Hatpastorns likpredikan

Jag bör redan nu utfärda en varning. Ni kanske minns då undertecknad var makalöst trött efter jobbet och yrade om samisk svartmetall och ryska TCHORT. Idag blir det ännu värre. Det är nämligen återigen dags att ta sig en seglats på det stormiga hav som stavas usla bandnamn.

Det hela började med att jag stod på kneget och funderade över det amerikanska svartmetallbandet RAGNAR. En gång i tiden fick jag höra deras debutalster ”Embrace the frost” och rent musikaliskt var det som väntat ingen höjdare. Det som egentligen fick mig att ens lägga RAGNAR på minnet var att i stort sett varenda Sundsvallsband var tackade i bookleten. Såvitt jag vet så känner jag ingen som haft kontakt med dessa jänkare, men jag kan givetvis ha helt fel. Märkligt är det likväl. Först på senare tid slog det mig vilket överdjävulskt dåligt bandnamn de hade. Visst, som amerikan kanske ”Ragnar” låter käckt men jag ställer mig skeptisk. Humor vore om de gjorde en split med en orkester vid namn DAHLBERG. Det är nästan värt besväret att starta det projektet själv. Dummare saker har man ju gjort, mer om det i kommande artiklar.

När jag väl öppnade denna Pandoras ask med tilltalsnamn som bandnamn spårade det ur fullkomligt.

Nu kör vi.

I Tyskland gillar man att spela deathcore. En genre jag givetvis avskyr. Gemensamt för dessa konstellationer är att de har absurt långa bandnamn typ BULLET FOR MY VALLENTINE, THE DEVIL WEARS PRADA och BRING ME THE HORIZON samt att medlemmarna har lökiga halstatueringar, ironiskt randiga tröjor och stora hål i öronen. Man vill bara döda. Eftersom Tyskland är Tyskland så vet man att förr eller senare så kommer det att dyka upp något dubiöst. Tillåt mig presentera Bavarias stoltheter KJELL BJARNE. KJELL BJARNE rev igång 2007 och släppte året efter sin första och hittills enda EP. Vad heter den då? KJELL BJARNE såklart. Det som verkligen gör detta så bra är att INGEN i bandet heter Kjell eller Bjarne. Vi har Jules, Henny, Breiti, Käts och Magnus. Ingen Kjell. Ingen Bjarne. Det rimliga vore att de hette JULES HENNY eller varför inte KÄTS BREITI. Av alla bandnamn jag någonsin skådat tillhör detta eliten av uselhet. Mexikanska SVART SKALLE bör känna sig hotade. Eller förresten, inget kan hota det namnet.

En av Sundsvalls få riktiga kändisar är Sune Hjort. En fullkomligt vansinnig människa som mest är känd för att han pysslar en hel del med flygande tefat och annat UFO-relaterat. Hans insändare i lokalblaskan är legendariska. Utomjordingar i maskopi med miljardärsmaffian och så vidare. Min bästa polare när jag gick i skolan bodde för övrigt granne med karln. Han, min polare alltså, levde i ständig skräck. En klassisk episod var när Sune helt sonika tvingade min kamrat att sitta i bagageutrymmet på hans sura gamla Volvo så den kunde ta sig upp på uppfarten på vintern.  Sune Hjorts ord är lag. I Argentina finns en grupp som jag är övertygad om att de har haft kontakt med Sune. RIGEL KENT. RIGEL KENT släppte tre demos i slutet på 80-talet/början på 90-talet. Vilken genre? Enligt uppgift lirade de heavy metal. Jag har ingen aning om hur de låter och ska jag vara ärlig tror jag inte att någon annan vet det heller. Däremot låter namnet som en riktig busstationspundare. Vi har Lasse Data, Fimpen, Tivoli-Steffe och Rigel Kent.

Från Sune och Kent är steget inte långt till det spanska skitbandet R.O.L.F. Tydligen ska denna förkortning stå för ”Remembrance Of Lysergik Funeral”. Ibland blir jag bara så förbannat trött. Om ni av någon dum anledning gillar skräpkonstellationen DOWN så kanske ni gillar R.O.L.F. Typ samma sorts tröttsamt segflytande bröt. På gruppbilden hittar vi en bastant bastant vid namn Yaiza. Fattar ni? Bastant bas-tant. Det skämtet var jävligt mycket roligare i min skalle.

Skit samma.

Vanliga människor sitter hemma och lyssnar på Nicki Minaj. Själv brukar jag då som då spisa lite BOSSE-DE-NAGE. Flummig och hyfsat märkvärdig svartmetall av modernt snitt. Deras senaste album ”III” rekommenderas för er som gillar black metal som är lite fin i kanten. Namnet är emellertid under all kritik. Bosse De Nage är nämligen namnet på en babian som hänger med Dr Faustroll i boken Jarry’s exploits and opinions of Dr. Faustroll. FAUSTROLL är ett bättre namn. Fatta allvaret.

NATTE ULF har jag redan nämnt en gång men colombianska ULF REICH har jag inte redogjort för. Förutom att de har ett bandnamn som låter som en blekfet sportkommentator så släppte de 1999 en självfinansierad fullängdare betitlad ”Conspiracy”. Ingen vet hur den låter. De lade för övrigt ner lika mycket tid på sin logotyp som jag lade ner tid på att skriva om dem. Fyrtiosju sekunder.

Nu tänkte jag gå och kollapsa.

På återseende.

/Hatpastorn

När man jobbat från 05:00 till 19:00 är hjärnan inte var den en gång var. Då kan man passa på att avslöja att man gillar band som kanske inte direkt är helt OK att uppskatta. På så sätt kan man sedan förneka allt och hävda att man gjorde något överilat under sömngudarnas obarmhärtiga influens. Smart. Vi minns alla när Heidenhammer fes ur sig att han gillade ANCIENT. ANCIENT i all ära, men när undertecknad ska bekänna sina synder så är det sju resor värre. Faktum är att jag funderade länge och väl på vilken kaoskonstellation jag skulle erkänna att jag faktiskt tycker är bra. Det finns mycket dunkelt i min skivsamling ska ni veta. Mitt slutgiltiga val skedde dock för en kort tid sedan. Jag och Hatpastorinnan var ute och gjorde de norska vägarna osäkra i vår lite drygt tjugo år gamla Saab och eftersom denna guldkärra endast har kassettdäck som musikanläggning så spisade vi ett gammalt blandband som jag spelade in för ganska exakt femton år sedan. Nu när jag ändå yrar om denna kassett kan jag passa på att ställa en fantastiskt bra fråga till herr Kamijo från ALGAION. Ett av de avslutande spåren på min majestätiska mixtape är nämligen ”General enmity”, tagen från skivan med samma namn. Allt är frid och fröjd ända tills det helt plötsligt dyker upp ett HELLACOPTERS-riff som effektivt mosar den dystopiska stämningen. Hur löd resonemanget bakom det riffet? Jag är genuint nyfiken.

Efter att ALGAIONs slagdänga ebbat ut kom då låten som raskt för oss till denna artikel.

Mot bättre vetande. Nu kör vi.

Den åtalade: THOKK.
Åtalspunkt: “Of rape and vampirism”.
Djävulens advokat: Hatpastorn.

Ja, när ni slutat skratta så kan ni hämta något starkt att dricka. Det här kommer att bli en jävla resa. För er som inte känner till THOKK så var det en duo från USA som bestod av Thegn Damieus The Marauder på stränginstrument och Lord Kaiaphas på resten. Thegn är mest känd för att ha lirat med GRAND BELIALS KEY och ARGHOSLENT. Lord Kaiaphas är mest känd för att han under pseudonymen Lord Vlad Luciferian spelat samt gjort sig helt makalöst ovän med tidigare nämnda GRAND BELIALS KEY. Han var även djupt insyltad i ständigt aktuella ANCIENT då det begav sig. Nuförtiden spelar han dansmusik och en gång i världen hittade jag ett klipp på Youtube där han, och jag skämtar inte nu, framförde sin techno på en bar mitzvah i Tel Aviv. Hela universum exploderade. Tyvärr hittar jag inte det klippet så jag bjuder på denna godbit istället.

Fatta allvaret.

Året var 1997 och jag stod och hängde i en dragig korridor på min gamla gymnasieskola. Plötsligt dök en polare vid namn Jim upp och han verkade vara på ett särdeles gott humör. Det visade sig att han lyckats snatta ett gäng album och som den hedersknyffel han var så blev jag den förste som fick lägga studiebidraget på hans musikaliska skatter.  Den första skivan jag lade rabarber på var BLOODTHORNs ”In the shadow of your black wings”, en platta som … ja, det är en annan historia. Den andra CD-skivan jag köpte blint var THOKKs ”Of rape and vampirism”. Väl hemma i bostaden ögnade jag igenom bookleten och gnäggade förtjust. Det första jag lade märke till var omslaget som inte direkt skrek ”köp mig” trots att jag uppenbarligen lagt mina stackars penningar på den. Inte ens Cacophonous Records hade använt sig av detta, tur då att THOKK släppte sin första och enda fullängdsgiv på underkatalogen Mordgrimm. Om jag inte totalt missminner mig är det någon i Sundsvalls första och enda vampyrband ABYSSOS som snickrat ihop denna fotokreation. Jag kan dock ha helt fel. Ostigt är det i alla fall. På tal om foton så finns det gott om ögongodis när man väl öppnar konvolutet. Dessvärre har jag skivan hemma i Sundsvall så jag kan inte scanna in härligheten, men tänk er Lord Kaiaphas utklädd till sjöhäxa som står och bajsar på sig i ett vattendrag medan Thegn bubblar runt i avföringen. Det finns även en bild på Kaiaphas iförd näbb, mörk ögonskugga och mystisk hatt.

Mot bättre vetande petade jag in skivan i CD-spelaren och väntade mig det värsta. Det jag fick … ja, det är ju inte direkt topp ett det bästa man någonsin hört, men likt förbannat så blir jag på gott humör varje gång jag lyssnar på THOKK. Tänk er amerikanskt valhänt black metal med plumpa vampyrtexter. Lägg därtill ett hopplöst och samtidigt helt gudomligt trumljud, tunna gitarrer och ärtig sång. Korten på bordet: Lord Kaiaphas har faktiskt en helt OK röst. Fan vad jag kommer att få äta upp det här. THOKK-Pastorn liksom. Däremot så gjorde den dynamiska duon THOKK ett aktivt val genom att låta halva skivan bestå av totalt olyssningsbar noise där Lord Kaiaphas lattjar med en Moogsynt och kraxar tuffa ord. Black metal-låtarna är det dock bra sprutt i.

Som exempel ger jag er ”Wolf-hymn”.

Bandnamnet lämpar sig även för svartmetallrelaterad vardagshumor som bara de mest initierade kommer att förstå. Förlorar du ofta i Black Jack? Säg då ”Oj, nu blev jag THOKK” och du vinner i alla fall lite respekt. För långsökt? Om din partner frågar om han eller hon ser överviktig ut när de provar kläder kan du svara att de inte ser THOKK ut. På så sätt räddar du både husfriden samt kammar hem några true-poäng. Nä, nu ska jag nog lägga mig innan detta spårar ur fullkomligt.

THOKKs ”Of rape and vampirism”. Begreppet guilty pleasure har aldrig varit tydligare.

/Hatpastorn

/Förintelseförsamlingen

Idag tänkte jag berätta om en musikensemble jag dragit mig för att rapportera om. Dels för att de flesta förmodligen hört talas om dem och dels för att …

Fuck it. Vi kör på bara så vi har det överstökat. TROLLHORN från Uruguay.

Mycket kan man anklaga FINNTROLL för, men det stora problemet är alla som lyssnade på FINNTROLL och sedan bestämde sig för att börja spela folkmusikinfluerad svartmetall själva. I allmänhet om fansen härstammade från Ryssland läs SVARTBY, i synnerhet om de kom från Uruguay läs TROLLHORN. Till de sistnämndas försvar så kan de i alla fall faktiskt skryta med att de var Uruguays första folk/viking-metalband. Exotisch, som tyskarna säger.

TROLLHORN drog igång verksamheten 2005. Taktiskt kan tyckas då FINNTROLL hade en liten paus på skivsläpparfronten mellan 2004 och 2007. Jag anar att uruguayanerna tänkte som Rob Darken gjorde när BATHORY släppte ”Requiem”. Det gäller att passa på att stjäla ett bands koncept rakt av så länge bandet man stjäl av ändrar inriktning eller ligger på is. Smart.

2006 släppte uruguayanerna sin debutdemo ”Under varje rot”. Ej att förväxlas med FINNTROLLs gamla slagdänga ”Under varje rot och sten”.  Hur låter den då? Ja, det är det ingen som vet. Det CATHEDRAL-doftande skivomslaget är emellertid rätt tjusigt och med låttitlar som ”Den gång det troll”, ”Skogenvamp” och ”Folk me, folk you” kan man ju inte misslyckas. ”Folk me, folk you” … Folk forever off!

Eftersom INGEN hörde deras första giv så passade de på att släppa en till demo samma år, ”Svart otyg”. Då de tyvärr aldrig publicerat någon lyrik kan jag bara gissa mig till vilka fantastiska världar deras poesi kan ta en till. ”Svart otyg” låter för övrigt som en propagandatidning skriven av KKK-anhängare från Iggesund. Återigen är själva omslaget ganska välgjort och återigen möts vi av spännande låttitlar. ”The old goblin tell me”, ”Trollkonor” och ”The tribe of little ones” är mina personliga favoriter. Ni som inte kan bärga er efter att få höra hur det här egentligen låter, ta det lugnt. Här kommer ett litet smakprov.

 
2008 var det då hög tid för det här gänget att fullkomligt spåra ur. Först släpptes singeln ”Bergstagna tid” där de valde att använda ett skivomslag som gör mig glad och folkmordisk på samma gång. Kort därefter var det dags att släppa den slutgiltiga bomben, fullängdsalbumet ”Bergstagna tid”. Kul att de döpte singeln och albumet till exakt samma sak. På omslagsfronten skedde det ingen förbättring, såvida man inte tänder på förvånade uruguayiskor/uruguayinnor eller var det nu heter med renhorn planterade på pannloben förstås. För att göra saker och ting ännu märkligare så spelade de även in inte bara en utan två musikvideos. Den första heter ”Gjalp” och kan ses här:

Den andra heter ”Bergtagna tid” och kan ses här:

Ögongodis.

På tal om ögongodis så tog de även det här bandfotot.

Här har vi ett gäng individer som prompt skulle ställa sig på Uruguays plattaste myrstack. Till vänster har vi förresten Uruguays längsta man, men det är inte den enda titeln han har. Han är även Uruguays varmaste man. Att i total knallsol stå i ett par knähöga björnfittor lär knappast resultera i någonting annat än hudutslag, skam och vanära. Plus odören då förstås. Däremot var han lite fiffig och lät blektorson dallra i friska luften genom att låta den söta lilla fårskinnsvästen vara öppen. Självfallet finner vi ett rejält dryckeshorn i bältet.

Bredvid honom har vi en tjej som tyckte det var så smart att täcka brösten med ett par Melittafilter att hon i ren extas var tvungen att slå sig själv i handen med en hammare. Att hon spänt fast grannens vita katt runt magen med ett par tusen nitbälten var mindre genomtänkt. Det lär ha blivit galet dålig stämning när hon skulle lämna tillbaka det tilltygade djuret.

Näst på tur har vi Uruguays svar på Rob Darken som med en häftig pose försöker dölja det faktum att han virat två Vileda Quickmops runt smalbenen. Att han i denna häftiga pose även väljer att stöta bäckenbenet mot den kvinnliga medlemmens höft gör bara det här ännu bättre. I vilket socialt sammanhang är det förresten OK att i vuxen ålder bära hjälm, pälsväst och kjol? Black metal må vara en genre där udda ting kan ske, men folk metal är nog den i hårdrocksfamiljen som bäst kan liknas vid den där mystiska släktingen som ingen egentligen känner men alla har en stark åsikt om.

Sist ut har vi grabben med hakklapp och Brolle Jr-frisyr. Med ena handen smeker han osynliga strutskön och i den andra håller han årtusendets mest omständliga kaksprits.

Fanns det något mer att tillägga? Ja, egentligen inte förutom att TROLLHORN lade ner verksamheten kort efter att de släppt ”Bergstagna tid”. Jag antar att de kände att de sagt allt de ville ha sagt. Synd bara att man fortfarande bär på så oändligt många frågor. Hur tänkte de egentligen med allt det här?

/Hatpastorn

Av alla akter som vi lyft fram i herren Lucifers världsätande ljus så är nog denna giv den mest obskyra. Idag ger vi er inget mindre än PERVERZUM från Umeå, en duo beståendes av Mattias Grahn och Morgan Lie. Hos pöbeln mest kända för att ha spelat med NAGLFAR.

Denna socialdarwinistiska skapelsebespottning spelades in 2005 i deras då gemensamma kök och faller därför in under den ytterst smala kategorin ”gastronomblack”, en genre där det kändaste verket är inget mindre än BATHORYs debutplatta.

PERVERZUM är ett helt instrumentalt projekt där allting man i normala fall hatar på hemmainspelningar fungerar helt till musikens fördel. För det är något kallt, statiskt och dekadent över PERVERZUM. Från det nonchalant loopade CuBase-arrangemanget till Grahns sinnessjuka riffande, som ibland innehåller fler toner än vad vi i församlingen har haft med på hela skivor (mer om detta i våra kommande artiklar ”Så blåser du ett Latinamerikanskt skivbolag” och ”Så fejkar du dig in på Metal Archives”).

Nio låtar spelades in och naturligtvis överlevde bara två av dessa den ofrånkomliga hårddiskkraschen. Dessa zippades till en digital rehearsal och döptes till Perverzum Univerzum. Från helvetets psalmbok ger vi er dessa två hymner för att leda er ut ur sommaren förhatliga kärlek och in i PERVERZUMs Terminatormörker.

/Dr Panzram