Hatpastorns likpredikan

I strax över nio år har Hatpastorn, via denna sida, spytt galla över den ”modernistiska” vågen som greppade tag i många black metal-musiker i slutet av 90-talet. Jag kan hålla med i mycket av det Pastorn förkunnar, men jag har alltid försökt se det på ett mer balanserat sätt. På tal om balanserat skulle ni sett hatet som tändes i Pastorns ögon när jag la fram förslaget att jag skulle skriva detta inlägg. Han blev så arg att han drabbades av svindel och var tvungen att sätta sig ner en stund. Han ville inte ens äta lunch med mig den dagen (vi jobbar på samma kontor). När han väl kommit till sans och jag hade försett honom med, enligt mig, vettiga argument till att detta måste göras gav han till slut med sig och lät mig få ett (ETT!) försök att göra något vettigt av detta. Han lovade dock dyrt och oheligt att han minsann skulle redigera bort minsta lilla detalj han ansåg stötande, det kom även en lång harang om blasfemi fast i negativ bemärkelse så jag hade svårt att hänga med i svängarna. Lång historia kort kan jag säga att det var längesedan jag hört så många ålderdomliga invektiv på så få minuter. Som ni förstår jobbar jag i uppförsbacke.

1998 samt 1999 var väldigt tråkiga år när det kommer till black metal och jag kan absolut förstå musiker som hade tappat intresset för genren, oavsett om det berodde på att den blivit för stor och kommersiell eller att det var någon form av musikalisk mognadsprocess. Jag har alltid hyst avsmak för band som inte vågar släppa sargen och även om de inkorporerar nya element i sin musik så vägrar de släppa rötterna för att de är rädda att förlora lyssnare (läs: Opeth). Då har jag betydligt större respekt för ett band som Ulver som helt ”flippar ur”, river ner allt de byggt upp och kastar sig sedan ut för ett stup.

Just Garm som sjunger i Ulver har format en väldigt stor del av det som kommit att bli mitt musikaliska jag. Jag älskade Ulver från första tonen jag hörde ”Bergtatt” och det var utan minsta tvekan som jag tog mig an den nya ljudbilden de presenterade på ”Themes from William Blake”s The marriage of Heaven and Hell”. Jag var så dedikerad i bandet att jag gick till Stadsbiblioteket och lånade just ovannämnda bok innan jag fick tag i plattan bara för att jag till fullo skulle kunna relatera till verket. Det är en väldigt bra bok kan tilläggas. Då och då i intervjuer fick man nys om vad Garm lyssnade på för musik just för stunden och det var flertalet gånger jag besökte den lokala skivbutiken med listor med album som de fick kolla om de hade hemma. Jag gissar att jag är den med mest hedonistisk inställning till musik i församlingen och efter många år med väldigt snäva ramar om vad som var ok att lyssna på så var mitt sinne vid denna tid vidöppet när det kom till musikaliska intryck. Det är många välljudande upptäckter jag har att tacka Garm för, allt från norsk ambient som t.ex. Deathprod, till nutida estniska kompositörer (Arvo Pärt), till argentinsk nuevo tango. Ni kan pausa här och söka upp albumet ”The rough dancer and the cyclical night” med Astor Piazzola och lyssna på det medan ni läser resten.

Jag kan absolut relatera till det vakuum som rådde i scenen vid denna tid. Driften att alltid ha ny musik tillgänglig att lyssna på gjorde det naturligt för mig att leta sig vidare när jag suckat mig igenom ännu ett album av någon femtehandskopia av Darkthrone. Jag tycker alltså att de flesta banden som drabbades av Matrix-viruset är usla, men jag kan förstå deras vilja att skapa något nytt.

Hur såg sjukdomsbilden ut i Sverige då? Hade vi några Matrix-smittade artister här? Visst hade vi det. Ett tydligt exempel är Mathias Lodmalms olika band i allmänhet och Sundown i synnerhet. Här vill jag även kliva in och förklara, jag är bekant med Mathias och vet åtminstone hyfsat hur hans musikaliska historia ser ut. Det som fick det ”att spåra ur” var ett besök på en jungle- eller om det var en drum ‘n’ bass-klubb i London 1993 och där blev han såld på elektronisk musik. Även om det tog några år innan dessa influenser visade sig i Mathias musik så fanns den elektroniska musiken vid hans sida väldigt tidigt, långt innan The Matrix skulle dyka upp på alla biodukar och ovetande skaka om en hel musikgenre i sina grundvalar. Den mest Matrix-aktiga skiva som herr Lodmalm släppt måste utan tvekan vara Sundowns ”Glimmer”. Detta album släpptes samma år som The Matrix så jag har svårt att se att just denna film skulle ha influerat Mathias i hans skapande, vi pratar alltså om någon form av proto-Matrix-virus här. Dessa influenser kunde märkas av även på Cemetary-plattan, ”Last Confession”.

Just ”Glimmer” är en av mina absoluta favoriter oavsett genre så jag kommer försvara den med näbbar och klor så länge jag lever. Vad är det då som gör detta album till ett ”Matrix-album” frågar ni? Det är en väldigt modern och elektronisk ljudbild blandat med distade gitarrer och oavsett vad laguppställningen säger och vad bandfotot visar är det en trummaskin som står för takten. Mathias tvekar inte heller att använda ”techno-trummor” i vissa låtar, det tydligaste exemplet stavas ”Star”.

Missa inte den påstådda trummisens guldbyxor. Efter ”Glimmer” lades bandet ner och Lodmalm gick vidare och grundade future pop-/syntpop-projektet Sp3(tra. Om Garm är den person som, omedvetet, format mig i min musikaliska smak har Lodmalm haft en mer direkt påverkan. Under de år jag känt honom har han försett mig med otaliga tips. Han fick mig att börja lyssna på engelsk 4×4, australiensisk breakbeat, amerikansk glitch hop och så vidare.

Två andra band som jag mer eller mindre uppskattade när det begav sig, men som jag kanske inte tycker har stått sig så väl mot tidens tand är Deathstars och Pain. Deathstars fick mycket skit när de debuterade med singeln ”Synthetic generation” 2001, men jävlar vad jag hellre lyssnar på Deathstars än sentida Swordmaster. Jag gissar att alla vet, men jag tar det igen för säkerhets skull. Swordmaster minus trummisen Niklas ”Terror” Rudolfsson blev, med ett adderande av den forne Dissection-trummisen Ole Öhman, Deathstars. Detta band gick i alla fall all in när det kom till gotisk image och ett väldigt syntetiskt sound och det får jag ändå se som något positivt. Hellre detta än att de skulle fortsatt sprungit runt i jeansväst och pannband och bara bytt genre.

Det var först när Pain släppte sitt andra album, ”Rebirth”, som det lossnade för detta soloprojekt. Tägtgren hade släppt ett album via Nuclear Blast något år innan, men som jag minns det var det verkligen ingen som brydde sig om det. Ja, förutom Heidenhammer då. ”Rebirth” släpptes med ett nytt skivbolag i ryggen julaftonen 1999 och låten ”End of the line” får man ändå säga blev en hit. Musikvideon spelades rätt frekvent på diverse TV-kanaler och hela Sverige fick smaka på Tägtgrens musikaliska visioner, något som innan var exklusivt för den inbitne death metal-fantasten. Pain blev snabbt Peters huvudband och han sa i intervjuer att det snarare var Hypocrisy som skulle ses som ett sidoprojekt. Jag gissar även att det var Pains popularitet som fixade en statistroll åt Peter i den svenska skräckfilmen ”Sleepwalker”.

Jag gillade bitar av ”Rebirth”, men min förälskelse blev kortlivad och redan vid nästa platta hade mitt intresse helt försvunnit. Det kanske var mitt driv för ny musik snarare än kvalitén på musiken som gjorde att Pain lät lockade.

De Infernali känner ni alla till, enligt säkra källor så flödade knarket rätt friskt i Göteborg i mitten av 90-talet och detta ackompanjerades med trance och annan elektronisk musik. Denna hobby kombinerat med, vad jag gissar, en viss insikt i Cold Meat Industrys tidiga katalog ledde till nedkomsten av De Infernali. Enligt Jon och Micke själva var projektet enbart något för att få loss pengar så de kunde köpa vapen till MLOs väpnande kamp och så kan det väl mycket väl ha förhållit sig. Jag minns en intervju med något oviktigt amerikanskt band där intervjuoffret spydde galla över Dissection av den anledningen att Jon hade vid något tidigare tillfälle fördömt elektronisk musik och sedan när De Infernalis ”Sign of the dark” släpptes så svartnade det för ögonen på jänkaren och han kunde således inte fortsätta lyssna på Dissection, Hade det inte varit för att det var en amerikan som yppat dessa ord så kanske jag hade kunnat se någon form av logik i resonemanget, men nu talar vi om Dissection versus en amerikan så per automatik diskvalificeras allt han sa.

Ytterligare en artist som kan sälla sig till skaran är Vintersorg som gick från att sjunga om bäckars symfonier och glaciärer till rymden och matematiska formler. Artisten som hade lärt mig betydelsen av ord som ”jökel” och ”yverboren” gick helt enkelt från att vara en svenskalärare till att bli en matematisk dito över en natt och jag personligen har alltid varit mer intresserad av språk än av siffror. Efter några album gick Vintersorg tillbaka både tematisk och musikaliskt till hur det lät i början av hans karriär, men har man en gång tappat mig som lyssnare är det svårt att vinna mig tillbaka.

En annan företeelse som jag blir ofantligt upprörd över är banden som valde att beträda Via Matrixosa, men som vände halvvägs och började vandra tillbaka igen. England har två exempel här. My Dying Bride släppte en otroligt avantgardistiskt skapelse med sitt ”34,788%… Complete” för att på efterföljande album stilmässigt hoppa flera plattor tillbaka i tiden och börja köra med growl igen. Vad fan handlade det om? Paradise Lost gjorde nästan samma sak. De släppte ett Depeche Mode-doftande album under namnet ”Host” som jag verkligen uppskattade. Jag var verkligen inget fan av Paradise Lost så förutom utvalda låtar på de tidiga albumen så är det bara ”Host” jag faktiskt lyssnat mycket på. Jag lyssnade på efterföljaren ”Believe in nothing” när den släpptes och fick ingen synthpopkänsla alls och gav således upp hoppet för detta band. Vad jag förstått drabbades de också av en existentiell kris och har börjar spela ”döds” igen. Det finns ett ord för sådana artister: Pultroner!

Kontentan av allt detta handlar väl om att jag förstår och kan på ett personligt plan relatera till de som ådrog sig Matrix-psykosen och till viss del kan jag själv se mig som ett barn av detta. Det jag gjorde var att jag gick hela vägen och höll inte kvar vid black metal-estetiken eller den musikaliska tvehågsenheten. Ja fy fan, ni skulle ha sett  hur jag såg ut, futuristiska skor med hög sula, vita byxor i tunt fladdrigt tyg och ”spikes” fulla skallen. Jag hade dock ALDRIG några snabba solglasögon, där drog även jag gränsen.

Med allt detta i åtanke kvarstår ändå det faktum att allt det Pastorn hävdat om att musiken i 9,9 av 10 fall är outhärdlig stämmer, men likväl är jag inte lika avigt inställt till fenomenet i sig. Jag anser dock att om man nu vill testa något nytt, gör det då på riktigt och sluta blanda in massa andra genres i black/death metal. Det finns nog med irritationsmoment i ”äkta” black metal för att det ska finnas plats med massa jolm. Håll genren ren, men skapa gärna annan sorts musik om ni så önskar. I en värld av Samoths, var en Garm och släpp sargen.

/Bure Bödel

This entry was posted on 3 augusti, 2019 at 8:00 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.