyxigare tapastallrik bullar Spaniens bästa kockar fram en buffé av riffmackor som inte lämnar huvudet på flera dagar efter första genomlyssningen. Bandet sjunger på modersmålet och vi kan garantera att du kommer att ångra att du skolkade spanskatimmarna i skolan – det här är historieberättande av allra mest exklusiva power metal-sort. Olé!

HP: Heidenhammer mumlar något om att bandet verkar komma från Spanien. Jag får svindel. Efter två sekunder börjar jag skrika. Tänk Europe runt ”The final countdown” i en ekivok dans med finsk doddelidoddelidoddeli-metal. Och en läspande spanjor på sång. Här snackar vi kristendom och ljusdyrkan av värsta sort. Riktigt vidrigt faktiskt. Paralleller kan dras till ständigt aktuella Wonderland. Ni som vet, ni vet. Den här skivan kan med all fördel galoppera rätt ner i Hades och dö.

Throwdown ”Venom & Tears”

 

HH: Texas svar på 2 Ton Predator river av sig linnet och blottar en vältatuerad och uppumpad torso – det här är grabbar som skjuter först och frågar sedan. Efter bejublade framträdanden klockan två på dagen på Ozzfests minsta scen har bandet bara gått från klarhet till klarhet. Pantera, Biohazard, Machine Head och andra fjantar får se upp – det är en ny sheriff i stan!

HP: Att ge Heidenhammer 250 skivor var en sanslöst dålig idé då jag nu sitter här och tvingas lyssna på dem. Throwdown. Snarare Throw Up. Vi snackar Truth Denier. Alltså på riktigt. Det här ÄR Truth Denier. Tänk er ett ännu mera testosteronsvettande 2 Ton Predator med en street smart-attityd som får Biohazard att framstå som Alcest. Det här är mitt personliga helvete. Panterastölderna står som spön i backen och jag vill bara sluta att finnas.

Time Requiem ”The inner circle of reality”

HH: En maffig prog metal-tårta med extra mycket arpeggiodelikatesser och med garneringar av syntmattor i rokokostil? Du beställde, Time Requiem levererar! Skånes absoluta elit visar resten av Sverige att Skurup utan tvekan är den nya metropolen för framtidens heavy metal. Time Requiem har såväl forntidens som framtidens storhet för sig!

HP: Snacka om o-titel på en o-skiva från ett o-band. Time Requiem, vi snackar överpretentiös musikermusik av absolut hemskaste sort. Skånes Dream Theater liksom. Fast lite mörkare och med ett syntljud som hade platsat sömlöst på Ancients ”God loves the dead”. Fy. Time Requiem, jojo. Time Requiem of a dream där scenen med det sönderstuckna armvecket visas om och om och om igen i all evighet. Ackompanjerat av dubbla kaggar och en sångare som dör om han inte får sjunga hela tiden. Ja, förutom när det gnisslas fram solon på synten som mest låter som ett epilepsiframkallande Sega Megadrive-spel. Det här får bara inte vara sant.

To-Mera ”Transcendental”

 

HH: En spännande matmix mellan gulasch och njurpaj utgör stommen i denna exotiska och erotiska upptäcktsfärd. Lee Barrett från Extreme Noise Terror visar upp en helt ny sida av sig själv i sällskap med den dramatiska ungerska primadonnan Julie Kiss, känd från legendariska Without Face. You wanted the best – you got the best. The hottest band in the world. Kiss? Knappast, det här är Julie Kiss i absolut högform! Du kommer att Julie Kissa på dig av upphetsning!

HP: Att det här inkluderar medlemmar från Extreme Noise Terror är kanske det konstigaste jag hört. Samarbetet med KLF känns i sammanhanget lika naturligt som spliten mellan Hate Forest och Ildjarn. Enchanting keyboards, angelic female vocals, lovelorn guitars liksom. Progressiv knullgoth med Extreme Noise Terror-folk. Nu har jag fan hört allt. I jämförelse med det vi hört tidigare under aftonen var detta inte helt själsdödande. Eller vänta, jag tar tillbaka allt. Minns ni Aghora och Alas? Detta låter som en blandning av de två banden. Med lite extra syntpomp som grädde på moset. Herregud, alltså. Jag hittar på en ny genre: Transcendental knullgoth.

Efter To-Mera eller Panta-Mera om man så vill var vi tvungna att ta en paus. Heidenhammer fiskade fram Venoms ”At war with Satan” som fick rensa luften samtidigt som vi drack en till välbehövlig kopp kaffe. Tänk vad bra musik kan göra med humöret. Och vad dålig musik kan göra. Rond två!

Arachnes ”Parallel worlds”

 

HH: Det här är inte power metal – det är bara POWER! Vi beger oss återigen till det stövelformade landet i söder och träffar på ett band som stampar klacken i backen och visar vilka det är som bestämmer! Oerhört läckra keyboardkaskader sätter prägel på ett ovanligt starkt låtmaterial. Bandet har gjort en fantastisk utveckling på denna sin fjärde skiva. Omvärlden har kapitulerat – och nu är det din tur!

HP: Scarlet Records. Vi möts igen. Tänk att jag har släppt inte mindre än två skivor på det bolaget. Jösses. Här har vi italienskt mög i form av Arachnes. Femtiotre minuter, sexton låtar, varav sex av dem instrumentala. Power metal. Pianointrot gjorde Heidenhammer genuint förbannad. Otroligt roligt faktiskt. Ja, sedan blev det standardiserad power metal av torraste slag. Heidenhammer fnyser likt Joakim Von Anka. Arachnes är inte det sämsta jag hört, men jag kommer under inga omständigheter lyssna på detta igen. Är det inte meningen att power metal ska ha tydliga refränger? Är inget jättefan av genren, men jag har i alla fall vett nog att förstå varför vissa band funkar och andra inte. Det här är bara meningslöst.

Deadsoul Tribe ”S/T”

 

HH: Det här är bandet som uppnått oanade höjder redan med sin debut, och då snackar vi inte bara i alperna i hemlandet Österrike! En välsmakande metalschnapps i kombination med en läcker progg-weissbier, och med lätt distad sång som grädde på apfelstrudeln. När skivan är slut kommer du att böna och be om en andra portion!

HP: Från Österrike tydligen. Ett land vars black metal är magisk, men när det kommer till övriga musikgenrer får man hålla dem under sträng uppsikt. Deadsoul Tribe kan väl bäst liknas vid någon sorts form av progressiv halv-chuggachugga-metal med extremt lätta industriella inslag. Tänk er soundracket till typ The Crow 5, fast blodfattigare. Vidrigt givetvis.

Easy Rider ”Animal”

 

HH: Sångaren som var nära att bli Savatages nya vokalist slår tillbaka med Easy Riders femte skiva, och det med besked! AOR-doftande kraft möter hårdrockens tyngd i tio medryckande kompositioner som berättar om en grubblande själs bryderier med enbart heavy metal som terapeutiskt hjälpmedel. Glöm Fates Warning och Queensrÿche – det HÄR är ”the thinking man’s metal!”

HP: Oroväckande bandnamn och titel. Sleaszy Rider-varningslampan sprängdes. Åh fy fan, kristen power metal från Spanien. FEMTE skivan! När kaggarna inte puttrar på likt kastanjetter i en mardröm vävs olustiga partier av partyrocksriff in i mixen. Tydligen var sångaren påtänkt att sjunga i Savatage. Ja, han är inte helt kass men Easy Rider måste vara ett av de största o-banden. Sedan blir jag genuint kränkt över det faktum att de stundtals låter lite Iron Maiden. Ge fan i det.

Crystal Ball ”Hellvetia”

 

HH: Dra åt hellvetia, vilket mangel! Inte sedan Asterix och Obelix härjade i Schweiz har det delats ut sådana här smockor! Crystal Ball heter bandet och det behövs ingen sierska för att förstå att det här bandets framtid redan är skriven i renaste guld. Gotthard och Gurd kan ta semester, för Crystal Ball visar att det här landet inte är neutralt när det gäller kampen om hårdrockstronen i Alperna!

HP: Heidenhammer fick två Crystal Ball-skivor av mig. Nu tvingar han mig att lyssna på dem. De inledande tonerna lät dock inte helt tokigt. Tills de började joddla. Nu tror ni att jag skämtar. Heidenhammer dog. Sedan blev det standardiserad öldrickarhårdrock av allt. Vi skippar den andra skivan. Bara tanken på att Crystal Ball eventuellt drabbats av ett Matrix-virus skrämmer skiten ur mig.

Callejon ”Zombieactionhauptquartier”

 

HH: Tysklands absolut hårdaste metalcoreband spelar fram sitt starkaste kort och resterande band får finna sig utslagna i turneringen. Galopperande kaggar, skarpa riff – ja, RÄKNA med riff – och en engagerande sånginsats pulvriserar dina högtalare snabbare än du hinner uttala skivtiteln. Kalle? Vilken Kalle? Jo, Callejon på spången!

HP: Jag orkar inte utläsa titeln för en blick på bandfotot gav mig nog med information. Tysk metalcore berättar Heidenhammer myndigt och mycket riktigt är det tusende klassens At The Gates-kopia med töntrefränger som bjuds. På Nuclear Blast. Hur är det möjligt att sådant här kan existera? Finns det verkligen så många mesar i kort hår och keps som lyssnar på skiten att det kan gå runt? Callejon. Jävla hjon.

Threat Signal ”Under reprisal”

 

HH: Här snackar vi ingen trött repris av redan uttjatat material, för Kanadas stjärnskott på den tekniska metalcorehimlen tar vid där Meshuggah och Linkin Park tog semester. Ladies and djentlemen – tag plats, för nu rullar tåget!

HP: Nuclear Blast igen med ett band jag aldrig hört talas om. Suckarna i Heidenhammers lägenhet är nu så djupa att syret tar slut. Och PANG! Truth Denier är tillbaka, nu i aggroskrud. Eller kanadensisk ”technical metalcore” som de själva hotar med. Ja, grabbarna har ju lyssnat på Fear Factory. Trist bara att de primärt lyssnade på Burton C Bells överjävligt värdelösa rensång. Jag vet att jag låter grinig, men den här sittningen tog på krafterna.

Mahavatar ”Go with the no!”

 

 

HH: Från de hårdaste avkrokarna i New York kommer en massiv groove metal-smocka som får bandanan att åka ned över ögonbrynen, kedjan att smälla mot baggypantsen, och boxershortsen att sticka fram under dem! Inte sedan Biohazards glansdagar har en sådan vätebomb exploderat i stan, vilket får elfte september att framstå som en kinapuff i jämförelse. De första hundra exemplaren kommer med exklusiva bonusspår du kommer att ångra om du missar!

HP: ”NO”, skriker jag direkt innan skivan startar. Heidenhammers CD-spelare stönar av smärta. Groove metal. Från New York. Jag vet att vi tjatar om Truth Denier, men vad fan ska vi göra då? Jag kan inte tro att någon faktiskt lyssnar på det här och tycker det är bra. Att skivbolagsbranschen är döende är en lögn större än livet själv. Just när jag trodde det inte kunde bli värre börjar grogghaggan att sjunga med sin sexigaste Gula Blend-röst. Jag var tvungen att spotta ut snusen. Alltså lyssna!

En till paus. Jag och Heidenhammer diskuterar missmodigt över vad vi just genomlidit. Det är liksom inga små bolag. Nuclear Blast, Candlelight, Inside Out, Scarlet och så vidare. Ändå har vi inte hört ETT ENDA RIFF som vi hajat till över. Är inte vitsen med att driva skivbolag att tjäna pengar? Hur kan man då som stora bolag släppa otaliga skivor som är ingenting? Snackar vi bra B/C-gäng som typ Rage, Morgana Lefay och Grave Digger framstår de som Iron Maiden och Judas Priest i jämförelse då de har riff och refränger man minns. Mycket märkligt. Och all denna metalcore som är så identitetslös att de får Hypocrite att kännas fräscha och nyskapande. Jag kan bara inte förstå hur det kan gå runt. Den enda rimliga teorin är att banden själva betalar en hög summa för att få släppa sin skiva. Så jobbar Massacre och Sleaszy Rider liksom. Sorgligt. Tänk att ur egen ficka pynta typ femtio-hundra tusen för att släppa en skiva som ingen köper. Bolaget tar klumpsumman, trycker upp plattorna billigt och eftersom de ändå annonserar för sina större riktiga band får investerargängen sin skiva annonserad med en frimärksstor bild under typ Nightwish och Tiamat. Ny genre: Investment metal. Eller extremely expensive demo released by a somewhat major label metal. Kan ni ens tänka er de drivor av osäljbara plattor som måste ligga förpackade någonstans. Rena rama Indiana Jones-lagret liksom.

Heidenhammer tröstäter pizza och muttrar könsord. ”Allt det här är bara förgäves”, säger han mellan tuggorna. Solklar sammanfattning.

Thy Majestie ”Jeanne d’Arc”

 

HH: Jakten på den försvunna Jeanne d’Arcen fortsätter, och det är i Palermo power metal-skatten hittas av inga mindre än Thy Majestie (ex-Thy Majesty)! En oerhört mäktig skiva som inte lämnar någon oberörd. Många skivor utger sig för att vara konceptplattor, men ytterst få klarar av att bära upp de legender de baseras på. Det här är en av dem! Deras tredje skiva, och det är tredje gången gillt! Ett av Scarlet Records absolut bästa fynd. BUY OR DIE!

HP: En temaskiva minsann. Scarlet Records. Smäktande Skyrim-syntar och stilla pianoplink. Jag går ju igång direkt. Hoppas hela skivan låter såhär. Kan det vara som Melek Taus, att introt är bäst? Mycket riktigt, när de börjar spela metal låter det som en power metal-version av Burzums ”War”. This is – UGH! – Jeanne d’Arc! Mesig sångare? Självklart. Ja, i jämförelse med det övriga vi lyssnat på och att introt var tjusigt får detta anses vara kvällens ”vinnare”. Smaka på den karamellen.

Dawn of Silence ”Moment of weakness”

 

HH: Aldrig har en skivtitel varit mer opassande, för här snackar vi svensk urkraft! Hårdrocken dog aldrig i Finspång och de här grabbarna är ute på korståg för att få resten av Norden att kapitulera. Tiotusen pumpande nävar i luften förutspås så fort det här bandet får inta sin rättmätiga plats på Sweden Rocks huvudscen. HAIL AND KILL!

HP: Oroväckande talande skivtitel. Dawn Of Silence från Finspång … jag orkar snart inte mer. Jag tar tillbaka exakt allt jag sagt om Morifade. På riktigt. Här har vi urtypen av glesbygdshårdrock med noll framtidsutsikt. Det sjuka med sådana här band är att de oftast är de störigaste jävlarna när man spelar med dem på festivaler. Minns speciellt en episod när jag spelade i Boden och mitt band valde att sätta oss i ett helt annat hus för att slippa ett aspackat glasflaskkastande loge-mongo från ett av power metal-banden som spelade. I flykthuset träffade vi Draconian som såg exakt lika trötta ut som vi. Trevligt folk de där Draconian. Dawn Of Silence verkar dock vara yngre förmågor så de är säkert trevliga. Det är när 40-årsgränsen sprängts som gubbkukeriet verkligen blommar ut. Har jag förresten berättat om min andra spelning i just Finspång där jag fick blåsa i en alkoholmätare för att ens komma in på spelstället? Otroligt roligt.

En till paus. Heidenhammer tappar en The Elysian Fields-skiva i backen som går i tusen bitar. ”Lätt fånget, lätt förgånget”, liksom. Einherjer får agera palettrensare med sin ”Odin owns ye all”. En i sammanhanget läskande skiva. Tänk att det fanns en tid då folk garvade åt just ”Odin owns ye all”. Ja, alla utom jag som köpte den för riktiga pengar när det begav sig och herregudvadhardetblivitavmittlivegentligen!

Ensoph ”Opus dementiae”

 

HH: Italien fortsätter att imponera, nu med en synnerligen vass blandning av goth, metal, rock och suggestiva syntpartier. En intrikat och delikat historia! På den här specialutgåvan medföljer också den numera utsålda 2006 års EP:n ”The seductive dwarf”. Vissa släpp är för bra för att inte vara tillgängliga för allmänheten!

HP: Italiensk gotisk avantgarde metal. Ni kan nog lista ut hur det låter och vad jag tycker om det. Tacka vet jag Evol. De är iallafall jävligt roliga. Ensoph är inte alls kul. Eller bra. De tröttaste riffen som de desperat försöker dölja med oändliga pålägg av allt. Som en smörgåstårta med mögligt bröd. Inte helt olikt norska Source Of Tide med ständigt aktuella Lord PZ på sång. Just det, fåntratten i hög hatt som sjöng i Peccatum eftersom han var Ihsahns frus brorsa. Ja, här sitter man. En del skaffar barn eller gör karriär. Själv sitter man och lyssnar på Ensoph. Och det är typ det bästa bandet hittills. Det som gör allt ännu mera likt en Kafka-berättelse är att så fort Heidenhammer berättade att de släppt en EP vid namn ”The seductive dwarf” växte habegäret i mitt bröst.

Montany ”New born day”

HH: Melodisk power metal från tulpanernas land. En urladdning som …… som …… nej. Jag ger fanimig upp. Nu är det nog.

HP: Sista skivan. Målet var tjugo, men det går bara inte. Vet ni vad det bisarra är? Vi letar inte efter det sämsta utan vi har valt ut de som ser mest intressanta ut i hopp om att hitta iallafall ETT bra band. Introt får mig att tänka på Donkey Kong Country. Jag fick ett Super Nintendo med det spelet och Iron Maidens ”Somewhere back in time” samma jul. Man var glad. Ett sinnestillstånd som är mig helt främmande nuförtiden. Montany. Holländsk power metal som är så standard att det inte går att skriva något om det.

”Tack” för kaffet och de 250 skivorna önskar Heidenhammer. Förlåt, hälsar jag.

/Hatpastorn & Heidenhammer

I strax över nio år har Hatpastorn, via denna sida, spytt galla över den ”modernistiska” vågen som greppade tag i många black metal-musiker i slutet av 90-talet. Jag kan hålla med i mycket av det Pastorn förkunnar, men jag har alltid försökt se det på ett mer balanserat sätt. På tal om balanserat skulle ni sett hatet som tändes i Pastorns ögon när jag la fram förslaget att jag skulle skriva detta inlägg. Han blev så arg att han drabbades av svindel och var tvungen att sätta sig ner en stund. Han ville inte ens äta lunch med mig den dagen (vi jobbar på samma kontor). När han väl kommit till sans och jag hade försett honom med, enligt mig, vettiga argument till att detta måste göras gav han till slut med sig och lät mig få ett (ETT!) försök att göra något vettigt av detta. Han lovade dock dyrt och oheligt att han minsann skulle redigera bort minsta lilla detalj han ansåg stötande, det kom även en lång harang om blasfemi fast i negativ bemärkelse så jag hade svårt att hänga med i svängarna. Lång historia kort kan jag säga att det var längesedan jag hört så många ålderdomliga invektiv på så få minuter. Som ni förstår jobbar jag i uppförsbacke.

1998 samt 1999 var väldigt tråkiga år när det kommer till black metal och jag kan absolut förstå musiker som hade tappat intresset för genren, oavsett om det berodde på att den blivit för stor och kommersiell eller att det var någon form av musikalisk mognadsprocess. Jag har alltid hyst avsmak för band som inte vågar släppa sargen och även om de inkorporerar nya element i sin musik så vägrar de släppa rötterna för att de är rädda att förlora lyssnare (läs: Opeth). Då har jag betydligt större respekt för ett band som Ulver som helt ”flippar ur”, river ner allt de byggt upp och kastar sig sedan ut för ett stup.

Just Garm som sjunger i Ulver har format en väldigt stor del av det som kommit att bli mitt musikaliska jag. Jag älskade Ulver från första tonen jag hörde ”Bergtatt” och det var utan minsta tvekan som jag tog mig an den nya ljudbilden de presenterade på ”Themes from William Blake”s The marriage of Heaven and Hell”. Jag var så dedikerad i bandet att jag gick till Stadsbiblioteket och lånade just ovannämnda bok innan jag fick tag i plattan bara för att jag till fullo skulle kunna relatera till verket. Det är en väldigt bra bok kan tilläggas. Då och då i intervjuer fick man nys om vad Garm lyssnade på för musik just för stunden och det var flertalet gånger jag besökte den lokala skivbutiken med listor med album som de fick kolla om de hade hemma. Jag gissar att jag är den med mest hedonistisk inställning till musik i församlingen och efter många år med väldigt snäva ramar om vad som var ok att lyssna på så var mitt sinne vid denna tid vidöppet när det kom till musikaliska intryck. Det är många välljudande upptäckter jag har att tacka Garm för, allt från norsk ambient som t.ex. Deathprod, till nutida estniska kompositörer (Arvo Pärt), till argentinsk nuevo tango. Ni kan pausa här och söka upp albumet ”The rough dancer and the cyclical night” med Astor Piazzola och lyssna på det medan ni läser resten.

Jag kan absolut relatera till det vakuum som rådde i scenen vid denna tid. Driften att alltid ha ny musik tillgänglig att lyssna på gjorde det naturligt för mig att leta sig vidare när jag suckat mig igenom ännu ett album av någon femtehandskopia av Darkthrone. Jag tycker alltså att de flesta banden som drabbades av Matrix-viruset är usla, men jag kan förstå deras vilja att skapa något nytt.

Hur såg sjukdomsbilden ut i Sverige då? Hade vi några Matrix-smittade artister här? Visst hade vi det. Ett tydligt exempel är Mathias Lodmalms olika band i allmänhet och Sundown i synnerhet. Här vill jag även kliva in och förklara, jag är bekant med Mathias och vet åtminstone hyfsat hur hans musikaliska historia ser ut. Det som fick det ”att spåra ur” var ett besök på en jungle- eller om det var en drum ‘n’ bass-klubb i London 1993 och där blev han såld på elektronisk musik. Även om det tog några år innan dessa influenser visade sig i Mathias musik så fanns den elektroniska musiken vid hans sida väldigt tidigt, långt innan The Matrix skulle dyka upp på alla biodukar och ovetande skaka om en hel musikgenre i sina grundvalar. Den mest Matrix-aktiga skiva som herr Lodmalm släppt måste utan tvekan vara Sundowns ”Glimmer”. Detta album släpptes samma år som The Matrix så jag har svårt att se att just denna film skulle ha influerat Mathias i hans skapande, vi pratar alltså om någon form av proto-Matrix-virus här. Dessa influenser kunde märkas av även på Cemetary-plattan, ”Last Confession”.

Just ”Glimmer” är en av mina absoluta favoriter oavsett genre så jag kommer försvara den med näbbar och klor så länge jag lever. Vad är det då som gör detta album till ett ”Matrix-album” frågar ni? Det är en väldigt modern och elektronisk ljudbild blandat med distade gitarrer och oavsett vad laguppställningen säger och vad bandfotot visar är det en trummaskin som står för takten. Mathias tvekar inte heller att använda ”techno-trummor” i vissa låtar, det tydligaste exemplet stavas ”Star”.

 

Missa inte den påstådda trummisens guldbyxor. Efter ”Glimmer” lades bandet ner och Lodmalm gick vidare och grundade future pop-/syntpop-projektet Sp3(tra. Om Garm är den person som, omedvetet, format mig i min musikaliska smak har Lodmalm haft en mer direkt påverkan. Under de år jag känt honom har han försett mig med otaliga tips. Han fick mig att börja lyssna på engelsk 4×4, australiensisk breakbeat, amerikansk glitch hop och så vidare.

Två andra band som jag mer eller mindre uppskattade när det begav sig, men som jag kanske inte tycker har stått sig så väl mot tidens tand är Deathstars och Pain. Deathstars fick mycket skit när de debuterade med singeln ”Synthetic generation” 2001, men jävlar vad jag hellre lyssnar på Deathstars än sentida Swordmaster. Jag gissar att alla vet, men jag tar det igen för säkerhets skull. Swordmaster minus trummisen Niklas ”Terror” Rudolfsson blev, med ett adderande av den forne Dissection-trummisen Ole Öhman, Deathstars. Detta band gick i alla fall all in när det kom till gotisk image och ett väldigt syntetiskt sound och det får jag ändå se som något positivt. Hellre detta än att de skulle fortsatt sprungit runt i jeansväst och pannband och bara bytt genre.

Det var först när Pain släppte sitt andra album, ”Rebirth”, som det lossnade för detta soloprojekt. Tägtgren hade släppt ett album via Nuclear Blast något år innan, men som jag minns det var det verkligen ingen som brydde sig om det. Ja, förutom Heidenhammer då. ”Rebirth” släpptes med ett nytt skivbolag i ryggen julaftonen 1999 och låten ”End of the line” får man ändå säga blev en hit. Musikvideon spelades rätt frekvent på diverse TV-kanaler och hela Sverige fick smaka på Tägtgrens musikaliska visioner, något som innan var exklusivt för den inbitne death metal-fantasten. Pain blev snabbt Peters huvudband och han sa i intervjuer att det snarare var Hypocrisy som skulle ses som ett sidoprojekt. Jag gissar även att det var Pains popularitet som fixade en statistroll åt Peter i den svenska skräckfilmen ”Sleepwalker”.

Jag gillade bitar av ”Rebirth”, men min förälskelse blev kortlivad och redan vid nästa platta hade mitt intresse helt försvunnit. Det kanske var mitt driv för ny musik snarare än kvalitén på musiken som gjorde att Pain lät lockade.

De Infernali känner ni alla till, enligt säkra källor så flödade knarket rätt friskt i Göteborg i mitten av 90-talet och detta ackompanjerades med trance och annan elektronisk musik. Denna hobby kombinerat med, vad jag gissar, en viss insikt i Cold Meat Industrys tidiga katalog ledde till nedkomsten av De Infernali. Enligt Jon och Micke själva var projektet enbart något för att få loss pengar så de kunde köpa vapen till MLOs väpnande kamp och så kan det väl mycket väl ha förhållit sig. Jag minns en intervju med något oviktigt amerikanskt band där intervjuoffret spydde galla över Dissection av den anledningen att Jon hade vid något tidigare tillfälle fördömt elektronisk musik och sedan när De Infernalis ”Sign of the dark” släpptes så svartnade det för ögonen på jänkaren och han kunde således inte fortsätta lyssna på Dissection, Hade det inte varit för att det var en amerikan som yppat dessa ord så kanske jag hade kunnat se någon form av logik i resonemanget, men nu talar vi om Dissection versus en amerikan så per automatik diskvalificeras allt han sa.

Ytterligare en artist som kan sälla sig till skaran är Vintersorg som gick från att sjunga om bäckars symfonier och glaciärer till rymden och matematiska formler. Artisten som hade lärt mig betydelsen av ord som ”jökel” och ”yverboren” gick helt enkelt från att vara en svenskalärare till att bli en matematisk dito över en natt och jag personligen har alltid varit mer intresserad av språk än av siffror. Efter några album gick Vintersorg tillbaka både tematisk och musikaliskt till hur det lät i början av hans karriär, men har man en gång tappat mig som lyssnare är det svårt att vinna mig tillbaka.

En annan företeelse som jag blir ofantligt upprörd över är banden som valde att beträda Via Matrixosa, men som vände halvvägs och började vandra tillbaka igen. England har två exempel här. My Dying Bride släppte en otroligt avantgardistiskt skapelse med sitt ”34,788%… Complete” för att på efterföljande album stilmässigt hoppa flera plattor tillbaka i tiden och börja köra med growl igen. Vad fan handlade det om? Paradise Lost gjorde nästan samma sak. De släppte ett Depeche Mode-doftande album under namnet ”Host” som jag verkligen uppskattade. Jag var verkligen inget fan av Paradise Lost så förutom utvalda låtar på de tidiga albumen så är det bara ”Host” jag faktiskt lyssnat mycket på. Jag lyssnade på efterföljaren ”Believe in nothing” när den släpptes och fick ingen synthpopkänsla alls och gav således upp hoppet för detta band. Vad jag förstått drabbades de också av en existentiell kris och har börjar spela ”döds” igen. Det finns ett ord för sådana artister: Pultroner!

Kontentan av allt detta handlar väl om att jag förstår och kan på ett personligt plan relatera till de som ådrog sig Matrix-psykosen och till viss del kan jag själv se mig som ett barn av detta. Det jag gjorde var att jag gick hela vägen och höll inte kvar vid black metal-estetiken eller den musikaliska tvehågsenheten. Ja fy fan, ni skulle ha sett  hur jag såg ut, futuristiska skor med hög sula, vita byxor i tunt fladdrigt tyg och ”spikes” fulla skallen. Jag hade dock ALDRIG några snabba solglasögon, där drog även jag gränsen.

Med allt detta i åtanke kvarstår ändå det faktum att allt det Pastorn hävdat om att musiken i 9,9 av 10 fall är outhärdlig stämmer, men likväl är jag inte lika avigt inställt till fenomenet i sig. Jag anser dock att om man nu vill testa något nytt, gör det då på riktigt och sluta blanda in massa andra genres i black/death metal. Det finns nog med irritationsmoment i ”äkta” black metal för att det ska finnas plats med massa jolm. Håll genren ren, men skapa gärna annan sorts musik om ni så önskar. I en värld av Samoths, var en Garm och släpp sargen.

/Bure Bödel

 

En fråga ingen någonsin har ställt eller kommer att ställa mig. Därför tänkte jag doppa tårna i bilträsket för att se om det är badvänligt eller om man bara ska vända om. Det är för övrigt så överjävligt varmt i lägenheten att jag knappt kan koncentrera mig. Detta inlägg kommer således vara en succé från första till sista stund och inte alls ett haveri.

Bilar var det. Vilken modell ska man välja egentligen? Något bränslesnålt kanske eller något lite vräkigare om man har kortväxt snopp? Vi kikar vad som finns på marknaden.

Den italienska biltillverkaren Fiat går ut stenhårt med tre spännande modeller. Först ut är Fiat Lvx. Byggd av grekisk progressiv metall. Ett oväntat grepp. Tyvärr måste jag meddela att det är rätt usla vägegenskaper på den här kärran. Det känns lite rörigt och småkristet. Åksjukan infinner sig på rekordtid. Nä, här blir det att inte titta i backspegeln och bara ignorera. Vilken smörja. Alltså seriöst, jag kom fem minuter innan det kändes som start i backe. Uff! Noll rattar av fem.

Fiat Noctum då? Svensktillverkad. Jag nickar gillande. Man vill ju gärna köpa lokalt. Svart metall även. Läckert. Tydligen fanns modellen redan 1996, men drogs in 1997 för att återuppstå 2019. Som vi har väntat …

OK, vi ser vad ingenjörerna Ancitif och Svartblod går för.

0-100 på noll sekunder. Det här gillar jag. Lite fladdriga däck bara. Kom igen nu! Ja, på den här nivån har man släppt igenom tidigare. Trygg körning. Inga problem med de slingriga vägarna. Lite väl standardutrustad kanske, men man får ändå en del för slantarna. Fiat Noctum ligger bra till. Fyra av fem rattar.

Fiat Nox, tillverkad i Tyskland. Även den i svart metall. Tyskarna har bensinen i blodet så förhoppningarna är höga.

Lite långsam acceleration kan tyckas. Inget man vill köra om med på Autobahn när man är på väg till Nocturnal Fire Fest i München för att se ett återförenat Mactätus direkt. Bygget är dock stabilt, något för barnfamiljen kanske? När man väl når maxhastigheten ligger den säkert på vägen. Jo, det här passar bäst för cruising. Pluspoäng för det pikanta smådisharmoniska tonspråket på bilstereon. Tre och en halv ratt av fem.

Bra start! Vi tittar vad tyska biltillverkaren Audi har för modeller då. Audi Opain. Märkligt namnval.

Norsktillverkad, thrash metall. Måste vara en ny legering. I mitt garage står redan ett par släpp och ska sanningen fram är det inget jag tar ut på tur direkt. Kul i trettio sekunder, sedan är det risk att man somnar vid ratten. Två av fem rattar. Både Audi och Norge kan bättre.

Gud vad varmt och trångt det är här på bilmässan. Vad har vi där framme då? En monter helt tom på folk. Mezzerschmitt minsann. I norsk svart metall. Hoppla hoppla. Småfascistisk design. Ja, vissa tillverkare gör ju allt för att synas och höras.

Jävlar vad svårstartat. I med en växel för fan. Är den kall? Gud förbannat, den bara hackar. Är den ens tankad? OK, när bilhelvetet väl startar inser man att den gjorde sig bättre både avstängd och avställd. En riktig skitbil. En halv ratt av fem. Varför har jag den här modellen i mitt garage? Jag skyller på Heidenhammer. Han brukar komma förbi med skrotbilar han inte vill ha kvar. Norge kunde tydligen inte bättre. Sad.

Chevrolet Corvette. En klassisk tillverkare. The Company Corvette, återigen ett märkligt namnval. Stoner/doom metall. Ännu en för mig okänd legering. Redan efter en sekund inser jag vilket misstag jag har gjort. Det är en EPA-traktor. Jävlar vad långsamt det går och inredningen stinker av cigarrettrök och en lite sötare doft. Har någon rökt en så kallad narkotikacigarett i bilen?

Det har aldrig smakat så gott med frisk luft som efter en stund i den där dyngbilen. I den sätter jag aldrig foten igen. Betyg? Ja, noll rattar såklart.

Dodge Of Death. Tillverkad i Finland av alla ställen. Jag anar oråd. Dessvärre verkar det inte finnas någon möjlighet att testköra den, men jag hittade ett klipp på Internet som jag bara tar för givet är en bra representation.

Betyg: ett frågetecken av fem möjliga.

Elbilar har blivit riktigt populära de senaste åren. Störst på marknaden är Elon Musks skötebarn Tesla. Ja, när han inte sitter och garvar åt döda djur i en badbassäng, hysteriskt roligt för övrigt, gör han tydligen vassa bilar med saltade prislappar. Vad heter den här modellen då? Von Tesla. Byggd i USA. Tung metall. Intresset steg. För att sedan sjunka. Ingen provkörning på vare sig Youtube eller Bandcamp. Intressant marknadsföring.

Betyg: Noll eldkastare av fem.

Nu börjar jag bli less. Chrysler är näst på tur. Detta kan inte misslyckas …

Ny modell. Jesus Chrysler Superskunk. Skön dagcenternivå.

Över förväntan, men då var förväntningarna lika låga som bensinpriset i Venezuela. Man sitter oskönt, körningen blir ryckig och man vill bara hem. Nä, usch, en av fem rattar.

Precis när jag i vredesmod skulle lämna Chryslers monter på mässan kom en säljare och högg tag i mig. Han frågade mig om jag var en ”influencer”, men jag hörde honom inte riktigt så jag svarade att jag lyssnar på Silencer och nickade. Vips blev det röda mattan och en ny modell som han lovade skulle ”blow me away”.

Okej Chrysler. Show me what you got!

Jesus Chrüsler Supercar. Death ´n roll tillverkad i Stockholm. Släpp ut mig! SLÄPP UT MIG!

Lönlöst. Jag sitter fastbunden på passagerarsidan. Jag skriker tills jag svimmar för att sedan vakna till ljudet av mina egna dödsrosslingar. Svetten forsar fram. Feber. Hallucinationer. Någon bränner mig med bilens cigarettändare. Jag välkomnar smärtan. Den dränker i alla fall det fruktansvärda ljudet motorn ger ifrån sig.

Det här är det värsta jag varit med om. Bilen är proppad med fyllskallar som ylar ikapp. Bilen sladdar. Någon skriker ”schyssta rattar” oironiskt. Jag har två val. Det första är att bita av mig tungan och förblöda. Låta Döden göra sitt. Det andra är att kasta mig ut i farten. I ett obevakat ögonblick vräker jag mig mot bildörren och mirakulöst öppnar den sig. Med bundna armar kan jag inte parera fallet så jag faller. Tungt. En smärta skjuter upp i bröstet. Minst två brutna revben. Jag rullar handlöst längs den regnvåta asfalten och inväntar sekunden då jag tappar medvetandet för att aldrig mer vakna. Men det ögonblicket kommer aldrig. Min kropp stannar. Jag andas, känner efter. Det gör ont exakt överallt. Fråga mig inte hur, men jag tar mig upp på fötterna. Bilar susar förbi och tutar högt. Det här är Stockholm. Här stannar ingen. Sakta tar jag mig haltande framåt. Ett steg, två steg. Efter vad som känns som en evighet kommer jag till en vägskylt. Sundsvall, 377 kilometer. Jag fortsätter. Ett steg, två steg, tre steg …

Vandringen blir lång och mödosam, men jag har gott om tid. Smärtan jag åsamkats måste återgäldas. Deras smärta måste bli …

Legendarisk.

Och ja, noll rattar såklart. Jesus Chrüsler Supercar är exakt lika dåliga som bandnamnet.

På återseende.

/Hatpastorn

Reglerna är enkla. Det får fan finnas en gräns hur många onödiga best of-samlingar som får släppas av ett band. Iron Maiden passerade anständighetens gräns med råge för redan ett par decennier sedan. Sedan ”Best of the Beast” dök upp 1996 har det släppts ett nästan oräkneligt antal liknande historier, med mer eller mindre samma innehåll. Därför har vi bestämt oss för att snickra ihop en egen variant. Från samtliga skivor väljer vi ut en mindre känd låt var som vi bägge känner förtjänar lite extra kärlek. Då Iron Maiden släppt i alla fall nio klassiska skivor borde det inte vara något problem att få ihop material till en betydligt roligare best of än, säg, ”Somewhere back in time” eller ”Edward the great”. Vi kör.

Låt nummer ett, från debutskivan ”Iron Maiden”.

HP: Ja, det är ju inget snack om saken. Det är ju ‘Remember tomorrow’. En låt som borde fått oändligt mycket mer kärlek än vad som getts. Kör grabbarna den ens live? Och har jag fel, eller har Dennis Stratton varit med och skrivit/petat i den?

HH: Om jag minns rätt har inte Stratton varit med och skrivit den, men Di’Anno har definitivt något med den att göra då den handlar om hans morfar … typ. Shit, det här är svårt att bestämma … egentligen har jag två val. Det står mellan ‘Phantom of the opera’, som faktiskt är en av mina absoluta favoritlåtar med bandet, och ‘Strange World’.

HP: ‘Strange world’ är ju helt klart en mindre känd låt. Jag tycker den är hyfsad, men det är ingen favorit. Nu ska det ju kanske direkt sägas att det inte är helt lätt att dra ihop en lista med ohits med Iron Maiden, med tanke på vilken jävla låtskatt det ändå rör sig om.

Låt nummer två, från ”Killers”.

HP: Då är jag fan oortodox och väljer ‘Genghis Khan’, mycket tack vare Clive Burrs fantastiska trumspel. Helt klart en bättre trummis än Nicko McBrain. Det var för övrigt den första hela instrumentala hårdrockslåten jag hörde, och den gjorde starkt intryck. Burrs hi-hatarbete är fan legendariskt.

HH: Bra val. Brukar försöka sitta hemma och köra trummor till den. Det går sådär. Själv väljer jag ‘Another life’. Jag vet inte riktigt varför, men den har en atmosfär som få andra kommer i närheten av. Jag köpte skivan utan att egentligen veta något om vad som skulle föreställa hits och inte, så potentiella favoriter var mindre förutbestämda. Lite ovanlig för att vara Maiden, då den inte har någon riktig refräng och egentligen bara en vers.

Låt nummer tre, från ”The number of the beast”.

HP: Jag väljer fan ‘Gangland’, på grund av leadgitarrerna och schwunget i den. Och när man kommit från den, i jämförelse, snarkfest som är ‘Run to the hills’ fungerar ‘Gangland’ som lite av en vederkvickelse.

HH: Fan vad du ska klaga på ‘Run to the hills’.

HP: Jamen, det är ju Iron Maidens sämsta låt. Att de spelar den live … det rör sig om en masspsykos. Det bästa med Blaze Bayley-eran var ju att den låten uteblev.

HH: Och det var kanske inte helt frivilligt. Själv har jag svårt att välja en låt från den här skivan. Maidens absolut bästa sättning, med Bruce Dickinson på sång och med Clive Burr på trummor. Men jag har ingen riktig fäbless vare sig för ‘Gangland’ eller öppningslåten ‘Invaders’ … så jag fegar och säger ‘Children of the damned’ även om den knappast kan sägas vara direkt okänd. Alternativet skulle vara ’22 Acacia avenue’, men den känns heller inte helgjuten.’

HP: Jag vill ju gå så långt som att hävda att ‘Number of the beast’ är det svagaste klassiska albumet. Låtarna har inte riktigt samma tryck som på andra skivor … men samtidigt var det också den sista Iron Maiden-skivan jag köpte av de första nio. Och skall man vara elitistisk, och det ska man, är ju det här skivan för plebejerna. Korthåriga konsulter som tjoar efter ‘Run to the hills’, fy fan.

HH: Helt riktigt. Jag har heller aldrig varit så förtjust i titellåten. Det känns märkligt att den går i dur … eller om man skall vara petig, i myxolydisk skala. Men så är det ju också så, att sitter man och ”hackar” på ”The number of the beast”, då är det för att man älskar Iron Maiden.

HP: Amen.

Låt nummer fyra, från ”Piece of mind”.

HP: Spontant tänker jag ‘Still life’, men eftersom jag tjatat så jävla mycket om den genom åren säger jag ‘Sun and steel’. Det är en låt som aldrig får någon kärlek.

HH: Lustigt att du säger det, för det är även mitt val. Har varit en favorit ända sedan jag lyssnade igenom skivan för första gången.

HP: Det ska ju också sägas att hitriffstätheten på ”Piece of mind” är helt ouppnåelig, för alla andra band. Det finns nog inte ett dåligt riff på hela skivan.

HH: Inte en dålig textrad heller. Och då inkluderar jag även ‘Quest for fire’. Vad kan man egentligen säga om ‘Sun and steel’? Jag har alltid gillat att den handlar om Miyamoto Musashi och hans bok. Jag hade också ett fantastiskt soloäventyr på norska som handlade om denne samuraj.

HP: Sannolikt kom väl låten med på nåder, men det ska vi bara vara tacksamma för. Vad fan, byt ut ‘Run to the hills’ mot ‘Sun and steel’ live i fortsättningen och schasa bort konsulterna.

Låt nummer fem, från ”Powerslave”.

HP: Här blir det lite knivigt. ‘Back in the village’, ‘The duellists’, och ‘Losfer words (big ‘orra)’ ryker ju på en gång. Med uteslutningsmetoden kvarstår ‘Flash of the blade’. Pangrefräng och drivigt intro.

HH: Jag blir dessvärre tvungen att säga samma sak. För mig är ‘Powerslave’ det svagaste albumet, hitsen till trots. Och där räknar jag in ‘Rime of the ancient mariner’ som naturligtvis är en av världens bästa låtar.

HP: Jag tyckte alltid ‘Back in the village’ hade en störig refräng. Och ‘The duellists’ … refrängen är väl hyfsad, men det är en viss överanvändning av ordet ”fight” i den. Och ‘Losfer words’, ja, det är väl en av Maidens absoluta olåtar. Antitesen till ‘Genghis Khan’. Har heller aldrig fattat vad ”big ‘orra” skall betyda. Säkert ett torrt brittiskt internskämt … ska kolla … nehej, det är tydligen ett irländskt sätt att säga ”wow” på.

HH: Wow. Där ser man. Jag blev inte jättemycket klokare av det. Jag har alltid haft svårt att greppa varför den här skivan verkar vara en sådan favorit hos folk. Den börjar ju starkare än allt annat med ‘Aces high’ och ‘2 minutes to midnight’, och avslutas med ‘Rime …’, men däremellan tycker jag att det är ganska svalt. ‘Back in the village’ är ju lite av en fortsättning på ‘The prisoner’, så jag kanske borde välja den istället.

HP: Lagt kort ligger.

Låt nummer sex, från ”Somewhere in time”.

HP: Ja, snackar vi rifftäthet …

HH: Här är det ju hela skivan som är världens bästa låt.

HP: Ändå väljer jag ‘Deja vu’. Den talas det aldrig tillräckligt mycket om, även om den såklart inte är starkast på plattan. Men problemet är ju att precis alla låtar på hela skivan är det bästa man någonsin hört. Hur i helvete folk kan tycka att det här är ett svagt album … då är man ju för fan helt slut i huvudet. Det enda jag inte gillar på den är nog refrängen till ‘Heaven can wait’.

HH: Och givetvis är det enbart den låten från skivan som brukar framföras live. Man blir så trött. Själv väljer jag ‘The loneliness of the long distance runner’. Kanske min favoritlåt alla kategorier … eller en av dem, åtminstone. Annars vet jag knappt hur man skulle välja, då alla låtar på skivan är monumentala.

HP: Varför får inte den här skivan mer kärlek live? Helt bisarrt att varken ‘Caught somewhere in time’ eller ‘Loneliness …’ spelas live. De borde för övrigt göra en turné där de bara kör episka låtar, som ‘Alexander the great’, ‘Rime …’ och ‘To tame a land’.

Låt nummer sju, från ”Seventh son of a seventh son”.

HH: Här är det inget som helst tvivel från mitt håll. Det börjar och slutar med ‘Only the good die young’. En kriminellt förbisedd låt. När jag i ett svagt ögonblick i mina späda tonår hade tröttnat på Iron Maiden – för en kort stund, kanske bör tilläggas – var det den här låten som fick mig på rätt bana igen. Rätt mörk text, dessutom.

HP: Om jag inte får välja ‘The clairvoyant’, då den ändå släpptes som en singel och därmed kanske får räknas som en av de kändare … då säger jag ‘Moonchild’. Jag tycker det daltas för mycket med ‘Can I play with madness’ och ‘The evil that men do’. Men fan, jag älskar ju titelspåret också … ja, det är en fantastisk skiva.

HH: För att inte tala om omslaget. Jag fattar inte att det än idag inte finns tapeter med det motivet. Jag hade inte dekorerat ett rum i min lägenhet med något annat.

Låt nummer åtta, från ”No prayer for the dying”.

HP: Okej, man vill ju säga ‘Mother Russia’ då det är världens bästa låt. Och för att de aldrig kört den live heller, vad vi vet. Men det är sådana jävla gömda juveler på skivan att det är svårt … som alternativ säger jag ‘Run silent, run deep’.

HH: Nästan ockult, för jag kan bara säga exakt samma sak. På första plats ‘Mother Russia’ (atmosfären!) och på andra plats ‘Run silent …’. Den senare känns musikaliskt som en udda släkting till ‘Stranger in a strange land’.

HP: Det är den där gubbsjuka basen. Cool text och cool stämning.

HH: Och sedan … jag menar titelspåret. Det är ju helt makalöst.

HP: Det är så jävla bra att till och med ett danskt black metal-band lyckas med en cover av den. Inget skämt. Länkar låten som bevis. Vi kan nog få tillfälle att återkomma till den här skivan vid flera tillfällen. Den danska tributskivan alltså. Som jag äger … pust.

HH: Så mycket gott i den påsen. Hade jag fått önska hade jag kanske skurit bort antingen ‘Public enema number one’ eller ‘Fates warning’, då de i mina öron låter lite för lika varandra.

Låt nummer nio, från ”Fear of the dark”.

HP: Spontant säger jag ‘Childhood’s end’, men väljer ändå ‘The fugitive’. Älskar fan den låten. Sicken jävla pangrefräng. I samma sekund den dundrar igång är man i zonen. Tänk ändå vad sämst alla andra band är.

HH: Jag vill ju återigen välja hela skivan. Men ingen tror mig när jag säger att ‘The apparition’ faktiskt är favoriten, och en av mina favoritlåtar med Maiden över huvud taget. Något min sambo också tycker, och jag antar att det är därför vi fortfarande är ihop.

HP: Det är så mycket text i den låten.

HH: O ja. Men ändå inte tillräckligt. Ironiskt att påstå detta, när man vet vad som skulle hända med Iron Maiden sisådär tio år framåt i tiden efter ”Fear of the dark” … men, skulle jag också vara tvungen att välja en eller två andra förbisedda pärlor från den här skivan blir det nog ‘Judas be my guide’ och ‘Weekend warrior’. Alla verkar ju avsky den senare av dem.

Låt nummer tio, från ”The X factor”.

HP: Jag har gjort mitt val och det är ‘Lord of the flies’, för att det är den kortaste låten på skivan efter ‘Man on the edge’ och man inte får välja hitsen. Herregud alltså … nu när vi slår på den, då hör vi ett trött band.

HH: Ja, här är det nästan omöjligt. Producent Martin Birch hade gått i pension, och Steve Harris fick klara sig på egen hand. Det hörs. Han var inte sen med att utnyttja situationen och tog tillfället i akt att skruva upp sin bas på absolut max. Uff … ja, jag vill minnas att en låt som heter ‘2 AM’ åtminstone lät lite annorlunda, så jag tar den.

Låt nummer elva, från ”Virtual XI”.

HH: Här blir det nästan omöjligt då jag knappt minns en låt från skivan.

HP: Jag säger ‘Como estais, amigos’. För när ska man annars prata om den låten, liksom? Tänk att filmen vi såg igår, ”Virtual Combat” med Don ”The Dragon Wilson” i huvudrollen, var mycket bättre än den här skivan.

HH: Den var det drag i. Mer än vad man kan säga om ”Virtual XI”. Herregud … jag minns knappt vad låtarna heter, men jag väljer ‘Lightning strikes twice’ för att det skulle kunna vara titeln på en AC/DC-låt. Men nu när vi lyssnar på den låter den mer som en parodi på en Iron Maiden-bit.

Låt nummer tolv, från ”Brave new world”.

HP: Problemet med den här skivan är ju att jag inte minns något efter låt nummer fyra, ‘Blood brothers’. Jag kollar på titlarna men kommer inte ihåg hur fan de låter … ska friska upp minnet med ‘The fallen angel’. Jaha, den har de visst kört live. Då duger det … men okej, nu när vi kör den minns jag den. Och den är bra. Den väljer jag.

HH: Jag kan den faktiskt ganska bra. Jag tycker att ‘Nomad’ är ett riktigt litet guldkorn, så den har jag inget problem att välja ut. Det knepiga med ”Brave new world” är att den här skivan känns lite som en halv Iron Maiden-skiva. Jag kan inte riktigt beskriva det på något annat sätt. Designen känns halvfärdig, produktionen känns … ja, halvfärdig. Gapig och rå, av helt fel anledningar.

HP: Efter den här skivan blir det dessvärre också allt svårare att skilja på kända och okända låtar. Glömda juveler på ”A matter of life and death”, liksom …

HH: Så sant. Då bryter vi här. Tack för kaffet.

/Hatpastorn & Heidehammer

Krig. Ett klassiskt tema inom hårdrocken. Detta trots att majoriteten av dem som sjunger om det inte gjort någon sorts form av militärtjänstgöring. Vissa band är bättre än andra. Bolt Thrower, gudar. Sabaton, inte lika bra såklart men omåttligt populära. Sedan har vi såklart war metal, en mycket fin och konsekvent genre. Vilka skulle du vilja dela skyttegrav med? Blasphemy, Conqueror eller Black Witchery? Revenge kanske? Svåra frågor, något som vi inte backar för här på Hatpastorns Likpredikan. Här får ni bara den finaste journalistiken. Och med journalistik menar jag såklart ramblings of mad men.

Idag tänkte jag att vi skulle kika på alla band som heter Eternal War för att en gång för alla göra klart vilket Eternal War som är mest Eternal War.

Vi börjar med Eternal War från Vitryssland. De startade 2001, släppte två demos och sedan blev det inte så mycket mer. Logon är hyfsad och bandfotot helt OK. Dock blir jag en smula konfunderad över att solen skiner på bandfotot. Finns solen i Vitryssland? Jag ser även en tillstymmelse till växtlighet till vänster. Grön sådan. Vad är detta? Första demon heter ”DEMO” och den andra heter … ”The struggle for survivle”. Annorlunda stavning. Tyvärr verkar det vara omöjligt att hitta låtar med dem på nätet. Och med nätet menar jag Youtube. Det kanske finns någon vitrysk MySpace någonstans på The Dark Web, men jag tror jag hoppar det. Nästa!

Colombianska Eternal War bildades 2005 och släppte 2007 sin första och enda demo, ”Kill the enemy”. Logotypen är snygg och bandfotot lagom vilt. Här snackar vi thrash metal med frasiga gitarrer och mycket virvel. Tusen gånger bättre än de norska gängen typ Desekrator och Infernö och MILJONER gånger bättre än den förbannade college-thrashen från USA typ Municipal Waste. Jämför man med töntarna i irländska Gama Bomb är Eternal War i runda slängar miljarder gånger bättre.  Originaliteten är givetvis lika med noll, men bra sprutt och hyfsad sång. Den här nivån har man släppt igenom på tidigare. Bäst hittills, vilket å andra sidan inte var så svårt.

 

Vi sticker till Leipzig i Tyskland och ser om svartmetallbandet Eternal War kan bjuda på lite motstånd. Demon ”Trollblut” kom 2001 och fullängdaren ”Eure welt wird enden” 2009. Fullängdaren släpptes på skivbolaget Last Resort Store vilket jag tolkar som Närmast Sörjande Records.

Här snackar vi hyfsad black metal, en nivå där mitt finmaskiga omdömesnät inte alls är speciellt finmaskigt. Jag går fan igång på det här. Tänk er en utsökt blandning av Enthroned-mediokert och det där tyska förbandet ni inte minns namnet på när ni lirade i Trier 2004. Den här skivan ska jag hålla utkik efter. Tydligen pressad i 1000 exemplar så den jakten blir nog kort. Och billig. Bäst hittills!

Ohlala! Eternal War från Peru ser lovande ut! Rå logotyp, småmärkligt bandfoto. Det vattnas ju i munnen. Demon ”Sangre y honor” släpptes 2003 och man behöver inte vara ett lingvistiskt geni för att förstå vad det betyder. Grumligt. Tyvärr hittade jag inget på Youtube så jag kan bara fantisera om hur detta låter. Detta är tursamt nog ett solklart exempel på ett band man inte behöver höra för att ha hört dem. Vill emellertid lägga in en brasklapp här och säga att jag börjar bli JÄVLIGT less på att Arch Enemys dynglåt ”War eternal” dyker upp varje gång jag söker efter något på Youtube. Jag vill inte höra några nördar spela Pet Shop Boys ”It´s a sin” med dubbla kaggar. Youtube kan således ta sin algoritm och fara åt helvete. Arch Enemy är bandet för folk som inte vågar lyssna på dödsmetall. Punkt.

Nu ska vi se. Eternal War från USA. Bildades 1992 så de är det äldsta bandet på listan. Deras första och enda släpp kom 2001, en demo med det sagolikt trötta namnet ”War Inc”. Jag får oangenäma Truth Denier-vibbar.

Det finns något vemodigt i ett Youtube-klipp som legat ute i nästan tio år och har 83 visningar. Ingen höjdare precis. Riffen har Deicide skrivit långt tidigare, fast bättre och sångaren låter som att han försöker krysta ut en späckhuggare genom urinröret.  Runt treminutersstrecket försöker amerikanska Eternal War att få lite Metallica-feeling via en dagcenterrendering av ”One”. Needless to say så går det inget vidare. Ett band som enligt uppgift funnits sedan 1992 borde veta bättre. Nej, det här var riktigt hopplöst.

Den här konversationen måste ha hänt i verkligheten:

Du, Luciano. Vad fan ska vi kalla oss?

Jadu João, bra fråga. Vi spelar ju döds liksom. Eternal War kanske?

Jag kollar på metal archives! Fan också, det finns fem band med det namnet.

Öh, Laudmar! Ställ ifrån dig den där kaktusen och hjälp till för fan. Vad ska vi heta?

Inte fan vet jag. Eternal War?

Är du dum i hela huvudet, vi sa just att det finns fem band som heter det.

War Eternal då?

Du är ett geni!

War Eternal alltså. En demo från 2016 vid namn ”Dead end” och en självbetitlad EP från 2018. Kom igen nu för fan! Ge mig lite våld! Lite war för fan! Jobba! Ni är ju brasilianare. Ni har manglet i blodet. Kom igen. Jag tror på er.

Vad är det här för nörd! En Arch Enemy-cover! Nu kokar det i lillhjärnan. Hur är det möjligt att brasilianska War Eternal inte går att hitta på Youtube? Är det något vi vet är det att ALLA i Brasilien har ett Youtube-konto. Det finns ju för fan inte ett kommentarsfält som inte är dränkt i minst tio ”COME TO BRAZIL!!!”, ”JAJAJAJAJAJAJJAJAJA!!!” och ”666 OCCULTISMO, SATANISMO, ANTICHRISTIANISMO INFERNAL LORD SATAN 666 AAAAARGH!!!”. Det absolut roligaste är när man kollar på en hyllningsvideo till någon som dött i ett band, scrollar ner bland kommentarerna och hittar ett entusiastiskt ”Come to Brazil!”. Jag tror det var Dr Panzram som fann ett hyllningsklipp till typ Kurt Cobain med den kommentaren. Otroligt roligt. Ja, det är kul att de är engagerade i alla fall.

Jag tog en bensträckare för att vila hjärnan och hittade faktiskt ett klipp efter att ha sökt på bandnamn och låttitel:

Jag kan inte acceptera att War Eternal från Brasilien inte låter våldsammare. Det här var mördande tråkigt.

Okej, sista bandet för idag. Jag har förhoppningsvis sparat det bästa till sist. Håll i er nu. Eternal Sex And War. Black metal från Italien. Det här kan inte gå fel. Två fullängdare. ”Abuse or be used” från 2007 och ”Negative monoliths” från 2014. Jag skriver Eternal Sex And War i sökrutan på Youtube och trycker på Enter. Bara skit kommer upp. Eternal Sex And War band då. Bara skit igen. Någon jävla Kiss-låt bland annat. Är det bara jag eller har Google och Youtubes algoritmer blivit oändligt mycket sämre? Eternal Sex And War black metal. Nu börjar det fan KOKA igen! In This Moment med låten ”Sex metal Barbie” dök upp som första träff. Youtube, har du druckit? Jag testade bandnamn och ett par låttitlar. Nada. Jag ger upp. Vilket fiasko.

Det enda som kan få mig på gott humör igen är följande odödliga juvel:

Jag vet inte om jag vill leva i en värld där tyska Eternal War är det bästa bandet. Alltså, på riktigt. Eternal War, med ett sådant bandnamn kommer ett ansvar. Det ska sjungas om krig, det ska vara våldsamt och nihilistiskt. Patronbälten, snabba glasögon, stora armar. Nädå, det ska tramsas runt liksom. Och Arch Enemy på det. Jävlar vad sur jag blev nu.

Kom igen nu Bolt Thrower, ge mig lite lindring i mitt lidande.

På återseende.

/Hatpastorn

Semester. Det känns om en dröm alltihop. Som att lyssna på Thy Serpents ”Lords of twilight” på salongsfyllan. Man blir glad. Eftersom jag sitter framför en dator hela dagarna på jobbet känns det rimligt att sätta sig framför en dator när man kommer hem. Det är hög tid att gå till botten med ett mysterium jag funderat på i tjugo års tid. Mysteriet Insania. 1999 släpptes Insania Stockholms helt fruktansvärda debutplatta ”World of ice”, eller ”World of bajs” som jag putslustigt brukar kalla den. När jag såg annonsen för möget kliade jag mig i huvudet över varför de lade till prefixet ”Stockholm”. Så jävla många andra Insania kan det väl ändå inte finnas? Jag orkade aldrig kolla upp det. Förrän nu.

Idag ska vi gå igenom en ohelig mängd ia-band för att försöka utröna vilka som är the true Insania.

Vi börjar med Tjeckiska Insania som startade redan 1987. Tydligen har de även gått under namnet Insania & The Aristocracy Of New Outlaws. Ett epitet som ligger lika bra i munnen som en torped.  Thrash metal/crossover hotar de med. Efter andra demon blev de tydligen påhoppade av Tjeckoslovakiens hemliga polis som inte lät dem spela. Hårda bud.

Jag ska dock erkänna att detta var det bra sprutt i. Full pott för omslaget med. Tjeckerna har släppt massor av skivor, orkar inte lyssna på alla, men demon var rätt cool. Första bandet och det är redan ljusår bättre än Insania Stockholm. Man blir glad.

Näst på tur har vi det tyska hårdrocksbandet Insania som drog igång verksamheten 1988, ett år efter tjeckerna alltså. Vi tar oss en lyssning på debutvaxet ”Set them free” från 1993.

Ja, detta var ju inte fy skam. Rivig heavy metal med thrashundertoner av klassiskt teutoniskt snitt. Jag nickar gillande. Den här skivan har nog många moppemustascher gungat i takt med i de tyska pojkrummen. Ramlar jag över den här plattan köper jag blint. Är det bara jag eller påminner tyska Insanias logo en hel del om svenska Insanias? Eller ja, Insania STOCKHOLM. Det kommer aldrig sluta vara roligt. Iron Maiden Jönköping liksom.

Fan, två band in och jag vill inte sätta ett spjut i universums hjärta. Lovande! Vi beger oss till Italien. Italienska Insania släppte en demo 1994 vid namn ”Genesi”, sedan bytte de namn till Insania.11 av någon märklig anledning. Jag hittar inte ”Genesi”-demon på Internet så vi spanar in Insania.11 istället.

Herregud. Det där bandfotot gav mig kalla kårar. Enligt metal archives har deras EP fått ett fint betyg. 100 av 100. Det är således världens bästa skiva. Kul! Trist att den inte finns på Youtube, en sådan succégiv borde ju ha miljarder visningar. Jag hittade en trailer dock, 63 visningar.

Sportdöds framförd av två italienska nördar. Tack, men nej tack.

Gud hjälpe mig. SPANSKA Insania … En demo blev det. En självbetitlad historia från 1994. Den fanns inte på Youtube, men jag hittade ett fullgott substitut.

Vi lämnar Spanien och flyger över till Chicago. Något jävla bolag har släppt en compilation med gammalt mög. Inget finns på Youtube. Verkar vara ett ambitiöst skivbolag. Jag orkade dock leta i exakt sju sekunder. Vi kollar vad deras landsmän från Kalifornien släppt då. En demo. Från 1993. De såg ganska coola ut, men det var svårt att hitta någon musik. Det kanske är lika bra.

Insania Chicago

Insania Kalifornien. Eller, vem fan bryr sig …

Insania Stockholm har jag skrivit om tidigare. En textanalys:

https://hatpastorn.wordpress.com/2017/09/11/textanalys-insania-stockholm/

De avhandlades även i min No Fashion-genomgång:

https://hatpastorn.wordpress.com/2018/01/17/no-fashion-records/

Nu börjar däcken att vobbla. Rejält. Mexikanska Amabilis Insania hugger direkt mot strupen med ett bandfoto som svettas uppgivenhet. Titta på dem. Det ser ut som två griniga fritidsledare som punktmarkerar två störiga ungdomsligister. Den ena i full färd med att skita på golvet. En ynka demo blev det. ”Ad absurdum” från 2008.  Säger man så? Ad absurdum. In absurdum heter det väl? Ja, det är ju inte Absurd, dock dumt som i dum dumt. På Youtube fanns de inte, dock ett annat band med samma namn som verkar köra någon rymdsynt. Mexikanska Amabilis Insania får således byta namn till Amabilis Insania Teziutlan Puebla.

Aj aj aj, vi är tillbaka i Italien igen. Darkest Insania. Helvete vilket kasst bandnamn. Spana in bandfotot:

Vilka surdegar. Melodisk döds står på menyn. En genre Italien inte direkt går i bräschen för. ”Do you feel the emptiness?” heter deras andra och sista demo från 2008. Jo tack, jag har haft semester i två timmar och är redan utbränd. Vi tar en låt från den:

Smörigt intro med Italiens mest ointonerade gitarr. Jag saliverar. Av hat. Sedan bär det iväg. Tänk er en italiensk version av Night In Gales runt ”Sylphlike”. Nä, det här har jag faktiskt ingen lust med alls. En sista sak innan vi tar nästa orkester. Band som vägrar kalla sin demo för en demo, utan hävdar skitnödigt att det är en EP kan fara åt helvete.

Insania Trivium. Från Vitryssland. Låt det sjunka in stund. Det blev bara en demo för de här grabbarna, ”Candle of fire” från 1998. Vi kör den från pärm till pärm:

Doomdöds  á la fritidsgård. Man går ju igång. Inte jättebra egentligen, men man har ju släppt igenom på den här nivån tidigare. ”My Jesus is dead” vrålar de, jag nickar instämmande. Bättre än Insania Stockholm. Bättre än Trivium hur många ärmlösa Emperor-tröjor vingmuttern Matt Heafy än försöker credda in sig med.

Nördar

Montes Insania, svartmetall med medlemmar från Ukraina och Ryssland. Ingen av medlemmarna verkar spela i 7000 NSBM-band. Jag är förvånad. I chock faktiskt.

Jahaja. Neoklassiskt jommel i stil med Fleshgod Apocalypse. Ja, gillar man ett kärleksbarn mellan Belphegor och Rhapsody går man väl igång. Begåvat framfört, men inte min kopp.

Äh, fuck it. Vi drar till Chile istället. Mortifero Insania. De här grabbarna såg inte gamla ut.

Chilenska Napalm Death-Barney till vänster

Mer orglar!? Vad är nu detta? När det väl går till sig var det inte så tokigt. Thrashdöds med bra riv i disten. Tänk Voices Of Death-samlingarna liksom. Hyfsat.

Skjut mig. Stonerdoom. Från Venezuela. Obscura Insania. Två nördar och en nörd. ”Sodoma” heter deras fullängdare från 2016. Metal archives lovar 80 av 100. En kanonskiva alltså.

Välgjord musikvideo och det lät bättre än väntat. Dock får jag feber av dylik musik. Fan vad kaxig jag var innan lunch när jag bestämde mig för att skriva detta inlägg. Inte lika kaxig nu. Det enda jag vill är att få ligga som en arg sjöstjärna i soffan och lyssna på Archgoat. Ett jävla band kvar …

Spanien. Naturligtvis. Semina Insania. En EP från 2014. ”Carpe diem”. Jag vill bara gråta.

Jag orkar inte ens lyssna. Spanska Forlorn. Vi säger att de låter som ett spanskt Forlorn.

Slutsats. Tjeckiska Insania var först och bäst. Varför svenska Insania var tvungna att byta namn är ännu oklart. Måste berott på tyska Insania som ändå spelar i typ samma genre och de var rätt etablerade när Insania Stockholm släppte sin debut. Men ändå. Varför ens välja namnet Insania? Det är ju rådåligt.

Hejdå.

/Hatpastorn

God afton era dönickar. Hatpastorn is back och idag ska vi sätta tänderna i något riktigt delikat, den indonesiska svartmetallscenen. Denna scen har avhandlats i omgångar tidigare, men jag tror faktiskt inte att gemene man förstår allvaret. Personligen har jag punktmarkerat Indonesien i över 20 år. Varför? Det är en lång och inte speciellt vacker historia. Någon måste ju ta ansvar liksom. För en tid sedan fick jag ett hett tips från församlingens egen docent Mohareb och det han visade mig skakade min värld. Man skulle kunna säga att universum exploderade, men det är en underdrift. Tidigare hade jag primärt avnjutit min indonesiska black metal via CD, kassett och något enstaka klipp på Youtube, men det docenten skickade mig var ett helt nytt monster.

Idag tänkte jag presentera fyra videoklipp. Fyll på med långfil och psykofarmaka.

Nu kör vi.

Låt er inte luras av snubben som sömlöst blandar liksmink, bandana, nitar och hawaiiskjorta eller basisten med den söta incel-luggen. De här snubbarna menar allvar. Kaosets klanger kanaliseras från kadaverklaviaturen. Liemannen strövar slött omkring på scenen. Det slamras lite förstrött på gitarren. Surt som fan låter det. Då. Det är då han dyker upp. Indonesiens längsta man som har ett JÄVLA SPJUT GENOM TORSON! Vad som händer sedan kan inte beskrivas i ord, bara upplevas. Total support. När hade sångaren i ditt jävla band ett spjut genom kroppen? Exakt.

På tal om sångare. När var sångaren i ditt band senast iförd en robust livekokong med tillhörande svångremsbuskage? Just det. Aldrig. Det är på vippen att man missar hur syntspelaren och gitarristen ser ut. Så fokuserad på kokongmannen är man. Men bara nästan. De där helveteskrigarna tar inga fångar. Ja, förutom vokalisten då som får lägga fantasierna om feta Bruce Dickinson-löpningar på hyllan till förmån för … det där. Jag hoppas att hans bandkamrater hjälpte han av scenen. Annars lär han väl stå där än idag, frusen i tiden likt en satanisk Pokémon.

Här snackar vi kanalisering och själva antitesen till en trött tisdagsspelning i München. Makalöst dedikerad publik. Den här vokalisten kör kombinationen peruk, svärd genom magen och bara fötter. Respekt. Hans medmusikanter då? Bandanas, corpse paint och vita läkarrockar. Inga konstigheter. Man blir glad. I en perfekt värld vill jag spela in en roadmovie där jag, Heidenhammer och Dr Panzram går på lokal i detta fantastiska land.

Man blir inte riktigt lika uppåt när man ser följande klipp. Känsliga tittare varnas. Vokalisten väljer här att skära halsen av en levande kanin och dricka blodet. Allt till tonerna av en djävulsk disharmoni som för tankarna till Xasthur. Effektfullt. Enligt legenden offrade Mörk Gryning guldfiskar på scenen. Inte samma sprängkraft precis. Nu när jag tänker efter är det fan ovanligt med djuroffer på spelningar. Primärt är det kadaver som används som rekvisita. Det är nog lika bra det. Det kan vara jag som blivit gammal, men jag tycker synd om den där kaninen. Ett människooffer hade varit rimligare.

Ja, det var Indonesien för den här gången. Näst på tur blir nog en exkursion i min egen skivsamling. Efter en noggrann sortering, det tog 40 timmar att katalogisera allt, hittade jag ett antal släpp som jag fan inte har en aning om hur de hamnat där. Jag har mina misstankar att Heidenhammer, den ormen, smugglat in massa rat när jag varit upptagen med annat. Jag vet att jag exempelvis inte betalat pengar för en demosamling med obandet The Meads Of Asphodel eller att jag med riktiga kontanter köpt inte mindre än FEM plattor med ryska Satarial. Eller har jag det? Heidenhammer har i ett par års tid anklagat mig för att ha planterat massa Godgory-skivor i hans skräckkabinett till skivsamling. Det har jag inte gjort. Eller?

På återseende.

/Hatpastorn

Liveskivor. Man frågar sig vad de skall vara bra för. Det var ursprungligen tänkt att jag, Heidenhammer, skulle skriva ett bonusinlägg till King Diamond-veckan i vilket jag skulle gå igenom hans livesläpp, samlingsskivor och kanske en eller annan singel och EP, men i slutändan kändes det ganska poänglöst. Samtidigt utmynnade spekulationerna i samtal inom Församlingen angående just liveskivor, och vad vi har för koppling till dem. Spontant verkar vi ha en minst sagt sval inställning till dem. Jag har en förkärlek för AC/DCs ’Live’ från 1992, då man där kan höra gamla Bon Scott-låtar fast nu med Brian Johnson på sång. Plus att de aldrig släppt någon ’Best of’, vilket gör att den tjänar lite samma syfte. Vilket stämmer överens med Pastorns kommentar att liveskivor i bästa fall är samlingsskivor med dåligt ljud.

Nåväl. Det finns många märkliga sorters liveupptagningar. Vi hade här tänkt gå igenom några av dem för att delge några snabba tankar om dem, utan närmare analys.

Liveskivor i allmänhet

HP: Tja, som sagt – det enda mervärde jag kan tänka mig är det som konstaterats tidigare. Om det är bra ljud, och med en ny sångare bakom mikrofonen som framför äldre låtar – som i fallet med AC/DC – må det ju finnas en poäng. Annars är det rätt poänglöst. Iron Maidens ’Live after death’, och Mayhems ’Live in Leipzig’ är favoriterna, men sedan är det nog stopp. När det gäller den senare är det ju såklart också estetiken och mystiken som är tilltalande. Eller vänta, jag slänger med Deaths ’Live and raw’, också, utan att riktigt kunna motivera det. Rehearsalkassetter inspelade i replokalen däremot, är en helt annan sak. Typ Emperors ’Moon over Kara-Sher’. Och: om Graveland skulle släppa en riktig live, är jag genuint intresserad av att få höra hur resten av bandet ”spelar” till Capricornus gamla trumtakter. Att få uppleva ett tajt Graveland känns nästan hädiskt.

HH: Ja, jag instämmer nog där, men för mig är det AC/DC. Maidens liveplattor har jag aldrig riktigt fastnat för, om vi inte räknar riktigt tidiga bootlegs. Inte ens Venoms liveupptagningar är vidare intressanta i mitt tycke.

Pseudoliveskivor. Skivor inspelade ”live” i studio, framför ”publik”

HH: Besynnerlig genre. Mest kända är väl Slayers ’Live undead’, och möjligen Type O Negatives ’The origin of the feces’. Normalt brukar ljudet på sådana här skivor vara aningens bättre än på vanliga liveskivor, trots att sådana ändå brukar vara fulla av dubbningar och extrapålägg. Av nostalgiska skäl gillar jag Type O Negatives ’The origins …’, men den är ju i sig egentligen helt menlös.

HP: Jag har nog inget förhållande alls till den här underkategorin. Live i studio inför publik … det är ett sådant otroligt märkligt koncept. Sadistik Exekution live i studio, inför en kanonpackad publik bestående av berusade kängurur som vrålar för full hals. Nej, jag har nog inget att säga om det. Jag vet inte om någon sådan här skiva existerar inom black metal, men i så fall måste det vara extremt sällsynt. Räknas det om någon rundlagd tysk från typ Metal Hammer sitter med, nickar, och säger ”ahh, ja, das ist super!”?

Live i studio, utan publik

HP: Okej. Gorgoroths ’Live in Grieghallen’, från 2008. Spelades in när King ov Hell och Gaahl var med. Men efter att debaclet kring bandet var ett faktum gick Infernus in och lade om basen själv, och släppte den sedan efteråt. Och en av låtarna är dessutom ”Unchain my heart!!!”. Vilket jävla strunt. Men vad är grejen? Live i studio … ja, Morningstar spelar ju in sina skivor live i studio, men det var ju inga jävla tänkta liveskivor, utan det var ju bara så de spelade in. Antar att man kan säga att alla skivor som spelades in förr i tiden framför en mikrofon eller två, får räknas som liveplattor.

HH: Otroligt besynnerlig kategori. Den skiva jag kommer att tänka på i första hand är Bruce Dickinsons ’Alive in Studio A’, på vilken han kör låtar från sina två första soloplattor. Det låter inte direkt dåligt, men att det faktiskt släpptes som riktig skiva övergår mitt förstånd. Maken till utfyllnadsalbum. Jag vet inte riktigt om man i den här genren också kan räkna in grejor som ’Peel sessions’ med Napalm Death och Carcass, då de är inspelningar ämnade för radio. Antar att sådana släpp kanske hade någon poäng förr i tiden när internet inte fanns att tillgå, men det är inget jag vet.

HP: Live i studio, det är väl som lyxrehearsals. ’Peel sessions’-liknande prylar är mer coola än bra, men jag har aldrig varit särskilt intresserade av dem. Om Summum Malum gjort en ´Peel-session´ däremot …

Unpluggedskivor

HP: Det här kan jag faktiskt förstå meningen med, för det är ändå rätt unika och annorlunda tolkningar av existerande låtmaterial.

HH: Jag är faktiskt barnsligt förtjust i Alice In Chains ’Unplugged’, och även Nirvanas. Även om det kanske inte är några absoluta favoritband. Kan dock inte klaga på idén, även om Kiss ’Unplugged’ kanske inte är sådär fantastiskt nödvändig.

HP: Instämmer. Lyssningsvänliga, även om det inte är ens egen genre. Vi kan väl bara tacka de mörka gudarna att det här fenomenet inte spritt sig till black metal, även om Dimmu Borgir gjorde en akustisk spelning i Finland med Shagrath på skriksång … på fyllan. Fast vänta, Djevel har faktiskt släppt något liknande förra året.

HH: Finns det några band man skulle kunna tänka sig göra det här bra, annars?

HP: Jag är beredd att betala pengar för Morticians ’Unplugged’.

Liveskivor med inhyrd orkester som back-up

HP: Här är det lätt att man går i fällan och tänker att det kommer att låta mäktigt. Men i efterhand inser man att det bara är ett slöseri med allas tid. Faktum är att jag själv gjort bättre orkestrala arrangemang när jag legat i soffan med min Casiosynt och spelat till skivor än vad produktioner för miljoner kronor varit med och skapat.

HH: Visst kan jag förstå konceptet, men jag har aldrig hört en enda skiva i den här genren som varit i närheten av engagerande. Framför allt ges aldrig orkestrar någon framskjuten plats i produktionen, vilket gör det fullkomligt poänglöst.

HP: Metallicas ’S & M’ får antas vara patient noll när det kommer till värdelösa orkesterrunk. Två helt separata entiteter som blandar sig som olja och vatten. Men! Det är att lätt att falla i fällan liksom. Ta Dimmu Borgir som exempel. Wow, ett band som har massa dataorkestrar kör med riktig orkester som de sedan i studion fixar till med dataorkestrar. Vad ska det tjäna till? Säkert fräckt att uppleva i verkligheten, men på skiva är det meningslöshetens nirvana. Eller när Satyricon körde med orkester. Ja, han som spelade oboe hade säkert ett lätt jobb när han såg Frost rassla iväg på någon ödeslåt från ’Nemesis divina’.

HH: Tja, med tanke på att alla stråkar på Guns N’ Roses ”November rain” är framförda på syntar, vilka låter betydligt mer äkta än riktiga motsvarigheter, får väl poängen med inhyrda orkestrar sägas vara tämligen borttappade. Och då är ’Use your illusion’-skivorna redan tjugoåtta år gamla vid det här laget …

Bootlegs

HP: På ett sätt kan jag uppskatta en livebootleg mer än en officiell liveskiva. Vet dock inte riktigt varför.

HH: Jag kan tänka mig att det är en lite kul minnesgrej om man råkade befinna sig på den inspelade konserten ifråga, men allt som oftast rör det sig mest om dåligt ljud och bortkastade pengar. De brukar ju inte vara direkt billiga. Och inte ens när jag samlade som hårdast på Iron Maiden- och AC/DC-skivor brydde jag mig nämnvärt om bootleghistorier.

HP: De kan ju vara roliga med tanke på hur de ibland ser ut, låter, och med felstavade ibland ganska fantasifulla egna låttitlar. Det är något ärligt i skurkaktigheterna. Jag har en fyrvägssplit med en Celtic Frost-live, Bathorys ”demo”, Emperors rehearsalcover på ”The usurper” och en rehearsal med Hellhammer … den är inte dum.

HH: Antar att man får räkna in Mayhems ’Dawn of the black hearts’ här. Tror dock inte den sålde sådär vansinnigt många exemplar på grund av det musikaliska innehållet.

Det riktiga bottenskrapet

HH: När jag såg att Cradle Of Filth på något mellansläpp slog på stora trumman för att den innehöll en soundcheckversion av ”Funeral in Carpathia” dog faktiskt något inombords.

HP: Svar ja. Det var mjölkning, det, av en pengastinn fanbase. Och det resulterade i ett par slappa bröst. Inte ens Steve Harris har kommit upp i den kalibern ännu.

HH: Ge honom ett par månader till, bara.

HP: Om någon förresten tycker sig sakna ett par liveskivor i hyllan kan man ju kolla upp japanska Abigail, som släppt inte mindre än tjugoåtta liveskivor. Oumbärliga, allihop. Och med oumbärliga menar jag fullkomligt jävla olyssningsbara.

/Hatpastorn & Heidenhammer