Från A till Ö med Heidenhammer. I som i ILDJARN.
Säga vad man vill om den här skivan, men det är svårt att förneka att det är en rå historia. Om den sedan verkligen är bra, är kanske en annan sak … men å andra sidan, vilken sorts musik får man egentligen ut mest av att lyssna på? Skrämmande nog har det slagit både Pastorn och mig att när vi på var sitt håll inhandlat en bunt nya skivor, är de första i högen vi väljer att dunka in i spelaren de plattor som har sämst rykte.
ILDJARN är ett typexempel på just den sortens artist jag menar. För några år sedan stod jag nere på en skivaffär i södra Sverige där ”Forest poetry” fanns tillgänglig för det habila priset av femtionio kronor. Jag kontaktade Pastorn för att fråga om han tyckte det var ett givet köp och fick då ett sammanbitet svar via SMS där han förkunnade – och jag reciterar ordagrant – ”Aldrig. Inte under några som helst omständigheter. Aldrig. Den skivan ger ordet – olyssningsbar – en helt ny dimension”. Då sådana råd stoppar mig från inköp lika bra som antivåldsfilmen ”Stockholmsnatt” med Paolo Roberto i huvudrollen hindrade en hel generation från att pulvrisera telefonkiosker med ett par saftiga roundkicks, halade jag såklart genast fram pengar till mannen bakom disken.
Det vore kanske lögn att påstå att jag verkligen njuter av upplevelsen, men då jag i skrivande stund använder skivan för att ge igen på min högljudda granne får musiken, som Pastorn påpekade, en ny dimension. Rakt av kan man väl säga att det här har mer gemensamt med noisepunk än vad det har med black metal. På sätt och vis får jag lite samma känsla som när jag hörde BURZUM för absolut första gången. Jag trodde då att det rörde sig om ett skämt. Ändå fanns där något som fick mig att komma tillbaka.
Hur låter då detta? Problemet är väl kanske att få av de här ”låtarna” känns som genuina stycken musik. Å andra sidan kan jag uppskatta sådant när det rör sig om (o)ljudskollage i form av LUSTMORD och MERZBOW, så varför inte här? Om ni tänker er en väldigt tidig rehearsal med ARCKANUM blandad med SUMMUM MALUM, hamnar ni ganska rätt. Men i likhet med just MERZBOW, kan jag heller inte hjälpa att jag mitt i lyssnandet undrar om jag helt enkelt blir blåst. Kanske är det däri genialiteten ligger. Wrestling var som bäst när man var mindre och ville tro på att det som utspelade sig på mattan var på riktigt.
Jag bestämmer mig här och nu för att tro på att ILDJARN också är på riktigt.
Det blir bättre så.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
29 april, 2015 den 6:57 e m
Ildjarn är magnifikt bra. Mången gång har jag spelat hela diskografin från början till slut (minus ambientsvängen, förstås. Den vill man ju inte lyssna på.). Bra låtval, för övrigt.