Hatpastorns likpredikan

Jag antar att det var fler än jag som fick upp ögonen för Jennie Tebler då hon gjorde ett bejublat inhopp på LAKE OF TEARS förmodligen bästa album, ”A Crimson Cosmos” då hon sjöng på låten ”Lady Rosenred”. Både skivan och låten tillhör mina absoluta favoriter och om världen vore en mer rättvis plats hade nämnda grupp numera åtnjutit stjärnstatus istället för att föra en mer eller mindre borttynad tillvaro i skymundan.

Jennie Tebler debuterade under eget namn med singeln ”Silverwing”, där hon ackompanjeras av självaste Quorthon, som dessutom skrev låten. Kanske inte så långsökt, då det också var hennes bror. Nej, det kan väl inte gått så många förbi vid det här laget. Som extralåt medföljer också passande nog en akustisk version av ”Song to hall up high”.

Problemet är väl bara att det här alls inte låter så bra som man hade kunnat hoppas. Maken till konstig produktion har jag knappt hört – burkig, platt och bedrövlig. Mer än något annat låter det som en hyfsad demo, som knappast kunnat vara menad att släppas officiellt annat än som bonusmaterial på någon japansk utgåva av ett framtida soloalbum.

Tyvärr är heller inte låtarna mycket att hänga i julgranen. B-sidan, eller vad man skall kalla den, går vinnande ur duellen men det är mer fråga om en ren pyrrhusseger än flawless victory. Titellåten kan kanske bäst beskrivas som någon slags alternativrock som håller på alldeles för länge för sitt eget bästa. Teblers röst låter dessutom förvånansvärt osäker på sina ställen, vilket jag inte hade trott efter det hon gjort tillsammans med plutonen från Borås.

Fullängdaren då, som hon släppte under namnet OUT OF OBLIVION? Tja, den är väl marginellt bättre, men mest av allt påminner den om valfritt demodoomband från mitten av nittiotalet. Ta bara Sundsvalls LEFT HAND SOLUTION som exempel. Och de blev dessutom vid ett tillfälle utnämnda till Sveriges tråkigaste band.

/Heidenhammer

Säga vad man vill om den här skivan, men det är svårt att förneka att det är en rå historia. Om den sedan verkligen är bra, är kanske en annan sak … men å andra sidan, vilken sorts musik får man egentligen ut mest av att lyssna på? Skrämmande nog har det slagit både Pastorn och mig att när vi på var sitt håll inhandlat en bunt nya skivor, är de första i högen vi väljer att dunka in i spelaren de plattor som har sämst rykte.

ILDJARN är ett typexempel på just den sortens artist jag menar. För några år sedan stod jag nere på en skivaffär i södra Sverige där ”Forest poetry” fanns tillgänglig för det habila priset av femtionio kronor. Jag kontaktade Pastorn för att fråga om han tyckte det var ett givet köp och fick då ett sammanbitet svar via SMS där han förkunnade – och jag reciterar ordagrant – ”Aldrig. Inte under några som helst omständigheter. Aldrig. Den skivan ger ordet – olyssningsbar – en helt ny dimension”. Då sådana råd stoppar mig från inköp lika bra som antivåldsfilmen ”Stockholmsnatt” med Paolo Roberto i huvudrollen hindrade en hel generation från att pulvrisera telefonkiosker med ett par saftiga roundkicks, halade jag såklart genast fram pengar till mannen bakom disken.

Det vore kanske lögn att påstå att jag verkligen njuter av upplevelsen, men då jag i skrivande stund använder skivan för att ge igen på min högljudda granne får musiken, som Pastorn påpekade, en ny dimension. Rakt av kan man väl säga att det här har mer gemensamt med noisepunk än vad det har med black metal. På sätt och vis får jag lite samma känsla som när jag hörde BURZUM för absolut första gången. Jag trodde då att det rörde sig om ett skämt. Ändå fanns där något som fick mig att komma tillbaka.

Hur låter då detta? Problemet är väl kanske att få av de här ”låtarna” känns som genuina stycken musik. Å andra sidan kan jag uppskatta sådant när det rör sig om (o)ljudskollage i form av LUSTMORD och MERZBOW, så varför inte här? Om ni tänker er en väldigt tidig rehearsal med ARCKANUM blandad med SUMMUM MALUM, hamnar ni ganska rätt. Men i likhet med just MERZBOW, kan jag heller inte hjälpa att jag mitt i lyssnandet undrar om jag helt enkelt blir blåst. Kanske är det däri genialiteten ligger. Wrestling var som bäst när man var mindre och ville tro på att det som utspelade sig på mattan var på riktigt.

Jag bestämmer mig här och nu för att tro på att ILDJARN också är på riktigt.

Det blir bättre så.

https://youtu.be/9t4YSZQA3fU

/Heidenhammer

Hå och hej med HAVOHEJ. Ytterligare en tvivelaktig ”klassiker” till rakning, denna gång en tidig representant för den nordamerikanska svartmetallen. Att påstå att den här skivan slog ned som en bomb är kanske att ta i och i sanningens namn är det frågan om det är så mycket att hänga i julgranen, men av någon anledning fick enmansbandet ett smått mytiskt skimmer över sig. Är det då värt att kolla upp?

Svaret blir egentligen mer av ett ”nja” än något annat. Jag har svårt att se varför detta skulle vara relevant annat än som någon sorts ren kuriosa. Lyssnar man på skivan från pärm till pärm blir det rätt svårt att komma ihåg några av låtarna, då det mest låter som utkast till riff som skulle kunnat hamna på en tidig dödsmetallplatta, företrädelsevis från Sverige. Men istället för att sammanfoga dessa till mer generella låtar, blir de kvar i vad som låter som en ganska ostöpt form. Det låter alls inte illa, men frågan är om någon skulle ha tålamodet att lyssna igenom eländet så många gånger jag antar krävs för att något skall fastna.

Antar att det är bäst att jämföra detta med andra skivor som fått lite av samma status i en del läger. Jämte BEHERITs ”Drawing down the moon” är HAVOHEJs debut fantastisk. Jämte ILDJARNs ”Forest poetry” låter den som MESHUGGAH sett till den tekniska prestationen. Vid sidan av VONs ”Satanic blood” framstår den bara som patetisk. Antar att jag skulle kunna fortsätta, men jag vet inte vad vitsen med det skulle vara.

Eller jo. Jag har en återutgåva av skivan. Likt återsläppet av DIMMU BORGIRs ”For all tid” är den om möjligt ännu fulare, då även denna ”fräschats upp” i Photoshop.

Och fegt nog har den traktor som kunde urskiljas på originalomslagets framsida retuscherats bort. Fy.

/Heidenhammer

Ibland bara ramlar man på de där skivorna som inte liknar något annat. The Great Kat är namnet på en gitarrist som enligt klistermärket på omslaget räknas som en av de tio snabbaste i världen. Då jag normalt finner mig helt kallsinnig inför gitarronani är inte det något som imponerar nämnvärt. Omslaget däremot, där snackar vi! En ylande Great Kat som ser ut exakt som jag tänkt mig henne efter att ha läst artiklar om den mytomspunna instrumentalgudinnan i full färd med att … ja, skrika antar jag.

Musiken sedan. Jag antar att detta får sägas vara så extremt det bara kan bli, sett till sådan där musikermusik. Som om Yngwie Malmsteen med tillhörande kompband injicerat en fatal överdos av spetsat amfetamin för att lira covers på klassiska musikstycken, samtidigt som Dani Filth får för sig att våldgästa partyt och kvida ur sig läten vilka lyckas passera frekvensgränsen för normal mänsklig hörsel. Tänk er sedan att hela härligheten remixats av Charmand Grimloch som i ren avundsjuka valt att medvetet sabotera skivan genom att spela slutmastringen på fyra gånger normal hastighet. Och att den sedan med förtjusning godkänts av upphovskvinnan.

Åh, detta är fantastiskt. Varför har jag inte upptäckt det här tidigare?

Hatpastorn här. Då Youtube och Great Kat inte verkar vara goda vänner hittar jag inget från ”Wagner´s war”. Jag hittade dock den här videon som får släcka den värsta törsten.

/Heidenhammer

I min ungdom hade jag aldrig vett att uppskatta den österrikiska floran och faunan när jag botaniserade i världens olika musikaliska djungler. Varken SUMMONING, ABIGOR eller några av dess otaliga sidoprojekt imponerade nämnvärt på mig även om jag såhär i efterhand till viss del kommit att uppskatta åtminstone delar av deras samlade produktioner.

Det där underliga landet som på sin höjd gjorde väsen av sig genom att ståta med en brokig skara celebriteter som Arnold Schwarzenegger, Adolf Hitler, Wolfgang Amadeus Mozart, Michael Haneke och på senare tid Josef Fritzl förblev tämligen oupptäckt. Med det gyllene undantaget FETISH 69. Vilka var de, egentligen? Det enda jag visste om dem var att de medverkade på den fantastiska samlingen ”Death is just the beginning II”, ett hopkok med band från Nuclear Blast från tiden de höll på med riktig musik. FETISH 69 var dock lite av en avstickare med sin tonkonst, då resten av banden uteslutande pysslade med death metal. Tydligen fanns det en koppling till PUNGENT STENCH, men jag är osäker på vilken det var. FETISH 69 var dock alls inte någon form av dödsmetall. Den närmaste kopplingen, rent musikaliskt, var att de förmedlade samma krossande känsla som WINTER, vilka också återfinns på samlingen. Det var heller inte frågan om någon slags sludge eller doom. Låten hette ”Stomach turner”. Än idag kan jag inte kategorisera det i något fack.

Jag fick tag på en av deras fullängdare via Kraath i SETHERIAL, som var vänlig nog att kränga sitt exemplar av ”Antibody”, deras debut i fullängdsformat. Dessvärre var det lite av en besvikelse, då den trots en produktion av Colin Richardson inte alls lät som det jag hört på Nuclear Blast­samlingen. Det dröjde fram till en skivmarknad i Sundsvall, då jag äntligen fick lägga vantarna på skivan ­ eller egentligen EP:n ­ den hämtats från. Och jag finner inte ord för hur sjukt bra jag tycker det här är. Mullrande tonsatt ren jävla ångest. Samtidigt så lättlyssnat. Jag tror det var såhär jag ville att typ NINE INCH NAILS skulle låta. När jag tittar i bookleten ser jag dessutom att kopplingen till PUNGENT STENCH består av att Martin Shirenc faktiskt spelar gitarr på det här släppet. Att skivan sedan är dedikerad till både Frank Castle och Walter Kovacs gör mig alldeles varm inombords.

”I hate them inside”, skanderar sångaren om och om igen. Jag instämmer och trycker på ”repeat” för tredje gången.

Amen.

https://youtu.be/PezT7MoIiH8

/Heidenhammer

Detta är något av ett smått mytomspunnet band i min värld. Det enda jag egentligen känner till om dem baseras på en artikel i OKEJ från någon gång i slutet av 80-talet. Någon i gruppen hade lyckats få tag på IRON MAIDEN-illustratörens Derek Riggs hemliga telefonnummer. Planen var att övertala nämnda konstnär att kludda ihop ett omslag till den betydligt mindre kända svenska gruppen. På något sätt lyckades de och resultatet kan beskådas på skivan ”Atomic winter” från 1988.

Det är makalöst fult.

Hur den låter vet jag inte. Däremot sitter jag i skrivande stund och lyssnar igenom uppföljaren, ”Nothing left to fear”, vilken släpptes tre år senare. Vad som möter mina öron är ett ganska välljudande sammelsurium av åttiotalshårdrock med tillhörande King Diamond-falsett, CANDLEMASS-inspirerad doom, folkmusik och möjligen URIAH HEEP. Kanske inte så mycket att verkligen hetsa upp sig över, men jag får ändå säga att den har något visst. Kan dock förstå att bandet fick finna sig i att hamna i skymundan, då tidpunkten för sådan här musik får antas varit den olyckligaste.

Texterna bjuder dock på en del storartad underhållning. Vissa skivor mår helt enkelt bäst av att låta dem vara otryckta i det tillhörande häftet, men här vore det synd på så rara ärtor. Hellre än att på ett halvdant vis försöka beskriva några av historierna, låter jag första versen i ”Sirens in the dark” tala för sig själv:

In 1682 there was nothing they could do.
A ship full of people sank to the bottom.
Sirens – in the dark.
A laugh of joy, the seaman is their toy.

Jag vet inte om det bara är jag som är miljöskadad, men av någon anledning ser jag detta som en invitation till ett möjligt illustrationssamarbete mellan Kris Verwimp och Tom of Finland.

Hade inte Tom tragiskt avlidit i alltför tidig ålder hade jag likt DESTINY snokat reda på hans nummer och ringt redan idag.

/Heidenhammer

Det är lite med den här skivan som med TORMENTORs ”Recipe Ferrum” – man låtsas helt enkelt om att den inte existerar. För att förstå vilken nivå vi befinner oss på kan jag berätta att inte ens jag köpte den här skivan trots att den reades ut i Härnösand någon gång 1996. Det ska då sägas att jag försvarat VENOM och dess medlemmars musikaliska förehavanden genom eld och vatten och att det, album släppta efter 1997 till trots, fortsätter att vara mitt absoluta favoritband alla kategorier.

Nyinspelningar är ett känsligt ämne. I en podcast pratade vi om verk som vi faktiskt skulle vilja höra med andra ljud, musiker, producenter och ljudbilder än de som står till buds. Om jag minns rätt kunde vi enas om ett par, tre stycken som skulle kunna behöva en uppfräschning då låtmaterialet torde vara tillräckligt starkt för att genomgå en sonisk plastikkirurgi. IMMORTALs ”Blizzard beasts” är ett av albumen.

När det kommer till VENOM … ja, jag vet inte vart jag ska börja. Kanske med att jag inte är genomgående skeptisk till grejen ifråga. En av de första skivor jag köpte, ”Old, new, borrowed and blue” innehöll nyinspelningar av gamla klassiker med den dåvarande vokalisten/basisten Tony Dolan på sång, vilket jag faktiskt tycker gav ett visst existensberättigande till idén. Lite som när AC/DC släppte sin dubbelmacka ”Live” 1992, på vilken man för första gången på skiva kunde höra hur gamla Bon Scott-låtar gjorde sig med skrikhalsen Brian Johnson bakom mikrofonen.

Nåja. Tydligen tyckte den gamle VENOM-vrålaren Cronos år 1995 att om hans gamla bandkamrater kunde, då kunde han också göra samma sak. På skivan ”Venom” hörs resultatet. Och … ja. Herre Satan. Jag har aldrig stött på den här skivan utom i Härnösand och i Dr Panzrams skivsamling. Det är därifrån jag hämtat det exemplar jag nu har i min ägo. Om ni tänker er en Amiga 500-programmerad robot som med ”… And justice for all”-torr knasterproduktion sprakar fram buskisversioner av gamla VENOM-hits och blandar dessa med över/efterblivna låtar hopsnickrade av Cronos under hans AOR-period på åttiotalet, på vissa ställen ackompanjerade av fejkade liveljud … då har ni hittat rätt. Det är som en mardröm.

På vissa sätt ger detta en olycksbådande vink om vad som skulle komma att bli VENOM efter att Abaddon till sist lämnat skutan i slutet av nittiotalet. Att den samlade originalsättningen lyckades knåpa ihop ”Cast in stone” 1997 får ses som en märklig lyckträff. Men även där insisterade de på att i den medföljande bonusskivan få med ett gäng nyinspelningar av de gamla dängorna. Det lät nästan lika illa som här. Att en annorlunda line-up – med Tony Dolan och andregitarristen Al Barnes -bara fem år tidigare kunde ge ut vitala album och med lite jävlaranamma få gamla dängor att låta okej i studion framstår som nästintill obegripligt.

Tänk, att jag skulle skriva dessa ord. Om självaste Cronos. Mannen vars basspel var det som fick mig att börja med instrumentet ifråga. Vars röst fick mig att börja growla. Vars låtar fick mig att dyrka döden och Djävulen.

Jag fattar ingenting.

https://youtu.be/CSIziKdiS-I

/Heidenhammer

Trots att CARCASS tillhört mina absoluta favoritband valde jag kategoriskt att aldrig kolla upp den här skivan. Förmodligen hade den förblivit ohörd för mina öron om inte vår Hovbaron bestämt sig för att under en fyllekväll spela upp den från pärm till pärm – något jag kommer att vara evigt tacksam för.

Bill Steer må ha bett om ursäkt för ”Swansong” i efterhand, men jag förstår i ärlighetens namn inte varför. Själv var jag en av dem som verkligen gillade den, även om den trist nog inte direkt lät som ”Heartwork”. Kanske skulle den släppts under annat namn. Kanske var det den som var BLACKSTARs riktiga debut, då både Walker, trummisen Ken Owen och den andregitarrist som medverkade på ”Swansong”, Carlos Regardas, kom att utgöra stommen i detta kortlivade projekt.

Ja, det låter ganska likt ”Swansong”, om än med en klart rockigare framtoning. Men till skillnad från Bill Steers bedövande tråkiga sjuttiotalsflummande som han runkade fram efter CARCASS under namnet FIREBIRD, är detta riktigt bra. När klåpare bestämmer sig för att blanda death metal och rock blir resultatet ungefär lika bra som jordgubbar och torsk, men på något sätt blir ”Barbed wire soul” en ytterst välsmakande historia. De använder till och med blås i form av saxofon utan att det låter idiotiskt. Förutom i låt nummer åtta, ”Waste of space”, vilken i sina stunder verkar ha tagit inspiration från soundtracket till sextiotalsversionen av ”Batman” och X-RAY SPEX.

Då Ken Owen tragiskt nog drabbades av en hjärnblödning år 1999 fick skivan aldrig någon uppföljare. Synd, då jag blir genuint nyfiken på hur den hade blivit. Varför den kombinerade debuten och svanesången (raggadish) dock blev så oförtjänt förbisedd vet jag inte, men jag antar att den bedrövliga paketeringen kan ha med saken att göra. Hade det inte stått Peaceville på skivan hade jag varit övertygad om att Invasion Records varit framme och snabbt spytt fram ett Photoshopinferno vars enda blickpunkt är ett strykfult brinnande pentagram som inte ens har vett nog att vara upp- och nedvänt. Trist är också att texterna lyser med sin frånvaro i häftet, då Walkers texter i mitt tycke bara blev bättre och bättre med åren.

Bläddra inte förbi den när ni hittar den i reabacken!

/Heidenhammer

Hatpastorn här. Jag tänkte inte bli långrandig utan jag tänkte mest bara hälsa er välkomna till denna alfabetsresa i Heidenhammers skivsamling. Ni som har lyssnat på poddarna och läst denna Likpredikan vet att när man väl gläntat på den gode Heidenhammers skräckkabinett till albumkollektion finns det ingen väg tillbaka. Vad ni däremot kanske inte visste är att Hammaren rotat rejält i REA-backarna den senaste månaden och införskaffat lite drygt 300 nya alster av varierande kvalitet. Det jag sett kan inte bli osett.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

THE ABYSS “Summon the Beast”

Lite av ett bortglömt band, ändå vet alla vilket man menar när man nämner HYPOCRISYs sidoprojekt. Konstellationen bestod av samma medlemmar, med skillnaden att Lars Szöke och Peter Tägtgren bytte plats med varandra. Ja, och att Mikael Hedlund också fick tillfälle att spela gitarr istället för bas.

Jag är säkert inte den enda som undrar varför de inte gjorde samma sak i själva huvudbandet. I intervjuer har Tägtgren berättat om hur han egentligen är en bättre trummis än Szöke, och att den sistnämnde i sin tur är bättre på att hantera gitarren än Peter. Hur det står till med gitarrplinkandet vet jag inte, men att herr Tägtgren är en avsevärt bättre trumdunkare än Szöke är uppenbart. Lars trumspel fullkomligt saboterade HYPOCRISYs tidiga skivor till den grad att jag aldrig kunde ta bandet på riktigt allvar. Inte ens när han till sist tackade för sig gick det att helt närma sig bandet. Kanske hade det sett fånigt ut med en sjungande trummis, vad vet jag? Jag gjorde samma sak i ett av de otaliga band jag harvade i under mina tonår. Kunde ABSU, kunde väl jag.

Nåväl. Från högtalarna surrar ett stycke extremt tidstypisk black metal, vars närmsta referenspunkt kan sägas vara MARDUK. Faktum är att jag inte hade tvivlat en sekund om någon under nittiotalets mitt krängt in skivan i en CD-spelare, slagit på och hävdat att det var Norrköpingbandets senaste alster. Lika lite som jag hade tvivlat på att HECATE ENTHRONEDs ”A slaughter of innocence” hade sagts vara CRADLE OF FILTHs uppföljare till ”The principle of evil made flesh”.

THE ABYSS klämde ur sig två album, varav jag har båda. Jag vet inte varför, men det är något med dem som tilltalar mig trots att jag för mitt liv inte kan hitta något som helst originellt med musiken i fråga. Jag köpte dem inte ens på nittiotalet utan långt senare. Kanske är det för att det skapas någon slags nostalgi inte för själva låtarna, utan enbart för hur det låter. Något som jag normalt aldrig gör, då jag alltid tyckt att band som inte förmår göra originell musik inte har något existensberättigande.

Sedan hade de också vett att hålla speltiden på skivan kort. 28 minuter fördelade på åtta låtar. Det känns skönt såhär efter 78 minuter ILDJARN.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Att släppa musik i limiterad upplaga är något jag är kluven till. Å ena sidan känns det kul att komma över en fin giv som är limiterad till några hundra exemplar. Å andra sidan blir man helt skogstokig när man är lite sen på bollen och skivan är slut och det enda man kan hoppas på är någon Internetauktion eller liknande. Det är helt OK att släppa plattor i små volymer om det finns en god anledning till det. Typ exklusiva paketeringar eller liknande. När artister börjar bete sig som totala rövhål och släpper få exemplar av en vanlig jävla egenproducerad CD för att vara tuffa blir jag bara trött. Samma personer brukar även gnälla över illegal nedladdning. Ja, hade ni orkat masa er ner till Clas Ohlson och köpt några paket med brännbara CD-skivor hade ni kunnat sälja dem istället och kom för fan inte med något snack om att ”det bara är de sanna lirarna som har rätt till skivan” anno 2014. Ni var 3 bast när ”De mysteriis dom Sathanas” släpptes och 90 % av de som köpt eran förbannade platta når garanterat inte upp till era kriterier ändå. Väx upp.

Ungerska ÖRÖM släppte sin debutplatta ”8” i just det, 8 exemplar. Man tar sig för pannan. Skivan blev dock återsläppt i 2 omgångar, men även de var ruskigt limiterade. ”8” är inte världens bästa skiva, men den förtjänar då ett bättre öde än detta. Musikaliskt är det långsam atmosfärisk typ black metal/ambient med mumlande vampyrröst. Liknelser kan dras till filmmusik från gamla italienska skräckrullar. Är man på rätt humör hamnar man i ett hypnotiskt nedstämt sinnestillstånd vid lyssning. Underbart. Är man på fel humör klättrar man på väggarna efter 2 låtar. Jag upptäckte det här bandet när jag bodde i Norge så man har många fina minnen kopplade till plattan och det är förmodligen därför jag tycker att den är lite bättre än vad den egentligen är.

Jag vet väldigt lite om ÖRÖM då jag aldrig läst någon intervju med dem. Bandnamnet är dock ungerska och betyder ”glädje”. Ironiska bandnamn, tack men nej tack. Omslaget ska föreställa en blomma tror jag men det enda jag ser är en gapande hjälmbeprydd demon som lider av svår hjulbenthet. Jag tackar min olyckliga dödsstjärna att jag aldrig behövt ta ett Rorschachtest, det hade spårat ur.

ÖRÖM rekommenderas till alla som vill ha sig en dos ungersk depression nu när hösten börjar göra sig rejält hemmastadd.

Det var det. Hela alfabetet. Känns lite vemodigt att det är över för det var kul att gå igenom alla dessa band. Finns det intresse så tar jag hemskt gärna en resa till genom alfabetet med er i framtiden. Då lär jag dock dela upp det så att även Heidenhammer och Dr Panzram bidrar med musik så att det blir lite bättre spridning. Tack för alla kommentarer både här och på Facebook, många av inläggen är ju minst sagt öppna för diskussion och det är intressant med olika åsikter. Smaken är ju som sagt delad, däremot blev jag lite paff över att så många verkar dyrka dansk black metal. Även solen har väl sina fläckar antar jag.

På återseende.

/Hatpastorn