Från A till Ö med Heidenhammer. H som i HAVOHEJ.
Hå och hej med HAVOHEJ. Ytterligare en tvivelaktig ”klassiker” till rakning, denna gång en tidig representant för den nordamerikanska svartmetallen. Att påstå att den här skivan slog ned som en bomb är kanske att ta i och i sanningens namn är det frågan om det är så mycket att hänga i julgranen, men av någon anledning fick enmansbandet ett smått mytiskt skimmer över sig. Är det då värt att kolla upp?
Svaret blir egentligen mer av ett ”nja” än något annat. Jag har svårt att se varför detta skulle vara relevant annat än som någon sorts ren kuriosa. Lyssnar man på skivan från pärm till pärm blir det rätt svårt att komma ihåg några av låtarna, då det mest låter som utkast till riff som skulle kunnat hamna på en tidig dödsmetallplatta, företrädelsevis från Sverige. Men istället för att sammanfoga dessa till mer generella låtar, blir de kvar i vad som låter som en ganska ostöpt form. Det låter alls inte illa, men frågan är om någon skulle ha tålamodet att lyssna igenom eländet så många gånger jag antar krävs för att något skall fastna.
Antar att det är bäst att jämföra detta med andra skivor som fått lite av samma status i en del läger. Jämte BEHERITs ”Drawing down the moon” är HAVOHEJs debut fantastisk. Jämte ILDJARNs ”Forest poetry” låter den som MESHUGGAH sett till den tekniska prestationen. Vid sidan av VONs ”Satanic blood” framstår den bara som patetisk. Antar att jag skulle kunna fortsätta, men jag vet inte vad vitsen med det skulle vara.
Eller jo. Jag har en återutgåva av skivan. Likt återsläppet av DIMMU BORGIRs ”For all tid” är den om möjligt ännu fulare, då även denna ”fräschats upp” i Photoshop.
Och fegt nog har den traktor som kunde urskiljas på originalomslagets framsida retuscherats bort. Fy.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Kommentera