Hatpastorns likpredikan

I början av året tog jag mig an King Diamonds samlade diskografi. Kanske kunde det vara en idé att göra samma sak med den andra delen av Kim Bendix kungadöme. Sagt och gjort.

Det skall dock sägas på en gång att jag aldrig närt samma intresse för Mercyful Fate som för King Diamond. Och jag kan egentligen inte svara på varför. Jag upptäckte båda grupperna i stort sett samtidigt. Förvisso hade jag sporadiskt hört ett par låtar både med King Diamond och Mercyful Fate via MTV och annan luguber media, men det var genom samlingsskivan ”A dangerous meeting” från 1992, med låtar av bägge banden som jag fick min genuina introduktion till dem. Tydligen ska King Diamond själv varit sådär lagom nöjd över plattan, men för en yngling som mig var det rena guldet. Förutom ett knippe kanonlåtar innehöll texthäftet också en mindre biografi som redogjorde för turerna kring båda konstellationer, vilket gjorde det enklare att förstå hur saker och ting hängde ihop. Ändå har jag alltid föredragit King Diamond. Jag gissar på att det har flera orsaker. Konceptskivor, rakare låtar, fler skivor, keyboards och effekter … ja, listan kan göras lång. I slutändan tror jag det handlar om något så enkelt som att Mercyful Fate kändes lite … färglöst, jämfört med det andra bandet. Samtidigt har jag också tyckt att några av Mercyful Fates kompositioner faktiskt varit överlägsna King Diamonds. Typ ‘Come to the sabbath’.

Ska jag krypa till det inverterade korset, får jag faktiskt erkänna att det tog mig många år att köpa på mig Mercyful Fates samlade alster. En hel del av dem kommer faktiskt från en av bloggens mest trogna följeslagare och intervjuoffer, Mattias Kamijo. Än idag finner jag mig kliandes i skalpen över att jag inte ens i mina tonår gjorde slag i saken och köpte de två klassiska första skivorna, ”Melissa” och ”Don’t break the oath”. Detta trots att jag hade lyssnat ”A dangerous meeting” sönder och samman och haft med ‘Come to the sabbath’ på jag vet inte hur många blandband. Därför ska jag fan gå till botten med varför. En genomkörare med samtliga album kanske kan ge svaren. Det kan ju dessutom vara på sin plats nu när bandet ifråga, på ålderns höst, kört igång igen och gett sig ut för att turnera.

Vi kör. Mercyful Fate, från pärm till pärm. Betyg 0 – 10. Observera att vi kommer att köra på Bendix-skalan. En sjua på Bendix-skalan är med andra ord inte jämförbart med att typ nya Helheim får en sjua i betyg. Vi snackar Bendix, vi snackar den absoluta elitserien.

”Melissa”, 1983

Debuten. Sju låtar fördelade på ca fyrtio minuter. Den första av dem är mästerverket ‘Evil’. Och … jävlar vad bra. Eller som Thomas Quick uttryckte sig när han tillsammans med en kamrat rymde från Säter, och i en anordnad flyktbil proppade hela övergommen fylld med amfetaminpasta, ”jävlar, vad gott”.

Ljudbilden är ju lite dov, skall sägas, men med en riktigt skön liten extra ruffighet som river dödsskönt i kistan. Kan faktiskt förstå att vissa just därför föredrar den här skivan framför ”Don’t break the oath”. Det finns ingen dålig låt att finna här, men samtidigt … jag vet inte, för mig är det som att den där låten inte riktigt vill infinna sig heller. Det är kanonbra hårdrock, och enligt mig är tidiga Mercyful Fate det enda band som kan konkurrera på riktigt med Iron Maiden och Judas Priest. Ja, om man inte räknar King Diamond, då. Men det är mer som att det glimmar till lite extra i vissa låtpartier, snarare än genom hela låtar. Hade kompositionerna trimmats lite ytterligare hade det i mina öron blivit ännu bättre. Själv har jag aldrig varit vidare svag för gitarrsolon, och om några sådana hade skalats bort hade helheten haft mer driv. Ja, ja. Detaljer, kanske. Men betyget blir 7 av 10.

Är det förresten bara jag som alltid tyckt att introriffet till ‘Curse of the pharaoh’ låter bra likt Iron Maidens motsvarighet i ‘2 minutes to midnight’? ”Melissa” kom dock ut året före ”Powerslave”, skall sägas.

”Don’t break the oath”, 1984

Omslaget. Jämte Venoms ”Black metal” det enda som konkurrerar med att få utgöra ryggtavla på min lekamen. Ni förstår. Antar att jag dock knappast skulle vara unik med en sådan tatuering. Nåväl. Vi kan ju börja med att ljudet är betydligt klarare än på föregångaren, och med introriffet till ‘A dangerous meeting’ kan det liksom inte gå fel.

Skönhetsfläckarna är onekligen få. Det hörs dock att Kings röst fortfarande inte är helt utvecklad. Även om falsettjuten sitter där de ska, är de inte lika dramatiska som de skulle komma att bli under eget namne. En märklig grej är att när jag lyssnar igenom skivan från början till slut, inser jag att jag kan låtarna nästan utantill när jag väl gör det … men annars sällan tänker på dem. Återigen är det väl låtuppbyggnaderna som spökar. Tempomixtrande, start och stopp-arrangemang och liknande faller mig bara inte på läppen om det inte görs sinnessjukt bra. Det kan också vara att jag alltid tyckt att bra hårdrock kräver knallhårda refränger, och sådana har nog aldrig varit det här bandets starkaste sida.

Om man dock slutar tjura fattar man att trots allt mitt gnäll är det här såklart hur bra som helst. ‘Come to the sabbath’ är ju faktiskt med som en fulländad avslutning på skivan. Och låtar som ‘Night of he unborn’ och ‘Gypsy’ … ja, det är grejer, det. Apropå den senare, hur kommer det sig att romantisering och exotisering av romer är så påfallande i heavy metal? Betyget får bli 8 av 10.

”The beginning”, 1987

Givetvis borde inte den här samlingen stå efter ”Don’t break the oath”, då materialet på den först släpptes 1982 på en självbetitlad mini-LP, också känd som ”Nuns have no fun”. Men då dessa låtar slängts ihop på ”The beginning” tillsammans med tre låtar som senare kom att hamna på ”Melissa”, här inspelade i ett BBC-sammanhang, får det bli så. Som extra godis har det slängts med en B-sida från en singel.

Ja, vad säger man? ‘Doomed by the living dead’ och ‘A corpse without soul’ var de två första låtarna med bandet jag hörde, på riktigt. Tror fan det är ett par av favoriterna, och en av orsakerna är att de är så jävla … rakt på. Från första stund står det klart att det man hör, det är det som gäller. Det är extremt. Kingens vrål … här ursäktas INGENTING. På med reverb bara, och skrik allt vad fan du kan. Och det gör han. Antingen gillar man det, eller inte. Och om inte, far åt helvete. Och även om det må låta klyschigt, i stil med att ”demon alltid är bättre än skivan”, finns här ett driv som inte riktigt infinner sig på de två senare fullängdarna. Faktiskt.

Om detta också gäller för låtarna som senare kom att hamna på ”Melissa” är jag mindre säker på. I mina öron är det inte sådär hemskt mycket som skiljer inspelningarna åt, även om tempot är betydligt snabbare på ”The beginning”. Tror dock att jag föredrar den här versionen av ‘Satan’s fall’, jämfört med den på fullängdaren. I alla fall är det imponerande om allt är inspelat mer eller mindre live, som det nu påstås i texthäftet. Sist ut på skivan är låten ‘Black masses’, tagen från B-sidan på singeln ‘Black funeral’. Ingen dålig låt, men kanske inte så mycket att hoppa jämfota för heller. Sannolikt ett ganska klokt beslut att inte ta med den från fullängdaren den var tänkt att hamna på. Betyget blir … ja, 7 av 10.

Det var de tre första skivorna, det. Egentligen känns det lite märkligt att ta med samlingar och dylikt, men tja … det blir roligare så. Särskilt med tanke på att King Diamond under eget namn hunnit med att klämma ut tolv fullängdare, jämfört med Mercyful Fates lite blygsammare sju.

Sammanfattningsvis verkar det som om mina intryck verkar ha stått sig. Det är fortfarande svinbra, men hamnar lite i skuggan av Kingens soloverk. Det här med solon är inte min grej, men gillar man sådana kan jag bättre förstå varför man föredrar Mercyful Fate istället. Sedan tycker jag inte heller att historieberättaren King Diamond får tillräckligt mycket utrymme genom de här låtarna. Texterna är därtill långt ifrån lika roliga som de senare kom att bli. Kanske är det främst det jag saknar. Hur konstigt det än må låta, med tanke på Diamonds patenterade ylanden, känns det ibland som om Mercyful Fate hade föredragit att vara ett instrumentalband. Sången hamnar i bakgrunden jämfört med alla solon, temposkiftningar och jiddrande. Eller också är det bara i jämförelse med bandet King Diamond.

Tack för kaffet. // Heidenhammer

This entry was posted on 2 september, 2019 at 1:27 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.