Hatpastorn, vilken bilmodell är det rimligaste köpet?

En fråga ingen någonsin har ställt eller kommer att ställa mig. Därför tänkte jag doppa tårna i bilträsket för att se om det är badvänligt eller om man bara ska vända om. Det är för övrigt så överjävligt varmt i lägenheten att jag knappt kan koncentrera mig. Detta inlägg kommer således vara en succé från första till sista stund och inte alls ett haveri.

Bilar var det. Vilken modell ska man välja egentligen? Något bränslesnålt kanske eller något lite vräkigare om man har kortväxt snopp? Vi kikar vad som finns på marknaden.

Den italienska biltillverkaren Fiat går ut stenhårt med tre spännande modeller. Först ut är Fiat Lvx. Byggd av grekisk progressiv metall. Ett oväntat grepp. Tyvärr måste jag meddela att det är rätt usla vägegenskaper på den här kärran. Det känns lite rörigt och småkristet. Åksjukan infinner sig på rekordtid. Nä, här blir det att inte titta i backspegeln och bara ignorera. Vilken smörja. Alltså seriöst, jag kom fem minuter innan det kändes som start i backe. Uff! Noll rattar av fem.

Fiat Noctum då? Svensktillverkad. Jag nickar gillande. Man vill ju gärna köpa lokalt. Svart metall även. Läckert. Tydligen fanns modellen redan 1996, men drogs in 1997 för att återuppstå 2019. Som vi har väntat …

OK, vi ser vad ingenjörerna Ancitif och Svartblod går för.

0-100 på noll sekunder. Det här gillar jag. Lite fladdriga däck bara. Kom igen nu! Ja, på den här nivån har man släppt igenom tidigare. Trygg körning. Inga problem med de slingriga vägarna. Lite väl standardutrustad kanske, men man får ändå en del för slantarna. Fiat Noctum ligger bra till. Fyra av fem rattar.

Fiat Nox, tillverkad i Tyskland. Även den i svart metall. Tyskarna har bensinen i blodet så förhoppningarna är höga.

Lite långsam acceleration kan tyckas. Inget man vill köra om med på Autobahn när man är på väg till Nocturnal Fire Fest i München för att se ett återförenat Mactätus direkt. Bygget är dock stabilt, något för barnfamiljen kanske? När man väl når maxhastigheten ligger den säkert på vägen. Jo, det här passar bäst för cruising. Pluspoäng för det pikanta smådisharmoniska tonspråket på bilstereon. Tre och en halv ratt av fem.

Bra start! Vi tittar vad tyska biltillverkaren Audi har för modeller då. Audi Opain. Märkligt namnval.

Norsktillverkad, thrash metall. Måste vara en ny legering. I mitt garage står redan ett par släpp och ska sanningen fram är det inget jag tar ut på tur direkt. Kul i trettio sekunder, sedan är det risk att man somnar vid ratten. Två av fem rattar. Både Audi och Norge kan bättre.

Gud vad varmt och trångt det är här på bilmässan. Vad har vi där framme då? En monter helt tom på folk. Mezzerschmitt minsann. I norsk svart metall. Hoppla hoppla. Småfascistisk design. Ja, vissa tillverkare gör ju allt för att synas och höras.

Jävlar vad svårstartat. I med en växel för fan. Är den kall? Gud förbannat, den bara hackar. Är den ens tankad? OK, när bilhelvetet väl startar inser man att den gjorde sig bättre både avstängd och avställd. En riktig skitbil. En halv ratt av fem. Varför har jag den här modellen i mitt garage? Jag skyller på Heidenhammer. Han brukar komma förbi med skrotbilar han inte vill ha kvar. Norge kunde tydligen inte bättre. Sad.

Chevrolet Corvette. En klassisk tillverkare. The Company Corvette, återigen ett märkligt namnval. Stoner/doom metall. Ännu en för mig okänd legering. Redan efter en sekund inser jag vilket misstag jag har gjort. Det är en EPA-traktor. Jävlar vad långsamt det går och inredningen stinker av cigarrettrök och en lite sötare doft. Har någon rökt en så kallad narkotikacigarett i bilen?

Det har aldrig smakat så gott med frisk luft som efter en stund i den där dyngbilen. I den sätter jag aldrig foten igen. Betyg? Ja, noll rattar såklart.

Dodge Of Death. Tillverkad i Finland av alla ställen. Jag anar oråd. Dessvärre verkar det inte finnas någon möjlighet att testköra den, men jag hittade ett klipp på Internet som jag bara tar för givet är en bra representation.

Betyg: ett frågetecken av fem möjliga.

Elbilar har blivit riktigt populära de senaste åren. Störst på marknaden är Elon Musks skötebarn Tesla. Ja, när han inte sitter och garvar åt döda djur i en badbassäng, hysteriskt roligt för övrigt, gör han tydligen vassa bilar med saltade prislappar. Vad heter den här modellen då? Von Tesla. Byggd i USA. Tung metall. Intresset steg. För att sedan sjunka. Ingen provkörning på vare sig Youtube eller Bandcamp. Intressant marknadsföring.

Betyg: Noll eldkastare av fem.

Nu börjar jag bli less. Chrysler är näst på tur. Detta kan inte misslyckas …

Ny modell. Jesus Chrysler Superskunk. Skön dagcenternivå.

Över förväntan, men då var förväntningarna lika låga som bensinpriset i Venezuela. Man sitter oskönt, körningen blir ryckig och man vill bara hem. Nä, usch, en av fem rattar.

Precis när jag i vredesmod skulle lämna Chryslers monter på mässan kom en säljare och högg tag i mig. Han frågade mig om jag var en ”influencer”, men jag hörde honom inte riktigt så jag svarade att jag lyssnar på Silencer och nickade. Vips blev det röda mattan och en ny modell som han lovade skulle ”blow me away”.

Okej Chrysler. Show me what you got!

Jesus Chrüsler Supercar. Death ´n roll tillverkad i Stockholm. Släpp ut mig! SLÄPP UT MIG!

Lönlöst. Jag sitter fastbunden på passagerarsidan. Jag skriker tills jag svimmar för att sedan vakna till ljudet av mina egna dödsrosslingar. Svetten forsar fram. Feber. Hallucinationer. Någon bränner mig med bilens cigarettändare. Jag välkomnar smärtan. Den dränker i alla fall det fruktansvärda ljudet motorn ger ifrån sig.

Det här är det värsta jag varit med om. Bilen är proppad med fyllskallar som ylar ikapp. Bilen sladdar. Någon skriker ”schyssta rattar” oironiskt. Jag har två val. Det första är att bita av mig tungan och förblöda. Låta Döden göra sitt. Det andra är att kasta mig ut i farten. I ett obevakat ögonblick vräker jag mig mot bildörren och mirakulöst öppnar den sig. Med bundna armar kan jag inte parera fallet så jag faller. Tungt. En smärta skjuter upp i bröstet. Minst två brutna revben. Jag rullar handlöst längs den regnvåta asfalten och inväntar sekunden då jag tappar medvetandet för att aldrig mer vakna. Men det ögonblicket kommer aldrig. Min kropp stannar. Jag andas, känner efter. Det gör ont exakt överallt. Fråga mig inte hur, men jag tar mig upp på fötterna. Bilar susar förbi och tutar högt. Det här är Stockholm. Här stannar ingen. Sakta tar jag mig haltande framåt. Ett steg, två steg. Efter vad som känns som en evighet kommer jag till en vägskylt. Sundsvall, 377 kilometer. Jag fortsätter. Ett steg, två steg, tre steg …

Vandringen blir lång och mödosam, men jag har gott om tid. Smärtan jag åsamkats måste återgäldas. Deras smärta måste bli …

Legendarisk.

Och ja, noll rattar såklart. Jesus Chrüsler Supercar är exakt lika dåliga som bandnamnet.

På återseende.

/Hatpastorn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: